Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.

För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Med postmodernismen kom en viss kritik av funktionalismen att formuleras. En svåröverskådlig arkitektur­teo­retisk strömning med en mångtydig identitet tog tillfälligtvis över. Vissa drag är dock någorlunda gemensam bakom dess fasad av pluralism och bejakad mångfald. Den exklusiva äganderättens primat är ju i allt väsen­tligt obruten, vilket in­nebär att de ”framgångsrika” postmoder­nis­terna också tvingats rätta sig efter den dominerande ideologierna och dess rumsliga visioner. Det är viktigt att förstå när postmodernismen övergavs och vi därefter drabbades av nymodernistisk hegemoni.

Trots sin kri­tik av modernismen menar till och med en av den postmodernistiska arkitekturens mest framträdande teo­re­ti­ker, Christian Norberg-Schulz, att postmoder­nis­men ”växer fram ur modernismen”. (Norberg-Schulz, C, 1982, s57) Detta innebär emeller­tid inte att man kan från­känna postmodernismen ett betydande nytän­kande, men det innebär att man bör ta dess kritik av funktionalismen med en god nypa salt.

Norberg-Schulz kritiserar funktionalismen för att inte kunna erbjuda en ”plats” för männi­skorna att känna sig hemma i, i den nya världen, men kopplar inte detta på något sätt till den modernistiska rumsuppfatt­ningen. Han vill istället förklara detta tillkortakommande med att funk­tio­na­lismen inte kunde erbjuda ett språk av meningsfulla former. Med stöd i postmodern filo­so­fi, men knap­past alls i studier av den sociala verklighet han faktiskt lägger till grund för sin teori, skriver Norberg-Schulz:

Den moderna tidens öppna värld håller på att i ännu högre grad bli en enda stor, sammansatt ”smältdegel”, där motsägelser hör till ordningen för dagen. Den tra­ditionella föreställningen om en ”plats” håller på att bryta ihop, d v s platsen som ett självständigt universum kännetecknat av en speciell genius loci. Sålunda var det förr i tiden arkitekturens uppgift att göra ”en etnisk domän synlig”, för att citera Susan Langer. Kännetecknande för vår tid är emellertid den öppna, ”globala” världen där de ”etniska domänerna” förlorar sin skärpa, och där vi så att säga upplever en ”platsernas samtidighet”. Fysiskt sett befinner vi oss på en plats i taget, men varje dag förs hela jorden till oss via de nya medierna. Detta är den existensiella situationen bakom det som modernismens pionjärer kallade det ”nya rumsbegreppet”. Amerika är prototypen för denna öppna rums­uppfattning. (Norberg-Schulz, C, 1986, s 25 f)

Visserligen uppmärksammar han en del väsentliga fenomen i vår tid, men skruvar upp dessa till oigenkännlighet och påstår sedan med det som grund att ”tingen inte längre stöder varandra som de gjorde i det förflutna”. Med det i bagaget kan han hävda att ”i en sådan ’öppen plats’ måste varje föremål ha kvalitet, d v s en särskild ’föremåls­lighet’”. (aa s 26)

Problemet ligger, enligt min mening, i hans torftiga begrepp om plats. Han hänför nämligen modernismens ”förlust av platskänsla” till att den inte tar hänsyn till mänsklig identifikation, vilket Norberg-Schulz sedan likställer med att platsen inte ”talar”. Vi bör därför inte tala om funktioner, menar han, utan om en framställning av världen med byggnadsverket som medel, vilket uppnås genom dess egenskap av ”föremål”.

Ett föremål utmärks genom sin form, och har ett namn. Det arkitektoniska språket grundar sig således på ”föremål med namn” (nameable objects). Så snart det byggda kan uppfattas som föremål med namn, uppstår en identifikation. Med den ostrukturerade ”smält­degeln” som samhälls­ideal räcker det sedan med att ge varje pro­jekt respektive byggnadsdel en visuell ”kvalitet” så att den blir ”minnes­värd”.

Ser man på de ”förebildliga” skisser och byggnader som Norberg-Schulz presenterar blir det tydligt att denna teori snarast förstärker modernis­mens oförmåga att gestalta sociala rum och rumsliga relatio­ner. Han förutsätter ju att ”tingen inte längre stödjer varandra”. (Aa s 25f) Platsens arkitektoni­ska kvaliteter reduceras till dess identi­tets­ska­pande förmåga och de möj­ligheter den ger individen att orientera sig. (Aa s 16ff) Han talar om arkitekturen som om den vore be­folkad av passivt upplevande och ostrukturerade individer. Martin Heideggers cent­rala begrepp ”dwelling” blir i Norberg-Schulz teori bara ett passivt ”att bo”. (Aa s 17)

Kimberly Dovey en fenomenologiskt väl påläst arkitektur­for­skare poängterar i en artikel om autenticitet att Heidegger med begrep­pet ”dwelling” snarast ville framhäva att identifikation grundade sig på ett aktivt förhållnings­sätt, att vår tillägnelse av världen primärt är grundad på handling. ”Dwelling” inbegriper så mycket mer än att ”bo”. På svenska skulle det likaväl kunna bli ”bebo” eller ”bebygga”. Dovey ut­vecklar detta förhållningssätt med hjälp av begreppet appropriation:

Appropriation is closely related to the process of identification. As we open ourselves to the world of things and places, we bring them meaning through our care and concern, and at the same time these things and places lend meaning to our sense of identity. (Dovey 1985, s37f)

Vår identifikation och identitet blir på detta sätt ett resultat av en process inte av tingens visuella kvalitet. Föremål i vår omgivning får sin mening genom vardaglig omsorg och användning menar Dovey, inte genom ett kontemplativt betraktande. Detta är ett tema även hos Anne Buttimer som redan 1976 introducerade fenomenologin inom kultur­geografin. Hon finner detta aktiva förhållningssättet till världen som en givande metodologisk utgångspunkt, men pekar samtidigt på fenome­nologins akilleshäl. Den uppmärksammar enbart individerna och deras förhåll­ande till omvärlden.

In their quest for universals in human experience, phenomenologists have focu­sed almost exclusivly on individuals, and social experience and interaction have been construed primarily in the context of interpersonal than intergroup rela­tions. (Buttimer 1976, s280f)

En gemensam begränsning i de flesta fenomenologiskt inspirerade an­satser är också att de i sin fokusering av den enskilda människans till­ägnelse av världen saknar redskap att studera struktu­rella historiska förändringar. Detta har resulterat i att flertalet fenomeno­logiskt inspi­re­rade arkitekturteoretiker, liksom Norberg-Schulz, i realiteten kommit att förstärka upplevelsen av platslöshet.

Om man inte medvetet uttryck­er eller om man med det universellt arketypiska döljer i vems intresse och på vilkas uppdrag som platsens egenart tolkats uppfattas den som ano­nymt behärskad och kan därmed inte ges social identitet. Platsens an­vändare är inte bara individer, de är socialt strukturerade och gruppe­rade sub­jekt och huruvida platsen ger uttryck för en sådan socialt strukturerad appropriering är en central arkitektufråga.

Det har ofta varit inom ramen för individuellt baserade symbol- och språkteorier som intresset för det offentliga rummet har kommit att hanteras av postmodernistiska arkitekter. De har sökt bryta upp funk­tional­is­mens tanke att arbeta inifrån och ut på grund­val av den enskilda byggnadens funk­tio­ner genom att tillfoga ett allmänt intresse för ett ”identitetskapande” yttre.

Detta intresse uppmärk­sammar uterum­men, men betraktar då byggnad­ernas yta, dess fasader, som kulisser runt offentligheten som scen betraktad. Det offentliga livet förvandlas till ”teater” med en passiv publik som utsätts för skådespel och ”image­making”. (Forsén 1978, s 70ff, Asplund 1991 s 88f, Hannerz 1980)

En rikt utvecklad och meningsfull offentlighet förutsätter en medvetet gestaltad interaktiv relation mellan gata och hus, mel­lan ute och inne, mellan platser med mer eller mindre allmän till­gänglighet. Relativt autonomt behärska­de platser/utrymmen är grunden för alla former av utbyte av såväl erfarenheter som självständigt och ansvarsfullt formade mänsk­liga pro­dukter.

Om man liksom postmod­ernis­men inte uppmärk­sam­mar detta kan man knappast verka för en social öppenhet platserna emellan. Öppenhet är definitionsmässigt en relation mellan två platser med olika tillhörighet (appropriering).

Den ur denna synpunkt mycket inspirerande kulturgeografen Robert D Sack lyfter, med begreppet territorialitet som plattform, fram de historiskt formade sambanden mellan platsen, makten över den och den kulturella kontexten.

Territoriality for humans is a powerful geographic strategy to control people and things by controlling area. Political territories and private ownership of land may be its most familiar forms, but territoriality occurs to varying degrees in numerous social contexts. It is used in everyday relationships and in complex organisations. Territoriality is a primary geographical expression of power. It is the means by which space and society are interrelated. Territoriality’s changing functions help us to understand the historical relationships between society, space, and time. (Sack 1986 s 5)

Territorialiteten kan i denna mening ge en grund för förståelse av såväl formella som infor­mella tillhörighets­relationer (approprieringar) och platserna och deras relationer sinsemel­lan kan studeras och gestaltas som manifestationer av detta.

Män­niskans identifikation visavi en plats avgörs i hög utsträckning av hennes individuellt eller kollektivt formade förhållande till dess tillkomst, dess utveck­ling och dess faktiska rätts­liga bestämning. Jag vill därmed inte förneka att husens visuella ut­formning har en betydelse för vår förmåga att orientera och identifiera oss, tvärtom, men det är en allvarlig begränsning att se dessa som fak­torer en­bart av psykologisk och allmänmänsklig natur.

Det är först med en generell förståelse för hur rumsliga relationer uttrycker moderna sociala förhållanden i botten, som en modern rumsuppfattning kan ut­vecklas på en demokratisk grund.

Läs vidare i del 6, Platser — Identitet och gränsrum.