Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.

För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Både som stil och som rumslig organisation betraktad blev konsert­huset i Helsingborg ett av tjugotalets mest betydande arkitektoniska förebilder. Genom en analys av detta genomtänkta och väl genomförda projekt blev det möjligt att förstå funk­tionalismens genom­brott och bli klar över den grundläggande karaktären av dess idag uppenbara svag­heter ur demokratisk synvinkel. Jag har trots detta fun­nit det rele­vant att se funktionalismen som en tredje fas i utveck­lingen av en demokratisk arkitektur.

Detta konserthus byggdes av ett bolag, som bildades 1916 särskilt för detta ändamål med aktier i första hand tecknade av framträdande per­son­er ur den lokala societén. Henry Dunker blev dock en helt domi­n­erande aktieinnehavare. Som sådan blev han också ordförande och verk­ställande direktör i konserthusbolaget.

 Efter flera år av utredningar genomfördes en arkitekttävling åren 1925/26. Inbjudna var bland andra de framträdande arkitekterna Ragnar Östberg och Lars Israel Wahlman samt den då unge och oprövade Sven Markelius. Markelius gick segrande ur denna strid efter en rad omtäv­lingar och en tämligen hätsk lokal debatt, som efterlämnat en hel del intressant material.

Ur detta material har jag framför allt sökt dra fram de för arkitekturbrytningen väsentliga ståndpunkterna som fanns represen­terade. Jag fann att Markelius med sina förslag från tävlingen sökte gestalta ett ”musikens tempel” som innebar ett avstånds­tagande till sta­dens representativa säll­skaps­liv. Östbergs förslag däremot strävade att ge byggnaden som helhet en karaktär av ett ”borgarnas hus” för banket­ter och ett mer sällskapligt musikliv.

Sedan tävlingen väl avgjorts kom förutsättningarna att ändras radi­kalt och Markelius fick tillfälle att komma med ett i stort sett nytt kon­cept. Fortfarande fanns en del klassicistiska drag, men här ser vi grund­idé­erna till det hus som skulle stå klart 1932. Han tyckte sig i en ny rumslig organisation finna något som än bättre uttryckte hans strä­van efter ett för alla lika tillgängligt auditorium. I opposition mot äldre kon­serthus gestaltades nu den publika salen som ett sammanhållet rum, som snarare gav en föreställning om än utgick ifrån att jämlikhet rådde, såväl inom publiken som mellan scenens makthavare och publiken. Tempelsymboliken fanns kvar ända in i det sista men tonades ner efter­hand för att ersättas av en mer abstrakt effektivistisk symbolik.

Genom det abstrakt gestaltade rummet delgavs publiken en känsla av herraväldesfri kulturdistribution bortom alla klasskillnader och makt­relationer, endast styrd av den anonymiserade publikens efterfrågan och kulturutbudets attraktionskraft. Denna ambition resulterade emeller­tid i att såväl institutionen som byggnaden delgavs en social slutenhet gentemot staden och dess musikliv i övrigt.

Den i byggnaden inhysta institutionen kom till uttryck som en rationell kon­tors­fasad med rader av identiska fönster. Avståndet till stadens liv blev mycket starkt beto­nat, bland annat genom borttagandet av de tidigare föreslagna fönstren i stora salen och genom ett entrérum, som sträcker sig mot gatan som om det vore en landgång från något slags konstens farkost.

I sin vita resning gav konserthusbyggnaden en drömbild av ett fram­tida frihetens samhälle, vilket förlänade huset utopins av­stånd till vardags­livet med dess motsättningar och problem. Helsing­borgs kon­sert­hus blev utåt sett ett radikalt uttryck för den abstrakta universa­lis­mens ideal, men tvingades sam­tidigt att betrakta de institutio­nella verk­samheterna i huset utifrån den enhetliga gemenskapens tankefigur. Den enskildes fria och likvärdiga tillägnelse av kulturen, dennes ”kul­tur­kon­sumtion” inom ett abstrakt kollektiv är konserthusets sam­man­fattande arkitekto­niska vision.

Många funktionalister hävdade att de stod för något socialt och demokratiskt och inte sällan menade de även att de stod för något folk­ligt. Men de isolerade i själva verket sina hus från det konkreta sociala livet i offentligheten. De strävade efter öppenhet, men vände denna mot naturen, inte mot människorna och den vardagliga gemen­skapen. Till exempel gestaltade de ofta stadens och stadslivets närvaro som en vy, en utsikt, men tog sällan fasta på konkreta ömsesidiga rela­tioner mellan ute och inne, mellan hus och plats o.s.v.

Gator och platser reducerades i deras planer och förslag till trafiknät som löpte mellan hus och anläggningar. Funktionalisterna lyckades ge en känsla av frihet och öppenhet genom utblickar, luftighet och rymlighet trots byggnadernas reella slutenhet. Den ”asociala” karak­tä­ren för­stärktes även i och med att deras byggen så starkt framhävde att de var intellektuellt framtänkta, gestaltade, i stället för att framträda som hus byggda av människor för att präglas av människors liv i och vid dessa.

Man skulle kunna säga att funktionalisterna försökte utveckla ett publikt samhälleligt rum utan eget självständigt värde, utplånade själva publik­rummet och sökte förvandla publiken till en massa. Genom att ge det så nyskapade sammanhållna publika rummet en abstrakt karaktär gav det besökaren även en befriande upplevelse av obegränsad rymd, samtidigt som rummet i realiteten blev slutet från alla icke regisserade intryck.

Ett ofta använt arkitektoniskt grepp blev ett markerat avstånd till gatulivet, ofta gestaltat som en rituell väg från gatan över kapprum och foyer som slutligen skulle leda den ström­mande publiken in i kon­stens ideala rymd. Funktionalisterna kunde med denna arkitektur uppnå en mass­medialiknande publiksituation som gav intryck av likvärdighet mellan var och en som befann sig i rummet såväl på scenen som på åhörar­plats.

De såg det som sin uppgift att försöka bryta den gamla societetspublikens inflytande till förmån för den rationella tanken. Samtidigt som den borgerliga sällskapligheten mer eller mindre avvisades från den offentliga arenan, uteslöts även alla de övriga uttryck för sällskaps­­liv som var grundade på mer stabila gemenskapsrelationer. På så sätt förkastades den nyligen så domine­rande tanken på en urskiljbar elit med en gemen­samt formad kultur.

Föreställningarna om kunskaps­­bil­dandets subjekt förflyttades från denna elit till samhället självt, sett som en ”rationellt” fungerande produktionsapparat som nu tänktes vara ba­se­rad på en ano­nym utbildad expertkunskap. Utbildning blir vikti­gare än bildning.

Häri utkristalliserades det som skiljde ut funktionalismens föreställ­ningar om samhället från äldre traditioner av borgerligt demokratiskt tänkande. Det fanns visserligen en kontinuitet i tanken att behandla alla lika oavsett status och makt, men tidigare hade denna varit förbunden med föreställningar om ett genom bildning förvärvat medborgarskap. I och med att allmän och lika rösträtt genomförts fanns inte längre någon grund för en sådan avgränsning. Ett harmoniskt och rationellt samhälle skulle nu istället skapas genom planering, med insatser av skickliga och fördomsfria yrkesmän.

En del av dessa yrkesmän såg privategendomen som ett hinder för ett rationellt ordnat frihetens rike, medan de flesta uppfattade den som en av frihetens grundvalar. Gemensam var dock tanken att om bara klasstänkandet avskaffades skulle också alla motstridigt verkande organisationer kunna tonas ner. Alla skulle då som individer kunna röra sig helt fritt och fritt välja sina vänner i ett vetenskapligt och planmäs­sigt fungerande samhällsmaskineri.

Kontentan är att funktionalisterna, liksom många inom den socia­l­istiska traditionen, såg på samhället som ett objekt för planerings­insats­er. Det planerande subjektet gav bara gestalt åt tidens tanke- och käns­loströmmar. All sällskaplighet på grundval av annat än personlig vän­skap uppfat­tades då som ett uttryck för snäva gruppintressen, vilka stod i motsätt­ning till medborgarandan.

Sällskapligheten i och kring auditoriet uppfattades som alltför fordrande och den riktade intresset från den goda kulturen och den verkliga, professionellt gestal­tade kons­ten, vilken endast ansågs kunna erbjudas alla på ett likvärdigt sätt via massproduktion och via olika former av massmedia.

I äldre kulturer, såväl bland de självständiga bönderna som i de feodalt do­min­erade områdena, fanns den ”etniskt” bundna bygg­nads­kulturen med en slags kul­turell självcensur, som skapade en prägel av enhet med en väl sammanhållen arkitektonisk helhetsverkan. Inom denna ram fanns visserligen ett icke oväsentligt utrymme för individu­a­litet och särart.

Varje hus eller plats var unik, men var och en hade den plats samhället givit dem och därefter skulle man bygga och bo. Man kunde knappast med sitt hus eller sin bostad ge uttryck för en egen självständig uppfattning om sig själv.

De radikala arkitekterna kom under tjugo- och trettiotalen att se det som en av sina huvud­uppgifter att tillintetgöra denna socialt platsbundna rumsuppfattning. Under ledning av det li­berala borgerskapet sökte sig radikalerna fram till en uppfattning, där den privata ägande­rät­ten och den individuella integriteten var två av hörnste­narna.

En tredje väl så viktig hörnsten var dock ”det allmänna”. Privategendomen blev exklusiv, medan offentligheten och det allmänna tenderade att bli alltmer abstrakt i och med att platsbundenheten skulle upplösas och alla skulle betraktas som lika, oavsett ställning i det produktiva livet.

Arki­tek­turen och dess rumsliga organisation kunde i en sådan situation å ena sidan upp­fattas som ett uttryck för en ägare och å andra sidan söka en abstrakt allmängil­tighet, utan anknytning till någon enskild eller någon särskild samhällsgrupp.

Det nya öppna rumsbegreppet blev arki­tek­ternas svar på de uppkomna kraven. De sökte bland annat upplösa känslan av rumsliga be­gränsningar med glas och andra släta ”immateri­ella” be­gränsningsytor samt med obestämda rumsövergångar inom äganderättens revir.

Läs vidare i del 4, Samhälleliga tankefigurer – demokratiskt kunskapande.