Författare: Birgit Modh
En uppsats till den internationella konferensen City & Culture – Urban Sustainability and Cultural Processes Stockholm 13-17 maj 1998 . Detta är en svensk översättning av bidraget.
Birgit Modh, arkitekt, tekn. lic. Institutionen för byggnadsfunktionslära, Lunds universitet, Sverige. Reviderad 30 juli 1998
I Sverige har en hel del bostadsförnyelser under 1970 – till 90-talen med till synes goda ambitioner medfört att de boende drabbats genom att de tvingats bryta upp från sin invanda miljö (Vidén m. fl. [red.] 1980). Då flera stadsdelar och förorter framöver kom- mer att genomgå större eller mindre förändringar, bl. a. för att uppnå större bärkraft, blir det viktigt att ta konsekvenserna av tidigare erfarenheter, så att inte goda ambitioner om miljön får till följd att människors vardagsliv och kultur försämras och bryts sönder.
Ett problem är att planering i alltför stor utsträckning skjuter undan den viktiga frågan om mening som väcks i tillvaron i vardagslivets rum. Denna fråga hänger samman med historia, social samvaro och kultur. Genom att förstå vad ’appropriering av rummet’ innebär kan planerare, arkitekter och förvaltare lättare få in även dessa aspekter i sitt arbete.
I Eriksbo, ett bostadsområde i Göteborgs utkanter, har under några år utvecklats ett spännande samarbete mellan de boende, de arbetande/verksamma och det bostadsföretag som äger husen. Människor har tillägnat sig området och har agerat för att vidmakthålla och utveckla gårdar och sociala mötesplatser av olika slag. Det har inte varit någon enkel process utan många olika turer har avlöst varandra.
Jag har som forskare vid min tidigare arbetsplats Chalmers tekniska högskola, avdelningen för Bostadsplanering, följt Eriksbo i ett tiotal år och jag ska i denna uppsats fokusera några händelseförlopp som illustrerar vad appropriering av vardagens rum kan innebära. Inledningsvis behandlas svensk bostadshistoria kortfattat liksom innebörden i begreppet ‘appropriering av rummet’.
Sveriges storskaliga förortsområden
Efter andra världskriget utvecklades i Sverige ett omfattande bostadsbyggande med så kallade allmännyttiga företag som ägare. Företagen ägdes helt eller delvis av kommunerna I enlighet med den då rådande svenska modellen med generella välfärdslösningar var dessa inte enbart avsedda för de fattiga, utan de riktade sig till alla hushåll. Det i den här uppsatsen behandlade bostadsområdet Eriksbo ägdes av ett sådant allmännyttigt företag.
Sverige hade länge en mycket låg bostadsstandard både vad gäller utrymme och sanitär utrustning1. 1950-talets högkonjunktur drog många människor till städerna och gav en svår bostadsbrist. För att öka bostadsbyggandet stödde staten att det industrialiserades och i mitten av 1960-talet beslutades att en miljon nya bostäder skulle byggas mellan 1965 och 1975. Detta kom senare att kallas ’miljonprogrammet’. Innan de tio åren hade gått fick emellertid takten dras ner då bostäderna i de stora flerfamiljshusområdena blev svåra att hyra ut och resulterade i många tomma lägenheter. Mot slutet av perioden byggdes i stället större delen av bostäderna i villor. De stora perifera bostadsområdena från denna tid kom i många fall att dras med en problemstämpel. Under perioder av nedgång blev lägenheterna i just de områdena först tomma.
Under 1980-talet startade staten ett program för ombyggnad. Bakgrunden var en stor arbetslöshet bland byggnadsarbetarna. Många äldre bostäder byggdes om, men även de nyare områdena som hade problem med tomma lägenheter, dålig teknisk och estetisk utformning eller sociala problem fick stöd för ombyggnader. Programmets genomförande var inte enbart positivt då det visade sig att många boende tvingades lämna sin lägenhet – sitt hem – flytta en eller två gånger, få högre hyra osv (Vidén m. fl. [red.] 1980).
Under några decennier har Sverige förändrats från att i stort sett ha haft en etnisk kultur till att nu ha många olika. Arbetsinvandringen startade på 50- och 60-talen och senare har flyktinginvandringen varit stor. I tätorterna har många av dessa nya invånare fått bostäder i förortsområdena från miljonprogrammet och vi har fått segregationsproblem som är nya för Sverige (Dedering 1996, Öresjö 1996).
Det finns många beskrivningar av så kallade problemområden men endast sällan framställs människorna där som aktiva och kompetenta att själva göra något åt sitt boende. Ofta blir de boende i miljonprogramsområdena skildrade som om de vore en särskild sort av resurssvaga människor.
Men en del boende protesterar mot att de framställs som svaga och att förståsigpåare kommer och säger hur de ska ha det. De talar om sin hembygd och att de själva vill avgöra vad som ska göras med deras stadsdelar (Kettner 1996). Tankar i den riktningen var inledningen till den händelseutveckling som ägde rum i Eriksbo. Några boende formulerade att de ville ta ansvar för sitt boende och själva jobba med förändringar och inte bara vänta på hjälp utifrån (Modh 1996, Andersson 1981). De visade att de höll på att tillägna sig sitt område, ta det i besittning.
Rumsappropriering
Begreppet appropriering av rummet täcker stora delar av de här nämnda relationerna mellan människor och deras hembygd. Begreppet behandlades utförligt vid en internationell arkitekturpsykologikonferens i Strasbourg 1976 (Korosec-Serfaty [red.] 1978)2. Efter konferensen var det dock främst beträffande bostäder som begreppet appropriering kom att användas. ’Hem’ kom, utöver sin vardagliga innebörd, att stå för en approprierad bostad och behandlas i bostadsforskningen (bl. a. Altman & Werner [red.] 1985, Wikström 1994, Hurtig 1995)3. Ett fåtal vetenskapliga verk gick under 1980-talet in på tillägnelse av rummet och besittningstagande, men sedan början av 1990-talet har användningen blivit vanligare4.
Det fanns olika tolkningar av innebörden i ‘appropriering av rummet’ vid den nämnda konferensen5. Införandet av begreppet ‘appropriering av rummet’ kan troligen ses som en reaktion mot den inom arkitekturpsykologin tidigare starkt dominerande, fysiologiskt inriktade, perceptionsforskningen6. I denna såg människan som en biologisk struktur med en given dynamik, däremot behandlade den inte människan som en historiskt betingad varelse (Sandström 1979, s. 4). Men miljön påverkar inte bara våra biologiska kroppar utan också oss som personer, med vår historia, känsla och identitet.
I approprieringen av rummet finns en tvåvägskommunikation mellan en person och dennes omgivning. Approprieringen innebär att tillägna sig något, men också att ge något av sig själv till omgivningen. Approprieringsakten innebär accepterande, modifikation och identifikation mellan det approprierade och personen i fråga. Att appropriering innehåller identifikation behöver inte innebär att en individ enbart kan ha en identitetsplats. Approprieringen kan också vara snävare eller vidare; avse det som berör oss starkare eller svagare som personer.
Approprieringen består av en känslomässig del och en handlingsdel. Den känslomässiga tillägnelsen innebär att objektet görs tillgängligt genom en inre bearbetning. Utöver denna inre process, och troligen i samspel med den, sker ofta också en materiell bearbetning, t. ex. när man flyttar in i en bostad (Sandström 1979, s. 13).
Enligt min mening kan en snävare appropriering avse bostaden, fritidsbostaden eller arbetsplatsen, medan den vidare kan avse trapphuset, huset, gården, kvarteret, bostadens närområde, skolan, daghemmet, affären, lekplatsen, stadsdelen eller staden o.s.v.7. Vidare menar jag att identifikationen inte skall uppfattas som att personen har en okritisk inställning till det hon eller han approprierar. Känslorna kan innehålla både accepterande i det stora hela och stark kritik av delar. Identifikationen innebär då att en kritik utifrån, på t. ex. det bostadsområde man bor i, kan upplevas som en kritik mot en själv som person. I och med detta kan sådan kritik utifrån tillbakavisas, även om man själv är kritisk.
Jag hävdar också att rummet, i det här sammanhanget, inte bara är ett fysiskt, mätbart rum utan ett mänskligt rum. Dvs. människor är viktiga för rumsupplevelsen. Men det är därmed inte nödvändigt att de är närvarande.
Det vanligast är, som nämnts tidigare, att med appropriering avse den enskilda bostaden. I mina studier av Eriksbo har jag erfarit att de boende har approprierat sin närmaste omgivning och sitt bostadsområde. Även andra forskare som arbetar med arbetarklass- och låginkomstområden har påpekat detta.
Their studies provide a broader understanding of the ways class and race and ethnicity mediate acts and experiences of space appropriation. In particular, they have shown that actions and experiences indicative of the appropriation of homeplace extend well beyond the confines of the dwelling into the neighborhood environs. (Feldman & Stall 1994 s. 173)
I det här sammanhanget innebär ‘appropriering av rummet’ att människor involverar sig som personer i sin närliggande omgivning och därigenom både ger av sig själva och erhåller viktig förstärkning av den egna identiteten. I den följande fallstudien relateras hur ansträngningarna att vidmakthålla och förhöja kvaliteter i den egna hemomgivningen har stärkt människor och utökat deras makt i en ständigt fortgående appropriering av rummet.
Oförtrutna strävanden efter en ”hemplats” i Eriksbo
Not 8
Eriksbo är ett bostadsområde med tusen lägenheter som ligger tio km nordost om Göteborgs centrum i en del av staden som heter Angered. Det byggdes 1970 som en del av miljonprogrammet som omnämndes tidigare.
Område var från början relativt väl planerat med låg bebyggelse och närhet till naturen. Men inom tio år hade de många tomma lägenheterna blivit ett problem, utemiljön var sliten och tråkig, och husen drogs med en del byggnadstekniska fel. En del av de arkitektoniska elementen uppskattades inte av de boende såsom avsaknaden av taksprång, det grå intrycket hos byggnaderna och de huvudsakligen hårdgjorda ytorna utomhus. Invånarna ansåg också att bussturerna var för glesa och att en del allmän service saknades. De uppfattade även en del av grannarna störde.
Omkring 1980 formulerade några invånade en strategi där invånarna påtog sig ansvar för sitt boende i stället för att bara ställa krav. Med ledning av mycket långtgående visioner i den andan mobiliserades människor för att göra något. Dessa visioner blev nyckeln till en särpräglad utveckling i Eriksbo. Till att börja med kallades detta självförvaltning. Senare har det benämnts kooperativ utveckling. 1983 startade de boende deras mest betydelsefulla förening Eriksbo Kooperativa Förening, EKF, som fungerar som en paraplyorganisation för de andra föreningarna och initiativen bland de boende.
En hel del föreningar har startat i Eriksbo. Några av dem har dött, andra lever och är fortfarande igång. Invånarna har fått mer inflytande på förvaltningen än i de flesta andra bostadsområden. De väljer alla medlemmarna i den kommitté som tillsammans med bostadsföretaget beslutar om frågor som rör förvaltning och underhåll i området.
I utvecklingsprocessen har jag kunnat urskilja fyra olika perioder. Under den första perioden planerades och färdigställdes bostäderna där förutbestämda mål och krav genomfördes. Under den andra perioden, åren 1970-1985, fäste sig människor vid området samtidigt som en del problem beroende på planeringsprocessen och bostadsföretagets förvaltningsmetoder blev uppenbara. Vid denna tidpunkt förmådde bostadsföretaget inte göra så mycket åt dessa. Invånarna började då ta itu med problemen själva vilket samtidigt medverkade till att de boendes tillägnelse till området förstärktes. Period tre, 1985-1990, kännetecknades av att bostadsföretaget angrep områdets problem med understöd av statliga regler och finansieringsmöjligheter. Husen byggdes om och fick ett betydligt trevligare utseende. Problemet var att ombyggnadsarbetena ibland tvingades på hyresgästerna och att en del av de ursprungliga banden mellan bostäderna och de boende bröts. Utemiljön förbättrades också under perioden. I den fjärde perioden, 1990– , stärkte de boende sitt inflytande och tog alla platserna i kommittén som håller i förvaltningen av området. De boendes förankring ökade åter, men nu med bättre förutsättningar än tidigare eftersom ägaren nu stödde deras arbete mer. Ägaren försökte att tillsammans med de boende hitta hyresgäster och möta svårigheter.
Det finns mycket att säga om Eriksbo när det gäller kollektiv appropriering av ”hemplatsen”. De övergripande diskussionerna om självförvaltning som hade startats i slutet av 1970-talet förankrades efterhand hos ett större antal invånare i och med att dessas vardagliga problem togs på allvar. Vartefter knöts på så sätt ett nätverk mellan de boende. 1980 inleddes några viktiga förlopp som var avgörande för den gemensamma uppfattningen av hela området.
Jag har valt två exempel, dels från fas två, då många invånare rotat sig på platsen, och de boende började agera som kollektiv; dels från fas fyra, då processen att förankra sig till platsen åter blev starkare.
Ungdomsverksamheten blev början till approprieringen av hela området
1980 inträffade en viktig negativ händelse som sedan utlöste en kedja av aktiviteter. Kommunen beslöt då att stänga fritidsgården i Eriksbo av ekonomiska skäl. Som ett svar på stängningen startade föräldrar och andra en fritidsförening på ideell grund för att kunna hålla fritidsgården öppen för barnen och ungdomarna så att de även i fortsättningen skulle ha något att göra på kvällarna. Detta handlande var ett uttryck för att de hade approprierat området kollektivt och det stärkte denna appropriering. De ville inte se ungdomarna driva omkring, förstöra och komma under dåligt inflytande.
Jag tycker själv att det är synd att barnen ska behöva sitta i trappuppgångar och förstöra. Då är det bättre att ställa upp i en lokal, för jag vet hur det är. Jag satt själv i cykelrum och svalar när jag var liten och hade ingenstans att ta vägen och det önskar jag ingen av ungarna här. (Stefan Jansson i Andersson 1981, s. 37)
Fritidsgården låg i källarvåningen till affärsbyggnaden. Efterhand har arbetet utvecklats. I början hade föreningen, med en styrelse om femton personer, hand om all verksamhet: Öppet hus, bastu, filmvisningar, diskotek, bordtennis, pensionärsträffar och pensionärsgymnastik. Ganska snabbt upplevde de som var aktiva med fritidsgården att de hade fått mycket ut av arbetet.
Det trassel man har på jobbet, det vägs upp när man kommer hem, för jag har fått ett hem som inte är någon sovstad. Jag har fått ett hem som man kan umgås i. Jag känner så mycket folk och det finns alltid någon man kan heja på, alltid någon man kan prata bort fem minuter med och få höra det senaste skvallret. Det är inte bara att gå hem och stänga dörren. Det kommer alltid någon och ringer på dörren och pratar lite, man går ner till grönrummet eller till fritidsgården eller går ut med hunden. Det finns alltid någon att prata med och det är det som är det sköna med Eriksbo. (Lena Ståhl i Andersson 1981, s. 34)
De boende fortsatte under många år med fritidsverksamheten liksom att sköta städning och underhåll i fritidsgården. En period var flera olika föreningar ansvariga för var sina öppettider. 1992 öppnade EKF ett café i fritidsgårdens största rum. Detta blev ganska snart en liten lunchrestaurang med personal som avlönades med hjälp av samhällsstöd, men kvällsaktiviteterna var fortfarande desamma. Senare har denna restaurang omvandlats till barnbespisning för en kooperativ skola som startats i området. Dessutom användes fritidsgården för föreningsmöten, av en lokal frikyrkoförsamling, av det lokala Röda korset och av EKF.
Etableringen av fritidsgården i de boendes regi var början på en lång utveckling där de boende tog vara på de kvaliteter som fanns och försökte förbättra boendet och vardagslivet i sitt område. Det dök då och då upp olika hinder och motstånd som man måste överbrygga för att förändringarna skulle lyckas.
Gårdar och utemiljö som samlande artefakter
Ett annat uttryck för kollektiv appropriering började 1993 med att de boende förändrade sina gårdar. Till detta finns en förhistoria från flera år tidigare. Den fula och torftiga utemiljön hade länge utmanat de boende och omkring 1980, då många idéer till områdets förbättring utvecklades, började en studiecirkel i trägdårdsodling. Kort därefter gjorde medlemmarna i den nybildade Gröngruppen försök att inomhus driva fram plantor ur fröer i konstljusbelysta källarlokaler. Meningen var att de skulle planteras ut och försköna området. Försöket misslyckades tyvärr men de lärde sig mer och mer i sin studiecirkel och riktlinjer drogs upp för hur den ena delen efter den andra av området skulle förändras. Det var starka drag av tillägnelse i detta att ge av sin tid och sitt kunnande och samtidigt själv vinna så mycket under resans gång.
Emellertid behövdes planer för varje gård och EKF engagerade i början av 1980-talet både vuxna och skolbarn i att ta fram idéer. Detta följdes av två olika arkitektledda planeringsprocesser. Den första mötte inte invånvarnas önskan att se ett snabbt resultat eftersom det avbröts för att bostadsområdet såldes till ett annat allmännyttigt bostadsföretag. Det andra projektet hade från början ett gott samarbete med både en central grupp av boende och en grupp från varje gård. När ombyggnaderna sedan utfördes upptäckte boende vid några gårdar att deras önskemål inte hade beaktats och det väckte stor besvikelse.
De är bättre, men landskapsarkitekterna lovade de boende att gårdarna skulle bli deras, men det blev inte så. Folk har känt att de inte är deras, de har inte brytt sig. En del gårdar är så nerslitna att de skulle behöva en upprustning igen. (Sture Lidfeldt 1992 i Modh 1996, s. 58-59)
Trots goda mål om boendeinflytande och trots det faktum att folk i Eriksbo varit engagerade i sin utemiljö så länge tog inte det professionellt ledda projektet fasta på de boendes uppfattningar vid några gårdar. Projektet tog sig inte tillräcklig tid för att lyssna på de boende.
När några år passerat, våren 1993, började boende på några gårdar att förbättra gårdarna själva och de följdes efterhand av fler. Pratet kring sandlådan utvecklades till planer på förändringar av barnens lekplats och de vuxnas rekreationsmöjligheter. Områdeschefen ville ha förslagen på papper innan hon godkände det och med detta underlag fick gårdarna pengar till stöd för förbättringarna. Men största delen av arbetet gjorde de boende själva, med viss hjälp av fritidsparkens och bostadsföretagets personal. Approprieringen av gårdarna, utemiljön och området stärktes i hög grad genom detta och de olika gårdarna blev genom detta mer särspräglade än tidigare. Boende vid några gårdar gav till och med namn på sin gård och stärkte på så sätt känslan av gemenskap och identitet.
En fortgående process av appropriering och förstärkande
Det jag har erfarit i Eriksbo har också observerats av andra forskare. I ett annat lågstatusområde, i Chicago, har Roberta M. Feldman & Susan Stall gjort intressanta iakttagelser och studier presenterade i uppsatsen ”The Politics of Appropriation: a Case Study of Womens’s Struggles for Homeplace in Chicago Public Housing” (Feldman & Stall 1994). Här var det kvinnorna i ett svart område som arbetade för att höja kvaliteten i vardagslivet genom att förbättra sitt område i en process av appropriering.
De boendes arbete i Eriksbo kännetecknades av en följd av insatser. Ibland stötte de på svårigheter och motgångar och fick vänta på resultat, ibland gick det lättare och saker löstes snabbt. Dessa tillfällen när det fungerade var betydelsefulla. De stärkte de engagerades självtillit och blev en bekräftelse på att de gjort rätt som engagerat sig. Detta kallas av Feldman & Stall för ”små segrar” (s. 179). Författarna utgår från ett begrepp som heter ”små strävanden”, men anser att det inte är tillräckligt, utan att ”små segrar” är nödvändiga för att åstadkomma ett stärkt självförtroende för fortsatt aktivitet.
Fast små segrar är små är de inte betydelselösa. Dessa kortlivade lyckade protester ur vardagslivet illustrerar möjligheterna för social förändring nerifrån. (s. 179, min översättning)
De boendes appropriering av, engagemang i och förbättring av Eriksbo har också lett till att de som arbetar där i flera fall har inspirerats till egna initiativ i sitt arbete där. Man kan därför säga att även de har approprierat ”sitt” område (Modh 1995).
I Eriksbo har en rad traditioner utvecklats. En del är betydelsefulla festtraditioner som midsommarfirande i trädgården till den gamla Hjällbo gård, valborgsfirande med brasa i Eriksboparken och gårdsfester. Dessutom finns det andra mer tillfälliga vardagstraditioner som att gå ner och dricka kaffe på gården och prata med dem som råkar komma förbi. Michel Conan kallar dessa typer av aktiviteter för ’ritualer’ och påpekar att de har en viktig funktion i att förmedla mening mellan människorna och binda dem samman (Conan 1995, s. 43-58)9.
I två fall har de boende agerat tillsammans med boende utanför bostadsbolagets domän. Det har gällt den kooperativa skolan och den kooperativa affären. I bildandet av dessa har även människor i omkringliggande områden deltagit. För de boende finns det inga definitiva gränser utan de har arbetat för att få fram viktiga lösningar för vardagslivet och samarbetat med dem som har kunnat hjälpa till på bästa sätt. I likhet med den approprierade bostaden, hemmet, så är det fråga om en känslomässigt grundad relation som kan ”utvidga” sina gränser när det är lämpligt (Feldman & Stall 1994, s.185-186, Modh 1993, s. 54).
Den vändning som Eriksbo och dess invånare upplevde när det nedgångna lågstatusområdet i början av 1990-talet vändes till ett föredöme för andra boende och bostadsföretag betydde mycket för de boendes identitet. Trots förändringar är Eriksbo fortfarande ett område befolkat av många med låga inkomster och socialhjälp. Den process av förbättringar och appropriering som har pågått har inneburit ett förstärkande (empowerment) för många av dessa människor.
Forskning och aktiviteter kring förstärkande försöker vända uppmärksamheten beträffande sociala problem från brister och behov till rättigheter och förmågor. Förstärkande har precis som appropriering allmänt uppfattats som innefattande såväl handlande som mentalt engagemang för att utöva kontroll och inflytande. Förstärkande innebär både individuell beslutsamhet över ens eget liv och demokratiskt deltagande i det gemensamma livet. Förstärkande är inte en begränsad resurs utan är snarare en process som tenderar att utökas efterhand (Feldman & Stall 1994, s. 187-188).
Karaktäristiskt i Eriksbo har varit att många boende har kunnat identifiera sig med hela bostadsområdet. ”Själva bostaden är väl inte så viktig, det är väl inramningen som är viktigast. Jag trivs i Eriksbo, jag har bott här länge.” (En man, aktiv i föreningslivet i Eriksbo i många år, 1993)
Allt är sammanvävt, kunskapen är situerad, historien är närvarande. Feldman & Stall menar att trots att gräsrotsverksamhet i sig själv innebär platsbundenhet, så uppmärksammas det inte alltid (s. 192). Den svenska sociologen Elisabeth Lilja refererar i en artikel den amerikanska filosofen Seyla Benhabib och skriver: ”Benhabib menar att vi måste ändra vår syn på människan från en kroppslös, förnuftsstyrd varelse till att se att människan får sin identitet inom en mänsklig gemenskap i relation till omgivningen.” (Lilja 1996, s. 246)
Benhabib pekar också på att denna platsbundna identitet inte är den enda sidan i individernas möjligheter. De har samtidigt också förmåga att förankra generella principer i det platsbundna sammanhanget.
Mitt mål är att tydligare placera förnuft och moraliskt jag i köns- och gemenskapskontexter, och samtidigt insistera på individernas diskursiva förmåga att utmana den egna situationen i namn av universalistiska principer, framtida identiteter och hittills oupptäckta gemenskaper. (Benhabib 1994, s. 24)
Det är uppenbart att i ett fall som Eriksbo har personernas sätt att tänka och handla varit väldigt mycket påverkat av diskussionerna på platsen och de aktiviteter folk har genomfört tillsammans. Men samtidigt har de alla referenspunkter utanför det lokala sammanhanget och det gör att deras uppfattningar påverkas av deras arbeten, deras politiska erfarenheter, deras barndom och tidigare bostäder, deras drömmar och så vidare (Modh 1995).
Kulturell planering i små steg
Nu är många av de svåruthyrda förortsområdena i Sverige aktuella för olika åtgärder i ekologisk riktning. Dessutom gör arbetslösheten inom byggnadssektorn att det finns ett tryck att bygga. Men tidigare erfarenheter har visat att ombyggnader kan påverka människor negativt, om man inte utgår från den appropriation som människor har genomfört i sina hem och i sin hembygd. Det gäller att inte samma misstag görs om åter en gång.
Eriksbo har på många sätt förbättrats de senaste femton åren och är bättre för de boende än de flesta av de omkringliggande områdena med flerbostadshus. Den verksamhet de boende byggt upp är dock sårbar och hela tiden utsatt för beslut ”utifrån”. Exempel på sådana beslut är: kommunens minskade anslag till fritidsgården, till skolan och till fritidsparken; statlig politik som vid flera tillfällen gett höjda hyror; etableringen av lågprisbutiker i närheten och omorganisationer i bostadsföretaget.
Det finns ingen dunderhonung! som Eva Öresjö skrivit (Öresjö 1996 s. 48-52). Små steg kan leda framåt om de människor det här är frågan om tillåts ta dem. För det krävs förståelse för att de processer som påbörjas behöver få vidareutvecklas i sitt sammanhang. Och med stöd från bostadsföretag och myndigheter.
Vare sig vid talar om högmodern tid eller postmodern tid måste många tidigare sanningar omprövas. Bland dessa är övertygelsen om att det goda livet kan planeras fram om man bara satt upp målen. Men minnen, känslor, passioner, sinnesintryck och drömmar spelar roll i vardagslivet och tenderar att bli lämnade utanför planeringsprocessen (Landry & Bianchini 1995, s. 15). För att förändra det måste planeringen grundas mer på vardagssammanhanget.
Ett sätt att planera som tar hänsyn till sådana kvalitativa faktorer är ‘cultural planning’. I boken Cultural Policy and Urban Regeneration argumenterar författarna att så kallad ‘cultural planning’ skulle vara av stort värde för städerna (Bianchini & Parkinson 1993).
Its central characteristics are that it rests on a very broad, anthropological definition of ’culture’ as ’a way of life’, and that it integrates the arts into other aspects of local culture and into the texture and routines of everyday life in the city. (…) By its nature cultural planning cuts across the divides between the public, private and voluntary sectors, different institutional concerns, and different professional disciplines. (s. 209)
Kultur som en bas för planeringen skulle kunna ge möjligheter för människor att appropriera sin vardagsmiljö. Detta skulle förutom den personliga tillfredsställelsen stödja dem i att göra sina omgivningar bättre och bidra positivt till stadens kultur.
Noter
1. I Living in Sweden between Tradition and Vision (Nyström 1996) som delades ut på konferensen finns svensk bostadspolitiks och fysisk planerings historia på engelska.
2. I Sverige hölls 1977 ett forskarseminarium där appropriering av rummet gavs stort utrymme (Wåhlin [red.] 1979).
3. En del forskare behandlade även hemmet utan att referera till appropriering, som Lawrence (1987). Flera konferenser hölls i ämnet, som t ex “The Meaning and Use of Home and Neighbourhood“ i Gävle (1989).
4. 1992 hölls en internationell konferens med titeln Group Appropriation of Public Space i Stockholm. Werner, K [red.] (1992)
5. Här stödjer jag mig huvudsakligen på den av Sven Sandström gjorda framställningen (Sandström 1979).
6. Denna skiljelinje inom miljöpsykologin är fortfarande aktuell, Nordström (1996).
7. Bostaden (Dovey 1985) Korosec-Serfaty (1985); bostadens närområde Brower (1980), Feldman & Stall (1994), Conan (1995), Bauer (1997), Modh (1995, 1996, 1997); arbetsplatsen Herklint, (1994) Birgersson (1996); staden Werne (1987), Werner (1991), Jadelius (1994)
8. Hemplats är den direkta översättningen av ‘homeplace’ som används av Feldman & Stall (1994) om känslan för hela bostadsområdet. Jag har ännu inte funnit något passande svenskt uttryck.
9. Lisbeth Birgersson har skrivit om hur sådana riutaler växte fram när småföretagen approprierade ett gammalt spinneri och deltog i dess ombyggnad till ett företagscenter. Birgersson (1996), s. 184-89..
Referenser
Altman, I. & Werner, C. M. (red.), (1985): Home Environments. Vol. 8 i serien Human Behavior and Environment. Plenum Press. New York.
Andersson, W. (1981): Självförvaltning och rörelsetradition: En bok om stadsdelen Eriksbo. Göteborg.
Bauer, R. (1997): Living with Brasilia: A Residents’ Perspective of the Confrontation between Heroic Vision and Social Reality. Dep. of Architectural Design, School of Architecture, Chalmers University of Technology. Göteborg.
Benhabib, S. (1994 ): Autonomi och gemenskap: Kommunikativ etik, feminism och post- modernism. Daidalos. Göteborg.
Benhabib, S. (1992): Situating the self: Gender, Community and Postmodernism in Contemporary Ethics. Polity Press. Cambridge.
Bianchini, F. & Parkinson, M. (red.). (1993): Cultural policy and urban regeneration: The West European experience. Manchester University Press. Manchester and New York.
Birgersson, L. (1996): Att bygga mening och rum — om processer för utveckling av verksamhetsmiljöer. (Diss.) Industriplanering, Arkitektur, Chalmers Tekniska Högskola. Göteborg.
Brower, S. N. (1980): ”Territory in Urban Settings”. Altman, I. et. al. (red.), Environment and Culture. (pp. 179-207). Vol. 4 i serien Human Behavior and Environment. Plenum Press. New York and London.
Conan, M. (1995): ”User Oriented Architectural Design in a Critical Perspective”. Nordisk Arkitekturforskning, vol. 8, no. 3, s. 43-58.
Dedering, S. (1996): ”Att bryta onda cirklar”. Rörby, M. (red.), En miljon bostäder. (s. 104-113). Arkitekturmuséet. Stockholm.
Dovey, K. (1985): ”Home and Homelessness”. Altman, I. & Werner, C. M. (red.), Home Environments. Vol. 8 i serien Human Behavior and Environment. Plenum Press. New Y ork.
Feldman, R. M. & Stall, S. (1994): ”The Politics of Space Appropriation: A Case Study of Womens’s Struggles for Homeplace in Chicago Public Housing”. Altman, I. & Churchman, A. (Eds.), Women and the Environment. (pp. 167-199). Vol. 13 i serien Human Behavior and Environment. Plenum Press. New York & London.
Herklint, E. (1994): ”Museet som plats för mångfald och mänskliga möten”. Nordisk Arkitekturforskning, vol 7, no. 4, s. 35-48.
Hurtig, E. (1995): Hemhörighet och stadsförnyelse belyst i fyrtiotalsstadsdelen Sanna i Göteborg. (Diss.) Bostadsplanering, Arkitektur, Chalmers Tekniska Högskola. Göteborg.
Jadelius, L. (1994): ”Staden, kulturlivet och dess institutioner”. Nordisk arkitekturforskning, vol. 7, no. 3, 23-35.
Kettner, A. Berger (1996): ”Att leva i Rinkeby”. Rörby, M. (red.), En miljon bostäder. (pp. 88-93). Arkitekturmuséet. Stockholm.
Korosec-Serfaty, P. (red.). (1978): Proceedings of the Third International Architectural Psychology Conference, ap 76. L. Pasteur University. Strasbourg.
Korosec-Serfaty, P. (1985): ”Experience and Use of the Dwelling”. Altman, I. & Werner, C. (red.), Home Environments. Vol. 8 serien Human Behavior and Environment. Plenum Press. New York and London.
Landry, C. & Bianchini, F. (1995): The Creative City. Demos and Comedia. London.
Lawrence, R. (1987): Housing, dwellings and homes: Design theory, research and practice. John Wiley & sons. Chicester, New York, Brisbane Toronto, Singapore.