Teater, teatralitet och offentlighet (Del 7)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Sociala företeelser är komplexa och relaterar sig i praktiken till flera olika begrepp med sinsemellan oklara och svårfångade relationer. Det finns åtskilliga exempel på hur en definition av ett ord visserligen genom sin elegans kan attrahera läsare, samtidigt som en sådan renodling hindrar en förståelse av en företeelses faktiska komplexitet.

För att kunna förstå exempelvis teaterns plats i offentligheten, har det varit vanligt att ta en definition av ordet teater som utgångspunkt. Teatersituatio­nen har på så sätt ofta kommit att en­samt stå i focus på bekostnad av inte minst teaterbyggnaden och teaterinstitutio­nen.

Per Edström och Pentti Piha vill exempelvis i den bland tea­terfolk förankrade hand­boken Rum och teater begränsa teaterns bety­delse till “den gemen­samma fan­tasi­upplevelse människor får i det ögonblick en gestaltare med hjälp av sina kroppsliga uttrycks­medel och andra hjälpmedel berät­tar något för de människorna”. (Edström & Piha, 1976, s 10)

Redan ett par sidor senare har denna definition fått som konsekvens att sam­tidigt som vissa tea­terbegrepp utesluts ur dis­kussionen, praktiskt taget alla fram­föranden för publik inbegrips i teaterbegreppet, så­som prästens predi­kan och akro­batens eller musikantens framförande av sina konster. Som ett för tea­tern möjligt exempel på kroppsligt ut­trycks­medel räknar de till och med upp hara­kiri, dvs ett reellt själv­mord. (Aa s 12)

Mer givande blir en definition om den såsom hos Denis Bablet är disku­terande. (Bablet, D, 1977 s 94f) I sak hade även han blivit intres­san­­tare om han mer medvetet analyserat förhållandet mellan olika i samman­hanget använda ord, de kulturellt formade begreppen och det komplex av företeelser som brukar benämnas teater.

Man kan då bli varse på vad sätt olika definitioner av teater är inlägg i teater­debatten. Om man som Bablet gör, erkänner att de flesta teaterplatser uppfattas som teatrar även om där inte spelas teater måste man också till skillnad från Edström och Piha erkänna teaterbyggnadens självständiga bety­delse för teaterupp­­le­vel­sen. Om man därutöver, som jag, vill poängtera teatern som insti­tu­tion vars aktörer intar platser i offentligheten på många andra sätt än via teaterscenen, vidgas teaterns idé och syfte.

Teaterinstitutionens betydelse för det lokala offentliga livet omfattar alltså mer än dess teateruppsättningar, vilket inte på något sätt hindrar en dis­kussion om teatersituationens innersta villkor och uppgifter. Det är till och med så att en av teaterns kärnfrågor kommit att bli en central fråga för det moderna samhällslivet.

På samma sätt som Edström & Piha betrak­tar prästens predikan som ett skådespel, har det blivit på modet inte minst bland postmodernistiska skribenter att betrakta offent­ligheten som en teaterscen. Likheterna kan tyckas vara påfallande och krav på spänning och dramatik framförs med rätta efter det att modernismens betoning av det ändamålsenliga och äkta kommit att stå som sinnebild för tristessen själv.

Som grundtema i sin fascinerande och tanke­väckande bok The Fall of the Public Man för exempelvis Richard Sennet fram att en fungerande offentlighet kräver att man betraktar denna som teater, att man lär sig agera opersonligt inför en anonym publik. Hans kritik av alla strävanden efter att uppnå personlighet och intimitet i den offentliga sfären är hård.

Även om han enligt min mening mycket slagkraftigt påvisar en falsk intimitet i dessa strävanden, så mis­sar han den viktiga skillnaden mellan att som person agera i offentligheten och att agera som skådespelare. Det offentliga samtalet bygger på ett tydliggörande inför publiken om vad som är spel och vad som är verk­lighet.

Det vill säga gör jag ett utspel i offentligheten får jag stå till svars precis för vad jag säger, spe­lar jag teater formuleras mitt ansvar på ett helt annat sätt. Figuren Ronny Jönsson kan bära nazistsymboler utan att skådespelaren Claes Malmberg kritiseras, medan popartisten Pernilla Wahlgren med rätta fick utstå mycket hård kritik för detta. Även om hon som artist eller någon annan som politiker inte visar upp sitt privat­liv kan och bör inte dennes offentliga identitet uppfattas som en roll i teaterns mening.

I oklarheterna kring privat och offentlig identitet ligger några intressanta frågor som rör institutionalisering och offentlig arkitektur begravda. I de senaste årtiondenas diskussioner om stadens offentlighet och om de fria teatrarnas erfarenheter har det enligt min uppfattning fram­kom­mit ett flertal anledningar att ifrågasätta institutionsteatrarnas identitet, orga­nisa­tion och rumsideal.

Dessa erfarenheter har emellertid knappast resulterat i någon egent­lig för­ny­else. Orsaken till detta tror jag bör sökas i den radikala teaterns historia.

Många av de tankar som mer eller mindre medvetet ligger i botten för kulturinsti­tu­tioner och auditorier idag, formades kring nittonhundratjugotalet. Sedan dess har det tyckts helt ovedersägligt att salongen i våra teatrar skall uppfattas som under­ordnad scenen och att den moderna tea­ter­bygg­na­den så lite som möjligt skall dra uppmärk­samheten från skå­de­spelet.

En festlig salong eller publikens sällskapliga närvaro uppfattas stå i mot­sättning till konstupplevelsen. Per Edström och Pentti Piha, till exem­pel, snarast förstärker denna tankegång. Funktiona­listernas strä­van efter en luftig och abstrakt spelplats har hos dem glidit över till ett krav på ett absolut “neutralt” svart teaterrum.

Den neutrala teaterlokalen skall vara mörk. Svarta väggar och svart golv. Inga ljusinsläpp. Då kan man med hjälp av ljus, projektioner, bilder, draperier, dekorationer, dräkter och andra hjälpmedel skapa allt det gestaltaren behöver för att göra teater. 

(Text och bild ur Edström & Piha 1976)

Neutral teater

I ljuset av de dis­kus­sioner om kultu­r­en, offentligheten och sta­den som förts under senare år finner jag själva grundidén vara olycklig och inte heller så neutral till upp­level­sen av skådespelet som den före­faller vid ett för­sta påseende. För att försöka bygga under en sådan kritik skall jag till att börja med berätta något om den historiska bakgrund­en.

Den moderna teaterns genombrott

Redan 1849 hade musikern Richard Wag­ner med sin skrift Konsten och revolutionen, vänt sig emot sällskapslivets, loge­systemets och det bor­g­er­­lig­a teaterlivets mest exhibi­tionistiska drag. Vid denna tid var tea­t­rarna oftast en plats där det fördes livaktiga och häftiga diskussioner i bland annat moraliska frågor, men också en plats dit de välbeställda männen gick för att visa upp fruar och döttrar i eleganta kläder och dyrbara smycken. (Jfr Sennet, 1974, s 74 och Rask, 1972, s 87)

Wagner opponerade sig mot den traditionella teatern med krav på att denna borde bli en hela folkets mötes­plats. Trots att slavar, kvinnor och s k ut­länningar inte hade rätt att närvara i den grekiska teatern, menade han att den var en exceptionell manifestation av hela samhällets gemen­skap. Med hänvisning till denna skriver han att

(…) detta folk strömmade samman från stadsförsamlingen, från marknads­plat­sen, från landsbygden, från skeppen, från de avlägsnaste trakter, fyllde i tio­tu­sental amfiteatern för att se de djupaste tragedier, Prometheus, uppföras, för att samlas inför det väldigaste av alla konstverk, för att förstå sig själv, begripa sin egen verksamhet, för att med sitt väsen, sina likar, sin Gud smälta samman i den innerligaste enhet (…) (Wagner 1887, cit ur Kleberg, 1980, s 61f)

Ett betydande steg för att realisera ett sådant ideal i en teaterbyggnad togs med Bayreuth Festspiel­haus, som stod klart 1876. Det var ritat av arkitekten Otto Brückwald i nära samarbete med Wagner. (Jfr Kleberg, 1980, s 62)

Om den grekiska teatern varit en manifestation av enhet inom en sluten krets av medborgare, i vilken både scenens aktörer, pjäsernas författare och publiken ingick, så byggde 1800-talets teater på yrkes­mässigt och avlönat skådespel med en individuellt betalande publik.

Även om denna Wagnerska teaterbyggnad med en sådan förutsättning snarast förutsatte en stärkt uppdelningen mellan scen och salong, så uppvisade den även ett allvarligt försök att omvandla den traditionella tudelningen. Om scenen i den europeiska logeteater­traditio­nen varit ett bihang till salong­en, så skapade Wagner och Brückwald en teater­bygg­nad där det om­vända förhållandet skulle kunna sägas råda.

Genom att utnyttja endast en smal sektor av amfiteatern, istället för den romerska halvcirkeln, kunde de stärka scenens makt över publiken. Publiken un­derkastades skåde­spelet genom att tillsam­mans, som en man, föras till känslo­mässiga sen­sa­tioner långt bortom den vardagliga erfarenheten.

I och med att publiken inte stördes av att se varandra, skulle de fångas av scenens fik­tiva händelser och som indivi­der förenas i konstupplevel­sen. Wagner sökte upprätta en­het genom att försvaga pub­likens känsla av konkret sällskaplig närvaro.

Modernisterna och de radikala teatermännen byggde vidare på Wagners ”folkteater­tankar”, men försökte därutöver finna en form för ett teater­auditorium, som tonade ned dualiteten mellan publikens verk­lighet och skådespelets ideal­värld.

Tanken att scen och salong skulle uppfat­tas som ett och samma rum blev med modernismens genombrott en framträdande ambition. Man vän­de sig då främst mot den tradi­tio­nella in­ram­ningen och avgränsningen av scen­­rummet gente­mot publik­rum­met.

I en programmatisk artikel, ”Dra­ma, musik och arkitek­tur” i Bygg­mästaren 1927, presenterade en svensk banbrytande modernistisk arkitekt, Uno Åhrén, uppfattningar och teorier med denna inriktning. Liknande tankar, som de han i denna artikel förmed­lade från Oskar Strnad och teater­diskussionen i Wien, skulle komma att få stor bety­del­se för gestalt­ningen av praktiskt taget alla former av audi­torier framledes. Åhrén menar här bland annat:

Medan filmen och den illusionistiska teatern vill verka genom naturalistisk tro­värdighet, vill den nya teatern, liksom den äldsta alltifrån den grekiska över den medeltida till Shakespeare, suggerera en från det faktiska mer eller mindre fri verklighet mitt ibland oss, låta konstverket växa organiskt fram i sin egen reali­tet.

För regissören blir i det senare fallet uppgiften oerhört mycket svårare men också tacksammare. För det första måste han fordra upphävandet av skillnaden mellan scenen som en värld för sig skild från ”salongen”. Scenen blir från att ha varit ett tittskåp det centrala i teaterkomplexets tillvaro. Det utklippta er­sät­tes med det i den fria rymden självständigt uppväxande. Ridåscenen utbytes mot en fri och öppen spelplats under samma rymd som åskådarens. (Åhrén,1927, s 13)

Skådespelet är en diktad verklighet, som vill upplevas av publiken, och som pub­liken vill uppleva. Detta ”uppleva” betyder: glömma allt annat, inbegripet sig själv, oemotståndligt acceptera diktens verklighet som den enda, som i hand­­­lingens ögonblick finns till, medan allting annat blir skugga.

Drag nu konsekvenserna beträffande rummet. Skall skådespelet kunna utnyttja sina möjligheter att i full mening förverkligas, är det tydligt, att all an­nan påtaglig verklighet så mycket som möjligt bör hållas undan. Det abstrakta rummet blir det ideala. (Aa s 14f)

Med denna “enrumsprincip” kombinerad med ett “fritt”, “abstrakt” rum uppnådde funktio­na­lister­na en pub­lik­­situa­tion liknande den i masspro­duk­tionen. Var och en som valt att köpa biljett kunde så ges ett intryck av likvärdighet. Det gav en föreställning om att makten över kulturut­budet helt för­flyttats till en individuell valsituation.

Genom att ge det nya publik­rum­met en abstrakt karaktär gav man den sam­lade pub­liken en befriande upp­level­se av obe­grän­sad rymd, sam­tidigt som rum­met i realiteten slutits från alla icke regisserade intryck och från den ”faktiska” omvärldens påtaglig­het och vardaglig­het.

Uno Åhrén liksom de flesta teaterteore­tiker sökte därmed lyfta fram teaterns egenvärde genom att rumsligt sett dra in auditoriet i skåde­spe­let och på så sätt ge publiken en känsla av deltagande. Ett viktigt arkitek­toniskt drag i detta abstrakta teaterrum blev därmed en markerad distans till samhället utan­för, ofta gestaltad som en sakralt stegrad väg från gatan över kapprum och foyer för ett slutligt inträdande i konstens ideala rymd.

Dessa tan­kar kom att utvecklas längst i konserthusbyggena, såsom i Göteborg och Helsingborg, men men kan också sägas känneteckna moderna tea­ter­byggen, som Malmö Stadsteater.

Läs vidare i del 8, Institutionaliseringen av det offentliga rummet.

Platser — Identitet och gränsrum (Del 6)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Med stöd av en grundläggande kritik av den ensidigt individualiserande och ab­straherande samhälle­lighet, som är förknippad med det ”moder­na” samhäl­let, hävdar jag att nyckeln till en framåtsyftande utveckling av arkitekturen finns i kritiken av modernismens rumsbe­grepp.

Om man inser att demokrati och frihet kräver en nyanserad rumslig ansvars­fördelning kan man studera relationer mellan platser och gestalta soci­alt/rumsliga relationer. På så sätt blir Sacks studier av grundläggan­de betydelse för arkitekturteorin.

Visserligen stödjer sig också Sack på fenomenologisk filosofi, men han vidgar denna på ett insiktsfullt sätt med den historiska materia­lis­men. För att täcka in vardags­livets erfarenheter i sin helhet avhandlar han tre sfärer var för sig: natur, mening och sociala relationer. Var och en av dessa sfärer måste enligt Sack belysas för att förstå människans upplevelse av världen. Därmed blir också förståelsen av historiska för­ändringar central i Sacks teori.

På basis av de omfattande studier av territorialitetens utveckling som han presenterar i sin bok Human Terri­toriality har Sack kunnat se och beskriva tidstypiska drag i den rums­liga organisationen. Han sammanfattar kapitalis­mens specifika territo­ralitet på följande sätt:

The most novel territorial effects accompanying the rise of capitalism are its uses in conceptually emptying space, in creating modern bureaucracies, and in obscuring sources of power. (Sack 1986 s 50)

Teorier om byråkratiernas tillväxt i det moderna samhället representerar inte något nytt. (ex Weber) Det moderna samhällets strävan att dölja makten känns också igen bland annat från Marx, även om denna uppenbara tendens behandlats mycket sparsamt i arkitekturteorin. Här finns tydliga paralleller med den arkitekturutvecklingen jag skisserat i mina tidigare arbeten. Originellt och mycket belysande finner jag emel­lertid hans begrepp ”emptiable space”.

I det förmoderna samhället är territorrialiteten och den rumsliga uppfattningen enligt Sack knuten till det som äger rum eller har ägt rum där, men detta försvagas av kapitalismen.

To think of territory as emptiable and fillable is easier when a society posses­ses writing and especially a metrical geometry to represent space indepen­dent­ly of events. An emptiable and fillable space is also a useful concept for a dynamic society. Neither metrical geometries nor repeated social change are part of the primitive world. Society and environment are so intimately interrelated that there would be very little value for the primitive to indulge in speculation about his society being elsewhere or about it having very different spatial and social configurations. Yet such intellectual exercises are precisely what ’modern’ social planning and theory require. 

The nuts and bolts of modern planning involve mental experiments such as ’what if the social order were altered so that land were held differently; what if the village were redesigned, placing this here rather than there, making that rectangular rather than circular, so that certain goals will be more easily attained?’ The basis of planning relies on abstracting things from space, that is, on conceptually separating events and space. It relies on our coming to think of space as a system which can exist apart from events and yet be a container of them. The coordinate system of modern map is ideally suited for the public representation of this sense of space. (Sack, R D, 1986, s 63)

Trots anknytningen till marxismen berör han märkligt nog knappast ägande­rät­tens förändring under denna epok. Som jag tidigare visat är denna avgörande för hur byg­gandet definieras som projekt, privat eller samhälleligt. För­mågan att bortse från vad en plats betyder för andra än dess ägare/speku­lanter/bygg­herrar baseras i hög grad på idén att mark kan ägas/säljas som om det vore ett föremål.

Tanken att man kan han­tera en tomt efter eget tycke har andra forskare, bland annat histori­kern Per Jonsson, visat vara en relativt ny företeelse. I Sverige är det först med 1789 års författningar som jord kunde frigöras till privat ägande. ”Rättsutvecklingen går från samfälld drift till enskild och från en mer eller mindre kollektiv rätt till en alltmer individuellt präglad rätt, utfor­mad i nära anslutning till den klassiska liberalismens idé om ägande­rätt.” (Per Jonsson, 1989 s61f o s66)

De arkitekturteorier som förhärskar utgår nästan alltid ifrån att det finns en tomt med tydligt avläsbara gränser där arkitekten kan skapa ett ”enstaka, unikt byggnadsverk”. (Jmf Lundeqvist 1991 s 66) Själva grundtypen för en ”avröjbar rum/rymd” manifesteras för arkitekten med en tomtplan där entydiga gränser är inritade utan att historiskt konstitue­rade platser eller landskapsrum är redovisade.

Detta innebär inte att dessa inte beaktas åtminstone estetiskt, men de omfattas av motsva­rande omsorg endast i de fall en omgestaltning av dessa formuleras som ett arkitekturprojekt i sig.

Karaktäriserande för vår tid är således att byggandet tenderar att hanteras som individuella projekt, samtidigt som integrationen mellan olika verksamheter i bebyggelsen blir allt mer framträdande. I en artikel från 1988 har Sack sökt beskriva hur människor bygger sin erfarenhet av platser som en kontextuell väv i denna moderna värld.

From the realm of social relations comes the experience, characteristic in modern life, of being in a world of strangers. From the realm of meaning comes the modern awareness of the freedom and burden to create meaning. From the realm of nature comes the tension between territorial segmentation and spatial integra­tion. These threads are woven by the consumer on the loom of consump­tion to form the fabric of places as context. (Sack, R D, 1988, s 644)

Sacks artikel är mycket kompakt och något svårbegriplig, men jag ska, så vitt jag förstått honom rätt, redovisa och resonera kring några frågor av betydelse här. Vad det gäller den fysiska ”naturens” sfär menar han att vi genom konsumtionen å ena sidan approprierar föremål/ting var som helst ifrån och skapar vår egen värld. Denna bygger å andra sidan på territoriell segmentation, dvs på en stark rumslig uppdelning. En restau­rang kan med hjälp av föremål införskaffade från hela världen inom sina väggar var som helst bygga upp ett litet Shanghai eller Venedig osv.

På samma motsägelsefulla sätt byggs meningssfären upp, som karak­täriseras både av friheten och av tvånget att bilda sig en egen mening. Genom att det moderna tänkandet bygger på specialisering är offentligheten segmenterad och sammansatt av erfarenheter som i liten utsträckning delas och därmed utsatt för snabba svängningar. Samtidigt är den privata erfarenheten rikt subjektiv och därmed ofta överkänslig.

Efter att ha beskrivit dubbelheten i dessa sfärer karaktäriserar Sack de sociala relationernas sfär plötsligt helt ensidigt som en värld av främlingar. (aa s 650f) Han konstaterar emellertid i samma avsnitt att ”we moderns are many other things than strangers, and these other relationships influence the experience.” (aa s 650)

Ethnicity, kinship, caste, family, worker, owner, and class are all marks of social relations. Some of these categories, such as families, are found in every society, and others, such as castes, are found in only particular ones. The impor­tance of particular relations may change. In many pre-modern societies, kin and family affected most aspects of one’s life, but no longer does kin dominate, and family, though still important, has had its influence curtailed. (aa s 650)

Genom att generalisera konsum­tionens värld och sin ensidiga karak­tä­ristik av denna till att gälla det moderna över huvud taget, missar Sack, trots sin medvetenhet om de sociala strukturernas betydelse, den myc­ket bety­delsefulla förändring av de sociala relationerna som jag tidigare berört.

I och med att tillhörighe­ten till några relativt få premoderna sociala kategorier har försvagats, är det kanske lätt att glömma till­hörigheten som något karaktäristiskt för det moderna samhället. Den etniska och platsbundna tillhörigheten har visserligen upplösts sedd som något sammanhållet och inneslut­ande individen, men om man lik­som Sack och en hel flora av ideologer med honom tar detta som in­täkt för att det moderna samhället är en värld av främlingar, kan man naturligtvis inte se att en ny typ av social tillhörig­het vuxit fram.

Helt analogt med de två första sfärerna präglas även de sociala rela­tionerna av två tendenser. Å ena sidan bygger den kapitalistiska organi­sationsprincipen på en socialt segmen­terad gemenskap, men där indivi­derna å andra sidan binder samman olika världar genom att hon tillhör ett flertal grupperingar utan att dessa behöver ha några direkta relationer sinsemellan.

Terri­torialiteten som maktstrategi har på många sätt kommit att komplette­ras med vi-känslan. Det vill säga privatkapita­listismen ten­denser att skapa konstlade sociala gränser mellan produk­tionsenheter samt mellan dessa och det offentliga livet. Personalpolitik går ofta ut på att skapa gemenskap kring interna mål genom att utestänga externa samhälle­liga mål. En byggnad får då till uppgift att ge denna gemenskap identitet och skapa en enhetlig ”image” gentemot omvärlden.

För att fullt ut förstå sambanden mellan den språkliga ansats som bland annat Norberg-Schulz anför och tendensen att lösgöra plat­sen/byggnaden som ett privat projekt är det nödvändigt att återknyta till begreppet ”nameable objects”.

Som jag tidigare redovisat ville Norberg-Schulz göra gällande att den funktionalistiska arkitekturen inte hade tillräcklig föremålslighet. (s19f) Denna föremålslighet kopplas till om föremålet representeras av ett namn. Det är naturligtvis inte ovä­sentligt på vad sätt arkitekturen relaterar sig till begreppen och till orden, men att arkitekturens identifikation skulle vara så starkt kopplat till orden är en ren skröna.

Det vet väl egentligen var och en som för­sökt beskriva god arkitektur i ord. Om man utgår från de enkla föremå­lens relation till de ord som används för att kunna tala om dem finns där naturligtvis en starkt samklang. En stol är djupt förknippat med ordet stol och inte minst med mycket tydliga begrepp om hur en stol bör se ut och användas. Det ger naturligtvis en trygghet om stolar görs helt enligt våra förväntningar på dem. Denna trygghet försvagas emellertid knap­past av att skulptörer och formgivare ibland vänder dessa begrepp upp och ner.

Tendensen bland exempelvis strukturalister att förenkla relationen mellan begrepp, ord och de företeelser som avses beskriver forskaren Walter J Ong som en felsyn. ”I värsta fall”, skriver han, ”kan denna felsyn ta sig följande uttryck: man utgår från att det helt enkelt finns en entydig korrespondens mellan olika företeelser i en värld utanför med­vetandet och de talade orden, och en motsvarande entydig korrespon­dens, mellan talade och skrivna ord.

Man kan å ena sidan såsom Ong gör knyta denna tendens till skriv­konstens och boktryckarkonstens genombrott. Då beror denna förenk­ling på vår förändrade syn på orden, på den tryckta textens rumsliga karaktär exempelvis i ordlistor. Man kan dock likaväl knyta detta till förting­ligandet av alla de företeelser som inte är objekt i någon tydlig mening, på grund av den klassiska borgerliga individualismen och den exklusiva privateg­endomen.

Det kan åskådliggöras av en lik­nelse Ong gör. Han skriver att orden idag liknas vid fristående hus, medan sådana samband med arkitektur var otänkbara i den muntliga kulturen. ”Man tänkte sig inte språket som en motsvarighet till en byggnad eller något annat rumsligt föremål.” (Ong 1990, s193)

Här förbiser dock Ong att en förändring av den rumsliga uppfattningen skett parallellt av helt andra skäl än boktryckarkonstens utbredning. Det är ju knappast på grund av det tryckta ordets rumsliga karaktär som exem­pelvis villan vinner företräde som ideal framför de tätt sammanbyggda husen i den traditionella byn eller småstaden.

Många av de företeelser vi har behov av att tala om är i grunden komplexa och mångtydiga. Varje försök att låta dessa representeras av entydigt definierade ord innebär att man förnekar viktiga sidor av dem och därutöver omöjliggör man en naturlig växling av abstraktionsnivå.

Behovet att fixera olika sidor i olika sammanhang kan inte heller fullt ut mötas av en svällande begreppsapparat. Försök att differentiera språket med hjälp av definitioner möter mera sällan gensvar hos andra förfat­tare. Försöken att precisera en ”vetenskaplig” terminologi in­skrän­ker sig många gånger till en rituell men tämligen meningslös inledning i många ”akademiska” arbeten.

De flesta författare lämnar mycket snart sin vokabulär när engagemanget griper tag. Det fåtal som lyckas driva sina definitioner konsekvent blir istället obegripliga eller orimliga så snart de söker beskriva eller hantera verkligheten.

Läs vidare i del 7, Teater, teatralitet och offentlighet

Tar postmodernismen ett nytt steg mot en demokratisk arkitektur? (Del 5)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Idag har funktionalismen övergivits. En svåröverskådlig arkitektur­teo­retisk strömning med en mångtydig identitet har tagit över. Vissa drag är dock någorlunda gemensam bakom dess fasad av pluralism och bejakad mångfald. Den exklusiva äganderättens primat är ju i allt väsen­tligt obruten, vilket in­nebär att de ”framgångsrika” postmoder­nis­terna också tvingats rätta sig efter den dominerande ideologierna och dess rumsliga visioner.

Trots sin kri­tik av modernismen menar till och med en av den postmodernistiska arkitekturens mest framträdande teo­re­ti­ker, Christian Norberg-Schulz, att postmoder­nis­men ”växer fram ur modernismen”. (Norberg-Schulz, C, 1982, s57) Detta innebär emeller­tid inte att man kan från­känna postmodernismen ett betydande nytän­kande, men det innebär att man bör ta dess kritik av funktionalismen med en god nypa salt.

Illustration ur Norberg-Schulz’ artikel The ’New Tradition’ today
Illustration ur Norberg-Schulz’ artikel The ’New Tradition’ today

Norberg-Schulz kritiserar funktionalismen för att inte kunna erbjuda en ”plats” för männi­skorna att känna sig hemma i, i den nya världen, men kopplar inte detta på något sätt till den modernistiska rumsuppfatt­ningen. Han vill istället förklara detta tillkortakommande med att funk­tio­na­lismen inte kunde erbjuda ett språk av meningsfulla former. Med stöd i postmodern filo­so­fi, men knap­past alls i studier av den sociala verklighet han faktiskt lägger till grund för sin teori, skriver Norberg-Schulz:

Den moderna tidens öppna värld håller på att i ännu högre grad bli en enda stor, sammansatt ”smältdegel”, där motsägelser hör till ordningen för dagen. Den tra­ditionella föreställningen om en ”plats” håller på att bryta ihop, d v s platsen som ett självständigt universum kännetecknat av en speciell genius loci. Sålunda var det förr i tiden arkitekturens uppgift att göra ”en etnisk domän synlig”, för att citera Susan Langer. Kännetecknande för vår tid är emellertid den öppna, ”globala” världen där de ”etniska domänerna” förlorar sin skärpa, och där vi så att säga upplever en ”platsernas samtidighet”. Fysiskt sett befinner vi oss på en plats i taget, men varje dag förs hela jorden till oss via de nya medierna. Detta är den existensiella situationen bakom det som modernismens pionjärer kallade det ”nya rumsbegreppet”. Amerika är prototypen för denna öppna rums­uppfattning. (Norberg-Schulz, C, 1986, s 25 f)

Visserligen uppmärksammar han en del väsentliga fenomen i vår tid, men skruvar upp dessa till oigenkännlighet och påstår sedan med det som grund att ”tingen inte längre stöder varandra som de gjorde i det förflutna”. Med det i bagaget kan han hävda att ”i en sådan ’öppen plats’ måste varje föremål ha kvalitet, d v s en särskild ’föremåls­lighet’”. (aa s 26)

Problemet ligger, enligt min mening, i hans torftiga begrepp om plats. Han hänför nämligen modernismens ”förlust av platskänsla” till att den inte tar hänsyn till mänsklig identifikation, vilket Norberg-Schulz sedan likställer med att platsen inte ”talar”. Vi bör därför inte tala om funktioner, menar han, utan om en framställning av världen med byggnadsverket som medel, vilket uppnås genom dess egenskap av ”föremål”.

Ett föremål utmärks genom sin form, och har ett namn. Det arkitektoniska språket grundar sig således på ”föremål med namn” (nameable objects). Så snart det byggda kan uppfattas som föremål med namn, uppstår en identifikation. Med den ostrukturerade ”smält­degeln” som samhälls­ideal räcker det sedan med att ge varje pro­jekt respektive byggnadsdel en visuell ”kvalitet” så att den blir ”minnes­värd”.

Ser man på de ”förebildliga” skisser och byggnader som Norberg-Schulz presenterar blir det tydligt att denna teori snarast förstärker modernis­mens oförmåga att gestalta sociala rum och rumsliga relatio­ner. Han förutsätter ju att ”tingen inte längre stödjer varandra”. (Aa s 25f) Platsens arkitektoni­ska kvaliteter reduceras till dess identi­tets­ska­pande förmåga och de möj­ligheter den ger individen att orientera sig. (Aa s 16ff) Han talar om arkitekturen som om den vore be­folkad av passivt upplevande och ostrukturerade individer. Martin Heideggers cent­rala begrepp ”dwelling” blir i Norberg-Schulz teori bara ett passivt ”att bo”. (Aa s 17)

Kimberly Dovey en fenomenologiskt väl påläst arkitektur­for­skare poängterar i en artikel om autenticitet att Heidegger med begrep­pet ”dwelling” snarast ville framhäva att identifikation grundade sig på ett aktivt förhållnings­sätt, att vår tillägnelse av världen primärt är grundad på handling. ”Dwelling” inbegriper så mycket mer än att ”bo”. På svenska skulle det likaväl kunna bli ”bebo” eller ”bebygga”. Dovey ut­vecklar detta förhållningssätt med hjälp av begreppet appropriation:

Appropriation is closely related to the process of identification. As we open ourselves to the world of things and places, we bring them meaning through our care and concern, and at the same time these things and places lend meaning to our sense of identity. (Dovey 1985, s37f)

Vår identifikation och identitet blir på detta sätt ett resultat av en process inte av tingens visuella kvalitet. Föremål i vår omgivning får sin mening genom vardaglig omsorg och användning menar Dovey, inte genom ett kontemplativt betraktande. Detta är ett tema även hos Anne Buttimer som redan 1976 introducerade fenomenologin inom kultur­geografin. Hon finner detta aktiva förhållningssättet till världen som en givande metodologisk utgångspunkt, men pekar samtidigt på fenome­nologins akilleshäl. Den uppmärksammar enbart individerna och deras förhåll­ande till omvärlden.

In their quest for universals in human experience, phenomenologists have focu­sed almost exclusivly on individuals, and social experience and interaction have been construed primarily in the context of interpersonal than intergroup rela­tions. (Buttimer 1976, s280f)

En gemensam begränsning i de flesta fenomenologiskt inspirerade an­satser är också att de i sin fokusering av den enskilda människans till­ägnelse av världen saknar redskap att studera struktu­rella historiska förändringar. Detta har resulterat i att flertalet fenomeno­logiskt inspi­re­rade arkitekturteoretiker, liksom Norberg-Schulz, i realiteten kommit att förstärka upplevelsen av platslöshet.

Om man inte medvetet uttryck­er eller om man med det universellt arketypiska döljer i vems intresse och på vilkas uppdrag som platsens egenart tolkats uppfattas den som ano­nymt behärskad och kan därmed inte ges social identitet. Platsens an­vändare är inte bara individer, de är socialt strukturerade och gruppe­rade sub­jekt och huruvida platsen ger uttryck för en sådan socialt strukturerad appropriering är en central arkitektufråga.

Det har ofta varit inom ramen för individuellt baserade symbol- och språkteorier som intresset för det offentliga rummet har kommit att hanteras av postmodernistiska arkitekter. De har sökt bryta upp funk­tional­is­mens tanke att arbeta inifrån och ut på grund­val av den enskilda byggnadens funk­tio­ner genom att tillfoga ett allmänt intresse för ett ”identitetskapande” yttre.

Detta intresse uppmärk­sammar uterum­men, men betraktar då byggnad­ernas yta, dess fasader, som kulisser runt offentligheten som scen betraktad. Det offentliga livet förvandlas till ”teater” med en passiv publik som utsätts för skådespel och ”image­making”. (Forsén 1978, s 70ff, Asplund 1991 s 88f, Hannerz 1980)

En rikt utvecklad och meningsfull offentlighet förutsätter en medvetet gestaltad interaktiv relation mellan gata och hus, mel­lan ute och inne, mellan platser med mer eller mindre allmän till­gänglighet. Relativt autonomt behärska­de platser/utrymmen är grunden för alla former av utbyte av såväl erfarenheter som självständigt och ansvarsfullt formade mänsk­liga pro­dukter.

Om man liksom postmod­ernis­men inte uppmärk­sam­mar detta kan man knappast verka för en social öppenhet platserna emellan. Öppenhet är definitionsmässigt en relation mellan två platser med olika tillhörighet (appropriering).

Den ur denna synpunkt mycket inspirerande kulturgeografen Robert D Sack lyfter, med begreppet territorialitet som plattform, fram de historiskt formade sambanden mellan platsen, makten över den och den kulturella kontexten.

Territoriality for humans is a powerful geographic strategy to control people and things by controlling area. Political territories and private ownership of land may be its most familiar forms, but territoriality occurs to varying degrees in numerous social contexts. It is used in everyday relationships and in complex organisations. Territoriality is a primary geographical expression of power. It is the means by which space and society are interrelated. Territoriality’s changing functions help us to understand the historical relationships between society, space, and time. (Sack 1986 s 5)

Territorialiteten kan i denna mening ge en grund för förståelse av såväl formella som infor­mella tillhörighets­relationer (approprieringar) och platserna och deras relationer sinsemel­lan kan studeras och gestaltas som manifestationer av detta.

Män­niskans identifikation visavi en plats avgörs i hög utsträckning av hennes individuellt eller kollektivt formade förhållande till dess tillkomst, dess utveck­ling och dess faktiska rätts­liga bestämning. Jag vill därmed inte förneka att husens visuella ut­formning har en betydelse för vår förmåga att orientera och identifiera oss, tvärtom, men det är en allvarlig begränsning att se dessa som fak­torer en­bart av psykologisk och allmänmänsklig natur.

Det är först med en generell förståelse för hur rumsliga relationer uttrycker moderna sociala förhållanden i botten, som en modern rumsuppfattning kan ut­vecklas på en demokratisk grund.

Läs vidare i del 6, Platser — Identitet och gränsrum.

Allmänt och gemensamt i ett både/och-dialektiskt perepktiv (Del 4)

Inledningsvis består denna text sin helhet av en sammanfattning av essensen i min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid  har jag kopplat på och knutit samman denna inledning med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Än så länge är artiklarna enbart illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min plan är att komplettera här med färgfotografier där så är möjligt.
För att fungera som bäst att läsa på nätet har jag valt att dela upp en längre artikel i numrerade avsnitt. Kan oftast läsas för sig med god behållning

För att fördjupa förståelsen av det komplex av samhällsföre­ställ­ningar, som ligger till grund för funktionalismen och hela den moderna arkitekturutvecklingnen, har jag funnit det givande att åskådliggöra de ti­digare nämnda tankefigurerna med grafiska illu­s­tra­tioner, vilket inte inne­bär att sådana bilder har förekommit. (Jmf Asplund, J 1979, s149ff)

Det abstrakt allmännas tankefigur
Det abstrakt allmännas tankefigur

Denna första bild illustrerar den tankefigur, som oftast kommit till användning för att utveckla tankar om det moderna samhället och om individernas ide­ala relationer i arkitekturen och samhällsbygget. Den leder till en radikal delning mellan privat egendomsrätt och offentlig maktutövning och genomsyras av den radikala borgerlighetens uppror mot det feodala systemets hierarkier.

Genom offentlig debatt och offentliga val skulle individens privatintressen kunna förmedlas till det allmän­na, till samhället, medan staten skulle verka genom generella och för alla likvärdiga lagar och regleringar för det allmänna bästa. (Haber­mas, s108)

Något ”allmänna bästa” vid sidan av eller ovan de samhälleliga klassförhållandena har naturligtvis aldrig existerat, men det har legat i borgerskapets intresse att hävda detta. De universella ambitionerna har hela tiden, trots allt, i realiteten utgått från olika intressen och er­faren­heter, vilket bland annat lett till att människor med nödvändighet organ­iserat skilda privata samfund kring motstridiga mål och krav.

Dessa kollektiv kan inrymmas i denna tankefigur endast genom att likställa dessa med individer. Värnandet om familjens integritet kun­de, genom att hanteras som en fråga om mannens personliga autono­mi, likställas med kampen för individens frihet. I denna anda löstes även de privata sammanslutningarnas kamp för självständig ägande­rätt genom den rättsliga konstruktionen med ”juridiska” personer vid sidan av de ”naturliga” personerna.

Den nationalstatliga gemenskapen har däremot, trots alla dess utbrott av krigisk egoism gentemot grann­länder och kolonier, oftast oreflekterat likställts med den abstrakt universella sam­hälleligheten i denna tankefigur. (Coleman, s14ff, Altmann 1955, s215)

Såväl kollektiven som individerna motsvaras här av de enskilda, av det privata, utan märkbar skillnad dem emellan. Denna tankefigur ute­sluter därför alla möjligheter att förklara de relationer som de i sam­manslutningarna ingående individerna har i egenskap av samman­slutna individer. De ideal som är förknippade med denna tankefigur står i motsättning till konkreta strävanden för gemensam nytta.

Med nödvändighet har denna, det abstrakt allmännas tankefigur, fått samsas med en annan, den enhetliga gemenskapens tankefigur, vil­ken betonar samhällena i samhället. Inom privategendomens ideo­lo­giska ramar krävs nämligen en möjlighet att betrakta gemenska­perna som slutna grupper vid sidan av varandra, där individerna helt och fullt ingår och där kollektivet eller gruppen snarast identifieras som ett litet samhälle.

Den slutna gemenskapens tankefigur
Den slutna gemenskapens tankefigur

Även den slutna gemenskapens tankefigur gör nämligen individens relationer till olika gemenskaper möjliga att förklara som en fråga om antingen offentligt eller privat. Till skillnad från det abstrakt allmännas tanke­figur utgår emellertid denna från konkreta sociala relationer. Konse­­kvensen blir dock att individerna innesluts i odelbara gemenskaper, som i tanken byggs upp som samhällen i samhället. Dessa uppfattas då som grupper där individer helt och fullt ingår.

För att kunna hantera och brygga över de spänningar, som upp­står genom att samma individer i det moderna samhället ändå fullgör sina olika samhälleliga plikter i helt skilda gemenskaper, har rollspels­teorier lanserats.

Människan tänkes då ”byta roll” för var gång hon träder in för att verka i någon annan grupp eller organisation med andra ”privata” mål och uppgifter. Den enskilde individens ansvar in­för offentliheten förvandlas till en lojalitet begränsad till den gemenskap som man för tillfället arbetar i eller befinner sig i.

Människor tvingas därmed ofta arbeta med olika moral och ansvarskoder i hemmet, på arbetet och i den politiska föreningen. Den enskilda männis­kan bör då även inta en spe­ciell medborgarroll i den politiska debat­ten. (Forsén, B, 1978, s70f)

Ett ytterligare drag i föreställningarna om det gemensamma är knu­tet till denna tankefigur. För staten är det naturligt att söka inordna människorna i en geografiskt bunden gemenskap. Även arkitekter ten­derar att bortse från de band som människor och organisationer vill ut­trycka, vilka går utöver det som är möjligt att överblicka visuellt. I sådana sammanhang har den slutna gemenskapens tankefigur legat till grund för både planering och arkitektonisk gestaltning.

Den samhällelighet som det abstrakt allmännas tankefigur bygger upp skiljer sig från andra gemenskapsrelationer eftersom denna till sin karaktär är gränslös och allomfattande. Endast genom att bortse från konkret organiserad gemenskap och konkreta gemenskapsrelationer kan den förbli abstrakt.

Den slutna gemenskapens tankefigur framhäver däremot alltid någon typ av konkret gemenskap, såsom klassgemenskap, intresse­­gemenskap, ägogemenskap, arbetsgemenskap eller lokal gemenskap, men ger en föreställning om var och en, som om den vore en sam­man­hållen krets i vilken individen ingår i helt och fullt.

Till min tidigare beskrivning av de två borgerliga traditionerna i arkitekturen, från medeltidens slut, över renässansen och fram till den monumentala nyklassicismen, fogar sig två essentiella kännetecken, som blir viktiga för den fortsatta analysen. Det allmänna blir bundet till det abstrakta medan gemenskapen blir inneslutande och avkrävan­de full lojalitet.

På grundval av begreppsparet ”storstadsideal” — ”grannskaps­­ideal” har Björn Andersson och Sören Olsson i boken Att förändra för­orten gjort en historisk genomgång av den ideologiska striden mel­lan dessa två riktningar i stadsbyggnadsdebatten. (Aa, s 19 – 54) De fångar här polariteten mellan dessa ideal, men hänför dem inte till några mer principiella tendenser i synen på samhället.

Någon riktigt motsvarande debatt har knappast förts inom arkitekturen. Motsätt­ning­arna har ofta istället kunnat handla om exempelvis bevarande eller nybygge, men bakom dessa strider har det funnits likartade idealbild­ningar. I alla de stora arkitekturbrytningarna har dessa polariteter varit betydelsefulla och en förståelse för dessa tankefigurer ger därför vä­sentlig hjälp att förstå arkitekturens utveckling.

En möjlighet att betrakta gemenskaperna, kollektiven på ett annat sätt än vad både borgerligheten och socialisterna traditionellt har gjort, skulle kunna ge oss nya infallsvinklar i försöken att reda ut vår tids mycket svåra arkitekturfrågor.

De olika ideal i förhållan­det mellan det privata och offentliga, som hittills polariserat arkitektur­debatten, är inte alls de enda tänk­bara. Det allmänna och det universella behöver kanske inte stå i mot­sättning till det lokala, till det konkret gemenskapliga, om gemenska­pen inte längre uppfattas som en slags samhällskropp. Det allmänna behöver kanske inte nödvändigtvis söka förneka varje gräns, varje faktiskt existerande intressemotsättning.

Det moderna främlingskapet inför samhället och världen kan ses som mänsklighetens tendens att förlora det direkta greppet över arbetet, över kulturens utveckling, över mil­jö­konsekvenserna och över krig och fred; ja över demokratin som kunskapande process. Det grepp över situationen, som tidigare funnits inom den lokala gemenskapen, måste upprättas universellt. Samtidigt får detta inte inne­bära att all autonomi upphävs.

Människorna måste självständigt och fritt från personliga och traditio­­nella bindningar kunna sluta sig samman för att hävda gemensamma intressen. Då skulle människan kunna återupp­rätta en medveten kon­troll, men det skulle också fordra en ny grundval. En grundval som med Marx skulle innebära:

det positiva upphävandet/upphöjandet av privategendomen i dess egenskap av mänsklig självalienation och därför som tillägnelse av det mänskliga väsendet för och genom människan; dvs som människans fullständiga och medvetna återvändo till sig själv som samhällelig, dvs som mänsklig människa, inom ramen för den hittillsvarande utvecklingens hela rikedom. (Marx, Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844, s202)

Jag tillåter mig att tolka detta så, att det inte är privategendomen som sådan som skall upphävas, utan endast denna i dess egenskap av själv­alienation. Essensen i detta är, enligt min mening, att upphävandet av privategendomen inte bör leda till att det självständiga ägandet upp­hävs i betydelsen rätt att hävda ansvarsområden. Det bör tvärtom pri­märt innebära en universell rätt att avkräva ansvar på en kunskaplig grund av såväl enskilda som olika kollektiv.

För att samtidigt kunna se det som möjligt att hävda både individernas och kollektivens självstän­dighet och ansvar krävs en förståelse för att varje organisation och varje uttryck för ge­menskap är något väsensskilt från individer.

Detta skulle emellertid förutsätta en annorlunda tankefigur än de två jag tidigare beskrivit. (Jmf Asplund, J, 1991 s40) Denna tankefigur måste utgå från att den universella samhälleligheten inte uppfattas så abstrakt, att denna förtränger det faktum, att de gemen­skaper som bygger upp det universella samhället består av självstän­diga individer med tillhörighet i många vitt skilda samhörigheter.

De fria och ansvariga individerna förenar och sammanlänkar då gemenskaperna till ett universellt samhälle, just genom sin mångfaldi­ga tillhörighet. De spelar inte olika roller utan har som människor be­ty­delse i den ena gemenskapen just genom de erfarenheter och tradi­tioner de förmedlar från sina övriga gemenskaper. Därigenom kan kunskaperna naturligt bli grundade på en mångfald av erfarenheter.  Det autonoma an­svaret måste emellertid även gälla gemenskaperna som sådana, långt utöver vad ägandets rättigheter och skyldigheter idag medför.

De öppna gemenskapernas och den konkreta allmänhetens tankefigur
De öppna gemenskapernas och den konkreta allmänhetens tankefigur

Anonyma relationer mellan människor, uttryckta i klädedräkten, med märken och symboler osv, har attraherat den moderna människan. Den­na anonymitet skulle vid ett första ögonkast kunna förknippas med den första tankefigurens abstrakta relationer. I realiteten förutsät­ter dock detta att man bortser från alla former av gemenskapsrela­tioner, lika väl de anonyma som de personliga. Den slutna gemen­skapens tan­ke­figur förkastar däremot ofta alla anonyma gemenskapsband till förmån för personlig kännedom och sluten social kon­troll.

Med utgångspunkt från de öppna konkreta gemenskapernas tan­ke­figur skulle det faktiskt vara möjligt att föreställa sig organisa­tioner som samhälleliga subjekt, men då med helt andra förutsätt­ningar och egenskaper än de som de individuella subjekten har.

De kollektiva subjekten skulle både rättsligt och estetiskt uppfattas som något helt annorlunda än som juridiska personer‚ dvs sedda som odelbara, enhetliga subjekt. Gemenskaperna måste kunna värna om och utveckla sin identitet i medvetenhet om att de, liksom varje kollektivt subjekt, är indragna i andra gemenskaps­­relationer som ytterst består av enskilda personer. Kollektiva subjekt kan inte tänka eller ytterst vara ansvariga annat än via de ingående individ­erna inför andra gemenskaper och andra individer.

Under parollen ”frihet under ansvar” har borgerskapet fram­gångs­rikt bekämpat arbetarklassens inre solidaritets- och lojalitets­band för att försvaga arbetarnas organisering. Med ansvar menar de då en oreflek­terad uppslutning kring det ”allmännas” intresse, kring handels­balan­sens positiva utveckling, kring de enskilda företa­gens fram­gång och så vidare.

Men idag, då de flesta människor har sina lojali­tetsband upp­splittrade på en mängd olika gemenskaper, skulle denna etiska maning kunna sägas stå i samklang med ett socialistiskt ideal. Orda­grant riktar sig parollen ”frihet under ansvar” snarast mot den ex­klusiva privat­egendo­mens vanhävd av människans resurser och livs­miljö, men knap­past mot rätten att hävda kollektiva intressen i sig. Den förutsätter demo­kra­tin, såvitt ansvaret erkänns som universellt och därmed blir möjligt att underställa demokratiskt fattade beslut, grundade på en globalt involverande kunskapsprocess.

Friheten kräver dock att alla beslut är toleranta och lämnar rejält ut­rymme för egna tolkning­ar, för gemensam eller personlig företag­samhet och självständigt ansvar på varje nivå, inom varje sektor och inom varje autonomt organiserad gemenskap.

En samhällelig tankefigur, som inte låter sig begränsas av den ex­klusiva privategendomen och dess abstrakta offentlighetsideal, skulle på flera sätt ge både en bättre förståelse av samhället och en möjlighet att förhålla sig kritisk till de bor­gerliga idealen. Men existerar då en sådan tankefigur eller är detta bara en utopisk dröm? Jag har ju här sna­rast konstruerat en idé om en tankefigur, med utgångspunkt från en kritisk inställning till de i dag dominerande tankefigurerna.

I viss mening är en tankefigur som motsvarar denna konstruktion säkert lika utbredd som de två andra, men i och med att dessa full­stän­digt dominerar samhället är den konkreta allmänhetens och öppna gemenskapens tankefigur teoretiskt mycket svagt utvecklad.

Det vill säga dess föreställningar omsätts ytterst lite varken i samhällelig handling eller i kunskapsbaserad diskurser. Den har betydelse bara i sammanhang där den ideologi, som är knuten till individualismen, den abstrakta allmän­heten och den exklusiva privategendomen, av olika skäl inte är så stark. Genom att utveckla diskursen, men framför allt genom att förändra den juridiska basen kan emellertid denna tankefigur ges den styrka den enligt min mening förtjänar.

Jag vill också framhålla att en annan utveckling av arkitekturen är möjlig på grundval av denna tankefigur. Den skulle inte bygga på illu­sioner om vare sig lokal eller kosmopolitisk harmoni, men undandrar heller inte det privata bygget från samhälleligt ansvarsmedvetande. Den förut­sätter dock ett annorlunda helhetstänkande än vi normalt arbetar med, som bygger på såväl individuell som kollektiv självständighet, på grundval av ett universellt men geografiskt och kulturellt situerat ansvar inför offentligheter av mångahanda slag.

En tankefigur, som erkänner varje plats och varje byggnad som ut­tryck för ett konkret socialt sammanhang och som skapad med ett sam­arbete, inte bara mellan olika individer utan även mellan olika öppna gemenskaper, korresponderar, vill jag hävda, med ett annor­lunda arki­tekturuttryck.

Om man betraktar byggnader och rum som ut­tryck för en konkret allmänhet, med de konkreta gemenskapernas olika relationer till huset eller platsen, får man andra relationer till helheten, till vad det innebär att vara värd respektive gäst i ett socialt rum, till byggnadens föränderlighet och åldrande osv.

Jag vill med denna tankefigur framhålla dessa figurer tillsammans som en aktiv ledbild, som en plattform för att stärka utvecklingen av arkitek­tur­teorin i demokratisk riktning. Jag anser det inte vara möjligt att utveckla en arkitektur i teorin. Det är naturligtvis inte möjligt att bygga som om den exklusiva privategendomen vore avskaffad här och nu.

De tankefigurer som behärskar våra arkitekturföreställningar idag är en integrerad del av byggandets villkor. Jag menar emellertid att det är både möjligt och nödvändigt att låta en alternativ teoretisk rikt­ning komma till uttryck som en urskiljbar arkitekturtendens, för att teorierna skall få visuell bärkraft.

Det borde vara möjligt att åstadkomma en arkitektur åtminstone i speciella fall som ger utrymme för det sociala livets reella dynamik. Arkitektens gestaltande ansvar behöver för den skull inte bli min­dre. Förutom den professionella tolk­ning som alltid kommer att krävas inför varje större byggnads­projek­tering, måste arkitektens ansvar för kun­skapen vidgas såväl inom kåren som inom allmänheten, vars byg­gande, kunskapande och förvaltande ansvar måste ställas i cent­rum för byggnadskulturens utveckling.

Funktionalismen; en tveeggad fas i arkitekturutvecklingen (Del 3)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Både som stil och som rumslig organisation betraktad blev konsert­huset i Helsingborg ett av tjugotalets mest betydande arkitektoniska förebilder. Genom en analys av detta genomtänkta och väl genomförda projekt blev det möjligt att förstå funk­tionalismens genom­brott och bli klar över den grundläggande karaktären av dess idag uppenbara svag­heter ur demokratisk synvinkel. Jag har trots detta fun­nit det rele­vant att se funktionalismen som en tredje fas i utveck­lingen av en demokratisk arkitektur.

Detta konserthus byggdes av ett bolag, som bildades 1916 särskilt för detta ändamål med aktier i första hand tecknade av framträdande per­son­er ur den lokala societén. Henry Dunker blev dock en helt domi­n­erande aktieinnehavare. Som sådan blev han också ordförande och verk­ställande direktör i konserthusbolaget.

Sven Markelius vinnande förslag till konserthus i Helsingborg
Sven Markelius vinnande förslag till konserthus i Helsingborg

 Efter flera år av utredningar genomfördes en arkitekttävling åren 1925/26. Inbjudna var bland andra de framträdande arkitekterna Ragnar Östberg och Lars Israel Wahlman samt den då unge och oprövade Sven Markelius. Markelius gick segrande ur denna strid efter en rad omtäv­lingar och en tämligen hätsk lokal debatt, som efterlämnat en hel del intressant material.

Ur detta material har jag framför allt sökt dra fram de för arkitekturbrytningen väsentliga ståndpunkterna som fanns represen­terade. Jag fann att Markelius med sina förslag från tävlingen sökte gestalta ett ”musikens tempel” som innebar ett avstånds­tagande till sta­dens representativa säll­skaps­liv. Östbergs förslag däremot strävade att ge byggnaden som helhet en karaktär av ett ”borgarnas hus” för banket­ter och ett mer sällskapligt musikliv.

Sedan tävlingen väl avgjorts kom förutsättningarna att ändras radi­kalt och Markelius fick tillfälle att komma med ett i stort sett nytt kon­cept. Fortfarande fanns en del klassicistiska drag, men här ser vi grund­idé­erna till det hus som skulle stå klart 1932. Han tyckte sig i en ny rumslig organisation finna något som än bättre uttryckte hans strä­van efter ett för alla lika tillgängligt auditorium. I opposition mot äldre kon­serthus gestaltades nu den publika salen som ett sammanhållet rum, som snarare gav en föreställning om än utgick ifrån att jämlikhet rådde, såväl inom publiken som mellan scenens makthavare och publiken. Tempelsymboliken fanns kvar ända in i det sista men tonades ner efter­hand för att ersättas av en mer abstrakt effektivistisk symbolik.

Genom det abstrakt gestaltade rummet delgavs publiken en känsla av herraväldesfri kulturdistribution bortom alla klasskillnader och makt­relationer, endast styrd av den anonymiserade publikens efterfrågan och kulturutbudets attraktionskraft. Denna ambition resulterade emeller­tid i att såväl institutionen som byggnaden delgavs en social slutenhet gentemot staden och dess musikliv i övrigt.

Den i byggnaden inhysta institutionen kom till uttryck som en rationell kon­tors­fasad med rader av identiska fönster. Avståndet till stadens liv blev mycket starkt beto­nat, bland annat genom borttagandet av de tidigare föreslagna fönstren i stora salen och genom ett entrérum, som sträcker sig mot gatan som om det vore en landgång från något slags konstens farkost.

Helsingborgs konserthus med huvudentrén till höger
Helsingborgs konserthus med huvudentrén till höger

I sin vita resning gav konserthusbyggnaden en drömbild av ett fram­tida frihetens samhälle, vilket förlänade huset utopins av­stånd till vardags­livet med dess motsättningar och problem. Helsing­borgs kon­sert­hus blev utåt sett ett radikalt uttryck för den abstrakta universa­lis­mens ideal, men tvingades sam­tidigt att betrakta de institutio­nella verk­samheterna i huset utifrån den enhetliga gemenskapens tankefigur. Den enskildes fria och likvärdiga tillägnelse av kulturen, dennes ”kul­tur­kon­sumtion” inom ett abstrakt kollektiv är konserthusets sam­man­fattande arkitekto­niska vision.

Många funktionalister hävdade att de stod för något socialt och demokratiskt och inte sällan menade de även att de stod för något folk­ligt. Men de isolerade i själva verket sina hus från det konkreta sociala livet i offentligheten. De strävade efter öppenhet, men vände denna mot naturen, inte mot människorna och den vardagliga gemen­skapen. Till exempel gestaltade de ofta stadens och stadslivets närvaro som en vy, en utsikt, men tog sällan fasta på konkreta ömsesidiga rela­tioner mellan ute och inne, mellan hus och plats o.s.v.

Gator och platser reducerades i deras planer och förslag till trafiknät som löpte mellan hus och anläggningar. Funktionalisterna lyckades ge en känsla av frihet och öppenhet genom utblickar, luftighet och rymlighet trots byggnadernas reella slutenhet. Den ”asociala” karak­tä­ren för­stärktes även i och med att deras byggen så starkt framhävde att de var intellektuellt framtänkta, gestaltade, i stället för att framträda som hus byggda av människor för att präglas av människors liv i och vid dessa.

Stora konsertsalen i Göteborgs konserthus från 1935
Stora konsertsalen i Göteborgs konserthus från 1935

Man skulle kunna säga att funktionalisterna försökte utveckla ett publikt samhälleligt rum utan eget självständigt värde, utplånade själva publik­rummet och sökte förvandla publiken till en massa. Genom att ge det så nyskapade sammanhållna publika rummet en abstrakt karaktär gav det besökaren även en befriande upplevelse av obegränsad rymd, samtidigt som rummet i realiteten blev slutet från alla icke regisserade intryck.

Ett ofta använt arkitektoniskt grepp blev ett markerat avstånd till gatulivet, ofta gestaltat som en rituell väg från gatan över kapprum och foyer som slutligen skulle leda den ström­mande publiken in i kon­stens ideala rymd. Funktionalisterna kunde med denna arkitektur uppnå en mass­medialiknande publiksituation som gav intryck av likvärdighet mellan var och en som befann sig i rummet såväl på scenen som på åhörar­plats.

De såg det som sin uppgift att försöka bryta den gamla societetspublikens inflytande till förmån för den rationella tanken. Samtidigt som den borgerliga sällskapligheten mer eller mindre avvisades från den offentliga arenan, uteslöts även alla de övriga uttryck för sällskaps­­liv som var grundade på mer stabila gemenskapsrelationer. På så sätt förkastades den nyligen så domine­rande tanken på en urskiljbar elit med en gemen­samt formad kultur.

Föreställningarna om kunskaps­­bil­dandets subjekt förflyttades från denna elit till samhället självt, sett som en ”rationellt” fungerande produktionsapparat som nu tänktes vara ba­se­rad på en ano­nym utbildad expertkunskap. Utbildning blir vikti­gare än bildning.

Häri utkristalliserades det som skiljde ut funktionalismens föreställ­ningar om samhället från äldre traditioner av borgerligt demokratiskt tänkande. Det fanns visserligen en kontinuitet i tanken att behandla alla lika oavsett status och makt, men tidigare hade denna varit förbunden med föreställningar om ett genom bildning förvärvat medborgarskap. I och med att allmän och lika rösträtt genomförts fanns inte längre någon grund för en sådan avgränsning. Ett harmoniskt och rationellt samhälle skulle nu istället skapas genom planering, med insatser av skickliga och fördomsfria yrkesmän.

En del av dessa yrkesmän såg privategendomen som ett hinder för ett rationellt ordnat frihetens rike, medan de flesta uppfattade den som en av frihetens grundvalar. Gemensam var dock tanken att om bara klasstänkandet avskaffades skulle också alla motstridigt verkande organisationer kunna tonas ner. Alla skulle då som individer kunna röra sig helt fritt och fritt välja sina vänner i ett vetenskapligt och planmäs­sigt fungerande samhällsmaskineri.

Kontentan är att funktionalisterna, liksom många inom den socia­l­istiska traditionen, såg på samhället som ett objekt för planerings­insats­er. Det planerande subjektet gav bara gestalt åt tidens tanke- och käns­loströmmar. All sällskaplighet på grundval av annat än personlig vän­skap uppfat­tades då som ett uttryck för snäva gruppintressen, vilka stod i motsätt­ning till medborgarandan.

Sällskapligheten i och kring auditoriet uppfattades som alltför fordrande och den riktade intresset från den goda kulturen och den verkliga, professionellt gestal­tade kons­ten, vilken endast ansågs kunna erbjudas alla på ett likvärdigt sätt via massproduktion och via olika former av massmedia.

I äldre kulturer, såväl bland de självständiga bönderna som i de feodalt do­min­erade områdena, fanns den ”etniskt” bundna bygg­nads­kulturen med en slags kul­turell självcensur, som skapade en prägel av enhet med en väl sammanhållen arkitektonisk helhetsverkan. Inom denna ram fanns visserligen ett icke oväsentligt utrymme för individu­a­litet och särart.

Varje hus eller plats var unik, men var och en hade den plats samhället givit dem och därefter skulle man bygga och bo. Man kunde knappast med sitt hus eller sin bostad ge uttryck för en egen självständig uppfattning om sig själv.

De radikala arkitekterna kom under tjugo- och trettiotalen att se det som en av sina huvud­uppgifter att tillintetgöra denna socialt platsbundna rumsuppfattning. Under ledning av det li­berala borgerskapet sökte sig radikalerna fram till en uppfattning, där den privata ägande­rät­ten och den individuella integriteten var två av hörnste­narna.

En tredje väl så viktig hörnsten var dock ”det allmänna”. Privategendomen blev exklusiv, medan offentligheten och det allmänna tenderade att bli alltmer abstrakt i och med att platsbundenheten skulle upplösas och alla skulle betraktas som lika, oavsett ställning i det produktiva livet.

Arki­tek­turen och dess rumsliga organisation kunde i en sådan situation å ena sidan upp­fattas som ett uttryck för en ägare och å andra sidan söka en abstrakt allmängil­tighet, utan anknytning till någon enskild eller någon särskild samhällsgrupp.

Det nya öppna rumsbegreppet blev arki­tek­ternas svar på de uppkomna kraven. De sökte bland annat upplösa känslan av rumsliga be­gränsningar med glas och andra släta ”immateri­ella” be­gränsningsytor samt med obestämda rumsövergångar inom äganderättens revir.

Läs vidare i del 4, Samhälleliga tankefigurer – demokratiskt kunskapande.

Historiska faser i framväxten av en demokratisk arkitektur (Del 2)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

För att finna de mest grundläggande arkitektoniska förebild­erna för vår tids offentliga byggnadskonst, har jag fått söka mig tillbaka till medel­tidens Italien. Redan under senmedeltiden formades några av de mest centrala föreställningar om offentligheten och om individen som männi­ska rätt och slätt inför denna offentlighet, vilka skulle komma att bilda grundvalen för våra demokratiska ideal. Dessa ideal har förän­d­­rats genom ett antal faser fram till vår tid. Jag ska därför börja med att söka ge en bild av dessa faser såsom de kommit till uttryck i arkitek­tu­ren.

Castel Nuovo
Castel Nuovo i Neapel på 1400-talet

Jag har emellertid funnit det vara av avgörande betydelse att man klargör skillnaden mellan det allmänna och det gemensamma, där det allmänna då står för det gränslösa, det universella, medan det gemen­samma står för det kollek­tiva, sett som något begränsat till en eller annan bestämd gemenskap. Det som självklart uppfattas som allmännytta för en grupp kan faktiskt visa sig vara ett särintresse gentemot andra. Först med denna distinktion blir det möjligt att förklara att strävandena efter individens frihet kunde gå emot de faktiska kollektivens krav med stöd av vär­deringar som gavs en all­mängiltig, upphöjd och universell karak­tär.

De framväxande renässansidealen, med sin strävan efter enhetlighet och harmoni kom nämligen att stå i motsättning till den närhet mellan pro­duktion och offentligt liv, som hade utvecklats ur det direkta varu­­utby­tet i staden under medeltiden.

Vid framväxten av ett modernt demo­kra­tiskt ideal stod de faktiska sociala makt- och gemenskaps­relationerna i sam­hället mycket påtagligt mot högborger­lighetens dröm om att dessa relatio­ner inte skulle ha någon reell betydelse i det offentliga livet. Alla skulle enbart uppfattas som människor oavsett deras samhälleliga status och finansiella makt.

Kravet att ingen skulle ha något försteg framför den andre, vare sig i politiken eller inför lagen, kunde således med denna upphöjdhet förvandlas till en myt att alla också var lika; att det inte fanns någon personlig makt i samhället.

Capitolium på 1600-talet sedan Michelangelos projekt slutförts
Capitolium på 1600-talet sedan Michelangelos projekt slutförts
Capitoleum plan
Plan över Capitoleumplatsen i Rom

Till att börja med resulterade det i representativa bostadspalats som sökte under­trycka de militära maktuttryck och den vulgära samhälle­lig­het som varit betecknande för såväl den medeltida adelsmannens bostad som för staden som sådan. Samtidigt som man byggde för den indivi­duelle besökarens visuella möte med arkitekturen, sökte man under­trycka de för alla möjliga händelser tillgängliga gaturummen. .

Renäs­sans och barock var betecknande stiltendenser under en fas, som prä­g­la­des av furstehovens undertryckande och taktiska hänsyns­tagan­den till kapital och borgerlighet. Både renässans och barock bär dock en prägel av det feodala samhällets sammanvävning av det offentliga och privata, med en slags ärftlig äganderätt till makten som ideologisk ut­gångs­punkt.

Slottet i Versailles, som med sin egenskap av kungens bostad och ett offentliggjort privatliv representerade makten
Slottet i Versailles, som med sin egenskap av kungens bostad och ett offentliggjort privatliv representerade makten

I samband med den borgerliga revolu­tionen i Europa, med sin vik­ti­gaste brytpunkt kring 1700, utvecklades i den demokratiska arkitek­tu­rens andra fas en föreställning om offentliga byggnader, som något väsenskilt både från den så kallade borgerliga bebyggelsen och från det furstliga bostadspalatset. Det var således mot hoven som de radi­kala borgerliga arkitekturutopierna främst kom att inrikta sig i anslut­ning till Europas borgerliga revolutioner.

En av arkitekturens främsta ideolo­giska uppgifter i kampen för den borgerliga kulturen blev att hävda maktens frigörelse från äganderätten och omvänt att hävda ägan­derätten gentemot makten. Att kontrastera maktens arkitektur mot det ”naturliga” livets ”borgerliga” bebyggelse med en till synes avpersonifierad arkitektur blev till att börja med ett framträdande medel i dessa strävanden.

Furstepalatset kunde inte längre tjäna som symbol för det allmänna. (Pérouse de Montclos 1974, s26f) Det var nu istället de nya institutionsbyggnaderna som arkitekterna be­traktade som de allra förnämsta uppgifterna, höjda över alla privata palatsprojekt. Det var också för dessa som de nya ide­a­len började ut­vecklas, framför allt mot slutet av sjuttonhundratalet.

Tea­trar, rätts­bygg­nader, bibliotek, museer osv hade tidigare varit nära knutna till hoven. Särskilt de som stod i opposition mot enväldet och adeln i Frankrike sökte nu finna en ny identitet för dessa vid sidan av den här­skande personen. (Aa, s26f, jmf även Braunfels 1968, s68f)

Claud-Nicolas Ledoux’ teaterprojekt i Marseilles från 1781
Claud-Nicolas Ledoux’ teaterprojekt i Marseilles från 1781

Här räckte det inte att ta det antika formspråket till sig, så som man gjort under renässansen för att ge dignitet och social distans åt ett palats och dess ägare. Nu, befriade från sin anknytning till bostad och hovliv, kunde man ge offentliga byggnader ett mycket starkare uttryck av ab­straherad makt och objektivitet.

Man fann nu den storslagna och mon­umentala stämningen från tempel och kyrkor eftersträvansvärd. Särskilt i tempel, som inte såsom den kristna kyrkobyggnaden var avsedda att församlas i, fann man sina förebilder. Den monumentalitet, som exem­pelvis de grekiska och egyptiska templen tillägnade gudom­lig­heten, kunde tillägnas det intill gudomlighet upphöjda allmän­na, symboliserat av vetenskapen, musiken, konsten, lagen, osv.

När man nu talade om monumentalitet syftade man inte på sådana verk som uppförts till åmin­nelse av någon händelse, person eller liknande utan snarare på en sär­skild hållning avsedd för ”offentliga” byggnader. (Aa, s26f, Braunfels aa, s68f) Man kunde nu placera den ”offentliga” byggnaden mitt i staden, men man lade dem då helst helt frilagda från den ”borgerliga” be­byg­g­el­sen på förnämt gestaltade torg eller öppna platser. (Aa, s26f) Men vid sidan av dessa monumentalt placerade institutionsbyggen fro­dades emellertid en offentlig bebyggelse för handel och föreningsliv av aldrig tidigare skå­dad omfattning.

Frikyrkliga församlingsbyggnader, nykter­hets­loge­r, socie­tets­­hus osv samsades helt vardagligt i rut­näts­stadens vanliga kvarter med bostäder och med de ”kommersiella” butikerna, värds­husen, café­er­na, teatrarna osv.

Här blir en av den borgerliga ide­o­logins paradoxer tydlig. Arkitekterna söker distan­sera det ”offentliga” från det offentliga livet i alla de byggnader som klassificeras som ”privata” samtidigt som det offentliga livet genomgick en enastående utveckling inom ramen för den privata sfären.

För att praktiskt och ideologiskt kunna hantera fenomen som inte tycks rym­mas inom ett och samma tänkande kan ibland polära tanke­figu­rer behöva utvecklas. Denna nödvändighet kan förklara att det inom borgerskapets ideologiska ram (individualismen och den exklusiva pri­vategendomen) två till synes helt motsatta tankefigurer byggs upp. Föreställningarna om det gemensamma utgår i den borgerliga idéläran från in­dividen och det individuella ägandet av lösöre.

Den ”juridiska personen” är således ett av det borgerliga samhällsbyggets grund­läg­g­ande rättsbegrepp och kollek­tivet tenderar på så sätt att fixeras som om den vore en ”sam­hällskropp”. Privatisering och förkroppsligande av det gemensamma paras emellertid med föreställningar om det allmänna såsom ett abstrakt samhälle knutet till universalistiska eller kosmopoli­tiska ideal. Där agerar såväl individerna som de juridiska personerna som autonoma avtalslutande parter.

En sådan polaritet har uppmärksammats av ett flertal teoretiker. Till exempel mot­svarar begreppsparet ”gemeinschaft und gesällschaft” hos sociologen Ferdinand Tönnies i stort sett dessa tankefigurer, men det är här viktigt att se skillnaden mellan Tönnies tidstypiska 1800-talsdröm om gemenskap och de medeltida levnadsvillkor han refererar till.

Medeltidens ”gemen­skap” representerade en hierarkisk och i hög grad kontinuerlig sam­man­flätning medan 1800-talets intellektuella hela tiden sökte fixera varje gemenskap för sig som en demokratisk enhet, som ett brödra­­skap.

Genom att Tönnies så starkt tog sin utgångspunkt i en idealise­ring av det för­moderna samhällets statiska och platsbundna gemenskap kunde han inte se en annorlunda modern gemenskap växa fram. Hans teori kunde istället tas som plattform för en ”moder­n­is­t­isk” gemein­schafts-politik som i lika hög grad som företrädarna gesällschaft hamnade i motsättning till det rörliga och komplexa folklivet. (Jmf Asplund 1991)

Den distink­tion mellan det allmänna och det gemensamma som jag framställt inledningsvis i detta avsnitt är principiell medan de tankefig­u­rer jag nu talar om istället är tidstypiska och provisoriska. Man skulle visserligen kunna tro att det finns en enkel parallell mellan begreppsparen allmänt – gemensamt och Gesellschaft – Gemeinschaft.

Eftersom det har varit ändamålsenligt att använda än den ena och än den andra tankefiguren för att förklara samma sammanhang finns det ett intresse att begreppsligt blanda samman det all­männa och gemen­samma.

De flesta som liksom Tönnies uppmärk­sammat och jämfört de båda tänke­sätten har tagit ställning för det ena gentemot det andra. Som om de representerade ett förhållande mellan det moderna och förlorade kvaliteter. I själva verket bör båda tankefi­g­u­rerna ses som ”moderna”, i betydelsen borgerliga. Det ab­strakt allmän­nas tankefigur och den enhetliga gemen­skapen tankefigur är benäm­ningar som bättre framhäver deras grund­läggande drag.

Det ab­strakt allmännas tankefigur före­ställer sig samhället utan konkreta gemen­ska­per med en fullständigt fri individuell åsiktsbildning, medan den enhet­liga gemenskapens tan­ke­figur tänker sig samhällen grundade på social kontroll i någon form av gemen­skapsarrangemang.

Dessa två moderna tankefigurer mot­sva­ras av två traditioner inom planerings- och arkitek­turdebatten, som hämtar sina förebilder å ena sidan i storstaden med dess anony­mitet och rörelsefrihet, och å andra sidan i den statiska byn eller små­staden med sin lokala gemenskap.

Till att börja med betydde den borgerliga samhällsomvandlingen att fri­heten vidgades för alla. Friheten att delta i både det ekonomiska och det politiska livet omfattade allt större grupper och dessa utnyttjade under 1800-talet i allt högre utsträckning denna frihet för att föra fram sina krav. Det är betydelsefullt att tydliggöra att så skedde.

Den romantiskt präglade kritiken av industrialiseringen som många radikaler formuler­ade kunde peka på den framväxande arbetarklassens faktiska umbäran­den och samtidigt beskriva denna nyvunna frihet som negativ.

I takt med att hotet från den starkt växande arbetarrörelsen och städernas in­frastrukturella problem ökade, ökade också borgerlighetens vilja att in­skränka de friheter de själva tidigare kämpat för. Även borgerskapet in­såg ett behov av reglering och styrning. Således kom paradoxalt nog både arbetarföreträdare och borgerliga intressen att samtidigt förespråka planering och frihet.

Liberalismen sedd som frihetens ideologi och socialismen sedd som den nationalstatliga plane­ringens ideologi spe­g­lade inte principiella klasslinjer. Kampen för att själv få disponera sina personliga ägodelar gentemot förmynderi, för demokratiska fri- och rättig­heter, för föreningsfrihet osv fick ofta föras i liberalismens namn och kampen för drägliga levnadsvillkor och livsmiljö, utbildning och sjuk­vård i socialismens namn oavsett klass­intressen.

Detta har stor betydelse för att förstå de rumsliga konflikter som präglat arton- och nittonhundratalet. Å ena sidan skulle artonhundra­­ta­lets arkitekturutveckling kunna ses som ett enda försök att genom en rumslig gemenskapsorganisation vinna kontroll över folket, (Berman, Foucault osv) eller å andra sidan som borgerskapets kamp för ägan­de­rättens frihet från hänsyn till börd och samhälleliga hierarkier. (Asplund, Sack).

Det säger sig själv att båda synsätten har en viss rele­vans men att just därför ing­etdera kan vara tillräckligt för att identifiera det tidstypiska eller det snävt klassbundna. Om man däremot tar fasta på att båda ovanstå­ende tankefigurer var sprung­na ur en tidstypisk bor­gerlig ideo­logi blir arkitekturutvecklingen begriplig.

Även om de romantiska arkitekterna sökte sina förebilder i medel­ti­den så strävade de just i sin kritik av gesällschaft att manifestera ett personligt ställningstagande i någon form av projekt, vilket hade varit omöjligt i ett medeltida samhälle. En förutsättning för dessa romantiska projekt var precis som för de som bejakade gesällschaft och storstaden att det fanns en intresserad en byggherre och en tomt att bygga på. (Sack, Jonsson)

När institutioner appellerade till den borgerliga demokratin och råd­hustraditionen lösgjor­des de ofta från stadsrummens kontinuitet såsom Stockholms stadshus. Rumsliga sekvenser gestaltades visser­ligen men då alltid estetiskt samman­hållna inom arkitektur­verket och med tydlig distans till det av gesällschaft präglade och ”vulgariserade” folklivet.

Om stadsrummet gestaltades integrerat i stadsväven resulterade det istället i något storslaget och klassicistiskt som Götaplatsen i Göteborg, med regisserade folkfester i Romain Rol­lands eller Richard Wagners anda i åtanke.

Det direkta tanke- och erfarenhetsutbytet mellan folk som redan kände varandra hade förvandlats till ett offentligt samtal där olika former av masskommunikation efterhand kommit att utgöra ett centralt in­slag. Den konkret närvarande publiken i auditoriet kunde därmed för­knippas med den universella allmänheten och omvänt kom allmän­heten särskilt av kultureliten att uppfattas som en passivt åskådande publik.

Därmed blev det möjligt att hävda att det skulle kunna vara till­fyllest att bygga auditorier för att ge rum åt det offentliga samtalet, och att där se publiken som en massa av enskilda individer. En intelligens­aristokrati hade mot 1800-talets slut vuxit i styrka. De uppfattade sig som en ”bildad klass” vilken gemensamt skulle utveckla en högtstående ”demo­kratisk” kultur vid sidan av de direkta kapital­intressena. Dessa fronde­rade många gånger mot de kommersiella intressena men också mot det folkligt vulgära. (Hörnqvist, Bachtin)

De traditionella värdshusen, ölstugorna osv började ersättas av restau­ranger för mer privat umgänge och mat­njutning, samtidigt som en hel del nya auditorier byggdes som tempel för de höga konsterna. I det första fallet privatiserades samtalet kring respektive bord och över­vaka­des av de anonyma regler som kunde ges större spelrum i en över­skåd­lig och etikettkrävande arki­tektur.

I det andra fallet utveck­lades det publika rummet för att fram­fö­randet skulle bli alle­narådande. Det tradi­tionella umgänget i exempelvis teatern tonades ner till förmån för hyll­ningar till konsten och dess stora genier. Den borgerliga sällskap­lig­heten upprätt­höll emellertid sin bety­delse vid sidan av själva framfö­ran­det men disci­plin­erades, samtidigt som dess inslag av uppvisning och till intet förplikt­ande konversation blev allt starkare.

När planerna på ett konserthus i Helsingborg började ta form vid nittonhundratalets början stod emellertid de publika byggnaderna åter­­igen inför nya krav och diskus­sionerna om deras plats i staden och om deras arkitektur började gå höga. I denna situation skulle brytningarna mellan gammalt och nytt leda till turer, som väl belyser funktionalis­mens grund­lägg­ande karaktär och bakomliggande samhälls­syn i genombrotts­skedet.

Läs vidare i del 3, Funktionalismen; en tveeggad fas i arkitekturutvecklingen.

Att överskrida modernismens och postmodernismens rumsideal (Del 1)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Det pågår en kamp mellan den gamla staden och den nya. Därinne mitt i stadens hjärta ligger den, det som är kvar av den gamla staden, och ruvar på något osyn­ligt och oåtkomligt, ett vagt löfte om ett annat liv. Och vi vandrar alla runt för att finna någonting, vi vet inte vad, kanske en hemkänsla. Men det nya är redan där, runt om oss, och förändrar i rasande takt, det är ett ”förnuft” på väg att slå ihjäl ett gammalt samvete. (Lindquist, S, Göteborgsposten 1990)

När staden förlorar sin inre spänning riskerar den att förfalla till att bli blott en behållare för ”kvantiteter” av olika slag: individer, bilar, hus. D v s stads­kul­tu­ren dör. (…)

Nu reflekterar sig kommersen i sig själv och staden blir allt mer spännings­lös; den bygger sig köpcentrum, glasar in och däckar över och citerar staden i artifi­ciella miljöer. Och denna spänningslöshet hotar att förinta de specifika mel­lan­former, den socialitet, som under lång tid utvecklats mellan det privata och offentliga och gör att vi allt oftare vilset pendlar mellan att vara väldigt intima (sentimentala) och väldigt formella. (Aa)

Att staden och dess arkitektur har genomgått betydande föränd­ringar det senaste århundradet och att det finns en grund för den här lite dra­mati­s­erade kritiken är ofrånkom­ligt. Men även om dessa citat är ut­tryckligt negativa, så kan denna typ av kritik lika väl vändas till ett upp­fordrande påstående: Att de sociala förutsättningarna för visuell och rumslig arkitektonisk gestaltning förändrats.

Som arkitekt och arkitek­tur­forskare ställs jag inför gestaltande uppgifter och som sådan måste jag i varje läge söka utgångspunkter för en positiv gestaltning. Jag måste då fråga mig om inte dessa nya förutsättningar också skulle kunna ge möjligheter att om­sätta ett socialt och demokratiskt engage­mang i arkitektur och samhälls­bygge? Det är kanske bara vår oförmåga att hantera de nya förut­sättningarna som fört negativa konsekvenser med sig?

Sådana tämligen allmänna frågor har varit en plattform för mina försök att utveckla ett veten­skapligt under­byggt ställningstagande till den moderna arkitek­tur­en och dess gestalt­ningsfrågor. Innebörden av dessa har för mig fått klarna allt efter som mina kunskaper har vuxit. På samma sätt hoppas jag att läsaren bättre skall förstå vad jag åsyftar efterhand som mina resone­mang presenteras.

Ambitionen har alltså varit att ompröva vårt sätt att hantera de soci­ala förutsättningarna för en ”demokratisk arkitektur”, utan att för den skull göra någon strikt definition av demokrati. Det är enligt min mening en hel rad av såväl kulturella som formella faktorer som sam­mantagna bestämmer i vilken utsträckning ett ”samhälle” är demokra­tiskt. Enda rimliga vägen att fullgöra en studie av detta slag slingrar sig fram via historiskt förankrade kunskaper om stadsbyggets kulturella och formella förutsätt­ningar, samt via en kritisk granskning av de arkitek­toniska försök som gjorts i demokratisk riktning.

Traditionellt har arkitektur­forskarna sökt en demokratisering av arkitekturen och be­byggelsen utifrån den privata bostaden och bostads­om­rådet, medan stadslivet i övrigt har lämnats fritt för strider mel­lan det representativa torgrummets esteter å ena sidan och den vulgära kommersial­ismen å den andra. Jag har funnit det absolut nöd­vän­digt att istället söka mig till arkitekturut­veck­lingen utifrån begreppet offentlighet, som ju borde vara samhälle­lig­hetens och demokratins hän­delsecentra.

De före­givna sambanden mellan den radikala demokratiska socia­l­ismen och den moderna västerländska arkitekturen föranledde mig att börja med en analys och kritik av funktio­nalismen och dess syn på den offentliga byggnaden.

Parallellt med mina kritiska studier utvecklades ett avståndstagande till funktiona­lis­men som ett någorlunda sam­manhängande postmoder­nistisk stiluttryck. Vid en jämförelse idag av min analys av funktiona­lismen med den gängse post­modernistiska kritiken utkristalliserar sig ett par viktiga skillnader. Med utgångs­punkt från dessa skillnader har jag gått vidare med en analys av postmoder­n­­ismens egen rums­upp­fatt­­ning och började skissera några alternativa begrepp och tanke­figurer.

Trots att funk­tio­nalismen är den arkitekturströmning som närmast kommit att förknippas med demokratiska ideal och sociala ambitioner, har kritiken inte disku­terat dess samhällsideal explicit. Trots att många funktionalist­er själva öppet tagit ställning i sådana frågor, har arkitek­tur­forskningen behand­lat denna rörelse utan att penetrera funktiona­lis­mens hållning till socia­lis­mens och demokratins problem.

Forskningen har varken baserats på djupare studier av funktiona­listernas teo­re­tiska reso­nemang eller deras bakomliggande föreställ­ningar. Ett flertal arbeten med analys och kritik av den moderna tanke­tradition, som karaktäriseras som social ingen­jörskonst har presenterats på senare år av samhällsvetare. Dessa har vidgat förståelsen av funktionalismens grund­valar men de har i mycket liten utsträckning kommit att belysa ar­kitekturen och dess rumsliga organisation. (Se exempelvis Hirdman, Sandström)

Jag har funnit det nödvändigt att se funktionalismen som en bred tidsbunden strömning inom både teori och arkitektur med flera av sina mest betydande föreställningar underför­stådda och avläsbara endast i sina konkreta sammanhang. Inte som en teori. Inte som en stil. Sådana sammanhang kan emellertid bli be­gripliga via en relativt ingående förståelse av tidens samhälleliga motsättningar och av den idéhistoriska bakgrunden.

Min ana­lys av funktionalismen kan något förenklat sägas ha lagts upp på tre olika nivåer. Som bas valde jag Helsingborgs konserthus av Sven Marke­lius, vilket tillkom under det skede då funktionalismen bröt igenom i det svenska samhället. Därutöver var bygget en kulturpolitisk handling i sig, vilket gav förutsättningar att fånga arkitektens syn på männis­kans, kulturens och därmed även på arkitekturens plats i samhället.

Som övergripande nivå har jag arbetat med offentlighetens och de offentliga byggnadernas arkitekturkoncept, som jag efterhand fann vara en central förbindelselänk mellan funktionalismen och dess ”demokra­tiska” ideal. För att upprätta en förmedling mellan denna nivå och stu­diet av det enskilda bygg­nadsverket fann jag det önskvärt att följa fram­växten av det moderna auditoriet och spegla den mot det fria sam­talets arkitektur, som denna kommit till uttryck i exempelvis värds­hus, res­tau­ranger och förenings­hus. På så sätt vidgas de arkitektur­histo­riska metoderna där byggnadsobjekten traditionellt står i centrum, med den socialhisto­riska forsk­ningens teorier och metoder.

Men även detta utvidgade arbetssätt har sin begränsning. Först och främst blir byggnadernas relation till sin användning och till sina bru­kare fortfarande vag och spekulativ. Detta problem har jag försökt att lösa genom att utvidga den pågående studien av dagens arkitektur med etno­logisk teori och metod. Därutöver tvingas emellertid även en sådan bred social arkitekturhistoria att ställa sig vid sidan av den diskussion om stadsbyggandets möjligheter som arki­tekten och byggbesluten står inför i projekteringssituationen.

Även om resonerande samtal/intervjuer görs med olika inblandade aktörer saknas inom ramen för etnologisk metodologi redskapen att föra in andra referenser i samtalet än de som är tidstypiska eller de som redan är inom den tillfrågades er­farenhetsramar. För att kun­na sätta arkitekturteoretiskt upplinjerade möjligheter i relation till aktö­rernas erfarenheter krävs att studier av detta slag även arbetar med arki­tektens metoder, dvs att söka omsätta teori i skisser och med deras hjälp försöka fånga upp respons och reak­tioner.

Sammanfattningsvis bygger denna uppsats på studier där tradi­tio­nella arkitekturhistoriska metoder vidgats genom breda socialhisto­riska litte­ra­turstudier, genom aktörsintervjuer och inte minst genom att prag­ma­tiskt pröva de teoretiska ansatserna med gestalt­nings­skisser och re­flektera över reaktionerna på dessa.

Läs vidare i del 2. Historiska faser i framväxten av en demokratisk arkitektur

Planhushållningen, planeringen och hushållet

I Forum för revolutionär analys och debatt nr 2/88 startades en både nödvändig och välkommen diskussion om vilka slutsatser som vi bör dra ut av erfarenheterna från de socialistiska ländernas utveckling. Jag har läst flera av artiklarna med uppskattning, men jag har några principiella invändningar i frågan om bestämningen av socialismens karaktär och om statens bortdöende. Jag finner det emellertid betydelsefullt att vidga diskussionen och även föra in erfarenheter från kapitalismens länder vad det gäller planering och demokrati, erfarenheter som bland annat stammar ur mitt yrkesområde, arkitektens.

Inom arkitekturen och stadsplaneringen framträder två föreställningar om produktionens karaktär på ett sätt som tydligt belyser ett av de kommunistiska visionernas fundamentala problem. Skall exempelvis staden uppfattas som ett samhälleligt produktionsmedel och planeras därefter för att bli ett effektivt maskineri eller bör den istället ses som en produkt som nyttjas på fritiden, som en scen för mänskliga möten och nöjen. Kan till exempel husbygget med sina mänskliga drag i behåll produceras i ett samhälle där produktionen är ”genomautomatiserad”. Kan vi verkligen skapa ”ett i verklig mening mänskligt samhälle”, med en fullt ut automatiserad produktion som förutsättning, så som Lasse Cornell hävdar i Forums utdrag ur hans bok Arbete och arbetsformernas utveckling, Göteborg 1986. Är det inte snarast en av 1800-talets utopiska förhoppningar vi möter i denna ståndpunkt, knappast en på moderna erfarenheter grundad ståndpunkt.

Redan med den grad av automation vi möter idag skapas mycket kniviga problem. Automationen tenderar att göra arbetaren till en betjänt och att föra upp vardagens beslut på en abstrakt och centraliserad nivå. Det är emellertid, så som i fallet med staden och stadsplaneringen, svårt att betrakta arbetet enbart som ett medel helt underordnat produktionsresultatet. Ju bättre människan har det materiellt desto större krav kommer hon att ställa på ett meningsfullt och rikt arbete, och på ett nyanserat och personligt format arbetsresultat. En större andel av arbetet måste då kopplas till olika former av ställningstaganden, dvs de kommer att innehålla moment av politisk planering eller av konstnärligt engagemang.

Detta fokuserar problemet att nå ett i verklig mening mänskligt samhälle på frågan om maktens och ägandets karaktär. För att klara ut denna måste vi ta steget in i de mer teoretiska frågor som berörs i Anders Nilssons artikel. Vad innebär det socialistiska ägandet och på vad sätt relaterar detta sig till värdelagen? Anders Nilsson menar mycket riktigt, att den marxistiska diskussionen alltför enkelt tänkt sig att ett statligt ägande och att en nationell planering av produktionen skulle avskaffa värdelagen. Han bevisar att den nationella egendomen faktiskt bygger på den borgerliga rätten, men kommer då istället till, vad jag kan förstå, att det socialistiska projektets verkliga genomförande måste skjutas på framtiden tills dess statens ”tid är ute” och den ”dör bort”. Lönearbetets och statens avskaffande är emellertid i allra högsta grad en politisk fråga, inte något som på ett senare stadium av sig självt följer av de då förändrade ekonomiska förutsättningarna. Jag tolkar det så att AN inte fullt ut dragit konsekvensen av den faktiska kopplingen mellan politisk makt och makt genom ägande och därmed alltför enkelt knyter värdelagen till några av det kapitalistiska produktionssättets yttre former.

Så länge ett förstatligande innebär att produktionens beslut hänförs till en från arbetarna och befolkningen isolerad förvaltning, så har heller inte produktionen i reell mening socialiserats eftersom folk då inte heller disponerar denna egendom. I praktiken kan detta betraktas som en form av ägande av produktionsmedlen knutet till politiska poster. Det har följaktligen blivit den privatägda verkstadens auktoritära organisation som kommit att användas som förebild för denna form av statligt organiserad produktion, med den i och för sig vällovliga ambitionen att avskaffa det kapitalistiska samhällets anarki. (jmf Marx, Kapitalet I, s 310f) Så långt är vi väl egentligen överens, men Anders Nilsson ser ändå inte att en förändring av utbytet i socialistisk riktning därmed måste kopplas direkt till utvecklingen av en reell demokrati.

Det kanske beror på att vi i så liten utsträckning diskuterat den socialistiska demokratins grundfrågor. Demokratin i denna mening kan inte ses som en fråga om formell rätt att välja politiska ledare, att delta i beslut eller att tillskapa en politisk kontroll över pressen. Demokrati i denna mening kan inte heller genomföras som ett omedelbart resultat av en politisk revolution, men dess uppbyggnad förutsätter en revolutionär omvandling av dess samhälleliga förutsättningar. Den kan endast identifieras som ett komplex av olika former för människors makt och kontroll över sina liv och arbetsinsatser. Ett komplex som genom sin sociala organisation också garanterar att en samhälleligt effektiv kunskapsprocess möjliggörs. Med kunskapsprocess menar jag då ett förlopp där människor själva till synes irrationellt tagit sig rätten att både pröva sina idéer, själva dra slutsatser och föra ut dessa till diskussion i samhället. Det krävs då bland annat en avancerad samhällelig offentlighetsstruktur som tillåter dessa erfarenheter att samlas och formas till kunskap och vetenskap.

Om vi med detta i minnet lite mer ingående tittar på värdelagen och dess bindning till den borgerliga rätten, leder detta oss till en principiell kritik av den politik som kommunistpartierna i de socialistiska länderna fört. Mervärdets existens, i sin kapitalistiska form, förutsätter ett exklusivt ägande, där det i arbetet skapade mervärdet tillfaller någondera av privatägarna vid ett varuutbyte. Man kan faktiskt hävda att mervärdet existerar även i en socialistisk form som det materiella överskott som skapas i produktionen. Mervärdet upphör emellertid att vara kapitalistiskt i den utsträckning som det disponeras/fördelas demokratiskt. Produkter byts inte längre mellan politiskt obundna privatägare, utan utbytet blir avhängigt av hur relationerna mellan integritet och självständigt ansvar för produkten, produktionen och fördelningen politiskt formas.

Socialismen reduceras därmed vare sig till en fråga om ekonomisk utvecklingsnivå eller till en fråga om statligt övertagande av produktionsmedlen. Den knyts istället till vilken nivå som demokratin utvecklats i samhället som helhet. Det blir utifrån en sådan slutsats ett allvarligt fel att primärt knyta värdelagens existens till existensen av varu- och  penningcirkulation i en mer allmän vardaglig mening. Det skulle leda till att de socialistiska ambitionerna i praktiken måste förskjutas till den lite utopiska situation då det skulle vara möjligt att avskaffa pengarna och att över huvud taget avskaffa köp- och bytesrätten. Om man å andra sidan menar att socialismen skulle vara genomförd med nationalstatens expropriation av produktionsmedlen och sedan hävdar den demokratiska centralismen som en exklusiv makt via en centraliserad nationell planering så kommer man till och med att stärka den borgerliga rätten. Staten får då både ansvar för all egendom samtidigt som samma statsapparat skall garantera att denna makt inte missbrukas. Nationalstatens fullständiga dispositionsrätt av mervärdet ökar arbetarens främlingsskap i arbetet. Ett kooperativt ägande som på samma sätt grundas på den exklusiva äganderätten skapar också den ett främlingskap framför allt inför produktens kvalitet och den miljöförstöring som tillverkningen ev orsakar omgivningen. Här finns åtskilliga faktiska exempel som visar på detta.

AN har däremot rätt när han hävdar att kapitalistiska ägandeformer i praktiken till viss del har upphävts inom systemets egen ram, men då, inte bara negativt såsom kapitalisternas inflytande över statlig egendom utan även positivt som folkligt inflytande över privat egendom genom kamp. Detta konstaterande förringar på intet sätt betydelsen av den socialistiska revolutionen, men fäster blicken på det fenomen som lägger grund för en upplösning av den borgerliga rätten i såväl kapitalistiska som socialistiska ekonomier, nämligen på det genom långvarig och långsiktig kamp framvuxna och befästa inflytandet och de på grund av intresse och erfarenhet uppbyggda självständiga organisationerna och folkrörelserna. Den närapå totala avsaknaden av levande folkrörelser i de socialistiska länderna är ett tecken som, enligt mitt synsätt, så väl som något annat poängterar den borgerliga rättens styrka i dessa länder.

Som Mao Zedong hävdade är motsättningar alltings drivkraft. Varje planeringsideal som bygger på harmonidrömmar strävar också efter ett socialt sett stillastående samhälle. På samma sätt drabbas varje försök att uppnå ett helt igenom rationellt organiserat samhälle. Att leva är en individuell konst fyllt av den enskilda människans inre motsägelsefulla viljor, — att bygga ett samhälle är en kollektiv konst full av många olika människors och gruppers motsägelsefulla erfarenheter och drömmar. Hushållet som grund för en socialistisk planering är orimligt, vi behöver ingen planhushållning i den meningen. Hushållet är och förblir grunden för den borgerliga rättsidén.

En samhällelig struktur av självständigt ansvariga inför alla dem som berörs av beslut är den enda möjliga vägen. Med detta synsätt är inte de traditionella formerna för direkt demokrati någon framkomlig väg, annat än i mycket begränsade sammanhang. Denna förutsätter ju att det vore möjligt att enkelt identifiera och samla alla de olika människor som är direkt berörda. Det skulle kräva att det vore möjligt att identifiera samhällen eller samhällsdelar som hushåll i en mycket gammaldags mening, så som en del 1800-talsutopister tänkte sig framtiden. Själva beslutsförfarandet kommer emellertid aldrig att vara det primära problemet. Det förblir istället hur kunskaperna om konsekvenser och alternativa möjligheter ska fördjupas hos alla inblandade parter. Makten över erfarenheten och över kunskapsprocessen har därför alltmer hamnat i kampens centrum, såväl i öst som här i väst. Desinformationskampanjerna sköljer över oss som stormvågor. Hur kunskapsprocessen skall kunna bli både en del i människors vardag och samtidigt vara folkets egen är den centrala olösta frågan.

25/11 1988 Lasse J

Debatten pågick även under 1989. Detta inlägg publicerades i Forum 4/88 och utdrag ur Lasse Cornells bok publicerades i nr 2/88. Lasse gick bort 1987 och förutom att han var en god vän förtjänar hans ovan nämnda bok om arbetet läsning även idag, då bortsett från hans avslutande revolutions- och industriromantiska avsnitt om arbetet under socialismen. Hans bok är i övrigt mycket nyanserad och väl belagd i hans studier som ekonomisk historiker.

För att visa att Marx också kunde se industriproduktionens baksidor vill jag komplettera denna artikel med några längre citat från Kapitalet, Band I, s309ff.

Trots de talrika likheterna och de nära sammanhanget mellan arbetsdelningen i samhället och arbetsdelningen inom en verkstad är dessa bägge olika, inte endast till graden utan också till arten. (…)

Arbetsdelningen inom samhället förmedlas genom köp och försäljning av olika arbetsgrenars produkter, medan delarbetenas sammanhang i manufakturen förmedlas genom olika arbetskrafters försäljning till samme kapitalist, som använder dem som kombinerad arbetskraft. Arbetsdelningen i manufakturen förutsätter, att produktionsmedlen är koncentrerade i en kapitalists hand, arbetsfördelningen i samhället däremot att produktionsmedlen är splittrade mellan många inbördes oavhängiga varuproducenter. (…)

Arbetsdelningen i manufakturen förutsätter, att kapitalisten har oinskränkt auktoritet över människorna, som endast utgör delar av en produktionsmekanism, som tillhör honom. Arbetsdelningen i samhället förutsätter inbördes oavhängiga varuproducenter, som inte erkänner någon annan auktoritet än konkurrensen, det tvång som deras ömsesidiga och stridiga intressen utövar mot dem alla – liksom i djurriket allas kamp mot alla mer eller mindre bidrar till att bevara betingelserna för alla arters existens. (…)

Den samhälleliga arbetsdelningens anarki och den manufakturmässiga arbetsdelningens despoti betingar varandra i det kapitalistiska produktionssättets samhälle.

Marx kritiserar anarkin i samhället men bestrider samtidigt en ”militär” organisation av produktionen. Han visioner om kommunismen är vaga och ibland uppe i det blå men i nedanstående citat från Ekonomisk-filosofiska manuskript 1844, s202 säger han, visserligen mycket abstrakt och allmänt,  något mycket mer rikt och komplext än vad som blivit till såväl inom kommunismen som inom kapitalismen. Inte minst betydelsefull är att förstå begreppet samhällelig, i all dess historiskt uppbyggda rikedom, dvs inte liktydigt med nationalstatlighet, så som det oftast kommit att förstås.

Det positiva upphävandet av privategendomen i dess egenskap av mänsklig självalienation och därför som tillägnelse av det mänskliga väsendet för och genom människan; dvs som människans fullständiga och medvetna återvändo till sig själv som samhällelig, dvs som mänsklig människa, inom ramen för den hittillsvarande utvecklingens hela rikedom. 

 

Låt inte maten tysta munnen

Denna artikel är publicerad i Folkets Historia, nr 3, 1988. Jag har idag en dröm att realisera både frukostföredrag och soppseminarier för att samtala om tidens stora och svåra frågor under gemytliga former. Frågan är om vi i vår tid verkligen förmår ta oss den tiden som krävs.

Mat och ätande har naturligtvis intagit en synnerligen central plats i allt mänskligt liv, särskilt i alla äldre kulturer. Eftersom maten så tydligt framstod som det mest näraliggande målet för det ursprungliga primitiva arbetet, samtidigt som hungern ständigt påminde om den alltid hotande hungersnöden, kom mycket av såväl det religiösa livet som arbetets rutiner att kretsa kring måltiderna.

Kring maten och ätandet har också många mytiska föreställningar och ritualer utvecklats och rotats djupt i våra seder. Men det var inte bara matens betydelse i sig för oss människor, som dessa ritualer manifesterade. Arbetet som lagts ned för att fånga, odla, tillaga maten osv var ju organiserat i någon form av social ordning och måltidernas ritualer blev därigenom även uttryck för den rådande sociala ordningen. På medeltiden reglerades till exempel med stor detaljrikedom sådant som hur och var man satt, i vilken ordning maten fördelades osv, medan deras bordskick idag uppfattas som rått och snuskigt. Hygien och finess var inget centralt tema, utan ritualerna hade som främsta uppgift att anvisa vars och ens plats och rang. Medeltidens måltider vittnade därigenom emellertid inte bara om skillnaderna i makt och ställning. Den gemensamma måltiden knöt hushållen, brödraskapen, förbunden samman i sina lokala hierarkier. Måltiden var och har också förblivit en av våra viktigaste sinnebilder för gemenskap. En hållfast överenskommelse om samarbete slöts på ett naturligt sätt med en gemensam måltid, en tradition som än idag har ett starkt fäste i exempelvis affärsvärlden, där ett slutet avtal oftast kröns med en middag.

Mycket av gästfrihetens traditioner i Europa förknippar därför även måltiden med fredens och sammanhållningens budskap. Genom att bjuda de fattiga på mat och dryck vid de stora festerna på bröllop och begravningar kunde de välbärgade exempelvis befästa den samhälleliga gemenskapen och freden.

Inget av detta bör emellertid framstå som särskilt okonventionellt eller orginellt att hävda. Men det finns en aspekt på måltidens glädjeämnen och inte minst dess kulturella betydelse, som sällan nämns i den historiska litteraturen. I de stora hushållen ingick allt arbetsfolket och den gemensamma samlingen vid maten gav betydelsefulla tillfällen till erfarenhetsutbyte och informella samtal. Här kring maten kunde såväl vardagens vedermödor luftas och diskuteras, som mer exeptionella erfarenheter förmedlas av långväga gäster. Alla sådana tillfällen för samling och samtal har självklart varit av avgörande betydelse för kunskapens och kulturens utveckling, före det skrivna ordets genombrott med organiserad postbefordran och tryckta tidningar och böcker. Sång, tal och spel hörde också till måltidens traditioner. Detta visas inte minst av den betydelse för framväxten av ett modernt politiskt och kulturellt liv, som tillskrivs värdshusen och kaféerna i Europas storstäder.

Mr Syntax (återkommande skämtfigur av Rowlandson) tar ett hem för ett värdshus
Mr Syntax (återkommande skämtfigur av Rowlandson) tar ett hem för ett värdshus
Bråk på ett "Coffey House" i Bath
Bråk på ett ”Coffee House” i Bath
 Scen från ett engelskt värdshus från 1700-talets senare del. Ur The English Inn. s 122
Scen från ett engelskt värdshus från 1700-talets senare del. Se The English Inn. s 122

Värdshusen och krogarna har i den europeiska kulturen baserats på två samverkande behov. Som skäl för en officiell uppmuntran fanns behovet av gästgiverier för det ökande antalet resande, medan det oftast var den mindre välsedda vin- resp. ölförsäljningen som gav den ekonomiska grunden. Värdshusen blev särskilt i England centra både för handelns nyhetsbehov, för politikens organisering och för framväxten av ett kulturutbud överhuvud taget. Där kunde det lokala skvallret och de politiska grälen sammanfogas med mer långväga nyheter.

Genom att storstadens många värdshus och kaféer på ett helt annat sätt än hushållen och brödraskapen stod öppna för var och en, kunde samtidigt en ny differentiering växa fram. De olika matställena kunde utveckla ett rykte om sig att vara tillhåll för sin egen speciella stamkrets, sina speciella traditioner och diskussionsämnen. På så sätt skapades förutsättningar för en fri föreningsbildning helt vid sidan av hushållen och de mer eller mindre som hushåll organiserade privata företagen. Men efterhand som denna specialisering institutionaliserades minskade emellertid deras öppenhet.

Röstvärvning vid ett värdshus. Lägg märke till att värdshusets skylt behängts med en valbanderoll. Ur The English Inn. s 207
Röstvärvning vid ett värdshus. Lägg märke till att värdshusets skylt behängts med en valbanderoll. Ur The English Inn. s 207

Såväl politiska partier som mer kulturellt definierade klubbar skaffade sig efterhand egna lokaler med begränsad tillgänglighet. Gästgiverier utkonkurrerades efterhand av hotellen som mer diskret och samtidigt mer förnämt kunde logera den övervägande andelen välbärgade resenärer.

På ett likartat sätt avskiljdes även kulturutbudet från sin gamla anknytning till värdshusen. Det började med att logeteatern, som ursprungligen antas ha fått sin form från den traditionella värdshusgården med sina loftgångar, frigjorde sig från  detta sammanhang, för att så småningom betraktas som för fin för att beblandas med matos och högljudda meningsyttringar. Samma sak skedde senare med musiklivet, tidningsläsandet osv. Trots att till exempel mycket av Schuberts kammarmusik skapats på värdshusen kring Wien uppfattade nu den nya kultureliten alla sådana anknytningar vara av ondo. Det blev istället den renodlade och ”störningsfria” konstnjutningen som premierades.

Simpson´s the Strand vid sekelskiftet. Så här var det också inrett enligt beskrivningarna tiden närmast efter det den öppnades i London 1848. Se Buildings and Society. s 237
Simpson´s the Strand vid sekelskiftet. Så här var det också inrett enligt beskrivningarna tiden närmast efter det den öppnades i London 1848. Se Buildings and Society. s 237

Som en följd av detta, i samverkan med en starkt växande borgerlig konservatism, omvandlades näringsställena. För borgerskapet framstod värdshusen vid 1800-talets början som förfärande, oordnade och okultiverade i denna tid då en konsolidering av vunna politiska och kulturella framgångar stod på dagordningen. I London, som tidigare varit föregångare med en ovanligt bred politisk öppenhet knuten just till alla sina värdshus, introducerades 1848 en helt ny typ av matställe med stor framgång inom den nya överklassen. Denna benämndes med det från Frankrike lånade ordet restaurant. Här på Simpson´s, the Strand, som dess första ”riktiga” restaurangen hette, kunde man äta god mat i stillhet förnämnt serverat på skinande rena, vita dukar. De flesta lite finare matställen inreddes nu med denna restaurang som förebild. De annars traditionella båsen togs bort så att inga skumma hörn skulle kunna bli tillhåll för påträngande palaver och stoj.

I dessa nya inslag i stadens uteliv kunde inte längre nyheterna, åsiktsutbytet och det fria samtalet spela den roll den fått i värdshusen. Det var nu istället den goda maten och möjligheten att visa upp sina påkostade och vackra hustrur, som gav den centrala dragningskraften på den penningstarka publiken. Jämfört med idag kunde det ibland gå nog så livfullt till, men scenen behärskades ändå fullt ut av de höga cylinderhattarnas etikett och konversation. Samtalen blev i allt högre utsträckning till en fråga om konversation inom en liten privat krets, med uppgift att förhöja smaken på en delikat måltid. De skulle gärna föras intelligent och bildat, men så att de vare sig blev påträngande eller betydelsefulla. Det tidigare borgerligt okonventionella blev under 1800-talets lopp till en alltmer trång konvention.

På den vägen har matkulturen utanför hemmen och de interna sällskapen utvecklats fram till våra dagar. Men frågan är om det inte är först då matställena övergavs av de intellektuella och av kulturen, som de negativa sidorna i vädshustraditionerna med spritmissbruk och horeri kunde bli så framträdande i utelivet, som det blev mot artonhundratalets slut. Hemmens, partiernas och klubbarnas privata och slutna karaktär kom därigenom att ytterligare betonas och deras gamla relationer till det så kallade utelivet bröts närapå helt. Måltidens gamla samband med den snävare slutna gemenskapen stärktes återigen och den fria bildade diskussionen fördes allt oftare bakom lykta dörrar. Därigenom minskade tyngden i det folkliga erfarenhetsutbytet och borgerligeheten kunde på så sätt stärka sin kontroll över den samhälleliga kunskapsprocessen.

Matsal i ett sovjetiskt bostadsprojekt från 1929. Man tänkte sig här att maten skulle komma på ett löpande band från ett kök placerat i våningen under. Ur Kollektivhus. s 83
Matsal i ett sovjetiskt bostadsprojekt från 1929. Man tänkte sig här att maten skulle komma på ett löpande band från ett kök placerat i våningen under. Ur Kollektivhus. s 83

För de utopiska socialisterna var matfrågan i ännu högre grad reducerad till själva ätandet. De såg den ”kollektiva” utspisningen som ett uttryck för en socialistisk gemenskap. Samhället skulle garantera alla mat, vilket tolkades så att var och en skulle likt munkarna tilldelas sin dagliga rätt i stora matsalar. Det fanns aldrig inom den ramen någon föreställning om att kollektivitet skulle kunna bygga på en utveckling av den europeiska värdshustraditionen, trots att det var just på kaféer och värdshus som den socialistiska idéen i många fall utvecklats och formulerats. Hur förödande en sådan inställning blir för ett levande samhälle kan en resa till Moskva visa, där allt fritt ”uteliv” praktiskt taget gjorts omöjligt.

En betydelsefull förändring i våra restauranttraditioner har dock skett under de senaste åren. Intresset för stadens matställen har ökat radikalt. Men uppgiften att lyfta fram krog- och kafélivet i vår kultur är det bara de kommersiella krafterna som påtagit sig. Den har knappast uppfattats som en kulturfråga av vidare samhällsintresse. Utelivets renässans har åtminstone ytligt sett givit ett vidgat utrymme för levande samtal och diskussioner, men det kräver för att det ska återfå sin betydelse att vi bekymrar oss om krogtraditionerna och om uteätandets former.

Borgerskapets kamp mot en levande krogkultur har sedan 1800-talet bedrivits bland annat med hjälp av det folkliga stödet till olika alkoholrestriktioner och inte minst genom hälsovårdsnämndernas sätt att formulera hygieniska krav. Här finns ett viktigt och spännande område för forskning. Genom att i källorna studera striderna mellan restaurangägarna och de politiskt tillsatta nämnderna skulle man säkerligen hitta mer av maktpolitiskt värderande slag än vad vi idag föreställer oss. Direkta krav på möbleringen har inte varit ovanliga. Hetsiga och livliga diskussioner är faktiskt ännu idag på många håll skäl nog att dra in utskänkningstillstånden, vilket genast ger synnerligen ogynsamma förutsättningar i konkurrens med de matställen som begåvats med fullständiga spriträttigheter. Ur kulturell synvinkel skulle det vara betydligt bättre med generella alkoholrestriktioner än att som nu knyta dessa till att stället ifråga besöks av en så kallad städad publik.

P1030139

Ett kafé i Tallin som startpunkt för stadsutvekling i ett stadsnära äldre industriområde med ateljéer, pop up butiker, restauranger m.m.
Ett kafé i Tallin som blivit startpunkt för  en radikal och levande stadsutveckling i ett stadsnära äldre industriområde med ateljéer, pop up butiker, restauranger m.m.

Vi måste inse att utelivet har en central betydelse för en fri samhällelig kunskapsprocess. Vi får inte tro att vi kan bekämpa alkoholmissbruket genom att bekämpa krogar och värdshustraditionen. Det är ju när kulturen inte förmår bryta våra sociala hämningar som alkoholen får spelrum.

Det måste vara möjligt att föra fram en ny mer konstruktiv koppling mellan kulturpolitik och alkoholpolitik.

 

Litteratur:

BILLINGTON, JAMES H, Fire in the Minds of Men. Origins of the Revolutionary Faith. New York 1980
CALDENBY, CLAES & WALLDÉN, ÅSA, Kollektivhus. Sovjet och Sverige omkring 1930. Stockholm 1979
GORHAM, MAURICE & DUNNET, H McG, Inside the Pub. London 1950
JADELIUS, LARS, Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur med utgångspunkt från Helsingborgs konserthus. Göteborg 1987
RICHARDSON, A E & EBERLEIN, H DONALDSON, The English Inn. Past and Present. A Rewiew of Its History and Social Life. London 1925
SENNET, RICHARD, The Fall of the Public Man. New York 1974
THORNE, ROBERT, ”Places of Refreshment in the Nineteenthcentury City.” Buildings and Society. London 1980

Offentligheten gestaltad – offentligheten gestaltar

Detta inlägg publicerades 1990 i Biblioteksstudier. Folkbiblioteken i flervetenskaplig belysning. Jag arbetade då på Chalmers som postdoktor i Projekteringsmetodik. Det mesta jag skrev då står sig väl idag även om formuleringar relaterar till min dåvarande situation. Jag har valt att inte uppdatera tempus eller andra formuleringar som är kopplade till mitt sammanhang då.

Jag valde 1996 att lämna forskningen för att arbeta som konsult. Det innebar inte att jag ämnade sluta med forskning, utan att jag föredrog att “forska” mer pragmatiskt, med möjligheter att pröva tankegångar i praktiska experiment.

Illustrationerna har jag lagt till och kommer att uppdatera efterhand som jag hittar bra bilder i mitt arkiv. Bloggen ger ju en helt annan möjlighet att visa färgbilder än akademiska publikationer.

Jag representerar ett för detta sammanhang relativt nytt och udda forskningsområde. Jag är nämligen arkitekt och arkitekturforskare. Visserligen har det under lång tid bedrivits arkitekturforskning, men denna har studerat arkitekturen som en konstart. Den har traditionellt inrymts som en lite styvmoderligt behandlad del av konsthistorieämnet och en visuellt estetisk hållning har kommit att prägla denna forskning.

Vid sidan av konstvetenskapen har den etnologiska forskningen arbetat med en grundsyn, som i stället behandlat bebyggelse som en del av vår materialiserade kultur. Etnologerna har emellertid begränsat sin forskning till det folkliga byggandet och uteslutit den bebyggelse som ritats av arkitekter och skolade byggmästare. Inte heller har deras intresse riktat sig mot den moderna arkitekturen. Därmed har den bebyggelse som tillkommit med mer eller mindre påtagliga konstnärliga ambitioner knappast alls behandlats i sitt kulturella sammanhang förr än på senare år. Inom de begränsade områden där verksamheten sedan länge identifierats med särskilda byggnader, som t ex teatern finns en rik litteratur, men inte heller här tycks en mer vidsynt och sammanhållen arkitekturforskning ha kunnat utvecklas.

Vissa ansatser med uttalat intresse för arkitekturens sociala betydelse kan man upptäcka först på 30-talet, då arkitekterna själva började söka en vetenskaplig grundval för sitt arbete. Denna tidiga arkitekturforskning kom i mycket hög utsträckning att handla om produktionens krav och om s. k. funktionsstudier. Den bryter därmed med den äldre konstnärs- och akademitraditionen, men knyter forskningen istället ensidigt till det moderna planeringsarbetet, massproduktionen och konsumtionssamhället. (Jfr Elzinga s67) Först på senare år har en humanistiskt grundad forskning påbörjat arbetet att överbrygga de gränser som byggts upp mellan arkitekturforskningens olika kunskapsfält.

Samtidigt som nya spännande vägar öppnats för en i sig väsentlig forskning, så innebär detta också att andra ämnesområden kan berikas av en hittills praktiskt taget outnyttjad källa. Med hjälp av en utvecklad arkitekturforskning skulle byggnaderna kunna ge många nya upplysningar om hur till exempel olika samhälleliga institutioner rumsligt har organiserats, vilken bild av verksamheten som olika byggherrar har velat ge osv.

 

Väl sagt!!
Väl sagt!!

Vad som emellertid primärt intresserat mig som arkitekturforskare är hur arkitekturen bättre skall fylla sin uppgift i ett demokratiskt samhälle. De arkitekturhistoriska studierna blir då redskap för att både förutse en utveckling och för att ge bättre underlag för att välja riktning. I arkitektarbetet är samhällsgestaltningen ett centralt tema, så bör det också vara i arkitekturforskningen. Åtskilliga svårigheter kvarstår. Fortfarande gestaltas de flesta miljöer på grundval av en intuitiv upplevelse och inlevelse, parat med starka positivistiska vetenskapstraditioner inom ekonomi och teknik. Naturligtvis bör arkitektarbete även fortsättningsvis präglas av den konstnärliga traditionen, men det borde vara fullt rimligt att utveckla arbetsmetoderna så att de i allt högre grad bygger på ett fundament av vetenskap eller åtminstone på väl underbyggda ställningstaganden.

IMG_0380.JPGFör närvarande arbetar jag (1990 när denna artikel skrevs) som forskarassistent i ämnet Projekteringsmetodik på Chalmers arkitektursektion. För att ge en bild av den forskning som hade utvecklats här citerar jag ur avdelningens gemensamma program:

Projekteringsmetodik behandlar metoder för programmering, projektering och redovisning av byggnader och samhällen. Så lyder det kortfattade ämnesprogrammet. Nyckelordet är metoder. Projekteringsmetodik behandlar därmed arbetet inom hela samhällsbyggnadsprocessen, dess olika skeden, parter och arbetsformer samt styrning och lagstiftning.

Ämnet kan förenklat uttryckt sägas behandla systematiserad kunskap om hur vi kommer från idé till förverkligande och även vilka hinder som ligger på vägen. Ämnets bredd kräver överblick och samarbete över många skilda ämnesgränser. Vi ser byggandets metodproblem som ett förhållande mellan teknik, kultur och sociala villkor, men ämnet bör i huvudsak betraktas som humanistiskt. Den praktiska tillämpningen betraktas som primär och studiet av metoder för kreativt arbete och kritisk analys är viktigt. Det innebär att värderingsproblem ingår som en viktig del i avdelningens forskning.

Avdelningen för projekteringsmetodik på CTH arbetar med utgångspunkt från en kritisk vetenskapstradition, dvs med att utveckla en forskningsmetodik och en forskning som strävar efter direkta förändringar i samhällets planeringsrutiner.

Ämnet har alltså på CTH inriktats på utvecklandet av gestaltnings- och projekteringsmetoder, som syftar till att stärka de breda vitt skilda sociala grupper som brukar ha svårt att göra sig hörda. Forskningen har också starkt betonat energi- och resursproblem, samt ekologiska aspekter på byggandet och betydelsen av att dessa bättre än hittills kommer fram i gestaltningsprocessen.

Avdelningen studerar den skapande arbetsprocessen i dess relation till byggnadsverken, sedda som betydelsebärande symbolsystem. Vi ser alltså problemen kring projekteringens metoder som nära knutna till frågor om som rör arkitekturen i sig, vilket ställer uppgiften att inom avdelningen även söka utveckla arkitekturteorin. Arkitekturen har visserligen alltid kommit till genom en komplicerad samhällelig insats med många viljor inblandade, men samtidigt har det konstnärliga arbetet traditionellt framhållits som ett individuellt arbete. Ambitioner att tillskapa en konstnärlig arkitektonisk helhet har därmed knutits till tillkomsten av ett hus eller något motsvarande i tid och rum väl avgränsat projekt. Det börjar emellertid numera bli relativt accepterat att, som en arkitekturteoretisk hörnsten, betrakta gestaltandet som en komplex social process. Med detta följer nya krav på våra projekterings- och gestaltningsmetoder, och på de normativa ramar som präglar byggandet.

Detta innebär sammantaget att vi i vår forskning strävar efter att utveckla teorier och projekteringsmetoder som stärker arkitektoniska och miljömässiga kvaliteter och samtidigt inbegriper allt fler skilda grupper av människor och komplexa samhälleliga krav i planeringsprocessen. Vi söker, med dessa ställningstaganden i botten, utveckla en deltagarforskning i vilken teori och praktik är varvade, till skillnad från specialiserade åskådarstudier.

Kunskapsuppbyggnad och forskning om offentlighetens arkitektur

Med min doktorsavhandling Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur — med utgångspunkt från Helsingborgs konserthus har jag studerat funktionalismen med särskild inriktning på offentlighetens arkitektur. Jag avser att under den närmaste fyraårsperioden arbeta vidare med forskning om offentlighetens arkitektur, men då med en intresseförskjutning från funktionalismen till de arkitekturteoretiska frågor som ställs i dag. Min avsikt är att försöka tillämpa avhandlingens analyser på aktuella byggnader och projekt för offentligheten.

Jag ser min personliga forskning dels som ett led i en uppbyggnad av kunskaper om offentlighetens arkitektur, sett i dess kulturella och funktionella sammanhang och dels som ett led i utvecklingen av arkitekturteorin. En huvudtanke i mitt arbete är att det är av central betydelse att studera och värdera offentlighetens byggnader och dess arkitektur sedda som resurser i en kreativ, kritisk och demokratisk kunskapsprocess som sträcker sig över en längre tidsperiod, samtidigt som man tolkar byggnaderna och arkitekturen, som ut-tryck för sådana processer. Därvid blir frågor om program och tillkomst, likväl som frågor om hur arkitekturen kan leva med i verksamhetens utveckling eller förändring centrala i mina studier.

En betydande del av arkitektarbetet har traditionellt bestått i att gestalta byggnader för institutioner som mer eller mindre fungerar som centra i det offentliga samhället, d.v.s. teatrar, bibliotek, musikhus, museer samt folkets hus, medborgarhus och dylikt. Denna typ av byggnader har också rönt ett stort intresse bland arkitekter, vilket avspeglas inte minst i arkitekturtidskrifter och arkitekturguider. Till skillnad från bostaden har emellertid detta fält av offentliga byggnader kommit att beröras mycket lite i forskningen. Teaterbyggnader har visserligen behandlats i en mängd historiska översikter, liksom många teaterbyggnader, konserthus, m m har belysts som enskilda arkitekturverk. Men knappast någon har, vad jag har funnit, satt in vare sig teatern eller konserthuset i ett större sammanhang, eller sett dem som en större kategori av byggnader med betydelse för det offentliga samtalet och kulturutbudet i stort.

Arkitektoniska svårigheter och problem av gemensam karaktär saknas dock inte. Trots ambitioner, som öppenhet och demokratisering, känner sig exempelvis det stora flertalet i Sverige, liksom i de flesta länder, enligt några intervjuundersökningar, alltjämt främmande inför många av offentlighetens institutioner. Det finns många outnyttjade möjligheter, menar jag, att utveckla denna byggnadstradition arkitektoniskt för att de verkligen ska fungera bra som kärnor i en demokratisk kunskapsprocess, — som centra i det offentliga rummet.

Jag avser att koncentrera mina första studier till några utvalda byggnader, som kan belysa den arkitektoniska betydelsen av olika institutionella förhållanden mellan byggnaderna, offentligheten och de som förvaltar och verkar i byggnaderna.

Tyngdpunkten skall ligga på ett både brett och inträngande studium av ett urval byggnader som förutom att de är praktiskt tillgängliga geografiskt, har ett arkivmaterial som belyser ovanstående frågor. Detta arbete skall kombineras med mindre studier av ett något större antal byggnader som befunnits vara av intresse, men som ur ekonomisk och tidsmässig synpunkt inte kan bli föremål för annat än kortare studiebesök. Redan publicerat material liksom ritningar skall självklart studeras i dessa fall.

En väsentlig uppgift i etableringen av ett nytt forskningsområde är uppbyggnaden av såväl internationella som nationella kontakter. Studieresorna avses även tjäna detta syfte, men huvudmedlen är emellertid att publicera eget material i tidskrifter, delta i symposier och konferenser inom näraliggande ämnen, samt att verka för att symposier specifikt arrangeras inom området. I samarbete med Centrum för biblioteksforskning skisseras ett symposium våren 1990 med preliminär titel: Visionärer och vetenskapare om offentlighetens institutioner.

De mer inträngande studierna avser jag att genomföra med ett par objekt inom vardera teater, bibliotek, musikhus och museum. Förutom material från programdiskussioner, projektering och förvaltningsorganisation skall direkta studier av byggnaderna genomföras. Det innebär att jag själv metodiskt genom upplevelse, iakttagelse och inlevelse skall studera dessa byggnadsverk i såväl vardagliga sammanhang, som vid speciella evenemang.

För programskrivande beställare liksom för gestaltande arkitekter är det av stort intresse att kunna jämföra presentationer av enskilda verk, men mina studier syftar längre. Framför allt att utveckla mera generella teoretiska resonemang i principiella hållningsfrågor. Det gäller rumsteori i relation till sociala förhållanden och såväl arkitektoniskt som organisatoriskt besittningstagande av mer eller mindre allmänt tillgängliga byggnader och platser. I det följande skall jag kortfattat presentera några av de teorier som jag skall arbeta vidare med framöver.

Arkitekturgestaltning; en social process

I avdelningens ramprogram har vi framhållit gestaltandet av hus och samhällen som en komplex social process. Innebörden av detta för det individuella skapandet har knappast penetrerats. Visserligen har arkitekturen sedan en längre tid kommit till med insatser från många viljor och intressen, men det konstnärliga arbetet framhålls oftast ändå helt onyanserat vara individuellt och att dess kvaliteter står och faller med en eller annan arkitekts unika personliga kvalifikationer. När experiment realiserats där processtänkandet och brukarmedverkan ställts i förgrunden, har detta därför ofta fått till konsekvens att de konstnärliga ambitionerna tonats ner.

En tillfällig uteservering vid Kopparmärra, Göteborg i väntan på ett nybygge tillför något på väg.

IMG_0202.JPG
En tillfällig uteservering vid Kopparmärra, Göteborg i väntan på ett nybygge tillför något på vägen och låter människor appropriera platsen.

Är det så att den konstnärliga ambitionen i sig självt fungerat som ett hinder för brukarmedverkan och en rik samhällelig arkitekturutveckling. Detta borde enligt min mening inte vara nödvändigt. Romantikens myter om konstnärerna som gudabenådade genier är väl tämligen överspelade inom den svenska arkitektkåren idag. Men är det ändå inte så fortfarande att mycket av arkitektens drömmar att själva få behärska arkitekturen i projektet som en slutgiltigt gestaltad helhet till en del lever kvar i romantikens tankevärld? Här återstår en hel del forskning för att få ett bättre begrepp om av en mer samhällelig konstnärlighet skulle vara.

Jag har preliminärt kommit till att en svag punkt idag är att den i allmänhet eftersträvade konstnärligheten i arkitekturen bygger på oreflekterade begrepp om helheten och om samhället som en helhet. Ambitioner att åstadkomma en konstnärlig arkitektonisk helhet har av naturliga skäl för det mesta knutits till tillkomsten av hus eller motsvarande tydligt urskiljbara byggnadsprojekt. I gestaltningsprocessen har i bästa fall en ansvarig arkitekt fått till uppgift att samordna olika viljor och olika krav till en helhet. Ibland med arkitektens personliga signum, men ofta mer anonymt. Ett sådant betraktelsesätt för ofta med sig att olika projekt, som i sig omfattas av starkt framträdande helhetsambitioner, sedda tillsammans inte ger uttryck för någon helhet alls. De kommer snarare i många fall att sinsemellan uttrycka konkurrens. Samtidigt ställer det sig svårt att inom ramen för en stark enhetssträvan göra anspråk på ett självständigt uttryck för sådana brukare som besitter endast någon del av byggnaden.

I stadsdelen Haga i Göteborg har arkitekterna arbetat på ett något annorlunda sätt inom ramen för den gamla kvartersbebyggelsen och har därmed också kunnat åstadkomma ett i flera avseenden bättre resultat. Inom ett område med samma byggherre har olika fasadavsnitt ritats med var sina egna fasadkompositioner så att de ger intryck av många skilda hus. Paradoxalt nog har det givit en starkare uppfattning av stadsdelen och staden som en helhet, vilket ger en fingervisning om en utväg ur vårt dilemma.

Då arkitekterna lanserade denna idé rönte det motstånd inte minst från andra arkitekter. Framför allt framhölls det falska i att ge intryck av en småskalig produktion med många skilda projekt. Häri ligger också en svaghet som man svårligen kan bortse från. En känsla av ytlighet uppstår av att den gestaltade mångfalden har mycket svagt reellt underlag. Uppdelningen ger visserligen en del sådana praktiska fördelar, som enkel anpassning till de varierande marknivåerna och till de äldre hus som man funnit skäl att bevara här, men den framstår ändå nästan enbart som estetiskt betingad.

När den mänskliga verksamheten "är" arkitekturen. Skärgårdshandel i Helsingfors hamn
När den mänskliga verksamheten och deras mobila artefakter ”är” arkitekturen. Skärgårdshandel i Helsingfors hamn

Av detta framgår, menar jag, att ett ytterligare steg behöver tas för att denna mångfaldens helhet ska ge en upplevelse av äkthet i uttrycket. Det kan omöjligen vara så att det i vårt samhälle som är både komplicerat och motsägelsefyllt skulle vara nödvändigt att skapa en konstlad mångfald och variation exempelvis i stadsmiljön. Det hade i Haga funnits möjligheter att åstadkomma ett varierat uttryck med organisatorisk förankring, t ex relativt självständigt manifesterade butiks- och hantverkslokaler. En betydande del av svårigheterna att skapa en levande miljö får dock tillskrivas den rationalistiskt organiserade produktionen och förvaltningen av husbeståndet som finns i Haga liksom i de moderna bostadsområdena i förorterna.

Å ena sidan kan alltså arkitekterna så som läget är söka finna arbetssätt och uttryck som inte bara accepterar utan också tar fasta på de sociala enheter som trots allt finns. Å andra sidan hämmas möjligheterna att utveckla en levande arkitektur av den allt extremare storskaligheten inom förvaltningsorganisationerna och genom den ekonomiska centraliseringen i allmänhet. Inom ramen för dessa tycks dock mindre hierarkiska, ”plattare” organisationsformer växa fram med decentraliserat ansvar. Ett storskaligt byggnadsprojekt och en rationell förvaltning utesluter emellertid inte en struktur av lokalt ansvarstagande och av relativt självständiga uttryck. Skulle inte arkitekterna kunna söka ge uttryck och estetisk utrymme för en sådan relativ autonomi?

Då krävs det att vi upprättar en konstnärlig identitet som passar för socialt komplicerad projektering och byggande. De flesta arkitekter med praktisk erfarenhet har väl upplevt hur svårt det kan vara att komma till sin rätt i en del sammanhang. Trots att ett projekt eller ett miljöavsnitt gestaltas i samverkan med de bästa krafter, tycks det ibland vara omöjligt att åstadkomma ett gott resultat. Förutom att själva strukturen och processen bildligt talat måste inneha konstnärliga kvalifikationer bör arkitekterna hävda betydelsen av de personliga kvalifikationernas relativa självständighet. Skulle vi inte kunna uppfatta de skilda konstnärliga insatserna som mer eller mindre tydligt sammanfogade inlägg i ett fortgående samhälleligt samtal?

Offentligheten Gestaltad — Offentligheten gestaltar

Det är detta som knyter samman arkitekturens gestaltningsfrågor med offentligheten som modern företeelse. Genom studier av offentligheten hoppas jag få en bättre förståelse för hur arkitekterna bör arbeta, samtidigt som insikten om den samhälleliga gestaltningsprocessens betydelse kan ge en ny grund för en utveckling av offentlighetens arkitektur. I mitt avhandlingsarbete har jag studerat hur ”offentligheten” och dess arkitektur vuxit fram och utvecklats. Denna representeras i staden av byggnader vars arkitektur är uttryck för hur man uppfattat det offentliga samtalet och själva gestaltningen av dess utbud. Här har jag tyckt mig finna en fruktbar infallsvinkel för försöken att bilda mig ett begrepp om en användbar gestaltningsprincip för arkitekturen.

Dessa institutioner kan nämligen också ses som en tolkning av mötet mellan konsten, konstnärerna och dess publikum samtidigt som de i flera avseenden utgör en förutsättning för kulturens gestaltning som samhällelig process. Man kan visserligen betrakta kulturen som ett arv från tidigare generationer, men i dagens föränderliga situation är kulturen i sig en fråga om ständigt nyskapande. Med en sådan utgångspunkt blir det viktigt att studera vilken arkitektur som ger den kulturella skapelseakten livsrum, inte vilken arkitektur som bäst förmedlar ett utbud.

En genomgestaltad estetik har svårt att släppa fram det rörliga (agile) i staden.
En genomgestaltad estetik har ofta svårt att släppa fram det rörliga (agility) i staden.

Jag har i mina studier av offentlighetens miljöer i historien kunnat sluta mig till, att den konstnärliga ambitionen kan söka sig mot en samhällelig längs två helt skilda vägar. Den första ännu förhärskande tar sig exempelvis sådana uttryck som att då nya byggnader presenteras i massmedia så uppges varken arkitektens namn eller det kontor han arbetar för. Arkitekturen betraktas som anonymt producerat av ”samhället” eller ”vår tid” — sett som något vagt och abstrakt universellt. Den inordnar oss i ett samhälle som framstår som något utanför oss människor, som inga egentligen har ansvar för.

Jag förespråkar istället den väg som utgår från att konstnärerna alltid som alla andra skapar något som bidrar till det som redan finns. Vi deltar i ett socialt strukturerat förändringsarbete. Varje arbete tillfogar något nytt i en dynamisk helhet, som inom sig formar en struktur av relativa självständigheter. Vi måste då mycket känsligt och nyanserat relatera vårt arbete till målgrupper, uppdragsgivare, medarbetare, brukare osv.

Dessa vägar kan studeras som ett samband mellan arkitektens hållning till gestaltningen och stilen i byggnadsverket. Med”stil” syftar jag då på uttrycksströmningar i arkitekturen, inte arkitekturstilar i äldre konstvetenskaplig mening. Särskilt i Sverige finns en allmänt accepterad tanke att den offentliga miljön skall vara lika tillgänglig för alla.

Till denna lovvärda ambition har sedan fogats en förhoppning att om man ger arkitekturen ett neutralt uttryck blir byggnaden lätt och likvärdigt tillgänglig. I denna anda har en särskild arkitekturstil utvecklats som helt kommit att identifieras med offentlighet. Man talar om den ”offentlig miljön” som något som inte bara skiljer sig från hemmet utan också från offentlighetens mer lättsinniga institutioner som nöjesfält och restauranger.

P1010057.JPGProblemet med denna stil uppstår om man med tillgänglighet menar något mer än att röra sig obekymrat utan att någon bryr sig, om man exempelvis även vill innefatta brukarnas eller de anställdas besittningstagande, dvs ge dessa möjligheter att påverka miljön. Då måste man urskilja olika människor och grupper av människor och ge dem särskilda ansvarsrelationer till en byggnad eller vissa delar av den. Man måste upprätta och gestalta värd/gästrelationer i arkitekturen.

Sagrada di Familia i Barcelona är både turistmål och lokal parkmiljö
Sagrada di Familia i Barcelona är både turistmål och lokal parkmiljö

Den offentliga miljön skulle förändras avsevärt om speciella brukargrupper, såsom personal, lokalbefolkning eller stamgäster fick större möjlighet att sätta sin prägel på bygget. Eller om arkitekten i sina byggnader sökte inspirera brukarna till att utveckla den offentliga miljön efter sina önskningar och drömmar. Jag frågar mig då om inte en sådan miljö skulle kunna vara väl så välkomnande även för en främling som en strikt neutral och anonym offentlig miljö?

Biblioteksarkitekturen

Biblioteksarkitekturen utgör ett utomordentligt historiskt exempel som belyser varför den neutrala stilen fick så starkt genomslag i Sverige. Under 1900-talet har folkbiblioteken utvecklats som en del av olika demokratiska ideologier. Ofta har dessa knutits till skilda arkitektoniska uttryck, vilket skildrats i en C-betygsuppsats framlagd av Pernilla Nordström på institutionen för Konstvetenskap i Uppsala. Hon beskriver hur biblioteksmiljön i Örebro förändrats från ”kulturtempel” till något som skall föra ”tankarna till en vänthall av något slag”. (Nordström s100)

Ambitionen i de flesta moderna bibliotek är att ingen skall känna sig ”bortkomna”. Miljön skall ”inte ställa några krav på besökaren”. Detta leder till krav på en strikt neutral arkitektur. Nordström kan trots sin positiva inställning till ambitionerna att gestalta Örebros nya bibliotek så att det uppfattas som mer lättillgängligt inte undgå att konstatera att det saknar en ”riktigt intim atmosfär” och att det rent av kan ”uppfattas som spartanskt”.

Samtidigt pekar detta på möjligheter som en mer ingående kritisk analys av biblioteksmiljön skulle kunna bidra med till forskningen om folkbiblioteken. I vilken utsträckning har olika miljöer verkligen blivit tillgängliga för vanligt folk i någon djupare mening? I vilket avseende har de egentligen syftat till att bli tillgängliga? Har folk verkligen känt sig hemma här — eller har de känt sig bortkomna just på grund av anonymiteten och neutraliteten?

I Marion Lefflers artikel om arbetarbibliotek i Tvärsnitt nr 4, 1988 pekar hon på betydelsen av att arbetarna hade ”ett eget bibliotek, där man fick styra och ställa som man ville”. (Leffler s82) Precis som i en privat bostad var det viktigt att vara delaktig i miljön för att någon slags hemkänsla skulle infinna sig. Denna delaktighet gällde naturligtvis även bokvalet, även om det inte tycktes resultera i några avgörande skillnader i bokurval. I biblioteksmiljön blir skillnaderna påtagliga om man söker neutralitet eller om man låter folk skapa hemkänsla på egna villkor. Det borde därför också vara väsentligt för folkbiblioteksforskare från andra discipliner att beskriva miljön och låntagarnas faktiska relationer till dess gestaltning. I Lefflers artikel saknas tyvärr helt uppgifter om ens i vilket sammanhang de studerade biblioteken var inrymda.

Läser vi folkbibliotekens grundskrifter finner vi, vilket sällan uppmärksammats, att strävandena efter en neutral biblioteksarkitektur uttalat riktade sig mot folkrörelsernas egna bibliotek. Valfrid Palmgren hävdar exempelvis i sin utredning Förslag angående åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjandet af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige från 1911 med stöd i den amerikanska utvecklingen betydelsen av att ”själfva lokalen liksom hela organisationen i öfvrigt blifver fullt neutral”. (Palmgren s55)

Bakom denna tanke ligger en borgerlig harmonisträvan, som hon också följdriktigt vänder gentemot folkrörelserna. ”I föreningar af olika slag splittras människorna af olika åsikter, uppdelas i arbetsgifvare och arbetare, i absolutister och icke-absolutister, i olika såväl religiösa som politiska trosbekännare.” (aa s50) ”Om någonsin alla ett samhälles medlemmar, oberoende af samhällsställning och andra intressen, kunna samlas om någon institution, så borde detta vara om biblioteket, som otvifvelaktigt är en af de allmängiltigaste institutioner, som kunna tänkas.” (aa s49) ”Det bör vara staten, som genom understöd och ledning är alla sina medborgare behjälplig i deras »sträfvanden för upplysning och människovärde».” (aa s89) ”Man må nämligen icke tro att man genom att fråntaga den (biblioteksrörelsen, förf anm) anslag skulle kunna undertrycka densamma.”

Hon förordar istället ”stöd” kombinerad med ”väl avpassad kontroll” för att uppnå en centralisering. (aa s171) ”Föreningsbiblioteken får tills vidare utgöra surrogatet för de hemmens boksamlingar, på hvilka vi hoppas, när i framtiden hvarje arbetare har sitt eget hem.” (aa s171) Liksom beträffande föreläsningsverksamheten, så är det äfven å biblioteksområdet af stor vikt, att (…) hvarje tecken på åsikt eller ståndpunkt af ett eller annat slag afvlägsnas från biblioteken. (aa s55)

Detta för oss in på några svåra och relativt kontroversiella frågor om förhållandet mellan demokrati och folkbildning, som faktiskt med fördel kan föras med utgångspunkt i arkitekturfrågorna. Synen på demokrati avslöjas för oss bl. a. i de relationer mellan gestaltning och konsumtion som bebyggelsen upprättar. Om demokrati inskränker sig till ett fritt val av redan formade ”produkter” eller ”ståndpunkter” blir varuhuset till en lämplig förebild för ett demokratiskt bibliotek.

Om folkbildning inskränker sig till att lära folket att älska och högakta det tryckta ordet blir templet en lämplig förebild. Om folkbildningen istället innebär fostran och undervisning av ett obildat folk brukar byggnaden framhävas som ett utsökt konstverk. Om demokrati också innefattar en delaktighet i själva kunskapsprocessen, måste biblioteksmiljön rymma både gestaltningsprocesser och erfarenhetsutbyte, både åsikter och ståndpunkter . Det räcker då inte att forma den som om den vore skapad i eller för ett komplicerat sammanhang, den måste även på ett mångfacetterat sätt ge uttryck för skilda strävanden och bemödanden, för samhällets motsättningar och konkreta maktrelationer.

I en artikel i temanumret om bibliotek i Tvärsnitt skriver Lars Höglund och Olle Persson om vikten av betrakta forskaren som medlem i ett socialt nätverk. ”Forskningen är i högsta grad en social företeelse med ett omfattande informellt idéutbyte.” (Höglund & Persson, s103)

Om man i demokratin innefattar delaktighet måste det sociala nätverket lika betydelsefullt för medborgaren i gemen som för forskaren. Visserligen kan man inte räkna med att bredare lager av folk kommer att orka med att förhålla sig utforskande till alla de frågor som står på dagordningen i fråga om samhällets gestaltning. Precis så som Höglund & Persson även skriver så sprids information vidare i ett ”mellanpersonligt nätverk”. Böckerna och biblioteken fyller en uppgift i denna process och bibliotekens organisation och arkitektur blir ett uttryck för i vad mån man velat acceptera att information inte skall uppfattas som en enkelriktad process.

Med en sådan utgångspunkt har studiet av biblioteksbyggnaderna möjlighet att ge viktiga bidrag till besvarandet av frågor om författandet och publikmötet, om det informella mötet låntagare emellan, som delar av den arkitektoniska miljön. Bibliotekens ställning i den större sociala strukturen uttrycks även i bibliotekets relationer till gaturummet och till stadens/samhällets institutioner i övrigt. Relationen mindre lokala specialbibliotek kontra stora allmänna bibliotek är också intressant i sammanhanget. Hur gestaltas en demokratisk respekt för boken — inte en underdånig vördnad? En lång rad av ytterligare frågor med anknytning till arkitekturen skulle kunna listas som ännu väntar på sina forskare.

Litteratur:
Elzinga, Aant, ”Perspektiv på arkitekturforskning.” Tidskrift för arkitekturforskning, 2, 1987
Höglund, Lars & Persson, Olle, ”Kunskap om kunskapshantering” Tvärsnitt 4, 1988
Jadelius, Lars, Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur — med utgångspunkt från Helsingborgs konserthus. Diss. Arkitektur Chalmers, Göteborg 1987
Jadelius, Lars, ”Folk, form och funktionalism.” Svensk biblioteksforskning 3-4, 1988
Leffler, Marion, ”Arbetarbiblioteket som mot-hegemoni.” Tvärsnitt, 4, 1988
Nordström, Pernilla, Från kulturtempel till folkbibliotek – en studie av biblioteksmiljöns förändring i Örebro. C-uppsats Konstvet inst Uppsala 1987
Palmgren, Valfrid, Förslag angående åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjandet af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige . Stockholm 1911