Kategoriarkiv: Historia

Platser — Identitet och gränsrum (Del 6)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Med stöd av en grundläggande kritik av den ensidigt individualiserande och ab­straherande samhälle­lighet, som är förknippad med det ”moder­na” samhäl­let, hävdar jag att nyckeln till en framåtsyftande utveckling av arkitekturen finns i kritiken av modernismens rumsbe­grepp.

Om man inser att demokrati och frihet kräver en nyanserad rumslig ansvars­fördelning kan man studera relationer mellan platser och gestalta soci­alt/rumsliga relationer. På så sätt blir Sacks studier av grundläggan­de betydelse för arkitekturteorin.

Visserligen stödjer sig också Sack på fenomenologisk filosofi, men han vidgar denna på ett insiktsfullt sätt med den historiska materia­lis­men. För att täcka in vardags­livets erfarenheter i sin helhet avhandlar han tre sfärer var för sig: natur, mening och sociala relationer. Var och en av dessa sfärer måste enligt Sack belysas för att förstå människans upplevelse av världen. Därmed blir också förståelsen av historiska för­ändringar central i Sacks teori.

På basis av de omfattande studier av territorialitetens utveckling som han presenterar i sin bok Human Terri­toriality har Sack kunnat se och beskriva tidstypiska drag i den rums­liga organisationen. Han sammanfattar kapitalis­mens specifika territo­ralitet på följande sätt:

The most novel territorial effects accompanying the rise of capitalism are its uses in conceptually emptying space, in creating modern bureaucracies, and in obscuring sources of power. (Sack 1986 s 50)

Teorier om byråkratiernas tillväxt i det moderna samhället representerar inte något nytt. (ex Weber) Det moderna samhällets strävan att dölja makten känns också igen bland annat från Marx, även om denna uppenbara tendens behandlats mycket sparsamt i arkitekturteorin. Här finns tydliga paralleller med den arkitekturutvecklingen jag skisserat i mina tidigare arbeten. Originellt och mycket belysande finner jag emel­lertid hans begrepp ”emptiable space”.

I det förmoderna samhället är territorrialiteten och den rumsliga uppfattningen enligt Sack knuten till det som äger rum eller har ägt rum där, men detta försvagas av kapitalismen.

To think of territory as emptiable and fillable is easier when a society posses­ses writing and especially a metrical geometry to represent space indepen­dent­ly of events. An emptiable and fillable space is also a useful concept for a dynamic society. Neither metrical geometries nor repeated social change are part of the primitive world. Society and environment are so intimately interrelated that there would be very little value for the primitive to indulge in speculation about his society being elsewhere or about it having very different spatial and social configurations. Yet such intellectual exercises are precisely what ’modern’ social planning and theory require. 

The nuts and bolts of modern planning involve mental experiments such as ’what if the social order were altered so that land were held differently; what if the village were redesigned, placing this here rather than there, making that rectangular rather than circular, so that certain goals will be more easily attained?’ The basis of planning relies on abstracting things from space, that is, on conceptually separating events and space. It relies on our coming to think of space as a system which can exist apart from events and yet be a container of them. The coordinate system of modern map is ideally suited for the public representation of this sense of space. (Sack, R D, 1986, s 63)

Trots anknytningen till marxismen berör han märkligt nog knappast ägande­rät­tens förändring under denna epok. Som jag tidigare visat är denna avgörande för hur byg­gandet definieras som projekt, privat eller samhälleligt. För­mågan att bortse från vad en plats betyder för andra än dess ägare/speku­lanter/bygg­herrar baseras i hög grad på idén att mark kan ägas/säljas som om det vore ett föremål.

Tanken att man kan han­tera en tomt efter eget tycke har andra forskare, bland annat histori­kern Per Jonsson, visat vara en relativt ny företeelse. I Sverige är det först med 1789 års författningar som jord kunde frigöras till privat ägande. ”Rättsutvecklingen går från samfälld drift till enskild och från en mer eller mindre kollektiv rätt till en alltmer individuellt präglad rätt, utfor­mad i nära anslutning till den klassiska liberalismens idé om ägande­rätt.” (Per Jonsson, 1989 s61f o s66)

De arkitekturteorier som förhärskar utgår nästan alltid ifrån att det finns en tomt med tydligt avläsbara gränser där arkitekten kan skapa ett ”enstaka, unikt byggnadsverk”. (Jmf Lundeqvist 1991 s 66) Själva grundtypen för en ”avröjbar rum/rymd” manifesteras för arkitekten med en tomtplan där entydiga gränser är inritade utan att historiskt konstitue­rade platser eller landskapsrum är redovisade.

Detta innebär inte att dessa inte beaktas åtminstone estetiskt, men de omfattas av motsva­rande omsorg endast i de fall en omgestaltning av dessa formuleras som ett arkitekturprojekt i sig.

Karaktäriserande för vår tid är således att byggandet tenderar att hanteras som individuella projekt, samtidigt som integrationen mellan olika verksamheter i bebyggelsen blir allt mer framträdande. I en artikel från 1988 har Sack sökt beskriva hur människor bygger sin erfarenhet av platser som en kontextuell väv i denna moderna värld.

From the realm of social relations comes the experience, characteristic in modern life, of being in a world of strangers. From the realm of meaning comes the modern awareness of the freedom and burden to create meaning. From the realm of nature comes the tension between territorial segmentation and spatial integra­tion. These threads are woven by the consumer on the loom of consump­tion to form the fabric of places as context. (Sack, R D, 1988, s 644)

Sacks artikel är mycket kompakt och något svårbegriplig, men jag ska, så vitt jag förstått honom rätt, redovisa och resonera kring några frågor av betydelse här. Vad det gäller den fysiska ”naturens” sfär menar han att vi genom konsumtionen å ena sidan approprierar föremål/ting var som helst ifrån och skapar vår egen värld. Denna bygger å andra sidan på territoriell segmentation, dvs på en stark rumslig uppdelning. En restau­rang kan med hjälp av föremål införskaffade från hela världen inom sina väggar var som helst bygga upp ett litet Shanghai eller Venedig osv.

På samma motsägelsefulla sätt byggs meningssfären upp, som karak­täriseras både av friheten och av tvånget att bilda sig en egen mening. Genom att det moderna tänkandet bygger på specialisering är offentligheten segmenterad och sammansatt av erfarenheter som i liten utsträckning delas och därmed utsatt för snabba svängningar. Samtidigt är den privata erfarenheten rikt subjektiv och därmed ofta överkänslig.

Efter att ha beskrivit dubbelheten i dessa sfärer karaktäriserar Sack de sociala relationernas sfär plötsligt helt ensidigt som en värld av främlingar. (aa s 650f) Han konstaterar emellertid i samma avsnitt att ”we moderns are many other things than strangers, and these other relationships influence the experience.” (aa s 650)

Ethnicity, kinship, caste, family, worker, owner, and class are all marks of social relations. Some of these categories, such as families, are found in every society, and others, such as castes, are found in only particular ones. The impor­tance of particular relations may change. In many pre-modern societies, kin and family affected most aspects of one’s life, but no longer does kin dominate, and family, though still important, has had its influence curtailed. (aa s 650)

Genom att generalisera konsum­tionens värld och sin ensidiga karak­tä­ristik av denna till att gälla det moderna över huvud taget, missar Sack, trots sin medvetenhet om de sociala strukturernas betydelse, den myc­ket bety­delsefulla förändring av de sociala relationerna som jag tidigare berört.

I och med att tillhörighe­ten till några relativt få premoderna sociala kategorier har försvagats, är det kanske lätt att glömma till­hörigheten som något karaktäristiskt för det moderna samhället. Den etniska och platsbundna tillhörigheten har visserligen upplösts sedd som något sammanhållet och inneslut­ande individen, men om man lik­som Sack och en hel flora av ideologer med honom tar detta som in­täkt för att det moderna samhället är en värld av främlingar, kan man naturligtvis inte se att en ny typ av social tillhörig­het vuxit fram.

Helt analogt med de två första sfärerna präglas även de sociala rela­tionerna av två tendenser. Å ena sidan bygger den kapitalistiska organi­sationsprincipen på en socialt segmen­terad gemenskap, men där indivi­derna å andra sidan binder samman olika världar genom att hon tillhör ett flertal grupperingar utan att dessa behöver ha några direkta relationer sinsemellan.

Terri­torialiteten som maktstrategi har på många sätt kommit att komplette­ras med vi-känslan. Det vill säga privatkapita­listismen ten­denser att skapa konstlade sociala gränser mellan produk­tionsenheter samt mellan dessa och det offentliga livet. Personalpolitik går ofta ut på att skapa gemenskap kring interna mål genom att utestänga externa samhälle­liga mål. En byggnad får då till uppgift att ge denna gemenskap identitet och skapa en enhetlig ”image” gentemot omvärlden.

För att fullt ut förstå sambanden mellan den språkliga ansats som bland annat Norberg-Schulz anför och tendensen att lösgöra plat­sen/byggnaden som ett privat projekt är det nödvändigt att återknyta till begreppet ”nameable objects”.

Som jag tidigare redovisat ville Norberg-Schulz göra gällande att den funktionalistiska arkitekturen inte hade tillräcklig föremålslighet. (s19f) Denna föremålslighet kopplas till om föremålet representeras av ett namn. Det är naturligtvis inte ovä­sentligt på vad sätt arkitekturen relaterar sig till begreppen och till orden, men att arkitekturens identifikation skulle vara så starkt kopplat till orden är en ren skröna.

Det vet väl egentligen var och en som för­sökt beskriva god arkitektur i ord. Om man utgår från de enkla föremå­lens relation till de ord som används för att kunna tala om dem finns där naturligtvis en starkt samklang. En stol är djupt förknippat med ordet stol och inte minst med mycket tydliga begrepp om hur en stol bör se ut och användas. Det ger naturligtvis en trygghet om stolar görs helt enligt våra förväntningar på dem. Denna trygghet försvagas emellertid knap­past av att skulptörer och formgivare ibland vänder dessa begrepp upp och ner.

Tendensen bland exempelvis strukturalister att förenkla relationen mellan begrepp, ord och de företeelser som avses beskriver forskaren Walter J Ong som en felsyn. ”I värsta fall”, skriver han, ”kan denna felsyn ta sig följande uttryck: man utgår från att det helt enkelt finns en entydig korrespondens mellan olika företeelser i en värld utanför med­vetandet och de talade orden, och en motsvarande entydig korrespon­dens, mellan talade och skrivna ord.

Man kan å ena sidan såsom Ong gör knyta denna tendens till skriv­konstens och boktryckarkonstens genombrott. Då beror denna förenk­ling på vår förändrade syn på orden, på den tryckta textens rumsliga karaktär exempelvis i ordlistor. Man kan dock likaväl knyta detta till förting­ligandet av alla de företeelser som inte är objekt i någon tydlig mening, på grund av den klassiska borgerliga individualismen och den exklusiva privateg­endomen.

Det kan åskådliggöras av en lik­nelse Ong gör. Han skriver att orden idag liknas vid fristående hus, medan sådana samband med arkitektur var otänkbara i den muntliga kulturen. ”Man tänkte sig inte språket som en motsvarighet till en byggnad eller något annat rumsligt föremål.” (Ong 1990, s193)

Här förbiser dock Ong att en förändring av den rumsliga uppfattningen skett parallellt av helt andra skäl än boktryckarkonstens utbredning. Det är ju knappast på grund av det tryckta ordets rumsliga karaktär som exem­pelvis villan vinner företräde som ideal framför de tätt sammanbyggda husen i den traditionella byn eller småstaden.

Många av de företeelser vi har behov av att tala om är i grunden komplexa och mångtydiga. Varje försök att låta dessa representeras av entydigt definierade ord innebär att man förnekar viktiga sidor av dem och därutöver omöjliggör man en naturlig växling av abstraktionsnivå.

Behovet att fixera olika sidor i olika sammanhang kan inte heller fullt ut mötas av en svällande begreppsapparat. Försök att differentiera språket med hjälp av definitioner möter mera sällan gensvar hos andra förfat­tare. Försöken att precisera en ”vetenskaplig” terminologi in­skrän­ker sig många gånger till en rituell men tämligen meningslös inledning i många ”akademiska” arbeten.

De flesta författare lämnar mycket snart sin vokabulär när engagemanget griper tag. Det fåtal som lyckas driva sina definitioner konsekvent blir istället obegripliga eller orimliga så snart de söker beskriva eller hantera verkligheten.

Läs vidare i del 7, Teater, teatralitet och offentlighet

Historiska faser i framväxten av en demokratisk arkitektur (Del 2)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

För att finna de mest grundläggande arkitektoniska förebild­erna för vår tids offentliga byggnadskonst, har jag fått söka mig tillbaka till medel­tidens Italien. Redan under senmedeltiden formades några av de mest centrala föreställningar om offentligheten och om individen som männi­ska rätt och slätt inför denna offentlighet, vilka skulle komma att bilda grundvalen för våra demokratiska ideal. Dessa ideal har förän­d­­rats genom ett antal faser fram till vår tid. Jag ska därför börja med att söka ge en bild av dessa faser såsom de kommit till uttryck i arkitek­tu­ren.

Castel Nuovo
Castel Nuovo i Neapel på 1400-talet

Jag har emellertid funnit det vara av avgörande betydelse att man klargör skillnaden mellan det allmänna och det gemensamma, där det allmänna då står för det gränslösa, det universella, medan det gemen­samma står för det kollek­tiva, sett som något begränsat till en eller annan bestämd gemenskap. Det som självklart uppfattas som allmännytta för en grupp kan faktiskt visa sig vara ett särintresse gentemot andra. Först med denna distinktion blir det möjligt att förklara att strävandena efter individens frihet kunde gå emot de faktiska kollektivens krav med stöd av vär­deringar som gavs en all­mängiltig, upphöjd och universell karak­tär.

De framväxande renässansidealen, med sin strävan efter enhetlighet och harmoni kom nämligen att stå i motsättning till den närhet mellan pro­duktion och offentligt liv, som hade utvecklats ur det direkta varu­­utby­tet i staden under medeltiden.

Vid framväxten av ett modernt demo­kra­tiskt ideal stod de faktiska sociala makt- och gemenskaps­relationerna i sam­hället mycket påtagligt mot högborger­lighetens dröm om att dessa relatio­ner inte skulle ha någon reell betydelse i det offentliga livet. Alla skulle enbart uppfattas som människor oavsett deras samhälleliga status och finansiella makt.

Kravet att ingen skulle ha något försteg framför den andre, vare sig i politiken eller inför lagen, kunde således med denna upphöjdhet förvandlas till en myt att alla också var lika; att det inte fanns någon personlig makt i samhället.

Capitolium på 1600-talet sedan Michelangelos projekt slutförts
Capitolium på 1600-talet sedan Michelangelos projekt slutförts
Capitoleum plan
Plan över Capitoleumplatsen i Rom

Till att börja med resulterade det i representativa bostadspalats som sökte under­trycka de militära maktuttryck och den vulgära samhälle­lig­het som varit betecknande för såväl den medeltida adelsmannens bostad som för staden som sådan. Samtidigt som man byggde för den indivi­duelle besökarens visuella möte med arkitekturen, sökte man under­trycka de för alla möjliga händelser tillgängliga gaturummen. .

Renäs­sans och barock var betecknande stiltendenser under en fas, som prä­g­la­des av furstehovens undertryckande och taktiska hänsyns­tagan­den till kapital och borgerlighet. Både renässans och barock bär dock en prägel av det feodala samhällets sammanvävning av det offentliga och privata, med en slags ärftlig äganderätt till makten som ideologisk ut­gångs­punkt.

Slottet i Versailles, som med sin egenskap av kungens bostad och ett offentliggjort privatliv representerade makten
Slottet i Versailles, som med sin egenskap av kungens bostad och ett offentliggjort privatliv representerade makten

I samband med den borgerliga revolu­tionen i Europa, med sin vik­ti­gaste brytpunkt kring 1700, utvecklades i den demokratiska arkitek­tu­rens andra fas en föreställning om offentliga byggnader, som något väsenskilt både från den så kallade borgerliga bebyggelsen och från det furstliga bostadspalatset. Det var således mot hoven som de radi­kala borgerliga arkitekturutopierna främst kom att inrikta sig i anslut­ning till Europas borgerliga revolutioner.

En av arkitekturens främsta ideolo­giska uppgifter i kampen för den borgerliga kulturen blev att hävda maktens frigörelse från äganderätten och omvänt att hävda ägan­derätten gentemot makten. Att kontrastera maktens arkitektur mot det ”naturliga” livets ”borgerliga” bebyggelse med en till synes avpersonifierad arkitektur blev till att börja med ett framträdande medel i dessa strävanden.

Furstepalatset kunde inte längre tjäna som symbol för det allmänna. (Pérouse de Montclos 1974, s26f) Det var nu istället de nya institutionsbyggnaderna som arkitekterna be­traktade som de allra förnämsta uppgifterna, höjda över alla privata palatsprojekt. Det var också för dessa som de nya ide­a­len började ut­vecklas, framför allt mot slutet av sjuttonhundratalet.

Tea­trar, rätts­bygg­nader, bibliotek, museer osv hade tidigare varit nära knutna till hoven. Särskilt de som stod i opposition mot enväldet och adeln i Frankrike sökte nu finna en ny identitet för dessa vid sidan av den här­skande personen. (Aa, s26f, jmf även Braunfels 1968, s68f)

Claud-Nicolas Ledoux’ teaterprojekt i Marseilles från 1781
Claud-Nicolas Ledoux’ teaterprojekt i Marseilles från 1781

Här räckte det inte att ta det antika formspråket till sig, så som man gjort under renässansen för att ge dignitet och social distans åt ett palats och dess ägare. Nu, befriade från sin anknytning till bostad och hovliv, kunde man ge offentliga byggnader ett mycket starkare uttryck av ab­straherad makt och objektivitet.

Man fann nu den storslagna och mon­umentala stämningen från tempel och kyrkor eftersträvansvärd. Särskilt i tempel, som inte såsom den kristna kyrkobyggnaden var avsedda att församlas i, fann man sina förebilder. Den monumentalitet, som exem­pelvis de grekiska och egyptiska templen tillägnade gudom­lig­heten, kunde tillägnas det intill gudomlighet upphöjda allmän­na, symboliserat av vetenskapen, musiken, konsten, lagen, osv.

När man nu talade om monumentalitet syftade man inte på sådana verk som uppförts till åmin­nelse av någon händelse, person eller liknande utan snarare på en sär­skild hållning avsedd för ”offentliga” byggnader. (Aa, s26f, Braunfels aa, s68f) Man kunde nu placera den ”offentliga” byggnaden mitt i staden, men man lade dem då helst helt frilagda från den ”borgerliga” be­byg­g­el­sen på förnämt gestaltade torg eller öppna platser. (Aa, s26f) Men vid sidan av dessa monumentalt placerade institutionsbyggen fro­dades emellertid en offentlig bebyggelse för handel och föreningsliv av aldrig tidigare skå­dad omfattning.

Frikyrkliga församlingsbyggnader, nykter­hets­loge­r, socie­tets­­hus osv samsades helt vardagligt i rut­näts­stadens vanliga kvarter med bostäder och med de ”kommersiella” butikerna, värds­husen, café­er­na, teatrarna osv.

Här blir en av den borgerliga ide­o­logins paradoxer tydlig. Arkitekterna söker distan­sera det ”offentliga” från det offentliga livet i alla de byggnader som klassificeras som ”privata” samtidigt som det offentliga livet genomgick en enastående utveckling inom ramen för den privata sfären.

För att praktiskt och ideologiskt kunna hantera fenomen som inte tycks rym­mas inom ett och samma tänkande kan ibland polära tanke­figu­rer behöva utvecklas. Denna nödvändighet kan förklara att det inom borgerskapets ideologiska ram (individualismen och den exklusiva pri­vategendomen) två till synes helt motsatta tankefigurer byggs upp. Föreställningarna om det gemensamma utgår i den borgerliga idéläran från in­dividen och det individuella ägandet av lösöre.

Den ”juridiska personen” är således ett av det borgerliga samhällsbyggets grund­läg­g­ande rättsbegrepp och kollek­tivet tenderar på så sätt att fixeras som om den vore en ”sam­hällskropp”. Privatisering och förkroppsligande av det gemensamma paras emellertid med föreställningar om det allmänna såsom ett abstrakt samhälle knutet till universalistiska eller kosmopoli­tiska ideal. Där agerar såväl individerna som de juridiska personerna som autonoma avtalslutande parter.

En sådan polaritet har uppmärksammats av ett flertal teoretiker. Till exempel mot­svarar begreppsparet ”gemeinschaft und gesällschaft” hos sociologen Ferdinand Tönnies i stort sett dessa tankefigurer, men det är här viktigt att se skillnaden mellan Tönnies tidstypiska 1800-talsdröm om gemenskap och de medeltida levnadsvillkor han refererar till.

Medeltidens ”gemen­skap” representerade en hierarkisk och i hög grad kontinuerlig sam­man­flätning medan 1800-talets intellektuella hela tiden sökte fixera varje gemenskap för sig som en demokratisk enhet, som ett brödra­­skap.

Genom att Tönnies så starkt tog sin utgångspunkt i en idealise­ring av det för­moderna samhällets statiska och platsbundna gemenskap kunde han inte se en annorlunda modern gemenskap växa fram. Hans teori kunde istället tas som plattform för en ”moder­n­is­t­isk” gemein­schafts-politik som i lika hög grad som företrädarna gesällschaft hamnade i motsättning till det rörliga och komplexa folklivet. (Jmf Asplund 1991)

Den distink­tion mellan det allmänna och det gemensamma som jag framställt inledningsvis i detta avsnitt är principiell medan de tankefig­u­rer jag nu talar om istället är tidstypiska och provisoriska. Man skulle visserligen kunna tro att det finns en enkel parallell mellan begreppsparen allmänt – gemensamt och Gesellschaft – Gemeinschaft.

Eftersom det har varit ändamålsenligt att använda än den ena och än den andra tankefiguren för att förklara samma sammanhang finns det ett intresse att begreppsligt blanda samman det all­männa och gemen­samma.

De flesta som liksom Tönnies uppmärk­sammat och jämfört de båda tänke­sätten har tagit ställning för det ena gentemot det andra. Som om de representerade ett förhållande mellan det moderna och förlorade kvaliteter. I själva verket bör båda tankefi­g­u­rerna ses som ”moderna”, i betydelsen borgerliga. Det ab­strakt allmän­nas tankefigur och den enhetliga gemen­skapen tankefigur är benäm­ningar som bättre framhäver deras grund­läggande drag.

Det ab­strakt allmännas tankefigur före­ställer sig samhället utan konkreta gemen­ska­per med en fullständigt fri individuell åsiktsbildning, medan den enhet­liga gemenskapens tan­ke­figur tänker sig samhällen grundade på social kontroll i någon form av gemen­skapsarrangemang.

Dessa två moderna tankefigurer mot­sva­ras av två traditioner inom planerings- och arkitek­turdebatten, som hämtar sina förebilder å ena sidan i storstaden med dess anony­mitet och rörelsefrihet, och å andra sidan i den statiska byn eller små­staden med sin lokala gemenskap.

Till att börja med betydde den borgerliga samhällsomvandlingen att fri­heten vidgades för alla. Friheten att delta i både det ekonomiska och det politiska livet omfattade allt större grupper och dessa utnyttjade under 1800-talet i allt högre utsträckning denna frihet för att föra fram sina krav. Det är betydelsefullt att tydliggöra att så skedde.

Den romantiskt präglade kritiken av industrialiseringen som många radikaler formuler­ade kunde peka på den framväxande arbetarklassens faktiska umbäran­den och samtidigt beskriva denna nyvunna frihet som negativ.

I takt med att hotet från den starkt växande arbetarrörelsen och städernas in­frastrukturella problem ökade, ökade också borgerlighetens vilja att in­skränka de friheter de själva tidigare kämpat för. Även borgerskapet in­såg ett behov av reglering och styrning. Således kom paradoxalt nog både arbetarföreträdare och borgerliga intressen att samtidigt förespråka planering och frihet.

Liberalismen sedd som frihetens ideologi och socialismen sedd som den nationalstatliga plane­ringens ideologi spe­g­lade inte principiella klasslinjer. Kampen för att själv få disponera sina personliga ägodelar gentemot förmynderi, för demokratiska fri- och rättig­heter, för föreningsfrihet osv fick ofta föras i liberalismens namn och kampen för drägliga levnadsvillkor och livsmiljö, utbildning och sjuk­vård i socialismens namn oavsett klass­intressen.

Detta har stor betydelse för att förstå de rumsliga konflikter som präglat arton- och nittonhundratalet. Å ena sidan skulle artonhundra­­ta­lets arkitekturutveckling kunna ses som ett enda försök att genom en rumslig gemenskapsorganisation vinna kontroll över folket, (Berman, Foucault osv) eller å andra sidan som borgerskapets kamp för ägan­de­rättens frihet från hänsyn till börd och samhälleliga hierarkier. (Asplund, Sack).

Det säger sig själv att båda synsätten har en viss rele­vans men att just därför ing­etdera kan vara tillräckligt för att identifiera det tidstypiska eller det snävt klassbundna. Om man däremot tar fasta på att båda ovanstå­ende tankefigurer var sprung­na ur en tidstypisk bor­gerlig ideo­logi blir arkitekturutvecklingen begriplig.

Även om de romantiska arkitekterna sökte sina förebilder i medel­ti­den så strävade de just i sin kritik av gesällschaft att manifestera ett personligt ställningstagande i någon form av projekt, vilket hade varit omöjligt i ett medeltida samhälle. En förutsättning för dessa romantiska projekt var precis som för de som bejakade gesällschaft och storstaden att det fanns en intresserad en byggherre och en tomt att bygga på. (Sack, Jonsson)

När institutioner appellerade till den borgerliga demokratin och råd­hustraditionen lösgjor­des de ofta från stadsrummens kontinuitet såsom Stockholms stadshus. Rumsliga sekvenser gestaltades visser­ligen men då alltid estetiskt samman­hållna inom arkitektur­verket och med tydlig distans till det av gesällschaft präglade och ”vulgariserade” folklivet.

Om stadsrummet gestaltades integrerat i stadsväven resulterade det istället i något storslaget och klassicistiskt som Götaplatsen i Göteborg, med regisserade folkfester i Romain Rol­lands eller Richard Wagners anda i åtanke.

Det direkta tanke- och erfarenhetsutbytet mellan folk som redan kände varandra hade förvandlats till ett offentligt samtal där olika former av masskommunikation efterhand kommit att utgöra ett centralt in­slag. Den konkret närvarande publiken i auditoriet kunde därmed för­knippas med den universella allmänheten och omvänt kom allmän­heten särskilt av kultureliten att uppfattas som en passivt åskådande publik.

Därmed blev det möjligt att hävda att det skulle kunna vara till­fyllest att bygga auditorier för att ge rum åt det offentliga samtalet, och att där se publiken som en massa av enskilda individer. En intelligens­aristokrati hade mot 1800-talets slut vuxit i styrka. De uppfattade sig som en ”bildad klass” vilken gemensamt skulle utveckla en högtstående ”demo­kratisk” kultur vid sidan av de direkta kapital­intressena. Dessa fronde­rade många gånger mot de kommersiella intressena men också mot det folkligt vulgära. (Hörnqvist, Bachtin)

De traditionella värdshusen, ölstugorna osv började ersättas av restau­ranger för mer privat umgänge och mat­njutning, samtidigt som en hel del nya auditorier byggdes som tempel för de höga konsterna. I det första fallet privatiserades samtalet kring respektive bord och över­vaka­des av de anonyma regler som kunde ges större spelrum i en över­skåd­lig och etikettkrävande arki­tektur.

I det andra fallet utveck­lades det publika rummet för att fram­fö­randet skulle bli alle­narådande. Det tradi­tionella umgänget i exempelvis teatern tonades ner till förmån för hyll­ningar till konsten och dess stora genier. Den borgerliga sällskap­lig­heten upprätt­höll emellertid sin bety­delse vid sidan av själva framfö­ran­det men disci­plin­erades, samtidigt som dess inslag av uppvisning och till intet förplikt­ande konversation blev allt starkare.

När planerna på ett konserthus i Helsingborg började ta form vid nittonhundratalets början stod emellertid de publika byggnaderna åter­­igen inför nya krav och diskus­sionerna om deras plats i staden och om deras arkitektur började gå höga. I denna situation skulle brytningarna mellan gammalt och nytt leda till turer, som väl belyser funktionalis­mens grund­lägg­ande karaktär och bakomliggande samhälls­syn i genombrotts­skedet.

Läs vidare i del 3, Funktionalismen; en tveeggad fas i arkitekturutvecklingen.

Att överskrida modernismens och postmodernismens rumsideal (Del 1)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Det pågår en kamp mellan den gamla staden och den nya. Därinne mitt i stadens hjärta ligger den, det som är kvar av den gamla staden, och ruvar på något osyn­ligt och oåtkomligt, ett vagt löfte om ett annat liv. Och vi vandrar alla runt för att finna någonting, vi vet inte vad, kanske en hemkänsla. Men det nya är redan där, runt om oss, och förändrar i rasande takt, det är ett ”förnuft” på väg att slå ihjäl ett gammalt samvete. (Lindquist, S, Göteborgsposten 1990)

När staden förlorar sin inre spänning riskerar den att förfalla till att bli blott en behållare för ”kvantiteter” av olika slag: individer, bilar, hus. D v s stads­kul­tu­ren dör. (…)

Nu reflekterar sig kommersen i sig själv och staden blir allt mer spännings­lös; den bygger sig köpcentrum, glasar in och däckar över och citerar staden i artifi­ciella miljöer. Och denna spänningslöshet hotar att förinta de specifika mel­lan­former, den socialitet, som under lång tid utvecklats mellan det privata och offentliga och gör att vi allt oftare vilset pendlar mellan att vara väldigt intima (sentimentala) och väldigt formella. (Aa)

Att staden och dess arkitektur har genomgått betydande föränd­ringar det senaste århundradet och att det finns en grund för den här lite dra­mati­s­erade kritiken är ofrånkom­ligt. Men även om dessa citat är ut­tryckligt negativa, så kan denna typ av kritik lika väl vändas till ett upp­fordrande påstående: Att de sociala förutsättningarna för visuell och rumslig arkitektonisk gestaltning förändrats.

Som arkitekt och arkitek­tur­forskare ställs jag inför gestaltande uppgifter och som sådan måste jag i varje läge söka utgångspunkter för en positiv gestaltning. Jag måste då fråga mig om inte dessa nya förutsättningar också skulle kunna ge möjligheter att om­sätta ett socialt och demokratiskt engage­mang i arkitektur och samhälls­bygge? Det är kanske bara vår oförmåga att hantera de nya förut­sättningarna som fört negativa konsekvenser med sig?

Sådana tämligen allmänna frågor har varit en plattform för mina försök att utveckla ett veten­skapligt under­byggt ställningstagande till den moderna arkitek­tur­en och dess gestalt­ningsfrågor. Innebörden av dessa har för mig fått klarna allt efter som mina kunskaper har vuxit. På samma sätt hoppas jag att läsaren bättre skall förstå vad jag åsyftar efterhand som mina resone­mang presenteras.

Ambitionen har alltså varit att ompröva vårt sätt att hantera de soci­ala förutsättningarna för en ”demokratisk arkitektur”, utan att för den skull göra någon strikt definition av demokrati. Det är enligt min mening en hel rad av såväl kulturella som formella faktorer som sam­mantagna bestämmer i vilken utsträckning ett ”samhälle” är demokra­tiskt. Enda rimliga vägen att fullgöra en studie av detta slag slingrar sig fram via historiskt förankrade kunskaper om stadsbyggets kulturella och formella förutsätt­ningar, men också via en kritisk granskning av de arkitek­toniska försök som gjorts i demokratisk riktning.

Traditionellt har arkitektur­forskarna sökt en demokratisering av arkitekturen och be­byggelsen utifrån den privata bostaden och bostads­om­rådet, medan stadslivet i övrigt har lämnats fritt för strider mel­lan det representativa torgrummets esteter å ena sidan och den vulgära kommersial­ismen å den andra. Jag har funnit det absolut nöd­vän­digt att istället söka mig till arkitekturut­veck­lingen utifrån begreppet offentlighet, som ju borde vara samhälle­lig­hetens och demokratins hän­delsecentra.

De före­givna sambanden mellan den radikala demokratiska socia­l­ismen och den moderna västerländska arkitekturen föranledde mig att fokusera på en analys och kritik av funktio­nalismen och dess syn på den offentliga byggnaden och offentligheten över huvud taget.

Parallellt med mina kritiska studier utvecklades ett postmoder­nistiskt avståndstagande till funktiona­lis­men som ett någorlunda sam­manhängande stiluttryck. Vid en jämförelse idag av min analys av funktiona­lismen med den gängse post­modernistiska kritiken utkristalliserar sig ett par viktiga skillnader. Med utgångs­punkt från dessa skillnader har jag gått vidare med en analys av postmoder­n­­ismens rums­upp­fatt­­ningar och började skissera några alternativa begrepp och tanke­figurer.

Trots att funk­tio­nalismen är den arkitekturströmning som närmast kommit att förknippas med demokratiska ideal och sociala ambitioner, har kritiken inte disku­terat dess samhällsideal explicit. Trots att många funktionalist­er själva öppet tagit ställning i sådana frågor, har arkitek­tur­forskningen behand­lat denna rörelse utan att särskilt penetrera funktiona­lis­mens hållning till socia­lis­mens och demokratins problem.

Forskningen har varken baserats på djupare studier av funktiona­listernas teo­re­tiska reso­nemang eller deras bakomliggande föreställ­ningar. Ett flertal arbeten med analys och kritik av den moderna tanke­tradition, som karaktäriseras som social ingen­jörskonst har presenterats på senare år av samhällsvetare. Dessa har vidgat förståelsen av funktionalismens grund­valar men de har i mycket liten utsträckning kommit att belysa ar­kitekturen och dess rumsliga organisation. (Se exempelvis Hirdman, Sandström)

Jag har funnit det nödvändigt att se funktionalismen som en bred tidsbunden strömning inom både teori och arkitektur med flera av sina mest betydande föreställningar underför­stådda och avläsbara endast i sina konkreta sammanhang. Inte som en teori. Inte som en stil. Sådana sammanhang kan emellertid bli be­gripliga via en relativt ingående förståelse av tidens samhälleliga motsättningar och av den idéhistoriska bakgrunden.

Min ana­lys av funktionalismen kan något förenklat sägas ha lagts upp på tre olika nivåer. Som bas valde jag Helsingborgs konserthus av Sven Marke­lius, vilket tillkom under det skede då funktionalismen bröt igenom i det svenska samhället. Därutöver var bygget en kulturpolitisk handling i sig, vilket gav förutsättningar att fånga arkitektens syn på männis­kans, kulturens och därmed även på arkitekturens plats i samhället.

Som övergripande nivå har jag arbetat med offentlighetens och de offentliga byggnadernas arkitekturkoncept, som jag efterhand fann vara en central förbindelselänk mellan funktionalismen och dess ”demokra­tiska” ideal. För att upprätta en förmedling mellan denna nivå och stu­diet av det enskilda bygg­nadsverket fann jag det önskvärt att följa fram­växten av det moderna auditoriet och spegla den mot det fria sam­talets arkitektur, så som denna kommit till uttryck i exempelvis värds­hus, res­tau­ranger och förenings­hus. På så sätt vidgas de arkitektur­histo­riska metoderna där byggnadsobjekten traditionellt står i centrum, med den socialhisto­riska forsk­ningens teorier och metoder.

Men även detta utvidgade arbetssätt har sin begränsning. Först och främst blir byggnadernas relation till sin användning och till sina bru­kare fortfarande vag och spekulativ. Detta problem har jag försökt att lösa genom att utvidga de pågående studierna av dagens arkitektur med etno­logisk teori och metod. Därutöver tvingas emellertid även en sådan bred social arkitekturhistoria att ställa sig vid sidan av den diskussion om stadsbyggandets möjligheter som arki­tekten och byggbesluten står inför i projekteringssituationen.

Även om resonerande samtal/intervjuer görs med olika inblandade aktörer saknas inom ramen för etnologisk metodologi redskapen att föra in andra referenser i samtalet än de som är tidstypiska eller de som redan är inom den tillfrågades er­farenhetsramar. För att kun­na sätta arkitekturteoretiskt upplinjerade möjligheter i relation till aktö­rernas erfarenheter krävs att studier av detta slag även arbetar med arki­tektens metoder, dvs att söka omsätta teori i skisser och med deras hjälp försöka fånga upp respons och reak­tioner.

Sammanfattningsvis bygger denna uppsats på studier där tradi­tio­nella arkitekturhistoriska metoder vidgats genom breda socialhisto­riska litte­ra­turstudier, genom aktörsintervjuer och inte minst genom att prag­ma­tiskt pröva de teoretiska ansatserna med gestalt­nings­skisser och re­flektera över reaktionerna på dessa.

Läs vidare i del 2. Historiska faser i framväxten av en demokratisk arkitektur

Planhushållningen, planeringen och hushållet

I Forum för revolutionär analys och debatt nr 2/88 startades en både nödvändig och välkommen diskussion om vilka slutsatser som vi bör dra ut av erfarenheterna från de socialistiska ländernas utveckling. Jag har läst flera av artiklarna med uppskattning, men jag har några principiella invändningar i frågan om bestämningen av socialismens karaktär och om statens bortdöende. Jag finner det emellertid betydelsefullt att vidga diskussionen och även föra in erfarenheter från kapitalismens länder vad det gäller planering och demokrati, erfarenheter som bland annat stammar ur mitt yrkesområde, arkitektens.

Inom arkitekturen och stadsplaneringen framträder två föreställningar om produktionens karaktär på ett sätt som tydligt belyser ett av de kommunistiska visionernas fundamentala problem. Skall exempelvis staden uppfattas som ett samhälleligt produktionsmedel och planeras därefter för att bli ett effektivt maskineri eller bör den istället ses som en produkt som nyttjas på fritiden, som en scen för mänskliga möten och nöjen. Kan till exempel husbygget med sina mänskliga drag i behåll produceras i ett samhälle där produktionen är ”genomautomatiserad”. Kan vi verkligen skapa ”ett i verklig mening mänskligt samhälle”, med en fullt ut automatiserad produktion som förutsättning, så som Lasse Cornell hävdar i Forums utdrag ur hans bok Arbete och arbetsformernas utveckling, Göteborg 1986. Är det inte snarast en av 1800-talets utopiska förhoppningar vi möter i denna ståndpunkt, knappast en på moderna erfarenheter grundad ståndpunkt.

Redan med den grad av automation vi möter idag skapas mycket kniviga problem. Automationen tenderar att göra arbetaren till en betjänt och att föra upp vardagens beslut på en abstrakt och centraliserad nivå. Det är emellertid, så som i fallet med staden och stadsplaneringen, svårt att betrakta arbetet enbart som ett medel helt underordnat produktionsresultatet. Ju bättre människan har det materiellt desto större krav kommer hon att ställa på ett meningsfullt och rikt arbete, och på ett nyanserat och personligt format arbetsresultat. En större andel av arbetet måste då kopplas till olika former av ställningstaganden, dvs de kommer att innehålla moment av politisk planering eller av konstnärligt engagemang.

Detta fokuserar problemet att nå ett i verklig mening mänskligt samhälle på frågan om maktens och ägandets karaktär. För att klara ut denna måste vi ta steget in i de mer teoretiska frågor som berörs i Anders Nilssons artikel. Vad innebär det socialistiska ägandet och på vad sätt relaterar detta sig till värdelagen? Anders Nilsson menar mycket riktigt, att den marxistiska diskussionen alltför enkelt tänkt sig att ett statligt ägande och att en nationell planering av produktionen skulle avskaffa värdelagen. Han bevisar att den nationella egendomen faktiskt bygger på den borgerliga rätten, men kommer då istället till, vad jag kan förstå, att det socialistiska projektets verkliga genomförande måste skjutas på framtiden tills dess statens ”tid är ute” och den ”dör bort”. Lönearbetets och statens avskaffande är emellertid i allra högsta grad en politisk fråga, inte något som på ett senare stadium av sig självt följer av de då förändrade ekonomiska förutsättningarna. Jag tolkar det så att AN inte fullt ut dragit konsekvensen av den faktiska kopplingen mellan politisk makt och makt genom ägande och därmed alltför enkelt knyter värdelagen till några av det kapitalistiska produktionssättets yttre former.

Så länge ett förstatligande innebär att produktionens beslut hänförs till en från arbetarna och befolkningen isolerad förvaltning, så har heller inte produktionen i reell mening socialiserats eftersom folk då inte heller disponerar denna egendom. I praktiken kan detta betraktas som en form av ägande av produktionsmedlen knutet till politiska poster. Det har följaktligen blivit den privatägda verkstadens auktoritära organisation som kommit att användas som förebild för denna form av statligt organiserad produktion, med den i och för sig vällovliga ambitionen att avskaffa det kapitalistiska samhällets anarki. (jmf Marx, Kapitalet I, s 310f) Så långt är vi väl egentligen överens, men Anders Nilsson ser ändå inte att en förändring av utbytet i socialistisk riktning därmed måste kopplas direkt till utvecklingen av en reell demokrati.

Det kanske beror på att vi i så liten utsträckning diskuterat den socialistiska demokratins grundfrågor. Demokratin i denna mening kan inte ses som en fråga om formell rätt att välja politiska ledare, att delta i beslut eller att tillskapa en politisk kontroll över pressen. Demokrati i denna mening kan inte heller genomföras som ett omedelbart resultat av en politisk revolution, men dess uppbyggnad förutsätter en revolutionär omvandling av dess samhälleliga förutsättningar. Den kan endast identifieras som ett komplex av olika former för människors makt och kontroll över sina liv och arbetsinsatser. Ett komplex som genom sin sociala organisation också garanterar att en samhälleligt effektiv kunskapsprocess möjliggörs. Med kunskapsprocess menar jag då ett förlopp där människor själva till synes irrationellt tagit sig rätten att både pröva sina idéer, själva dra slutsatser och föra ut dessa till diskussion i samhället. Det krävs då bland annat en avancerad samhällelig offentlighetsstruktur som tillåter dessa erfarenheter att samlas och formas till kunskap och vetenskap.

Om vi med detta i minnet lite mer ingående tittar på värdelagen och dess bindning till den borgerliga rätten, leder detta oss till en principiell kritik av den politik som kommunistpartierna i de socialistiska länderna fört. Mervärdets existens, i sin kapitalistiska form, förutsätter ett exklusivt ägande, där det i arbetet skapade mervärdet tillfaller någondera av privatägarna vid ett varuutbyte. Man kan faktiskt hävda att mervärdet existerar även i en socialistisk form som det materiella överskott som skapas i produktionen. Mervärdet upphör emellertid att vara kapitalistiskt i den utsträckning som det disponeras/fördelas demokratiskt. Produkter byts inte längre mellan politiskt obundna privatägare, utan utbytet blir avhängigt av hur relationerna mellan integritet och självständigt ansvar för produkten, produktionen och fördelningen politiskt formas.

Socialismen reduceras därmed vare sig till en fråga om ekonomisk utvecklingsnivå eller till en fråga om statligt övertagande av produktionsmedlen. Den knyts istället till vilken nivå som demokratin utvecklats i samhället som helhet. Det blir utifrån en sådan slutsats ett allvarligt fel att primärt knyta värdelagens existens till existensen av varu- och  penningcirkulation i en mer allmän vardaglig mening. Det skulle leda till att de socialistiska ambitionerna i praktiken måste förskjutas till den lite utopiska situation då det skulle vara möjligt att avskaffa pengarna och att över huvud taget avskaffa köp- och bytesrätten. Om man å andra sidan menar att socialismen skulle vara genomförd med nationalstatens expropriation av produktionsmedlen och sedan hävdar den demokratiska centralismen som en exklusiv makt via en centraliserad nationell planering så kommer man till och med att stärka den borgerliga rätten. Staten får då både ansvar för all egendom samtidigt som samma statsapparat skall garantera att denna makt inte missbrukas. Nationalstatens fullständiga dispositionsrätt av mervärdet ökar arbetarens främlingsskap i arbetet. Ett kooperativt ägande som på samma sätt grundas på den exklusiva äganderätten skapar också den ett främlingskap framför allt inför produktens kvalitet och den miljöförstöring som tillverkningen ev orsakar omgivningen. Här finns åtskilliga faktiska exempel som visar på detta.

AN har däremot rätt när han hävdar att kapitalistiska ägandeformer i praktiken till viss del har upphävts inom systemets egen ram, men då, inte bara negativt såsom kapitalisternas inflytande över statlig egendom utan även positivt som folkligt inflytande över privat egendom genom kamp. Detta konstaterande förringar på intet sätt betydelsen av den socialistiska revolutionen, men fäster blicken på det fenomen som lägger grund för en upplösning av den borgerliga rätten i såväl kapitalistiska som socialistiska ekonomier, nämligen på det genom långvarig och långsiktig kamp framvuxna och befästa inflytandet och de på grund av intresse och erfarenhet uppbyggda självständiga organisationerna och folkrörelserna. Den närapå totala avsaknaden av levande folkrörelser i de socialistiska länderna är ett tecken som, enligt mitt synsätt, så väl som något annat poängterar den borgerliga rättens styrka i dessa länder.

Som Mao Zedong hävdade är motsättningar alltings drivkraft. Varje planeringsideal som bygger på harmonidrömmar strävar också efter ett socialt sett stillastående samhälle. På samma sätt drabbas varje försök att uppnå ett helt igenom rationellt organiserat samhälle. Att leva är en individuell konst fyllt av den enskilda människans inre motsägelsefulla viljor, — att bygga ett samhälle är en kollektiv konst full av många olika människors och gruppers motsägelsefulla erfarenheter och drömmar. Hushållet som grund för en socialistisk planering är orimligt, vi behöver ingen planhushållning i den meningen. Hushållet är och förblir grunden för den borgerliga rättsidén.

En samhällelig struktur av självständigt ansvariga inför alla dem som berörs av beslut är den enda möjliga vägen. Med detta synsätt är inte de traditionella formerna för direkt demokrati någon framkomlig väg, annat än i mycket begränsade sammanhang. Denna förutsätter ju att det vore möjligt att enkelt identifiera och samla alla de olika människor som är direkt berörda. Det skulle kräva att det vore möjligt att identifiera samhällen eller samhällsdelar som hushåll i en mycket gammaldags mening, så som en del 1800-talsutopister tänkte sig framtiden. Själva beslutsförfarandet kommer emellertid aldrig att vara det primära problemet. Det förblir istället hur kunskaperna om konsekvenser och alternativa möjligheter ska fördjupas hos alla inblandade parter. Makten över erfarenheten och över kunskapsprocessen har därför alltmer hamnat i kampens centrum, såväl i öst som här i väst. Desinformationskampanjerna sköljer över oss som stormvågor. Hur kunskapsprocessen skall kunna bli både en del i människors vardag och samtidigt vara folkets egen är den centrala olösta frågan.

25/11 1988 Lasse J

Debatten pågick även under 1989. Detta inlägg publicerades i Forum 4/88 och utdrag ur Lasse Cornells bok publicerades i nr 2/88. Lasse gick bort 1987 och förutom att han var en god vän förtjänar hans ovan nämnda bok om arbetet läsning även idag, då bortsett från hans avslutande revolutions- och industriromantiska avsnitt om arbetet under socialismen. Hans bok är i övrigt mycket nyanserad och väl belagd i hans studier som ekonomisk historiker.

För att visa att Marx också kunde se industriproduktionens baksidor vill jag komplettera denna artikel med några längre citat från Kapitalet, Band I, s309ff.

Trots de talrika likheterna och de nära sammanhanget mellan arbetsdelningen i samhället och arbetsdelningen inom en verkstad är dessa bägge olika, inte endast till graden utan också till arten. (…)

Arbetsdelningen inom samhället förmedlas genom köp och försäljning av olika arbetsgrenars produkter, medan delarbetenas sammanhang i manufakturen förmedlas genom olika arbetskrafters försäljning till samme kapitalist, som använder dem som kombinerad arbetskraft. Arbetsdelningen i manufakturen förutsätter, att produktionsmedlen är koncentrerade i en kapitalists hand, arbetsfördelningen i samhället däremot att produktionsmedlen är splittrade mellan många inbördes oavhängiga varuproducenter. (…)

Arbetsdelningen i manufakturen förutsätter, att kapitalisten har oinskränkt auktoritet över människorna, som endast utgör delar av en produktionsmekanism, som tillhör honom. Arbetsdelningen i samhället förutsätter inbördes oavhängiga varuproducenter, som inte erkänner någon annan auktoritet än konkurrensen, det tvång som deras ömsesidiga och stridiga intressen utövar mot dem alla – liksom i djurriket allas kamp mot alla mer eller mindre bidrar till att bevara betingelserna för alla arters existens. (…)

Den samhälleliga arbetsdelningens anarki och den manufakturmässiga arbetsdelningens despoti betingar varandra i det kapitalistiska produktionssättets samhälle.

Marx kritiserar anarkin i samhället men bestrider samtidigt en ”militär” organisation av produktionen. Han visioner om kommunismen är vaga och ibland uppe i det blå men i nedanstående citat från Ekonomisk-filosofiska manuskript 1844, s202 säger han, visserligen mycket abstrakt och allmänt,  något mycket mer rikt och komplext än vad som blivit till såväl inom kommunismen som inom kapitalismen. Inte minst betydelsefull är att förstå begreppet samhällelig, i all dess historiskt uppbyggda rikedom, dvs inte liktydigt med nationalstatlighet, så som det oftast kommit att förstås.

Det positiva upphävandet av privategendomen i dess egenskap av mänsklig självalienation och därför som tillägnelse av det mänskliga väsendet för och genom människan; dvs som människans fullständiga och medvetna återvändo till sig själv som samhällelig, dvs som mänsklig människa, inom ramen för den hittillsvarande utvecklingens hela rikedom. 

 

Låt inte maten tysta munnen

Denna artikel är publicerad i Folkets Historia, nr 3, 1988. Jag har idag en dröm att realisera både frukostföredrag och soppseminarier för att samtala om tidens stora och svåra frågor under gemytliga former. Frågan är om vi i vår tid verkligen förmår ta oss den tiden som krävs.

Mat och ätande har naturligtvis intagit en synnerligen central plats i allt mänskligt liv, särskilt i alla äldre kulturer. Eftersom maten så tydligt framstod som det mest näraliggande målet för det ursprungliga primitiva arbetet, samtidigt som hungern ständigt påminde om den alltid hotande hungersnöden, kom mycket av såväl det religiösa livet som arbetets rutiner att kretsa kring måltiderna.

Kring maten och ätandet har också många mytiska föreställningar och ritualer utvecklats och rotats djupt i våra seder. Men det var inte bara matens betydelse i sig för oss människor, som dessa ritualer manifesterade. Arbetet som lagts ned för att fånga, odla, tillaga maten osv var ju organiserat i någon form av social ordning och måltidernas ritualer blev därigenom även uttryck för den rådande sociala ordningen. På medeltiden reglerades till exempel med stor detaljrikedom sådant som hur och var man satt, i vilken ordning maten fördelades osv, medan deras bordskick idag uppfattas som rått och snuskigt. Hygien och finess var inget centralt tema, utan ritualerna hade som främsta uppgift att anvisa vars och ens plats och rang. Medeltidens måltider vittnade därigenom emellertid inte bara om skillnaderna i makt och ställning. Den gemensamma måltiden knöt hushållen, brödraskapen, förbunden samman i sina lokala hierarkier. Måltiden var och har också förblivit en av våra viktigaste sinnebilder för gemenskap. En hållfast överenskommelse om samarbete slöts på ett naturligt sätt med en gemensam måltid, en tradition som än idag har ett starkt fäste i exempelvis affärsvärlden, där ett slutet avtal oftast kröns med en middag.

Mycket av gästfrihetens traditioner i Europa förknippar därför även måltiden med fredens och sammanhållningens budskap. Genom att bjuda de fattiga på mat och dryck vid de stora festerna på bröllop och begravningar kunde de välbärgade exempelvis befästa den samhälleliga gemenskapen och freden.

Inget av detta bör emellertid framstå som särskilt okonventionellt eller orginellt att hävda. Men det finns en aspekt på måltidens glädjeämnen och inte minst dess kulturella betydelse, som sällan nämns i den historiska litteraturen. I de stora hushållen ingick allt arbetsfolket och den gemensamma samlingen vid maten gav betydelsefulla tillfällen till erfarenhetsutbyte och informella samtal. Här kring maten kunde såväl vardagens vedermödor luftas och diskuteras, som mer exeptionella erfarenheter förmedlas av långväga gäster. Alla sådana tillfällen för samling och samtal har självklart varit av avgörande betydelse för kunskapens och kulturens utveckling, före det skrivna ordets genombrott med organiserad postbefordran och tryckta tidningar och böcker. Sång, tal och spel hörde också till måltidens traditioner. Detta visas inte minst av den betydelse för framväxten av ett modernt politiskt och kulturellt liv, som tillskrivs värdshusen och kaféerna i Europas storstäder.

Mr Syntax (återkommande skämtfigur av Rowlandson) tar ett hem för ett värdshus
Mr Syntax (återkommande skämtfigur av Rowlandson) tar ett hem för ett värdshus
Bråk på ett "Coffey House" i Bath
Bråk på ett ”Coffee House” i Bath
 Scen från ett engelskt värdshus från 1700-talets senare del. Ur The English Inn. s 122
Scen från ett engelskt värdshus från 1700-talets senare del. Se The English Inn. s 122

Värdshusen och krogarna har i den europeiska kulturen baserats på två samverkande behov. Som skäl för en officiell uppmuntran fanns behovet av gästgiverier för det ökande antalet resande, medan det oftast var den mindre välsedda vin- resp. ölförsäljningen som gav den ekonomiska grunden. Värdshusen blev särskilt i England centra både för handelns nyhetsbehov, för politikens organisering och för framväxten av ett kulturutbud överhuvud taget. Där kunde det lokala skvallret och de politiska grälen sammanfogas med mer långväga nyheter.

Genom att storstadens många värdshus och kaféer på ett helt annat sätt än hushållen och brödraskapen stod öppna för var och en, kunde samtidigt en ny differentiering växa fram. De olika matställena kunde utveckla ett rykte om sig att vara tillhåll för sin egen speciella stamkrets, sina speciella traditioner och diskussionsämnen. På så sätt skapades förutsättningar för en fri föreningsbildning helt vid sidan av hushållen och de mer eller mindre som hushåll organiserade privata företagen. Men efterhand som denna specialisering institutionaliserades minskade emellertid deras öppenhet.

Röstvärvning vid ett värdshus. Lägg märke till att värdshusets skylt behängts med en valbanderoll. Ur The English Inn. s 207
Röstvärvning vid ett värdshus. Lägg märke till att värdshusets skylt behängts med en valbanderoll. Ur The English Inn. s 207

Såväl politiska partier som mer kulturellt definierade klubbar skaffade sig efterhand egna lokaler med begränsad tillgänglighet. Gästgiverier utkonkurrerades efterhand av hotellen som mer diskret och samtidigt mer förnämt kunde logera den övervägande andelen välbärgade resenärer.

På ett likartat sätt avskiljdes även kulturutbudet från sin gamla anknytning till värdshusen. Det började med att logeteatern, som ursprungligen antas ha fått sin form från den traditionella värdshusgården med sina loftgångar, frigjorde sig från  detta sammanhang, för att så småningom betraktas som för fin för att beblandas med matos och högljudda meningsyttringar. Samma sak skedde senare med musiklivet, tidningsläsandet osv. Trots att till exempel mycket av Schuberts kammarmusik skapats på värdshusen kring Wien uppfattade nu den nya kultureliten alla sådana anknytningar vara av ondo. Det blev istället den renodlade och ”störningsfria” konstnjutningen som premierades.

Simpson´s the Strand vid sekelskiftet. Så här var det också inrett enligt beskrivningarna tiden närmast efter det den öppnades i London 1848. Se Buildings and Society. s 237
Simpson´s the Strand vid sekelskiftet. Så här var det också inrett enligt beskrivningarna tiden närmast efter det den öppnades i London 1848. Se Buildings and Society. s 237

Som en följd av detta, i samverkan med en starkt växande borgerlig konservatism, omvandlades näringsställena. För borgerskapet framstod värdshusen vid 1800-talets början som förfärande, oordnade och okultiverade i denna tid då en konsolidering av vunna politiska och kulturella framgångar stod på dagordningen. I London, som tidigare varit föregångare med en ovanligt bred politisk öppenhet knuten just till alla sina värdshus, introducerades 1848 en helt ny typ av matställe med stor framgång inom den nya överklassen. Denna benämndes med det från Frankrike lånade ordet restaurant. Här på Simpson´s, the Strand, som dess första ”riktiga” restaurangen hette, kunde man äta god mat i stillhet förnämnt serverat på skinande rena, vita dukar. De flesta lite finare matställen inreddes nu med denna restaurang som förebild. De annars traditionella båsen togs bort så att inga skumma hörn skulle kunna bli tillhåll för påträngande palaver och stoj.

I dessa nya inslag i stadens uteliv kunde inte längre nyheterna, åsiktsutbytet och det fria samtalet spela den roll den fått i värdshusen. Det var nu istället den goda maten och möjligheten att visa upp sina påkostade och vackra hustrur, som gav den centrala dragningskraften på den penningstarka publiken. Jämfört med idag kunde det ibland gå nog så livfullt till, men scenen behärskades ändå fullt ut av de höga cylinderhattarnas etikett och konversation. Samtalen blev i allt högre utsträckning till en fråga om konversation inom en liten privat krets, med uppgift att förhöja smaken på en delikat måltid. De skulle gärna föras intelligent och bildat, men så att de vare sig blev påträngande eller betydelsefulla. Det tidigare borgerligt okonventionella blev under 1800-talets lopp till en alltmer trång konvention.

På den vägen har matkulturen utanför hemmen och de interna sällskapen utvecklats fram till våra dagar. Men frågan är om det inte är först då matställena övergavs av de intellektuella och av kulturen, som de negativa sidorna i vädshustraditionerna med spritmissbruk och horeri kunde bli så framträdande i utelivet, som det blev mot artonhundratalets slut. Hemmens, partiernas och klubbarnas privata och slutna karaktär kom därigenom att ytterligare betonas och deras gamla relationer till det så kallade utelivet bröts närapå helt. Måltidens gamla samband med den snävare slutna gemenskapen stärktes återigen och den fria bildade diskussionen fördes allt oftare bakom lykta dörrar. Därigenom minskade tyngden i det folkliga erfarenhetsutbytet och borgerligeheten kunde på så sätt stärka sin kontroll över den samhälleliga kunskapsprocessen.

Matsal i ett sovjetiskt bostadsprojekt från 1929. Man tänkte sig här att maten skulle komma på ett löpande band från ett kök placerat i våningen under. Ur Kollektivhus. s 83
Matsal i ett sovjetiskt bostadsprojekt från 1929. Man tänkte sig här att maten skulle komma på ett löpande band från ett kök placerat i våningen under. Ur Kollektivhus. s 83

För de utopiska socialisterna var matfrågan i ännu högre grad reducerad till själva ätandet. De såg den ”kollektiva” utspisningen som ett uttryck för en socialistisk gemenskap. Samhället skulle garantera alla mat, vilket tolkades så att var och en skulle likt munkarna tilldelas sin dagliga rätt i stora matsalar. Det fanns aldrig inom den ramen någon föreställning om att kollektivitet skulle kunna bygga på en utveckling av den europeiska värdshustraditionen, trots att det var just på kaféer och värdshus som den socialistiska idéen i många fall utvecklats och formulerats. Hur förödande en sådan inställning blir för ett levande samhälle kan en resa till Moskva visa, där allt fritt ”uteliv” praktiskt taget gjorts omöjligt.

En betydelsefull förändring i våra restauranttraditioner har dock skett under de senaste åren. Intresset för stadens matställen har ökat radikalt. Men uppgiften att lyfta fram krog- och kafélivet i vår kultur är det bara de kommersiella krafterna som påtagit sig. Den har knappast uppfattats som en kulturfråga av vidare samhällsintresse. Utelivets renässans har åtminstone ytligt sett givit ett vidgat utrymme för levande samtal och diskussioner, men det kräver för att det ska återfå sin betydelse att vi bekymrar oss om krogtraditionerna och om uteätandets former.

Borgerskapets kamp mot en levande krogkultur har sedan 1800-talet bedrivits bland annat med hjälp av det folkliga stödet till olika alkoholrestriktioner och inte minst genom hälsovårdsnämndernas sätt att formulera hygieniska krav. Här finns ett viktigt och spännande område för forskning. Genom att i källorna studera striderna mellan restaurangägarna och de politiskt tillsatta nämnderna skulle man säkerligen hitta mer av maktpolitiskt värderande slag än vad vi idag föreställer oss. Direkta krav på möbleringen har inte varit ovanliga. Hetsiga och livliga diskussioner är faktiskt ännu idag på många håll skäl nog att dra in utskänkningstillstånden, vilket genast ger synnerligen ogynsamma förutsättningar i konkurrens med de matställen som begåvats med fullständiga spriträttigheter. Ur kulturell synvinkel skulle det vara betydligt bättre med generella alkoholrestriktioner än att som nu knyta dessa till att stället ifråga besöks av en så kallad städad publik.

P1030139

Ett kafé i Tallin som startpunkt för stadsutvekling i ett stadsnära äldre industriområde med ateljéer, pop up butiker, restauranger m.m.
Ett kafé i Tallin som blivit startpunkt för  en radikal och levande stadsutveckling i ett stadsnära äldre industriområde med ateljéer, pop up butiker, restauranger m.m.

Vi måste inse att utelivet har en central betydelse för en fri samhällelig kunskapsprocess. Vi får inte tro att vi kan bekämpa alkoholmissbruket genom att bekämpa krogar och värdshustraditionen. Det är ju när kulturen inte förmår bryta våra sociala hämningar som alkoholen får spelrum.

Det måste vara möjligt att föra fram en ny mer konstruktiv koppling mellan kulturpolitik och alkoholpolitik.

 

Litteratur:

BILLINGTON, JAMES H, Fire in the Minds of Men. Origins of the Revolutionary Faith. New York 1980
CALDENBY, CLAES & WALLDÉN, ÅSA, Kollektivhus. Sovjet och Sverige omkring 1930. Stockholm 1979
GORHAM, MAURICE & DUNNET, H McG, Inside the Pub. London 1950
JADELIUS, LARS, Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur med utgångspunkt från Helsingborgs konserthus. Göteborg 1987
RICHARDSON, A E & EBERLEIN, H DONALDSON, The English Inn. Past and Present. A Rewiew of Its History and Social Life. London 1925
SENNET, RICHARD, The Fall of the Public Man. New York 1974
THORNE, ROBERT, ”Places of Refreshment in the Nineteenthcentury City.” Buildings and Society. London 1980

Medborgerlighet och medborgarinitiativ

Tidigare publicerad i antologin Framtiden är redan här. Se mellanplats.se

Dialoger introduceras med emfas i det svenska demokratiska systemet. För att förstå hur dessa skall kunna få reell betydelse, reflekterar jag i denna artikel över hur samhällsplanering och design historiskt förhållit sig till olika former av medborgarinitiativ, som kunnat tas från både snävare egna intressen som ett brett medborgerligt ansvarstagande. En fördjupad förståelse för detta öppnar för mer hållbara samhällsvisioner bortom de traditionella ideologiska motsättningar som idag begränsar våra framtidsperspektiv.

Föreställningen om medborgare handlar historiskt sett både om rättigheter och skyldigheter, både om delaktighet och utanförskap. Mycket förenklat skulle utvecklingen kunna delas in i tre historiskt överlappande faser. De karaktäriseras inte främst av en viss tidsperiod utan av dess olika sätt att föreställa sig medborgarskap och de initiativ som tas av olika samhällsaktörer.

theater1334818326393
Tre historiska faser

Under antikens demokratier, liksom senare i en del självständiga städer med mer eller mindre demokratiska styrelseskick under medeltid/renässans, var antalet delaktiga medborgare starkt begränsat. Alla beslutsföra medborgare kände till varandra och kunde mötas för beslut i den första fasen. Det var då nödvändigt att manifestera den minoritet som betraktades som fullvärdiga samhällsmedlemmar. Den antika halvcirkelrunda amfiteatern ger exempelvis bilden av att alla har en likvärdig plats, men vänder också tydligt ryggen mot den majoritet som då inte hade rätt att föra sin talan. (Kouzelis 1986)

Den andra fasen karaktäriseras av ett samspel mellan nationalstaternas framväxt och framväxande massproduktion och massmedier. (Anderson 1992) Medborgarna kunde med dessa förändringar i människors relationer också uppfattas som en anonym och enhetlig massa. Planerare och politiker började betrakta sig som representanter för ”samhället”, samtidigt som företrädare för ekonomisk makt kunnat göra sig osynliga och anonyma bakom universella kunskaper, så som juridik och ekonomi. ”Att vara men inte synas” var till exempel Wallenbergs motto. Den modernistiska arkitekturen kom till viss del att manifestera denna nya syn på medborgaren. Dess medborgarideal byggde på att socialt, historiskt och geografiskt grundade sammanhang tonades ner. Den ”nya människan” skulle frigöra sig från sina kulturarv (Jadelius 1987).

I denna fas fokuserar politik, planering och samhällsutveckling i allmänhet på ekonomisk tillväxt i ett land, en nation. Endast utifrån nationalitet definieras medborgaren, samtidigt som det i samma andetag kan sägas att ”alla ska va’ med”.  Det har efterhand blivit uppenbart exempelvis att inskränkt nationella tillväxtideologier leder till sociala, ekologiska och ekonomiska kriser i global skala. Följaktligen ifrågasätts staternas förmåga att ensamma hantera den stora omställning som krävs.

Allt fler debattörer och forskare från olika discipliner har börjat lyfta fram bilder, som sammantagna skulle kunna karaktärisera en sedan en tid pågående tredje fas. Med globalisering minskar staternas möjligheter att planera och kontrollera, samtidigt som det blir uppenbart att alla aktörer borde agera med stort ansvar för såväl vår vällevnad som överlevnad. Föreställningar och teorier om medborgerlighet kommer därför allt mer att präglas  av samhällelig och kulturell komplexitet. Ett stort antal teoribildningar och begrepp har lanserats, som på olika sätt ger nya perspektiv på vår framtids demokratiska möjligheter och nödvändigheter.

Denna pågående fas karakteriseras kanske bäst av att ”government” förskjuts mot ”governance”. Medborgerlighet har visserligen aldrig varit någon enkel företeelse, men nu vidgas förståelsen med begrepp, som till en början tävlar om sanningsanspråk för att alltmer ses som berikande perspektiv. Insikten, att en ny mycket mer komplex syn på medborgarskap krävs, får således också konsekvenser för hur vi ser på begrepp och samhällsteorier.

Stora fundamentalistiska berättelser eller belysande perspektiv

De stora teorierna eller de stora berättelserna kanske har spelat ut sin roll. Den ena berättelsen kan inte ersättas av den andra. Det moderna globaliserade samhället kräver istället en medvetet komplex och pragmatisk reflektion, där olika teorier växer fram både för att förstå och för att hantera en sammanflätad värld av storskalig planering. Perspektiv, menar jag, kan då bli en hjälp för att se att de olika teorier, som växer fram som svar på pågående omvandling, inte kan vara sanna helt och fullt. Med ett perspektiv kan en aspekt belysas, samtidigt som andra sidor görs osynliga.

I denna korta text finns endast utrymme för ett fåtal exempel på den tredje fasens nya perspektiv på medborgarnas demokratiska roller och åtaganden. Genom begreppet ”offentlighet” har exempelvis Jürgen Habermas hjälpt oss att förstå de intellektuella processer som fortgår i samspel mellan olika former av massmedier och fysiska mötesplatser. (Habermas 1984) Med hjälp av Bruno Latours Actor – Network – Theory får man förståelse för att varje teori, liksom alla former av berättelser, transformeras så att de tjänar en viss aktörs intressen. Det innebär att det utvecklas varianter av en teori utifrån olika aktörers intressen. (Latour 1999)

Teorier om sociala rörelser och deras komplexa institutionalisering i organisation, livsstil och vanor har tillfört andra perspektiv (Melucci 1991 och Hodgson 1988). Tillits- och samhällsbyggande (community building) (Putnam 1996), empowermenttransdisciplinaritet kan också ses som nyckelperspektiv i vår tids omställningsprocess. Genom populära begrepp som entreprenörskap kan man se och förstå de medborgarinitiativ som skapar sig utrymme i samhället inom ramen för företagandet, även om begreppet liksom alla de andra färgats ideologiskt.

Ett gemensamt drag för denna tredje fasens perspektiv är att medborgarinitiativ av olika slag initierar och ingår i en medborgerlig samhällelig reflektion, vilket leder till samhälleligt lärande, kunskapsproduktion och till någon form av samhandling, i många fall utan att formella beslut tas (Gibbons et al 1994). När vi talar om planering, när vi talar om politiska beslut, när vi talar om rationalitet behöver vi erkänna medborgarna och deras kreativitet, kraft och förmåga att ta ansvar såväl professionellt som fritt personligt. Det gäller historiskt, i nutid liksom också i framtid.

Det kulturarv och de traditioner vi har att förvalta speglar denna förmåga att ta ansvar. Den diskurs och de dialoger som pågår i nuet ifrågasätter våra institutionaliserade normer och tänkesätt, men de mobiliserar lika ofta till försvar av det bestående.

Denna nu pågående tredje fasen kan å ena sidan ses som en konsekvens av utvecklingen (Hans Abrahamsson 2012), och är därmed främst reflexiv (Ulrich Beck 2005). Å andra sidan kan den också ses som en medveten rekonfigurering (Richard Normann 2001) eller omgestaltning (Jenny Stenberg et al 2012). Att bli varse denna dubbla karaktär skulle kunna bygga en bro mellan humaniora/samhällsvetenskap och planeringsverksamhet av olika slag. Förståelsen av medborgerlighetens mångfald av perspektiv gör det möjligt att tänka planering, utveckling och stadsbyggande på nya sätt.

Nya mentala bilder/tankefigurer
Galatabron i Istanbul manifesterar kulturarvet med ett rikt folkliv och som turistfälla
Galatabron i Istanbul manifesterar kulturarvet med ett rikt folkliv och som turistfälla

Vi behöver nya starka mentala bilder både av effektivitet och estetik vid sidan av de gamla vi ärvt från exempelvis militär organisering, renässanskonst och industriell massproduktion. Först då våra tankefigurer på allvar tar fasta på kunskapandet och den breda medborgerliga kreativiteten kan stadsplanering och gestaltning skapa en levande och fortgående samhällelighet. Då kan vi också hitta inspiration även i äldre av modernismen förbisedd eller nedvärderad arkitektur.

När vi i planeringssammanhang vill inkludera medborgarinitiativ, måste vi också acceptera att initiativ underifrån kortsiktigt kan te sig destruktiva och ansvarslösa. De speglar de maktförhållanden och de möjligheter att agera som står till förfogande. Ser vi tillbaka bara ett tiotal år finner vi att initiativ som tagit formen av protester och demonstrationer, i efterhand ofta betraktas som både betydelsefulla och ansvarsfulla.

Khajubron i Isfahan med tehus intill vattnet nedströms
Khajubron i Isfahan med tehus intill vattnet nedströms

Enligt min erfarenhet förutsätter den moderna verkligheten att alla, såväl individer som organisationer uppträder medborgerligt utifrån sina konkreta, historiskt och geografiskt givna förutsättningar. Ett sådant komplexitetsperspektiv ger möjligheter att lyfta fram de faktiska ekonomiska makternas ansvar och göra strukturerna synliga, utan att bortse från den historiska betydelse de nationella statliga demokratierna har haft och fortfarande har. ’Alla’ bör således kunna ställas till svars lokalt, nationellt och globalt.

Ponte Vecchio med butiker och "privat" inomhusbro, Florens
Ponte Vecchio med butiker och ”privat” inomhusbro, Florens

I praktiken innebär det att såväl engagerade forskare, planerare och lokalt anställda som entreprenörer och vanliga boende kommer att göra sig delaktiga som svar på händelser i samhället, vare sig myndigheter och företag önskar det eller ej. Möjligheten är stor att hantera vår tids stora utmaningar demokratiskt med stöd i olika former av inbjudet deltagande, om denna respekterar och även uppmuntrar medborgerliga initiativ av mångahanda slag. Många gånger krävs särskilda resurser, särskilda projekt och särskilda mer neutrala mötesplatser för att göra detta möjligt. Först då tas den kunskap och energi som medborgarna representerar också till vara i samhällsutvecklingen.

Referenser:
Anderson, Benedict (1992) Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning. Daidalos, Göteborg
Asplund, Johan (1985) Teorier om framtiden. Liber förlag, Stockholm
Asplund, Johan (2002) ”Metaforer” i Avhandlingens språkdräkt. Korpen, Göteborg
Bauman, Zygmunt (2012) Collateral Damage. Social ojämlikhet i en global tidsålder, Daidalos, Göteborg
Beck, Ulrich (2005) Den kosmopolitiska blicken. Daidalos, Göteborg
Kouzelis, Athanasios (1986) Byggstenar för en fritidsarkitekturens praxeologi. Diss Chalmers, Göteborg
Gibbons et al (1994) The new production of knowledge. The dynamics of science and research in contemporary societies. SAGE Publications, London
Hodgson, Geoffrey (1988) Economics and institutions. Polity Press, Oxford
Jadelius, Lars (1987) Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur. Diss. Chalmers, Göteborg
Latour, Bruno (1999)”On recalling ANT” i Actor Network Theory and after. Blackwell, Oxford
Meluzzi, Alberto (1991) Nomader i nuet. Sociala rörelser och individuella behov. Daidalos, Göteborg
Normann, Richard (2001) När kartan förändrar affärslandskapet. Liber ekonomi, Malmö
Putnam, Robert D (1996) Den fungerande demokratin. SNS Förlag, Stockholm
Tostrup, Elisabeth (1999) Architecture and Rhetoric. Andreas Papadakis Publisher, London
Sack, Robert (2003) A geographical guide to the real and the good. Routledge, New York

Vad är det för stad vi behöver?

Idag ska städer vara moderna, konkurrenskraftiga och locka till sig såväl turister som företag. Men blir sådana städer också levande och spännande? Jag menar att stadslivet bör stå i fokus för stadsplaneringen och att ett bra samspel mellan det nybyggda och det gamla ger liv och dynamik. Tidigare publicerad i Byggnadskultur 2/09

Modern, spännande, häftig eller nyskapande är ord som ständigt upprepas på tal om arkitektur och stadsbyggande. På Södra Älvstranden i Göteborg skulle man exempelvis bygga något som skulle ge staden ett nytt ansikte, sas det. Något som helst skulle väcka uppmärksamhet över hela världen och sätta Göteborg på kartan. Många talar om ”city branding” och vill då oftast ge sin stad en framtidsinriktad framtoning. Det är lätt att fångas av sådana ord när arkitekter och visionärer ska ”sälja in” sina förslag.

En modern stad låter bra, men kan i praktiken innebära nästan vad som helst. ”Vi måste göra något som sticker ut”, sägs det, men det verkar betyda att man ska göra precis som många andra städer runt om i världen. Kylig och abstrakt anonymitet verkar just nu vara ett lättsålt recept för moderna byggnader. I vissa fall satsar man på något sällsynt högt eller bara något extremt konstlat. Ett dyrt och arkitektoniskt avancerat monument tänks då lösa en stads identitetsproblem.

Kontorshus på Norra Älvstranden, Göteborg
Kontorshus på Norra Älvstranden, Göteborg

Stadsliv – framtid – hamnliv

I många städer har man ambitioner att flytta ut all hamnverksamhet till utfyllnader utanför staden. Delvis beror det på att transportsektorn kräver stora ytor och genererar tung trafik. Men det beror också på att dessa verksamheter strider mot trendiga drömmar om ett city med kontor, konsumtion och nöjen. I hamnstäder över hela världen vill man bygga monumentala kulturinstitutioner på framträdande platser vid vattnet.

I praktiken fylls de flesta gamla hamnområden av exklusiva bostäder, anonyma storbolagskontor och kanske en och annan restaurang. Endast i undantagsfall blir resultatet det man drömt om. Varför då inte låta några varv, några färjor och någon enstaka industriell verksamhet få vara kvar och bidra till liv och rörelse? Se vilken dramatik Götaverkens reparationsvarv bidrar med i Göteborg om man betraktar hamnen som en teaterscen. Jämför det med kontorsbyggnaderna som alldeles intill på nya Lindholmen försöker symbolisera kreativitet och modern spetskompetens. Där tycks man tänka att ett så enkelt grepp som att göra ett hushörn spetsigt skapar spänning, dynamik och puls.

Camden Lock Market, London
Camden Lock Market, London

Andra förebilder

Finns det då moderna förebilder av annat slag? Jovisst, men de betraktas sällan som moderna eftersom de ofta utvecklats i äldre bebyggelsemiljöer. Ett exempel är Camden Lock Market i London som med sitt brokiga utbud blivit ett av Londons största besöksmål, inte minst för de unga. Andra spännande förebilder är Granville Island i Vancouver, liksom hamnområdena i Amsterdam och den brett upplagda stadsutvecklingen i Barcelona.

Styrkan i dessa exempel är inte dess arkitektur sedd som visuell konst. Liksom i andra hamnområden uppförs även här nya byggnader som desperat syftar till nyskapande. Styrkan ligger snarare i förmågan att hantera relationen mellan process och resultat. Resultaten ses inte som en harmoniskt gestaltad slutprodukt, utan mer som ett större eller mindre steg på en resa. Det möjliggör kontinuerliga förbättringar och anpassning till förändrade förutsättningar och önskemål.

Bostäder i hamnläge i Århus
Bostäder i hamnläge i Århus

Fokus på stadens liv

I Christopher Alexanders monumentala bok- verk ”Nature of Order” från 2002 behandlas vad en levande miljö är och hur en levande arkitektur kan uppnås. Detta betydelsefulla verk borde studeras och värderas av alla som arbetar med byggnadskultur. Precis som staden kan inte hans tankar och arkitektur ses som något slutgiltigt, men han ger oss tankeredskap som öppnar för ett modernt och processinriktat förhållningssätt.

Det går att medvetet gestalta en spännande och levande stad, men det förutsätter att man har fokus på stadslivet – inte på utseendet. Stadslivet får emellertid inte bara bli något som ”konsumeras” av turister eller betraktas som en semesterupplevelse. Besökare av alla slag är naturligtvis viktiga för det lokala näringslivet och bidrar till ett rikt stadsliv, men ska vi få en spännande stad krävs intressanta verksamheter, interaktion och oväntade möten året runt.

Nyckeln till en modern stad är ett samspel mellan inne och ute där varierade verksamheter ger rum för både arbete och fritid. Staden blir spännande och uttrycksfull om de nya byggnaderna vågar utveckla ett mångfacetterat och positivt samspel med stadslivet och de äldre husen.

Genuin och hållbar modernitet?

Vi behöver en stad som är demokratisk, kreativ och socialt och klimatmässigt hållbar. Men hur ser en sådan genuint modern världsstad ut, där folk får spelrum att skapa, visa upp och testa sin syn på framtiden?

En dynamisk stad kan inte förkasta det befintliga. Det gamla, halvgamla och det nya hjälper oss att förstå tiden och historien som en utveckling vi gemensamt ska ta ansvar för. Samtidigt ger historien oss rötter, existentiell förankring och meningsfulla samband över tid. Historien hjälper oss att hitta till framtiden, att värdera miljöer och förstå våra mer tidlösa behov.

Kravet på en levande och mänsklig stad får emellertid inte innebära ett nostalgiskt och välansat återskapande av en gammaldags stillastående ”harmonisk” stadsmiljö. En modern stad ska tvärtom ge utrymme för förändringar som berikar den. Därför måste vi värdera våra kulturarv omsorgsfullt och kritiskt för att kunna bygga vidare på dem och förnya där det behövs.

Det nybyggda behöver inte heller på ett konstlat sätt kontrastera mot det gamla. Tvärtom kan äldre byggnadssätt många gånger representera kvaliteter för det moderna livet, medan modernismens hus kan vara så låsta till sin tids idéer att de snabbt blir omoderna och svåra att leva med. Genom betoningen av en funktion, av ett sätt att leva och arbeta har en del av våra modernistiska arkitekturtraditioner svårt att stödja en dynamisk och föränderlig stad.

Att inte gömma det vardagliga arbetet

Infarten under bron till Granville Island
Infarten under bron till Granville Island

En blandning av nya och gamla hus, som är generellt användbara och i mänsklig skala, visar sig ofta ge mer utrymme för flexibilitet, delaktighet och igenkänning. Många traditionella stadsområden har därför gradvis kunnat förnyas och på många håll blivit en spelplan för kreativitet och ett rikt stadsliv med ett småskaligt och publikt nyföretagande. Dessa stadsdelar visar dessutom, vilket jag menar är viktigt, att vi inte i modernitetens namn behöver gömma undan arbetets byggnader och det vardagliga arbetet. På Granville Island som tidigare var en tungt industriell ö har man gått den motsatta vägen och låtit de ”tunga” verksamheterna samsas med nya mer konsumtionsinriktade och därigenom skapat en unik attraktionskraft.

Fokus på sociala innovationer

Vi behöver hitta arbetssätt och former som inte bara ger uttryck för ett rikt stadsliv, utan som också själva skapar stadsliv på lång sikt. Stadsbyggare och antikvarier måste se bortom det enskilda huset eller det enskilda byggprojektet och tillsammans med medborgare och politiker förnya våra framtidsföreställningar. Vi måste se och förstå historien och våra kulturarv som utvecklingsbara tillgångar.

Med kunskap som grundar sig på erfarenhet, delaktighet och forskningsbaserade framtids-studier kan vi bättre hantera en komplex utveckling. Ska vi kunna ta ansvar för framtidens städer måste kortsiktiga trendstudier, som idag kallas för omvärldsbevakning, underord-nas en mer djupgående förståelse av både historiska förändringar och mänskliga behov.

Djärvare politiska beslut

För att en plats ska stå sig i konkurrens med andra platser räcker det inte att kalla in några internationellt erkända arkitekter. Ska vi kunna göra våra städer intressanta och hållbara krävs att lokalt och internationellt kunnande samverkar långsiktigt och strukturerat.

Det är lätt att säga blandstad, men svårt att göra. Arkitekttävlingar och traditionella arkitektuppdrag ger ofta nya infallsvinklar och goda förslag, men innebär samtidigt en begränsning i tid och tänkesätt. Det är först när vi lämnar föreställningen om det moderna som 1) något som förverkligas i ett sammanhang och 2) som ser radikalt annorlunda ut, som kunnigare och djärvare politiska beslut kan komma till stånd. Vi behöver exempelvis pröva nya vägar för att inte de expanderande kon- torsverksamheterna ska förbli slutna mot staden och därigenom motverka en kreativ, levande och attraktiv stadsmiljö.

Jag ser ett behov av ett centrum för utbildning och utveckling som tar sig an frågor om ett kreativt och hållbart stadsliv på ett seriöst och tvärvetenskapligt sätt. Ett centrum som inte förenklar motsättningen mellan bevarande och förnyelse, utan försöker hitta nya vägar som passar i ett både hållbart och humanistiskt samhälle. I den läroprocessen bör inte minst kulturarvs- och byggnadsvårdskompetens bidra med väsentlig kunskap.