Kategoriarkiv: Politik

Vad skulle värdetillväxt kunna vara?

Avsnitt ur Håkan Lagergrens antologi Mänskligt Ledarskap, Trustmark Management. Om sambanden mellan tillväxt och tillit. Göteborg 2003. Författaren är intervjuare

Samtal med Lars Jadelius, docent, designforskare om värdetillväxt och socialt ansvar.   Rum för lärande, kreativitet och kompetensutveckling är de områden som han engagerat sig mest i. Med en kombination av kulturhistoriska studier och framtidsinriktad aktionsforskning har han utvecklat koncept och tankeverktyg för en hållbar industriell utveckling.

– Under senare år har hållbar tillväxt blivit ett av samhällets mest upprepade målsättning. Det har också kommit att laddas med många olika betydelser. Hur ser du på det Lars, som historiker och framtidskonsult.

– Tillväxt är ju ett ord som kan knytas både till en okontrollerad tävlan och till allmän välfärdsökning. En ohållbar tillväxt är det ingen som önskar sig, men frågan är om uthållig tillväxt i betydelsen bestående kvantitativ ökning av exempelvis bruttonationalprodukten är förenlig med ett hållbart samhälle.

Värdet av den tillväxt vi har idag måste ifrågasättas och diskuteras. På vad sätt kan tillväxten bli mer meningsfull och hur skall vi undvika de skador den skapar på vår miljö och på människors hälsa? Denna stora fråga har inte bara avgörande betydelse för vår hälsa och vår miljö. Den påverkar också vår kraft att arbeta och vårt sätt att hantera förändringar.

– Är inte alla överens om detta?

I vänsterpolitiska sammanhang skyller man ofta på marknadskrafterna och att de styr produktionen på ett felaktigt sätt. Här hävdar man att det sker för få statliga ingrepp. Nyliberalerna säger tvärtom: Får bara marknaden styra fritt så löser sig allt. Den tesen tror jag inte ett ögonblick på. De flesta är nog på det klara med att vi behöver både marknadskrafter och politiska ingrepp. Men framför allt behöver vi en bred ansvarstagande diskussion om framtiden och värdetillväxtens mening där alla parter är involverade.

– Du söker en ny form av marknadsekonomi?

Jag menar att marknaden bör ges en mer rimlig proportion i vårt tänkande. Parollen frihet under ansvar har gradvis förvandlats till frihet utan ansvar. Den omvandlingen är politisk och kan vändas med stöd av forskning och reflektion kring tillitens och delaktighetens betydelse för innovationsklimatet och tillväxten. Man behöver faktiskt inte tillbedja marknadens krafter, bara för att man inte förespråkar nationalstatens och det partipolitiska systemets expansion. Det nya uppstår när människor inte längre låter sig styras på samma sätt som tidigare, när alla människor utkräver ett större ansvar av chefer, ägare, experter och andra samhällsaktörer. Detta ger oss också nya möjligheter att agera som hela människor.

– Hur menar du då?

– Hela nittonhundratalet har människor arbetat och slitit för något som man inte riktigt kunnat svara för inför sina familjer, vänner och kollegor. Marknaden säger och samhället kräver, har det hetat. Då ursäktar man sig och för ansvaret bort ifrån sig själv till någonting anonymt och abstrakt, något helt utanför ens egen makt. För att kunna bli hela människor måste vi kunna stå för våra handlingar och ta ett rimligt ansvar för det vi själva gör då vi arbetar.

– Du menar att alla måste ta ett större ansvar?

– Alla har ansvar för något mer än sitt eget liv. Ansvaret ligger absolut hos den enskilda individen, men politiker och företagsledare, aktieägare, produktutvecklare och tjänstemän är involverade i större beslut med större möjlighet att påverka utvecklingen. Det ska inte vara okey att skylla på vare sig marknaden eller staten, så länge de själva inte ens funderar på vad som skulle kunna göras bättre.

– Hur tycker du att detta skall fungera i praktiken?

– Jag menar att alla parter som vill bygga ett samhälle på förtroende och tillit tydligt måste stå för sin del av ansvaret som en del av helhetsresultatet. Tillväxten måste skapa verkliga värden annars är den meningslös. Det finns betydligt större utrymme för både personligt och gemensamt ansvarstagande inom det fria marknadssystemet än vad som påstås.

– Handlar det inte ytterst bara om individens ansvar?

– Det handlar mycket om individer, men det handlar i lika hög grad om sociala system. Man kan i praktiken inte skilja på individernas, gemenskapernas och samhällets ansvar. Alla är individer inom någon form av socialt system och alla sociala system består av individer. Det är därför meningslöst att säga att ansvaret ligger på enskilda individer. Det finns åtskillig forskning som visar vilken enorm betydelse de regionala kulturerna, företagen, de offentliga institutionerna, de ideella organisationerna osv har i sådana här sammanhang. De sociala systemen måste ge individerna tid och tillåtelse att ta ansvar, samtidigt som systemen inte kan göra det om inte individerna tar något ansvar.

– Finns det någon etablerad tankemodell för detta?

– Nej, det är ett av de stora problemen. Vi behöver en teoretisk modell som fördjupar förståelsen av motsättningar och motsatser. De begrepp som i principiella resonemang är polariserade och utesluter varandra visar sig vara tätt sammanslingrade i vår konkreta vardag. En grundläggande modell för vårt tänkande bör därför stödja en medveten pendling mellan abstrakta, principiella motsatsförhållanden och en rik demokratisk repertoar av konkreta möjligheter. Med hjälp av ett sådant både/och-tänkande kan vi finna både fungerande och principiellt hållbara lösningar i en strävan efter både individernas frihet och starka sociala system. Man kan inte i verkliga livet utveckla starka individer, om man inte utvecklar de sociala systemen och omvänt förutsätter alla moderna, långsiktigt hållbara sociala system självständiga och kunniga individer.

– Individen kan man ju se på ett enkelt sätt, men hur ser ett socialt system ut?

– De sociala systemen är oerhört mycket mer komplexa nu för tiden om man jämför med äldre tider. Samtidigt har vi aldrig varit så starkt beroende av de sociala systemen som vi är idag. Det är betydelsefullt att inse det. Dessutom spelar faktiskt de traditionella kollektiven en allt mindre roll. Det kan tyckas paradoxalt, men man kan säga att individen ingår i fler och fler sammanhang. Det uppstår en mycket mer komplex väv av tillhörigheter, som inte är helt lätta att hantera för individen.

– Som också genomgår en ständig förändring?

– Javisst. Och detta kräver medvetna strategier för att förstärka eller omprioritera sina relationer och sina identiteter. Lite desperat väljer somliga som strategi att söka sig in i en smal gruppering eller någon fundamentalistisk lära. På så sätt kan man förstärka sin identitet men flyr in i en absolut tillhörighet i konflikt med den faktiska komplexiteten i moderna sociala systemen.

– En falsk trygghet, menar du?

– Ja, det uppstår ju genast ett ” vi och de andra förhållande”. Man förenklar tillhörighetsproblematiken. I extrema fall hamnar man inom ett revir som utesluter alla andra. Det kan vara gäng som Bandidos, en religiös sekt eller en extrem nationalistisk grupp. Ju mer beroende av varandra vi blir, desto farligare blir de fundamentalistiska rörelserna.

– Vad säger du om de stora företagens egna världar. Är de liknande företeelser?

– Ja, faktiskt. Där handlar det ju också om att ” vår = företagets välgång” får ske på alla andras bekostnad. Ju mer sammansvetsade de anställda i ett företag är och ju mer företaget fokuserar på sin kortsiktiga vinst desto mer liknar det sådana inskränkta rörelser som sekter.

– Kan man säga att de står för enfald istället för mångfald?

– Absolut. Det är lätt att konstatera att om man relaterar de här begreppen till en innovationsprocess eller en lärandeprocess, så blir fundamentalistiska organisationer i sin slutenhet ganska dumma. Jag menar ointelligenta. En sådan organisation har svårt att ta ansvarsfulla och långsiktigt hållbara beslut, eftersom ett av effektivaste sätten att lära sig är att möta andra och andras liv och livserfarenhet. Bildligt talat har de snävt fokuserade företagen en tendens att bli enfaldiga och psykopatiska.

– Under fanan av samarbete och teambuilding?

– Just det. Det finns verkligen likheter med individuella psykopater. De kan inte leva sig in i andras erfarenheter och känslor i sitt sätt tänka. Det är precis på det sättet som fundamentalister och cyniska  organisationer liknar varandra.

Vi behöver utveckla nya sociala system som tar spjärn mot alla former av inskränkta och fundamentalistiska ”kollektiv”.

– Och detta kräver naturligtvis mera av den enskilda individen?

– Ja, det kan man verkligen säga. Och framförallt krävs det att individen har goda kunskaper om de sociala system hon lever i. Hon måste kunna se sig själv som delaktig i någonting som är stort, spännande och komplext. Då är man inte längre enbart svensk, man är inte längre enbart arbetare, kvinna, vuxen, osv. Då har man många gemenskaper att bygga sin identitet på, men också många krav att ta hänsyn till.

Därför måste vi lära oss att skapa hanterliga bilder av och föreställningar om de sociala systemen för att som individer känna oss trygga och fria. Vi behöver nya modeller och begrepp för att tillsammans kunna se samhället som det är och se hur vi ska kunna bygga stabil tillit i detta rörliga komplex.

– Hur skapar man en sådan stabil trygghet, så att varje människa kan sova gott på natten?

– Författaren, idéhistorikern Sven-Eric Liedman, är inne på någonting väldigt viktigt i sin fina bok Solidaritet – att se sig själv i andra. I ett avsnitt diskuterar han erkännandets betydelse. Att se sig själv i andra kräver att vi kombinerar vår känsla för andra människor med förståelse av andra och kunskap om andras gemenskaper. När jag samarbetar med dig, t ex , måste jag erkänna att vi har olika bakgrunder. Vi har olika utgångspunkter när vi talar med varandra.

Du har med dig din erfarenhet från arbetet med varumärken och därmed en annan utgångspunkt än jag har som arkitekt. Då kan jag antingen avfärda dig och säga att du begriper inte arkitektur – och därmed begriper du inte världen. En sluten slutsats. Eller också kan jag se din olikhet som ett värde. Genom att samarbeta med dig kan jag tillägna mig din erfarenhet. Jag kan foga den till min egen. Men om du istället tillhör min krets och tycker som jag och har samma erfarenheter så tillför du inget.

När man ser erkännande av olikheter som ett värde så kan man uppnå både en bättre och snabbare kunskapstillväxt. Företag som föraktar sina kunder lär sig aldrig vad kunderna behöver och vad de egentligen önskar sig.

– Hur vill du beskriva kundbegreppet?

– Kunder är de människor som skall nyttja produkterna. Man kan annars gömma människorna bakom begreppet marknaden, som ju är en abstraktion. En icke oväsentlig abstraktion i samhället. Men kunderna är inte abstrakta.

– Menar du med detta att marknaden är en ansiktslös massa?

– Marknaden är en mycket abstrakt kraft. Den kraften är någonting som ligger bakom många händelseförlopp. Den är precis som kultur någonting abstrakt, men kulturbärarna är väldigt konkreta precis som kunderna. Det är komplicerat att beskriva alla olika typer av kunder som finns, men de är naturligtvis alla i grunden människor.

– Och marknaden är en del av det sociala systemet?

– Ja, marknaden är en del av det sociala systemet. Så länge man har ett utbyte av varor så kommer det att finnas någon form av marknad, oavsett politiskt system. Inget modernt samhälle kan undvika att ha en marknad. Man måste på något sätt hantera tillgång och efterfrågan.

– Hur vill du beskriva ett hållbart och mänskligare socialt system?

– Det viktigaste är att utveckla dialogen kring vad som är verkliga värden. Det handlar alltså inte så mycket om att skapa effektivare beslutsorganisationer, utan att skapa tid och rum för att reflektera över vad som är viktigt och vad som är möjligt att göra – tex vad det är kunderna behöver?

Vad är det som är bra för människorna, samhället och världen? Det är viktigt att finna ut vad som är lönsamt att tillverka och sälja, men på lång sikt är det enbart en fråga om vad det är som verkligen behövs.

– Du menar att det är dags nu efter hundra år av ohejdad utveckling att börja fundera på vad vi håller på med?

– Ja, vi behöver i dagens situation avsätta mycket tid för att reflektera och ompröva. Jag är övertygad om att vi också har ärvt en rad hindrande myter. Inte minst är det en myt att man inte kan vara både individualist och socialist.

– Menar du att de gamla ideologierna tjänat ut? Eller behöver vi bara nya definitioner av de olika ismerna.

– De här orden, socialism, kapitalism, liberalism osv, är involverade i ett gammalt tänkande, som vi måste göra upp med. Men det lönar sig knappast att byta ut några ord. Vi får inte fastna i definitionsdiskussioner. Det är förståelsen av vad som är möjligt och nödvändigt att göra som är viktigt.

– Du vill ha fram en ny syn på begreppet socialism?

– Om man inser att socialism och individualism är förenliga, så innebär det något nytt. Socialismen har hittills tänkt kollektivistiskt på ett sätt som skapat en slags fundamentalism. Man tillhörde ett socialistiskt land. Man tillhörde arbetarklassen. Det fanns en slutenhet i detta sätt att resonera. Det är inte lätt att hitta ord och begrepp som inte blockerar våra tankar här. Vi är så vana att höra att vi lever i en tid där individualisering ses som något som utesluter socialisering, men om vi tänker efter så är det tvärtom. Individualisering förutsätter socialisering.

Den socialiserande och globaliserande processen går inte att stoppa. Om individualisering betyder att den enskilde får ett allt större ansvar, så går inte heller den processen att stoppa. Det pågår en förändringsprocess i vår tid, bort från de traditionella sätten att tänka.

Vi står mitt upp i en stor omvälvning. Och det är en rätt plågsam process, där många upplever att deras ideologiska fundament raseras när sådana insikter presenteras och söker fotfäste i politiken – och i estetiken, vilket i ännu högre grad berör våra känslor.

– Betyder det att vi måste tänka om och börja om från ruta ett?

– Nej, man kan säga, med datorspråk, att det pågår en rekonfiguration av de gamla begreppen. Om man ser på världen som ett socialt system så rör detta sig snabbt framåt, samtidigt som det mobiliseras motstånd från olika håll mot det nya.

Många människor bygger sina positioner och privilegier på det gamla och de krafter som försvarar det gamla sättet att vara och fungera tar sig många olika uttryck. Ofta ter de sig som traditionalister, men många gånger ger de sig ut för att vara radikaler och förändringsförespråkare. Dessa känner man bäst igen på deras ovilja att diskutera och reflektera över önskvärdhet och realismen i deras visioner.

Motståndet mot det nya som ter sig skrämmande grupperar sig ibland och skapar tillfällig trygghet inom fundamentalistiska rörelser. Just nu handlar det ju mycket om islam i dess fundamentalistiska form för de fattiga och förödmjukade i tredje världen och en kristen/kapitalistisk inskränkthet för de rika.

– Vad menar du med kapitalism?

– Å ena sidan har vi ju kapitalismen som ett uttryck för marknaden och hur produktionen styrs. Det vill säga ett samhälle som präglas av pengars makt. Å andra sidan finns ju kapitalismen också som en ideologi. Det var i den meningen jag använde det begreppet nyss. Den ideologiska kapitalismen är på många håll både religiös och fundamentalistisk. Den accepterar inte en del frågor över huvud taget och tränger sig på med mycket stor kraft med enfaldiga svar på livsviktiga frågor.

Vill du säga att den fundamentalistiska kapitalismen är långsiktig eller kortsiktig – eller både och?

– I och med att den som ideologi har fundamentalistiska drag, så undertrycker den en kritisk diskussion av historien och historiens erfarenheter. Som fundamentalistisk kraft försöker den aktivt blockera den samhälleliga lärprocessen.

– Hur kan man identifiera de krafter som har den verkliga makten i ett socialt system?

– För att svara på den frågan måste man först förstå den förändring som pågår. Och det pågår just nu en enorm förändring som i vissa delar strävar bakåt, medan andra är hundraprocentigt framåtsträvande och nästan förändringsdesperata. Begreppet rekonfiguration, som jag hämtat från Rickard Normans bok ”När kartan förändrar affärslandskapet” har något mer att säga.

Man kan också med Rickard Normans ord kalla det för ”ombuntning”. De gamla ideologierna kommer inte att försvinna, men de kommer att se annorlunda ut i ett femårsperspektiv. Jag är övertygad om att det kommer att hända en hel del här.

– Är det inte dags då att vi nu går igenom hela grundbegreppspaketet i samhället. Det kunde kanske ha varit en nyttig del i den svenska valrörelsen 2002? Vad menar vi t ex med ordet liberalism från och med i år.

– Visst, men till att börja med kommer det att finnas ett väldigt stort behov av att tala med varandra om allt som rör sig och diskutera pågående förändringar. Det krävs mycket tankearbete för att förstå. Vi behöver reflektera och ompröva för att sedan kunna göra det som behöver göras.

Kring varje stort begrepp behöver man göra någon form av rekonfiguration. Den största och mest genomgripande omgrupperingen gäller vårt sätt att tänka i motsatser. Som jag pekat på tidigare måste vi förstå att motsatser förhåller sig till varandra på ett sådant sätt att de förutsätter varandra.

Det är inte så enkelt att man bara kan välja det ena istället för det andra, eller placera in en företeelse på en skala mellan ytterligheter. Ett samhälle utan individer blir ju inget bra samhälle. På samma sätt kan man inte välja individualismen, därför att om den skall utvecklas positivt förutsätter den väl fungerande sociala system.

Den önskvärda ambitionen bör förstås vara att skapa öppna, mänskliga och demokratiska system och det, menar jag, innebär någon form av socialism.

Fundamentalismen bygger upp slutna världar, vilket i alla dess former utgör hot särskilt i tider av stark förändring.

Vid sidan av demokratins fundamentala tankar om allas lika värde, är paradoxalt nog erkännandet av andras olikheter och erkännandet av gränsernas betydelse centrala i en strategi att skapa öppenhet och mota fundamentalismen. Parollen att riva alla gränser är orimlig. Vi måste sätta och tydliggöra gränser, hantera dem så att vi skapar trygghet och öppenhet.

– Hur kan man göra det möjligt för alla samhällets medborgare att delta i denna diskussion?

– Det finns många bra exempel där man bestämt sig för att pröva nya dialogformer för att reflektera över de frågor som deras verksamhet ställer. Det är av stor betydelse att man då inte blir rädd för att skaffa sig en öppen teoretisk överbyggnad, samtidigt som det i grund och botten måste ligga en stor respekt för alla de erfarenheter var och en har från sin vardagsverklighet. På de villkoren kan alla delta både i teori och praktik.

– Finns det inte stora risker att det uppstår missförstånd i kommunikationen, med de olika utgångspunkter och språkbruk olika grupperingar har?

– Detta är ett viktigt problem att diskutera. Hur kan olika språkbruk mötas och övervinnas? Det är en av de saker som sysselsätter mig och mina kollegor i våra projekt. Filosofiskt sett bör man undvika att definiera ord, ifall vi istället söker få grepp om något som är motsägelsefullt och komplext. När vi inte får grepp om svårgripbara företeelser är det inte orden som är problemet.

Det viktigaste behov vi ser är istället att t ex skapa och använda gemensamma erfarenheter i bild och handling. Om du är ute och reser i världen, så lär du dig förstå orden på plats genom att peka, visa och prata i många olika sammanhang. När vi växer upp lär vi oss på samma sätt. Ju svårare och abstraktare saker desto mer erfarenhet och reflektion krävs.

Efterhand lär du dig att översätta från ett sammanhang till ett annat. I dialoger och diskussioner där olika erfarenheter och språkbruk är involverade är det därför möjligt att skapa förståelse om man systematiskt lyfter fram och erkänner olikheter och likheter. Först då är verkligt konstruktiva möten möjliga. Utifrån likheter kan vi skapa respekt. Utifrån olikhet kan vi skapa inlevelse och nyfikenhet. Med det som grund kan vi mötas för att tillsammans bygga upp gemensamma referenser, bilder och begrepp. Detta tar sin tid. Det kan inte ske i en handvändning.

Genom dialoger och gemensamt tankearbete blir alla individer på sitt sätt delaktiga i ett socialt system och vi kan skapa långsiktigt hållbar tillväxt.

Vi behöver satsa ordentligt med tid, kraft och ambitioner på en omfattande kreativ och innovativ process för att kunna öka vår förmåga att skapa verklig värdetillväxt, dvs en tilväxt som resulterar i hälsa, arbetslust och välfärd. Verklig värdetillväxt för alla.

Poängen är att alla skulle tjäna på detta – även ekonomiskt!

Att överskrida modernismens och postmodernismens rumsideal (Del 1)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Det pågår en kamp mellan den gamla staden och den nya. Därinne mitt i stadens hjärta ligger den, det som är kvar av den gamla staden, och ruvar på något osyn­ligt och oåtkomligt, ett vagt löfte om ett annat liv. Och vi vandrar alla runt för att finna någonting, vi vet inte vad, kanske en hemkänsla. Men det nya är redan där, runt om oss, och förändrar i rasande takt, det är ett ”förnuft” på väg att slå ihjäl ett gammalt samvete. (Lindquist, S, Göteborgsposten 1990)

När staden förlorar sin inre spänning riskerar den att förfalla till att bli blott en behållare för ”kvantiteter” av olika slag: individer, bilar, hus. D v s stads­kul­tu­ren dör. (…)

Nu reflekterar sig kommersen i sig själv och staden blir allt mer spännings­lös; den bygger sig köpcentrum, glasar in och däckar över och citerar staden i artifi­ciella miljöer. Och denna spänningslöshet hotar att förinta de specifika mel­lan­former, den socialitet, som under lång tid utvecklats mellan det privata och offentliga och gör att vi allt oftare vilset pendlar mellan att vara väldigt intima (sentimentala) och väldigt formella. (Aa)

Att staden och dess arkitektur har genomgått betydande föränd­ringar det senaste århundradet och att det finns en grund för den här lite dra­mati­s­erade kritiken är ofrånkom­ligt. Men även om dessa citat är ut­tryckligt negativa, så kan denna typ av kritik lika väl vändas till ett upp­fordrande påstående: Att de sociala förutsättningarna för visuell och rumslig arkitektonisk gestaltning förändrats.

Som arkitekt och arkitek­tur­forskare ställs jag inför gestaltande uppgifter och som sådan måste jag i varje läge söka utgångspunkter för en positiv gestaltning. Jag måste då fråga mig om inte dessa nya förutsättningar också skulle kunna ge möjligheter att om­sätta ett socialt och demokratiskt engage­mang i arkitektur och samhälls­bygge? Det är kanske bara vår oförmåga att hantera de nya förut­sättningarna som fört negativa konsekvenser med sig?

Sådana tämligen allmänna frågor har varit en plattform för mina försök att utveckla ett veten­skapligt under­byggt ställningstagande till den moderna arkitek­tur­en och dess gestalt­ningsfrågor. Innebörden av dessa har för mig fått klarna allt efter som mina kunskaper har vuxit. På samma sätt hoppas jag att läsaren bättre skall förstå vad jag åsyftar efterhand som mina resone­mang presenteras.

Ambitionen har alltså varit att ompröva vårt sätt att hantera de soci­ala förutsättningarna för en ”demokratisk arkitektur”, utan att för den skull göra någon strikt definition av demokrati. Det är enligt min mening en hel rad av såväl kulturella som formella faktorer som sam­mantagna bestämmer i vilken utsträckning ett ”samhälle” är demokra­tiskt. Enda rimliga vägen att fullgöra en studie av detta slag slingrar sig fram via historiskt förankrade kunskaper om stadsbyggets kulturella och formella förutsätt­ningar, samt via en kritisk granskning av de arkitek­toniska försök som gjorts i demokratisk riktning.

Traditionellt har arkitektur­forskarna sökt en demokratisering av arkitekturen och be­byggelsen utifrån den privata bostaden och bostads­om­rådet, medan stadslivet i övrigt har lämnats fritt för strider mel­lan det representativa torgrummets esteter å ena sidan och den vulgära kommersial­ismen å den andra. Jag har funnit det absolut nöd­vän­digt att istället söka mig till arkitekturut­veck­lingen utifrån begreppet offentlighet, som ju borde vara samhälle­lig­hetens och demokratins hän­delsecentra.

De före­givna sambanden mellan den radikala demokratiska socia­l­ismen och den moderna västerländska arkitekturen föranledde mig att börja med en analys och kritik av funktio­nalismen och dess syn på den offentliga byggnaden.

Parallellt med mina kritiska studier utvecklades ett avståndstagande till funktiona­lis­men som ett någorlunda sam­manhängande postmoder­nistisk stiluttryck. Vid en jämförelse idag av min analys av funktiona­lismen med den gängse post­modernistiska kritiken utkristalliserar sig ett par viktiga skillnader. Med utgångs­punkt från dessa skillnader har jag gått vidare med en analys av postmoder­n­­ismens egen rums­upp­fatt­­ning och började skissera några alternativa begrepp och tanke­figurer.

Trots att funk­tio­nalismen är den arkitekturströmning som närmast kommit att förknippas med demokratiska ideal och sociala ambitioner, har kritiken inte disku­terat dess samhällsideal explicit. Trots att många funktionalist­er själva öppet tagit ställning i sådana frågor, har arkitek­tur­forskningen behand­lat denna rörelse utan att penetrera funktiona­lis­mens hållning till socia­lis­mens och demokratins problem.

Forskningen har varken baserats på djupare studier av funktiona­listernas teo­re­tiska reso­nemang eller deras bakomliggande föreställ­ningar. Ett flertal arbeten med analys och kritik av den moderna tanke­tradition, som karaktäriseras som social ingen­jörskonst har presenterats på senare år av samhällsvetare. Dessa har vidgat förståelsen av funktionalismens grund­valar men de har i mycket liten utsträckning kommit att belysa ar­kitekturen och dess rumsliga organisation. (Se exempelvis Hirdman, Sandström)

Jag har funnit det nödvändigt att se funktionalismen som en bred tidsbunden strömning inom både teori och arkitektur med flera av sina mest betydande föreställningar underför­stådda och avläsbara endast i sina konkreta sammanhang. Inte som en teori. Inte som en stil. Sådana sammanhang kan emellertid bli be­gripliga via en relativt ingående förståelse av tidens samhälleliga motsättningar och av den idéhistoriska bakgrunden.

Min ana­lys av funktionalismen kan något förenklat sägas ha lagts upp på tre olika nivåer. Som bas valde jag Helsingborgs konserthus av Sven Marke­lius, vilket tillkom under det skede då funktionalismen bröt igenom i det svenska samhället. Därutöver var bygget en kulturpolitisk handling i sig, vilket gav förutsättningar att fånga arkitektens syn på männis­kans, kulturens och därmed även på arkitekturens plats i samhället.

Som övergripande nivå har jag arbetat med offentlighetens och de offentliga byggnadernas arkitekturkoncept, som jag efterhand fann vara en central förbindelselänk mellan funktionalismen och dess ”demokra­tiska” ideal. För att upprätta en förmedling mellan denna nivå och stu­diet av det enskilda bygg­nadsverket fann jag det önskvärt att följa fram­växten av det moderna auditoriet och spegla den mot det fria sam­talets arkitektur, som denna kommit till uttryck i exempelvis värds­hus, res­tau­ranger och förenings­hus. På så sätt vidgas de arkitektur­histo­riska metoderna där byggnadsobjekten traditionellt står i centrum, med den socialhisto­riska forsk­ningens teorier och metoder.

Men även detta utvidgade arbetssätt har sin begränsning. Först och främst blir byggnadernas relation till sin användning och till sina bru­kare fortfarande vag och spekulativ. Detta problem har jag försökt att lösa genom att utvidga den pågående studien av dagens arkitektur med etno­logisk teori och metod. Därutöver tvingas emellertid även en sådan bred social arkitekturhistoria att ställa sig vid sidan av den diskussion om stadsbyggandets möjligheter som arki­tekten och byggbesluten står inför i projekteringssituationen.

Även om resonerande samtal/intervjuer görs med olika inblandade aktörer saknas inom ramen för etnologisk metodologi redskapen att föra in andra referenser i samtalet än de som är tidstypiska eller de som redan är inom den tillfrågades er­farenhetsramar. För att kun­na sätta arkitekturteoretiskt upplinjerade möjligheter i relation till aktö­rernas erfarenheter krävs att studier av detta slag även arbetar med arki­tektens metoder, dvs att söka omsätta teori i skisser och med deras hjälp försöka fånga upp respons och reak­tioner.

Sammanfattningsvis bygger denna uppsats på studier där tradi­tio­nella arkitekturhistoriska metoder vidgats genom breda socialhisto­riska litte­ra­turstudier, genom aktörsintervjuer och inte minst genom att prag­ma­tiskt pröva de teoretiska ansatserna med gestalt­nings­skisser och re­flektera över reaktionerna på dessa.

Läs vidare i del 2. Historiska faser i framväxten av en demokratisk arkitektur

Planhushållningen, planeringen och hushållet

I Forum för revolutionär analys och debatt nr 2/88 startades en både nödvändig och välkommen diskussion om vilka slutsatser som vi bör dra ut av erfarenheterna från de socialistiska ländernas utveckling. Jag har läst flera av artiklarna med uppskattning, men jag har några principiella invändningar i frågan om bestämningen av socialismens karaktär och om statens bortdöende. Jag finner det emellertid betydelsefullt att vidga diskussionen och även föra in erfarenheter från kapitalismens länder vad det gäller planering och demokrati, erfarenheter som bland annat stammar ur mitt yrkesområde, arkitektens.

Inom arkitekturen och stadsplaneringen framträder två föreställningar om produktionens karaktär på ett sätt som tydligt belyser ett av de kommunistiska visionernas fundamentala problem. Skall exempelvis staden uppfattas som ett samhälleligt produktionsmedel och planeras därefter för att bli ett effektivt maskineri eller bör den istället ses som en produkt som nyttjas på fritiden, som en scen för mänskliga möten och nöjen. Kan till exempel husbygget med sina mänskliga drag i behåll produceras i ett samhälle där produktionen är ”genomautomatiserad”. Kan vi verkligen skapa ”ett i verklig mening mänskligt samhälle”, med en fullt ut automatiserad produktion som förutsättning, så som Lasse Cornell hävdar i Forums utdrag ur hans bok Arbete och arbetsformernas utveckling, Göteborg 1986. Är det inte snarast en av 1800-talets utopiska förhoppningar vi möter i denna ståndpunkt, knappast en på moderna erfarenheter grundad ståndpunkt.

Redan med den grad av automation vi möter idag skapas mycket kniviga problem. Automationen tenderar att göra arbetaren till en betjänt och att föra upp vardagens beslut på en abstrakt och centraliserad nivå. Det är emellertid, så som i fallet med staden och stadsplaneringen, svårt att betrakta arbetet enbart som ett medel helt underordnat produktionsresultatet. Ju bättre människan har det materiellt desto större krav kommer hon att ställa på ett meningsfullt och rikt arbete, och på ett nyanserat och personligt format arbetsresultat. En större andel av arbetet måste då kopplas till olika former av ställningstaganden, dvs de kommer att innehålla moment av politisk planering eller av konstnärligt engagemang.

Detta fokuserar problemet att nå ett i verklig mening mänskligt samhälle på frågan om maktens och ägandets karaktär. För att klara ut denna måste vi ta steget in i de mer teoretiska frågor som berörs i Anders Nilssons artikel. Vad innebär det socialistiska ägandet och på vad sätt relaterar detta sig till värdelagen? Anders Nilsson menar mycket riktigt, att den marxistiska diskussionen alltför enkelt tänkt sig att ett statligt ägande och att en nationell planering av produktionen skulle avskaffa värdelagen. Han bevisar att den nationella egendomen faktiskt bygger på den borgerliga rätten, men kommer då istället till, vad jag kan förstå, att det socialistiska projektets verkliga genomförande måste skjutas på framtiden tills dess statens ”tid är ute” och den ”dör bort”. Lönearbetets och statens avskaffande är emellertid i allra högsta grad en politisk fråga, inte något som på ett senare stadium av sig självt följer av de då förändrade ekonomiska förutsättningarna. Jag tolkar det så att AN inte fullt ut dragit konsekvensen av den faktiska kopplingen mellan politisk makt och makt genom ägande och därmed alltför enkelt knyter värdelagen till några av det kapitalistiska produktionssättets yttre former.

Så länge ett förstatligande innebär att produktionens beslut hänförs till en från arbetarna och befolkningen isolerad förvaltning, så har heller inte produktionen i reell mening socialiserats eftersom folk då inte heller disponerar denna egendom. I praktiken kan detta betraktas som en form av ägande av produktionsmedlen knutet till politiska poster. Det har följaktligen blivit den privatägda verkstadens auktoritära organisation som kommit att användas som förebild för denna form av statligt organiserad produktion, med den i och för sig vällovliga ambitionen att avskaffa det kapitalistiska samhällets anarki. (jmf Marx, Kapitalet I, s 310f) Så långt är vi väl egentligen överens, men Anders Nilsson ser ändå inte att en förändring av utbytet i socialistisk riktning därmed måste kopplas direkt till utvecklingen av en reell demokrati.

Det kanske beror på att vi i så liten utsträckning diskuterat den socialistiska demokratins grundfrågor. Demokratin i denna mening kan inte ses som en fråga om formell rätt att välja politiska ledare, att delta i beslut eller att tillskapa en politisk kontroll över pressen. Demokrati i denna mening kan inte heller genomföras som ett omedelbart resultat av en politisk revolution, men dess uppbyggnad förutsätter en revolutionär omvandling av dess samhälleliga förutsättningar. Den kan endast identifieras som ett komplex av olika former för människors makt och kontroll över sina liv och arbetsinsatser. Ett komplex som genom sin sociala organisation också garanterar att en samhälleligt effektiv kunskapsprocess möjliggörs. Med kunskapsprocess menar jag då ett förlopp där människor själva till synes irrationellt tagit sig rätten att både pröva sina idéer, själva dra slutsatser och föra ut dessa till diskussion i samhället. Det krävs då bland annat en avancerad samhällelig offentlighetsstruktur som tillåter dessa erfarenheter att samlas och formas till kunskap och vetenskap.

Om vi med detta i minnet lite mer ingående tittar på värdelagen och dess bindning till den borgerliga rätten, leder detta oss till en principiell kritik av den politik som kommunistpartierna i de socialistiska länderna fört. Mervärdets existens, i sin kapitalistiska form, förutsätter ett exklusivt ägande, där det i arbetet skapade mervärdet tillfaller någondera av privatägarna vid ett varuutbyte. Man kan faktiskt hävda att mervärdet existerar även i en socialistisk form som det materiella överskott som skapas i produktionen. Mervärdet upphör emellertid att vara kapitalistiskt i den utsträckning som det disponeras/fördelas demokratiskt. Produkter byts inte längre mellan politiskt obundna privatägare, utan utbytet blir avhängigt av hur relationerna mellan integritet och självständigt ansvar för produkten, produktionen och fördelningen politiskt formas.

Socialismen reduceras därmed vare sig till en fråga om ekonomisk utvecklingsnivå eller till en fråga om statligt övertagande av produktionsmedlen. Den knyts istället till vilken nivå som demokratin utvecklats i samhället som helhet. Det blir utifrån en sådan slutsats ett allvarligt fel att primärt knyta värdelagens existens till existensen av varu- och  penningcirkulation i en mer allmän vardaglig mening. Det skulle leda till att de socialistiska ambitionerna i praktiken måste förskjutas till den lite utopiska situation då det skulle vara möjligt att avskaffa pengarna och att över huvud taget avskaffa köp- och bytesrätten. Om man å andra sidan menar att socialismen skulle vara genomförd med nationalstatens expropriation av produktionsmedlen och sedan hävdar den demokratiska centralismen som en exklusiv makt via en centraliserad nationell planering så kommer man till och med att stärka den borgerliga rätten. Staten får då både ansvar för all egendom samtidigt som samma statsapparat skall garantera att denna makt inte missbrukas. Nationalstatens fullständiga dispositionsrätt av mervärdet ökar arbetarens främlingsskap i arbetet. Ett kooperativt ägande som på samma sätt grundas på den exklusiva äganderätten skapar också den ett främlingskap framför allt inför produktens kvalitet och den miljöförstöring som tillverkningen ev orsakar omgivningen. Här finns åtskilliga faktiska exempel som visar på detta.

AN har däremot rätt när han hävdar att kapitalistiska ägandeformer i praktiken till viss del har upphävts inom systemets egen ram, men då, inte bara negativt såsom kapitalisternas inflytande över statlig egendom utan även positivt som folkligt inflytande över privat egendom genom kamp. Detta konstaterande förringar på intet sätt betydelsen av den socialistiska revolutionen, men fäster blicken på det fenomen som lägger grund för en upplösning av den borgerliga rätten i såväl kapitalistiska som socialistiska ekonomier, nämligen på det genom långvarig och långsiktig kamp framvuxna och befästa inflytandet och de på grund av intresse och erfarenhet uppbyggda självständiga organisationerna och folkrörelserna. Den närapå totala avsaknaden av levande folkrörelser i de socialistiska länderna är ett tecken som, enligt mitt synsätt, så väl som något annat poängterar den borgerliga rättens styrka i dessa länder.

Som Mao Zedong hävdade är motsättningar alltings drivkraft. Varje planeringsideal som bygger på harmonidrömmar strävar också efter ett socialt sett stillastående samhälle. På samma sätt drabbas varje försök att uppnå ett helt igenom rationellt organiserat samhälle. Att leva är en individuell konst fyllt av den enskilda människans inre motsägelsefulla viljor, — att bygga ett samhälle är en kollektiv konst full av många olika människors och gruppers motsägelsefulla erfarenheter och drömmar. Hushållet som grund för en socialistisk planering är orimligt, vi behöver ingen planhushållning i den meningen. Hushållet är och förblir grunden för den borgerliga rättsidén.

En samhällelig struktur av självständigt ansvariga inför alla dem som berörs av beslut är den enda möjliga vägen. Med detta synsätt är inte de traditionella formerna för direkt demokrati någon framkomlig väg, annat än i mycket begränsade sammanhang. Denna förutsätter ju att det vore möjligt att enkelt identifiera och samla alla de olika människor som är direkt berörda. Det skulle kräva att det vore möjligt att identifiera samhällen eller samhällsdelar som hushåll i en mycket gammaldags mening, så som en del 1800-talsutopister tänkte sig framtiden. Själva beslutsförfarandet kommer emellertid aldrig att vara det primära problemet. Det förblir istället hur kunskaperna om konsekvenser och alternativa möjligheter ska fördjupas hos alla inblandade parter. Makten över erfarenheten och över kunskapsprocessen har därför alltmer hamnat i kampens centrum, såväl i öst som här i väst. Desinformationskampanjerna sköljer över oss som stormvågor. Hur kunskapsprocessen skall kunna bli både en del i människors vardag och samtidigt vara folkets egen är den centrala olösta frågan.

25/11 1988 Lasse J

Debatten pågick även under 1989. Detta inlägg publicerades i Forum 4/88 och utdrag ur Lasse Cornells bok publicerades i nr 2/88. Lasse gick bort 1987 och förutom att han var en god vän förtjänar hans ovan nämnda bok om arbetet läsning även idag, då bortsett från hans avslutande revolutions- och industriromantiska avsnitt om arbetet under socialismen. Hans bok är i övrigt mycket nyanserad och väl belagd i hans studier som ekonomisk historiker.

För att visa att Marx också kunde se industriproduktionens baksidor vill jag komplettera denna artikel med några längre citat från Kapitalet, Band I, s309ff.

Trots de talrika likheterna och de nära sammanhanget mellan arbetsdelningen i samhället och arbetsdelningen inom en verkstad är dessa bägge olika, inte endast till graden utan också till arten. (…)

Arbetsdelningen inom samhället förmedlas genom köp och försäljning av olika arbetsgrenars produkter, medan delarbetenas sammanhang i manufakturen förmedlas genom olika arbetskrafters försäljning till samme kapitalist, som använder dem som kombinerad arbetskraft. Arbetsdelningen i manufakturen förutsätter, att produktionsmedlen är koncentrerade i en kapitalists hand, arbetsfördelningen i samhället däremot att produktionsmedlen är splittrade mellan många inbördes oavhängiga varuproducenter. (…)

Arbetsdelningen i manufakturen förutsätter, att kapitalisten har oinskränkt auktoritet över människorna, som endast utgör delar av en produktionsmekanism, som tillhör honom. Arbetsdelningen i samhället förutsätter inbördes oavhängiga varuproducenter, som inte erkänner någon annan auktoritet än konkurrensen, det tvång som deras ömsesidiga och stridiga intressen utövar mot dem alla – liksom i djurriket allas kamp mot alla mer eller mindre bidrar till att bevara betingelserna för alla arters existens. (…)

Den samhälleliga arbetsdelningens anarki och den manufakturmässiga arbetsdelningens despoti betingar varandra i det kapitalistiska produktionssättets samhälle.

Marx kritiserar anarkin i samhället men bestrider samtidigt en ”militär” organisation av produktionen. Han visioner om kommunismen är vaga och ibland uppe i det blå men i nedanstående citat från Ekonomisk-filosofiska manuskript 1844, s202 säger han, visserligen mycket abstrakt och allmänt,  något mycket mer rikt och komplext än vad som blivit till såväl inom kommunismen som inom kapitalismen. Inte minst betydelsefull är att förstå begreppet samhällelig, i all dess historiskt uppbyggda rikedom, dvs inte liktydigt med nationalstatlighet, så som det oftast kommit att förstås.

Det positiva upphävandet av privategendomen i dess egenskap av mänsklig självalienation och därför som tillägnelse av det mänskliga väsendet för och genom människan; dvs som människans fullständiga och medvetna återvändo till sig själv som samhällelig, dvs som mänsklig människa, inom ramen för den hittillsvarande utvecklingens hela rikedom. 

 

Låt inte maten tysta munnen

Denna artikel är publicerad i Folkets Historia, nr 3, 1988. Jag har idag en dröm att realisera både frukostföredrag och soppseminarier för att samtala om tidens stora och svåra frågor under gemytliga former. Frågan är om vi i vår tid verkligen förmår ta oss den tiden som krävs.

Mat och ätande har naturligtvis intagit en synnerligen central plats i allt mänskligt liv, särskilt i alla äldre kulturer. Eftersom maten så tydligt framstod som det mest näraliggande målet för det ursprungliga primitiva arbetet, samtidigt som hungern ständigt påminde om den alltid hotande hungersnöden, kom mycket av såväl det religiösa livet som arbetets rutiner att kretsa kring måltiderna.

Kring maten och ätandet har också många mytiska föreställningar och ritualer utvecklats och rotats djupt i våra seder. Men det var inte bara matens betydelse i sig för oss människor, som dessa ritualer manifesterade. Arbetet som lagts ned för att fånga, odla, tillaga maten osv var ju organiserat i någon form av social ordning och måltidernas ritualer blev därigenom även uttryck för den rådande sociala ordningen. På medeltiden reglerades till exempel med stor detaljrikedom sådant som hur och var man satt, i vilken ordning maten fördelades osv, medan deras bordskick idag uppfattas som rått och snuskigt. Hygien och finess var inget centralt tema, utan ritualerna hade som främsta uppgift att anvisa vars och ens plats och rang. Medeltidens måltider vittnade därigenom emellertid inte bara om skillnaderna i makt och ställning. Den gemensamma måltiden knöt hushållen, brödraskapen, förbunden samman i sina lokala hierarkier. Måltiden var och har också förblivit en av våra viktigaste sinnebilder för gemenskap. En hållfast överenskommelse om samarbete slöts på ett naturligt sätt med en gemensam måltid, en tradition som än idag har ett starkt fäste i exempelvis affärsvärlden, där ett slutet avtal oftast kröns med en middag.

Mycket av gästfrihetens traditioner i Europa förknippar därför även måltiden med fredens och sammanhållningens budskap. Genom att bjuda de fattiga på mat och dryck vid de stora festerna på bröllop och begravningar kunde de välbärgade exempelvis befästa den samhälleliga gemenskapen och freden.

Inget av detta bör emellertid framstå som särskilt okonventionellt eller orginellt att hävda. Men det finns en aspekt på måltidens glädjeämnen och inte minst dess kulturella betydelse, som sällan nämns i den historiska litteraturen. I de stora hushållen ingick allt arbetsfolket och den gemensamma samlingen vid maten gav betydelsefulla tillfällen till erfarenhetsutbyte och informella samtal. Här kring maten kunde såväl vardagens vedermödor luftas och diskuteras, som mer exeptionella erfarenheter förmedlas av långväga gäster. Alla sådana tillfällen för samling och samtal har självklart varit av avgörande betydelse för kunskapens och kulturens utveckling, före det skrivna ordets genombrott med organiserad postbefordran och tryckta tidningar och böcker. Sång, tal och spel hörde också till måltidens traditioner. Detta visas inte minst av den betydelse för framväxten av ett modernt politiskt och kulturellt liv, som tillskrivs värdshusen och kaféerna i Europas storstäder.

Mr Syntax (återkommande skämtfigur av Rowlandson) tar ett hem för ett värdshus
Mr Syntax (återkommande skämtfigur av Rowlandson) tar ett hem för ett värdshus
Bråk på ett "Coffey House" i Bath
Bråk på ett ”Coffee House” i Bath
 Scen från ett engelskt värdshus från 1700-talets senare del. Ur The English Inn. s 122
Scen från ett engelskt värdshus från 1700-talets senare del. Se The English Inn. s 122

Värdshusen och krogarna har i den europeiska kulturen baserats på två samverkande behov. Som skäl för en officiell uppmuntran fanns behovet av gästgiverier för det ökande antalet resande, medan det oftast var den mindre välsedda vin- resp. ölförsäljningen som gav den ekonomiska grunden. Värdshusen blev särskilt i England centra både för handelns nyhetsbehov, för politikens organisering och för framväxten av ett kulturutbud överhuvud taget. Där kunde det lokala skvallret och de politiska grälen sammanfogas med mer långväga nyheter.

Genom att storstadens många värdshus och kaféer på ett helt annat sätt än hushållen och brödraskapen stod öppna för var och en, kunde samtidigt en ny differentiering växa fram. De olika matställena kunde utveckla ett rykte om sig att vara tillhåll för sin egen speciella stamkrets, sina speciella traditioner och diskussionsämnen. På så sätt skapades förutsättningar för en fri föreningsbildning helt vid sidan av hushållen och de mer eller mindre som hushåll organiserade privata företagen. Men efterhand som denna specialisering institutionaliserades minskade emellertid deras öppenhet.

Röstvärvning vid ett värdshus. Lägg märke till att värdshusets skylt behängts med en valbanderoll. Ur The English Inn. s 207
Röstvärvning vid ett värdshus. Lägg märke till att värdshusets skylt behängts med en valbanderoll. Ur The English Inn. s 207

Såväl politiska partier som mer kulturellt definierade klubbar skaffade sig efterhand egna lokaler med begränsad tillgänglighet. Gästgiverier utkonkurrerades efterhand av hotellen som mer diskret och samtidigt mer förnämt kunde logera den övervägande andelen välbärgade resenärer.

På ett likartat sätt avskiljdes även kulturutbudet från sin gamla anknytning till värdshusen. Det började med att logeteatern, som ursprungligen antas ha fått sin form från den traditionella värdshusgården med sina loftgångar, frigjorde sig från  detta sammanhang, för att så småningom betraktas som för fin för att beblandas med matos och högljudda meningsyttringar. Samma sak skedde senare med musiklivet, tidningsläsandet osv. Trots att till exempel mycket av Schuberts kammarmusik skapats på värdshusen kring Wien uppfattade nu den nya kultureliten alla sådana anknytningar vara av ondo. Det blev istället den renodlade och ”störningsfria” konstnjutningen som premierades.

Simpson´s the Strand vid sekelskiftet. Så här var det också inrett enligt beskrivningarna tiden närmast efter det den öppnades i London 1848. Se Buildings and Society. s 237
Simpson´s the Strand vid sekelskiftet. Så här var det också inrett enligt beskrivningarna tiden närmast efter det den öppnades i London 1848. Se Buildings and Society. s 237

Som en följd av detta, i samverkan med en starkt växande borgerlig konservatism, omvandlades näringsställena. För borgerskapet framstod värdshusen vid 1800-talets början som förfärande, oordnade och okultiverade i denna tid då en konsolidering av vunna politiska och kulturella framgångar stod på dagordningen. I London, som tidigare varit föregångare med en ovanligt bred politisk öppenhet knuten just till alla sina värdshus, introducerades 1848 en helt ny typ av matställe med stor framgång inom den nya överklassen. Denna benämndes med det från Frankrike lånade ordet restaurant. Här på Simpson´s, the Strand, som dess första ”riktiga” restaurangen hette, kunde man äta god mat i stillhet förnämnt serverat på skinande rena, vita dukar. De flesta lite finare matställen inreddes nu med denna restaurang som förebild. De annars traditionella båsen togs bort så att inga skumma hörn skulle kunna bli tillhåll för påträngande palaver och stoj.

I dessa nya inslag i stadens uteliv kunde inte längre nyheterna, åsiktsutbytet och det fria samtalet spela den roll den fått i värdshusen. Det var nu istället den goda maten och möjligheten att visa upp sina påkostade och vackra hustrur, som gav den centrala dragningskraften på den penningstarka publiken. Jämfört med idag kunde det ibland gå nog så livfullt till, men scenen behärskades ändå fullt ut av de höga cylinderhattarnas etikett och konversation. Samtalen blev i allt högre utsträckning till en fråga om konversation inom en liten privat krets, med uppgift att förhöja smaken på en delikat måltid. De skulle gärna föras intelligent och bildat, men så att de vare sig blev påträngande eller betydelsefulla. Det tidigare borgerligt okonventionella blev under 1800-talets lopp till en alltmer trång konvention.

På den vägen har matkulturen utanför hemmen och de interna sällskapen utvecklats fram till våra dagar. Men frågan är om det inte är först då matställena övergavs av de intellektuella och av kulturen, som de negativa sidorna i vädshustraditionerna med spritmissbruk och horeri kunde bli så framträdande i utelivet, som det blev mot artonhundratalets slut. Hemmens, partiernas och klubbarnas privata och slutna karaktär kom därigenom att ytterligare betonas och deras gamla relationer till det så kallade utelivet bröts närapå helt. Måltidens gamla samband med den snävare slutna gemenskapen stärktes återigen och den fria bildade diskussionen fördes allt oftare bakom lykta dörrar. Därigenom minskade tyngden i det folkliga erfarenhetsutbytet och borgerligeheten kunde på så sätt stärka sin kontroll över den samhälleliga kunskapsprocessen.

Matsal i ett sovjetiskt bostadsprojekt från 1929. Man tänkte sig här att maten skulle komma på ett löpande band från ett kök placerat i våningen under. Ur Kollektivhus. s 83
Matsal i ett sovjetiskt bostadsprojekt från 1929. Man tänkte sig här att maten skulle komma på ett löpande band från ett kök placerat i våningen under. Ur Kollektivhus. s 83

För de utopiska socialisterna var matfrågan i ännu högre grad reducerad till själva ätandet. De såg den ”kollektiva” utspisningen som ett uttryck för en socialistisk gemenskap. Samhället skulle garantera alla mat, vilket tolkades så att var och en skulle likt munkarna tilldelas sin dagliga rätt i stora matsalar. Det fanns aldrig inom den ramen någon föreställning om att kollektivitet skulle kunna bygga på en utveckling av den europeiska värdshustraditionen, trots att det var just på kaféer och värdshus som den socialistiska idéen i många fall utvecklats och formulerats. Hur förödande en sådan inställning blir för ett levande samhälle kan en resa till Moskva visa, där allt fritt ”uteliv” praktiskt taget gjorts omöjligt.

En betydelsefull förändring i våra restauranttraditioner har dock skett under de senaste åren. Intresset för stadens matställen har ökat radikalt. Men uppgiften att lyfta fram krog- och kafélivet i vår kultur är det bara de kommersiella krafterna som påtagit sig. Den har knappast uppfattats som en kulturfråga av vidare samhällsintresse. Utelivets renässans har åtminstone ytligt sett givit ett vidgat utrymme för levande samtal och diskussioner, men det kräver för att det ska återfå sin betydelse att vi bekymrar oss om krogtraditionerna och om uteätandets former.

Borgerskapets kamp mot en levande krogkultur har sedan 1800-talet bedrivits bland annat med hjälp av det folkliga stödet till olika alkoholrestriktioner och inte minst genom hälsovårdsnämndernas sätt att formulera hygieniska krav. Här finns ett viktigt och spännande område för forskning. Genom att i källorna studera striderna mellan restaurangägarna och de politiskt tillsatta nämnderna skulle man säkerligen hitta mer av maktpolitiskt värderande slag än vad vi idag föreställer oss. Direkta krav på möbleringen har inte varit ovanliga. Hetsiga och livliga diskussioner är faktiskt ännu idag på många håll skäl nog att dra in utskänkningstillstånden, vilket genast ger synnerligen ogynsamma förutsättningar i konkurrens med de matställen som begåvats med fullständiga spriträttigheter. Ur kulturell synvinkel skulle det vara betydligt bättre med generella alkoholrestriktioner än att som nu knyta dessa till att stället ifråga besöks av en så kallad städad publik.

P1030139

Ett kafé i Tallin som startpunkt för stadsutvekling i ett stadsnära äldre industriområde med ateljéer, pop up butiker, restauranger m.m.
Ett kafé i Tallin som blivit startpunkt för  en radikal och levande stadsutveckling i ett stadsnära äldre industriområde med ateljéer, pop up butiker, restauranger m.m.

Vi måste inse att utelivet har en central betydelse för en fri samhällelig kunskapsprocess. Vi får inte tro att vi kan bekämpa alkoholmissbruket genom att bekämpa krogar och värdshustraditionen. Det är ju när kulturen inte förmår bryta våra sociala hämningar som alkoholen får spelrum.

Det måste vara möjligt att föra fram en ny mer konstruktiv koppling mellan kulturpolitik och alkoholpolitik.

 

Litteratur:

BILLINGTON, JAMES H, Fire in the Minds of Men. Origins of the Revolutionary Faith. New York 1980
CALDENBY, CLAES & WALLDÉN, ÅSA, Kollektivhus. Sovjet och Sverige omkring 1930. Stockholm 1979
GORHAM, MAURICE & DUNNET, H McG, Inside the Pub. London 1950
JADELIUS, LARS, Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur med utgångspunkt från Helsingborgs konserthus. Göteborg 1987
RICHARDSON, A E & EBERLEIN, H DONALDSON, The English Inn. Past and Present. A Rewiew of Its History and Social Life. London 1925
SENNET, RICHARD, The Fall of the Public Man. New York 1974
THORNE, ROBERT, ”Places of Refreshment in the Nineteenthcentury City.” Buildings and Society. London 1980

Vad är det för stad vi behöver?

Idag ska städer vara moderna, konkurrenskraftiga och locka till sig såväl turister som företag. Men blir sådana städer också levande och spännande? Jag menar att stadslivet bör stå i fokus för stadsplaneringen och att ett bra samspel mellan det nybyggda och det gamla ger liv och dynamik. Tidigare publicerad i Byggnadskultur 2/09

Modern, spännande, häftig eller nyskapande är ord som ständigt upprepas på tal om arkitektur och stadsbyggande. På Södra Älvstranden i Göteborg skulle man exempelvis bygga något som skulle ge staden ett nytt ansikte, sas det. Något som helst skulle väcka uppmärksamhet över hela världen och sätta Göteborg på kartan. Många talar om ”city branding” och vill då oftast ge sin stad en framtidsinriktad framtoning. Det är lätt att fångas av sådana ord när arkitekter och visionärer ska ”sälja in” sina förslag.

En modern stad låter bra, men kan i praktiken innebära nästan vad som helst. ”Vi måste göra något som sticker ut”, sägs det, men det verkar betyda att man ska göra precis som många andra städer runt om i världen. Kylig och abstrakt anonymitet verkar just nu vara ett lättsålt recept för moderna byggnader. I vissa fall satsar man på något sällsynt högt eller bara något extremt konstlat. Ett dyrt och arkitektoniskt avancerat monument tänks då lösa en stads identitetsproblem.

Kontorshus på Norra Älvstranden, Göteborg
Kontorshus på Norra Älvstranden, Göteborg

Stadsliv – framtid – hamnliv

I många städer har man ambitioner att flytta ut all hamnverksamhet till utfyllnader utanför staden. Delvis beror det på att transportsektorn kräver stora ytor och genererar tung trafik. Men det beror också på att dessa verksamheter strider mot trendiga drömmar om ett city med kontor, konsumtion och nöjen. I hamnstäder över hela världen vill man bygga monumentala kulturinstitutioner på framträdande platser vid vattnet.

I praktiken fylls de flesta gamla hamnområden av exklusiva bostäder, anonyma storbolagskontor och kanske en och annan restaurang. Endast i undantagsfall blir resultatet det man drömt om. Varför då inte låta några varv, några färjor och någon enstaka industriell verksamhet få vara kvar och bidra till liv och rörelse? Se vilken dramatik Götaverkens reparationsvarv bidrar med i Göteborg om man betraktar hamnen som en teaterscen. Jämför det med kontorsbyggnaderna som alldeles intill på nya Lindholmen försöker symbolisera kreativitet och modern spetskompetens. Där tycks man tänka att ett så enkelt grepp som att göra ett hushörn spetsigt skapar spänning, dynamik och puls.

Camden Lock Market, London
Camden Lock Market, London

Andra förebilder

Finns det då moderna förebilder av annat slag? Jovisst, men de betraktas sällan som moderna eftersom de ofta utvecklats i äldre bebyggelsemiljöer. Ett exempel är Camden Lock Market i London som med sitt brokiga utbud blivit ett av Londons största besöksmål, inte minst för de unga. Andra spännande förebilder är Granville Island i Vancouver, liksom hamnområdena i Amsterdam och den brett upplagda stadsutvecklingen i Barcelona.

Styrkan i dessa exempel är inte dess arkitektur sedd som visuell konst. Liksom i andra hamnområden uppförs även här nya byggnader som desperat syftar till nyskapande. Styrkan ligger snarare i förmågan att hantera relationen mellan process och resultat. Resultaten ses inte som en harmoniskt gestaltad slutprodukt, utan mer som ett större eller mindre steg på en resa. Det möjliggör kontinuerliga förbättringar och anpassning till förändrade förutsättningar och önskemål.

Bostäder i hamnläge i Århus
Bostäder i hamnläge i Århus

Fokus på stadens liv

I Christopher Alexanders monumentala bok- verk ”Nature of Order” från 2002 behandlas vad en levande miljö är och hur en levande arkitektur kan uppnås. Detta betydelsefulla verk borde studeras och värderas av alla som arbetar med byggnadskultur. Precis som staden kan inte hans tankar och arkitektur ses som något slutgiltigt, men han ger oss tankeredskap som öppnar för ett modernt och processinriktat förhållningssätt.

Det går att medvetet gestalta en spännande och levande stad, men det förutsätter att man har fokus på stadslivet – inte på utseendet. Stadslivet får emellertid inte bara bli något som ”konsumeras” av turister eller betraktas som en semesterupplevelse. Besökare av alla slag är naturligtvis viktiga för det lokala näringslivet och bidrar till ett rikt stadsliv, men ska vi få en spännande stad krävs intressanta verksamheter, interaktion och oväntade möten året runt.

Nyckeln till en modern stad är ett samspel mellan inne och ute där varierade verksamheter ger rum för både arbete och fritid. Staden blir spännande och uttrycksfull om de nya byggnaderna vågar utveckla ett mångfacetterat och positivt samspel med stadslivet och de äldre husen.

Genuin och hållbar modernitet?

Vi behöver en stad som är demokratisk, kreativ och socialt och klimatmässigt hållbar. Men hur ser en sådan genuint modern världsstad ut, där folk får spelrum att skapa, visa upp och testa sin syn på framtiden?

En dynamisk stad kan inte förkasta det befintliga. Det gamla, halvgamla och det nya hjälper oss att förstå tiden och historien som en utveckling vi gemensamt ska ta ansvar för. Samtidigt ger historien oss rötter, existentiell förankring och meningsfulla samband över tid. Historien hjälper oss att hitta till framtiden, att värdera miljöer och förstå våra mer tidlösa behov.

Kravet på en levande och mänsklig stad får emellertid inte innebära ett nostalgiskt och välansat återskapande av en gammaldags stillastående ”harmonisk” stadsmiljö. En modern stad ska tvärtom ge utrymme för förändringar som berikar den. Därför måste vi värdera våra kulturarv omsorgsfullt och kritiskt för att kunna bygga vidare på dem och förnya där det behövs.

Det nybyggda behöver inte heller på ett konstlat sätt kontrastera mot det gamla. Tvärtom kan äldre byggnadssätt många gånger representera kvaliteter för det moderna livet, medan modernismens hus kan vara så låsta till sin tids idéer att de snabbt blir omoderna och svåra att leva med. Genom betoningen av en funktion, av ett sätt att leva och arbeta har en del av våra modernistiska arkitekturtraditioner svårt att stödja en dynamisk och föränderlig stad.

Att inte gömma det vardagliga arbetet

Infarten under bron till Granville Island
Infarten under bron till Granville Island

En blandning av nya och gamla hus, som är generellt användbara och i mänsklig skala, visar sig ofta ge mer utrymme för flexibilitet, delaktighet och igenkänning. Många traditionella stadsområden har därför gradvis kunnat förnyas och på många håll blivit en spelplan för kreativitet och ett rikt stadsliv med ett småskaligt och publikt nyföretagande. Dessa stadsdelar visar dessutom, vilket jag menar är viktigt, att vi inte i modernitetens namn behöver gömma undan arbetets byggnader och det vardagliga arbetet. På Granville Island som tidigare var en tungt industriell ö har man gått den motsatta vägen och låtit de ”tunga” verksamheterna samsas med nya mer konsumtionsinriktade och därigenom skapat en unik attraktionskraft.

Fokus på sociala innovationer

Vi behöver hitta arbetssätt och former som inte bara ger uttryck för ett rikt stadsliv, utan som också själva skapar stadsliv på lång sikt. Stadsbyggare och antikvarier måste se bortom det enskilda huset eller det enskilda byggprojektet och tillsammans med medborgare och politiker förnya våra framtidsföreställningar. Vi måste se och förstå historien och våra kulturarv som utvecklingsbara tillgångar.

Med kunskap som grundar sig på erfarenhet, delaktighet och forskningsbaserade framtids-studier kan vi bättre hantera en komplex utveckling. Ska vi kunna ta ansvar för framtidens städer måste kortsiktiga trendstudier, som idag kallas för omvärldsbevakning, underord-nas en mer djupgående förståelse av både historiska förändringar och mänskliga behov.

Djärvare politiska beslut

För att en plats ska stå sig i konkurrens med andra platser räcker det inte att kalla in några internationellt erkända arkitekter. Ska vi kunna göra våra städer intressanta och hållbara krävs att lokalt och internationellt kunnande samverkar långsiktigt och strukturerat.

Det är lätt att säga blandstad, men svårt att göra. Arkitekttävlingar och traditionella arkitektuppdrag ger ofta nya infallsvinklar och goda förslag, men innebär samtidigt en begränsning i tid och tänkesätt. Det är först när vi lämnar föreställningen om det moderna som 1) något som förverkligas i ett sammanhang och 2) som ser radikalt annorlunda ut, som kunnigare och djärvare politiska beslut kan komma till stånd. Vi behöver exempelvis pröva nya vägar för att inte de expanderande kon- torsverksamheterna ska förbli slutna mot staden och därigenom motverka en kreativ, levande och attraktiv stadsmiljö.

Jag ser ett behov av ett centrum för utbildning och utveckling som tar sig an frågor om ett kreativt och hållbart stadsliv på ett seriöst och tvärvetenskapligt sätt. Ett centrum som inte förenklar motsättningen mellan bevarande och förnyelse, utan försöker hitta nya vägar som passar i ett både hållbart och humanistiskt samhälle. I den läroprocessen bör inte minst kulturarvs- och byggnadsvårdskompetens bidra med väsentlig kunskap.