Bakgrund
Denna text har sitt ursprung i ett projekt där tekniker och humanister möttes på slutet av nittiotalet för att reflektera över sin situation i innovationssystemet. Texten blev aldrig publicerad och har istället omarbetats och utvidgats efterhand.
Efterfrågan på tekniker och teknologer har under en längre tid ansetts vara växande. Vad som verkligen behövs för framtiden har dock varit tämligen svagt underbyggt. Ett av motiven som återkommit är att högteknologi, ”High tech” är motorn i utvecklingen av såväl världsekonomin som det enskilda företaget.
Det anses då vara tekniska innovationer som driver utvecklingen framåt. Vi borde ganska enkelt kunna bli överens om att detta är mycket grova förenklingar. Stater och kommuner har slutit upp kring dessa antaganden och försökt möta denna tänkta framtida efterfrågan genom att ytterligare expandera och bredda naturvetenskapligt och tekniskt inriktad utbildning och forskning.
Humanistiska utbildningar får däremot mycket begränsade resurser och en för studenterna mycket tuff arbetsmarknad väntar i horisonten. Ändå har stora grupper av ungdomar sökt sig till sådana utbildningar och en svag rekrytering till de tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna har lett till en besvärande överkapacitet inom dessa områden.
Samtidigt är det i mycket hög utsträckning tekniker och naturvetare som sitter
i ledande positioner i företag och organisationer. Dessa arbetar således med att lösa andra problem än de rent tekniska/naturvetenskapliga som de är utbildade för. De har, hävdar jag, därför otillräcklig humanistisk kompetens för att utveckla goda färdigheter i organisation, ledning, lärande, hållbar samhällsutveckling etc. Detta visar sig, inte minst, i svagheter i produkters design, användarvänlighet, ekologisk hållbarhet och humanistisk behovstillfredsställelse, liksom i organisationers och samhällens utformning. Hur kommer det sig att humanister och samhällsvetare inte deltar mer aktivt i produkt- och samhällsutveckling?
Humaniora och samhällsvetenskap är traditionellt fokuserad på att förstå, att analysera, värdera och vårda – knappast alls på produktutveckling eller att göra förslag för en konstruktiv samhällsutveckling. De odlar främst den kritiska distansen som vetenskapligt ideal.
En annan förklaring är att de tekniker och praktiker som idag anställer och leder företag inte förstår sig på analyserande och kritiskt granskande humanister. De ser ett värde i det konstruktiva arbete som utförs av deras likar men uppfattar humanisternas distanserade och kritiska undersökningar som bromsande för tillväxten. De riskerar att skapa beslutsångest i de system som prioriterar handlingskraft.
Ser vi lite närmare på kulturen inom humaniora och samhällsvetenskap finner vi att forskningen och utbildningen saknar en konstruktiv produkt- och verksamhetsutvecklande teori. Den vetenskapliga statusen inom humaniora är så starkt knuten till ett kritiskt och distanserat granskande att om en humanist ger sig in i ett kommersiellt eller praktiskt fokuserat utvecklingsarbete kan han/hon till och med förlora sin vetenskapliga status. Detta uppmärksammas i en helt ny antologi Manifest. 22 texter om humaniora och politisk handling. Göteborgs Universitet 2017.
Samma gäller i stor utsträckning även konstnärerna, vars yrkesstatus är förbunden med en fokusering på den egna integriteten och det personliga uttrycket. Ja, emellanåt även på ett idealiserat avståndstagande till det etablerade samhället.
Självklart är personlig integritet och kritiskt tänkande av stor betydelse. Jag har emellertid funnit det vara helt fundamentalt att både konstnärerna och den humanistiska spetskompetensen dras in i olika former av konstruktivt och innovativt utvecklingsarbete.
Min övertygelse är att ”High Hum” kommer att utgöra samhällets väsentligaste utvecklingsmotor och att det faktiskt är detta som mer eller mindre omedvetet avspeglas i ungdomars till synes mycket irrationella val av humanistiska bildningsvägar. Om denna hypotes är korrekt så behöver de humanistiska utbildningarnas fokus både förskjutas och stärkas.
De behöver bli mer yrkesinriktade, med inslag av projektledning, design och problemlösning. För att humanisterna ska bli mer inriktade på handling och utveckling behövs en projekt- och problembaserad pedagogik. De humanistiska utbildningarna har emellertid inte varit särskilt intresserade av en sådan.
Det skulle vara alltför lätt att förklara detta med att humanisterna är ovilliga till förändringar, att de försvarar sina traditioner utan att förstå det nya samhällets krav osv. En sådan förenklad förklaring är både felaktig och opedagogisk.
Projekt- och problembaserat lärande (PBL) skulle inom humaniora och samhällsvetenskap visserligen kunna bidra till en ny inställning. Men så som denna pedagogik oftast formuleras, så angriper den själva kärnan i de humanistiska institutionernas mödosamt uppbyggda intellektuella kulturarv. En kärna som de flesta humanister har all anledning att försvara med kraft.
De vill inte bli handledare i en utbildning som inte sätter värde på det intellektuella kulturarv som de humanistiskt skolade lärarna bär på liksom allt det som humanistisk litteratur och essäer förmedlar. De kräver helt förståeligt att bli erkända som både bärare och förmedlare av ett kvalificerat och användbart teoretiskt och kritiskt kulturarv. På den grundvalen kan och bör en konstruktiv och skapande pedagogisk teori utvecklas som också erkänner och respekterar humanioras teoretiska kulturarv.
Tre kulturpedagogiska ansatser
För att genomföra förändringar föreslår jag tre sammanvävda kulturpedagogiska ansatser, erkännandets pedagogik, T/PBL och generativa pilotprojekt. ”Erkännandets pedagogik” anspelar på det i många sammanhang refererade begreppet ”erkännandets politik” som lanserats av Charles Taylor i boken Det mångkulturella samhället och erkännandets politik från 1992. Diskussionen har senare vidare utvecklats av andra humanister, framför allt då Axel Honneth, Nancy Frazer och Seyla Benhabib.
Jag menar att om erkännandet av olika kulturella identiteter skall var meningsfullt i ett dynamiskt och mångkulturellt samhälle bör denna politik också få konsekvenser för olika institutioners pedagogiska strävanden.
Traditionella pedagogiska teorier utgår antingen från tesen att alla är lika eller tesen att alla är unika. Erkännandets politik utgår från att alla på flera olika sätt relaterar sig till olika gemensamma identiteter och kulturella sfärer. Medlemmar i dessa sfärer kräver också mer eller mindre explicit och organiserat att bli erkända.
Kvinnorörelsen, liksom rörelser för sexuellt likaberättigande är exempel på sådana strävanden med jämställdhet som grund. Muslimernas kamp för att bli respekterade är ett annat exempel med religiös och etnisk grund. Olika yrkesgruppers strävanden att bli accepterade och erkända bör, menar jag, också ses i detta sammanhang. För mer om hur erkännandets pedagogik skulle kunna ta sig uttryck finns artikeln ”Om pedagogikens erkännande och erkännandets pedagogik” av Göran Björk & Michael Uljens här. I boken Identitet och våld visar nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen hur en ny syn på identitet skulle kunna ge större personlig frihet och samtidigt stärka en fredlig samhällelighet.
En förståelse av dessa processer kräver inte bara avancerad humanistisk kompetens. Den kräver också en förståelse av humanisternas strävan att bli erkända och respekterade för det kulturarv som grundlagt humaniora. Ett program som tar sig an ambitionen att förnya humaniora och dess pedagogik bör således självt tillämpa en erkännandets pedagogik.
Det innebär, så som jag ser det, att det sätt att undervisa och återberätta humaniora som vuxit fram under det senaste seklet erkänns ha ett grundläggande värde. Denna pedagogik kan och bör inte ersättas med en annan pedagogik. Den kan däremot utvecklas och förnyas om utgångspunkten är att både kunskapernas bärare och deras personliga erfarenheter respekteras.
PBL kan inte utan modifikationer förenas med detta bildande och kritiska kulturarv. Ett stort mått av positiv tillägnelse av humaniora, sedd som ett intellektuellt kulturarv, måste ligga till grund för all undervisning. Det vill säga engagerade studier av områdets grundläggande litteratur är en förutsättning för både kritisk förmåga och vederhäftig handlingskraft.
En förskjutning av humaniora mot en mer handlingsinriktad samhällsroll kräver dock att problem- och projektbaserat lärande införs som ett komplement till den traditionella undervisningen. I stället för att presentera PBL som en helt ny kunskapssyn som står i motsättning till traditionell berättande undervisning, vill jag i detta projekt upprätta en tydligt uttalad positiv relation mellan undervisning och lärande.
Ett sådant fokus är av stor betydelse även inom alla ämnesområden, men bör ha särskilt goda förutsättningar att utvecklas inom ämnesområdet humaniora, eftersom den faktiskt bygger på etablerad humanistisk teori och tradition. För att också tydligt erkänna de under senare år vunna goda erfarenheterna inom PBL kallar jag denna andra pedagogiska ansats för T/PBL (Teori- och ProblemBaserat Lärande).
De flesta försök med PBL har nog i realiteten fått samsas med traditionell undervisning, men i många sammanhang beskrivs metodiken som en uppgörelse med en förlegad kunskapssyn, som avspeglar sig i traditionell undervisning. Poängen här är dels att samspelet studeras och utvecklas och dels att det kunnande och de erfarenheter, som den traditionella humanistiska och teoretiska kulturarvet representerar, explicit erkänns och studeras med respekt.
T/PBL fokuserar brytpunkten mellan detta teoretiskt manifesterade kulturarv och tysta, ännu ej formulerade kunskaper, liksom de personliga erfarenheterna och reflektionerna i mötet med världen.
Dessa två första ansatser bygger på reflektioner från omfattande praktiska erfarenheter från såväl en rad förnyelseprojekt som humanistiska teoretiska studier samt empiriska kvalitativa undersökningar.
De är dock ännu ansatser som behöver prövas, utvecklas och förtydligas inom ramen för det sökta programmet. Min tredje ansats har en något längre historia men också en större komplexitet. Denna tredje ansats, här benämnd generativa pilotprojekt är inte enbart pedagogiskt inriktad. Den är en kombination av kulturanalys och lärande i samhandling via något eller några utvalda konkreta realistiska förnyelseprojekt.
Ordet ”generativ” har använts av en del planeringsteoretiker och står för ett planeringstänkande som är både öppet och kunskapsalstrande. Denna ansats kombinerar, vilket är betydelsefullt, ett handlingsinriktat projekttänkande med en strategisk och bred processförståelse. Det innebär att ansatserna inte bara är viktiga för det innehåll som det sökta programmet avser att utveckla och sprida. Dessa ansatser ligger också till grund för det sökta programmets grundläggande generativa uppläggning och kunskapsgenererande karaktär.
Kortfattat kan generativa pilotprojekt sägas ge stöd för utformning av nya koncept och innovationer på humanistisk samhällsvetenskaplig grund. Denna utformningsprocess betraktas som en kombinerad kunskaps- och lärprocess som försiggår i komplexa nätverk. Processen byggs upp genom kontinuerlig utvärdering och samordning av tydligt definierade projekt.
Den teoretiska inspirationen till denna ansats är tvärvetenskaplig och mycket komplex, med rötter i ett flertal vetenskapliga traditioner. Som särskilt viktiga vill jag här framhålla Bruno Latour, Donald Schön, Seyla Benhabib, Manuel Castells, Christopher Alexander, Nancy Fraser, Robert D Sack och Geoffrey Hodgson.
I likhet med T/PBL-pedagogiken samspelar lärande och undervisning, men här i ett större nätverksbaserat sammanhang. Självständigt organisatoriskt lärande inom ett flertal mindre design- och dialogprojekt som medvetet och genomtänkt samspelar med kurser.
Dessa kurser genomförs med tydliga inslag av traditionella teoribaserade föreläsningar och träning i givna metodiker, men också med friare experimentella projekt där de personliga erfarenheterna och värdegrunderna mobiliseras. Jämför exempelvis kursen ”Att utveckla hållbara kunskaps- och lärokulturer” vid Göteborgs universitet.
Mer preciserade metodbeskrivningar finns utvecklade dels på ett abstrakt och generellt plan och dels på mycket konkreta plan i tillämpade utvecklingsprojekt. I själva metodutvecklingsarbetet har arbetet varit systematiskt som en dialog mellan det abstrakt/teoretiska å ena sidan och det konkret problem- och erfarenhetsbaserade å den andra i enlighet med T/PBL-ansatsen. Efterhand kommer jag att lägga ut sådant material på denna webbplats.