Klimatet och demokratin kräver en ny ägandefilosofi

Under arbete, uppdaterad 19-08-03

Klimatkrisen, och de många överhängande problem som hör ihop med denna, har sin grund, anser jag, i det egoistiska, självtillräckliga privata ägandet. De absolut rikaste rika har inte bara lämnat ett enormt fotavtryck genom sin ansvarslösa konsumtion, med exempelvis privatjet och stora fossilslukande yachter. De har med sitt övermått av pengar och direkta ägande av media också makten att bagatellisera klimathotet, de förödande krigen och de därmed sammanhängande flyktingkriserna. 

För egen del kan de dra sig undan till säkra platser och skattebefriade öar, samtidigt som de på olika sätt äger ett enormt inflytande över våra informationskanaler. Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman vill exempelvis förbereda sitt kungadöme för en framtid där oljan har spelat ut sin roll. Hans svar är att anlägga en ny stad, Neom, för superrika som vill fly skatter och klimatkris. Den ska åtnjuta egna ekonomiska och juridiska regler och präglas av liberalismens mest människofientliga modernism. Se ETC Göteborg, den 28 och 29/6

Det får förödande konsekvenser när företag och nationalstater som satsar på fossilt bränsle kan fortsätta med sin ohämmade produktion trots det fossila bränslets dramatiska påverkan på klimatet. Det drabbar alla oss människor som inte har någon rätt att påverka deras ”privata” beslut eller ens tillåts få vetskap om dem. 

De förfärliga klimat-, krigs- och flyktinghoten sammantagna kommer i stället att kräva att vi reformerar ägandets rätt på många välbetänkta sätt. Vi behöver därför framöver tillägna oss en bred och nyanserad global kunskap och handlingskraft inom äganderättens mycket komplexa område.

Ett annat exempel som kanske inte har samma långsiktiga betydelse är att det byggs för få hyresbostäder som vanliga inkomsttagare har råd med. Samtidigt renoverar fastighetsägarna många befintliga bostäder med så skyhöga hyreshöjningar att de boende inte har råd att bo kvar. Förutom detta har privatiseringar börjat genomföras av sådant som tidigare sågs som mänskliga rättigheter, som till exempel dricksvatten och sjukvård. 

Den privata äganderätten har således å ena sidan omfattande nackdelar, som ofta lyfts fram av kapitalismens kritiker. Den drabbar oss både med stora livshotande kriser, men också med många, många av mindre omfattning.

Å andra sidan har ägande- och besittningsrätter fått en avgörande betydelse för att skydda individers, partiers, kooperativs, föreningars och andra civila organisationers rättigheter. Privategendomen skyddar från makters insyn och från statliga interventioner. Den skapar också förutsättningar för företagsamhet och decentraliserad, konsumentnära lokal utveckling. Detta rättsliga skydd behöver tas till vara, förnyas och i många fall även stärkas. Det finns många sammanhang där ägande- och besittningsrätter är av godo. De är sammankopplade med rätten att agera gemensamt och organiserat för politiska krav.

Äganderätten – komplex och historiskt föränderlig

Utformningen av äganderätten är och har alltid varit mer komplex än den framstår i de ideologiska striderna. Ytligt sett har äganderätten idag en ganska enkel individuell utformning. Den innehas ibland av en enskild person, men ofta av en s.k. juridisk person som tillskrivs alla rättigheter som om den vore en enskild människa. Skrapar man på ytan så kan man se att äganderätten idag har fler lager än man först tänker på. Till exempel så kan en markägare som har jakträtt på sin mark överlåta den rätten till andra. Allemansrätten i Sverige är ett annat exempel på en rätt som överlagrar det formella ägandet.

Det finns många fler exempel på ägandets differentierade karaktär och dess komplexitet. De renskötande samerna har en idag omstridd rätt till ”sina” marker, såsom renbetesrätt, fiskerättigheter, småviltsjakt med mera, trots att kungen/staten en gång deklarerat att marken är ”kronans”. Det vill säga ägande och tillhörighet kan bestå av olika rättigheter som liksom ansvaret kan och bör delas med andra ”ägare”.

Privat ägande av bostäder är en sak och hyresgästens besittningsrätt en annan. Det visar att det är möjligt att införa lagar som stärker en parts ”ägande” gentemot en annan part som formellt sägs äga.

Ägande ter sig faktiskt i praktiken ganska olika för natur, luft och vatten, liksom för jordbruksmark, tomtmark, gruvrätt, hem/bostad, personligt lösöre. Den ter sig också helt annorlunda för de produktionsmedel som ”ägs” av multinationella, statliga eller kooperativa företag, småföretag och enskilda hantverkare. De olikheterna bör förtydligas med kunskap om vad som krävs för ett hållbart, demokratiskt och värdigt samhälle. 

Vi är historiskt impregnerade av föreställningar som skapats av de som äger det mesta – de rikaste rika – och deras ekonomiska ideologier. Vi bör därför börja med att fördjupa vår förståelse av hur jag och vi förhåller sig till alla människor. Nobels ekonomipristagare 1998, Amartya Sen, visar i sin bok Identitet och våld hur komplex vår identitet är och hur våra jag och våra vi-konstellationer skapats ideologiskt. Han visar samtidigt hur en ny syn på gemenskap kan skapa frihet genom rika men juridiskt mer svårfångade gemenskaper. 

Amartya Sen beskriver också hur den moderna individualismen sammanfogad med absoluta, slutna gemenskaper ger förutsättning för urskiljningslöst våld mot de andra. Men framför allt ger han oss redskap att se vilken frihet det ligger i att vi faktiskt i modern tid tillhör många olika typer av gemenskaper.

I boken Gemensam nytta berättar den italienske juridikprofessorn Ugo Mattei hur det gemensamma ägandet historiskt sett avvecklas. De medeltida ägandeformerna ersätts gradvis av en exkluderande individualisering.

Som ett avgörande steg mot ett patriarkalt, hierarkiskt ägande lyfter Mattei fram det romerska begreppet ”dominus”. Det står för att släktens överhuvud hade allmakt över sin domän, sin ägda rätt. Denna övergång sker i samspel med den monoteistiska kristna religionens införande av den romerske kejsaren‚ och detta förvänder i hög grad den kristna religionens grundvärderingar. Dominus är latin för ”husbonde”, ”herre”, ”härskare”. I senromersk tid blev det både en hövlighetstitel mellan män och en benämning på de romerska kejsarna. Dominus blev i samspel med detta dessutom namn på Gud och Jesus. 

Kapitalismen tar sedan de avgörande stegen mot ett självtillräckligt individuellt ägande. Därmed blir det komplexa gemensamma ägandet satt på undantag. I alla de sammanhang där alla de mångfaldiga ”vin”, som vi är delaktiga i, äger rättigheter sker en förenklande privatisering. Dessa verklighetens ömsesidiga beroenden varken kan eller bör reduceras till en avskiljbar enklav, en ”juridisk person”.

Vi är i behov av en nydanande ägandefilosofi. En filosofi som inte enbart rör sig i den abstrakta tankevärlden, utan vågar vara konkret och acceptera ägandets komplexitet. Egendom och privategendom är inte samma sak. Privategendom är ett modernt, kapitalistiskt sätt att tolka egendomsrätten som exkluderande och oberoende av alla andra ägare.

Det gemensamma ägandets moderna filosofi

En fördjupad förståelse av jag, vi och de andra ger en betydelsefull grund för att begripa ägandets komplexa karaktär. Här är Amartya Sens ovan nämnda bok mycket givande. De possessiva pronomina mitt, vårt, allas och ingens hör ihop med dessa, men för in ytterligare viktiga dimensioner. Dessa är inte avhandlade, vad jag funnit, lika grundligt och intresseväckande. ”Possessiva pronomen är ord som man använder istället för ett substantiv för att beskriva ett ägande eller tillhörighet”. (ordklasser.se) Ordböcker går inte in på den komplexitet som ordet tillhörighet borde indikera. 

Det är möjligt att vidga betydelsen av ägande/tillhörighet genom att i tankarna pröva att använda mitt, vårt, allas och ingens i olika sammanhang. Vårt land, min stad, min make, mina barn, o.s.v. Det vidgar vårt sätt att se ägande, tillhörighet och tillägnelse som något mycket mer än juridisk äganderätt. Detta kan på så sätt föra oss från privat äganderätt till samhälleliga tillhörigheter i vid mening.

Under senare år har i Elinor Ostroms efterföljd utvecklats en diskussion som sätter begreppet ”commons” i fokus. I sina studier lyfter hon fram att gemensam förvaltning i strid med nyliberal teori mycket väl kan vara framgångsrik. Också Ostroms forskning har belönats med Nobels ekonomipris (2009). Hennes commons översätts till svenska oftast med ordet allmänning, men ibland, som hos Ugo Mattei, med gemensamt ägande, gemensam nytta. 

Gemensam förvaltning och ägande förekommer i en rad olika former, som exempelvis förening, ekonomisk förening, sameby, kooperativ, samfällighet, handelsbolag och aktiebolag. Även kommun, landsting/region och nationalstat är exempel på gemensam förvaltning, men där bygger inte deltagandet på frivillighet. På internationell och kosmopolitisk nivå finns många betydande former av gemensam förvaltning, så som EU och FN. Denna väv av ”commons” betecknas i en del litteratur som ”governance”, eftersom de tillsammans bildar en form av samhällsstyrning. Jag väljer här att helt enkelt kalla denna väv av ägande ”samhällelig”.

Den kooperativa traditionen bör, med sitt frivilliga medlemskap, ses som särskilt betydelsefull och utvecklingsbar. Förutom att ta till vara medlemmarnas intressen, så har den oftast haft vidare samhälleliga ambitioner. Med den privata egendomsrätten och de därtill knutna ekonomiska teoribyggena och den faktiska konkurrensen tenderar  dessa ambitioner att tonas ner.

Samhällelighet kan knyta samman det lokala, småskaliga med det globala bortom nationalstaternas begränsningar. Nationalstaterna bör alltså ses i ett kosmopolitiskt sammanhang, trots att de har en historia som präglats av geografisk avgränsning, som formats av kungamakt, militär och polisiär överhöghet.

Olika beteckningar för gemensam förvaltning/ägande ger oss en fingervisning om de olika uttryck som det gemensamma faktiskt tagit sig; hur det gemensamma institutionaliserats. Genom att ställa de olika orden bredvid varandra kan de begreppsliga traditioner som de speglar,med sina skillnader och likheter, göras tydliga. De ger oss olika perspektiv på gemensam tillhörighet och kan i sin förlängning hjälpa oss att i tanken bryta de rådande ideologiernas hegemoni.

Possessiva pronomen speglar alltså i vår språkliga praktik den djupa samhälleliga förankring som både tillhörighet och ägande har. Samtidigt visar de hur lite av det som vi har starka relationer till och har rätt till inbegrips i äganderätten idag. Pröva i tankarna mina barn, våra kvarter, vår kultur, vår jord, våra hav, o.s.v. Hur ska exempelvis rätten till luft, vatten, hav och inte minst tillgången till kunskaper regleras och tillerkännas ”alla”? Och i förlängningen vems ansvar är det möjligt att utkräva om något inte tillskrivs någon alls, något som är ”ingens”? Som oceanerna, luften, traditionerna och generna. Om ingen äger så fallerar förvaltningen. Haven utfiskas samtidigt som de blir recipient för all väldens sopor. Men om dricksvattnet istället privatiseras, så som det görs på flera håll i världen, hamnar de fattiga i en förfärlig utgiftsfälla. 

Det krävs mycket reflektion och samtal för att fullt ut förstå allt vad possessiva pronomen står för och hur de knyter an till ”ägandet” i dess olika former. Det är värt att pröva i tanken vad vi menar när vi säger mitt hem, min stad o.s.v. Ägande har aldrig varit någon enkel företeelse och kan heller aldrig bli det. Det är därför viktigt att vi ska kunna föreställa oss pluralformer av både vi och vårt. Vi tillhör alla många olika gemenskaper, som ’vi i vår släkt’, ’vi i vår lokala hyresgästförening’, ’vi i vår Amnesty-grupp’, ’vi läkare’, ’vi muslimer’ o.s.v.. Vi behöver hitta sätt att tala om vi eller vårt som komplexa och mångfaldiga ”ägare” och bli förstådda. Då skulle vi kunna fånga en mer modern samhällelighet.

Appropriering och besittningstagande 

Därutöver är ägande nära förknippat med appropriering, tillägnelse och besittningstaganden. De är sammanflätade komplexa samhälleliga företeelser, som föregriper eller hör samman med ägande och privategendom. Appropriering är något som alltid pågår oavsett om det är av positiv eller negativ karaktär, oavsett samhällets organisation.

Statligt ägande är gemensamt endast i den utsträckning som det är genuint demokratiskt förvaltat. Med privat egendomsrätt följer en preferens för ett enklavtänkande, ett organisationsegoistiskt perspektiv på tillvaron och det demokratiska ägandet. Gränsfenomen och komplexitet har svårt att inrymmas i den kapitalistiska privategendomen.

Olika former av gemensamt ägande, som faktiskt utvecklats historiskt, bör inte ställas mot varandra. Föreningars rätt och ansvar, kooperationers rätt och ansvar, politiska partiers rätt och ansvar, företags och institutioners rätt och ansvar måste tas till vara, förnyas och fördjupas för att vi skall kunna gå vidare. I positiv mening skulle kanske ordet ”välägnelse” kunna beteckna vår enskilda eller gemensamma strävan att göra vår omgivning väl ägnad för våra långsiktiga livsbetingelser.

Vi måste ställa oss frågan hur vi skall undvika att det gemensamt ägda av olika slag gradvis approprieras av elitära broderskap, så som det har skett historiskt och fortfarande sker i många, många fall. När ledande personer, såväl professionella som styrelseansvariga blir så rikligt belönade att de börjar se som sitt huvudintresse att bli kvar, medan medlemmarnas behov kommer alltmer i bakgrunden.

I dagens politik ställer man med rätta bankerna till svars för penningtvätt, men berör inte de otillbörligt tillskansade rikedomarna som anhopats hos de rikaste rika. Bland dessa har en ”trumputinpakt” allt framfusigare trätt fram globalt under det senaste årtiondet. Denna pakt, som framförallt byggts upp av ryska och amerikanska oligarker, hotar demokratin och en brådskande klimatpolitik genom sitt ekonomiska stöd till allsköns extrema och obskyra åsikter och politiska rörelser.

Vad finns det för möjliga vägar framåt?

Oftast har appropriering betraktats som något som händer psykologiskt mellan oss och de föremål och miljöer vi skapar. Vi blir delaktiga i vår kulturmiljö. Det är istället nödvändigt att se äganderätt och appropriering som en sammanvävd helhet. Vi behöver också se denna relation konkret och differentierat; den ser olika ut beroende på vad som avses och det sammanhang den utspelas i. Ofta behöver ägandets rättigheter försvaras och utvecklas, särskilt när de är kopplade till ett reflekterat samhälleligt ansvar. Ansvar har under den kapitalistiska privategendomens epok reducerats till en personlig etisk fråga. Inte ett kommunikativt ansvar, där man är tvungen att stå till svars i den mån det avser gemensam nytta eller skada. För stora livsavgörande frågor som miljö och klimat behöver enskildas ägarmakt reduceras rejält. Förstatligande har visat sig vara ändamålsenlig bara i viss begränsad utsträckning och för att lösa vissa samhälleliga behov. Vad  lämpar sig och vad lämpar sig inte? När lämpar det sig och när lämpar det sig inte? Vilka andra former av gemensamt ägande finns och kan tas till vara i det speciella fallet?

Kan förändringar i äganderättens tolkning vara en framgångsrik väg? Är ett betydligt mer utvecklat ansvarstagande och ansvarsutkrävande framkomligt, som en ny bredare väg såväl ekonomiskt som politiskt? Det är ett betydelsefullt ställningstagande att det traditionella och det förutvarande, det äldre, inte bara är något att förkasta. Modernitet kan faktiskt innebära en djupare förståelse av och respekt för vår historia.

Modernismens ideal, däremot, är inte enbart formade i folkets gemensamma intresse som en uppgörelse med det traditionella, det förlegade. Modernismen är i lika hög grad skapad av de dominerande ägarna i kapitalets intresse. Modernismens tolkning har mycket stor betydelse för vår syn på framtiden. Genom det privata ägandet har en modernism formats som präglas av individualism, abstraktion och maktfullkomlighet. I min avhandling Folk, form och funktionalism framlagd 1987 har jag kritiskt analyserat modernismen och dess genombrott på 1920-talet. Jag försökte där lansera begreppet ”ansvar inför offentligheten”, men det fick då knappast något gensvar. Läget borde vara annorlunda idag, med klimatkrisen som en gemensam fråga för hela mänskligheten.

Skulle såväl lokala, nationella som internationella tribunaler kunna prövas för att behandla de brott mot mänskliga och demokratiska rättigheter som idag faller utanför den exkluderande äganderätt som historien har skapat? Då skulle egendom kunna återkrävas, så som en gång kungar krävde adelns förläningar åter, för att överlåta till de som arbetade mer långsiktigt och hållbart med sina säterier. Vore inte en ”reduktion” med inspiration från tolv- och inpå sjuttonhundratalet möjlig, då storägare gravt missköter sitt miljö- och klimatansvar? Hur de därefter skall förvaltas är den stora frågan. 

De flesta institutioner bör kunna drivas vidare av befintlig personal men med nya samhälleliga direktiv, när de rikaste rika inte längre har resurser att lägga sig i. Då kan också professionerna, genom sina erfarenheter och livssammanhang, ta långsiktigt ansvar för gemensam välfärd och för klimatet. Helt klart är att vi behöver finna helt nya åtgärder än förstatliganden för att kunna försäkra oss om ett demokratiskt, samhälleligt ägande som gör det möjligt för oss att nå hållbara och rättvisa samhällssystem. 

Reduktioner i Sverige enligt Wikipedia: 

En reduktion var i Sveriges historia en indragning till staten av egendom, som jord och jordinkomster, vilka tidigare avsöndrats till i första hand adeln genom förläningar, ärftliga donationer och dylikt. Flera reduktioner har ägt rum från 1200-talet till 1600-talet. I Sverige syns termen ha använts först under reduktionsyrkandena vid 1600-talets mitt – tidigare reduktioner benämndes ”räfst”, ”vederkännande av gods” eller ”revocation”.

De rättsgrunder som tillämpades vid reduktionsförfarandena var olika. Gods och annan egendom kunde dras in om avsöndringen på ett eller annat sätt varit förknippad med något rättsstridigt förfarande. Frälsemän kunde till exempel ha lagt under sig skattegods olagligt genom förfalskade donationsbrev. Gods eller räntor kunde dessutom återtas, om de av innehavaren genom överträdelser eller försummelser förverkats under besittningstiden.

Vid de stora reduktionerna under 1600-talet framträdde slutligen också anspråk på att över huvud taget all avsöndring kunde återkallas. Man anförde till stöd därför stadganden ur landslagen, att ”konung inte ägde förminska rikets ingälder för sin efterträdare, utan att denne i så fall ägde återkalla det avsöndrade”.

Upprop!

Delta i denna involverande, forskande lärprocess! Bidra med dina kunskaper och reflektioner!

Undertecknad har tagit initiativ till en öppen och forskande process om den differentierade äganderättens historia och framtid. Till att börja har vi tillsammans läst och skrivit olika texter, ordnat tematiska seminarier. Betydelsefullt är att vi fokuserar på kunskap, där inget akademiskt ämnesområde är uteslutet. Tvärtom! 

Den har nu pågått mer än ett år med ett mindre kärngrupp och ett växlande antal engagerade deltagare på våra möten. I arbetet hittills har framför allt Birgit Modh bidragit med sin kunskap och erfarenhet. Per Cornell, Athanasios Kouzelis, Kenth Ottermark, Lennart Sjöstedt, Christer Wigerfelt har också varit viktiga hittills i denna lärprocess.

Om du ännu inte insett hur betydelsefull och stor denna fråga är, så läs eftertänksamt igenom min mer djupgående text om ägande och tillägnelse. Eller delta i vår planerade studiecirkel i Göteborg under 2019/2020. Ser du brister eller har kompletterande fakta – hjälp oss med ditt kunnande. Hör av dig i kommentarsfältet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *