Kategoriarkiv: Okategoriserade

Klimatet och demokratin kräver en ny ägandefilosofi

Under arbete, uppdaterad 19-08-03

Klimatkrisen, och de många överhängande problem som hör ihop med denna, har sin grund, anser jag, i det egoistiska, självtillräckliga privata ägandet. De absolut rikaste rika har inte bara lämnat ett enormt fotavtryck genom sin ansvarslösa konsumtion, med exempelvis privatjet och stora fossilslukande yachter. De har med sitt övermått av pengar och direkta ägande av media också makten att bagatellisera klimathotet, de förödande krigen och de därmed sammanhängande flyktingkriserna. 

För egen del kan de dra sig undan till säkra platser och skattebefriade öar, samtidigt som de på olika sätt äger ett enormt inflytande över våra informationskanaler. Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman vill exempelvis förbereda sitt kungadöme för en framtid där oljan har spelat ut sin roll. Hans svar är att anlägga en ny stad, Neom, för superrika som vill fly skatter och klimatkris. Den ska åtnjuta egna ekonomiska och juridiska regler och präglas av liberalismens mest människofientliga modernism. Se ETC Göteborg, den 28 och 29/6

Det får förödande konsekvenser när företag och nationalstater som satsar på fossilt bränsle kan fortsätta med sin ohämmade produktion trots det fossila bränslets dramatiska påverkan på klimatet. Det drabbar alla oss människor som inte har någon rätt att påverka deras ”privata” beslut eller ens tillåts få vetskap om dem. 

De förfärliga klimat-, krigs- och flyktinghoten sammantagna kommer i stället att kräva att vi reformerar ägandets rätt på många välbetänkta sätt. Vi behöver därför framöver tillägna oss en bred och nyanserad global kunskap och handlingskraft inom äganderättens mycket komplexa område.

Ett annat exempel som kanske inte har samma långsiktiga betydelse är att det byggs för få hyresbostäder som vanliga inkomsttagare har råd med. Samtidigt renoverar fastighetsägarna många befintliga bostäder med så skyhöga hyreshöjningar att de boende inte har råd att bo kvar. Förutom detta har privatiseringar börjat genomföras av sådant som tidigare sågs som mänskliga rättigheter, som till exempel dricksvatten och sjukvård. 

Den privata äganderätten har således å ena sidan omfattande nackdelar, som ofta lyfts fram av kapitalismens kritiker. Den drabbar oss både med stora livshotande kriser, men också med många, många av mindre omfattning.

Å andra sidan har ägande- och besittningsrätter fått en avgörande betydelse för att skydda individers, partiers, kooperativs, föreningars och andra civila organisationers rättigheter. Privategendomen skyddar från makters insyn och från statliga interventioner. Den skapar också förutsättningar för företagsamhet och decentraliserad, konsumentnära lokal utveckling. Detta rättsliga skydd behöver tas till vara, förnyas och i många fall även stärkas. Det finns många sammanhang där ägande- och besittningsrätter är av godo. De är sammankopplade med rätten att agera gemensamt och organiserat för politiska krav.

Äganderätten – komplex och historiskt föränderlig

Utformningen av äganderätten är och har alltid varit mer komplex än den framstår i de ideologiska striderna. Ytligt sett har äganderätten idag en ganska enkel individuell utformning. Den innehas ibland av en enskild person, men ofta av en s.k. juridisk person som tillskrivs alla rättigheter som om den vore en enskild människa. Skrapar man på ytan så kan man se att äganderätten idag har fler lager än man först tänker på. Till exempel så kan en markägare som har jakträtt på sin mark överlåta den rätten till andra. Allemansrätten i Sverige är ett annat exempel på en rätt som överlagrar det formella ägandet.

Det finns många fler exempel på ägandets differentierade karaktär och dess komplexitet. De renskötande samerna har en idag omstridd rätt till ”sina” marker, såsom renbetesrätt, fiskerättigheter, småviltsjakt med mera, trots att kungen/staten en gång deklarerat att marken är ”kronans”. Det vill säga ägande och tillhörighet kan bestå av olika rättigheter som liksom ansvaret kan och bör delas med andra ”ägare”.

Privat ägande av bostäder är en sak och hyresgästens besittningsrätt en annan. Det visar att det är möjligt att införa lagar som stärker en parts ”ägande” gentemot en annan part som formellt sägs äga.

Ägande ter sig faktiskt i praktiken ganska olika för natur, luft och vatten, liksom för jordbruksmark, tomtmark, gruvrätt, hem/bostad, personligt lösöre. Den ter sig också helt annorlunda för de produktionsmedel som ”ägs” av multinationella, statliga eller kooperativa företag, småföretag och enskilda hantverkare. De olikheterna bör förtydligas med kunskap om vad som krävs för ett hållbart, demokratiskt och värdigt samhälle. 

Vi är historiskt impregnerade av föreställningar som skapats av de som äger det mesta – de rikaste rika – och deras ekonomiska ideologier. Vi bör därför börja med att fördjupa vår förståelse av hur jag och vi förhåller sig till alla människor. Nobels ekonomipristagare 1998, Amartya Sen, visar i sin bok Identitet och våld hur komplex vår identitet är och hur våra jag och våra vi-konstellationer skapats ideologiskt. Han visar samtidigt hur en ny syn på gemenskap kan skapa frihet genom rika men juridiskt mer svårfångade gemenskaper. 

Amartya Sen beskriver också hur den moderna individualismen sammanfogad med absoluta, slutna gemenskaper ger förutsättning för urskiljningslöst våld mot de andra. Men framför allt ger han oss redskap att se vilken frihet det ligger i att vi faktiskt i modern tid tillhör många olika typer av gemenskaper.

I boken Gemensam nytta berättar den italienske juridikprofessorn Ugo Mattei hur det gemensamma ägandet historiskt sett avvecklas. De medeltida ägandeformerna ersätts gradvis av en exkluderande individualisering.

Som ett avgörande steg mot ett patriarkalt, hierarkiskt ägande lyfter Mattei fram det romerska begreppet ”dominus”. Det står för att släktens överhuvud hade allmakt över sin domän, sin ägda rätt. Denna övergång sker i samspel med den monoteistiska kristna religionens införande av den romerske kejsaren‚ och detta förvänder i hög grad den kristna religionens grundvärderingar. Dominus är latin för ”husbonde”, ”herre”, ”härskare”. I senromersk tid blev det både en hövlighetstitel mellan män och en benämning på de romerska kejsarna. Dominus blev i samspel med detta dessutom namn på Gud och Jesus. 

Kapitalismen tar sedan de avgörande stegen mot ett självtillräckligt individuellt ägande. Därmed blir det komplexa gemensamma ägandet satt på undantag. I alla de sammanhang där alla de mångfaldiga ”vin”, som vi är delaktiga i, äger rättigheter sker en förenklande privatisering. Dessa verklighetens ömsesidiga beroenden varken kan eller bör reduceras till en avskiljbar enklav, en ”juridisk person”.

Vi är i behov av en nydanande ägandefilosofi. En filosofi som inte enbart rör sig i den abstrakta tankevärlden, utan vågar vara konkret och acceptera ägandets komplexitet. Egendom och privategendom är inte samma sak. Privategendom är ett modernt, kapitalistiskt sätt att tolka egendomsrätten som exkluderande och oberoende av alla andra ägare.

Det gemensamma ägandets moderna filosofi

En fördjupad förståelse av jag, vi och de andra ger en betydelsefull grund för att begripa ägandets komplexa karaktär. Här är Amartya Sens ovan nämnda bok mycket givande. De possessiva pronomina mitt, vårt, allas och ingens hör ihop med dessa, men för in ytterligare viktiga dimensioner. Dessa är inte avhandlade, vad jag funnit, lika grundligt och intresseväckande. ”Possessiva pronomen är ord som man använder istället för ett substantiv för att beskriva ett ägande eller tillhörighet”. (ordklasser.se) Ordböcker går inte in på den komplexitet som ordet tillhörighet borde indikera. 

Det är möjligt att vidga betydelsen av ägande/tillhörighet genom att i tankarna pröva att använda mitt, vårt, allas och ingens i olika sammanhang. Vårt land, min stad, min make, mina barn, o.s.v. Det vidgar vårt sätt att se ägande, tillhörighet och tillägnelse som något mycket mer än juridisk äganderätt. Detta kan på så sätt föra oss från privat äganderätt till samhälleliga tillhörigheter i vid mening.

Under senare år har i Elinor Ostroms efterföljd utvecklats en diskussion som sätter begreppet ”commons” i fokus. I sina studier lyfter hon fram att gemensam förvaltning i strid med nyliberal teori mycket väl kan vara framgångsrik. Också Ostroms forskning har belönats med Nobels ekonomipris (2009). Hennes commons översätts till svenska oftast med ordet allmänning, men ibland, som hos Ugo Mattei, med gemensamt ägande, gemensam nytta. 

Gemensam förvaltning och ägande förekommer i en rad olika former, som exempelvis förening, ekonomisk förening, sameby, kooperativ, samfällighet, handelsbolag och aktiebolag. Även kommun, landsting/region och nationalstat är exempel på gemensam förvaltning, men där bygger inte deltagandet på frivillighet. På internationell och kosmopolitisk nivå finns många betydande former av gemensam förvaltning, så som EU och FN. Denna väv av ”commons” betecknas i en del litteratur som ”governance”, eftersom de tillsammans bildar en form av samhällsstyrning. Jag väljer här att helt enkelt kalla denna väv av ägande ”samhällelig”.

Den kooperativa traditionen bör, med sitt frivilliga medlemskap, ses som särskilt betydelsefull och utvecklingsbar. Förutom att ta till vara medlemmarnas intressen, så har den oftast haft vidare samhälleliga ambitioner. Med den privata egendomsrätten och de därtill knutna ekonomiska teoribyggena och den faktiska konkurrensen tenderar  dessa ambitioner att tonas ner.

Samhällelighet kan knyta samman det lokala, småskaliga med det globala bortom nationalstaternas begränsningar. Nationalstaterna bör alltså ses i ett kosmopolitiskt sammanhang, trots att de har en historia som präglats av geografisk avgränsning, som formats av kungamakt, militär och polisiär överhöghet.

Olika beteckningar för gemensam förvaltning/ägande ger oss en fingervisning om de olika uttryck som det gemensamma faktiskt tagit sig; hur det gemensamma institutionaliserats. Genom att ställa de olika orden bredvid varandra kan de begreppsliga traditioner som de speglar,med sina skillnader och likheter, göras tydliga. De ger oss olika perspektiv på gemensam tillhörighet och kan i sin förlängning hjälpa oss att i tanken bryta de rådande ideologiernas hegemoni.

Possessiva pronomen speglar alltså i vår språkliga praktik den djupa samhälleliga förankring som både tillhörighet och ägande har. Samtidigt visar de hur lite av det som vi har starka relationer till och har rätt till inbegrips i äganderätten idag. Pröva i tankarna mina barn, våra kvarter, vår kultur, vår jord, våra hav, o.s.v. Hur ska exempelvis rätten till luft, vatten, hav och inte minst tillgången till kunskaper regleras och tillerkännas ”alla”? Och i förlängningen vems ansvar är det möjligt att utkräva om något inte tillskrivs någon alls, något som är ”ingens”? Som oceanerna, luften, traditionerna och generna. Om ingen äger så fallerar förvaltningen. Haven utfiskas samtidigt som de blir recipient för all väldens sopor. Men om dricksvattnet istället privatiseras, så som det görs på flera håll i världen, hamnar de fattiga i en förfärlig utgiftsfälla. 

Det krävs mycket reflektion och samtal för att fullt ut förstå allt vad possessiva pronomen står för och hur de knyter an till ”ägandet” i dess olika former. Det är värt att pröva i tanken vad vi menar när vi säger mitt hem, min stad o.s.v. Ägande har aldrig varit någon enkel företeelse och kan heller aldrig bli det. Det är därför viktigt att vi ska kunna föreställa oss pluralformer av både vi och vårt. Vi tillhör alla många olika gemenskaper, som ’vi i vår släkt’, ’vi i vår lokala hyresgästförening’, ’vi i vår Amnesty-grupp’, ’vi läkare’, ’vi muslimer’ o.s.v.. Vi behöver hitta sätt att tala om vi eller vårt som komplexa och mångfaldiga ”ägare” och bli förstådda. Då skulle vi kunna fånga en mer modern samhällelighet.

Appropriering och besittningstagande 

Därutöver är ägande nära förknippat med appropriering, tillägnelse och besittningstaganden. De är sammanflätade komplexa samhälleliga företeelser, som föregriper eller hör samman med ägande och privategendom. Appropriering är något som alltid pågår oavsett om det är av positiv eller negativ karaktär, oavsett samhällets organisation.

Statligt ägande är gemensamt endast i den utsträckning som det är genuint demokratiskt förvaltat. Med privat egendomsrätt följer en preferens för ett enklavtänkande, ett organisationsegoistiskt perspektiv på tillvaron och det demokratiska ägandet. Gränsfenomen och komplexitet har svårt att inrymmas i den kapitalistiska privategendomen.

Olika former av gemensamt ägande, som faktiskt utvecklats historiskt, bör inte ställas mot varandra. Föreningars rätt och ansvar, kooperationers rätt och ansvar, politiska partiers rätt och ansvar, företags och institutioners rätt och ansvar måste tas till vara, förnyas och fördjupas för att vi skall kunna gå vidare. I positiv mening skulle kanske ordet ”välägnelse” kunna beteckna vår enskilda eller gemensamma strävan att göra vår omgivning väl ägnad för våra långsiktiga livsbetingelser.

Vi måste ställa oss frågan hur vi skall undvika att det gemensamt ägda av olika slag gradvis approprieras av elitära broderskap, så som det har skett historiskt och fortfarande sker i många, många fall. När ledande personer, såväl professionella som styrelseansvariga blir så rikligt belönade att de börjar se som sitt huvudintresse att bli kvar, medan medlemmarnas behov kommer alltmer i bakgrunden.

I dagens politik ställer man med rätta bankerna till svars för penningtvätt, men berör inte de otillbörligt tillskansade rikedomarna som anhopats hos de rikaste rika. Bland dessa har en ”trumputinpakt” allt framfusigare trätt fram globalt under det senaste årtiondet. Denna pakt, som framförallt byggts upp av ryska och amerikanska oligarker, hotar demokratin och en brådskande klimatpolitik genom sitt ekonomiska stöd till allsköns extrema och obskyra åsikter och politiska rörelser.

Vad finns det för möjliga vägar framåt?

Oftast har appropriering betraktats som något som händer psykologiskt mellan oss och de föremål och miljöer vi skapar. Vi blir delaktiga i vår kulturmiljö. Det är istället nödvändigt att se äganderätt och appropriering som en sammanvävd helhet. Vi behöver också se denna relation konkret och differentierat; den ser olika ut beroende på vad som avses och det sammanhang den utspelas i. Ofta behöver ägandets rättigheter försvaras och utvecklas, särskilt när de är kopplade till ett reflekterat samhälleligt ansvar. Ansvar har under den kapitalistiska privategendomens epok reducerats till en personlig etisk fråga. Inte ett kommunikativt ansvar, där man är tvungen att stå till svars i den mån det avser gemensam nytta eller skada. För stora livsavgörande frågor som miljö och klimat behöver enskildas ägarmakt reduceras rejält. Förstatligande har visat sig vara ändamålsenlig bara i viss begränsad utsträckning och för att lösa vissa samhälleliga behov. Vad  lämpar sig och vad lämpar sig inte? När lämpar det sig och när lämpar det sig inte? Vilka andra former av gemensamt ägande finns och kan tas till vara i det speciella fallet?

Kan förändringar i äganderättens tolkning vara en framgångsrik väg? Är ett betydligt mer utvecklat ansvarstagande och ansvarsutkrävande framkomligt, som en ny bredare väg såväl ekonomiskt som politiskt? Det är ett betydelsefullt ställningstagande att det traditionella och det förutvarande, det äldre, inte bara är något att förkasta. Modernitet kan faktiskt innebära en djupare förståelse av och respekt för vår historia.

Modernismens ideal, däremot, är inte enbart formade i folkets gemensamma intresse som en uppgörelse med det traditionella, det förlegade. Modernismen är i lika hög grad skapad av de dominerande ägarna i kapitalets intresse. Modernismens tolkning har mycket stor betydelse för vår syn på framtiden. Genom det privata ägandet har en modernism formats som präglas av individualism, abstraktion och maktfullkomlighet. I min avhandling Folk, form och funktionalism framlagd 1987 har jag kritiskt analyserat modernismen och dess genombrott på 1920-talet. Jag försökte där lansera begreppet ”ansvar inför offentligheten”, men det fick då knappast något gensvar. Läget borde vara annorlunda idag, med klimatkrisen som en gemensam fråga för hela mänskligheten.

Skulle såväl lokala, nationella som internationella tribunaler kunna prövas för att behandla de brott mot mänskliga och demokratiska rättigheter som idag faller utanför den exkluderande äganderätt som historien har skapat? Då skulle egendom kunna återkrävas, så som en gång kungar krävde adelns förläningar åter, för att överlåta till de som arbetade mer långsiktigt och hållbart med sina säterier. Vore inte en ”reduktion” med inspiration från tolv- och inpå sjuttonhundratalet möjlig, då storägare gravt missköter sitt miljö- och klimatansvar? Hur de därefter skall förvaltas är den stora frågan. 

De flesta institutioner bör kunna drivas vidare av befintlig personal men med nya samhälleliga direktiv, när de rikaste rika inte längre har resurser att lägga sig i. Då kan också professionerna, genom sina erfarenheter och livssammanhang, ta långsiktigt ansvar för gemensam välfärd och för klimatet. Helt klart är att vi behöver finna helt nya åtgärder än förstatliganden för att kunna försäkra oss om ett demokratiskt, samhälleligt ägande som gör det möjligt för oss att nå hållbara och rättvisa samhällssystem. 

Reduktioner i Sverige enligt Wikipedia: 

En reduktion var i Sveriges historia en indragning till staten av egendom, som jord och jordinkomster, vilka tidigare avsöndrats till i första hand adeln genom förläningar, ärftliga donationer och dylikt. Flera reduktioner har ägt rum från 1200-talet till 1600-talet. I Sverige syns termen ha använts först under reduktionsyrkandena vid 1600-talets mitt – tidigare reduktioner benämndes ”räfst”, ”vederkännande av gods” eller ”revocation”.

De rättsgrunder som tillämpades vid reduktionsförfarandena var olika. Gods och annan egendom kunde dras in om avsöndringen på ett eller annat sätt varit förknippad med något rättsstridigt förfarande. Frälsemän kunde till exempel ha lagt under sig skattegods olagligt genom förfalskade donationsbrev. Gods eller räntor kunde dessutom återtas, om de av innehavaren genom överträdelser eller försummelser förverkats under besittningstiden.

Vid de stora reduktionerna under 1600-talet framträdde slutligen också anspråk på att över huvud taget all avsöndring kunde återkallas. Man anförde till stöd därför stadganden ur landslagen, att ”konung inte ägde förminska rikets ingälder för sin efterträdare, utan att denne i så fall ägde återkalla det avsöndrade”.

Upprop!

Delta i denna involverande, forskande lärprocess! Bidra med dina kunskaper och reflektioner!

Undertecknad har tagit initiativ till en öppen och forskande process om den differentierade äganderättens historia och framtid. Till att börja har vi tillsammans läst och skrivit olika texter, ordnat tematiska seminarier. Betydelsefullt är att vi fokuserar på kunskap, där inget akademiskt ämnesområde är uteslutet. Tvärtom! 

Den har nu pågått mer än ett år med ett mindre kärngrupp och ett växlande antal engagerade deltagare på våra möten. I arbetet hittills har framför allt Birgit Modh bidragit med sin kunskap och erfarenhet. Per Cornell, Athanasios Kouzelis, Kenth Ottermark, Lennart Sjöstedt, Christer Wigerfelt har också varit viktiga hittills i denna lärprocess.

Om du ännu inte insett hur betydelsefull och stor denna fråga är, så läs eftertänksamt igenom min mer djupgående text om ägande och tillägnelse. Eller delta i vår planerade studiecirkel i Göteborg under 2019/2020. Ser du brister eller har kompletterande fakta – hjälp oss med ditt kunnande. Hör av dig i kommentarsfältet.

Utbildning inom byggnadsyrken i Sverige från medeltid till industriålder

Artikel publicerad i Människan står i tur. Red. Finn Werne, Chalmers 1982

Timmerkarlar, storsnickare och allmogebygge
Det mesta som över huvud taget byggdes i Sverige till slutet av 1800-talet byggdes på landsbygden, eftersom nästan alla bodde där. Och nästan alla hus var byggda i trä, både på landet och i städerna. En stor del av byggnadsarbetet hjälptes man åt med och man bytte arbetsprestationer med varandra. 1)

Bland mycket annat, förutom att sköta åkrar, skog och djur, skulle en duktig bonde också kunna bygga hus. ”Seden var att alla jordbrukarsöner skulle lära sig timra och även något snickra och smida. Kunde en yngling inte annat än grovarbeta, så betraktades han med lågt värde.” 2)

Hantverkare anlitades framför allt vid bostadsbyggen. Dessa var främst timmermän, särskilt duktiga timmerkarlar, med ett litet jordbruk eller något annat som huvudsyssla. Husbygge vari de flesta bygder inget att försörja sig på. 

Ibland nådde de dock långt utanför sina bygder och utvecklade sitt kunnande till stor förfining inom bondesamhällets ramar. Dessa duktiga storsnickare, som de kallades i Norrland, var ofta kunniga som byggledare, snickare och bildhuggare i en person. ”Från grova timmerkonstruktioner till konstmässiga ornamentsskulpturer var dylika mästare hemma i träarbete.” 3)

Det kunde dröja lång tid innan former ur feodalklassens stilideal slog igenom bland storsnickarna i Ångermanland. Bygdemästarna använde således barockformer och barockmotiv ännu under andra hälften av 1700-ta1et. Rokokon ”uppträder här och var som en nyhet vid början av 1800-talet och när de nya motiven äntligen får hemortsrätt blir de nästan alltid blandade med äldre till en komposition, kännetecknad av fantasi och estetisk humor, av frihet från schablon. Det är sättet att uppfatta och förstå – eller missförstå – de använda motiven och sättet att sammanställa dem, som skapar möjligheten att urskilja bestämda konstnärsprofiler. 

Ibland kunde murare och timmermän leva av att bara bygga hus men det var endast i de största städerna. Städernas timmermän kom för det mesta från landsbygden runt städerna eller som säsongsvandrande arbetare, t ex från Dalarna. De var bärare av allmogens byggnadskunnande sådant det utvecklats inom traditionen. Allmogen tillägnade sig kunskaper om material och husbygge genom att delta i byggandet, genom den muntliga kunskapsförmedlingen och genom att iaktta uppförda hus. Skickligheten gick så också i arv från far till son. 

Murarnas yrkeskunnande hade inte på samma sätt utvecklats inom allmogens traditionella bygge. Deras kunskaper hade i Sverige utvecklats för kyrkans och adelns bygge. Till de stora kyrkorna och palatsbyggena krävdes ett annat kunnande än det som hörde till allmogetraditionen, där murarkonsten inte omfattade så värst mycket mer än skorstenar, spisar och källare. Stockholm, som var den helt dominerande svenska staden ännu på 1830-talet med mellan en tredjedel och en fjärdedel av hela stadsbefolkningen, var också ett centrum för utbildningen av murare. De kunde inte lära sig sitt yrke på så värst många andra orter med tanke på hur lite stenhus som byggdes utanför Stockholm, Göteborg och Malmö.

Yrkesutbildningen formaliseras med skråsystemet
I Sverige har skråsystemet funnits sen medeltiden men omfattade till en början ett mindre antal yrken. Samtidigt som kungamakten strävade efter att föra samman hantverkare till städerna, oftast mot deras vilja, utvecklades efter hand ett gemensamt intresse mellan kungen och de skråorganiserade hantverkarna gentemot det allmänt utbredda kunnandet. Bönhaseri, d v s fri yrkesutövning, förbjöds och bestämda gränser för vad var och en fick syssla med sökte upprätthållas. Kungen kunde dock fritt anställa folk och adeln hade rätt att ha s k försvarskarlar eller årsanställda. I och med att man sökte monopolisera yrkeskunnande inom ett skråämbete måste nyrekryteringen ges fasta former. Yrkenas fortlevnad kunde inte garanteras genom arv från far till son, därtill var cirkulationen för omfattande. 

Ordet ”skrå” syftade ursprungligen på det pergament, på vilket ”stadgarna” eller förordningarna” var skrivna. Dessa stadgar, som reglerade hantverkarnas inbördes förhållanden, finns i ett stort antal bevarade för de flesta hantverk. De äldsta kända i Sverige utfärdades under 1300- och 1400-talen. 

Ett mästareämbete eller gille, som det även kallades, sammanslöt yrkesutövare inom en stad eller ett visst område. Varje ämbete utfärdade sina egna stadgar men som grund för dessa utformades av kungen allmänna skråordningar, 1621, 1669 och 1720. 

De olika orternas och yrkenas särprägel gav utrymme för relativt stora skillnader när det gällde yrkesutbildningen och de krav på yrkesskicklighet som ställdes för att få utöva yrket. För att inskrivas som lärling krävdes att föräldrar eller målsman skrev på ett kontrakt och lärlingen ställdes under husbondevälde under hela sin kontraktstid. Efter tre till fem år fick han i allmän het utföra ett gesällprov, som skulle godkännas av ämbetet. Gesällen kunde sedan bli mästare och därmed vinna burskap vid stadens rådstuga, om ”han redeligen och väl lärt sitt handtverk och njuter vittnesbörd om sitt ärliga förhållande och till det ringste arbetat ut- eller inrikes för gesäll uti tre år, med mindre än andra viktiga skäl därtil voro, och borgmästare och råd tillika med ämbetet finna honom duglig och i sitt handtverk svarsgod.” 5)

Byggandet i Sverige var långt in på 1600-talet, inte ens i städerna, av den omfattningen att speciella yrkesgrupper kunde försörja sig på det. Därmed var också renodlade byggnadsyrkesskrån sällsynta. De yrkesuppgifter som målare, plåtslagare, smeder, snickare och timmermän hade på sin lott var oftast av annat slag än husbygge och underhåll av hus. De skulle exempelvis tillverka färg, måla porträtt, tapeter, vagnar och möbler. Det kunde vidare bestå av harnesktillverkning, båtbyggande, möbelsnickeri m m. Denna verksamhet betraktades som svårare än det i de flesta fall grövre och tyngre byggandet. Landsbygdens bönhasande hantverkare kunde många gånger vara väl så kunniga på att resa och timra hus. Yrkenas andra uppgifter blev av dessa skäl de som präglade gesäll och mästarprov. En målaregesäll i Stockholm skulle till exempel måla ett krucifix, en snickare skulle utföra ett skåp o s v. 

Eftersom förutsättningarna i landets olika delar var så olika, så kom också byggnadsyrkenas organisationer att utvecklas mycket olika i olika städer och landsändar. Inom korsvirkeshusområdena utvecklades timmermansyrket tidigt till ett mer specialiserat byggnadsyrke. Där var skogfattigt och allmogen handskades inte med virke i vardagslag. I Stockholm, Göteborg och Malmö kunde murarna som annars mest murat skorstenar och spisar alltmer arbeta med nybyggnad. Murarnas skråordning i Stockholm är också i första hand utformad med tanke på husbyggandet. Den som ville bli mästare skulle exempelvis, enligt 1669 års  skråordning, ha arbetat som gesäll minst sex eller åtta år, ”emedan murmästareämbetet är icke så lätt som en del andra ämbeten att lära, har ock stora svårigheter med sig, och kunde det inte skada, om gesällen något hade rest.” 6) I synnerhet måste den blivande mästaren kunna läsa, skriva, teckna och räkna.

Mästerstyckeritning, Göteborgs mureriämbete, 1683

Han skulle därutöver utföra ett arbetsprov, som kunde bestå av ”ett helt hus eller en vacker trappa eller ett vackert valv eller ock vackert golv till att nätt foga”, samt ett mästerstycke, vilket skulle bestå av vissa i skråordningen angivna ritningar. 7) Detta skulle sedan besiktigas och godkännas av ämbetet och ”hovarcitecteuren”. Där föreskrevs sedan att ”unga mästare skola, se dan de mästare blivit, själva först några år med sina händer ar beta, på det att deras gesäller och pojkar sig desto bättre lära måge och byggherrens arbete så mycket bättre bliva gjort.” 8) 

Från mitten av 1600-talet inträffade dock förändringar som långsamt skulle skapa nya villkor för byggnadsyrkena. Sverige framträdde alltmer som krigförande stormakt med en genomgripande administrativ utveckling såväl på riksplanet som i fråga om huvudstadens styrelse. Huvudstadens administrativa tillväxt krävde insatser från en rad yrkeskategorier. Samtidigt påbörjades en intensiv privat byggenskap med adeln och det förmögna borgerskapet som främsta byggherrar. 

Herrarna ville leva upp till de kontinentala förebilder de fått under de svenska härtågen i Europa. De var då också tvungna att kalla in utländska arkitekter, men också hantverkare som murare, målare och timmermän, speciellt från Tyskland. 

Före denna tid var speciellt stadstimmermännen fattiga säsongsarbetare med mycket svag skråorganisation och landsbygdens snickarkunniga utförde allt som oftast arbeten i städerna i strid med skråstadgan, vilket stämplades som ”bönhaseri”, men sågs då ofta mellan fingrarna av magistraten. Någon skråmässig  utbildnings- och rekryteringsgång lärling – gesäll – mästare fanns inte. Timmermännen rekryterades tillräckligt kunniga från landet, men i och med det stora stenhusbyggeriet blev kraven på stadstimmermännen mer speciella och vissa timmermän framträdde som ledare. Dessa utvecklades till mästare vid sidan av timmermännen, som då inordnades under den gängse rubriken gesäller, även om lärlingar inte fanns. Tillsammans med de inflyttade tyska timmermännen omvandlades timmermansämbetet till ett byggmästareämbete. De var nu mer administrativa ledare av ett större antal timmermän. En del murmästare blev likaså medlemmar i byggmästareämbetet. Byggmästarebegreppet kom så att spridas i Sverige med denna betydelse från att ha varit ett kommunalt lekmannauppdrag eller en benämning på ett tillfälligt arbetsledande uppdrag på en murare, timmerman eller annan byggnadskunnig person.

Fria konstnärer bryter sig ur skråtvånget
Skråväsendet hade sin starkaste förankring i Tyskland. De svenska skråstadgarna var uppbyggda efter tysk förebild, gesällvandringarna ställdes för det mesta till Tyskland och de inflytta- de mästarna och gesällerna var också oftast tyskar. Denna anknytning till Tyskland betydde att tysk stil korn att spela en påfallande stor roll. Under sextonhundratalet stämde det också väl överens med de svenska beställarnas önskningar. Genom trettioåriga kriget fick Sverige starka intressen i Tyskland och där lärde sig den krigförande svenska adeln att finna förebilderna för sin livsföring, både i stil och överflöd. Hantverkets estetiska kunnande byggde i stor utsträckning på tradition, som förmedlades inte bara i utbildningssystemet utan även genom de verktyg, mallar och ritningar som gick i arv i en verkstad. Det skråmässiga hantverket framstår i stilhänseende som konservativt, men det uteslöt inte alls en stilmässig förnyelse. Gesällerna skaffade sig erfarenhet av vad nytt som hänt på sina gesällvandringar. De höll sig ofta med gravyrförlagor och tryckta handböcker från kontinenten. Den mest betydande förändringsfaktorn blev adelns och det kungliga hovets representativa behov att följa med i de olika kontinentala hovens stilförändringar och storpolitiska maktförskjutningar. 

Förutom den direkta ”införskrivningen” av hantverkare, så anlitade hovet och adelsmännen utländska arkitekter och konstnärer, då de representativa kraven översteg både beställarens och de svenska hantverkarnas förmåga och stilkänsla. Portalfiguren framför andra i svenskt konsthantverk under sjuttonhundratalet är Nicodemus Tessin d y. Sveriges blickar vändes då mot Frankrike och Tessin hade flera medel att följa de franska modesignalerna. Han stod ständigt i kontakt med de ledande franska konstnärerna och fick genom dem ideligen anvisningar om, vad modet föreskrev i Paris; hur kungens bord skulle dukas, hur drabanterna skulle klädas, hur trädgårdarna skulle anläggas, hur fester skulle arrangeras. Han skaffade gravyrer som kunde ge honom ledning och när gravyrer saknades fick han teckningar.

Ibland var dessa teckningar endast avsedda som råmaterial åt honom själv att arbeta efter, ibland var de direkt beställda för att tjäna som förlagor åt svenska hantverkare. Många och omfattande resor utomlands, främst då till Paris, blev nu också ett viktigt inslag för att hålla sig á jour med modets utveckling. 1697 härjades slottet Tre Kronor svårt av brand. Det blev ett tillfälle för hela slottets nydanande efter den nya tidens kosmopolitiska krav. Nicodemus Tessin d y fick uppdraget att leda bygget av ett helt nytt palats, som först 1754 stod klart för inflyttning.

Utsnitt av en plansch i Wienerisches Arkitekturkunst. Denna mönsterbok, tryckt i sin första upplaga 1686, användes exempelvis av en snickeriverkstad i Hudiksvall på 1700- och 1800-talet.

Detta mäktiga arbete drog till sig en stor del av landets konst- och byggnadshantverkare och blev en betydelsefull utbildningsplats för dessa. Men betraktar man tidens byggande och konsthantverk i övrigt får man enligt Hernmarck, ett starkt intryck av att slottsbyggets stilförändrande betydelse inte bör överdrivas. Skråhantverket levde sitt liv och det accepterade det nya modet med den försiktighet som naturligtvis bestämdes av dess vanliga köpare bland borgare och allmoge. Endast i manufakturerna kan man se en direkt påverkan från de kungliga beställningarna till en mer allmän produktion. 9)

Bland hantverkarna har tidigare inte synts någon uppdelning mellan gestaltande konstnärer och utförande hantverkare. Till och med porträttmålarna var organiserade tillsammans med övriga målare i Conterfeije- och Målareskrå såvitt de höll sig med lärlingar och gesäller. Även de stora medeltida svenska målarna, som t ex Albertus Pictor, var skråmålare. 

De för slottsbygget inkallade franska konst- och ornamentsmålarna behövde svensk hjälp. Men dessa behärskade vare sig den efterfrågade tekniken eller estetiken. Fransmännen ansåg det därför nödvändigt att söka utbilda sådana och detta skedde till en början under de långa vinterkvällarna. Här var alltså bör jan till Kungl. Ritarakademien, som blev officiell 1735 på initiativ av C G Tessin och senare fick namnet Kongl Målar- och Bildhuggarakademien. Likställigheten mellan konstnärer och hantverkare började med det nya akademiväsendet att brytas. Till exempel krävde bröderna Pasch att befrias från att betala de utgifter som varje borgare var skyldig att betala och ansåg sig för goda för att räknas som ämbetsmålare. De ville betraktas som konstmålare, något som dock inte hindrade till exempel Johan Pasch att ha verkstad i Stockholm och ibland delta där med att måla vagnar och liknande.  

Teckning av Jean Berain, förlaga åt de svenska hantverkarna vid dekoreringen av en 1696 beställd galakaross. Nationalmuseum.

De försökte alltså etablera sig som ”frimästare” och bryta sig loss från skråtvånget. De fria konsterna sanktionerades officiellt år 1773 med en omorganisation av akademien. I statuterna slogs då fast ”att icke någon av dess ledamöter vid utövandet av dess konst må tvingas med de band, som skråordningen åtfölja eller av skråämbeten kunna förmenas att publika verk och enskilda personer betjäna. Även skola alla konstnärer, som äro av akademien, vara befriade ifrån alla slags utgifter till staden och sådana som endast böra vara burskap och borgerlig näring följaktliga.” 10) Sveriges första skola för hantverkare lyfte alltså sina elever ur hantverkets organisation och utbildningsväsen och såg sig snart stå ovan hantverket som sådant. 

Arkitektyrket däremot växte i Sverige inte fram ur hantverket utan var istället redan från början ett yrke ovan hantverket, en kungens och adelns ställföreträdare i estetiska frågor. 11) Någon arkitektutbildning med lärlingar och gesäller har därför aldrig funnits i Sverige. Även om bygg- och murmästare ritar förnäma hus och leder stora byggen, blir de som yrkesgrupp kvar inom borgerskapet – de blir aldrig ledande inom hovets smakfrågor – vilket är arkitektens uppgift. 

Arkitekten utbildar sig främst vid hovet och genom resor till ledande smakcentra i Europa. Arkitekter utses också för att som överintendenter och stadsarkitekter övervaka stadens och statens byggande. Sedan yrket hade stabiliserats med en grupp väl förankrad, med några som betydande ämbetsmän, började de ge en viss utbildning på sina kontor. Först Jean de la Vallée, sedan mer organiserat av J E Carlberg. I och med konstakademins bildande avses att där utbilda arkitekter i likhet med utlandet, men det dröjer till 1780-talet innan Olof Tempelman som dess första professor i arkitektur kommer igång med arkitekturundervisningen. Arkitekten befrias så också helt från skråtvånget och kunde fritt åta sig uppdrag. Arkitekturen betraktades i konsekvens med detta, vid denna tid, som en av de fria konsterna.

Handböcker frigör kunskapen från själva arbetet
De nationalekonomiska idéer som dominerade svensk politik från mitten på 1600-talet och in på 1800-talet brukar sammanfattas i begreppet merkantilismen. Handelsbalansen ställdes i centrum och de svenska näringarna skulle skyddas och gynnas av staten. Först och främst var det manufakturerna som intresset riktade sig emot, men även inrättandet av konstakademin kan ses i det perspektivet. Införskrivning av utländska konstnärer betraktades som en nationell utgift och borde ersättas av svenskt arbete. 

Utsnitt ur en av den stora Encyklopediens planscher.

Samtidigt med att järnhanteringen hade skapat brukspatronerna, en ny produktivt bildad överklass vid sidan av de traditionellt aristokratiskt lärda, hade adelns ställning förändrats. Reduktionen hade år 1700 resulterat dels i att adelns jordegendomar kraftigt reducerats men också att de koncentrerats till säterier med stordrift på de bördiga slätterna. Tidigare betydde en adlig markegendom i stor utsträckning rätt till skatten från bönderna på den mark de ”ägde”, men nu bosatte de sig på sina gods och drev själva jordbruket. Adeln blev en klass med i trängre mening produktiva uppgifter, men blev å andra sidan mindre disponibla för ämbetsmannauppgifter i Stockholm. 

Detta är kanske en förklaring till att merkantilismen i Sverige hade så starka förbindelser med det naturvetenskapligt-tekniska intresse som kom att dominera det svenska 1700-talet. Detta intresse utvecklades vid sidan av det traditionella och konservativa skråsystemet. Det utbildningsmonopol som skråsystemet sanktionerade för de flesta produktiva uppgifter kan sägas ha brutits av böckerna och boktryckarkonsten. Visserligen var även överklassens bildningsresor av väsentlig betydelse men böckerna skapade nu ett teoretiskt kunskapsmaterial, som blev allmänt tillgängligt för de läs- och språkkunniga, ”bildade” klasserna. Till exempel kunde en prästson som J E Carlberg via en fortifikationsutbildning vidareutbilda sig med hjälp av tillgänglig europeisk litteratur till en av Sveriges ledande arkitekter. 

Till att börja med av handlar denna litteratur i första hand aristokratisk lärdom, dvs konst och passivt vetande, men i och med den franska Encyklopédie des Arts, Sciences et Metiérs, som publicerades i Paris med Diderot som huvudförfattare 1751-1765, görs även hantverket allmänt tillgängligt. Med text, teckningar och planscher förmedlas där arbetets värld. Maskiner avtäcks, arbetsprocesser analyseras, som av tradition tidigare bevarats som skråhemligheter. Vägen var därmed öppnad för en helt annan arbetsorganisation som på gott och ont skulle omvandla världen. 

Redan J E Carlbergs undervisning vid Stockholms Stads Architects Contoir visar dessa nya drag i bildningssträvandena. Utan något direkt brott med den aristokratiska skolning, som varit arkitektens, uppvisar hans ”Förteckning på några stycken eller dehlar, hwaruti hädanefter tienlige ämnen i Stockholms stads architect contoir komma at underrättas och läras.”, 1740, ett utbildningsprogram för arbetsledaren, teoretiskt kunnig i allehanda praktiska och funktionella frågor. Hantverkaren ses ej längre som den inom sitt yrke mest kunnige utan med sin beläsenhet skall arkitekten även vara den som bäst behärskar allt  utom det manuella arbetet. Byggmästararkitekten och ämbetsmannaarkitekten blir de som tar över men också i olika mån för vidare traditioner från stormaktstidens hovarkitekter och skråhantverkare. 

Dessa bär inom sig den dynamik och den spänning som sedan 1800-talet främst uppvisar. Å ena sidan står där ämbetsmannen med sina krav på smak, ordning och kvalitet och å andra sidan byggmästaren, som hävdar den individuella friheten, företagsamheten och det produktiva kunnandet. 

Befruktad av denna spänning växer en rad nya skolor fram, som alla har sin utgångspunkt i hantverket eller slöjderna, som man i ett ord sammanfattade både hantverk och mer industriell produktion.

Tekniska skolor och slöjdskolor för arbetare
Akademins utbildning betonade, till skillnad från Carlbergs arkitektskola, länge stilfrågor, teckning och ritning. Så sent som 1839 framhåller Fredrik Blom, som övertagit ledningen för akademins arkitektundervisning på 1820-talet i en skrivelse till Kungl. Maj:t att ”I denna Sveriges enda byggnadsskola ingen undervisning i byggnadskonstens praktiska och teoretiska delar ännu gavs.”  13) Eftersom den vände sig till ”därtill ägnade ynglingar”, som inte hade något praktiskt hantverkskunnande, så ställdes tidigt krav på en komplettering med teknisk och praktisk skolning. År 1798 hade ”Mekaniska skolan” inrättats under akademins ledning, men med de motsägelsefulla uppgifter den givits fick den ingen större betydelse för byggandets utbildnings behov. 

Den kom dock att få utgöra en grund för Teknologiska institutet, som inrättades 1825 ”ett tekniskt och mekaniskt centralinstitut för praktisk undervisning i vad som för manufakturer och en del hantverkerier erfordras.” 14) ”Undervisningen skall i allmänhet vara mer populär och praktisk än strängt vetenskaplig” 15) heter det i 1826 års stadgar. Den omfattade under de första årtiondena elementära kurser i matematik, fysik, kemi, ritning och hantverksmässiga övningar som färgning, garvning, metallarbeten, tillverkning av konstgjorda blommor. 

1830 erkändes institutet till och med enligt kungligt beslut rätten att utfärda gesällbrev. Först 1848 höjdes skolan till en högre teoretisk nivå med krav på förkunskaper i matematik och främmande språk. 

Chalmerska Slöjdskolan, som öppnades 1829, fick från bör jan en något annorlunda uppbyggnad. Skolan som inrättades med donationsmedel kom redan tidigt att få en teoretiskt vetenskaplig läggning. Men till skolan hade fogats en lägre avdelning, där de som hade bristfälliga förkunskaper kunde komplettera, samt en söndags- och aftonskola för lärlingar och gesäller.

Vid mitten av 1800-talet blev just söndags och aftonskolan för lärlingar och gesäller den modell som på enskilt initiativ med donationer eller genom slöjdföreningar togs upp på många håll. Visserligen hade hantverkarna i flera städer själva tidigare tagit initiativ till skolor, men de avsåg enbart ämnen som läsning, skrivning och kristendomskunskap. De tekniska söndags- och aftonskolorna inrättades i flera fall med stöd från hantverkets organisationer, men lika ofta kunde motståndet vara starkt mot skolor med praktisk undervisning. De sade sig exempelvis i Stockholm ”ha omöjligt att förstå att några lärare vid en slöjdskola skulle bättre än mästarna utöva omkring 60 särskilda hantverk, som i huvudstaden allena idkas.” 16) 

Denna undervisning undergrävde skråväsendet och de olika uppfattningarna hade troligen sin grund i den splittring mellan moderna företagare och mindre hantverkare, som efterhand trängde in i hantverksföreningarna. Kännetecknande för denna skolform var dock att den sågs som ett komplement till skråsystemets traditionella utbildningsgång, trots att denna vid 1800-talets andra hälft knappast fungerade. Lärlingar eller gesäller skulle efter arbetet på kvällen eller på söndagsförmiddagen följa undervisningen i något eller några ämnen efter eget val och skulle därmed, vilket var viktigt, inte få några löneavdrag. 1874 hade åtminstone arton sådana skolor inrättats i Sverige med drygt 2 000 elever. 1910 hade skolornas antal vuxit till 68 och nära 11 000 elever deltog då i någon kurs. 

Några av dessa började redan på 1850-talet även ge dagundervisning, senare s k tekniska elementarskolor, vilka tog emot elever som på det ena eller andra sättet kunde livnära sig trots heldagsstudier. Även om man kan konstatera en hel del likheter mellan dessa, både vad gäller syfte och innehåll, så, kom de att utvecklas med avsevärda särdrag. I och med att staten på 1870-talet började stödja dessa, strävade de att inordna dem i ett enhetligt system. Detta mötte motstånd, främst från Chalmers och de två slöjdföreningarnas skolor i Stockholm och Göteborg. Chalmers ville naturligt nog inte degraderas till teknisk elementarskola utan ansåg sig mer i paritet med Kungliga Tekniska Högskolan, f d Teknologiska institutet. Långt vidare ambitioner än dessa hade även slöjdföreningarna. Med sina omfattande estetiska inslag hade de en särställning i Sverige som från stat och näringsliv nu mötte föga gensvar. 

Vid sekelskiftet hade läget stabiliserats för Chalmers, som nu hade delats i en lägre skola – en teknisk elementarskola – och en högre, som tävlade med KTH om att bli betraktad som ledande tekniskt vetenskaplig skola i Sverige.

Slöjdföreningarna som hade bildats i Stockholm 1845 och i Göteborg 1846 hade som främsta syfte att starta och bedriva undervisning för arbetare med både en konstnärlig och teknisk ambition. Deras utveckling är betecknande och förtjänar särskild uppmärksamhet. ”Den grundtanke som genomgår wår tid är att alla menniskor skola blifwa delaktiga af det upplysningens ljus, som sprider sina strålar öfwer jorden, att alla samhällsklasser skola deltaga i det civilisationens stora arbete, hvars syfte är ma teriens besegrande och slägtets förädling. Det är numera ej nog, … att naturforskaren uppdagar naturens hemligheter och upptäcker nya, aldrig förr anade werldar;… äfwen arbetaren måste tillegna sig den allmänna bildningens frukter, och lära sig att med konst, och, om jag så får säga, på ett förandligadt sätt bearbeta de råa ämnen, som hämtas ur jordens sköte till föremål för nytta och nöje. Det är arbetaren, ledd av wetenskapens slagruta, som skall bringa skatterna i dagen och sålunda öppna ett nytt tidehwarf för Norden. För detta ändamål … har äfwen denna skola blifwit inrättad.” säger magister C J Meijerberg vid årsavslutningen vid Slöjdföreningens skola i Göteborg 1853. 17) 

I Göteborg ter sig utvecklingen rätt lugn. 1882 bildades bland slöjdföreningens medlemmar Tekniska samfundet, med ändamål ”att underhålla och utveckla intresset för byggnadskonstens olika grenar (husbyggnads-, väg- och vattenbyggnads- samt skepps- och maskinbyggnadskonsten”. 18) Den nya föreningen blev samlingsplats för stadens tekniskt intresserade, inte bara inom byggnadskonsten, och gick en storartad utveckling tillmötes, medan däremot i Slöjdföreningen intresset för tekniska ämnen minskades. Konsthantverket fick istället allt fler förespråkare och på 1890-talet vann det alltmer terräng på den tekniska undervisningens bekostnad. 

I Stockholm däremot kom striden mellan dessa riktningar att stå hård redan från skolans start och långt in på nästa sekel. 1879 ändrades dess namn till Tekniska skolan i Stockholm, men behöll sin tyngdpunkt på teckning och modellering. Samtidigt genomfördes en omfattande specialisering och bland annat inrättades en särskild byggnadsyrkesskola. Omläggningen medförde en katastrofal minskning av elevantalet, från 2 400 till 830. Men striden var inte slut med denna reform. Skolan ansågs från en del kritiker framför allt innehålla alltför mycket frihandsteckning. En framträdande och betydelsefull kritiker var undervisningsrådet, tillika skolans inspektör, Nils Fredriksson, en av Taylorismens främsta förespråkare kring 1920-talet. Denna strid ledde först på 40-talet till en omorganisation, med en renodling av den konstindustriella undervisningen sedan byggnadsyrkesskolan nedlagts 1941.

Slöjdskolorna vidgar byggnadshantverkarnas utbildningsmöjligheter
Merkantilismens intresse för handelsbalansen levde vidare under liberalismens och näringsfrihetens epok. Betoningen av export och världsmarknad blev stark på bekostnad av den betydligt svagare ”fysiokratiska” traditionen, som hade tryckt på rationell hushållning och självförsörjning. 

Genomgående var det ”merkantilismens” argument som framhölls vid de tekniska skolornas inrättande, vilket också betydde att byggandet korn i skymundan. L J Wallmark, föreståndare för Teknologiska institutet, skrev 1850 i ett officiellt utlåtande om de tekniska skolornas utbyggnad ”att vi icke som sig bör känna naturprodukterna och deras egenskaper jämte förmånligaste sätten att, vare sig genom inre eller yttre förändring, bringa dem till avsättliga varor på världsmarknaden, eller, med andra ord, att vi icke förmå att genom övervägande kunskaper, smak och konstfärdighet ersätta de förmåner, naturen ymnigare tilldelat andra nationer.” 19) 

Många byggnadshantverkare sökte sig ändå till dessa skolor och i praktiken fick byggandet ett betydande utrymme i alla dessa skolor. Först troligen som en konsekvens av den efterfrågan på kunnigt byggnadsfolk de omfattande och komplexa byggnadsuppgifterna skapade, parat med den omfattande säsongsarbetslöshet, som alltmer drabbade hantverkarna. Efter hand växte också insikten om de nya kraven, men motiverades då ofta med handelns och exportindustrins behov av effektiva och representativa byggnader. 

De tekniska skolorna hade till en början en allmänt teknisk uppläggning, vilket innebar att även elever som skulle ägna sig åt byggande kunde ha nytta av en hel del av den undervisning som bjöds. 1839 hade exempelvis av de 217 elever som då lämnat Chalmers ”egnat sig åt bildhuggeri för husgeråd, två åt byggnadshanteringen, en åt byggnadskonsten, fjorton snickerihantverket, en stolmakerihantverket, en smed” osv. De största grupperna var de som ägnat sig åt handel (45 st) och de som blivit militärer (17 st). 20) Efterhand infördes allt fler ämnen som särskilt avhandlade byggnadskonsten och så småningom inrätta des särskilda utbildningslinjer för byggnadskonst och väg- och vattenbyggnadskonst. 

    Avdelningarna för byggnadskonst vid Chalmers och vid Kungliga Tekniska Högskolan omorganiserades med en avsevärd förstärkning av dess estetiska inslag medan väg- och vattenbyggnad alltmer renodlades, som en tekniskt naturvetenskaplig utbildning. Ser vi till slöjdföreningens skola i Stockholm finner man till exempel i dess elevstatistik att byggnadsyrkena utgjorde ett betydande inslag under hela 1800-talet. Ser vi till skolans undervisning finner vi dock till en början inte mycket av byggnadsteknisk utbildning.

Omslag till en av de många svenska mönsterböcker som utgavs på 1800-talets andra hälft. 

Det var istället ämnen som ”frihandsteckning, linearritning och ornamentsmodellering” som byggnadsarbetarna övade sig i här. Över huvud taget spelar dessa ämnen en betydande roll i de tekniska skolorna fram till första världskriget. Till exempel införde Chalmerska slöjdskolan redan 1845 ”ornamentsmålning och lavering jemte s k klotsritning vid lampsken” under ledning av ”artisten” S L Wahlström och följande år kunde Chalmers erbjuda undervisning i modellering i lera och vax av figurer, ornamenter mm. I 1874 års betänkande om den lägre tekniska undervisningen skriver man till och med att för tekniska söndags- och aftonskolor frihandsteckningen ”med skäl kan anses som det viktigaste läroämnet”. 21) 

De estetiska inslagen i yrkesutbildningen var under 1800-talet jämfört med idag mycket breda och omfattande för både hantverksarbetare och tekniker. Förutom att eleverna fick öva sig i frihandsteckning, modellering, linearritning och fackritning, så var avsikten att de planscher, gipsavgjutningar och föremål som kopierades eller avbildades i dessa övningar skulle utgöra estetiska förebilder.

Samtidigt som eleverna delgavs både ett visst intresse för sina yrkens estetiska frågor och viktiga redskap för att utveckla detta intresse, så fanns här ett aristokratiskt drag. Vad som var smakfullt och stilenligt varpå förhand bestämt av en utbildad ”elit” vars ideal i verkligheten var närapå ett kaos av motsägelser och förvirrande modeväxlingar. Möjligheter att införliva detta kunnande med den folkliga traditionen och erfarenheten begränsades därmed, men detta hanterades ändå betydligt friare än vad denna ledande kulturelit avsett. Eklekticismen blev 1800-talets förkättrade kännetecken och den bildade historicismen dess mera sällan uppnådda ideal.

Näringsfriheten och industrialismen omvandlar byggnadsyrkena.
Hela 1800-talets första hälft var det svenska hantverket ännu i princip organiserat inom skråväsendet. De vid sidan av det traditionella hantverket uppväxande fabrikerna hade dock fått en viss rättslig särställning genom 1739 års manufakturprivilegier och hallordning. Gränsen var flytande och i praktiken tillämpa des den regeln, att de hantverk, som tidigare varit skråbundna, fortfarande betraktades som skråhantverk, medan de övriga fick utövas under hallrätt, även om de utövades som hantverk. Kompetenskraven var lindrigare än inom skråna och hallrätten utvecklades till ett vidlyftigt dispenssystem, då Kommerskollegium begagnade detta i egenskap av tillståndsmyndighet i dess strävan efter näringsfrihet. 

De under hallrätten utvecklade verkstäderna och fabrikerna hindrades i sin vidare utveckling av skråsystemet. En annan betydande förändringsfaktor var den på landsbygden utvecklade hemslöjden med sitt förläggarsystem. Efter en period av häftiga politiska strider, där framför allt Stockholms hantverkareämbeten gjorde hårt motstånd, togs 1846 det avgörande steget mot näringsfrihet i Sverige. Landsbygden jämställdes nu med städerna i fråga om rätten att anlägga hantverksverkstäder och fabriker. För att få rätt att idka hantverk med hjälp av anställda gäll de nu i första hand vissa allmänna kompetenskrav, nämligen att vara svensk medborgare, råda över sig själv och sin egendom, äga god frejd, kunna skriva läsligt och räkna de fyra räknesätten i hela tal samt att ha begått nattvarden. Mästarprovet hade bibehållits för en rad hantverk, bland annat för bleckslagare, kakelugnsmakare, målare, smeder, snickare. 

Bygg- och murmästare skulle istället för mästarprov ”styrka sig hava nöjaktigt verkställt något väsentligare byggnadsarbete” samt i vissa fall förevisa intyg om teoretiska fackkunskaper. Mästerskapsprovet skulle nu granskas av ”fem rättskaffens och sakkunnige män” utsedda av magistraten, vilket tidigare varit en av skråämbetenas viktigaste offentligt sanktionerade uppgifter. Kraven på gesällprov avskaffades och i dess ställe skulle nu en sakkunnig och trovärdig person intyga att ”sökanden ägde nöjaktig färdighet och kunskap.” Därutöver infördes den så kallade självförsörjningsrätten, vilken tillförsäkrade varje myndig svensk man och kvinna rätt ”att utan mästerskaps eller burskaps förvärvande, så som försörjningsmedel, med egna händer till avsalu åstadkomma hantverksarbeten eller andra tillverkningar.” 22)

För att ersätta yrkesämbetena föreskrevs nu istället att hantverksföreningar skulle bildas. I dessa var inte bara de tidigare skråbundna yrkena representerade, utan även en hel del tillverkning som tidigare utövats under hallrätt med utpräglad manufakturkaraktär.

Trots detta blev ändå dess hantverksföreningar centrum för hantverkarnas fortsatta motstånd mot näringsfrihetens fullständiga införande. De kom dock efterhand ekonomiskt och därmed även politiskt allt mera i bakvattnet.

Med de nya kommunallagarna 1862 förlorade burskapet sin reella betydelse, då ansvaret för städernas angelägenheter nu utsträckts till stadskommunernas samtliga medlemmar. Vägen låg öppen för den fullständiga näringsfriheten och avskaffandet av de sista resterna av skråväsendet. I 1864 års förordning om utvidgad näringsfrihet föreskrevs inte längre vare sig obligatoriska hantverksföreningar eller fabriksföreningar, mästerskaps tvånget avskaffades och självförsörjningsrätten vidgades. 

Det låg nu helt på frivillighetens väg att bilda organisationer och att delta i dessa. Vägar öppnades för helt nya organisationer och organisationsformer. 

Hantverksföreningarna och de till yrkessammanslutningar omvandlade skråämbetena levde i många fall vidare som frivilliga organisationer. Därutöver tillkom nu de för den vidare utvecklingen mångfaldigt betydelsefullare arbetsgivareorganisationerna och fackföreningarna. Dessa senare bildades dels bland de tidigare oorganiserade fabriks- och grovarbetarna och dels bland de tidigare gesällerna och andra med dessa nu jämställda yrkesarbetare. 

Vissa yrken samlade sig efter hand i breda branschorganisationer, medan andra bibehöll en mera snäv yrkesinriktning, vilka naturligt nog mera värnade om yrkestraditioner och yrkeskunnande. Medan exempelvis målarmästarna ännu är organiserade i yrkesföreningar, så kom timmermans- och murmästarämbetena att uppgå eller överflyglas av de mera allmänt inriktade byggmästarföreningarna.  

Från undervisning av elev målare i marmorering. Foto från Göteborgs skolmuseum. 

Näringsfriheten fick omfattande konsekvenser för byggandet. Den snabba industrialisering som nu släppts fri gav en ökad byggnadsverksamhet och dessutom var näringsfriheten i sig en förutsättning för att denna expansion skulle bli möjlig. Allt detta skedde naturligtvis inte inom byggandet utan omfattande och svåra problem. En spekulation i hus och bygge utvecklades där folk med företagaranda, men utan vare sig moral eller kunnande kastade sig huvudstupa in i byggnadsbranschen. Med näringsfriheten infördes den ordningen att vem som helst utan de minsta restriktioner kunde ställa sig som ansvarig byggmästare. 

Det säger sig självt att yrkesutbildningen blev lidande under sådana förhållanden och påskyndad av den ökade byggnadsproduktionen kom skråväsendets utbildningssystem snabbt att urholkas. Lärlingsbegreppet levde dock kvar, men kom i de flesta fall att beteckna minderårig arbetskraft. De frivilliga lärlingsavtalen och gesällproven som inrättats fick en obetydlig anslutning. Ungdomen tog hellre drägligt betalda rutinarbeten än att binda sig med avtal under husbondevälde och obetydlig lön. Hantverksidkarna i gemen var i högre grad än fabriksindustrin beroende av allsidigt yrkeskunnigt folk. Under närapå ett sekel skulle de komma att kämpa för en lärlingslagstiftning i Sverige, i likhet med vad som genomförts i de flesta europeiska länder. En hel rad av utredningar, betänkanden och förslag har fått se dagens ljus, men utan att något av dem antogs av riksdagen. Genom kollektivavtal har inom flera yrken dock funnits en viss reglering och 1948 slöt arbetsmarknadens parter ett avtal som i Saltsjöbadsandan reglerade lärlingsväsendet i riket.

Svårigheterna inom byggbranschen betonades av dess karaktär av säsongsarbete, dess konjunkturkänslighet och av den konkurrens på arbetsmarknaden som tillgången på relativt byggnadskunnigt folk från landet skapade. Slöjdskolornas utbildning av hantverkare ledde därför återigen till att dessa lyftes ovan hantverkare och arbetare. Bristen på yrkeskunnigt folk ökade behovet av arbetsledare och de som genomgått någon teoretisk utbildning blev oftast ritare, verkmästare eller uppträdde ibland till och med som arkitekter. 

Interiör från verkstaden vid murareskolan i Stockholm. Troligen kring 20-talet.

Yrkesarbetaren avskaffas eller degraderas
För att möta urholkningen av yrkeskunnandet bland arbetare inrättades 1918 lärlings och yrkesskolor med statligt stöd. Avsikten var att dessa skulle verka på grundval av ett lagfäst lärlingssystem, där utbildningen skulle vara obligatorisk. Någon sådan lärlingslag antogs inte men med en kompletteringsreform 1921 fick dessa ändå bli grunden för det yrkesutbildningssystem vi haft under nittonhundratalet. Denna reform innebar att kommunerna även fick bidrag för att organisera den praktiska delen av yrkesutbildningen. 

Omfattningen var till in på femtiotalet relativt blygsam även inom byggnadsyrkena, trots att både verkstadsskolor och så kallade särskilda kurser för arbetslösa, redan vid starten organiserades för snickare och murarlärlingar. Oavsett denna ringa omfattning avspeglar dessa skolor tydligt en ny inställning till yrkeskunnandet. Visserligen hade redan 1874 års betänkande stadfäst en skillnad mellan aftonskolorna för hantverkare och de tekniska elementarskolorna för verkmästare o dyl. Men först med 1918 års reform överväger inriktningen på manuell färdighet.

Kring sekelskiftet var ett flertal arkitekter ledande i utvecklingen av yrkesskolorna. Särskilt Victor Adler, rektor på Tekniska Skolan i Stockholm, som under 18 år från 1890 var inspektör för de tekniska yrkesskolorna i riket. Han deltog också i 1907 års kommittéarbete, vilket lade grunden för yrkesutbildningens formella utformning i 1918 års beslut. Dessa arkitekter, med sin kombination av aristokratisk ämbetsmannabildning och traditionellt praktiskt yrkeskunnande, företrädde en syn på arbetsdelningen, som starkt skilde sig från 20- och 30-talets. De betydande inslag av frihandsteckning och fackritning som slöjdskolorna förmedlat fanns ännu kvar i Adlers förslag, men i den utbildning som genomfördes inskränktes denna avsevärt. Andra yrkeskategorier fick ta över i utredningssammanhang och när det gäller arbetarnas yrkesutbildning var det tillverkningsindustrins män. Nils Fredriksson, överingenjör på en maskinindustri, senare dess styrelseordförande, blev den mest framträdande mannen. Han tillhörde, som tidigare nämnts, också kärntruppen bland dem som verkade för industrins rationalisering i Taylors anda. 23)

Det var först under mellankrigstiden som en rationaliseringsrörelse utvecklades i Sverige med sin tyngdpunkt i Verkstadsindustrin. Fackföreningarna hade vid denna tid lyckats genomföra en arbetstidsförkortning. Att höja arbetets intensitet framstod därför som den centrala frågan för företagen. En rad institutioner, som på olika sätt kunde verka för en sådan rationalisering, hade samtidigt vuxit fram. Sveriges Industriförbund (1910) med konsultföretaget AB Industribyrån (1912) och Industrins standardiseringskommission (1919). Svensk industri var nu mogen att på allvar diskutera och införa de metoder som utvecklats kring sekelskiftet i den amerikanska storindustrin under namnet Scientific Management. 

Med Frederick Taylor ställdes problemet med arbetsintensiteten på en helt annan nivå än tidigare. Det handlade nu om ett helt nytt sätt att styra företagen och behärska arbetsprocessen.

Arbetsledningen skulle nu åta sig ”besväret att samla alla de nedärvda kunskaper och färdigheter vilka hittills varit arbeta rens egendom, och vidare att klassificera och i tabellform utarbeta dem samt att av dessa kunskaper uppställa regler, lagar och formler till ledning för arbetaren i hans dagliga syssla. 24)

Med tids- och rörelsestudier skulle man eliminera onödiga rörelser, fastställa bästa arbetsställning, ta fram olika hjälpmedel osv, vilka därefter skulle standardiseras. Slutligen skulle arbetarna systematiskt väljas ut och tränas i dessa metoder. Detta förutsatte en långtgående specialisering, både horisontellt och vertikalt: ”Mannen i planeringsrummet … finner utan undantag att arbetet kan göras bättre och mer ekonomiskt genom en uppdelning av arbetet, varje handgrepp … bör föregås av olika förberedande handlingar utförda av andra män.” 25)

På detta sätt skulle samtidigt som grovarbetet mekaniserades och specialiserades även den traditionella yrkesarbetaren avskaffas eller degraderas. Till en början möter fackföreningarna denna form av rationalisering med häftigt motstånd. ”Tvivelaktigt är om man för att vinna ökad arbetsproduktion gör det mänskliga framåtskridandet en tjänst med att systematiskt göra arbetarna, ett stort och viktigt lager av samhällsmedlemmarna, andligen sterila, fullständigt till maskiner” 26) skriver Metallarbetaren 1914. Under 20-talet görs dock inom arbetarrörelsens ledning en gradvis omsvängning för att under trettiotalet tala om Taylor i uppskattande ordalag. Ett betydelsefullt motiv var föreställningen att den rationella arbetsledningen påskyndade kapitalismens undergång och därmed var ett steg mot socialismen. I denna anda uttalar Ernst Wigforss: ”I samband med att yrkesskickligheten skulle förlora sin betydelse skulle gruppkänslan arbetare emellan öka. Man skulle känna sig som arbetare i allmänhet; övergången till facklig rörelse enligt industriförbundsprincipen skulle underlättas och klassmedvetandet öka i styrka.” 27) 

Tillverkning av byscha. Foto Göteborgs skolmuseum

Byggandets ideal tas över från storindustrins serieproduktion
Rationaliseringssträvandena syftade till en nivellering och renodling av det manuella arbetet, samtidigt med en omfattande specialisering och hierarkisering av allt tankearbete. Dessa idéer fick sin största genomslagskraft inom tillverkningsindustrin, men kom på många vägar att få ett betydande inflytande över det så hantverksdominerade byggandet. 

Industrialiseringen av byggandet började tidigt så tillvida att många produkter som byggnadshantverkarna själva hade tillverkat, såsom spik, beslag, målarfärg, hyvlat och profilerat virke, möbler, fönster, osv, tidigt togs upp i den industriella produktionen. Detta innebar att många hantverkare som smeder och plåtslagare förlorade viktiga inkomstkällor, vilka tidigare hade jämnat ut säsongsarbetet. De blev alltmer hänvisade till byggnadsarbetet. Med tjugotalet påbörjades så en medveten standardisering, för att en så stor del av arbetet som möjligt skulle kunna utföras industriellt i stora serier. Därigenom förenklades även arbetet på byggnadsplatsen. Med den dåligt fungerande yrkesutbildningen som skäl, kunde snart Taylors idéer vinna inflytande även på själva byggnadshantverket. I boken ”Rationell arbetsledning” har Taylor faktiskt även ett exempel på hur man kan organisera murningsarbete. Där hade man delat upp detta i ytterst enkla beståndsdelar och satt in billiga grovarbetare för att ta hand om de enklare arbetena. Även om byggnadsarbete i stor utsträckning kräver en relativt omfattande yrkesvana jämfört med industrins serieproduktion, så strävar nu byggföretagen efter en så långtgående förenkling av varje arbetsmoment som möjligt.

Under bl a Nils Fredrikssons inflytande fick yrkesutbildningen som helhet en prägel av Scientific Management. I det första steget försvann alla ambitioner att arbetaren själv skulle kunna utföra ritningar och utforma ornament eller över huvud taget befatta sig med arbetsplanering. Ritningsläsning ersatte all självständig ritning och teckning. Efter hand minskade kunskapsbredden, men utbildningen var ända in på 1960-talet i snäv mening hantverksorienterad. 1968 års strukturreform innebar att ”en metodcentrerad planering avlöste en tidigare uppgiftscentrerad. Arbetsuppgifterna, särskilt i undervisningens inledande skede, gavs en attrappliknande karaktär och arbetsformen kom i huvudsak att vara individualiserad …” 28) Eftersom arbetarna bara lärde sig ett fåtal arbetsmoment tvingades så småningom fram en förändrad utbildning, som gjorde arbetaren bättre rustad att möta förändringar i arbetet. Yrkesutbildningen skulle nu omfatta de arbetsmoment som förekom inom en hel bransch. Man ruckade dock inte på den princip, som Taylor formulerat i sin handbok Shop Management: ”Allt tankearbete bör om möjligt avlägsnas från verkstaden och koncentreras till planeringsavdelningen.” 29)

Den vidgade allmänbildning som senare infördes med den nya gymnasieskolan ändrar inte heller intrycket av att yrkesutbildning avsiktligt undandrar yrkesarbetaren alla djupare kunskaper inom sitt yrke. Även utbildningen av verkmästare, ingenjörer och arkitekter får sin prägel av denna utveckling.

För den tekniska och konstnärliga utbildningen får den moderna tillverkningsindustrin, som den kom att utvecklas under 1900-talet stå som ideal – den sågs helt ensidigt som mest framskriden i en obönhörlig utveckling mot standardisering och serieproduktion. Detta är möjligen en förklaring till att de estetiska och humanistiska frågor så starkt särskiljs från det normala produktionsarbetet. ”Ju mindre tid och arbete vi behöver nedlägga på de materiella behovens tillfredsställande, dess mera tid kan vi frigöra för tillfredsställandet av djupare behov” 30) står det exempelvis i Acceptera, funktionalisternas stridsskrift från 1931. En konstlad gräns mellan materiella och andliga behov fördjupas, vilket understödjer uppdelningen mellan snävt naturvetenskapligt utbildade tekniker och konstnärligt bildade arkitekter som fortgår ännu idag. Knappast inom något område har kunskapen så starkt koncentrerats på några få yrken som kunskapen om den materiella produktionens estetiska och kulturella utformning.

Noter
1 Se Werne, Finn: Allmogens byggnadskultur.
2 Nordiska Museets frågelistor, cit ur Werne, aa s 56.
3 Hofrén Manne: Nordsvenska studier s 14, cit ur Werne, aa s 82.
4 Ibid s 16 cit ur Werne, aa s 82.
5 1720 års skråordning cit enl Förslag till lag om vissa lärlingsavtal s 36. (Moderniserad stavning enl källan.)
6 1696 års förslag till skråordning för murmästareämbetet i Stockholm. Cit enl Hansson Sigfrid: Yrkeshistoria. . . s 425.
7 Ibid s 425.
8 Ibid s 426.
9 Se Hernmarck, Carl: Konstnärer och hantverkare.
10 Kongl Målare och Bildhuggareakademins stadgar från den 5 jan 1773 § 19. Cit enl Nilsson, Hilding: Med konstnärer. s 192.
11 Se Östnäs, Anna. De feodala-borgerliga. . .
12 Se Bæckström, Arvid: Ungomens information. . .
13 Blom, Fredrik i skrivelse från Akademin till Kungl Maj :t 1839. Cit enl Wollin, Nils G: Från ritskola. . .” s 14.
14 Se Utlåtande och förslag. . . s 1.
15 Ibid. s 2.
16 Stockholms hantverkssocietet i ett yttrande 1824 över ett förslag till praktisk undervisningsanstalt i slöjder. Cit enl. Wollin, N: aa s 16.
17 Ericson, Sigfrid: Slöjdföreningens skola. . . s 11.
18 Ibid s 49.
19 Wallmark, L.J. Utlåtande till kommerskollegium den 9 okt 1850 cit ur Underdånigt utlåtande och förslag rörande den lägre tekniska undervisningen. 1911 s 5.
20 Palmstedt, Carl: Historisk öfversigt af Chalmers” s 14.
21 Underdånigt betänkande lägre tekn und 1874, s 136.
22 Munthe, Arne: Hundra år. . . s 24.
23 Se Nilsson, Lennart: Yrkesutbildning. . . s 377. Se även De Geer, Hans: Rationaliseringsrörelsen. . . s 69.
24 Taylor, Frederick W: Rationell arbetsdelning. Cit ur Ber gren, Christian: Slog Taylorismen. 25 Ibid.
26 Cit enl. Jonsson, Kjell: Taylorism. . . s 9.
27 Wigforss, Ernst: Tiden 1914 s 216. Referat av De Geer: aa. s 85.
28 Nilsson, Lennart: aa. . . s 390.
29 Taylor, F: Shop Manegement cit enl Stone, Kaherine; Klassmakt. . . s 30.
30 Asplund, Gunnar m fl: Acceptera s 115.

Litteraturförteckning
Acceptera, Stockholm 1931
Adamsson, Ernst: Malmö stads skolor för yrkesundervisning 1831-1931, Malmö 1931.
Bæckström, Arvid: Ungdomens information i Byggkonsten, ur Arkitektur 1917.
Berggren, Christian: Slog taylorismen aldrig igenom i Sverige, ur Arkiv nr 19-20 1981.
Carlberg, J E: Förteckning på några stycken eller dehlar, hwaruti hädanefter tienlige ämnen i Stockholms stads architect contoir komma at underrättas och läras. Stockholm, tryckt uti thet kongl. boktryckeriet, 1740
De Geer, Hans: Rationaliseringsrörelsen i Sverige. Effektivitets idéer och socialt ansvar under mellankrigstiden, Ak avh hum fak i Sthlm, Uddevalla 1978.
Ericson, Sigfrid: Slöjdföreningens skola 1848-1948, Gbg 1948.
Förslag till lag om vissa lärlingsavtal, Sthlm 1909.
Hansson, Sigfrid: Yrkeshistoria, yrkesutbildning, arbetsvillkor, ur Hantverkets bok, Mureri.
Hantverk. Produktion med tradition, SIND 1981:2 Sthlm -8l.
Hernmarck, Carl: Konstnärer och hantverkare i sjuttonhundra talets Sverige, ur Nordenfjeldske kunstindustrimuséets årsbok 1948, Trondhjem 1949.
Jonsson, Kjell: Taylorismen och svensk arbetarrörelse l 9 1 3  2 8 , ur Arkiv nr 19-20 1981.
Munthe, Arne: Hundra år i hantverkets tjänst. Stockholms Stads Hantverksförenings Historia, Sthlm 1947.
Nilsson, Hilding: Med konstnärer och yrkesmålare genom fyra sekler, Sthlm 1966.
Nilsson, Lennart: Yrkesutbildning i nutidshistoriskt perspektiv, Ak avh ped inst Gbg 1981.
Palmstedt, Carl 0 Schoultz: Historisk öfversigt af Chalmers. . . Gbg 1869.
Pursche, Werner: Timmermansämbetet i Stockholm före 1700, Sthlm 1979.
Rentzhog, Sten: Stad i trä. Panelarkitekturen – ett skede i den svenska småstadens historia, Lund 1967.
Stone, Katherine: Klassmakt och arbetsdelning, Gbg 1977.
Underdånigt betänkande och förslag angående den lägre tekniska undervisningen, 1874.
Underdånigt utlåtande och förslag till den lägre tekniska undervisningens ordnande, Örebro 1911.
Werne, Finn: Allmogens byggnadskultur. Förvandling och upplösning intill 1900-talets början, Ak avh CTH 1980. Stencil.
Wollin, Nils G: Från ritskola till konstfackskola. Konstindustriell undervisning under ett sekel, Sthlm 1951
Östnäs, Anna: De feodala-borgerliga arkitekterna i stormaktstidens Sverige, Koncept maj-81 Stencil.

Ägandet – hur kan det förnyas?

Upprop inför en bred forskande lärprocess
Lars Jadelius 181113

Christer Wigerfelt, Lennart Sjöstedt, Birgit Modh och Lars Jadelius har gemensamt tagit initiativ till en öppen och forskande process om den differentierade äganderättens historia och framtid, med litteraturstudier, möten och artiklar bland annat i internettidskriften Alba (alba.nu). 

Delta i vår gemensamma forskande process och bidra med dina kunskaper och reflektioner! Anmälan och frågor: lars.jadelius@telia.com

Nedanstående text bearbetas nu rejält och i slutet av augusti kommer texten här att uppdateras. Som planen är kommer den också att göras i minst en kortare, mer lättläst version för publicering. Om du är intresserad av dessa för att ge synpunkter så hör av dig i en kommentar här.

De extrema överhängande problemen i dagens värld, framför allt klimatförändringarna, har faktiskt sin grund i dagens exklusivt privata ägande. De rikaste rika har inte bara ett enormt fotavtryck genom sin konsumtion. De har makten att bagatellisera klimathotet, flyktingkrisen och krigshoten. De kan för egen del dra sig tillbaka till säkra platser eller skattebefriade öar. Men de äger medierna och informationskanalerna mer eller mindre explicit. Dessa förfärliga hot sammantagna kräver att vi reformerar ägandets rätt på mångahanda välbetänkta sätt. Vi behöver således tillägna oss kunskap och handlingskraft inom äganderättens mycket komplexa område.

Hur jag och vi förhåller sig till alla människor är det första vi måste fördjupa vår förståelse av. Vi är i hög grad impregnerade av föreställningar som skapats av de som äger det mesta – de rikaste rika – och deras ekonomiska ideologier. Amartya Sen reder ut sådant i boken Identitet och våld på ett mycket intressant sätt. Jag rekommenderar en läsning av hela boken, men för att underlätta förståelsen av just våra identiteters mångsidighet, har jag digitaliserat det viktigaste ur vår synvinkel. Jag kan skicka detta utdrag om så önskas. På samma sätt har jag utdrag om både-och tänkande och om ägandets individualisering av Ulrich Beck respektive Ugo Mattei.

Mitt, vårt, allas och ingens för in en ytterligare dimension. Det är inte avhandlat, vad jag funnit ännu, lika grundligt och intresseväckande av någon anledning. Begreppen kan illustreras av hur vi faktiskt använder possessiva pronomen. De speglar vår djupa samhälleliga förankring och samtidigt visar hur lite av det som vi har starka relationer till och har rätt till, som är inbegripna i äganderättigheter idag. Pröva i tankarna mina barn, våra kvarter, vår kultur, vår jord osv. Hur ska exempelvis rätten till luft, vatten och hav samt inte minst tillgången till kunskaper regleras och tillerkännas ”alla”? Vems ansvar är det möjligt att utkräva om något tillskrivs att inte tillhöra någon, att vara ”ingens”?

Att jag valt att i illustrationen här ovan sätta jag och mitt inom parentes innebär inte att det skall avskaffas. Det bör visserligen tonas ner en hel del, men framför allt kan det personliga ägandet inte, så som det gör idag, stå som modell för det som är vårt eller det som kan och bör betraktas som allas.

Företag som satsar på fossilt bränsle kan å ena sidan som exempel fortsätta med sin ohämmade produktionen trots att bränslets påverkan på klimatet drabbar alla vi människor som inte har inflytande över deras ”privata” beslut. Ett annat exempel som kanske inte har samma långsiktiga betydelse är att det byggs för få hyresbostäder som vanliga inkomsttagare har råd med. Samtidigt renoverar fastighetsägarna många befintliga bostäder med skyhöga hyreshöjningars så att många hyresgäster inte kan bo kvar. 

Det har därutöver börjat genomföras privatiseringar av sådant som tidigare sågs som mänskliga rättigheter, som till exempel vatten. Denna uppräkning skulle kunna fortgå länge. Det finns både jättestora problem liksom oerhört många av lite mindre betydelse. Den privata äganderätten har således å ena sidan omfattande nackdelar, som ofta lyfts fram av kapitalismens kritiker.

Å andra sidan har ägande- och besittningsrätter fått en avgörande betydelse för att skydda individers, partiers, kooperativs, föreningars och andra civila organisationers rättigheter. Myndigheter får därigenom inte tränga sig på i de inre angelägenheterna. Privategendomen skyddar från makters insyn och från statliga interventioner. Detta rättsliga skydd behöver tas till vara och i många fall även stärkas. Det finns många andra sammanhang där ägande- och besittningsrätter är av godo och är i de flesta fall nära sammankopplade med rätten att agera gemensamt och organiserat för politiska krav. Se Sened s 179ff och Strzelewicz s 127f

Utformningen av äganderätten har alltid varit mer komplex än vad den framstår i den ideologiska kampen. Ytligt sett har äganderätten idag en ganska enkel individuell utformning. Det är ibland en enskild person, men ofta är det en s.k.  juridisk peson som äger och har alla rättigheter. Men skrapar man på ytan så ser man att den har fler lager än man tänker på. Till exempel så har en markägare jakträtt på sin mark, men den arrenderas ofta ut till andra, som kan ta över den rätten mot en ersättning. 

Ett annat exempel på ägandets differentierade karaktär och komplexitet är de rättigheter de renskötande samerna har till ”sina” marker, renbetesrätt, fiskerättigheter, småviltsjakt med mera, fast kungen/staten deklarerat att marken är ”kronans”. Det vill säga ägandet kan bestå av olika rättigheter som liksom ansvaret kan delas upp olika parter emellan.

Ägande ter sig faktiskt i praktiken olika för natur, luft och vatten liksom jordbruksmark, tomtmark, gruvrätt, hem/bostad, personligt lösöre samt produktionsmedel för multinationella, statliga och kooperativa företag, småföretag och hantverkare. De olikheterna kan och bör fördjupas med god kunskap om vad som krävs för ett hållbart, demokratiskt och värdigt samhälle. 

Jag och mitt, vi och vårt är inte bara ord. Det krävs mycket reflektion och samtal för att fullt ut förstå vad possessiva pronomen står för i olika sammanhang. Det är värt att pröva i tanken vad vi menar när vi säger mitt hem, min stad osv. Läs denna lilla artikeln ”Skogsägare hjälp till!” som ett illustrativt exempel av Viktor Säfve och Tomas Tidholm. Kunskap om ägande- och besittningsrättigheternas mångsidiga problem och möjligheter är absolut nödvändig i arbetet för att en hållbar, demokratisk och livsbejakande framtid ska bli framgångsrikt.

Forskande lärprocess
Ägande har som tidigare sagts aldrig varit någon enkel företeelse och kan heller aldrig bli det. På flera olika sätt kommer vi att beröra ansvar och appropriering/tillägnelse, så som grundläggande, men komplexa samhälleliga företeelser, vilka ofta föregriper eller hör samman med ägande och privategendom. 

Utifrån frågeställningarna nämnda ovan är det viktigt att vi tillsammans undersöker vad äganderätten har inneburit och hur den förändrats historiskt – och framförallt – hur den kan utvecklas i framtiden. Hur lärprocessen utvecklas bestäms inte långt i förväg, men följer ändå en medvetet öppen strategi. Vi ser en forskande process som något vem som helst med nyfikenhet och källkritiskt sinne kan delta i. Journalistisk research kan vara en slags förebild. Vi räds inte teoretiska och filosofiska frågor, samtidigt som vardagliga erfarenheter beaktas med allvar och respekt. 

Hur lärprocessen konkret gestaltas får växa fram allteftersom kunskap och förståelse växer. De personer som ansluter sig till vårt arbete präglar också hur vi prioriterar inriktningen på forskandet. Så som världsläget ser ut idag är de tätt sammanvävda hoten mot klimatet och demokratin absolut centrala i arbetet framöver. 

Tanken är att vi börjar i liten skala med de som är intresserade i våra personliga nätverk. Efterhand breddar vi oss med mer offentliga seminarier/dialoger och publiceringar. Arbetsgrupper kan bildas lokalt, men också samlas inom viktiga kunskapsområden. 

Av stor betydelse är hur vi når ut i börja för att rekrytera engagerade deltagare, men efterhand bör vi hitta vägar att nå ut med de kunskaper vi bygger. Det kan handla om offentliga möten. Det kan röra sig om artiklar i dagspress och tidskrifter, em det skulle också kunna bli till någon samlad publikation.

Till att börja med tänker vi oss att vi tillsammans läser och skriver olika texter, ordnar tematiska seminarier om det vi efter hand finner viktigt. Betydelsefullt är att vi fokuserar på kunskap, där inget akademiskt ämnesområde är uteslutet. Tvärtom!

Övergripande tema: Den differentierade äganderättens historia och framtid
Underteman: Klimatet, Staden, Arkitekturen, Mötesplatsen, Demokratin, Produktionen, Bostaden, Offentligheten, Marken, Nationalstaten. En del kan i praktiken kombineras i ett temasamtal, men behöver ändå nämnas var för sig.

Frågor ställda inför seminariet den 3/10 2018, men redigerade senare

Lärprocessen så som den artar sig (uppdateras efterhand)
Vi började i februari 2018. Lars Jadelius inledde mötet med en bakgrund och en bred litteraturöversikt. Med dessa som utgångspunkt samtalade vi om hur vi kan gå vidare tillsammans. Vi tänker oss att vi sedan läser och skriver olika texter, ordnar föredrag och tematiska seminarier om det vi finner viktigt.

Det andra mötet i april fokuserade mycket konkret på bostaden och boplatsen med följande upplägg: Lars Jadelius inledde kort med en sammanfattning av det inledande mötet. Lennart Sjöstedt presenterade en artikel om hyresrätten och berättade helt kort om utvecklingen på bostadsmarknaden i Göteborg. Därefter presenterade Magnus Rönn ett förslag till gemensam besittningsrätt för kollektivboende. Birgit Modh berättade om besittningsrätt och appropriering i boendet och knöt sedan ihop det med sin forskning om det lokala kooperativa arbetet i Eriksbo, Angered.

Vi har den 29 augusti ordnat ett mindre möte om appropriering och äganderätt med en tidigare version av denna text som underlag. Det har framför allt resulterat i en omarbetat inledning och en hel del konkretiseringar och tydliggöranden i det sista kommenterande och reflekterande avsnittet. 

Vi har nu även genomfört ett relativt internt möte med Sven-Eric Liedman den 3 oktober, för att senare förhoppningsvis kunna ordna ett större möte på Första Lång om ägande och tillägnelse med honom som inledare. På så sätt hoppas vi bredda processen så att fler engagerade personer inspireras och involveras i forskandet runt ägandets former och visioner. Per Cornell, professor i arkeologi, har därefter hållit i ett möte den 6 november om bland annat feodala ägande- och bruksrätter i Europa och Sydamerika. Nu på onsdag den 12 december ska jag, Lars Jadelius, inleda ett samtal om både/och-dialektikens möjligheter för förståelse av arkitektur och stadsbyggnad. Ett seminarium utifrån allmänningar, ”commons” och boken Donutekonomi av Kate Raworth kommer vi därefter att ordna i januari.

Denna höst präglas således av ett både historiskt och teoretiskt perspektiv, men tankar om äganderättens framtid skall därmed inte vara uteslutna. Vi har mycket att lära och inspireras av från vår historia, men vi har också ambitionen att efterhand flytta fokus mot framtidsfrågorna. Att utkräva ansvar och frigöra handlingskraft för en hållbar och fungerande demokratisk värld skulle kunna vara en väg, som inte bygger på nationalstatlig expropriering. I de fortsatta reflektionerna i denna text lägger jag en preliminär kunskapsgrund för ett sådant samtal.

Vår plats har hittills varit Annedalshuset, Brunnsgatan 14, ett gammalt rött tegelhus i en trädgård, en bit österut från linje 2s spårvagnshållplats Brunnsgatan. Huset är ett föreningshus, som också inrymmer ett lägenhetsmuseum.

Tillägnelse och egendom enligt Marx
I avsnittet ”Privategendomen och kommunismen” i Karl Marx. En biografi. s165 – 174 lyfter Liedman förtjänstfullt fram Marx mycket nyanserade och öppna tankegångar om privategendomen och människans samhälleliga väsen. Jag har här sammanställt några korta citat från dessa sidor. Jag har ändrat något i ordningen m.m. för att tydliggöra de frågor som vi ställer oss. Utdraget är menat att inspirera till att läsa hela Liedmans avsnitt.

Av särskilt intresse är tanken att människan skall tillägna sig sitt eget väsen. Det är samma ”egen” som finns i egendom. Att äga något och att tillägna sig något innebär att göra detta något till sitt eget.
Marx ser inte lösningen i att all egendom skall byta ägare och tillfalla den som utför arbetet. Istället ska kategorin ägande omgestaltas.
Man kan säga att både de privata ägarna och de som arbetar för dem måste tillägna sig naturens produkter. Men tillägnelsen sker på mycket olika villkor.
I stället för att ha exklusiv tillgång till vissa ägodelar ska hon alltså tillägna sig det som naturen och civilisationen erbjuder men hon kan därmed också få tillgång till sig själv och sina medmänniskor.
Den kommunism som Marx hyllar har som mål ett positivt upphävande/upphöjande (aufhebung) av privategendomen. (…) Det som den hittillsvarande historiska utvecklingen burit med sig ska finnas kvar men på ett högre plan.
Nu är tiden mogen för att förverkliga de möjligheter varje människa har i sitt väsen. Äntligen ska hon bli den samhällsvarelse hon har inre resurser till.
Det är påfallande hur Marx, som bygger upp sitt resonemang med exempel från ekonomisk teori, på dessa sidor i stort sett lämnar ekonomin utanför.

Appropriering och tillägnelse
Liedman översätter ”aneignung” som brukligt är i sammanhanget med tillägnelse. Både på engelska och franska översätts det ofta med ”appropriation”, som dock är ett mer akademiskt begrepp, ofta med en smalare  tolkning än aneignung. Det har flera betydelser som bättre fångar komplexiteten i företeelsen som helhet. Det står förutom för tillägnelse även för besittningstagande, erövring, tillskansning, förvärv, tillgodogörande, m.m. Man kan tillgodogöra sig kunskaper. Man kan tillgodogöra sig samhället, göra det till sitt, inte minst genom att ta och avkräva ansvar på många olika plan, bli samhällelig, dvs bli en medvetet ansvarstagande och handlande samhällelig varelse.  

På svenska har vi inom arkitektur- och samhälls-byggnadsforskning använt ordet appropriering för att betona de komplexa och processuella företeelser som vi menar alltid föregår eller är direkt kopplade till ägande av olika slag. Dvs allt som uttrycker olika former av possessiva relationer och tillägnelser. 

I förord och inledning till en antologi Ownership and Appropriation utvecklar författarna, som är antropologer, en sådan bred och sammanhängande syn på ägande och appropriering som processer över tid. 

Appropriation – the act of making something one’s own – is fundamental to a claim of original ownership. Appropriation is also part of the process of owning objects (…). Appropriation covers a range of actions, from those that can be framed positively in terms of agency and creativity, to others (such as theft) that are more negative, and others (such as enslavement and appropriation through violence) that are nefarious. (Bosse, Mark & Strang, Veronica, s 4)

Det är intressant att författarna uppfattar all appropriering med våld som avskyvärd, samtidigt som detta faktiskt är och har varit mycket vanligt i exempelvis feodalismens rikedomar och nationalstaternas krigsbyten. Dessa har till exempel kunnat ta mark och kolonier i besittning. Och kapital har man kunnat tillskansa sig på många mer eller mindre accepterade sätt, utan att det beskrivs som avskyvärt och därmed ifrågasätts. 

De besittningstaganden som gjorts historiskt inom ramen för feodalism och kapitalism bör ses som tillägnelser eller approprieringar. De borde kunna sättas ifråga då de drivs på de stora helas bekostnad eller vansköts i allmänhet. Inte minst gäller detta miljön och klimatet. 

Sammantaget har våra resurser vuxit ur det gemensamma arbetet och allas vår jord. För att utveckla rikets ekonomi har, inte minst i Sverige, kungen genom reduktionen återtagit feodala förläningar/egendomar, inte bara för att öka sina skatteintäkter utan också för att förbättra produktionen. Hur en rimligare förvaltning av jordens tillgångar skulle kunna genomföras på ett rättvist och rimligt sätt i dagens värld återstår dock att lösa. 

Vem ”äger” staten och hur approprieras den?
I slutet av ovan nämnda förord tar författarna också upp frågan om vem som äger staten. Detta berör de approprieringar genom maktförskjutningar som har skett och sker i politiken utan formellt ägande. Ett extremt exempel var Sovjetunionen. Tillägnelse av staten sker också genom de privatiseringar som nu görs på mångahanda olika sätt av tidigare nationalstatligt förvaltade resurser, som historiskt oftast varit ”fritt” tillgängliga, såsom naturen, luften och vattnet. 

In effect, systems of governance serve to mediate property relations and, recursively, systems of property relations define ’who owns the state’. Privatisations nails ’the separations of persons and things from the state’ and a ’relational absence’. Thus a shift in the ownership of key resources, such as water, to private elites and transnational networks, coupled with more individuated visions of personhood, notably raises questions about ’who owns the state?’ but also about the viability of the state and even, in ideological extremes, ’society’ itself. (Aa s12) 

Frågan är dock inte enbart vilka som ”äger” nationalstaten, utan framför allt hur den ägs/approprieras. Finns det en politisk och byråkratisk elit som tagit/tar staten i besittning? Vilken roll spelar därutöver lobbyisterna och sponsorerna i demokratierna? Hur intervenerar de rikaste rika i våra demokratier. Deras resurser för detta är enorma. Detta är frågor som vi bör ställa oss framöver i vår forskande lärprocess.

Äganderättigheter har varit befästa i lagar mer eller mindre i all historisk tid, men har i olika skeden och sammanhang uppfattats mycket olika. Ägandet har inte setts som exklusivt privat på så sätt som det görs i modern tid. Det har systematiskt anpassats i förhärskande makters intresse. På så sätt har appropriering tagit sig uttryck i processer som skulle kunna kallas ”välägnelse”, dvs de som har möjlighet (inklusive folkmakt genom politisk kamp och protester) har gjort och gör samhället ”väl ägnat” för sina intressen och behov. 

Intressena institutionaliseras således och manifesteras i lagar, i institutioner, i gränser, i infrastruktur och i byggnader. Det är betydelsefullt att vi reflekterar och kritiskt värderar dessa samhällets institutionaliseringar, sedda som redskap att befästa appropriering som ägande och makt.

Men när Marx skriver om tillägnelse är hans fokus på ”människan” som sådan och dess samhälleliga väsen. Marx kommer in på detta mer konkret endast lite här och där i olika sammanhang, men har tyvärr inte avhandlat samhällets äganderättsliga institutionaliseringar samlat. Det är därför mycket betydelsefullt att vi studerar hur makt och ägande befästs samhälleligt inte bara genom lagar och tomtgränser utan också genom seder, vanor och rutiner. Dessa är inte så lätta att ändra genom beslut av olika slag, samtidigt som människors samhälleliga relationer är avhängiga dessa vanor. (Jmf Hodgson och Sened) 

Inte heller Liedman utvecklar tankar i detta sammanhang om de ”vi:n” eller de gemenskaper som skapats historiskt och hur de organiserat sig samhälleligt, äganderättsligt och demokratiskt. Samhällenas tillägnelser/besittningstaganden så som de konkreta kulturella arv de är, ligger på vår lott att klargöra. Inte bara för att förändra utan också för att ta till vara. I vår tid finns också så oerhört mycket mer historiska kunskaper att tillgå än de Marx (och Engels) hade. 

Vi kan på nytt ställa oss många konkreta frågor om i vilken utsträckning en egendom är privat och därmed i vilken mån och i vilket avseende ägarna ansvarar inför offentligheten, inför demokratiskt betydande kunskapare, institutioner och organisationer. Det gäller då även att ställa frågor om vad ansvar konkret innebär och hur det kan utkrävas i olika sammanhang. Kapitalisterna och deras ideologer har tvärtemot istället strävat efter att institutionalisera absoluta åtskillnader mellan det privata och det offentliga. Detta representerar, menar jag, ett förlegat antingen/eller-tänkande.

Är en både/och-dialektik fruktbar?
Ulrich Beck förespråkar en ”reflexiv modernism” dvs en ”eftertänksam” modernism, som bättre reflekterar vårt moderna samhälles behov. Hans både/och-tänkande berör dock inte dialektiken som begrepp, men hans tankar om detta skulle absolut kunna utvecklas till en mer modern och kunskapsunderbyggd dialektik. 

Den förutsätter då att vi i konkreta sammanhang lämnar Engels, Lenins och Maos antingen/eller-dialektik. De hävdade nämligen motsatsernas enhet som ”att erkänna (upptäcka) de motsägande, varandra uteslutande, motsatta tendenserna i alla naturföreteelser och naturprocesser (själslivet och samhället inbegripna).” (Mao Tse-tung s 316f. Kursivering och parenteser enligt denna källa) 

Dialektik, som ord betraktat kommer från grekiskans ”dialego” = samtala, vilket får stå för dialektikens samtalande karaktär i de materiella och sociala relationerna. Men dialektik är dessutom benämningen på en antikens metod att polemisera, som går ut på att systematiskt inse motsägelserna i meningsmotståndarens argument. Denna betydelse illustrerar den marxistiska dialektikens metod att just avslöja naturens och samhällens motsägelser, motsättningarna. Men för att kunna utnyttja denna insikt i vår, mänsklighetens kamp för vår tillvaro och utveckling är inte detta tillräckligt. 

Vi måste urskilja de grundläggande relationerna och dess huvudmotsättningar och dessutom på grund av konflikternas helt skilda karaktär noga känna deras säregenheter. Vi måste då känna dess sidor, dess stadier och utvecklingstendenser. Men vi måste, för att kunna dra nytta av detta, veta vad vi vill, vad vi behöver, vilket som är viktigast o.s.v.. (Ur mitt examensarbete i Arkitekturens teori och historia 1971)

Den marxistiska dialektiken har behandlats i en hel del mycket filosofiska arbeten. Jag är dock inte särskilt väl inläst på dessa, utan har istället funnit att ett mer pragmatiskt förhållningssätt fruktbart. Min bakgrund är, förutom forskning inom arkitektur och stadsbyggande, en ångermanländsk kan själv-kultur. Dialektiken har då för mig blivit just att erkänna (upptäcka) de motsägande, men sammanvävda, inte varandra uteslutande, motsatta tendenserna i exempelvis arkitekturen, estetiken och samhällsbygget. 

I min avhandling i arkitekturens teori och historia, Folk, form och funktionalism, fann jag exempelvis att kapitalismens idé om en exkluderande privategendom i sin förlängning innebar en stark strävan att hålla isär, skapa exkluderande gränser och att undvika gråzoner av alla slag. Inte minst innebär detta just en oförmåga att hantera överlappande ansvarsförhållanden och likaså institutioner som likt allmänningarna är begränsade till en viss grupp, men ändå står för gemensamma behov. Däri finns inbyggda motsatta tendenser som varken kan eller bör byggas bort. Sådana kallar jag både/och-dialektiska.

Jag ser visserligen en antingen/eller-dialektik fortfarande som användbar för en abstrakt reflektion, men i princip obrukbar för en mer konkret förståelse av samhället och dess relationer. Motsättningar kan betraktas som en drivkraft i samhällsutvecklingen, men de tar sig uttryck på många olika sätt. Jag har personligen svårt att erkänna/upptäcka motsättningar om jag inte ser dem som sammanvävda. Gör jag det så har jag kunnat finna och hantera en hel repertoar av användbara och fruktbara relationer. (Jag utvecklar och exemplifierar detta i seminariet i början av december.)

Vi kan till exempel inte låta oss nöja med en abstrakt och vag allmänhet/ universalism som motpol till det privata, när vi reflekterar över konkret samhällsutveckling. Vi måste då relatera allt det enskilda och särskilda till de universella ambitioner som mänskliga rättigheter kräver. Det är mycket viktigt att kunna vara helt privata i vissa sammanhang, men vi kan inte heller se det privata som en absolut strikt hemlig sfär. Våld mot kvinnor och barn i hemmet är exempelvis en samhällelig fråga, inte en privatsak. (Benhabib, s 87, not 22, s 108 ff)

Vi skulle med hjälp av en både/och-dialektik kunna förstå den både konkreta och komplexa universella samhälleligheten mycket bättre. Filosofen Seyla Benhabib gör det exempelvis möjligt och givande att förespråka en historiskt och kulturellt ”situerad universalism”. På en abstrakt nivå anses oftast universalismen utesluta relativismen. Men en universalism är enbart möjlig på plats, dvs om den accepterar skillnader i förutsättningar, det relativa, beroende på var den uppstår. Då behöver den inte falla in vare sig i den oreflekterade normkritikens och toleransens fälla eller i nationalistisk inskränkthet. 

De nationella kulturarven är och har alltid varit komplexa och motsägelsefulla. Vad är värt att ta till vara och vad krävs det för förändringar i kultur och samhällelig ideologi? En situerad universalism ger oss intellektuella redskap att också ta till vara de kunskaper och traditioner som hundra – hundrafemtio år av politiskt och vetenskapligt arbete tillfört oss efter Marx och inte minst Engels i denna fråga.

Med en både/och-dialektik skulle vi också kunna förstå de kulturellt komplexa relationer som utvecklats och utvecklas konkret mellan motsatser som privat/offentligt, allmänt/gemensamt och frihet/ansvar. 

Det är i sammanflätningar av motpoler/dikotomier det viktiga och intressanta kan finnas. Inte minst har jag funnit detta produktivt inom arkitektur och stadsutveckling, som är mitt eget forskningsområde. (Se bridgers.se) Kulturella rumsliga relationer tar sig, om man studerar dem närmare, uttryck i en bred repertoar av konkreta former och gränser. De är mer eller mindre hävdvunna uttryck för praktiskt både/och-tänkande. 

Ett kafé eller restaurang betraktas i vissa avseenden som en allmän plats även om den drivs privat. Ett skyltfönster är både privat och offentligt samtidigt, medan ett torg (sinnebilden för en offentlig plats) kan behandlas juridiskt som privat om marken är privatägd. De är således inte varandra uteslutande företeelser, men är ändå ibland värda att försvara och ibland viktiga att förändra.

Avslutning och upprop!
Avslutningsvis vill vi bjuda in intresserade till våra studier och samtal kring de utomordentligt viktiga frågor som det innebär att se äganderätt och appropriering i ett sammanhang. Också genom att se ägandet och tillägnelse differentierat, som något som ser olika ut beroende på det sammanhang det berör. Ofta behöver de försvaras och utvecklas då de är kopplade till ett reflekterat samhälleligt ansvar. När det gäller stora livsavgörande frågor som miljö och klimat behöver enskildas ägarmakt reduceras kraftigt. Förstatligande har visat sig vara ändamålsenlig bara i viss begränsad utsträckning. Vad lämpar sig d och vad lämpar sig inte alls?

Vi är mycket intresserade av tips om texter eller personer som kan tillföra kunskap som är relevanta för reflektionen kring äganderätten i framtiden. Kan förändringar i äganderättens tolkning vara en framgångsrik väg? Kan en ”reduktion” med inspiration från tolv- och inpå sjuttonhundratalet vara möjlig då ägarna missköter sitt miljö- och klimatansvar? (Se nedan) Är ett betydligt mer utvecklat ansvarstagande framkomlig, som en bredare väg såväl ekonomiskt som politiskt?

Kan ni tänka er att delta för att tillföra kunskap och reflektioner i processen så hör av er till lars.jadelius@telia.com. Gör det även om ni bara vill ha inbjudningar eller info efterhand. Det går ju att ansluta sig senare. 

Karl Marx & Friedrich Engels, Kommunistiska manifestet, 1848

Reduktioner i Sverige enligt Wikipedia
En reduktion var i Sveriges historia en indragning till staten av egendom, som jord och jordinkomster, vilka tidigare avsöndrats till i första hand adeln genom förläningar, ärftliga donationer, och dylikt. Flera reduktioner har ägt rum från 1200-talet till 1600-talet. I Sverige syns termen ha använts först under reduktionsyrkandena vid 1600-talets mitt – tidigare reduktioner benämndes ”räfst”, ”vederkännande av gods” eller ”revocation”.

De rättsgrunder som tillämpades vid reduktionsförfarandena var olika. Gods och annan egendom kunde dras in om avsöndringen på ett eller annat sätt varit förknippad med något rättsstridigt förfarande. Frälsemän kunde till exempel ha lagt under sig skattegods olagligt genom förfalskade donationsbrev. Gods eller räntor kunde dessutom återtas, om de av innehavaren genom överträdelser eller försummelser förverkats under besittningstiden.

Vid de stora reduktionerna under 1600-talet framträdde slutligen också anspråk på att över huvud taget all avsöndring kunde återkallas. Man anförde till stöd därför stadganden ur landslagen, att ”konung inte ägde förminska rikets ingälder för sin efterträdare, utan att denne i så fall ägde återkalla det avsöndrade”.”

Relevant litteratur
Ambjörnsson, Ronny: Socialismens idéhistoria. Gidlunds 1984
Beck, Ulrich: Att uppfinna det politiska. Bidrag till en teori om reflexiv modernisering. Daidalos 1996
Benhabib, Seyla: Autonomi och gemenskap. Daidalos 1992
Carlman, Inga: Framtiden i våra händer. Om äganderätt och annan rätt till marken från landskapslagarna till modern tid ur ett miljörättsligt perspektiv. Carlssons 2000
Christensen, Anna: ”Äganderätten, besittningsskyddet och den sociala rättvisan” ur Bostads- och fastighetsmarknad i förändring. 1991
Engels, Friedrich: Familjens, privategendomens och statens ursprung. Arbetarkultur 1939
Hodgson, Geoffrey M: Economics in the Shadows of Darwin and Marx. Edward Elgar Publishing 2006
Jadelius, Lars: Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur. Avh. Chalmers 1987
Liedman, Sven-Eric: Karl Marx. En biografi. Albert Bonniers Förlag 2015
Mao Tse-tung: Valda verk band I. Danelius Förlag 1966
Mason, Paul: Postkapitalism. Vår gemensamma framtid. Ordfront 2017
Mattei, Ugo: Gemensam nytta. Balder Essä 2011
Om äganderättens historia. Nordiskt rättshistoriskt symposium i Åbo 1983. Helsingfors Universitet 1984
Ostrom, Elinor: Allmänningen som samhällsinstitution. Arkiv förlag 2009
Ownership and Appropriation. ed. Strang & Busse. Berg, 2011
Salmonsson, Göran: Fjällregionens äganderättsfrågor. Nutida tvisters avlägsna historia. En bakgrund och en forskningspresentation. Fjällmistrarapport nr: 16, 2005
Sen, Amartya: Identitet och våld. Daidalos 2006
Sened, Itai: The Political Institution of Private Property. Cambridge University Press 1997
Strzelewics, Willy: De mänskliga rättigheternas historia. Ordfronts Förlag 1983
Säfve, Victor & Tidholm, Thomas: ”Skogsägare hjälp till!” Helahelsingland.se 2018 https://www.helahalsingland.se/artikel/opinion/insandare/skogsagare-hjalp-till
Therborn, Göran: Kapitalet, överheten och alla vi andra. Arkiv Förlag 2018 

Humaniora i praktiken – Erkännandets pedagogik

 

Bakgrund

Denna text har sitt ursprung i ett projekt där tekniker och humanister möttes på slutet av nittiotalet för att reflektera över sin situation i innovationssystemet. Texten blev aldrig publicerad och har istället omarbetats och utvidgats efterhand.

Efterfrågan på tekniker och teknologer har under en längre tid ansetts vara växande. Vad som verkligen behövs för framtiden har dock varit tämligen svagt underbyggt. Ett av motiven som återkommit är att högteknologi, ”High tech” är motorn i utvecklingen av såväl världsekonomin som det enskilda företaget.

Det anses då vara tekniska innovationer som driver utvecklingen framåt. Vi borde ganska enkelt kunna bli överens om att detta är mycket grova förenklingar. Stater och kommuner har slutit upp kring dessa antaganden och försökt möta denna tänkta framtida efterfrågan genom att ytterligare expandera och bredda naturvetenskapligt och tekniskt inriktad utbildning och forskning.

Humanistiska utbildningar får däremot mycket begränsade resurser och en för studenterna mycket tuff arbetsmarknad väntar i horisonten. Ändå har stora grupper av ungdomar sökt sig till sådana utbildningar och en svag rekrytering till de tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna har lett till en besvärande överkapacitet inom dessa områden.

Samtidigt är det i mycket hög utsträckning tekniker och naturvetare som sitter
i ledande positioner i företag och organisationer. Dessa arbetar således med att lösa andra problem än de rent tekniska/naturvetenskapliga som de är utbildade för. De har, hävdar jag, därför otillräcklig humanistisk kompetens för att utveckla goda färdigheter i organisation, ledning, lärande, hållbar samhällsutveckling etc. Detta visar sig, inte minst, i svagheter i produkters design, användarvänlighet, ekologisk hållbarhet och humanistisk behovstillfredsställelse, liksom i organisationers och samhällens utformning. Hur kommer det sig att humanister och samhällsvetare inte deltar mer aktivt i produkt- och samhällsutveckling?

Humaniora och samhällsvetenskap är traditionellt fokuserad på att förstå, att analysera, värdera och vårda – knappast alls på produktutveckling eller att göra förslag för en konstruktiv samhällsutveckling. De odlar främst den kritiska distansen som vetenskapligt ideal.

En annan förklaring är att de tekniker och praktiker som idag anställer och leder företag inte förstår sig på analyserande och kritiskt granskande humanister. De ser ett värde i det konstruktiva arbete som utförs av deras likar men uppfattar humanisternas distanserade och kritiska undersökningar som bromsande för tillväxten. De riskerar att skapa beslutsångest i de system som prioriterar handlingskraft.

Ser vi lite närmare på kulturen inom humaniora och samhällsvetenskap finner vi att forskningen och utbildningen saknar en konstruktiv produkt- och verksamhetsutvecklande teori. Den vetenskapliga statusen inom humaniora är så starkt knuten till ett kritiskt och distanserat granskande att om en humanist ger sig in i ett kommersiellt eller praktiskt fokuserat utvecklingsarbete kan han/hon till och med förlora sin vetenskapliga status. Detta uppmärksammas i en helt ny antologi Manifest. 22 texter om humaniora och politisk handling. Göteborgs Universitet 2017.

Samma gäller i stor utsträckning även konstnärerna, vars yrkesstatus är förbunden med en fokusering på den egna integriteten och det personliga uttrycket. Ja, emellanåt även på ett idealiserat avståndstagande till det etablerade samhället.

Självklart är personlig integritet och kritiskt tänkande av stor betydelse. Jag har emellertid funnit det vara helt fundamentalt att både konstnärerna och den humanistiska spetskompetensen dras in i olika former av konstruktivt och innovativt utvecklingsarbete.

Min övertygelse är att ”High Hum” kommer att utgöra samhällets väsentligaste utvecklingsmotor och att det faktiskt är detta som mer eller mindre omedvetet avspeglas i ungdomars till synes mycket irrationella val av humanistiska bildningsvägar. Om denna hypotes är korrekt så behöver de humanistiska utbildningarnas fokus både förskjutas och stärkas.

De behöver bli mer yrkesinriktade, med inslag av projektledning, design och problemlösning. För att humanisterna ska bli mer inriktade på handling och utveckling behövs en projekt- och problembaserad pedagogik. De humanistiska utbildningarna har emellertid inte varit särskilt intresserade av en sådan.

Det skulle vara alltför lätt att förklara detta med att humanisterna är ovilliga till förändringar, att de försvarar sina traditioner utan att förstå det nya samhällets krav osv. En sådan förenklad förklaring är både felaktig och opedagogisk.

Projekt- och problembaserat lärande (PBL) skulle inom humaniora och samhällsvetenskap visserligen kunna bidra till en ny inställning. Men så som denna pedagogik oftast formuleras, så angriper den själva kärnan i de humanistiska institutionernas mödosamt uppbyggda intellektuella kulturarv. En kärna som de flesta humanister har all anledning att försvara med kraft.

De vill inte bli handledare i en utbildning som inte sätter värde på det intellektuella kulturarv som de humanistiskt skolade lärarna bär på liksom allt det som humanistisk litteratur och essäer förmedlar. De kräver helt förståeligt att bli erkända som både bärare och förmedlare av ett kvalificerat och användbart teoretiskt och kritiskt kulturarv. På den grundvalen kan och bör en konstruktiv och skapande pedagogisk teori utvecklas som också erkänner och respekterar humanioras teoretiska kulturarv.

Tre kulturpedagogiska ansatser

För att genomföra förändringar föreslår jag tre sammanvävda kulturpedagogiska ansatser, erkännandets pedagogik, T/PBL och generativa pilotprojekt. ”Erkännandets pedagogik” anspelar på det i många sammanhang refererade begreppet ”erkännandets politik” som lanserats av Charles Taylor i boken Det mångkulturella samhället och erkännandets politik från 1992. Diskussionen har senare vidare utvecklats av andra humanister, framför allt då Axel Honneth, Nancy Frazer och Seyla Benhabib.

Jag menar att om erkännandet av olika kulturella identiteter skall var meningsfullt i ett dynamiskt och mångkulturellt samhälle bör denna politik också få konsekvenser för olika institutioners pedagogiska strävanden.

Traditionella pedagogiska teorier utgår antingen från tesen att alla är lika eller tesen att alla är unika. Erkännandets politik utgår från att alla på flera olika sätt relaterar sig till olika gemensamma identiteter och kulturella sfärer. Medlemmar i dessa sfärer kräver också mer eller mindre explicit och organiserat att bli erkända.

Kvinnorörelsen, liksom rörelser för sexuellt likaberättigande är exempel på sådana strävanden med jämställdhet som grund. Muslimernas kamp för att bli respekterade är ett annat exempel med religiös och etnisk grund. Olika yrkesgruppers strävanden att bli accepterade och erkända bör, menar jag, också ses i detta sammanhang. För mer om hur erkännandets pedagogik skulle kunna ta sig uttryck finns artikeln ”Om pedagogikens erkännande och erkännandets pedagogik” av Göran Björk & Michael Uljens här. I boken Identitet och våld visar nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen hur en ny syn på identitet skulle kunna ge större personlig frihet och samtidigt stärka en fredlig samhällelighet.

En förståelse av dessa processer kräver inte bara avancerad humanistisk kompetens. Den kräver också en förståelse av humanisternas strävan att bli erkända och respekterade för det kulturarv som grundlagt humaniora. Ett program som tar sig an ambitionen att förnya humaniora och dess pedagogik bör således självt tillämpa en erkännandets pedagogik.

Det innebär, så som jag ser det, att det sätt att undervisa och återberätta humaniora som vuxit fram under det senaste seklet erkänns ha ett grundläggande värde. Denna pedagogik kan och bör inte ersättas med en annan pedagogik. Den kan däremot utvecklas och förnyas om utgångspunkten är att både kunskapernas bärare och deras personliga erfarenheter respekteras.

PBL kan inte utan modifikationer förenas med detta bildande och kritiska kulturarv. Ett stort mått av positiv tillägnelse av humaniora, sedd som ett intellektuellt kulturarv, måste ligga till grund för all undervisning. Det vill säga engagerade studier av områdets grundläggande litteratur är en förutsättning för både kritisk förmåga och vederhäftig handlingskraft.

En förskjutning av humaniora mot en mer handlingsinriktad samhällsroll kräver dock att problem- och projektbaserat lärande införs som ett komplement till den traditionella undervisningen. I stället för att presentera PBL som en helt ny kunskapssyn som står i motsättning till traditionell berättande undervisning, vill jag i detta projekt upprätta en tydligt uttalad positiv relation mellan undervisning och lärande.

Ett sådant fokus är av stor betydelse även inom alla ämnesområden, men bör ha särskilt goda förutsättningar att utvecklas inom ämnesområdet humaniora, eftersom den faktiskt bygger på etablerad humanistisk teori och tradition. För att också tydligt erkänna de under senare år vunna goda erfarenheterna inom PBL kallar jag denna andra pedagogiska ansats för T/PBL (Teori- och ProblemBaserat Lärande).

De flesta försök med PBL har nog i realiteten fått samsas med traditionell undervisning, men i många sammanhang beskrivs metodiken som en uppgörelse med en förlegad kunskapssyn, som avspeglar sig i traditionell undervisning. Poängen här är dels att samspelet studeras och utvecklas och dels att det kunnande och de erfarenheter, som den traditionella humanistiska och teoretiska kulturarvet representerar, explicit erkänns och studeras med respekt.

T/PBL fokuserar brytpunkten mellan detta teoretiskt manifesterade kulturarv och tysta, ännu ej formulerade kunskaper, liksom de personliga erfarenheterna och reflektionerna i mötet med världen.

Dessa två första ansatser bygger på reflektioner från omfattande praktiska erfarenheter från såväl en rad förnyelseprojekt som humanistiska teoretiska studier samt empiriska kvalitativa undersökningar.

De är dock ännu ansatser som behöver prövas, utvecklas och förtydligas inom ramen för det sökta programmet. Min tredje ansats har en något längre historia men också en större komplexitet. Denna tredje ansats, här benämnd generativa pilotprojekt är inte enbart pedagogiskt inriktad. Den är en kombination av kulturanalys och lärande i samhandling via något eller några utvalda konkreta realistiska förnyelseprojekt.

Ordet ”generativ” har använts av en del planeringsteoretiker och står för ett planeringstänkande som är både öppet och kunskapsalstrande. Denna ansats kombinerar, vilket är betydelsefullt, ett handlingsinriktat projekttänkande med en strategisk och bred processförståelse. Det innebär att ansatserna inte bara är viktiga för det innehåll som det sökta programmet avser att utveckla och sprida. Dessa ansatser ligger också till grund för det sökta programmets grundläggande generativa uppläggning och kunskapsgenererande karaktär.

Kortfattat kan generativa pilotprojekt sägas ge stöd för utformning av nya koncept och innovationer på humanistisk samhällsvetenskaplig grund. Denna utformningsprocess betraktas som en kombinerad kunskaps- och lärprocess som försiggår i komplexa nätverk. Processen byggs upp genom kontinuerlig utvärdering och samordning av tydligt definierade projekt.

Den teoretiska inspirationen till denna ansats är tvärvetenskaplig och mycket komplex, med rötter i ett flertal vetenskapliga traditioner. Som särskilt viktiga vill jag här framhålla Bruno Latour, Donald Schön, Seyla Benhabib, Manuel Castells, Christopher Alexander, Nancy Fraser, Robert D Sack och Geoffrey Hodgson.

I likhet med T/PBL-pedagogiken samspelar lärande och undervisning, men här i ett större nätverksbaserat sammanhang. Självständigt organisatoriskt lärande inom ett flertal mindre design- och dialogprojekt som medvetet och genomtänkt samspelar med kurser.

Dessa kurser genomförs med tydliga inslag av traditionella teoribaserade föreläsningar och träning i givna metodiker, men också med friare experimentella projekt där de personliga erfarenheterna och värdegrunderna mobiliseras. Jämför exempelvis kursen ”Att utveckla hållbara kunskaps- och lärokulturer” vid Göteborgs universitet.

Mer preciserade metodbeskrivningar finns utvecklade dels på ett abstrakt och generellt plan och dels på mycket konkreta plan i tillämpade utvecklingsprojekt. I själva metodutvecklingsarbetet har arbetet varit systematiskt  som en dialog mellan det abstrakt/teoretiska å ena sidan och det konkret problem- och erfarenhetsbaserade å den andra i enlighet med T/PBL-ansatsen. Efterhand kommer jag att lägga ut sådant material på denna webbplats.

Rumsliga frågeställningar för publika byggnader

Exempel på frågor för analys av publika byggnader som aktualiserats av de tankefigurer jag beskriver i min avhandling Folk, form och funktionalism från 1987. De är i många avseenden lika aktuella idag, även om de skulle se annorlunda ut om jag skulle skriva dem idag. Rumsliga frågor är dels starkt förknippade med en åldrad modernism med dess tankar om demokrati och dels relaterade till dagens drömmar om utvidgade dialoger och nya mötesplatser i staden.

Det är väsentligt att studera värd/gästrelationer, såväl socialt som i arkitekturen; dels som uttryck för privategendomens klart definierande ramar och dels som informella komplexa förhållanden mellan mer eller mindre autonoma gemenskaper. Värd/gästrelationerna bör inte studeras som enbart förhållanden mellan privatägare och ickeägare, utan även som uttryck för andra mer komplexa samhälleliga maktförhållanden. Inför en person eller en grupp på tillfälligt besök i en stad eller på en restaurang kan jag exempelvis som innevånare eller stamgäst fungera som värd. Arkitekturen kan antingen understödja eller undertrycka en sådan relation, framför allt genom den öppenhet den har gentemot stadsbon eller stamgästen respektive de fordringar som ställs på tillfälliga gäster, för att bli helt tillgänglig även för dessa.

Jag har utarbetat en sammanställning av frågor, inspirerad av Denis Bablets uppsats Att analysera teaterplatsen. Bablets artikel är visserligen främst avsedd att vara till ledning för teaterfolk, som behöver analysera platsen för en planerad uppsättning, men jag fann den användbar även som utgångspunkt för att sammanställa frågor för analys av publika byggnader i allmänhet. Jag publicerar dessa här, för att ge en föreställning om vilken typ av frågor som de två relaterade tankefigurerna föranleder vid arkitekturanalyser. I den följande analysen av offentlighetens byggnader och rum har denna sammanställning inte använts systematiskt. Den är också skriven senare och bör därför snarare betraktas som ett resultat av dessa studier.

Byggnadens läge och samhälleliga relationer.

  • Vilken är byggnadens faktiska ägorättsliga status, byggherrens finansiella beroenderelationer, samhälleliga ställning osv?
  • I vilket socialt sammanhang står byggnaden? Vad för slags andra institutioner, vilka gator, torg, parker, naturområden, övrig bebyggelse osv anknyter byggnaden till? Hur är dessa relationer arkitektoniskt uttryckta?

Byggnadens relationer utåt.

  • Vilka föreställningar om inne och ute, om hemma och borta, om tillhörighet och anonymitet, om privat och offentligt förmedlar arkitekturen?
  • Vilka förmedlande rumsligheter finns mellan offentligheten och byggnaden? Relaterar sig byggnaden till några samhälleliga gemenskaper eller söker den ge intryck av en allas lika tillgänglighet?
  • Finns det arkitektoniska anknytningar till närstående eller likartade byggnader, hänför sig byggnaden till en viss typ eller framstår den mer som ett hus i allmänhet? Finns makten över byggnaden eller andra tillhörighetsrelationer uttryckta som någon form av värd/gästrelation?
  • Vad omfattar strävan efter helheten? Ingår byggnaden i en större gestaltad helhet eller framträder byggnaden själv som en egen helhet? Har byggnaden delar med egna helhetsaspirationer?
  • Finns det en eller flera institutioner som arbetar här? Har de eller delar av dem andra relationer utåt än över scenen, över disken osv? Hur förhåller sig olika entréer till varandra, till offentligheten, osv? Finns här en betydelsegradering i arkitekturen?

Byggnadens rumssamband.

  • Hur når man utifrån sina ärenden i byggnaden, hur rör man sig i byggnaden och hur lämnar man den?
  • Hur uttrycks relationen mellan de som arbetar i byggnaden, de som bestämmer i byggnaden och allmänheten? Finns utrymme i arkitekturen för att utrycka verksamhetens personligheter eller dess kollektiva identitet?
  • Hur förhåller sig byggnaden till det vardagliga, festliga, lättsinniga eller det tänkta och utsökta?
  • Är sambanden mellan rummen eller rummen i sig själva det primära? Är de förenade med ett neutralt korridorsystem eller har komunikationsutrymmena någon form av tillhörighetsprägel?

Publikrummets inre relationer.

  • Hur begränsar publikrummet brukarnas självständiga tolkning av användarsituationen. Är rummet specialiserat, generellt eller flexibelt? Hur är andra funktioner, än de som är i första hand avsedda, beaktade arkitektoniskt?
  • Hur sluter sig rummet mot angränsande rum, mot byggnadens omgivning osv, både visuellt och reellt genom dörröppningar?
  • Hur är publiken placerad och grupperad inbördes? Finns en sär-skild plats eller rumslighet för talare, musikant eller annan aktör? Finns andra rum i rummet?
  • Vad kräver estraden av publiken? Vilka relationer finns mellan scen och publik? Hur gör aktörerna entré och sorti? Finns det något annat värdskap än aktörerna själva?

Bablet, Denis, ”För en metod att analysera teaterplatsen.” ur Teaterarbete. Texter för teori och praktik utgivna av Kurt Aspelin. Stockholm 1977

 

Demokratiska värd/gästrelationer i arkitekturen, samt litteratur (Del 9)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Avslutande reflektion

Modernistisk försök att förstå/uppdatera staden Venedig
Modernistiskt försök att förstå/uppdatera staden Venedig

Den ideoligiskt färgade funktio­na­lis­tiska önskan att skapa ett öppet samhälle genom att gömma alla former av interna gränser bakom en ’objektiv’ rationalitet kom bara att göra alienation­en värre. All posi­tiv och reell öppenhet måste sökas inom ramen för en social och kul­turell komplexitet, med insikt om spänningen mellan friheten och det rot­fästade. Men det gäller dessutom, enligt min mening, att söka hantera och skapa öppenhet i historiskt frambringade faktiska gemenskapsrela­tioner och samhälleliga intressemot­sättningar.

Under 1900-talet har emellertid den för borgerligheten så centrala bodelningen mellan det privata hemmet och det offentliga börjat upplösas. Detta på grund av pro­duktionsenheternas allt starkare utvecklade beroende av varandra och av politiken. Det­ta har skapat en situation där både den pri­vata integriteten hotas och det offentliga (stat och kommun) interveneras av starka privata intressen.

Det har blivit allt svå­rare å ena sidan att uppfatta det offentliga som allmängiltigt och all­männyttigt och å andra sidan att hävda en industriell anläggning som en privat angelä­g­en­het. Det är denna utveckling som lagt grunden för postmodernis­mens genombrott, med dess förkär­lek för det individuella och det kom­plexa i sig. Den har också lagt grun­den för en principiell kritik av moder­nismens strävanden att skapa öppenhet genom att upplösa käns­lan av rumsliga begränsningar.

Men postmodernis­mens sätt att relatera sig till plat­sen har snarast lett till att maktförhållandena drunknat i en delvis kon­stru­erad smet av mångfald och pluralism. Det har inte lett till att modernismens abstrakta sam­hälle blivit mer konkret med makt- och ansvarsför­hål­landen tydliggjorda och hanterliga.

Vi måste om vill driva ut alienationen söka en väg som medvetet tar fasta på både enskild och kollektiv integritet, samtidigt som det samhäl­leliga ansvaret stärks i ”privata” sammanhang. Arkitekturens gestalt­ning bör innebära en med­veten demokratisk tolkning av platser­nas värd/gäst­rela­tio­ner­, av skilda brukar­grup­pers relationer till platser­nas föränder­lighet och utseende, samt av platsernas rela­tioner till de större sammanhangen.

En rumsuppfattning som motsvarar en sådan grund­syn bygger upp sin öp­penhet med stöd av gestaltad rumslighet och greppbara tillhörighetsrelationer. Öppenhet kan knappast skapas genom att låtsas som om do­mäner och gränser vore avskaffade. Gränslöshet skapar handlingsförlamning.

Exteriör och interiör från ett levande och interaktivt Literaturhus i Oslo
Exteriör och interiör från ett levande och interaktivt Litteraturhus i Oslo

P1020177
Kafé och bokhandel gör detta kulturhuset öppet och inbjudande

Man kan avskaffa rumsliga ingenmansland om man ifrågasätter modernismens sätt att gestalta rumslig frihet och börjar gestalta inträdet, gränsen, gränsrummen och platsernas överlappningar så att inte enbart främlingens rörelsefrihet gynnas. Det måste bli naturligt och välkommet att överskrida sociala gränser, med en medvet­enhet om att det därmed följer ett nytt ansvar.

Vad som skall betraktas som delar och helheter blir en central fråga för en so­cial rumsuppfattning. Eller kanske snarare förvandlas arkitek­tens helhetssträvan­dena till en fråga om att tolka sinsemellan relaterade och sammanflätade helhets­ambitioner. Vi måste ifrågasätta projektets helhet till förmån för en historiskt formad strävan efter samhällelig helhet. D.v.s. både underordna projektet det yttre rummet, de samman­bindande rummen, gatu­rummen, funktions­gemen­skaperna, ägogemen­skaperna o.s.v. och att tillåta projektets funktionella eller sociala delar att relativt självständigt gestalta sina samhälleliga relationer.

Om man verkligen tar vara på de skilda samhälleliga gemenskaper som söker sig uttryck och utåtrik­tade relationer, blir det inte i huvudsak en fråga om att tillskapa variation eller  småskalighet. Det blir mer en fråga om att organisera och skapa samhällelig helhet av befintliga spridda vil­jor och uttryck. Att inom projektens ram ge utrymme för faktiska säregenheter, men också att i samhället delta i sökandet efter samordning och helhet med stöd i dessa delars komplexa men självständiga samhällstillhörigheter.

Dessa strävanden kan studeras som ett sam­band mellan arkitektens hållning till gestaltningen och stilen i byggnads­verket. Inte minst i Sverige finns en allmänt accep­terad tanke att den offentliga miljön skall vara lika tillgänglig för alla.

Till denna lovvärda ambition har sedan fogats en förhoppning att detta skulle kunna uppnås genom att ge arki­tekturen ett neutralt uttryck. I denna anda har en sär­skild arkitekturstil utvecklats, vilken starkt knyter an till den ”abstrakta universaliteten” och som helt kommit att iden­tifieras med of­fentlighet. Man talar om den ”offentliga miljön” som något som inte bara skiljer sig från hemmet utan också från offentlighetens mer lättsinniga institutioner som nöjesfält och res­tau­ranger.

Pro­blemet med denna stil uppstår om man med tillgäng­lig­het menar något mer än att röra sig obekymrat utan att någon bryr sig. Vill man exempelvis även innefatta brukarnas eller de an­ställdas besittnings­tagande, dvs ge dessa möj­ligheter att på­verka miljön måste man urskilja olika människor och grupper av människor och ge dem särskilda an­svarsrelationer till en byggnad eller vissa delar av den.

Man måste på olika sätt upprätta och gestalta samhörighet mellan det byggda och de brukare som faktiskt nyttjar byggnaden. Det vill säga acceptera och möjliggöra värd/gästrelationer i den offentliga arkitekturen.

Den offentliga miljön skulle förändras avsevärt om speciella brukargrupper, såsom personal, lokalbefolkning eller stamgäster gavs estetiskt utrymme att sätta sin prägel på bygget. Om de gavs ansvar för att ut­trycka sin mer eller mindre självständiga tolkningar av gemensamma uppgifter och visioner i samhället.

kringla

Eller om arkitekten i sina byggnader sökte inspirera bruk­are till att utveckla den offentliga miljön efter sina önskningar och drömmar om offentlighetens samhälle eller en kunskapsbaserad demokratisk samhällelighet.

Jag frågar mig då slutligen om inte en sådan arkitektur och ett sådant samhällsbygge skulle kunna bli väl så väl­komnande även för en främling, som en strikt neutral och anonym of­fentlig miljö.

Litteraturtips
Asplund, Johan, Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft, Göteborg, 1991
Asplund, Johan, Tid, rum, individ och kollektiv. Stockholm 1983
Bablet, Denis, ”För en metod att analysera teater­platsen.” ur Teaterarbete. Stockholm 1977
Beck, Ulrich, Att uppfinna det politiska, Bidrag till en teori om reflexiv modernisering. Daidalos 1995
Braunfels, W, ”Institutions and their Corresponding Ideals. An Essay on Ar­chi­tectonic Form and Social Institutions.” The Fitness of Man´s Envi­ronment. Smithsonian Annual, II. Washington 1968
Burke, Peter, ”Popular Culture between History and Ethnology.” Ethnologia Europaea, Volume XIV, 1984
Buttimer, Anne, ”Grasping the Dynamism of Lifeworld.” An­nals of the Asso­ciation of American Geographers, 66 (2), 1976
Coleman, J. S, Power and Structure of Society. New York 1974
Cornell, Elias, Bygge av stad och land. Lund 1977
Dovey, Kimberly, ”The Quest for Authenticity and the Replication of Envi­ronmental Meaning.” ur Dwelling, Place & Environment. New York, Oxford, 1985
Edström, Per & Piha, Pentti, Rum och teater. Oslo 1976
Elias, Norbert, The Civilizing Process. State Formation and Civili­zation. Oxford 1982
Forsén, Bosse, Kritik av rollteorin. Göteborg 1978
Forser, Tomas, Jorden rör sig! Brechts ”Galileis liv” — från text till teater. Göteborg 1983
Girouard, Marc, Life in the English Country House. A Social and Ar­chi­tec­tu­ral History. Harmondsworth 1980
Habermas, Jürgen, Strukturwandel der Öffentlichkeit. Hermann Luchter­land Verlag 1962
Hagnell, Viveka, Holm, Ingvar & Rasch, Jane, Kultur, modell Holstebro — studier över kulturpolitik och teater i en dansk stad. Lund 1976
Hauser, K, Socialgeschichte der Kunst und Literatur. München 1953
Hellspong, Mats, ”Att tämja mas­sorna.” ur Korallrevet. Malmö 1983
Jadelius, Lars, Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur — med utgångspunkt från Helsingborgs konserthus. Göteborg 1987
Jadelius, Lars, ”Helhetssträvan och konstnärsromantik” ur Tid­skrift för arki­tek­turforsk­ning, Vol. 2, No 1-2, 1989
Jonsson, Per, Finntorparna i Mången. Jord, människor och rättsuppfattning i förproletär bergslagsmiljö. Lund, 1989
Kaufmann, Emil, Von Ledoux bis le Corbusier. Ursprung und Entwicklung der autonomen Architektur. Wien, Leipzig 1933
Kleberg, Lars, Teatern som hand­ling. Stockholm 1980
Kulturen och folket. Antologi sammanställd av Rune M Lindgren och Ivar Sundström. Bjästa 1978
Lindqvist, Mats, ”Var dag är den andra lik?” ur Häften för kritiska studier. Nr 3, 1988
Mattei, Ugo, Gemensam nytta. Balder Essä 2011
Mullin, Donald C, The Develop­ment of the Playhouse. Los Angeles 1970
Nicoll, Allardyce, The Develop­ment of the Theatre. London 1966
Norberg-Schulz, C, Genius Loci. Towards a Phenomenology of Architecture. New York 1980
Norberg-Schulz, C, ”The ’New Tradition’ Today.” International Labora­tory of Architecture and Urban Design, Yearbook 1982
Norberg-Schulz, C, ”The Demand for a Contemporary Language of Architec­ture.” Art & Design, Dec 1986
Ong, Walter J, Interfaces of the Word. London 1977
Ong, Walter J, Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet. Göteborg 1990
Perouse de Montclos, Jean-Marie, Etiennen-Louis Boullé. (1728 – 1799) London, 1974
Plumb, J.H, ”The Commersialisation of Leisure in the 18th Century Eng­land.” The Birth of a Consumer Society. London 1982
Rask, Elin, Det kritiske par­terre. Det kongelige teater og dets publikum om­kring år 1800. Köpenhamn 1972
Sack, Robert D, Human Territori­ality. Its Theory and Hist­ory. Cambridge 1986
Sack, Robert D, ”The Consumer’s World: Place as Context.” An­nals of the Asso­ciation of American Geographers, 78 (4), 1988
Sen, Amartya. Identitet och våld. Daidalos 2006
Sennet, Richard, The Fall of the Public Man. New York 1974
Thorne, R, ”Places of Refreshment in the Nineteenth-century City.” Buil­dings and Society. London, Boston 1980
Wiklund, Tage, ”Hur är stadsliv möjligt?” ur Tid­skrift för arkitekturforsk­ning, Vol. 3, No 1-2, 1990
Zeitler, Rudolf, ”Zur Geschichte der Fasade. The Façade – A Histori­cal Out-line.” Daidalos. Berlin Architectural Journal, 15 Dec, 1983
Åhrén, Uno, ”Drama, musik och arkitektur.” ur Bygg­mästaren, 2, 1927

Institutionaliseringar av det offentliga rummet (Del 8)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Om man på ett mer allmänt plan studerar framväxten av det moderna audi­toriet, finner man att det speglar en omvandling av tanke­- och erfa­ren­hets­utbytet under 1700- och 1800-talen, från direkta samtal inom en mer eller mindre sluten lokal gemenskap till ett offentligt samtal med växande inslag av masskommunikation.

Det blev sålunda möjligt att skapa sig ett begrepp om en publik av medborgare i allmän­het och den konkret när­varande publi­ken i auditoriet kom efterhand att identifieras med allmänheten. Publiken uppfattades som en abstrakt massa av en­skilda okända indi­vider utan några mänskliga relationer sinsemellan.

Man föreställde sig så småningom även den så kallade kritiska allmän­heten som en massa av åskådare, som utövade sin medborgarrätt genom val. Det offentliga livet knöts därmed allt­mer till ett utbud av färdigformulerade åsikter eller konstnärligt fullbor­dade budskap, och många började uppfatta det som till­räckligt att bygga audito­rier och motsvarande mot en anonym publik riktade institutioner för att ge rum åt det offentliga samtalet.

Framväxten av en borgerlig offentlighet vid slutet av 1700-talet har under senare år, med hänvisning till bland annat Jürgen Haber­mas ban­brytande arbeten, lyfts fram som ett mycket betydelsefullt histo­riskt framsteg.

I kulturkritiken har det inte minst fram­stått som viktigt att lyfta fram arkitekturens möjligheter att återskapa en livaktig offentlighet med storstaden som hjärta.

I stads­bygg­nads­diskus­sionerna har det emellertid ofta framstått som om gatorna och torgen i sig skulle utgöra stadens offentliga rum. Det är dock endast genom de omgivande bygg­naderna som gatan får mening, inte då bara som rums­bildande fasader, utan framför allt genom de mer eller mindre privata rum och institutio­n­er i dessa som förmedlar utbytet.

Det är stadens ”institutioner”, i mycket vid mening, som skapar det offentliga rummet i samverkan med stadens gator och platser. Kaféer och butiker, teatrar och biblio­tek har emellertid i realiteten en villkorlig och begränsad tillgänglighet, de är i den meningen privata, men de har samtidigt varit oerhört betydelsefulla för kulturen och offentligheten. Det är i relationen mellan gatan och bygg­na­derna, mellan det mer eller mindre inneslutna och det verkligt allmänna som offentlighetens rum skapas.

Om vi betraktar bygg­naderna ur denna synvinkel, kan det tyckas finnas en mot­sägelse mellan olika ambitioner att bli mer eller mindre integrerade i det offentliga rummet och att skydda de interna verksam­­heternas autonomi i husen.

Att utsläcka spår av intern verksamhet i arki­tekturen har för en del framstått som ett uttryck för en offentlig miljö. Att det i rummen inte finns något uttryck för tillhörighet, makt­relation eller beslutsstruktur, som sätter den ene före den andre ger då ett in­tryck av att här är ett hus, där var och en kan vistas som människa rätt och slätt.

Men istället för att gestalta ett hus som öppnar sig mot offentligheten ger huset då snarast intryck av att de i huset verksamma endast skulle vara redskap för en objektiv och opersonlig rationalitet, vid sidan av den egentliga offentligheten med sina konkreta och män­skliga rela­tioner.

För­hål­landen, liknande dem mellan värd och gäst, utvecklas emel­ler­­tid alltid ur de infor­mella relationer till en byggnad som olika mer eller mindre autonoma gemen­skaper besitter, samtidigt som den for­mellt reglerade besittningsrätten vare sig det syns eller inte fungerar som en rumsligt organiserande faktor. (Jfr Sack, 1986, s 5)

Om man verkligen vill skapa en grund för en demokratisk offentlighet är det väsentligt att i bygg­naderna med­vetet tydliggöra och utveckla institu­tionernas värd/gäst­­­relationer. Sådana relationer bör emellertid inte ses som enbart begränsade till ett förhål­lande mellan privatägare och besö­ka­re, mellan det privata och det offentliga. De kan uttrycka andra kom­plexa och öppna samhälleliga till­hörighetsrelationer, inom en i stort sett offentlig sfär.

Att jag talar om min stad betyder ju naturligtvis inte att jag på något vis gör anspråk på att äga den, men inför en person eller grupp på tillfälligt besök i min stad eller på min stamrestaurang kan jag ändå i viss utsträckning fun­gera som värd. (Jfr Jadelius, 1987, s 79ff och Wiklund s 193ff)

Genom att medvetet organisera exempelvis staden eller restau­rangen så att de ställer krav på tillfälliga gäster för att de ska bli fullt ut tillgängliga för dem, understödjer arki­tekturen en reell öppenhet gent­emot främlingen. För att kunna tala om öppenhet måste det, vilket säl­lan har uppmärksammats, finnas någon rumslig bestämning som man kan tränga in i.

Det måste innebära en kvalitet att nya förhållanden uppenbarar sig för varje enskild gäst allt eftersom han tar en lokal, en byggnad eller en plats i besittning. En byggnad eller plats som tycks ligga helt öppen vid ett första besök framstår ofta som otillgänglig och opersonlig sedan man försökt göra sig hemmastadd där.

Institutionen i offentligheten

Om man inte bara menar att alla ska kunna röra sig fritt och fritt välja ur ett färdigt kulturutbud, utan också menar att alla ska kunna tränga in i och aktivt delta i samhällets olika kun­skaps­­proces­ser, blir det neutrala enrumsprojektet inte hållbart. Detta måste ersättas av ett med­vetet arbete med det vidare rumsliga sammanhanget och utgå från en förståelse av en modern komplex och differentierad offentlighet fylld av spänningar och konflikter.

Man kan bland folkrörelsens äldre byggnader, till skill­nad från de offentliga teatrarna med sina professionella institutio­ner, finna en tradi­tion som i vissa avseenden fungerade annorlunda. Här finns drag som vi skulle kunna återknyta till i detta sam­man­hang. Särskilt i en del större städer utgick dessa helt pragmatiskt från relativt öppna gemen­skapsrelationer, eftersom där fanns en mångfasetterad folklig rörelse.

Fasadritning Folkets hus Helsingborg
Fasadritning Folkets hus Helsingborg

Plan gatuplan
Plan gatuplan

Plan våning två
Plan våning två

Helsingborgs Folkets hus, från 1906, är ett bra exempel på en sådan byggnad. Till att börja med inrymde detta en brokig bland­ning av verk­sam­heter, som bibliotek, kafé, kooperativ butik, tidnings­tryckeri, för­eningsexpedi­tio­ner, sam­lingssalar osv.

En sådan sammanfog­ning av relativt självständiga funktioner gav, trots fasadens något borg­aktiga res­ning, förutsätt­ning­ar för en öppen gemen­skap med flera ingångar och egna relationer till samhället i övrigt. Förutom att gatuplanet var genombrutet av skyltfönster, bygg­des pas­sager genom huset med olika självständiga entré­er och ett flertal affärslokaler.

De scenarrangemang som fanns i stora salen var byggda främst för att passa enklare skådespel och varietéer. Här upprätthölls gränsen mellan mellan dikt och verklighet, som en gräns mellan scen och salong, men scenen stod dekorerad och smyckad mitt i verkligheten.

Här behövdes inte någon arkitektoniskt accen­tuerad väg från stadens gator in i konstens värld. Salen är istället självklar, påtaglig och står i nära kontakt med bl. a. bibliotek, matsalar, kafé m m. Sammanhanget blir på så sätt en tydlig referens av betydelse oavsett om allvarlig dra­matik eller festlig underhållning spelas upp.

När funktionalisterna engagerade sig i folketshusbyg­gan­dets arki­tek­tur­problem sökte de annan väg, vilket är belysande i detta samman­hang. När till exempel arkitekten Eskil Sundahl i en artikel i Bygg­mäst­aren 1929 behandlar ”Folkrörel­sernas byggnadsproblem”, hävdar han att arbetarrörelsen bara uppvisat ”konservativa och primitiva” lös­ning­ar.

Hur han skulle vilja se en sådan anläggning framgår av ett något utopiskt skisserat förslag i funktio­na­lis­tisk stil. Förutom den tidiga funktionalismens strama känsla av lätthet präglas detta av en rumslighet utan relationer till historiskt formade grupper.

Det framgår att han knap­past tänkte sig byggnaden eller ens delar av den som uttryck för någon bestående gemensam verksamhet. Samlings­rum­men, liksom kafé och biograf var gestal­tade som om de skulle hyras tillfälligt eller dra till sig en anonym publik.

Planlösningen för Helsingborgs Folkets hus fick en form av öppen­het, som hade sin grund i en livaktig och komplex verksamhet. I enrums­tan­kens teatrar fanns på samma sätt en socialt komplex verksam­het, men där inneslöts och doldes den i husens bakre regioner för att man i själva teaterrummet skulle få en känsla av allmän tillgänglighet.

Under fyrtio- och femtiotalen intensifierades teaterinstitu­tio­nernas pro­fessionalisering vilket förde till en viss inåtvändhet och isolering. För­utsättningarna för teatern att utvecklas som en för vanligt folk an­gelä­gen institution försämrades. Institu­tions­teatrarna stagnerade på många håll och deras betydelse för offentligheten sjönk och många ”fria teater­grupper” bildades i protest.

På 70-talet försökte dessa på olika sätt söka upp ny publik och kom att uppföra skådespel på krogar, på gator och torg, i lager­lokaler, i övergivna industrimiljöer o.s.v, många gånger i sam­arbete med amatörer. De kunde så småningom få tillfälle att bygga om biogra­fer eller andra lämpade lokaler för att få en fast spelplats.

Utifrån alla de skiftande praktiska förutsättningarna har många spänn­ande teatrar kommit till, men dessa har i förvånans­värt liten utsträck­ning för­nyat teaterarkitek­tu­ren eller påver­kat byggandet av nya teatrar. Genom sina radikalistiska avståndstaganden till ins­titu­tioner över huvud taget har de fria grupperna snarare institutiona­liserats så att de i mångt och mycket kommit att likna den föraktade moderna institu­tions­teatern.

För att vitalisera offentligheten och vidareutveckla teaterarkitekturen, är det nödvändigt att medvetet betrakta publik och producenter som deltagare i ett samhälleligt livsavgörande samtal, i en gemensam ständigt pågående kunskapsprocess. Det är också nödvändigt att differentiera publikens relationer till varandra och till scenen och samtidigt betrakta individerna som aktörer inom öppna, mångfasetterade kollektiv.

Det är faktiskt en orimlig idé att försöka tvinga in individerna i en abstrakt människomassa och försöka arrangera publiken, som om den kunde tänka och känna ”som en man”.

En modern teaterbyggnad för både fritt och regisserat utbyte bör även kunna ge enkla och okonstlade referenser till verk­lig­­he­ten, till aktörens och åskådarens mer eller mindre gemen­samma erfarenheter. Det kan knappast med modern kognitionskunskap i ryggen ses som ett hot mot våra behov av fantasi och fantasteri.

Teater­byggnaden bör, inte bara i teatersalongen, utan framför allt genom dess samband med staden, tillåta och upp­muntra till konfronta­tioner och re­sone­ran­de sällskap. Den sociala teaterbyggnadens arki­tek­tur skulle likaså ta fasta på att flera rela­tivt självständiga gemen­skaper ska be­gagna teaterbygg­naden.

De så kallade biutrym­mena eller admi­nis­tra­tions­loka­lerna, bör varken vara den baksida eller det hem­lig­­hus de idag är. Dessa skulle istället lämna möjlighet till många institutio­nella öpp­ningar till staden. Det vore av samma skäl inte självklart önskvärt att teatern skall vara självförsörjande med allt vad verk­städer och ateljéer heter och såsom idag vara inneslutna i dess institutionella helhet.

Det är emellertid viktigt, menar jag samtidigt, att inte roman­tisera de förhållanden som rådde på teatern under den borgerliga offentlighetens mest livaktiga tid under 1700- och 1800-talen. Där skulle ett modernt någor­lun­da sofis­tikerat eller kontrover­si­ellt budskap knappast ha varit möjligt att framföra, på grund av ingripanden från publiken när den ansåg något vara opassande i pjäsen.

För att kunna stärka publi­kens sällskaplighet och fria samtalsmöjlig­heter och samtidigt kom­bi­nera det med ett någor­lunda dis­ciplinerat åskådande, krävs att man vidgar perspektivet arki­tek­to­niskt och rumsligt. Man bör då betrakta den publika situationen som något som har sin bör­jan och sin fortsättning i stadens och teaterinstitutionens egna kaféer, i studie­cirklar, tidningar, förenings­loka­ler osv.

Såväl staden som den sceniska institutionens vardagliga och mer udda publika kon­takter för­länger, förval­tar och utvecklar scenkonstens konstnärliga kraft.

Den ensidiga riktningen från scen till publik måste brytas, utan att ett sammanhängande och fattbart konstnärligt budskap från scenen ska behöva äventyras. Det räcker därför inte att betrakta teatern utifrån en traditionell kommunikationsteoretisk modell.

Varje teori som söker hantera offentligheten och dess institutioner måste inbegripa kunskaps- och gestalt­nings­processerna i sin samhälleliga helhet. Folk­­bildaren, för­med­laren och gestaltaren bör inte överge sina ambitio­ner i tron att han på så sätt kan undvika elitismens självtillräcklighet. Han bör istället betrakta dessa som tre nödvändiga och integrerade samhälls­positioner i allt samhälleligt kulturellt arbete.

Läs vidare i del 9, Demokratiska värd/gästrelationer i arkitekturen, samt litteratur

Teater, teatralitet och offentlighet (Del 7)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Sociala företeelser är komplexa och relaterar sig i praktiken till flera olika begrepp med sinsemellan oklara och svårfångade relationer. Det finns åtskilliga exempel på hur en definition av ett ord visserligen genom sin elegans kan attrahera läsare, samtidigt som en sådan renodling hindrar en förståelse av en företeelses faktiska komplexitet.

För att kunna förstå exempelvis teaterns plats i offentligheten, har det varit vanligt att ta en definition av ordet teater som utgångspunkt. Teatersituatio­nen har på så sätt ofta kommit att en­samt stå i focus på bekostnad av inte minst teaterbyggnaden och teaterinstitutio­nen.

Per Edström och Pentti Piha vill exempelvis i den bland tea­terfolk förankrade hand­boken Rum och teater begränsa teaterns bety­delse till “den gemen­samma fan­tasi­upplevelse människor får i det ögonblick en gestaltare med hjälp av sina kroppsliga uttrycks­medel och andra hjälpmedel berät­tar något för de människorna”. (Edström & Piha, 1976, s 10)

Redan ett par sidor senare har denna definition fått som konsekvens att sam­tidigt som vissa tea­terbegrepp utesluts ur dis­kussionen, praktiskt taget alla fram­föranden för publik inbegrips i teaterbegreppet, så­som prästens predi­kan och akro­batens eller musikantens framförande av sina konster. Som ett för tea­tern möjligt exempel på kroppsligt ut­trycks­medel räknar de till och med upp hara­kiri, dvs ett reellt själv­mord. (Aa s 12)

Mer givande blir en definition om den såsom hos Denis Bablet är disku­terande. (Bablet, D, 1977 s 94f) I sak hade även han blivit intres­san­­tare om han mer medvetet analyserat förhållandet mellan olika i samman­hanget använda ord, de kulturellt formade begreppen och det komplex av företeelser som brukar benämnas teater.

Man kan då bli varse på vad sätt olika definitioner av teater är inlägg i teater­debatten. Om man som Bablet gör, erkänner att de flesta teaterplatser uppfattas som teatrar även om där inte spelas teater måste man också till skillnad från Edström och Piha erkänna teaterbyggnadens självständiga bety­delse för teaterupp­­le­vel­sen. Om man därutöver, som jag, vill poängtera teatern som insti­tu­tion vars aktörer intar platser i offentligheten på många andra sätt än via teaterscenen, vidgas teaterns idé och syfte.

Teaterinstitutionens betydelse för det lokala offentliga livet omfattar alltså mer än dess teateruppsättningar, vilket inte på något sätt hindrar en dis­kussion om teatersituationens innersta villkor och uppgifter. Det är till och med så att en av teaterns kärnfrågor kommit att bli en central fråga för det moderna samhällslivet.

På samma sätt som Edström & Piha betrak­tar prästens predikan som ett skådespel, har det blivit på modet inte minst bland postmodernistiska skribenter att betrakta offent­ligheten som en teaterscen. Likheterna kan tyckas vara påfallande och krav på spänning och dramatik framförs med rätta efter det att modernismens betoning av det ändamålsenliga och äkta kommit att stå som sinnebild för tristessen själv.

Som grundtema i sin fascinerande och tanke­väckande bok The Fall of the Public Man för exempelvis Richard Sennet fram att en fungerande offentlighet kräver att man betraktar denna som teater, att man lär sig agera opersonligt inför en anonym publik. Hans kritik av alla strävanden efter att uppnå personlighet och intimitet i den offentliga sfären är hård.

Även om han enligt min mening mycket slagkraftigt påvisar en falsk intimitet i dessa strävanden, så mis­sar han den viktiga skillnaden mellan att som person agera i offentligheten och att agera som skådespelare. Det offentliga samtalet bygger på ett tydliggörande inför publiken om vad som är spel och vad som är verk­lighet.

Det vill säga gör jag ett utspel i offentligheten får jag stå till svars precis för vad jag säger, spe­lar jag teater formuleras mitt ansvar på ett helt annat sätt. Figuren Ronny Jönsson kan bära nazistsymboler utan att skådespelaren Claes Malmberg kritiseras, medan popartisten Pernilla Wahlgren med rätta fick utstå mycket hård kritik för detta. Även om hon som artist eller någon annan som politiker inte visar upp sitt privat­liv kan och bör inte dennes offentliga identitet uppfattas som en roll i teaterns mening.

I oklarheterna kring privat och offentlig identitet ligger några intressanta frågor som rör institutionalisering och offentlig arkitektur begravda. I de senaste årtiondenas diskussioner om stadens offentlighet och om de fria teatrarnas erfarenheter har det enligt min uppfattning fram­kom­mit ett flertal anledningar att ifrågasätta institutionsteatrarnas identitet, orga­nisa­tion och rumsideal.

Dessa erfarenheter har emellertid knappast resulterat i någon egent­lig för­ny­else. Orsaken till detta tror jag bör sökas i den radikala teaterns historia.

Många av de tankar som mer eller mindre medvetet ligger i botten för kulturinsti­tu­tioner och auditorier idag, formades kring nittonhundratjugotalet. Sedan dess har det tyckts helt ovedersägligt att salongen i våra teatrar skall uppfattas som under­ordnad scenen och att den moderna tea­ter­bygg­na­den så lite som möjligt skall dra uppmärk­samheten från skå­de­spelet.

En festlig salong eller publikens sällskapliga närvaro uppfattas stå i mot­sättning till konstupplevelsen. Per Edström och Pentti Piha, till exem­pel, snarast förstärker denna tankegång. Funktiona­listernas strä­van efter en luftig och abstrakt spelplats har hos dem glidit över till ett krav på ett absolut “neutralt” svart teaterrum.

Den neutrala teaterlokalen skall vara mörk. Svarta väggar och svart golv. Inga ljusinsläpp. Då kan man med hjälp av ljus, projektioner, bilder, draperier, dekorationer, dräkter och andra hjälpmedel skapa allt det gestaltaren behöver för att göra teater. 

(Text och bild ur Edström & Piha 1976)

Neutral teater

I ljuset av de dis­kus­sioner om kultu­r­en, offentligheten och sta­den som förts under senare år finner jag själva grundidén vara olycklig och inte heller så neutral till upp­level­sen av skådespelet som den före­faller vid ett för­sta påseende. För att försöka bygga under en sådan kritik skall jag till att börja med berätta något om den historiska bakgrund­en.

Den moderna teaterns genombrott

Redan 1849 hade musikern Richard Wag­ner med sin skrift Konsten och revolutionen, vänt sig emot sällskapslivets, loge­systemets och det bor­g­er­­lig­a teaterlivets mest exhibi­tionistiska drag. Vid denna tid var tea­t­rarna oftast en plats där det fördes livaktiga och häftiga diskussioner i bland annat moraliska frågor, men också en plats dit de välbeställda männen gick för att visa upp fruar och döttrar i eleganta kläder och dyrbara smycken. (Jfr Sennet, 1974, s 74 och Rask, 1972, s 87)

Wagner opponerade sig mot den traditionella teatern med krav på att denna borde bli en hela folkets mötes­plats. Trots att slavar, kvinnor och s k ut­länningar inte hade rätt att närvara i den grekiska teatern, menade han att den var en exceptionell manifestation av hela samhällets gemen­skap. Med hänvisning till denna skriver han att

(…) detta folk strömmade samman från stadsförsamlingen, från marknads­plat­sen, från landsbygden, från skeppen, från de avlägsnaste trakter, fyllde i tio­tu­sental amfiteatern för att se de djupaste tragedier, Prometheus, uppföras, för att samlas inför det väldigaste av alla konstverk, för att förstå sig själv, begripa sin egen verksamhet, för att med sitt väsen, sina likar, sin Gud smälta samman i den innerligaste enhet (…) (Wagner 1887, cit ur Kleberg, 1980, s 61f)

Ett betydande steg för att realisera ett sådant ideal i en teaterbyggnad togs med Bayreuth Festspiel­haus, som stod klart 1876. Det var ritat av arkitekten Otto Brückwald i nära samarbete med Wagner. (Jfr Kleberg, 1980, s 62)

Om den grekiska teatern varit en manifestation av enhet inom en sluten krets av medborgare, i vilken både scenens aktörer, pjäsernas författare och publiken ingick, så byggde 1800-talets teater på yrkes­mässigt och avlönat skådespel med en individuellt betalande publik.

Även om denna Wagnerska teaterbyggnad med en sådan förutsättning snarast förutsatte en stärkt uppdelningen mellan scen och salong, så uppvisade den även ett allvarligt försök att omvandla den traditionella tudelningen. Om scenen i den europeiska logeteater­traditio­nen varit ett bihang till salong­en, så skapade Wagner och Brückwald en teater­bygg­nad där det om­vända förhållandet skulle kunna sägas råda.

Genom att utnyttja endast en smal sektor av amfiteatern, istället för den romerska halvcirkeln, kunde de stärka scenens makt över publiken. Publiken un­derkastades skåde­spelet genom att tillsam­mans, som en man, föras till känslo­mässiga sen­sa­tioner långt bortom den vardagliga erfarenheten.

I och med att publiken inte stördes av att se varandra, skulle de fångas av scenens fik­tiva händelser och som indivi­der förenas i konstupplevel­sen. Wagner sökte upprätta en­het genom att försvaga pub­likens känsla av konkret sällskaplig närvaro.

Modernisterna och de radikala teatermännen byggde vidare på Wagners ”folkteater­tankar”, men försökte därutöver finna en form för ett teater­auditorium, som tonade ned dualiteten mellan publikens verk­lighet och skådespelets ideal­värld.

Tanken att scen och salong skulle uppfat­tas som ett och samma rum blev med modernismens genombrott en framträdande ambition. Man vän­de sig då främst mot den tradi­tio­nella in­ram­ningen och avgränsningen av scen­­rummet gente­mot publik­rum­met.

I en programmatisk artikel, ”Dra­ma, musik och arkitek­tur” i Bygg­mästaren 1927, presenterade en svensk banbrytande modernistisk arkitekt, Uno Åhrén, uppfattningar och teorier med denna inriktning. Liknande tankar, som de han i denna artikel förmed­lade från Oskar Strnad och teater­diskussionen i Wien, skulle komma att få stor bety­del­se för gestalt­ningen av praktiskt taget alla former av audi­torier framledes. Åhrén menar här bland annat:

Medan filmen och den illusionistiska teatern vill verka genom naturalistisk tro­värdighet, vill den nya teatern, liksom den äldsta alltifrån den grekiska över den medeltida till Shakespeare, suggerera en från det faktiska mer eller mindre fri verklighet mitt ibland oss, låta konstverket växa organiskt fram i sin egen reali­tet.

För regissören blir i det senare fallet uppgiften oerhört mycket svårare men också tacksammare. För det första måste han fordra upphävandet av skillnaden mellan scenen som en värld för sig skild från ”salongen”. Scenen blir från att ha varit ett tittskåp det centrala i teaterkomplexets tillvaro. Det utklippta er­sät­tes med det i den fria rymden självständigt uppväxande. Ridåscenen utbytes mot en fri och öppen spelplats under samma rymd som åskådarens. (Åhrén,1927, s 13)

Skådespelet är en diktad verklighet, som vill upplevas av publiken, och som pub­liken vill uppleva. Detta ”uppleva” betyder: glömma allt annat, inbegripet sig själv, oemotståndligt acceptera diktens verklighet som den enda, som i hand­­­lingens ögonblick finns till, medan allting annat blir skugga.

Drag nu konsekvenserna beträffande rummet. Skall skådespelet kunna utnyttja sina möjligheter att i full mening förverkligas, är det tydligt, att all an­nan påtaglig verklighet så mycket som möjligt bör hållas undan. Det abstrakta rummet blir det ideala. (Aa s 14f)

Med denna “enrumsprincip” kombinerad med ett “fritt”, “abstrakt” rum uppnådde funktio­na­lister­na en pub­lik­­situa­tion liknande den i masspro­duk­tionen. Var och en som valt att köpa biljett kunde så ges ett intryck av likvärdighet. Det gav en föreställning om att makten över kulturut­budet helt för­flyttats till en individuell valsituation.

Genom att ge det nya publik­rum­met en abstrakt karaktär gav man den sam­lade pub­liken en befriande upp­level­se av obe­grän­sad rymd, sam­tidigt som rum­met i realiteten slutits från alla icke regisserade intryck och från den ”faktiska” omvärldens påtaglig­het och vardaglig­het.

Uno Åhrén liksom de flesta teaterteore­tiker sökte därmed lyfta fram teaterns egenvärde genom att rumsligt sett dra in auditoriet i skåde­spe­let och på så sätt ge publiken en känsla av deltagande. Ett viktigt arkitek­toniskt drag i detta abstrakta teaterrum blev därmed en markerad distans till samhället utan­för, ofta gestaltad som en sakralt stegrad väg från gatan över kapprum och foyer för ett slutligt inträdande i konstens ideala rymd.

Dessa tan­kar kom att utvecklas längst i konserthusbyggena, såsom i Göteborg och Helsingborg, men men kan också sägas känneteckna moderna tea­ter­byggen, som Malmö Stadsteater.

Läs vidare i del 8, Institutionaliseringen av det offentliga rummet.

Tar postmodernismen ett nytt steg mot en demokratisk arkitektur? (Del 5)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Idag har funktionalismen övergivits. En svåröverskådlig arkitektur­teo­retisk strömning med en mångtydig identitet har tagit över. Vissa drag är dock någorlunda gemensam bakom dess fasad av pluralism och bejakad mångfald. Den exklusiva äganderättens primat är ju i allt väsen­tligt obruten, vilket in­nebär att de ”framgångsrika” postmoder­nis­terna också tvingats rätta sig efter den dominerande ideologierna och dess rumsliga visioner.

Trots sin kri­tik av modernismen menar till och med en av den postmodernistiska arkitekturens mest framträdande teo­re­ti­ker, Christian Norberg-Schulz, att postmoder­nis­men ”växer fram ur modernismen”. (Norberg-Schulz, C, 1982, s57) Detta innebär emeller­tid inte att man kan från­känna postmodernismen ett betydande nytän­kande, men det innebär att man bör ta dess kritik av funktionalismen med en god nypa salt.

Illustration ur Norberg-Schulz’ artikel The ’New Tradition’ today
Illustration ur Norberg-Schulz’ artikel The ’New Tradition’ today

Norberg-Schulz kritiserar funktionalismen för att inte kunna erbjuda en ”plats” för männi­skorna att känna sig hemma i, i den nya världen, men kopplar inte detta på något sätt till den modernistiska rumsuppfatt­ningen. Han vill istället förklara detta tillkortakommande med att funk­tio­na­lismen inte kunde erbjuda ett språk av meningsfulla former. Med stöd i postmodern filo­so­fi, men knap­past alls i studier av den sociala verklighet han faktiskt lägger till grund för sin teori, skriver Norberg-Schulz:

Den moderna tidens öppna värld håller på att i ännu högre grad bli en enda stor, sammansatt ”smältdegel”, där motsägelser hör till ordningen för dagen. Den tra­ditionella föreställningen om en ”plats” håller på att bryta ihop, d v s platsen som ett självständigt universum kännetecknat av en speciell genius loci. Sålunda var det förr i tiden arkitekturens uppgift att göra ”en etnisk domän synlig”, för att citera Susan Langer. Kännetecknande för vår tid är emellertid den öppna, ”globala” världen där de ”etniska domänerna” förlorar sin skärpa, och där vi så att säga upplever en ”platsernas samtidighet”. Fysiskt sett befinner vi oss på en plats i taget, men varje dag förs hela jorden till oss via de nya medierna. Detta är den existensiella situationen bakom det som modernismens pionjärer kallade det ”nya rumsbegreppet”. Amerika är prototypen för denna öppna rums­uppfattning. (Norberg-Schulz, C, 1986, s 25 f)

Visserligen uppmärksammar han en del väsentliga fenomen i vår tid, men skruvar upp dessa till oigenkännlighet och påstår sedan med det som grund att ”tingen inte längre stöder varandra som de gjorde i det förflutna”. Med det i bagaget kan han hävda att ”i en sådan ’öppen plats’ måste varje föremål ha kvalitet, d v s en särskild ’föremåls­lighet’”. (aa s 26)

Problemet ligger, enligt min mening, i hans torftiga begrepp om plats. Han hänför nämligen modernismens ”förlust av platskänsla” till att den inte tar hänsyn till mänsklig identifikation, vilket Norberg-Schulz sedan likställer med att platsen inte ”talar”. Vi bör därför inte tala om funktioner, menar han, utan om en framställning av världen med byggnadsverket som medel, vilket uppnås genom dess egenskap av ”föremål”.

Ett föremål utmärks genom sin form, och har ett namn. Det arkitektoniska språket grundar sig således på ”föremål med namn” (nameable objects). Så snart det byggda kan uppfattas som föremål med namn, uppstår en identifikation. Med den ostrukturerade ”smält­degeln” som samhälls­ideal räcker det sedan med att ge varje pro­jekt respektive byggnadsdel en visuell ”kvalitet” så att den blir ”minnes­värd”.

Ser man på de ”förebildliga” skisser och byggnader som Norberg-Schulz presenterar blir det tydligt att denna teori snarast förstärker modernis­mens oförmåga att gestalta sociala rum och rumsliga relatio­ner. Han förutsätter ju att ”tingen inte längre stödjer varandra”. (Aa s 25f) Platsens arkitektoni­ska kvaliteter reduceras till dess identi­tets­ska­pande förmåga och de möj­ligheter den ger individen att orientera sig. (Aa s 16ff) Han talar om arkitekturen som om den vore be­folkad av passivt upplevande och ostrukturerade individer. Martin Heideggers cent­rala begrepp ”dwelling” blir i Norberg-Schulz teori bara ett passivt ”att bo”. (Aa s 17)

Kimberly Dovey en fenomenologiskt väl påläst arkitektur­for­skare poängterar i en artikel om autenticitet att Heidegger med begrep­pet ”dwelling” snarast ville framhäva att identifikation grundade sig på ett aktivt förhållnings­sätt, att vår tillägnelse av världen primärt är grundad på handling. ”Dwelling” inbegriper så mycket mer än att ”bo”. På svenska skulle det likaväl kunna bli ”bebo” eller ”bebygga”. Dovey ut­vecklar detta förhållningssätt med hjälp av begreppet appropriation:

Appropriation is closely related to the process of identification. As we open ourselves to the world of things and places, we bring them meaning through our care and concern, and at the same time these things and places lend meaning to our sense of identity. (Dovey 1985, s37f)

Vår identifikation och identitet blir på detta sätt ett resultat av en process inte av tingens visuella kvalitet. Föremål i vår omgivning får sin mening genom vardaglig omsorg och användning menar Dovey, inte genom ett kontemplativt betraktande. Detta är ett tema även hos Anne Buttimer som redan 1976 introducerade fenomenologin inom kultur­geografin. Hon finner detta aktiva förhållningssättet till världen som en givande metodologisk utgångspunkt, men pekar samtidigt på fenome­nologins akilleshäl. Den uppmärksammar enbart individerna och deras förhåll­ande till omvärlden.

In their quest for universals in human experience, phenomenologists have focu­sed almost exclusivly on individuals, and social experience and interaction have been construed primarily in the context of interpersonal than intergroup rela­tions. (Buttimer 1976, s280f)

En gemensam begränsning i de flesta fenomenologiskt inspirerade an­satser är också att de i sin fokusering av den enskilda människans till­ägnelse av världen saknar redskap att studera struktu­rella historiska förändringar. Detta har resulterat i att flertalet fenomeno­logiskt inspi­re­rade arkitekturteoretiker, liksom Norberg-Schulz, i realiteten kommit att förstärka upplevelsen av platslöshet.

Om man inte medvetet uttryck­er eller om man med det universellt arketypiska döljer i vems intresse och på vilkas uppdrag som platsens egenart tolkats uppfattas den som ano­nymt behärskad och kan därmed inte ges social identitet. Platsens an­vändare är inte bara individer, de är socialt strukturerade och gruppe­rade sub­jekt och huruvida platsen ger uttryck för en sådan socialt strukturerad appropriering är en central arkitektufråga.

Det har ofta varit inom ramen för individuellt baserade symbol- och språkteorier som intresset för det offentliga rummet har kommit att hanteras av postmodernistiska arkitekter. De har sökt bryta upp funk­tional­is­mens tanke att arbeta inifrån och ut på grund­val av den enskilda byggnadens funk­tio­ner genom att tillfoga ett allmänt intresse för ett ”identitetskapande” yttre.

Detta intresse uppmärk­sammar uterum­men, men betraktar då byggnad­ernas yta, dess fasader, som kulisser runt offentligheten som scen betraktad. Det offentliga livet förvandlas till ”teater” med en passiv publik som utsätts för skådespel och ”image­making”. (Forsén 1978, s 70ff, Asplund 1991 s 88f, Hannerz 1980)

En rikt utvecklad och meningsfull offentlighet förutsätter en medvetet gestaltad interaktiv relation mellan gata och hus, mel­lan ute och inne, mellan platser med mer eller mindre allmän till­gänglighet. Relativt autonomt behärska­de platser/utrymmen är grunden för alla former av utbyte av såväl erfarenheter som självständigt och ansvarsfullt formade mänsk­liga pro­dukter.

Om man liksom postmod­ernis­men inte uppmärk­sam­mar detta kan man knappast verka för en social öppenhet platserna emellan. Öppenhet är definitionsmässigt en relation mellan två platser med olika tillhörighet (appropriering).

Den ur denna synpunkt mycket inspirerande kulturgeografen Robert D Sack lyfter, med begreppet territorialitet som plattform, fram de historiskt formade sambanden mellan platsen, makten över den och den kulturella kontexten.

Territoriality for humans is a powerful geographic strategy to control people and things by controlling area. Political territories and private ownership of land may be its most familiar forms, but territoriality occurs to varying degrees in numerous social contexts. It is used in everyday relationships and in complex organisations. Territoriality is a primary geographical expression of power. It is the means by which space and society are interrelated. Territoriality’s changing functions help us to understand the historical relationships between society, space, and time. (Sack 1986 s 5)

Territorialiteten kan i denna mening ge en grund för förståelse av såväl formella som infor­mella tillhörighets­relationer (approprieringar) och platserna och deras relationer sinsemel­lan kan studeras och gestaltas som manifestationer av detta.

Män­niskans identifikation visavi en plats avgörs i hög utsträckning av hennes individuellt eller kollektivt formade förhållande till dess tillkomst, dess utveck­ling och dess faktiska rätts­liga bestämning. Jag vill därmed inte förneka att husens visuella ut­formning har en betydelse för vår förmåga att orientera och identifiera oss, tvärtom, men det är en allvarlig begränsning att se dessa som fak­torer en­bart av psykologisk och allmänmänsklig natur.

Det är först med en generell förståelse för hur rumsliga relationer uttrycker moderna sociala förhållanden i botten, som en modern rumsuppfattning kan ut­vecklas på en demokratisk grund.

Läs vidare i del 6, Platser — Identitet och gränsrum.

Allmänt och gemensamt i ett både/och-dialektiskt perspektiv (Del 4)

Inledningsvis består denna text sin helhet av en sammanfattning av essensen i min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid  har jag kopplat på och knutit samman denna inledning med två artiklar publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Än så länge är artiklarna enbart illustrerade med samma svartvita bilder som avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min plan är att komplettera här med färgfotografier där så är möjligt.
För att fungera som bäst att läsa på nätet har jag valt att dela upp en längre artikel i numrerade avsnitt. Kan oftast läsas för sig med god behållning

För att fördjupa förståelsen av det komplex av samhällsföre­ställ­ningar, som ligger till grund för funktionalismen och hela den moderna arkitekturutvecklingnen, har jag funnit det givande att åskådliggöra de ti­digare nämnda tankefigurerna med grafiska illu­s­tra­tioner, vilket inte inne­bär att sådana bilder har förekommit. (Jmf Asplund, J 1979, s149ff)

Det abstrakt allmännas tankefigur
Det abstrakt allmännas tankefigur

Denna första bild illustrerar den tankefigur, som oftast kommit till användning för att utveckla tankar om det moderna samhället och om individernas ide­ala relationer i arkitekturen och samhällsbygget. Den leder till en radikal delning mellan privat egendomsrätt och offentlig maktutövning och genomsyras av den radikala borgerlighetens uppror mot det feodala systemets hierarkier.

Genom offentlig debatt och offentliga val skulle individens privatintressen kunna förmedlas till det allmän­na, till samhället, medan staten skulle verka genom generella och för alla likvärdiga lagar och regleringar för det allmänna bästa. (Haber­mas, s108)

Något ”allmänna bästa” vid sidan av eller ovan de samhälleliga klassförhållandena har naturligtvis aldrig existerat, men det har legat i borgerskapets intresse att hävda detta. De universella ambitionerna har hela tiden, trots allt, i realiteten utgått från olika intressen och er­faren­heter, vilket bland annat lett till att människor med nödvändighet organ­iserat skilda privata samfund kring motstridiga mål och krav.

Dessa kollektiv kan inrymmas i denna tankefigur endast genom att likställa dessa med individer. Värnandet om familjens integritet kun­de, genom att hanteras som en fråga om mannens personliga autono­mi, likställas med kampen för individens frihet. I denna anda löstes även de privata sammanslutningarnas kamp för självständig ägande­rätt genom den rättsliga konstruktionen med ”juridiska” personer vid sidan av de ”naturliga” personerna.

Den nationalstatliga gemenskapen har däremot, trots alla dess utbrott av krigisk egoism gentemot grann­länder och kolonier, oftast oreflekterat likställts med en abstrakt universell sam­hällelighet. Här betraktas domare, vetenskapare, byråkrater som oväldiga representanter för ”samhället”.  (Coleman, s14ff, Altmann 1955, s215)

Såväl kollektiven som individerna motsvaras här av det enskilda, av det privata, utan märkbar skillnad dem emellan. Denna tankefigur ute­sluter därför alla möjligheter att förklara de relationer som de i sam­manslutningar ingående individerna har i egenskap av gemenskaper. De ideal som är förknippade med denna tankefigur står i motsättning till organisationers konkreta strävanden efter samhällelig nytta.

Med nödvändighet har denna, det abstrakt allmännas tankefigur, fått samsas med en annan, den slutna gemenskapens tankefigur, vil­ken betonar samhällena i samhället. Inom privategendomens ideo­lo­giska ramar krävs nämligen en möjlighet att betrakta gemenska­perna som slutna grupper vid sidan av varandra, där individerna blir instängda och där kollektivet eller gruppen snarast identifieras som små samhällen, som om de vore byar av gammalt snitt.

Den slutna gemenskapens tankefigur
Den slutna gemenskapens tankefigur

Även den slutna gemenskapens tankefigur gör individens relationer till olika gemenskaper möjliga att förklara som en fråga om ett antingen offentligt eller privat. Till skillnad från det abstrakt allmännas tanke­figur utgår emellertid denna figur från konkreta sociala relationer.

För att kunna hantera och brygga över de spänningar, som upp­står genom att samma individer i det moderna samhället ändå fullgör sina olika samhälleliga plikter i helt skilda gemenskaper, har rollspels­teorier lanserats.

Människan tänkes då ”byta roll” för var gång hon träder in för att verka i någon annan grupp eller organisation med andra ”privata” mål och uppgifter. Den enskilde individens ansvar in­för offentligheten förvandlas till en lojalitet begränsad till den gemenskap som man för tillfället arbetar för eller befinner sig i.

Människor tvingas därmed ofta arbeta med olika moral och ansvarskoder i hemmet, på arbetet och i den politiska föreningen. Den enskilda männis­kan bör då även inta en spe­ciell medborgarroll i den politiska debat­ten. (Forsén, B, 1978, s70f)

Ett ytterligare drag i föreställningarna om det gemensamma är knu­tet till denna tankefigur. För staten är det naturligt att söka inordna människorna i en geografiskt bunden gemenskap. Även arkitekter ten­derar att bortse från de band som människor och organisationer vill ut­trycka, vilka går utöver det som är möjligt att överblicka visuellt. I sådana sammanhang har den slutna gemenskapens tankefigur legat till grund för både planering och arkitektonisk gestaltning.

Den samhällelighet som det abstrakt allmännas tankefigur bygger upp skiljer sig från andra gemenskapsrelationer eftersom denna till sin karaktär är gränslös och allomfattande. Endast genom att bortse från konkret organiserad gemenskap och konkreta gemenskapsrelationer kan den förbli abstrakt.

Den slutna gemenskapens tankefigur framhäver däremot alltid någon typ av kollektiv, utifrån klassgemenskap, intresse­­gemenskap, ägogemenskap, arbetsgemenskap eller lokal gemenskap, men ger en föreställning om var och en, som om den vore en sam­man­hållen krets i vilken individen är innesluten.

Till min tidigare beskrivning av de två borgerliga traditionerna i arkitekturen, från medeltidens slut, över renässansen och fram till den monumentala nyklassicismen, fogar sig två essentiella kännetecken, som blir viktiga för den fortsatta analysen. Det allmänna blir bundet till det abstrakta medan gemenskapen blir inneslutande och avkräver full lojalitet.

På grundval av begreppsparet ”storstadsideal” — ”grannskaps­­ideal” har Björn Andersson och Sören Olsson i boken Att förändra för­orten gjort en historisk genomgång av den ideologiska striden mel­lan dessa två riktningar i stadsbyggnadsdebatten. (Aa, s 19 – 54) De fångar här polariteten mellan dessa ideal, men hänför dem inte till några mer principiella tendenser i synen på samhället.

Någon riktigt motsvarande debatt har knappast förts inom arkitekturen. Motsätt­ning­arna har ofta istället kunnat handla om exempelvis bevarande eller nybygge, men bakom dessa strider har det funnits likartade idealbild­ningar. I alla de stora arkitekturbrytningarna har dessa polariteter varit betydelsefulla och en förståelse för dessa tankefigurer ger därför vä­sentlig hjälp att förstå arkitekturens utveckling.

En möjlighet att betrakta gemenskaperna, kollektiven på ett annat sätt än vad både borgerligheten och socialisterna traditionellt har gjort, skulle kunna ge oss nya infallsvinklar i försöken att reda ut vår tids mycket svåra arkitekturfrågor.

De olika ideal i förhållan­det mellan det privata och offentliga, som hittills polariserat arkitektur­debatten, är inte alls de enda tänk­bara. Det allmänna och det universella behöver kanske inte stå i mot­sättning till det lokala, till det konkret gemenskapliga, om gemenska­pen inte längre uppfattas som en slags samhällskropp. Det allmänna behöver kanske inte nödvändigtvis söka förneka varje gräns, varje faktiskt existerande intressemotsättning.

Det moderna främlingskapet inför samhället och världen kan ses som mänsklighetens tendens att förlora det direkta greppet över arbetet, över kulturens utveckling, över mil­jö­konsekvenserna och över krig och fred; ja över demokratin som en kunskapande process. Det grepp över situationen, som tidigare funnits inom den lokala gemenskapen, måste upprättas universellt. Samtidigt får detta inte inne­bära att all autonomi, all gemenskaplighet upphävs.

Människorna måste självständigt och fritt från personliga och traditio­­nella bindningar kunna sluta sig samman för att hävda gemensamma intressen. Då skulle människan kunna återupp­rätta en medveten kon­troll, men det skulle också fordra en ny grundval. En grundval som med Marx skulle innebära:

det positiva upphävandet/upphöjandet av privategendomen i dess egenskap av mänsklig självalienation och därför som tillägnelse av det mänskliga väsendet för och genom människan; dvs som människans fullständiga och medvetna återvändo till sig själv som samhällelig, dvs som mänsklig människa, inom ramen för den hittillsvarande utvecklingens hela rikedom. (Marx, Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844, s202)

Jag tillåter mig att tolka detta så, att det inte är egendomsrättigheterna som sådana som skall upphävas, utan endast denna i dess egenskap av själv­alienation. Essensen i detta är, enligt min mening, att upphävandet av privategendomen inte bör leda till att det självständiga ägandet upp­hävs i betydelsen rätt att hävda ansvarsområden. Det bör tvärtom pri­märt innebära en universell rätt att avkräva ansvar på en kunskaplig grund av såväl enskilda som olika kollektiv.

För att samtidigt kunna se det som möjligt att hävda både individernas och kollektivens självstän­dighet och ansvar krävs en förståelse för att varje organisation och varje uttryck för ge­menskap är något väsensskilt från individer.

Detta skulle emellertid förutsätta en annorlunda tankefigur än de två jag tidigare beskrivit. (Jmf Asplund, J, 1991 s40) Denna tankefigur måste utgå från att den universella samhälleligheten inte uppfattas så att denna förtränger det faktum, att de gemen­skaper som bygger upp det universella samhället består av självstän­diga individer med samtidig tillhörighet i många vitt skilda samhörigheter.

De fria och ansvariga individerna förenar och sammanlänkar då gemenskaperna till ett universellt samhälle, just genom sin mångfaldi­ga tillhörighet. De spelar inte olika roller utan har som människor be­ty­delse i den ena gemenskapen just genom de erfarenheter och tradi­tioner de förmedlar från sina övriga gemenskaper. Därigenom kan kunskaperna naturligt bli grundade på en mångfald av erfarenheter.  Det autonoma an­svaret måste emellertid även gälla gemenskaperna som sådana, långt utöver vad ägandets rättigheter och skyldigheter idag medför.

De öppna gemenskapernas och den konkreta allmänhetens tankefigur
De öppna gemenskapernas och den konkreta allmänhetens tankefigur

Anonyma relationer mellan människor, uttryckta i klädedräkter, med märken och symboler osv, har attraherat den moderna människan. Den­na anonymitet skulle vid ett första ögonkast kunna förknippas med den första tankefigurens abstrakta relationer. I realiteten förutsät­ter dock denna att man bortser frånjust gemenskapsrela­tioner, både de anonyma och de personliga. Den slutna gemen­skapens tan­ke­figur däremot förkastar alla slag av mer anonyma och kosmopolitiska gemenskapsband till förmån för personlig kännedom och sluten social kon­troll. Häri infogar sig de instängda nynationalistiska rörelserna i vår tid.

Med utgångspunkt från en ny tankefigur, en de öppna konkreta gemenskapernas tan­ke­figur skulle det faktiskt vara möjligt att föreställa sig organisa­tioner som samhälleliga subjekt, men då med helt andra förutsätt­ningar och egenskaper än de som de individuella subjekten har. Denna tankefigur förutsätter ett ”både/och-dialektiskt” synsätt, som jag närmare beskriver i senare texter.

De kollektiva subjekten skulle både rättsligt och estetiskt uppfattas som något annorlunda än juridiska personer‚ dvs sedda som odelbara, enhetliga subjekt. Gemenskaperna måste kunna uppträda i egen rätt och värna om och utveckla sin identitet i medvetenhet om att de, liksom varje kollektivt subjekt, är indragna i många andra gemenskaps­­relationer som ytterst består av enskilda personer. Kollektiva subjekt kan dock inte tänka själva eller ytterst vara ansvariga annat än via de ingående individ­erna.

Under parollen ”frihet under ansvar” har borgerskapet fram­gångs­rikt bekämpat arbetarklassens inre solidaritets- och lojalitets­band för att försvaga arbetarnas organisering. Med ansvar menar de då en oreflek­terad uppslutning kring det ”allmännas” intresse, kring handels­balan­sens positiva utveckling, kring de enskilda företa­gens fram­gång och så vidare.

Men idag, då de flesta människor har sina lojali­tetsband fördelade på en mängd olika gemenskaper, skulle denna etiska maning kunna sägas stå i samklang med ett socialistiskt ideal. Orda­grant riktar sig parollen ”frihet under ansvar” snarast mot den ex­klusiva privat­egendo­mens vanhävd av människans resurser och livs­miljö, men knap­past mot rätten att hävda kollektiva intressen i sig. Den förutsätter demo­kra­tin, såvitt ansvaret erkänns som universellt och därmed blir möjligt att underställa demokratiskt fattade beslut, grundade på en globalt involverande kunskapsprocess. Ansvaret måste kunna utkrävas även när lagarna är svaga eller ännu inte uppdaterade.

Friheten kräver dock att alla beslut är toleranta och lämnar rejält ut­rymme för olika tolkning­ar, för gemensam eller personlig företag­samhet och självständigt ansvar på varje nivå, inom varje sektor och inom varje autonomt organiserad gemenskap.

En samhällelig tankefigur, som inte låter sig begränsas av den ex­klusiva privategendomen och dess abstrakta offentlighetsideal, skulle på flera sätt ge både en bättre förståelse av samhället och en möjlighet att förhålla sig kritisk till de dominerande bor­gerliga idealen. Men existerar då en sådan tankefigur eller är den bara en utopisk dröm? Jag har ju sna­rast konstruerat en idé om en tankefigur, med utgångspunkt från en kritisk inställning till de två dag dominerande tankefigurer.

I viss mening är en förståelse som motsvarar en sådan tankekonstruktion rätt  utbredd i praktiskt vardag, men idag är den konkreta allmänhetens och öppna gemenskapens tankefigur teoretiskt mycket svagt utvecklad.

Det vill säga dess föreställningar omsätts ytterst lite varken i samhällelig handling eller i kunskapsbaserade diskurser. Den får betydelse bara i sammanhang där den ideologi, som är knuten till individualismen, den abstrakta allmän­heten och den exklusiva privategendomen, av olika skäl inte är så stark. Genom att utveckla diskursen, men framför allt genom att förändra den juridiska basen kan en sådan tankefigur ges den uppmärksamhet och styrka den faktiskt förtjänar.

Jag vill särskilt som arkitekturforskare framhålla att en annan utveckling av samhällsbygget är möjlig på grundval av denna tankefigur. Den skulle inte bygga på illu­sioner om vare sig lokal eller kosmopolitisk harmoni, men betonar allt byggandes samhällelighet. Den förut­sätter ett nytt helhetstänkande än det vi normalt arbetar med. Det bygger på såväl individuell som kollektiv självständighet, på grundval av ett universellt men geografiskt och kulturellt situerat ansvar inför många faktiskt fungerande offentligheter.

En tankefigur, som erkänner varje plats och varje byggnad som ut­tryck för konkreta sociala sammanhang; som skapad genom ett sam­arbete, både mellan olika individer och olika öppna gemenskaper, korresponderar med ett annor­lunda, mer modernt arki­tekturuttryck.

Om man betraktar byggnader och rum som ut­tryck för en konkret allmänhet, d.v.s. en komplex samhällelighet, får man en helt ny och modern relation till helheter och ”delheter”.

Jag vill framhålla en sådan tankefigur som en aktiv ledbild, som en plattform för att stärka utvecklingen av arkitek­tur­teorin i demokratisk riktning. Jag anser det dock inte vara möjligt att utveckla en arkitektur enbart i teorin. Det är naturligtvis inte möjligt att bygga som om den exkluderande privategendomen vore avskaffad här och nu.

De tankefigurer som behärskar våra arkitekturföreställningar idag är en integrerad del av byggandets villkor. Det är både möjligt och nödvändigt att låta en alternativ teoretisk rikt­ning komma till uttryck som en urskiljbar arkitekturtendens, för att teorierna skall få visuell bärkraft.

Det borde vara möjligt att åstadkomma en arkitektur åtminstone i speciella fall som ger utrymme för det sociala livets reella dynamik. Arkitektens gestaltande ansvar behöver för den skull inte bli min­dre. Förutom den professionella tolk­ning som alltid kommer att krävas inför varje större byggnads­projek­tering, måste arkitektens ansvar för kun­skapen inom kåren vidgas till allmänheten, vars byg­gande, kunskapande och förvaltande ansvar måste ställas i cent­rum för byggnadskulturens utveckling.

Är en både/och-dialektik fruktbar?

Kapitalismens exklusivt privata tolkning av äganderätten ligger bakom många av våra kulturella preferenser för ett principiellt enklavtänkande. Denna borgerliga syn på äganderätten lägger grunden den rådande antingen/eller-hegemonin i det moderna.  De kräver till exempel gäller absoluta fastighetsgränser med tydlig ansvarsfördelning och full handlingsfrihet om det inte finns nationalstatligt lagbundna hinder. D.v.s. en syn på dikotomier som inte accepterar några som helst sammanblandningar. Allt är principiellt åtskiljt.

En både/och-filosofi har skisserats utifrån helt olika vetenskapliga traditioner, exempelvis av sociologerna Johan Asplund och Ulrich Beck, filosofen Donna Haraway, samt arkitekturforskarna Karen Franck och Lynda Schneekloth.

Den globala uppvärmningen, ozonförtunningen och sopbergen av plast i oceanerna är fenomen som leder till att entiteter och nationsgränser överskrids och blandas på ett svåröverskådligt sätt. 

Den amerikanska vetenskapshistorikern Donna Haraway har i flera böcker problematiserat detta och föreslagit nya begrepp för sådant som varit separerat men blivit intrasslat och ihopblandat. Ett sådant begrepp är naturkultur, som Haraway menar är ett sätt att beskriva en hybridisering av fenomen som tidigare betraktats som antingen naturliga eller kulturella. Liksom Ingold och andra menar Haraway att gamla begreppsdikotomier behöver upplösas. Hon vill utveckla metaforer för fenomen som är både-och, ”simultaneously natural and cultural, natural and technological, human and non-human, material and semiotic”. (…) Genom nya begrepp och metaforer visar Haraway hur vetenskapen och tekniken inte bara kan skapa utan också överskrida och lösa upp gamla skiljelinjer och motsatser. (Ingela Edkvist)

Ulrich Beck menar att en övergång från ett antingen/eller-perspektiv till ett både/och-perspektiv krävs i vår tid, vilket i och för sig är mycket tänkvärt. Han, liksom Haraway och Asplund, gör doc ingen koppling till kapitalismens privategendomliga tänkande. Ulrich Beck förespråkar en ”reflexiv modernism” dvs en ”eftertänksam” modernism, som reflekterar vårt moderna ”risksamhälle” till skillnad från det tidigindustriella. Inget som explicit utmanar privategendomens samhälle.

Hans både/och-tänkande berör heller inte dialektiken som begrepp, men hans grundtankar skulle kunna utvidgas till en mer modern och kunskapsunderbyggd dialektik. En dialektik som i vid mening bryter upp kapitalismens syn på såväl det privata som det statliga, sedda som enklaver med absoluta och tydliga gränser. En sådan dialektik överskrider därmed kapitalismens befästa ideologi. Den förutsätter då också att vi i konkreta sammanhang överskrider Engels, Lenins och Maos uttalade antingen/eller-dialektik. De hävdade nämligen motsatsernas enhet som ”att erkänna (upptäcka) de motsägande, varandra uteslutande, motsatta tendenserna i alla naturföreteelser och naturprocesser (själslivet och samhället inbegripna).” (Mao Tse-tung s 316f. Kursivering och parenteser enligt denna källa.) Engels och Lenin har gjort närapå identiska påståenden.  För att popularisera denna teori så ger de följande exempel på dialektiska motsägelser: I matematiken + och -, i fysiken positiv och negativ elektricitet, o.s.v. Knappast alls några illustrerande bilder av motsatta krafter som ligger bakom rörelse och förändring.  

Den marxistiska dialektiken har behandlats i en hel del filosofiska arbeten. Jag är dock inte helt och fullt inläst på dessa, utan har istället funnit ett mer pragmatiskt förhållningssätt fruktbart. Min bakgrund är, förutom forskning inom arkitektur och stadsbyggande, en ångermanländsk kan-självkultur. Min personliga erfarenhet har, speciellt inom arkitektur, i denna anda fått väga lika tungt som mina teoretiska studier. Dialektiken har då för mig blivit just att systematiskt upptäcka de motsägande, men sammanvävda, inte varandra uteslutande, motsatta tendenserna i exempelvis arkitektur, estetik och samhällsbygge.

Jag ser dialektiken som ett användbart, men något trubbigt förståelseredskap, precis som allt dikotomitänkande. Även då det gäller det abstrakta respektive det konkreta. är jag något av en både/och-tänkare. Dikotomier som abstrakt konstruerade motpoler är användbara, men om de ska ha någon relevans så måste det självklart finnas någon form av motsvarighet i den konkreta verkligheten. Där är damer svårfunna och komplexa. Verkligheten, så som vi möter den, är alltid huvudsaken, men tankeredskapen, begreppen, formar våra föreställningar om vår verklighet, vilket i sin tur påverkar hur vi gestaltar och befäster vårt samhälle. De får därmed ett djupare genomslag än om det bara skulle handla om analyser.

Jag ser de dialektiska motsättningarna som något verkligheten både präglas av och har sin dynamik av. Dialektiken privat/offentligt och kommunitärt/universellt består inte, och kan inte bestå som Jürgen Habermas beskrivit det av två helt skilda sfärer, av ett antingen/eller. De är dialektiskt beroende av varandra och kan bara förstås tillsammans så som relationer som i det konkreta tar sig mångahanda olika uttryck. Verkligheten är dessutom komplex, på så sätt att varje motsättning också är en del i större helheter. Marx talar om huvudmotsättningar, när han vill poängtera att en dialektiskt motsättning i en viss tid och visst sammanhang är mer betydelsefull än andra. Andra motsättningar kan vara väl så betydelsefulla och i ett nytt skede överta rollen som huvudmotsättning utan att den tidigare huvudmotsättningen försvinner.

Jag är emellertid starkt influerad av Jürgen Habermas historiska analys av offentligheten och dess universella betydelse, men jag kan i dagens värld varken hitta en renodlad offentlig eller privat sfär, så som han talar om dem. Jag förespråkar att vi utvecklar en bred demokratiskt ändamålsenlig repertoar av såväl kulturella som  rumsliga relationer mellan det privata och det publika. 

Inget Gemeinschaft kan vara ett rent Gemeinschaft utan innefattar alltid också gemeinschaftpräglade inslag, och  omvänt är ett Gesellschaft aldrig ett rent Gesellschaft utan innefattar alltid också gesellschaftpräglade inslag.

Hur går detta ihop? En alltför enkel lösning vore att säga att Gemeinschaft och Gesellschaft som teoretiska konstruktioner utesluter varandra medan de i verkligheten, empiriskt förekommer endast i blandningar av det ena eller det andra. (…) Men varför då alls göra de två begreppen uteslutande?

Jag vill föreslå att tankefiguren Gemeinschaft och Gesellschaft är beskaffad som en fixeringsbild. I riktigt välgjorda fixeringsbilder ingår samma element i bägge figurerna. (…) I enlighet härmed skulle det i varje bild av ett Gemeinschaft dölja sig en bild av ett Gesellschaft, och i varje bild av ett Gesellschaft dölja sig en bild av ett Gemeinschaft. (Asplund Sid 42)

Fixeringsbild; med en gammal och en ung kvinna

Liksom Gemeinschaft och Gesellschaft enligt Asplund ser jag paret privat respektive offentligt, bara det att dessa dikotomier är ännu djupare integrerade i vår tids samhällsstruktur. Kapitalisterna och deras ideologer har med framgång strävat efter att institutionalisera absoluta åtskillnader mellan det privata och det offentliga, liksom  mellan frihet och ansvar.