Kategoriarkiv: Arkitektur

Utbildning inom byggnadsyrken i Sverige från medeltid till industriålder

Artikel publicerad i Människan står i tur. Red. Finn Werne, Chalmers 1982

Timmerkarlar, storsnickare och allmogebygge
Det mesta som över huvud taget byggdes i Sverige till slutet av 1800-talet byggdes på landsbygden, eftersom nästan alla bodde där. Och nästan alla hus var byggda i trä, både på landet och i städerna. En stor del av byggnadsarbetet hjälptes man åt med och man bytte arbetsprestationer med varandra. 1)

Bland mycket annat, förutom att sköta åkrar, skog och djur, skulle en duktig bonde också kunna bygga hus. ”Seden var att alla jordbrukarsöner skulle lära sig timra och även något snickra och smida. Kunde en yngling inte annat än grovarbeta, så betraktades han med lågt värde.” 2)

Hantverkare anlitades framför allt vid bostadsbyggen. Dessa var främst timmermän, särskilt duktiga timmerkarlar, med ett litet jordbruk eller något annat som huvudsyssla. Husbygge vari de flesta bygder inget att försörja sig på. 

Ibland nådde de dock långt utanför sina bygder och utvecklade sitt kunnande till stor förfining inom bondesamhällets ramar. Dessa duktiga storsnickare, som de kallades i Norrland, var ofta kunniga som byggledare, snickare och bildhuggare i en person. ”Från grova timmerkonstruktioner till konstmässiga ornamentsskulpturer var dylika mästare hemma i träarbete.” 3)

Det kunde dröja lång tid innan former ur feodalklassens stilideal slog igenom bland storsnickarna i Ångermanland. Bygdemästarna använde således barockformer och barockmotiv ännu under andra hälften av 1700-ta1et. Rokokon ”uppträder här och var som en nyhet vid början av 1800-talet och när de nya motiven äntligen får hemortsrätt blir de nästan alltid blandade med äldre till en komposition, kännetecknad av fantasi och estetisk humor, av frihet från schablon. Det är sättet att uppfatta och förstå – eller missförstå – de använda motiven och sättet att sammanställa dem, som skapar möjligheten att urskilja bestämda konstnärsprofiler. 

Ibland kunde murare och timmermän leva av att bara bygga hus men det var endast i de största städerna. Städernas timmermän kom för det mesta från landsbygden runt städerna eller som säsongsvandrande arbetare, t ex från Dalarna. De var bärare av allmogens byggnadskunnande sådant det utvecklats inom traditionen. Allmogen tillägnade sig kunskaper om material och husbygge genom att delta i byggandet, genom den muntliga kunskapsförmedlingen och genom att iaktta uppförda hus. Skickligheten gick så också i arv från far till son. 

Murarnas yrkeskunnande hade inte på samma sätt utvecklats inom allmogens traditionella bygge. Deras kunskaper hade i Sverige utvecklats för kyrkans och adelns bygge. Till de stora kyrkorna och palatsbyggena krävdes ett annat kunnande än det som hörde till allmogetraditionen, där murarkonsten inte omfattade så värst mycket mer än skorstenar, spisar och källare. Stockholm, som var den helt dominerande svenska staden ännu på 1830-talet med mellan en tredjedel och en fjärdedel av hela stadsbefolkningen, var också ett centrum för utbildningen av murare. De kunde inte lära sig sitt yrke på så värst många andra orter med tanke på hur lite stenhus som byggdes utanför Stockholm, Göteborg och Malmö.

Yrkesutbildningen formaliseras med skråsystemet
I Sverige har skråsystemet funnits sen medeltiden men omfattade till en början ett mindre antal yrken. Samtidigt som kungamakten strävade efter att föra samman hantverkare till städerna, oftast mot deras vilja, utvecklades efter hand ett gemensamt intresse mellan kungen och de skråorganiserade hantverkarna gentemot det allmänt utbredda kunnandet. Bönhaseri, d v s fri yrkesutövning, förbjöds och bestämda gränser för vad var och en fick syssla med sökte upprätthållas. Kungen kunde dock fritt anställa folk och adeln hade rätt att ha s k försvarskarlar eller årsanställda. I och med att man sökte monopolisera yrkeskunnande inom ett skråämbete måste nyrekryteringen ges fasta former. Yrkenas fortlevnad kunde inte garanteras genom arv från far till son, därtill var cirkulationen för omfattande. 

Ordet ”skrå” syftade ursprungligen på det pergament, på vilket ”stadgarna” eller förordningarna” var skrivna. Dessa stadgar, som reglerade hantverkarnas inbördes förhållanden, finns i ett stort antal bevarade för de flesta hantverk. De äldsta kända i Sverige utfärdades under 1300- och 1400-talen. 

Ett mästareämbete eller gille, som det även kallades, sammanslöt yrkesutövare inom en stad eller ett visst område. Varje ämbete utfärdade sina egna stadgar men som grund för dessa utformades av kungen allmänna skråordningar, 1621, 1669 och 1720. 

De olika orternas och yrkenas särprägel gav utrymme för relativt stora skillnader när det gällde yrkesutbildningen och de krav på yrkesskicklighet som ställdes för att få utöva yrket. För att inskrivas som lärling krävdes att föräldrar eller målsman skrev på ett kontrakt och lärlingen ställdes under husbondevälde under hela sin kontraktstid. Efter tre till fem år fick han i allmän het utföra ett gesällprov, som skulle godkännas av ämbetet. Gesällen kunde sedan bli mästare och därmed vinna burskap vid stadens rådstuga, om ”han redeligen och väl lärt sitt handtverk och njuter vittnesbörd om sitt ärliga förhållande och till det ringste arbetat ut- eller inrikes för gesäll uti tre år, med mindre än andra viktiga skäl därtil voro, och borgmästare och råd tillika med ämbetet finna honom duglig och i sitt handtverk svarsgod.” 5)

Byggandet i Sverige var långt in på 1600-talet, inte ens i städerna, av den omfattningen att speciella yrkesgrupper kunde försörja sig på det. Därmed var också renodlade byggnadsyrkesskrån sällsynta. De yrkesuppgifter som målare, plåtslagare, smeder, snickare och timmermän hade på sin lott var oftast av annat slag än husbygge och underhåll av hus. De skulle exempelvis tillverka färg, måla porträtt, tapeter, vagnar och möbler. Det kunde vidare bestå av harnesktillverkning, båtbyggande, möbelsnickeri m m. Denna verksamhet betraktades som svårare än det i de flesta fall grövre och tyngre byggandet. Landsbygdens bönhasande hantverkare kunde många gånger vara väl så kunniga på att resa och timra hus. Yrkenas andra uppgifter blev av dessa skäl de som präglade gesäll och mästarprov. En målaregesäll i Stockholm skulle till exempel måla ett krucifix, en snickare skulle utföra ett skåp o s v. 

Eftersom förutsättningarna i landets olika delar var så olika, så kom också byggnadsyrkenas organisationer att utvecklas mycket olika i olika städer och landsändar. Inom korsvirkeshusområdena utvecklades timmermansyrket tidigt till ett mer specialiserat byggnadsyrke. Där var skogfattigt och allmogen handskades inte med virke i vardagslag. I Stockholm, Göteborg och Malmö kunde murarna som annars mest murat skorstenar och spisar alltmer arbeta med nybyggnad. Murarnas skråordning i Stockholm är också i första hand utformad med tanke på husbyggandet. Den som ville bli mästare skulle exempelvis, enligt 1669 års  skråordning, ha arbetat som gesäll minst sex eller åtta år, ”emedan murmästareämbetet är icke så lätt som en del andra ämbeten att lära, har ock stora svårigheter med sig, och kunde det inte skada, om gesällen något hade rest.” 6) I synnerhet måste den blivande mästaren kunna läsa, skriva, teckna och räkna.

Mästerstyckeritning, Göteborgs mureriämbete, 1683

Han skulle därutöver utföra ett arbetsprov, som kunde bestå av ”ett helt hus eller en vacker trappa eller ett vackert valv eller ock vackert golv till att nätt foga”, samt ett mästerstycke, vilket skulle bestå av vissa i skråordningen angivna ritningar. 7) Detta skulle sedan besiktigas och godkännas av ämbetet och ”hovarcitecteuren”. Där föreskrevs sedan att ”unga mästare skola, se dan de mästare blivit, själva först några år med sina händer ar beta, på det att deras gesäller och pojkar sig desto bättre lära måge och byggherrens arbete så mycket bättre bliva gjort.” 8) 

Från mitten av 1600-talet inträffade dock förändringar som långsamt skulle skapa nya villkor för byggnadsyrkena. Sverige framträdde alltmer som krigförande stormakt med en genomgripande administrativ utveckling såväl på riksplanet som i fråga om huvudstadens styrelse. Huvudstadens administrativa tillväxt krävde insatser från en rad yrkeskategorier. Samtidigt påbörjades en intensiv privat byggenskap med adeln och det förmögna borgerskapet som främsta byggherrar. 

Herrarna ville leva upp till de kontinentala förebilder de fått under de svenska härtågen i Europa. De var då också tvungna att kalla in utländska arkitekter, men också hantverkare som murare, målare och timmermän, speciellt från Tyskland. 

Före denna tid var speciellt stadstimmermännen fattiga säsongsarbetare med mycket svag skråorganisation och landsbygdens snickarkunniga utförde allt som oftast arbeten i städerna i strid med skråstadgan, vilket stämplades som ”bönhaseri”, men sågs då ofta mellan fingrarna av magistraten. Någon skråmässig  utbildnings- och rekryteringsgång lärling – gesäll – mästare fanns inte. Timmermännen rekryterades tillräckligt kunniga från landet, men i och med det stora stenhusbyggeriet blev kraven på stadstimmermännen mer speciella och vissa timmermän framträdde som ledare. Dessa utvecklades till mästare vid sidan av timmermännen, som då inordnades under den gängse rubriken gesäller, även om lärlingar inte fanns. Tillsammans med de inflyttade tyska timmermännen omvandlades timmermansämbetet till ett byggmästareämbete. De var nu mer administrativa ledare av ett större antal timmermän. En del murmästare blev likaså medlemmar i byggmästareämbetet. Byggmästarebegreppet kom så att spridas i Sverige med denna betydelse från att ha varit ett kommunalt lekmannauppdrag eller en benämning på ett tillfälligt arbetsledande uppdrag på en murare, timmerman eller annan byggnadskunnig person.

Fria konstnärer bryter sig ur skråtvånget
Skråväsendet hade sin starkaste förankring i Tyskland. De svenska skråstadgarna var uppbyggda efter tysk förebild, gesällvandringarna ställdes för det mesta till Tyskland och de inflytta- de mästarna och gesällerna var också oftast tyskar. Denna anknytning till Tyskland betydde att tysk stil korn att spela en påfallande stor roll. Under sextonhundratalet stämde det också väl överens med de svenska beställarnas önskningar. Genom trettioåriga kriget fick Sverige starka intressen i Tyskland och där lärde sig den krigförande svenska adeln att finna förebilderna för sin livsföring, både i stil och överflöd. Hantverkets estetiska kunnande byggde i stor utsträckning på tradition, som förmedlades inte bara i utbildningssystemet utan även genom de verktyg, mallar och ritningar som gick i arv i en verkstad. Det skråmässiga hantverket framstår i stilhänseende som konservativt, men det uteslöt inte alls en stilmässig förnyelse. Gesällerna skaffade sig erfarenhet av vad nytt som hänt på sina gesällvandringar. De höll sig ofta med gravyrförlagor och tryckta handböcker från kontinenten. Den mest betydande förändringsfaktorn blev adelns och det kungliga hovets representativa behov att följa med i de olika kontinentala hovens stilförändringar och storpolitiska maktförskjutningar. 

Förutom den direkta ”införskrivningen” av hantverkare, så anlitade hovet och adelsmännen utländska arkitekter och konstnärer, då de representativa kraven översteg både beställarens och de svenska hantverkarnas förmåga och stilkänsla. Portalfiguren framför andra i svenskt konsthantverk under sjuttonhundratalet är Nicodemus Tessin d y. Sveriges blickar vändes då mot Frankrike och Tessin hade flera medel att följa de franska modesignalerna. Han stod ständigt i kontakt med de ledande franska konstnärerna och fick genom dem ideligen anvisningar om, vad modet föreskrev i Paris; hur kungens bord skulle dukas, hur drabanterna skulle klädas, hur trädgårdarna skulle anläggas, hur fester skulle arrangeras. Han skaffade gravyrer som kunde ge honom ledning och när gravyrer saknades fick han teckningar.

Ibland var dessa teckningar endast avsedda som råmaterial åt honom själv att arbeta efter, ibland var de direkt beställda för att tjäna som förlagor åt svenska hantverkare. Många och omfattande resor utomlands, främst då till Paris, blev nu också ett viktigt inslag för att hålla sig á jour med modets utveckling. 1697 härjades slottet Tre Kronor svårt av brand. Det blev ett tillfälle för hela slottets nydanande efter den nya tidens kosmopolitiska krav. Nicodemus Tessin d y fick uppdraget att leda bygget av ett helt nytt palats, som först 1754 stod klart för inflyttning.

Utsnitt av en plansch i Wienerisches Arkitekturkunst. Denna mönsterbok, tryckt i sin första upplaga 1686, användes exempelvis av en snickeriverkstad i Hudiksvall på 1700- och 1800-talet.

Detta mäktiga arbete drog till sig en stor del av landets konst- och byggnadshantverkare och blev en betydelsefull utbildningsplats för dessa. Men betraktar man tidens byggande och konsthantverk i övrigt får man enligt Hernmarck, ett starkt intryck av att slottsbyggets stilförändrande betydelse inte bör överdrivas. Skråhantverket levde sitt liv och det accepterade det nya modet med den försiktighet som naturligtvis bestämdes av dess vanliga köpare bland borgare och allmoge. Endast i manufakturerna kan man se en direkt påverkan från de kungliga beställningarna till en mer allmän produktion. 9)

Bland hantverkarna har tidigare inte synts någon uppdelning mellan gestaltande konstnärer och utförande hantverkare. Till och med porträttmålarna var organiserade tillsammans med övriga målare i Conterfeije- och Målareskrå såvitt de höll sig med lärlingar och gesäller. Även de stora medeltida svenska målarna, som t ex Albertus Pictor, var skråmålare. 

De för slottsbygget inkallade franska konst- och ornamentsmålarna behövde svensk hjälp. Men dessa behärskade vare sig den efterfrågade tekniken eller estetiken. Fransmännen ansåg det därför nödvändigt att söka utbilda sådana och detta skedde till en början under de långa vinterkvällarna. Här var alltså bör jan till Kungl. Ritarakademien, som blev officiell 1735 på initiativ av C G Tessin och senare fick namnet Kongl Målar- och Bildhuggarakademien. Likställigheten mellan konstnärer och hantverkare började med det nya akademiväsendet att brytas. Till exempel krävde bröderna Pasch att befrias från att betala de utgifter som varje borgare var skyldig att betala och ansåg sig för goda för att räknas som ämbetsmålare. De ville betraktas som konstmålare, något som dock inte hindrade till exempel Johan Pasch att ha verkstad i Stockholm och ibland delta där med att måla vagnar och liknande.  

Teckning av Jean Berain, förlaga åt de svenska hantverkarna vid dekoreringen av en 1696 beställd galakaross. Nationalmuseum.

De försökte alltså etablera sig som ”frimästare” och bryta sig loss från skråtvånget. De fria konsterna sanktionerades officiellt år 1773 med en omorganisation av akademien. I statuterna slogs då fast ”att icke någon av dess ledamöter vid utövandet av dess konst må tvingas med de band, som skråordningen åtfölja eller av skråämbeten kunna förmenas att publika verk och enskilda personer betjäna. Även skola alla konstnärer, som äro av akademien, vara befriade ifrån alla slags utgifter till staden och sådana som endast böra vara burskap och borgerlig näring följaktliga.” 10) Sveriges första skola för hantverkare lyfte alltså sina elever ur hantverkets organisation och utbildningsväsen och såg sig snart stå ovan hantverket som sådant. 

Arkitektyrket däremot växte i Sverige inte fram ur hantverket utan var istället redan från början ett yrke ovan hantverket, en kungens och adelns ställföreträdare i estetiska frågor. 11) Någon arkitektutbildning med lärlingar och gesäller har därför aldrig funnits i Sverige. Även om bygg- och murmästare ritar förnäma hus och leder stora byggen, blir de som yrkesgrupp kvar inom borgerskapet – de blir aldrig ledande inom hovets smakfrågor – vilket är arkitektens uppgift. 

Arkitekten utbildar sig främst vid hovet och genom resor till ledande smakcentra i Europa. Arkitekter utses också för att som överintendenter och stadsarkitekter övervaka stadens och statens byggande. Sedan yrket hade stabiliserats med en grupp väl förankrad, med några som betydande ämbetsmän, började de ge en viss utbildning på sina kontor. Först Jean de la Vallée, sedan mer organiserat av J E Carlberg. I och med konstakademins bildande avses att där utbilda arkitekter i likhet med utlandet, men det dröjer till 1780-talet innan Olof Tempelman som dess första professor i arkitektur kommer igång med arkitekturundervisningen. Arkitekten befrias så också helt från skråtvånget och kunde fritt åta sig uppdrag. Arkitekturen betraktades i konsekvens med detta, vid denna tid, som en av de fria konsterna.

Handböcker frigör kunskapen från själva arbetet
De nationalekonomiska idéer som dominerade svensk politik från mitten på 1600-talet och in på 1800-talet brukar sammanfattas i begreppet merkantilismen. Handelsbalansen ställdes i centrum och de svenska näringarna skulle skyddas och gynnas av staten. Först och främst var det manufakturerna som intresset riktade sig emot, men även inrättandet av konstakademin kan ses i det perspektivet. Införskrivning av utländska konstnärer betraktades som en nationell utgift och borde ersättas av svenskt arbete. 

Utsnitt ur en av den stora Encyklopediens planscher.

Samtidigt med att järnhanteringen hade skapat brukspatronerna, en ny produktivt bildad överklass vid sidan av de traditionellt aristokratiskt lärda, hade adelns ställning förändrats. Reduktionen hade år 1700 resulterat dels i att adelns jordegendomar kraftigt reducerats men också att de koncentrerats till säterier med stordrift på de bördiga slätterna. Tidigare betydde en adlig markegendom i stor utsträckning rätt till skatten från bönderna på den mark de ”ägde”, men nu bosatte de sig på sina gods och drev själva jordbruket. Adeln blev en klass med i trängre mening produktiva uppgifter, men blev å andra sidan mindre disponibla för ämbetsmannauppgifter i Stockholm. 

Detta är kanske en förklaring till att merkantilismen i Sverige hade så starka förbindelser med det naturvetenskapligt-tekniska intresse som kom att dominera det svenska 1700-talet. Detta intresse utvecklades vid sidan av det traditionella och konservativa skråsystemet. Det utbildningsmonopol som skråsystemet sanktionerade för de flesta produktiva uppgifter kan sägas ha brutits av böckerna och boktryckarkonsten. Visserligen var även överklassens bildningsresor av väsentlig betydelse men böckerna skapade nu ett teoretiskt kunskapsmaterial, som blev allmänt tillgängligt för de läs- och språkkunniga, ”bildade” klasserna. Till exempel kunde en prästson som J E Carlberg via en fortifikationsutbildning vidareutbilda sig med hjälp av tillgänglig europeisk litteratur till en av Sveriges ledande arkitekter. 

Till att börja med av handlar denna litteratur i första hand aristokratisk lärdom, dvs konst och passivt vetande, men i och med den franska Encyklopédie des Arts, Sciences et Metiérs, som publicerades i Paris med Diderot som huvudförfattare 1751-1765, görs även hantverket allmänt tillgängligt. Med text, teckningar och planscher förmedlas där arbetets värld. Maskiner avtäcks, arbetsprocesser analyseras, som av tradition tidigare bevarats som skråhemligheter. Vägen var därmed öppnad för en helt annan arbetsorganisation som på gott och ont skulle omvandla världen. 

Redan J E Carlbergs undervisning vid Stockholms Stads Architects Contoir visar dessa nya drag i bildningssträvandena. Utan något direkt brott med den aristokratiska skolning, som varit arkitektens, uppvisar hans ”Förteckning på några stycken eller dehlar, hwaruti hädanefter tienlige ämnen i Stockholms stads architect contoir komma at underrättas och läras.”, 1740, ett utbildningsprogram för arbetsledaren, teoretiskt kunnig i allehanda praktiska och funktionella frågor. Hantverkaren ses ej längre som den inom sitt yrke mest kunnige utan med sin beläsenhet skall arkitekten även vara den som bäst behärskar allt  utom det manuella arbetet. Byggmästararkitekten och ämbetsmannaarkitekten blir de som tar över men också i olika mån för vidare traditioner från stormaktstidens hovarkitekter och skråhantverkare. 

Dessa bär inom sig den dynamik och den spänning som sedan 1800-talet främst uppvisar. Å ena sidan står där ämbetsmannen med sina krav på smak, ordning och kvalitet och å andra sidan byggmästaren, som hävdar den individuella friheten, företagsamheten och det produktiva kunnandet. 

Befruktad av denna spänning växer en rad nya skolor fram, som alla har sin utgångspunkt i hantverket eller slöjderna, som man i ett ord sammanfattade både hantverk och mer industriell produktion.

Tekniska skolor och slöjdskolor för arbetare
Akademins utbildning betonade, till skillnad från Carlbergs arkitektskola, länge stilfrågor, teckning och ritning. Så sent som 1839 framhåller Fredrik Blom, som övertagit ledningen för akademins arkitektundervisning på 1820-talet i en skrivelse till Kungl. Maj:t att ”I denna Sveriges enda byggnadsskola ingen undervisning i byggnadskonstens praktiska och teoretiska delar ännu gavs.”  13) Eftersom den vände sig till ”därtill ägnade ynglingar”, som inte hade något praktiskt hantverkskunnande, så ställdes tidigt krav på en komplettering med teknisk och praktisk skolning. År 1798 hade ”Mekaniska skolan” inrättats under akademins ledning, men med de motsägelsefulla uppgifter den givits fick den ingen större betydelse för byggandets utbildnings behov. 

Den kom dock att få utgöra en grund för Teknologiska institutet, som inrättades 1825 ”ett tekniskt och mekaniskt centralinstitut för praktisk undervisning i vad som för manufakturer och en del hantverkerier erfordras.” 14) ”Undervisningen skall i allmänhet vara mer populär och praktisk än strängt vetenskaplig” 15) heter det i 1826 års stadgar. Den omfattade under de första årtiondena elementära kurser i matematik, fysik, kemi, ritning och hantverksmässiga övningar som färgning, garvning, metallarbeten, tillverkning av konstgjorda blommor. 

1830 erkändes institutet till och med enligt kungligt beslut rätten att utfärda gesällbrev. Först 1848 höjdes skolan till en högre teoretisk nivå med krav på förkunskaper i matematik och främmande språk. 

Chalmerska Slöjdskolan, som öppnades 1829, fick från bör jan en något annorlunda uppbyggnad. Skolan som inrättades med donationsmedel kom redan tidigt att få en teoretiskt vetenskaplig läggning. Men till skolan hade fogats en lägre avdelning, där de som hade bristfälliga förkunskaper kunde komplettera, samt en söndags- och aftonskola för lärlingar och gesäller.

Vid mitten av 1800-talet blev just söndags och aftonskolan för lärlingar och gesäller den modell som på enskilt initiativ med donationer eller genom slöjdföreningar togs upp på många håll. Visserligen hade hantverkarna i flera städer själva tidigare tagit initiativ till skolor, men de avsåg enbart ämnen som läsning, skrivning och kristendomskunskap. De tekniska söndags- och aftonskolorna inrättades i flera fall med stöd från hantverkets organisationer, men lika ofta kunde motståndet vara starkt mot skolor med praktisk undervisning. De sade sig exempelvis i Stockholm ”ha omöjligt att förstå att några lärare vid en slöjdskola skulle bättre än mästarna utöva omkring 60 särskilda hantverk, som i huvudstaden allena idkas.” 16) 

Denna undervisning undergrävde skråväsendet och de olika uppfattningarna hade troligen sin grund i den splittring mellan moderna företagare och mindre hantverkare, som efterhand trängde in i hantverksföreningarna. Kännetecknande för denna skolform var dock att den sågs som ett komplement till skråsystemets traditionella utbildningsgång, trots att denna vid 1800-talets andra hälft knappast fungerade. Lärlingar eller gesäller skulle efter arbetet på kvällen eller på söndagsförmiddagen följa undervisningen i något eller några ämnen efter eget val och skulle därmed, vilket var viktigt, inte få några löneavdrag. 1874 hade åtminstone arton sådana skolor inrättats i Sverige med drygt 2 000 elever. 1910 hade skolornas antal vuxit till 68 och nära 11 000 elever deltog då i någon kurs. 

Några av dessa började redan på 1850-talet även ge dagundervisning, senare s k tekniska elementarskolor, vilka tog emot elever som på det ena eller andra sättet kunde livnära sig trots heldagsstudier. Även om man kan konstatera en hel del likheter mellan dessa, både vad gäller syfte och innehåll, så, kom de att utvecklas med avsevärda särdrag. I och med att staten på 1870-talet började stödja dessa, strävade de att inordna dem i ett enhetligt system. Detta mötte motstånd, främst från Chalmers och de två slöjdföreningarnas skolor i Stockholm och Göteborg. Chalmers ville naturligt nog inte degraderas till teknisk elementarskola utan ansåg sig mer i paritet med Kungliga Tekniska Högskolan, f d Teknologiska institutet. Långt vidare ambitioner än dessa hade även slöjdföreningarna. Med sina omfattande estetiska inslag hade de en särställning i Sverige som från stat och näringsliv nu mötte föga gensvar. 

Vid sekelskiftet hade läget stabiliserats för Chalmers, som nu hade delats i en lägre skola – en teknisk elementarskola – och en högre, som tävlade med KTH om att bli betraktad som ledande tekniskt vetenskaplig skola i Sverige.

Slöjdföreningarna som hade bildats i Stockholm 1845 och i Göteborg 1846 hade som främsta syfte att starta och bedriva undervisning för arbetare med både en konstnärlig och teknisk ambition. Deras utveckling är betecknande och förtjänar särskild uppmärksamhet. ”Den grundtanke som genomgår wår tid är att alla menniskor skola blifwa delaktiga af det upplysningens ljus, som sprider sina strålar öfwer jorden, att alla samhällsklasser skola deltaga i det civilisationens stora arbete, hvars syfte är ma teriens besegrande och slägtets förädling. Det är numera ej nog, … att naturforskaren uppdagar naturens hemligheter och upptäcker nya, aldrig förr anade werldar;… äfwen arbetaren måste tillegna sig den allmänna bildningens frukter, och lära sig att med konst, och, om jag så får säga, på ett förandligadt sätt bearbeta de råa ämnen, som hämtas ur jordens sköte till föremål för nytta och nöje. Det är arbetaren, ledd av wetenskapens slagruta, som skall bringa skatterna i dagen och sålunda öppna ett nytt tidehwarf för Norden. För detta ändamål … har äfwen denna skola blifwit inrättad.” säger magister C J Meijerberg vid årsavslutningen vid Slöjdföreningens skola i Göteborg 1853. 17) 

I Göteborg ter sig utvecklingen rätt lugn. 1882 bildades bland slöjdföreningens medlemmar Tekniska samfundet, med ändamål ”att underhålla och utveckla intresset för byggnadskonstens olika grenar (husbyggnads-, väg- och vattenbyggnads- samt skepps- och maskinbyggnadskonsten”. 18) Den nya föreningen blev samlingsplats för stadens tekniskt intresserade, inte bara inom byggnadskonsten, och gick en storartad utveckling tillmötes, medan däremot i Slöjdföreningen intresset för tekniska ämnen minskades. Konsthantverket fick istället allt fler förespråkare och på 1890-talet vann det alltmer terräng på den tekniska undervisningens bekostnad. 

I Stockholm däremot kom striden mellan dessa riktningar att stå hård redan från skolans start och långt in på nästa sekel. 1879 ändrades dess namn till Tekniska skolan i Stockholm, men behöll sin tyngdpunkt på teckning och modellering. Samtidigt genomfördes en omfattande specialisering och bland annat inrättades en särskild byggnadsyrkesskola. Omläggningen medförde en katastrofal minskning av elevantalet, från 2 400 till 830. Men striden var inte slut med denna reform. Skolan ansågs från en del kritiker framför allt innehålla alltför mycket frihandsteckning. En framträdande och betydelsefull kritiker var undervisningsrådet, tillika skolans inspektör, Nils Fredriksson, en av Taylorismens främsta förespråkare kring 1920-talet. Denna strid ledde först på 40-talet till en omorganisation, med en renodling av den konstindustriella undervisningen sedan byggnadsyrkesskolan nedlagts 1941.

Slöjdskolorna vidgar byggnadshantverkarnas utbildningsmöjligheter
Merkantilismens intresse för handelsbalansen levde vidare under liberalismens och näringsfrihetens epok. Betoningen av export och världsmarknad blev stark på bekostnad av den betydligt svagare ”fysiokratiska” traditionen, som hade tryckt på rationell hushållning och självförsörjning. 

Genomgående var det ”merkantilismens” argument som framhölls vid de tekniska skolornas inrättande, vilket också betydde att byggandet korn i skymundan. L J Wallmark, föreståndare för Teknologiska institutet, skrev 1850 i ett officiellt utlåtande om de tekniska skolornas utbyggnad ”att vi icke som sig bör känna naturprodukterna och deras egenskaper jämte förmånligaste sätten att, vare sig genom inre eller yttre förändring, bringa dem till avsättliga varor på världsmarknaden, eller, med andra ord, att vi icke förmå att genom övervägande kunskaper, smak och konstfärdighet ersätta de förmåner, naturen ymnigare tilldelat andra nationer.” 19) 

Många byggnadshantverkare sökte sig ändå till dessa skolor och i praktiken fick byggandet ett betydande utrymme i alla dessa skolor. Först troligen som en konsekvens av den efterfrågan på kunnigt byggnadsfolk de omfattande och komplexa byggnadsuppgifterna skapade, parat med den omfattande säsongsarbetslöshet, som alltmer drabbade hantverkarna. Efter hand växte också insikten om de nya kraven, men motiverades då ofta med handelns och exportindustrins behov av effektiva och representativa byggnader. 

De tekniska skolorna hade till en början en allmänt teknisk uppläggning, vilket innebar att även elever som skulle ägna sig åt byggande kunde ha nytta av en hel del av den undervisning som bjöds. 1839 hade exempelvis av de 217 elever som då lämnat Chalmers ”egnat sig åt bildhuggeri för husgeråd, två åt byggnadshanteringen, en åt byggnadskonsten, fjorton snickerihantverket, en stolmakerihantverket, en smed” osv. De största grupperna var de som ägnat sig åt handel (45 st) och de som blivit militärer (17 st). 20) Efterhand infördes allt fler ämnen som särskilt avhandlade byggnadskonsten och så småningom inrätta des särskilda utbildningslinjer för byggnadskonst och väg- och vattenbyggnadskonst. 

    Avdelningarna för byggnadskonst vid Chalmers och vid Kungliga Tekniska Högskolan omorganiserades med en avsevärd förstärkning av dess estetiska inslag medan väg- och vattenbyggnad alltmer renodlades, som en tekniskt naturvetenskaplig utbildning. Ser vi till slöjdföreningens skola i Stockholm finner man till exempel i dess elevstatistik att byggnadsyrkena utgjorde ett betydande inslag under hela 1800-talet. Ser vi till skolans undervisning finner vi dock till en början inte mycket av byggnadsteknisk utbildning.

Omslag till en av de många svenska mönsterböcker som utgavs på 1800-talets andra hälft. 

Det var istället ämnen som ”frihandsteckning, linearritning och ornamentsmodellering” som byggnadsarbetarna övade sig i här. Över huvud taget spelar dessa ämnen en betydande roll i de tekniska skolorna fram till första världskriget. Till exempel införde Chalmerska slöjdskolan redan 1845 ”ornamentsmålning och lavering jemte s k klotsritning vid lampsken” under ledning av ”artisten” S L Wahlström och följande år kunde Chalmers erbjuda undervisning i modellering i lera och vax av figurer, ornamenter mm. I 1874 års betänkande om den lägre tekniska undervisningen skriver man till och med att för tekniska söndags- och aftonskolor frihandsteckningen ”med skäl kan anses som det viktigaste läroämnet”. 21) 

De estetiska inslagen i yrkesutbildningen var under 1800-talet jämfört med idag mycket breda och omfattande för både hantverksarbetare och tekniker. Förutom att eleverna fick öva sig i frihandsteckning, modellering, linearritning och fackritning, så var avsikten att de planscher, gipsavgjutningar och föremål som kopierades eller avbildades i dessa övningar skulle utgöra estetiska förebilder.

Samtidigt som eleverna delgavs både ett visst intresse för sina yrkens estetiska frågor och viktiga redskap för att utveckla detta intresse, så fanns här ett aristokratiskt drag. Vad som var smakfullt och stilenligt varpå förhand bestämt av en utbildad ”elit” vars ideal i verkligheten var närapå ett kaos av motsägelser och förvirrande modeväxlingar. Möjligheter att införliva detta kunnande med den folkliga traditionen och erfarenheten begränsades därmed, men detta hanterades ändå betydligt friare än vad denna ledande kulturelit avsett. Eklekticismen blev 1800-talets förkättrade kännetecken och den bildade historicismen dess mera sällan uppnådda ideal.

Näringsfriheten och industrialismen omvandlar byggnadsyrkena.
Hela 1800-talets första hälft var det svenska hantverket ännu i princip organiserat inom skråväsendet. De vid sidan av det traditionella hantverket uppväxande fabrikerna hade dock fått en viss rättslig särställning genom 1739 års manufakturprivilegier och hallordning. Gränsen var flytande och i praktiken tillämpa des den regeln, att de hantverk, som tidigare varit skråbundna, fortfarande betraktades som skråhantverk, medan de övriga fick utövas under hallrätt, även om de utövades som hantverk. Kompetenskraven var lindrigare än inom skråna och hallrätten utvecklades till ett vidlyftigt dispenssystem, då Kommerskollegium begagnade detta i egenskap av tillståndsmyndighet i dess strävan efter näringsfrihet. 

De under hallrätten utvecklade verkstäderna och fabrikerna hindrades i sin vidare utveckling av skråsystemet. En annan betydande förändringsfaktor var den på landsbygden utvecklade hemslöjden med sitt förläggarsystem. Efter en period av häftiga politiska strider, där framför allt Stockholms hantverkareämbeten gjorde hårt motstånd, togs 1846 det avgörande steget mot näringsfrihet i Sverige. Landsbygden jämställdes nu med städerna i fråga om rätten att anlägga hantverksverkstäder och fabriker. För att få rätt att idka hantverk med hjälp av anställda gäll de nu i första hand vissa allmänna kompetenskrav, nämligen att vara svensk medborgare, råda över sig själv och sin egendom, äga god frejd, kunna skriva läsligt och räkna de fyra räknesätten i hela tal samt att ha begått nattvarden. Mästarprovet hade bibehållits för en rad hantverk, bland annat för bleckslagare, kakelugnsmakare, målare, smeder, snickare. 

Bygg- och murmästare skulle istället för mästarprov ”styrka sig hava nöjaktigt verkställt något väsentligare byggnadsarbete” samt i vissa fall förevisa intyg om teoretiska fackkunskaper. Mästerskapsprovet skulle nu granskas av ”fem rättskaffens och sakkunnige män” utsedda av magistraten, vilket tidigare varit en av skråämbetenas viktigaste offentligt sanktionerade uppgifter. Kraven på gesällprov avskaffades och i dess ställe skulle nu en sakkunnig och trovärdig person intyga att ”sökanden ägde nöjaktig färdighet och kunskap.” Därutöver infördes den så kallade självförsörjningsrätten, vilken tillförsäkrade varje myndig svensk man och kvinna rätt ”att utan mästerskaps eller burskaps förvärvande, så som försörjningsmedel, med egna händer till avsalu åstadkomma hantverksarbeten eller andra tillverkningar.” 22)

För att ersätta yrkesämbetena föreskrevs nu istället att hantverksföreningar skulle bildas. I dessa var inte bara de tidigare skråbundna yrkena representerade, utan även en hel del tillverkning som tidigare utövats under hallrätt med utpräglad manufakturkaraktär.

Trots detta blev ändå dess hantverksföreningar centrum för hantverkarnas fortsatta motstånd mot näringsfrihetens fullständiga införande. De kom dock efterhand ekonomiskt och därmed även politiskt allt mera i bakvattnet.

Med de nya kommunallagarna 1862 förlorade burskapet sin reella betydelse, då ansvaret för städernas angelägenheter nu utsträckts till stadskommunernas samtliga medlemmar. Vägen låg öppen för den fullständiga näringsfriheten och avskaffandet av de sista resterna av skråväsendet. I 1864 års förordning om utvidgad näringsfrihet föreskrevs inte längre vare sig obligatoriska hantverksföreningar eller fabriksföreningar, mästerskaps tvånget avskaffades och självförsörjningsrätten vidgades. 

Det låg nu helt på frivillighetens väg att bilda organisationer och att delta i dessa. Vägar öppnades för helt nya organisationer och organisationsformer. 

Hantverksföreningarna och de till yrkessammanslutningar omvandlade skråämbetena levde i många fall vidare som frivilliga organisationer. Därutöver tillkom nu de för den vidare utvecklingen mångfaldigt betydelsefullare arbetsgivareorganisationerna och fackföreningarna. Dessa senare bildades dels bland de tidigare oorganiserade fabriks- och grovarbetarna och dels bland de tidigare gesällerna och andra med dessa nu jämställda yrkesarbetare. 

Vissa yrken samlade sig efter hand i breda branschorganisationer, medan andra bibehöll en mera snäv yrkesinriktning, vilka naturligt nog mera värnade om yrkestraditioner och yrkeskunnande. Medan exempelvis målarmästarna ännu är organiserade i yrkesföreningar, så kom timmermans- och murmästarämbetena att uppgå eller överflyglas av de mera allmänt inriktade byggmästarföreningarna.  

Från undervisning av elev målare i marmorering. Foto från Göteborgs skolmuseum. 

Näringsfriheten fick omfattande konsekvenser för byggandet. Den snabba industrialisering som nu släppts fri gav en ökad byggnadsverksamhet och dessutom var näringsfriheten i sig en förutsättning för att denna expansion skulle bli möjlig. Allt detta skedde naturligtvis inte inom byggandet utan omfattande och svåra problem. En spekulation i hus och bygge utvecklades där folk med företagaranda, men utan vare sig moral eller kunnande kastade sig huvudstupa in i byggnadsbranschen. Med näringsfriheten infördes den ordningen att vem som helst utan de minsta restriktioner kunde ställa sig som ansvarig byggmästare. 

Det säger sig självt att yrkesutbildningen blev lidande under sådana förhållanden och påskyndad av den ökade byggnadsproduktionen kom skråväsendets utbildningssystem snabbt att urholkas. Lärlingsbegreppet levde dock kvar, men kom i de flesta fall att beteckna minderårig arbetskraft. De frivilliga lärlingsavtalen och gesällproven som inrättats fick en obetydlig anslutning. Ungdomen tog hellre drägligt betalda rutinarbeten än att binda sig med avtal under husbondevälde och obetydlig lön. Hantverksidkarna i gemen var i högre grad än fabriksindustrin beroende av allsidigt yrkeskunnigt folk. Under närapå ett sekel skulle de komma att kämpa för en lärlingslagstiftning i Sverige, i likhet med vad som genomförts i de flesta europeiska länder. En hel rad av utredningar, betänkanden och förslag har fått se dagens ljus, men utan att något av dem antogs av riksdagen. Genom kollektivavtal har inom flera yrken dock funnits en viss reglering och 1948 slöt arbetsmarknadens parter ett avtal som i Saltsjöbadsandan reglerade lärlingsväsendet i riket.

Svårigheterna inom byggbranschen betonades av dess karaktär av säsongsarbete, dess konjunkturkänslighet och av den konkurrens på arbetsmarknaden som tillgången på relativt byggnadskunnigt folk från landet skapade. Slöjdskolornas utbildning av hantverkare ledde därför återigen till att dessa lyftes ovan hantverkare och arbetare. Bristen på yrkeskunnigt folk ökade behovet av arbetsledare och de som genomgått någon teoretisk utbildning blev oftast ritare, verkmästare eller uppträdde ibland till och med som arkitekter. 

Interiör från verkstaden vid murareskolan i Stockholm. Troligen kring 20-talet.

Yrkesarbetaren avskaffas eller degraderas
För att möta urholkningen av yrkeskunnandet bland arbetare inrättades 1918 lärlings och yrkesskolor med statligt stöd. Avsikten var att dessa skulle verka på grundval av ett lagfäst lärlingssystem, där utbildningen skulle vara obligatorisk. Någon sådan lärlingslag antogs inte men med en kompletteringsreform 1921 fick dessa ändå bli grunden för det yrkesutbildningssystem vi haft under nittonhundratalet. Denna reform innebar att kommunerna även fick bidrag för att organisera den praktiska delen av yrkesutbildningen. 

Omfattningen var till in på femtiotalet relativt blygsam även inom byggnadsyrkena, trots att både verkstadsskolor och så kallade särskilda kurser för arbetslösa, redan vid starten organiserades för snickare och murarlärlingar. Oavsett denna ringa omfattning avspeglar dessa skolor tydligt en ny inställning till yrkeskunnandet. Visserligen hade redan 1874 års betänkande stadfäst en skillnad mellan aftonskolorna för hantverkare och de tekniska elementarskolorna för verkmästare o dyl. Men först med 1918 års reform överväger inriktningen på manuell färdighet.

Kring sekelskiftet var ett flertal arkitekter ledande i utvecklingen av yrkesskolorna. Särskilt Victor Adler, rektor på Tekniska Skolan i Stockholm, som under 18 år från 1890 var inspektör för de tekniska yrkesskolorna i riket. Han deltog också i 1907 års kommittéarbete, vilket lade grunden för yrkesutbildningens formella utformning i 1918 års beslut. Dessa arkitekter, med sin kombination av aristokratisk ämbetsmannabildning och traditionellt praktiskt yrkeskunnande, företrädde en syn på arbetsdelningen, som starkt skilde sig från 20- och 30-talets. De betydande inslag av frihandsteckning och fackritning som slöjdskolorna förmedlat fanns ännu kvar i Adlers förslag, men i den utbildning som genomfördes inskränktes denna avsevärt. Andra yrkeskategorier fick ta över i utredningssammanhang och när det gäller arbetarnas yrkesutbildning var det tillverkningsindustrins män. Nils Fredriksson, överingenjör på en maskinindustri, senare dess styrelseordförande, blev den mest framträdande mannen. Han tillhörde, som tidigare nämnts, också kärntruppen bland dem som verkade för industrins rationalisering i Taylors anda. 23)

Det var först under mellankrigstiden som en rationaliseringsrörelse utvecklades i Sverige med sin tyngdpunkt i Verkstadsindustrin. Fackföreningarna hade vid denna tid lyckats genomföra en arbetstidsförkortning. Att höja arbetets intensitet framstod därför som den centrala frågan för företagen. En rad institutioner, som på olika sätt kunde verka för en sådan rationalisering, hade samtidigt vuxit fram. Sveriges Industriförbund (1910) med konsultföretaget AB Industribyrån (1912) och Industrins standardiseringskommission (1919). Svensk industri var nu mogen att på allvar diskutera och införa de metoder som utvecklats kring sekelskiftet i den amerikanska storindustrin under namnet Scientific Management. 

Med Frederick Taylor ställdes problemet med arbetsintensiteten på en helt annan nivå än tidigare. Det handlade nu om ett helt nytt sätt att styra företagen och behärska arbetsprocessen.

Arbetsledningen skulle nu åta sig ”besväret att samla alla de nedärvda kunskaper och färdigheter vilka hittills varit arbeta rens egendom, och vidare att klassificera och i tabellform utarbeta dem samt att av dessa kunskaper uppställa regler, lagar och formler till ledning för arbetaren i hans dagliga syssla. 24)

Med tids- och rörelsestudier skulle man eliminera onödiga rörelser, fastställa bästa arbetsställning, ta fram olika hjälpmedel osv, vilka därefter skulle standardiseras. Slutligen skulle arbetarna systematiskt väljas ut och tränas i dessa metoder. Detta förutsatte en långtgående specialisering, både horisontellt och vertikalt: ”Mannen i planeringsrummet … finner utan undantag att arbetet kan göras bättre och mer ekonomiskt genom en uppdelning av arbetet, varje handgrepp … bör föregås av olika förberedande handlingar utförda av andra män.” 25)

På detta sätt skulle samtidigt som grovarbetet mekaniserades och specialiserades även den traditionella yrkesarbetaren avskaffas eller degraderas. Till en början möter fackföreningarna denna form av rationalisering med häftigt motstånd. ”Tvivelaktigt är om man för att vinna ökad arbetsproduktion gör det mänskliga framåtskridandet en tjänst med att systematiskt göra arbetarna, ett stort och viktigt lager av samhällsmedlemmarna, andligen sterila, fullständigt till maskiner” 26) skriver Metallarbetaren 1914. Under 20-talet görs dock inom arbetarrörelsens ledning en gradvis omsvängning för att under trettiotalet tala om Taylor i uppskattande ordalag. Ett betydelsefullt motiv var föreställningen att den rationella arbetsledningen påskyndade kapitalismens undergång och därmed var ett steg mot socialismen. I denna anda uttalar Ernst Wigforss: ”I samband med att yrkesskickligheten skulle förlora sin betydelse skulle gruppkänslan arbetare emellan öka. Man skulle känna sig som arbetare i allmänhet; övergången till facklig rörelse enligt industriförbundsprincipen skulle underlättas och klassmedvetandet öka i styrka.” 27) 

Tillverkning av byscha. Foto Göteborgs skolmuseum

Byggandets ideal tas över från storindustrins serieproduktion
Rationaliseringssträvandena syftade till en nivellering och renodling av det manuella arbetet, samtidigt med en omfattande specialisering och hierarkisering av allt tankearbete. Dessa idéer fick sin största genomslagskraft inom tillverkningsindustrin, men kom på många vägar att få ett betydande inflytande över det så hantverksdominerade byggandet. 

Industrialiseringen av byggandet började tidigt så tillvida att många produkter som byggnadshantverkarna själva hade tillverkat, såsom spik, beslag, målarfärg, hyvlat och profilerat virke, möbler, fönster, osv, tidigt togs upp i den industriella produktionen. Detta innebar att många hantverkare som smeder och plåtslagare förlorade viktiga inkomstkällor, vilka tidigare hade jämnat ut säsongsarbetet. De blev alltmer hänvisade till byggnadsarbetet. Med tjugotalet påbörjades så en medveten standardisering, för att en så stor del av arbetet som möjligt skulle kunna utföras industriellt i stora serier. Därigenom förenklades även arbetet på byggnadsplatsen. Med den dåligt fungerande yrkesutbildningen som skäl, kunde snart Taylors idéer vinna inflytande även på själva byggnadshantverket. I boken ”Rationell arbetsledning” har Taylor faktiskt även ett exempel på hur man kan organisera murningsarbete. Där hade man delat upp detta i ytterst enkla beståndsdelar och satt in billiga grovarbetare för att ta hand om de enklare arbetena. Även om byggnadsarbete i stor utsträckning kräver en relativt omfattande yrkesvana jämfört med industrins serieproduktion, så strävar nu byggföretagen efter en så långtgående förenkling av varje arbetsmoment som möjligt.

Under bl a Nils Fredrikssons inflytande fick yrkesutbildningen som helhet en prägel av Scientific Management. I det första steget försvann alla ambitioner att arbetaren själv skulle kunna utföra ritningar och utforma ornament eller över huvud taget befatta sig med arbetsplanering. Ritningsläsning ersatte all självständig ritning och teckning. Efter hand minskade kunskapsbredden, men utbildningen var ända in på 1960-talet i snäv mening hantverksorienterad. 1968 års strukturreform innebar att ”en metodcentrerad planering avlöste en tidigare uppgiftscentrerad. Arbetsuppgifterna, särskilt i undervisningens inledande skede, gavs en attrappliknande karaktär och arbetsformen kom i huvudsak att vara individualiserad …” 28) Eftersom arbetarna bara lärde sig ett fåtal arbetsmoment tvingades så småningom fram en förändrad utbildning, som gjorde arbetaren bättre rustad att möta förändringar i arbetet. Yrkesutbildningen skulle nu omfatta de arbetsmoment som förekom inom en hel bransch. Man ruckade dock inte på den princip, som Taylor formulerat i sin handbok Shop Management: ”Allt tankearbete bör om möjligt avlägsnas från verkstaden och koncentreras till planeringsavdelningen.” 29)

Den vidgade allmänbildning som senare infördes med den nya gymnasieskolan ändrar inte heller intrycket av att yrkesutbildning avsiktligt undandrar yrkesarbetaren alla djupare kunskaper inom sitt yrke. Även utbildningen av verkmästare, ingenjörer och arkitekter får sin prägel av denna utveckling.

För den tekniska och konstnärliga utbildningen får den moderna tillverkningsindustrin, som den kom att utvecklas under 1900-talet stå som ideal – den sågs helt ensidigt som mest framskriden i en obönhörlig utveckling mot standardisering och serieproduktion. Detta är möjligen en förklaring till att de estetiska och humanistiska frågor så starkt särskiljs från det normala produktionsarbetet. ”Ju mindre tid och arbete vi behöver nedlägga på de materiella behovens tillfredsställande, dess mera tid kan vi frigöra för tillfredsställandet av djupare behov” 30) står det exempelvis i Acceptera, funktionalisternas stridsskrift från 1931. En konstlad gräns mellan materiella och andliga behov fördjupas, vilket understödjer uppdelningen mellan snävt naturvetenskapligt utbildade tekniker och konstnärligt bildade arkitekter som fortgår ännu idag. Knappast inom något område har kunskapen så starkt koncentrerats på några få yrken som kunskapen om den materiella produktionens estetiska och kulturella utformning.

Noter
1 Se Werne, Finn: Allmogens byggnadskultur.
2 Nordiska Museets frågelistor, cit ur Werne, aa s 56.
3 Hofrén Manne: Nordsvenska studier s 14, cit ur Werne, aa s 82.
4 Ibid s 16 cit ur Werne, aa s 82.
5 1720 års skråordning cit enl Förslag till lag om vissa lärlingsavtal s 36. (Moderniserad stavning enl källan.)
6 1696 års förslag till skråordning för murmästareämbetet i Stockholm. Cit enl Hansson Sigfrid: Yrkeshistoria. . . s 425.
7 Ibid s 425.
8 Ibid s 426.
9 Se Hernmarck, Carl: Konstnärer och hantverkare.
10 Kongl Målare och Bildhuggareakademins stadgar från den 5 jan 1773 § 19. Cit enl Nilsson, Hilding: Med konstnärer. s 192.
11 Se Östnäs, Anna. De feodala-borgerliga. . .
12 Se Bæckström, Arvid: Ungomens information. . .
13 Blom, Fredrik i skrivelse från Akademin till Kungl Maj :t 1839. Cit enl Wollin, Nils G: Från ritskola. . .” s 14.
14 Se Utlåtande och förslag. . . s 1.
15 Ibid. s 2.
16 Stockholms hantverkssocietet i ett yttrande 1824 över ett förslag till praktisk undervisningsanstalt i slöjder. Cit enl. Wollin, N: aa s 16.
17 Ericson, Sigfrid: Slöjdföreningens skola. . . s 11.
18 Ibid s 49.
19 Wallmark, L.J. Utlåtande till kommerskollegium den 9 okt 1850 cit ur Underdånigt utlåtande och förslag rörande den lägre tekniska undervisningen. 1911 s 5.
20 Palmstedt, Carl: Historisk öfversigt af Chalmers” s 14.
21 Underdånigt betänkande lägre tekn und 1874, s 136.
22 Munthe, Arne: Hundra år. . . s 24.
23 Se Nilsson, Lennart: Yrkesutbildning. . . s 377. Se även De Geer, Hans: Rationaliseringsrörelsen. . . s 69.
24 Taylor, Frederick W: Rationell arbetsdelning. Cit ur Ber gren, Christian: Slog Taylorismen. 25 Ibid.
26 Cit enl. Jonsson, Kjell: Taylorism. . . s 9.
27 Wigforss, Ernst: Tiden 1914 s 216. Referat av De Geer: aa. s 85.
28 Nilsson, Lennart: aa. . . s 390.
29 Taylor, F: Shop Manegement cit enl Stone, Kaherine; Klassmakt. . . s 30.
30 Asplund, Gunnar m fl: Acceptera s 115.

Litteraturförteckning
Acceptera, Stockholm 1931
Adamsson, Ernst: Malmö stads skolor för yrkesundervisning 1831-1931, Malmö 1931.
Bæckström, Arvid: Ungdomens information i Byggkonsten, ur Arkitektur 1917.
Berggren, Christian: Slog taylorismen aldrig igenom i Sverige, ur Arkiv nr 19-20 1981.
Carlberg, J E: Förteckning på några stycken eller dehlar, hwaruti hädanefter tienlige ämnen i Stockholms stads architect contoir komma at underrättas och läras. Stockholm, tryckt uti thet kongl. boktryckeriet, 1740
De Geer, Hans: Rationaliseringsrörelsen i Sverige. Effektivitets idéer och socialt ansvar under mellankrigstiden, Ak avh hum fak i Sthlm, Uddevalla 1978.
Ericson, Sigfrid: Slöjdföreningens skola 1848-1948, Gbg 1948.
Förslag till lag om vissa lärlingsavtal, Sthlm 1909.
Hansson, Sigfrid: Yrkeshistoria, yrkesutbildning, arbetsvillkor, ur Hantverkets bok, Mureri.
Hantverk. Produktion med tradition, SIND 1981:2 Sthlm -8l.
Hernmarck, Carl: Konstnärer och hantverkare i sjuttonhundra talets Sverige, ur Nordenfjeldske kunstindustrimuséets årsbok 1948, Trondhjem 1949.
Jonsson, Kjell: Taylorismen och svensk arbetarrörelse l 9 1 3  2 8 , ur Arkiv nr 19-20 1981.
Munthe, Arne: Hundra år i hantverkets tjänst. Stockholms Stads Hantverksförenings Historia, Sthlm 1947.
Nilsson, Hilding: Med konstnärer och yrkesmålare genom fyra sekler, Sthlm 1966.
Nilsson, Lennart: Yrkesutbildning i nutidshistoriskt perspektiv, Ak avh ped inst Gbg 1981.
Palmstedt, Carl 0 Schoultz: Historisk öfversigt af Chalmers. . . Gbg 1869.
Pursche, Werner: Timmermansämbetet i Stockholm före 1700, Sthlm 1979.
Rentzhog, Sten: Stad i trä. Panelarkitekturen – ett skede i den svenska småstadens historia, Lund 1967.
Stone, Katherine: Klassmakt och arbetsdelning, Gbg 1977.
Underdånigt betänkande och förslag angående den lägre tekniska undervisningen, 1874.
Underdånigt utlåtande och förslag till den lägre tekniska undervisningens ordnande, Örebro 1911.
Werne, Finn: Allmogens byggnadskultur. Förvandling och upplösning intill 1900-talets början, Ak avh CTH 1980. Stencil.
Wollin, Nils G: Från ritskola till konstfackskola. Konstindustriell undervisning under ett sekel, Sthlm 1951
Östnäs, Anna: De feodala-borgerliga arkitekterna i stormaktstidens Sverige, Koncept maj-81 Stencil.

En obekväm forskare och praktiker

Intervju av Anders Pettersson publicerad på honkplease.com den 20/3 2018

Lars Jadelius, arkitekt, forskare, entreprenör, pensionär och Göteborgare, är en obekväm man. Han har alltid gått sin egen väg inom arkitekturområdet, lyssnande, lärande, tänkande och skapande. Sådant är inte alltid uppskattat. Arkitektur, stadsplanering och byggande följer ju starka trender som många andra fenomen i samhället. Med trenderna följer pengarna, beslutsfattarna och medierna. Att gå sin egen väg, kritisera ett förhärskande trendfokus gör lätt att man hamnar vid sidan av. Nya förhållningssätt ser inte heller alltid nya ut. Det blir då tyst istället för kritisk dialog. Lars Jadelius har inte gett sig utan oförtrutet fört fram och utvecklat sina och andras idéer kring arkitektur och samhälle.

För Lars är platsen och det som är byggt på platsen centralt, i samspel med de människor som befolkar platsen, tar den i besittning eller som han säger approprierar den.

– Den norske arkitekturikonen Christian Norberg-Schultz var den som framgångsrikt lanserade begreppet platsens själ på det internationella planet. För honom var platsen främst naturen i sammanhanget, inte människorna; de som bygger och approprierar platsen. Så min uppfattning om platsen, är inte platsens själ i Norberg-Schultz begränsade mening.

Staden och arkitekturen är byggd och tagen i anspråk av människor med stor makt och människor med mindre makt. Och platser approprieras och blir det de är genom sådana processer. Lars brukar säga att första maj, då är Götaplatsen Socialdemokraternas plats. Under vissa tider i veckorna var det förr raggarnas plats. Nu är det ibland en plats för musikarrangemang, kaféer och manifestationer.

– Platser approprieras på gott och ont. Jag talar hellre om appropriering som process än som ett statiskt juridiskt faktum kopplat till äganderätt, säger Lars.

Öppen arkitektur

För det mesta är det människor med pengar och makt som bygger. Men det är människor som manifesterar närvaro och kultur. De gör staden och dess byggnader levande.

– Ett bra exempel är Folkets Hus i Helsingborg från 1909. Det byggdes av arbetarrörelsen och togs i besittning av människorna i den rörelsen, säger Lars. Där hade de partiet, facken, studieförbundet, kooperativ affär. Tryckeri, bibliotek, filmvisning, gemensam lokal för evenemang och fest. Det var en byggnad i det offentliga rummet med öppna och komplexa värd-gästrelationer, men inga stora uppglasade fasader.

Fasadritning Folkets hus Helsingborg
Plan gatuplan

Sedan 40-talet är Folkets Hus starkt präglat av staten genom regler för bidrag och på så sätt idkar en styrning. Verksamheterna ska sedan dess vara neutrala och passa alla.

– Då får man gömma undan makten i husen, alltså de socialdemokratiska och fackliga institutionerna. De placeras istället i en separat kontorsdel medan samlingslokalerna förlorar värd-gästrelationer, säger Lars. Staten approprierar folkrörelserna genom bidrag. Inte fullständigt men till viss del.

Liknande processer kom efterhand att prägla nästan all arkitektur och därmed också staden. Inom modernismen, som präglat och fortfarande präglar en stor mängd arkitektur i vårt land. Man bygger med pengar uppifrån och drar dem gärna tillbaka från gatan och formar dem som isolat.

– För att kunna tala om öppenhet måste det finnas någon rumslig bestämning som man kan träda in i, säger Lars. Det måste innebära en kvalitet att nya förhållanden uppenbarar sig för varje enskild gäst allt eftersom hen tar en lokal, en byggnad eller en plats i besittning.

– En byggnad eller plats som tycks ligga helt öppen vid ett första besök framstår ofta som otillgänglig och opersonlig sedan man försökt göra sig hemmastadd där.

Det handlar inte bara om att alla ska kunna röra sig fritt och fritt välja ur ett färdigt kulturutbud, utan också att man ska kunna tränga in i och aktivt delta i samhällets olika kunskapsprocesser. Detta förutsätter ett medvetet arbete med det vidare rumsliga sammanhanget och att man utgår från en förståelse av en komplex och differentierad offentlig/privat-relation fylld av spänningar och konflikter. Det handlar om att ta till vara och utveckla den breda repertoar av förhållningssätt kulturarven erbjuder.

Öppen arkitektur i Tallinn

Kunskap och tradition

Traditionellt har arkitekter sökt en demokratisering av arkitekturen och bebyggelsen utifrån bostaden och bostadsområdet, medan stadslivet i övrigt har lämnats fritt för strider mellan det representativa torgrummens esteter å ena sidan och den vulgära kommersialismen å den andra.

– Jag tycker det är viktigt att erkänna varje plats och varje byggnad som uttryck för ett konkret socialt sammanhang och som skapad med ett samarbete, inte bara mellan olika individer utan även mellan olika öppna gemenskaper, säger Lars.

När det gäller kulturarv menar Lars att det är viktigt att mer medvetet hantera relationen mellan en förändringsstrategi och en ta-tillvara-strategi. Om man ensidigt förespråkar den ena strategin på bekostnad av den andra förlorar man möjligheten värdera kulturarven i hela dess komplexitet.

– Samtidigt som försvaret av kulturarv gärna utpekas som konservativt, som förändrings-obenäget eller som en onödig extra kostnad, säger Lars.

I diskussioner om stadsbyggnad har det ofta framstått som om gatorna och torgen i sig skulle utgöra stadens offentliga rum. Det är dock endast genom de omgivande byggnaderna som gatan får mening, inte då bara som rumsbildande fasader, utan framför allt genom de mer eller mindre privata rum och institutioner i dessa som förmedlar utbytet.

Det är i relationen mellan gatan och byggnaderna, mellan det mer eller mindre inneslutna och det verkligt allmänna som offentlighetens rum skapas.

”Det pågår en kamp mellan den gamla staden och den nya. Därinne mitt i stadens hjärta ligger den, det som är kvar av den gamla staden, och ruvar på något osynligt och oåtkomligt, ett vagt löfte om ett annat liv. Och vi vandrar alla runt för att finna någonting, vi vet inte vad, kanske en hemkänsla. Men det nya är redan där, runt om oss, och förändrar i rasande takt, det är ett ´förnuft´ på väg att slå ihjäl ett gammalt samvete.” (Lindquist, S, Göteborgsposten 1990)

Lärande

Mötesplatser av olika slag bör ses som lärplatser, där erfarenheter blir till kunskap. Borgerligheten i Helsingborg skrämdes av Folkets hus och dess generösa livaktighet. När de 1916 bildade ett aktiebolag för att bygga ett konserthus önskade de ett ”Borgarnas Hus”. Till slut blev det ett modernistiskt ”Medborgarnas Hus”.

– Man tog då bort värdskapet och låtsades att det inte fanns någon makt. Här skulle publiken mer passivt ta emot kulturen. Huset skulle vara neutralt och vända sig till en anonym allmänhet, säger Lars. Mina tankar om mötesplatsen står i opposition till detta och till modernismens sätt att tolka demokrati.

– Det blir ofta ”maktlöshetens arkitektur”, som skapar ett intryck av att det inte finns någon makt på plats, det finns bara rationalitet och ekonomi. Men aktiva människor söker sig hellre till platser där det finns tydliga värdskap och där de finner både en lyhördhet och ett uttryck för detta i miljön.

Man ska kunna ta emot det nya som händer, ens tankar får inte vara slutgiltiga. Om människor och grupper ska kunna appropriera platser måste dessa tåla förändring. Husen måste välkomna de som flyttar in och tar plats.

– Då får det inte vara en låst estetik. Det måste vara en ”tidfull” arkitektur, med utsträckning bakåt och framåt i tiden. Öppenhet för det människor bär med sig in och det som de önskar för framtiden. Respekt för kunskap och traditioner, vilka jag inte ser som statiska, enhetliga begrepp utan precis som språket dynamiskt och framåtblickande.

Platser ska inte vara antingen privata eller offentliga, gamla eller nya. Det handlar mer om att gestalta möten mellan dessa poler. Man skapar öppenhet först när man bygger så att människor förstår. Man måste bottna i det gamla när man gör nytt annars får människor svårt att hantera de situationer och möten som platsen skall rymma.

Vad skulle värdetillväxt kunna vara?

Avsnitt ur Håkan Lagergrens antologi Mänskligt Ledarskap, Trustmark Management. Om sambanden mellan tillväxt och tillit. Göteborg 2003. Författaren är intervjuare

Samtal med Lars Jadelius, docent, designforskare om värdetillväxt och socialt ansvar.   Rum för lärande, kreativitet och kompetensutveckling är de områden som han engagerat sig mest i. Med en kombination av kulturhistoriska studier och framtidsinriktad aktionsforskning har han utvecklat koncept och tankeverktyg för en hållbar industriell utveckling.

– Under senare år har hållbar tillväxt blivit ett av samhällets mest upprepade målsättning. Det har också kommit att laddas med många olika betydelser. Hur ser du på det Lars, som historiker och framtidskonsult.

– Tillväxt är ju ett ord som kan knytas både till en okontrollerad tävlan och till allmän välfärdsökning. En ohållbar tillväxt är det ingen som önskar sig, men frågan är om uthållig tillväxt i betydelsen bestående kvantitativ ökning av exempelvis bruttonationalprodukten är förenlig med ett hållbart samhälle.

Värdet av den tillväxt vi har idag måste ifrågasättas och diskuteras. På vad sätt kan tillväxten bli mer meningsfull och hur skall vi undvika de skador den skapar på vår miljö och på människors hälsa? Denna stora fråga har inte bara avgörande betydelse för vår hälsa och vår miljö. Den påverkar också vår kraft att arbeta och vårt sätt att hantera förändringar.

– Är inte alla överens om detta?

I vänsterpolitiska sammanhang skyller man ofta på marknadskrafterna och att de styr produktionen på ett felaktigt sätt. Här hävdar man att det sker för få statliga ingrepp. Nyliberalerna säger tvärtom: Får bara marknaden styra fritt så löser sig allt. Den tesen tror jag inte ett ögonblick på. De flesta är nog på det klara med att vi behöver både marknadskrafter och politiska ingrepp. Men framför allt behöver vi en bred ansvarstagande diskussion om framtiden och värdetillväxtens mening där alla parter är involverade.

– Du söker en ny form av marknadsekonomi?

Jag menar att marknaden bör ges en mer rimlig proportion i vårt tänkande. Parollen frihet under ansvar har gradvis förvandlats till frihet utan ansvar. Den omvandlingen är politisk och kan vändas med stöd av forskning och reflektion kring tillitens och delaktighetens betydelse för innovationsklimatet och tillväxten. Man behöver faktiskt inte tillbedja marknadens krafter, bara för att man inte förespråkar nationalstatens och det partipolitiska systemets expansion. Det nya uppstår när människor inte längre låter sig styras på samma sätt som tidigare, när alla människor utkräver ett större ansvar av chefer, ägare, experter och andra samhällsaktörer. Detta ger oss också nya möjligheter att agera som hela människor.

– Hur menar du då?

– Hela nittonhundratalet har människor arbetat och slitit för något som man inte riktigt kunnat svara för inför sina familjer, vänner och kollegor. Marknaden säger och samhället kräver, har det hetat. Då ursäktar man sig och för ansvaret bort ifrån sig själv till någonting anonymt och abstrakt, något helt utanför ens egen makt. För att kunna bli hela människor måste vi kunna stå för våra handlingar och ta ett rimligt ansvar för det vi själva gör då vi arbetar.

– Du menar att alla måste ta ett större ansvar?

– Alla har ansvar för något mer än sitt eget liv. Ansvaret ligger absolut hos den enskilda individen, men politiker och företagsledare, aktieägare, produktutvecklare och tjänstemän är involverade i större beslut med större möjlighet att påverka utvecklingen. Det ska inte vara okey att skylla på vare sig marknaden eller staten, så länge de själva inte ens funderar på vad som skulle kunna göras bättre.

– Hur tycker du att detta skall fungera i praktiken?

– Jag menar att alla parter som vill bygga ett samhälle på förtroende och tillit tydligt måste stå för sin del av ansvaret som en del av helhetsresultatet. Tillväxten måste skapa verkliga värden annars är den meningslös. Det finns betydligt större utrymme för både personligt och gemensamt ansvarstagande inom det fria marknadssystemet än vad som påstås.

– Handlar det inte ytterst bara om individens ansvar?

– Det handlar mycket om individer, men det handlar i lika hög grad om sociala system. Man kan i praktiken inte skilja på individernas, gemenskapernas och samhällets ansvar. Alla är individer inom någon form av socialt system och alla sociala system består av individer. Det är därför meningslöst att säga att ansvaret ligger på enskilda individer. Det finns åtskillig forskning som visar vilken enorm betydelse de regionala kulturerna, företagen, de offentliga institutionerna, de ideella organisationerna osv har i sådana här sammanhang. De sociala systemen måste ge individerna tid och tillåtelse att ta ansvar, samtidigt som systemen inte kan göra det om inte individerna tar något ansvar.

– Finns det någon etablerad tankemodell för detta?

– Nej, det är ett av de stora problemen. Vi behöver en teoretisk modell som fördjupar förståelsen av motsättningar och motsatser. De begrepp som i principiella resonemang är polariserade och utesluter varandra visar sig vara tätt sammanslingrade i vår konkreta vardag. En grundläggande modell för vårt tänkande bör därför stödja en medveten pendling mellan abstrakta, principiella motsatsförhållanden och en rik demokratisk repertoar av konkreta möjligheter. Med hjälp av ett sådant både/och-tänkande kan vi finna både fungerande och principiellt hållbara lösningar i en strävan efter både individernas frihet och starka sociala system. Man kan inte i verkliga livet utveckla starka individer, om man inte utvecklar de sociala systemen och omvänt förutsätter alla moderna, långsiktigt hållbara sociala system självständiga och kunniga individer.

– Individen kan man ju se på ett enkelt sätt, men hur ser ett socialt system ut?

– De sociala systemen är oerhört mycket mer komplexa nu för tiden om man jämför med äldre tider. Samtidigt har vi aldrig varit så starkt beroende av de sociala systemen som vi är idag. Det är betydelsefullt att inse det. Dessutom spelar faktiskt de traditionella kollektiven en allt mindre roll. Det kan tyckas paradoxalt, men man kan säga att individen ingår i fler och fler sammanhang. Det uppstår en mycket mer komplex väv av tillhörigheter, som inte är helt lätta att hantera för individen.

– Som också genomgår en ständig förändring?

– Javisst. Och detta kräver medvetna strategier för att förstärka eller omprioritera sina relationer och sina identiteter. Lite desperat väljer somliga som strategi att söka sig in i en smal gruppering eller någon fundamentalistisk lära. På så sätt kan man förstärka sin identitet men flyr in i en absolut tillhörighet i konflikt med den faktiska komplexiteten i moderna sociala systemen.

– En falsk trygghet, menar du?

– Ja, det uppstår ju genast ett ” vi och de andra förhållande”. Man förenklar tillhörighetsproblematiken. I extrema fall hamnar man inom ett revir som utesluter alla andra. Det kan vara gäng som Bandidos, en religiös sekt eller en extrem nationalistisk grupp. Ju mer beroende av varandra vi blir, desto farligare blir de fundamentalistiska rörelserna.

– Vad säger du om de stora företagens egna världar. Är de liknande företeelser?

– Ja, faktiskt. Där handlar det ju också om att ” vår = företagets välgång” får ske på alla andras bekostnad. Ju mer sammansvetsade de anställda i ett företag är och ju mer företaget fokuserar på sin kortsiktiga vinst desto mer liknar det sådana inskränkta rörelser som sekter.

– Kan man säga att de står för enfald istället för mångfald?

– Absolut. Det är lätt att konstatera att om man relaterar de här begreppen till en innovationsprocess eller en lärandeprocess, så blir fundamentalistiska organisationer i sin slutenhet ganska dumma. Jag menar ointelligenta. En sådan organisation har svårt att ta ansvarsfulla och långsiktigt hållbara beslut, eftersom ett av effektivaste sätten att lära sig är att möta andra och andras liv och livserfarenhet. Bildligt talat har de snävt fokuserade företagen en tendens att bli enfaldiga och psykopatiska.

– Under fanan av samarbete och teambuilding?

– Just det. Det finns verkligen likheter med individuella psykopater. De kan inte leva sig in i andras erfarenheter och känslor i sitt sätt tänka. Det är precis på det sättet som fundamentalister och cyniska  organisationer liknar varandra.

Vi behöver utveckla nya sociala system som tar spjärn mot alla former av inskränkta och fundamentalistiska ”kollektiv”.

– Och detta kräver naturligtvis mera av den enskilda individen?

– Ja, det kan man verkligen säga. Och framförallt krävs det att individen har goda kunskaper om de sociala system hon lever i. Hon måste kunna se sig själv som delaktig i någonting som är stort, spännande och komplext. Då är man inte längre enbart svensk, man är inte längre enbart arbetare, kvinna, vuxen, osv. Då har man många gemenskaper att bygga sin identitet på, men också många krav att ta hänsyn till.

Därför måste vi lära oss att skapa hanterliga bilder av och föreställningar om de sociala systemen för att som individer känna oss trygga och fria. Vi behöver nya modeller och begrepp för att tillsammans kunna se samhället som det är och se hur vi ska kunna bygga stabil tillit i detta rörliga komplex.

– Hur skapar man en sådan stabil trygghet, så att varje människa kan sova gott på natten?

– Författaren, idéhistorikern Sven-Eric Liedman, är inne på någonting väldigt viktigt i sin fina bok Solidaritet – att se sig själv i andra. I ett avsnitt diskuterar han erkännandets betydelse. Att se sig själv i andra kräver att vi kombinerar vår känsla för andra människor med förståelse av andra och kunskap om andras gemenskaper. När jag samarbetar med dig, t ex , måste jag erkänna att vi har olika bakgrunder. Vi har olika utgångspunkter när vi talar med varandra.

Du har med dig din erfarenhet från arbetet med varumärken och därmed en annan utgångspunkt än jag har som arkitekt. Då kan jag antingen avfärda dig och säga att du begriper inte arkitektur – och därmed begriper du inte världen. En sluten slutsats. Eller också kan jag se din olikhet som ett värde. Genom att samarbeta med dig kan jag tillägna mig din erfarenhet. Jag kan foga den till min egen. Men om du istället tillhör min krets och tycker som jag och har samma erfarenheter så tillför du inget.

När man ser erkännande av olikheter som ett värde så kan man uppnå både en bättre och snabbare kunskapstillväxt. Företag som föraktar sina kunder lär sig aldrig vad kunderna behöver och vad de egentligen önskar sig.

– Hur vill du beskriva kundbegreppet?

– Kunder är de människor som skall nyttja produkterna. Man kan annars gömma människorna bakom begreppet marknaden, som ju är en abstraktion. En icke oväsentlig abstraktion i samhället. Men kunderna är inte abstrakta.

– Menar du med detta att marknaden är en ansiktslös massa?

– Marknaden är en mycket abstrakt kraft. Den kraften är någonting som ligger bakom många händelseförlopp. Den är precis som kultur någonting abstrakt, men kulturbärarna är väldigt konkreta precis som kunderna. Det är komplicerat att beskriva alla olika typer av kunder som finns, men de är naturligtvis alla i grunden människor.

– Och marknaden är en del av det sociala systemet?

– Ja, marknaden är en del av det sociala systemet. Så länge man har ett utbyte av varor så kommer det att finnas någon form av marknad, oavsett politiskt system. Inget modernt samhälle kan undvika att ha en marknad. Man måste på något sätt hantera tillgång och efterfrågan.

– Hur vill du beskriva ett hållbart och mänskligare socialt system?

– Det viktigaste är att utveckla dialogen kring vad som är verkliga värden. Det handlar alltså inte så mycket om att skapa effektivare beslutsorganisationer, utan att skapa tid och rum för att reflektera över vad som är viktigt och vad som är möjligt att göra – tex vad det är kunderna behöver?

Vad är det som är bra för människorna, samhället och världen? Det är viktigt att finna ut vad som är lönsamt att tillverka och sälja, men på lång sikt är det enbart en fråga om vad det är som verkligen behövs.

– Du menar att det är dags nu efter hundra år av ohejdad utveckling att börja fundera på vad vi håller på med?

– Ja, vi behöver i dagens situation avsätta mycket tid för att reflektera och ompröva. Jag är övertygad om att vi också har ärvt en rad hindrande myter. Inte minst är det en myt att man inte kan vara både individualist och socialist.

– Menar du att de gamla ideologierna tjänat ut? Eller behöver vi bara nya definitioner av de olika ismerna.

– De här orden, socialism, kapitalism, liberalism osv, är involverade i ett gammalt tänkande, som vi måste göra upp med. Men det lönar sig knappast att byta ut några ord. Vi får inte fastna i definitionsdiskussioner. Det är förståelsen av vad som är möjligt och nödvändigt att göra som är viktigt.

– Du vill ha fram en ny syn på begreppet socialism?

– Om man inser att socialism och individualism är förenliga, så innebär det något nytt. Socialismen har hittills tänkt kollektivistiskt på ett sätt som skapat en slags fundamentalism. Man tillhörde ett socialistiskt land. Man tillhörde arbetarklassen. Det fanns en slutenhet i detta sätt att resonera. Det är inte lätt att hitta ord och begrepp som inte blockerar våra tankar här. Vi är så vana att höra att vi lever i en tid där individualisering ses som något som utesluter socialisering, men om vi tänker efter så är det tvärtom. Individualisering förutsätter socialisering.

Den socialiserande och globaliserande processen går inte att stoppa. Om individualisering betyder att den enskilde får ett allt större ansvar, så går inte heller den processen att stoppa. Det pågår en förändringsprocess i vår tid, bort från de traditionella sätten att tänka.

Vi står mitt upp i en stor omvälvning. Och det är en rätt plågsam process, där många upplever att deras ideologiska fundament raseras när sådana insikter presenteras och söker fotfäste i politiken – och i estetiken, vilket i ännu högre grad berör våra känslor.

– Betyder det att vi måste tänka om och börja om från ruta ett?

– Nej, man kan säga, med datorspråk, att det pågår en rekonfiguration av de gamla begreppen. Om man ser på världen som ett socialt system så rör detta sig snabbt framåt, samtidigt som det mobiliseras motstånd från olika håll mot det nya.

Många människor bygger sina positioner och privilegier på det gamla och de krafter som försvarar det gamla sättet att vara och fungera tar sig många olika uttryck. Ofta ter de sig som traditionalister, men många gånger ger de sig ut för att vara radikaler och förändringsförespråkare. Dessa känner man bäst igen på deras ovilja att diskutera och reflektera över önskvärdhet och realismen i deras visioner.

Motståndet mot det nya som ter sig skrämmande grupperar sig ibland och skapar tillfällig trygghet inom fundamentalistiska rörelser. Just nu handlar det ju mycket om islam i dess fundamentalistiska form för de fattiga och förödmjukade i tredje världen och en kristen/kapitalistisk inskränkthet för de rika.

– Vad menar du med kapitalism?

– Å ena sidan har vi ju kapitalismen som ett uttryck för marknaden och hur produktionen styrs. Det vill säga ett samhälle som präglas av pengars makt. Å andra sidan finns ju kapitalismen också som en ideologi. Det var i den meningen jag använde det begreppet nyss. Den ideologiska kapitalismen är på många håll både religiös och fundamentalistisk. Den accepterar inte en del frågor över huvud taget och tränger sig på med mycket stor kraft med enfaldiga svar på livsviktiga frågor.

Vill du säga att den fundamentalistiska kapitalismen är långsiktig eller kortsiktig – eller både och?

– I och med att den som ideologi har fundamentalistiska drag, så undertrycker den en kritisk diskussion av historien och historiens erfarenheter. Som fundamentalistisk kraft försöker den aktivt blockera den samhälleliga lärprocessen.

– Hur kan man identifiera de krafter som har den verkliga makten i ett socialt system?

– För att svara på den frågan måste man först förstå den förändring som pågår. Och det pågår just nu en enorm förändring som i vissa delar strävar bakåt, medan andra är hundraprocentigt framåtsträvande och nästan förändringsdesperata. Begreppet rekonfiguration, som jag hämtat från Rickard Normans bok ”När kartan förändrar affärslandskapet” har något mer att säga.

Man kan också med Rickard Normans ord kalla det för ”ombuntning”. De gamla ideologierna kommer inte att försvinna, men de kommer att se annorlunda ut i ett femårsperspektiv. Jag är övertygad om att det kommer att hända en hel del här.

– Är det inte dags då att vi nu går igenom hela grundbegreppspaketet i samhället. Det kunde kanske ha varit en nyttig del i den svenska valrörelsen 2002? Vad menar vi t ex med ordet liberalism från och med i år.

– Visst, men till att börja med kommer det att finnas ett väldigt stort behov av att tala med varandra om allt som rör sig och diskutera pågående förändringar. Det krävs mycket tankearbete för att förstå. Vi behöver reflektera och ompröva för att sedan kunna göra det som behöver göras.

Kring varje stort begrepp behöver man göra någon form av rekonfiguration. Den största och mest genomgripande omgrupperingen gäller vårt sätt att tänka i motsatser. Som jag pekat på tidigare måste vi förstå att motsatser förhåller sig till varandra på ett sådant sätt att de förutsätter varandra.

Det är inte så enkelt att man bara kan välja det ena istället för det andra, eller placera in en företeelse på en skala mellan ytterligheter. Ett samhälle utan individer blir ju inget bra samhälle. På samma sätt kan man inte välja individualismen, därför att om den skall utvecklas positivt förutsätter den väl fungerande sociala system.

Den önskvärda ambitionen bör förstås vara att skapa öppna, mänskliga och demokratiska system och det, menar jag, innebär någon form av socialism.

Fundamentalismen bygger upp slutna världar, vilket i alla dess former utgör hot särskilt i tider av stark förändring.

Vid sidan av demokratins fundamentala tankar om allas lika värde, är paradoxalt nog erkännandet av andras olikheter och erkännandet av gränsernas betydelse centrala i en strategi att skapa öppenhet och mota fundamentalismen. Parollen att riva alla gränser är orimlig. Vi måste sätta och tydliggöra gränser, hantera dem så att vi skapar trygghet och öppenhet.

– Hur kan man göra det möjligt för alla samhällets medborgare att delta i denna diskussion?

– Det finns många bra exempel där man bestämt sig för att pröva nya dialogformer för att reflektera över de frågor som deras verksamhet ställer. Det är av stor betydelse att man då inte blir rädd för att skaffa sig en öppen teoretisk överbyggnad, samtidigt som det i grund och botten måste ligga en stor respekt för alla de erfarenheter var och en har från sin vardagsverklighet. På de villkoren kan alla delta både i teori och praktik.

– Finns det inte stora risker att det uppstår missförstånd i kommunikationen, med de olika utgångspunkter och språkbruk olika grupperingar har?

– Detta är ett viktigt problem att diskutera. Hur kan olika språkbruk mötas och övervinnas? Det är en av de saker som sysselsätter mig och mina kollegor i våra projekt. Filosofiskt sett bör man undvika att definiera ord, ifall vi istället söker få grepp om något som är motsägelsefullt och komplext. När vi inte får grepp om svårgripbara företeelser är det inte orden som är problemet.

Det viktigaste behov vi ser är istället att t ex skapa och använda gemensamma erfarenheter i bild och handling. Om du är ute och reser i världen, så lär du dig förstå orden på plats genom att peka, visa och prata i många olika sammanhang. När vi växer upp lär vi oss på samma sätt. Ju svårare och abstraktare saker desto mer erfarenhet och reflektion krävs.

Efterhand lär du dig att översätta från ett sammanhang till ett annat. I dialoger och diskussioner där olika erfarenheter och språkbruk är involverade är det därför möjligt att skapa förståelse om man systematiskt lyfter fram och erkänner olikheter och likheter. Först då är verkligt konstruktiva möten möjliga. Utifrån likheter kan vi skapa respekt. Utifrån olikhet kan vi skapa inlevelse och nyfikenhet. Med det som grund kan vi mötas för att tillsammans bygga upp gemensamma referenser, bilder och begrepp. Detta tar sin tid. Det kan inte ske i en handvändning.

Genom dialoger och gemensamt tankearbete blir alla individer på sitt sätt delaktiga i ett socialt system och vi kan skapa långsiktigt hållbar tillväxt.

Vi behöver satsa ordentligt med tid, kraft och ambitioner på en omfattande kreativ och innovativ process för att kunna öka vår förmåga att skapa verklig värdetillväxt, dvs en tilväxt som resulterar i hälsa, arbetslust och välfärd. Verklig värdetillväxt för alla.

Poängen är att alla skulle tjäna på detta – även ekonomiskt!

Platser — Identitet och gränsrum (Del 6)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Med stöd av en grundläggande kritik av den ensidigt individualiserande och ab­straherande samhälle­lighet, som är förknippad med det ”moder­na” samhäl­let, hävdar jag att nyckeln till en framåtsyftande utveckling av arkitekturen finns i kritiken av modernismens rumsbe­grepp.

Om man inser att demokrati och frihet kräver en nyanserad rumslig ansvars­fördelning kan man studera relationer mellan platser och gestalta soci­alt/rumsliga relationer. På så sätt blir Sacks studier av grundläggan­de betydelse för arkitekturteorin.

Visserligen stödjer sig också Sack på fenomenologisk filosofi, men han vidgar denna på ett insiktsfullt sätt med den historiska materia­lis­men. För att täcka in vardags­livets erfarenheter i sin helhet avhandlar han tre sfärer var för sig: natur, mening och sociala relationer. Var och en av dessa sfärer måste enligt Sack belysas för att förstå människans upplevelse av världen. Därmed blir också förståelsen av historiska för­ändringar central i Sacks teori.

På basis av de omfattande studier av territorialitetens utveckling som han presenterar i sin bok Human Terri­toriality har Sack kunnat se och beskriva tidstypiska drag i den rums­liga organisationen. Han sammanfattar kapitalis­mens specifika territo­ralitet på följande sätt:

The most novel territorial effects accompanying the rise of capitalism are its uses in conceptually emptying space, in creating modern bureaucracies, and in obscuring sources of power. (Sack 1986 s 50)

Teorier om byråkratiernas tillväxt i det moderna samhället representerar inte något nytt. (ex Weber) Det moderna samhällets strävan att dölja makten känns också igen bland annat från Marx, även om denna uppenbara tendens behandlats mycket sparsamt i arkitekturteorin. Här finns tydliga paralleller med den arkitekturutvecklingen jag skisserat i mina tidigare arbeten. Originellt och mycket belysande finner jag emel­lertid hans begrepp ”emptiable space”.

I det förmoderna samhället är territorrialiteten och den rumsliga uppfattningen enligt Sack knuten till det som äger rum eller har ägt rum där, men detta försvagas av kapitalismen.

To think of territory as emptiable and fillable is easier when a society posses­ses writing and especially a metrical geometry to represent space indepen­dent­ly of events. An emptiable and fillable space is also a useful concept for a dynamic society. Neither metrical geometries nor repeated social change are part of the primitive world. Society and environment are so intimately interrelated that there would be very little value for the primitive to indulge in speculation about his society being elsewhere or about it having very different spatial and social configurations. Yet such intellectual exercises are precisely what ’modern’ social planning and theory require. 

The nuts and bolts of modern planning involve mental experiments such as ’what if the social order were altered so that land were held differently; what if the village were redesigned, placing this here rather than there, making that rectangular rather than circular, so that certain goals will be more easily attained?’ The basis of planning relies on abstracting things from space, that is, on conceptually separating events and space. It relies on our coming to think of space as a system which can exist apart from events and yet be a container of them. The coordinate system of modern map is ideally suited for the public representation of this sense of space. (Sack, R D, 1986, s 63)

Trots anknytningen till marxismen berör han märkligt nog knappast ägande­rät­tens förändring under denna epok. Som jag tidigare visat är denna avgörande för hur byg­gandet definieras som projekt, privat eller samhälleligt. För­mågan att bortse från vad en plats betyder för andra än dess ägare/speku­lanter/bygg­herrar baseras i hög grad på idén att mark kan ägas/säljas som om det vore ett föremål.

Tanken att man kan han­tera en tomt efter eget tycke har andra forskare, bland annat histori­kern Per Jonsson, visat vara en relativt ny företeelse. I Sverige är det först med 1789 års författningar som jord kunde frigöras till privat ägande. ”Rättsutvecklingen går från samfälld drift till enskild och från en mer eller mindre kollektiv rätt till en alltmer individuellt präglad rätt, utfor­mad i nära anslutning till den klassiska liberalismens idé om ägande­rätt.” (Per Jonsson, 1989 s61f o s66)

De arkitekturteorier som förhärskar utgår nästan alltid ifrån att det finns en tomt med tydligt avläsbara gränser där arkitekten kan skapa ett ”enstaka, unikt byggnadsverk”. (Jmf Lundeqvist 1991 s 66) Själva grundtypen för en ”avröjbar rum/rymd” manifesteras för arkitekten med en tomtplan där entydiga gränser är inritade utan att historiskt konstitue­rade platser eller landskapsrum är redovisade.

Detta innebär inte att dessa inte beaktas åtminstone estetiskt, men de omfattas av motsva­rande omsorg endast i de fall en omgestaltning av dessa formuleras som ett arkitekturprojekt i sig.

Karaktäriserande för vår tid är således att byggandet tenderar att hanteras som individuella projekt, samtidigt som integrationen mellan olika verksamheter i bebyggelsen blir allt mer framträdande. I en artikel från 1988 har Sack sökt beskriva hur människor bygger sin erfarenhet av platser som en kontextuell väv i denna moderna värld.

From the realm of social relations comes the experience, characteristic in modern life, of being in a world of strangers. From the realm of meaning comes the modern awareness of the freedom and burden to create meaning. From the realm of nature comes the tension between territorial segmentation and spatial integra­tion. These threads are woven by the consumer on the loom of consump­tion to form the fabric of places as context. (Sack, R D, 1988, s 644)

Sacks artikel är mycket kompakt och något svårbegriplig, men jag ska, så vitt jag förstått honom rätt, redovisa och resonera kring några frågor av betydelse här. Vad det gäller den fysiska ”naturens” sfär menar han att vi genom konsumtionen å ena sidan approprierar föremål/ting var som helst ifrån och skapar vår egen värld. Denna bygger å andra sidan på territoriell segmentation, dvs på en stark rumslig uppdelning. En restau­rang kan med hjälp av föremål införskaffade från hela världen inom sina väggar var som helst bygga upp ett litet Shanghai eller Venedig osv.

På samma motsägelsefulla sätt byggs meningssfären upp, som karak­täriseras både av friheten och av tvånget att bilda sig en egen mening. Genom att det moderna tänkandet bygger på specialisering är offentligheten segmenterad och sammansatt av erfarenheter som i liten utsträckning delas och därmed utsatt för snabba svängningar. Samtidigt är den privata erfarenheten rikt subjektiv och därmed ofta överkänslig.

Efter att ha beskrivit dubbelheten i dessa sfärer karaktäriserar Sack de sociala relationernas sfär plötsligt helt ensidigt som en värld av främlingar. (aa s 650f) Han konstaterar emellertid i samma avsnitt att ”we moderns are many other things than strangers, and these other relationships influence the experience.” (aa s 650)

Ethnicity, kinship, caste, family, worker, owner, and class are all marks of social relations. Some of these categories, such as families, are found in every society, and others, such as castes, are found in only particular ones. The impor­tance of particular relations may change. In many pre-modern societies, kin and family affected most aspects of one’s life, but no longer does kin dominate, and family, though still important, has had its influence curtailed. (aa s 650)

Genom att generalisera konsum­tionens värld och sin ensidiga karak­tä­ristik av denna till att gälla det moderna över huvud taget, missar Sack, trots sin medvetenhet om de sociala strukturernas betydelse, den myc­ket bety­delsefulla förändring av de sociala relationerna som jag tidigare berört.

I och med att tillhörighe­ten till några relativt få premoderna sociala kategorier har försvagats, är det kanske lätt att glömma till­hörigheten som något karaktäristiskt för det moderna samhället. Den etniska och platsbundna tillhörigheten har visserligen upplösts sedd som något sammanhållet och inneslut­ande individen, men om man lik­som Sack och en hel flora av ideologer med honom tar detta som in­täkt för att det moderna samhället är en värld av främlingar, kan man naturligtvis inte se att en ny typ av social tillhörig­het vuxit fram.

Helt analogt med de två första sfärerna präglas även de sociala rela­tionerna av två tendenser. Å ena sidan bygger den kapitalistiska organi­sationsprincipen på en socialt segmen­terad gemenskap, men där indivi­derna å andra sidan binder samman olika världar genom att hon tillhör ett flertal grupperingar utan att dessa behöver ha några direkta relationer sinsemellan.

Terri­torialiteten som maktstrategi har på många sätt kommit att komplette­ras med vi-känslan. Det vill säga privatkapita­listismen ten­denser att skapa konstlade sociala gränser mellan produk­tionsenheter samt mellan dessa och det offentliga livet. Personalpolitik går ofta ut på att skapa gemenskap kring interna mål genom att utestänga externa samhälle­liga mål. En byggnad får då till uppgift att ge denna gemenskap identitet och skapa en enhetlig ”image” gentemot omvärlden.

För att fullt ut förstå sambanden mellan den språkliga ansats som bland annat Norberg-Schulz anför och tendensen att lösgöra plat­sen/byggnaden som ett privat projekt är det nödvändigt att återknyta till begreppet ”nameable objects”.

Som jag tidigare redovisat ville Norberg-Schulz göra gällande att den funktionalistiska arkitekturen inte hade tillräcklig föremålslighet. (s19f) Denna föremålslighet kopplas till om föremålet representeras av ett namn. Det är naturligtvis inte ovä­sentligt på vad sätt arkitekturen relaterar sig till begreppen och till orden, men att arkitekturens identifikation skulle vara så starkt kopplat till orden är en ren skröna.

Det vet väl egentligen var och en som för­sökt beskriva god arkitektur i ord. Om man utgår från de enkla föremå­lens relation till de ord som används för att kunna tala om dem finns där naturligtvis en starkt samklang. En stol är djupt förknippat med ordet stol och inte minst med mycket tydliga begrepp om hur en stol bör se ut och användas. Det ger naturligtvis en trygghet om stolar görs helt enligt våra förväntningar på dem. Denna trygghet försvagas emellertid knap­past av att skulptörer och formgivare ibland vänder dessa begrepp upp och ner.

Tendensen bland exempelvis strukturalister att förenkla relationen mellan begrepp, ord och de företeelser som avses beskriver forskaren Walter J Ong som en felsyn. ”I värsta fall”, skriver han, ”kan denna felsyn ta sig följande uttryck: man utgår från att det helt enkelt finns en entydig korrespondens mellan olika företeelser i en värld utanför med­vetandet och de talade orden, och en motsvarande entydig korrespon­dens, mellan talade och skrivna ord.

Man kan å ena sidan såsom Ong gör knyta denna tendens till skriv­konstens och boktryckarkonstens genombrott. Då beror denna förenk­ling på vår förändrade syn på orden, på den tryckta textens rumsliga karaktär exempelvis i ordlistor. Man kan dock likaväl knyta detta till förting­ligandet av alla de företeelser som inte är objekt i någon tydlig mening, på grund av den klassiska borgerliga individualismen och den exklusiva privateg­endomen.

Det kan åskådliggöras av en lik­nelse Ong gör. Han skriver att orden idag liknas vid fristående hus, medan sådana samband med arkitektur var otänkbara i den muntliga kulturen. ”Man tänkte sig inte språket som en motsvarighet till en byggnad eller något annat rumsligt föremål.” (Ong 1990, s193)

Här förbiser dock Ong att en förändring av den rumsliga uppfattningen skett parallellt av helt andra skäl än boktryckarkonstens utbredning. Det är ju knappast på grund av det tryckta ordets rumsliga karaktär som exem­pelvis villan vinner företräde som ideal framför de tätt sammanbyggda husen i den traditionella byn eller småstaden.

Många av de företeelser vi har behov av att tala om är i grunden komplexa och mångtydiga. Varje försök att låta dessa representeras av entydigt definierade ord innebär att man förnekar viktiga sidor av dem och därutöver omöjliggör man en naturlig växling av abstraktionsnivå.

Behovet att fixera olika sidor i olika sammanhang kan inte heller fullt ut mötas av en svällande begreppsapparat. Försök att differentiera språket med hjälp av definitioner möter mera sällan gensvar hos andra förfat­tare. Försöken att precisera en ”vetenskaplig” terminologi in­skrän­ker sig många gånger till en rituell men tämligen meningslös inledning i många ”akademiska” arbeten.

De flesta författare lämnar mycket snart sin vokabulär när engagemanget griper tag. Det fåtal som lyckas driva sina definitioner konsekvent blir istället obegripliga eller orimliga så snart de söker beskriva eller hantera verkligheten.

Läs vidare i del 7, Teater, teatralitet och offentlighet

Historiska faser i framväxten av en demokratisk arkitektur (Del 2)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

För att finna de mest grundläggande arkitektoniska förebild­erna för vår tids offentliga byggnadskonst, har jag fått söka mig tillbaka till medel­tidens Italien. Redan under senmedeltiden formades några av de mest centrala föreställningar om offentligheten och om individen som männi­ska rätt och slätt inför denna offentlighet, vilka skulle komma att bilda grundvalen för våra demokratiska ideal. Dessa ideal har förän­d­­rats genom ett antal faser fram till vår tid. Jag ska därför börja med att söka ge en bild av dessa faser såsom de kommit till uttryck i arkitek­tu­ren.

Castel Nuovo
Castel Nuovo i Neapel på 1400-talet

Jag har emellertid funnit det vara av avgörande betydelse att man klargör skillnaden mellan det allmänna och det gemensamma, där det allmänna då står för det gränslösa, det universella, medan det gemen­samma står för det kollek­tiva, sett som något begränsat till en eller annan bestämd gemenskap. Det som självklart uppfattas som allmännytta för en grupp kan faktiskt visa sig vara ett särintresse gentemot andra. Först med denna distinktion blir det möjligt att förklara att strävandena efter individens frihet kunde gå emot de faktiska kollektivens krav med stöd av vär­deringar som gavs en all­mängiltig, upphöjd och universell karak­tär.

De framväxande renässansidealen, med sin strävan efter enhetlighet och harmoni kom nämligen att stå i motsättning till den närhet mellan pro­duktion och offentligt liv, som hade utvecklats ur det direkta varu­­utby­tet i staden under medeltiden.

Vid framväxten av ett modernt demo­kra­tiskt ideal stod de faktiska sociala makt- och gemenskaps­relationerna i sam­hället mycket påtagligt mot högborger­lighetens dröm om att dessa relatio­ner inte skulle ha någon reell betydelse i det offentliga livet. Alla skulle enbart uppfattas som människor oavsett deras samhälleliga status och finansiella makt.

Kravet att ingen skulle ha något försteg framför den andre, vare sig i politiken eller inför lagen, kunde således med denna upphöjdhet förvandlas till en myt att alla också var lika; att det inte fanns någon personlig makt i samhället.

Capitolium på 1600-talet sedan Michelangelos projekt slutförts
Capitolium på 1600-talet sedan Michelangelos projekt slutförts
Capitoleum plan
Plan över Capitoleumplatsen i Rom

Till att börja med resulterade det i representativa bostadspalats som sökte under­trycka de militära maktuttryck och den vulgära samhälle­lig­het som varit betecknande för såväl den medeltida adelsmannens bostad som för staden som sådan. Samtidigt som man byggde för den indivi­duelle besökarens visuella möte med arkitekturen, sökte man under­trycka de för alla möjliga händelser tillgängliga gaturummen. .

Renäs­sans och barock var betecknande stiltendenser under en fas, som prä­g­la­des av furstehovens undertryckande och taktiska hänsyns­tagan­den till kapital och borgerlighet. Både renässans och barock bär dock en prägel av det feodala samhällets sammanvävning av det offentliga och privata, med en slags ärftlig äganderätt till makten som ideologisk ut­gångs­punkt.

Slottet i Versailles, som med sin egenskap av kungens bostad och ett offentliggjort privatliv representerade makten
Slottet i Versailles, som med sin egenskap av kungens bostad och ett offentliggjort privatliv representerade makten

I samband med den borgerliga revolu­tionen i Europa, med sin vik­ti­gaste brytpunkt kring 1700, utvecklades i den demokratiska arkitek­tu­rens andra fas en föreställning om offentliga byggnader, som något väsenskilt både från den så kallade borgerliga bebyggelsen och från det furstliga bostadspalatset. Det var således mot hoven som de radi­kala borgerliga arkitekturutopierna främst kom att inrikta sig i anslut­ning till Europas borgerliga revolutioner.

En av arkitekturens främsta ideolo­giska uppgifter i kampen för den borgerliga kulturen blev att hävda maktens frigörelse från äganderätten och omvänt att hävda ägan­derätten gentemot makten. Att kontrastera maktens arkitektur mot det ”naturliga” livets ”borgerliga” bebyggelse med en till synes avpersonifierad arkitektur blev till att börja med ett framträdande medel i dessa strävanden.

Furstepalatset kunde inte längre tjäna som symbol för det allmänna. (Pérouse de Montclos 1974, s26f) Det var nu istället de nya institutionsbyggnaderna som arkitekterna be­traktade som de allra förnämsta uppgifterna, höjda över alla privata palatsprojekt. Det var också för dessa som de nya ide­a­len började ut­vecklas, framför allt mot slutet av sjuttonhundratalet.

Tea­trar, rätts­bygg­nader, bibliotek, museer osv hade tidigare varit nära knutna till hoven. Särskilt de som stod i opposition mot enväldet och adeln i Frankrike sökte nu finna en ny identitet för dessa vid sidan av den här­skande personen. (Aa, s26f, jmf även Braunfels 1968, s68f)

Claud-Nicolas Ledoux’ teaterprojekt i Marseilles från 1781
Claud-Nicolas Ledoux’ teaterprojekt i Marseilles från 1781

Här räckte det inte att ta det antika formspråket till sig, så som man gjort under renässansen för att ge dignitet och social distans åt ett palats och dess ägare. Nu, befriade från sin anknytning till bostad och hovliv, kunde man ge offentliga byggnader ett mycket starkare uttryck av ab­straherad makt och objektivitet.

Man fann nu den storslagna och mon­umentala stämningen från tempel och kyrkor eftersträvansvärd. Särskilt i tempel, som inte såsom den kristna kyrkobyggnaden var avsedda att församlas i, fann man sina förebilder. Den monumentalitet, som exem­pelvis de grekiska och egyptiska templen tillägnade gudom­lig­heten, kunde tillägnas det intill gudomlighet upphöjda allmän­na, symboliserat av vetenskapen, musiken, konsten, lagen, osv.

När man nu talade om monumentalitet syftade man inte på sådana verk som uppförts till åmin­nelse av någon händelse, person eller liknande utan snarare på en sär­skild hållning avsedd för ”offentliga” byggnader. (Aa, s26f, Braunfels aa, s68f) Man kunde nu placera den ”offentliga” byggnaden mitt i staden, men man lade dem då helst helt frilagda från den ”borgerliga” be­byg­g­el­sen på förnämt gestaltade torg eller öppna platser. (Aa, s26f) Men vid sidan av dessa monumentalt placerade institutionsbyggen fro­dades emellertid en offentlig bebyggelse för handel och föreningsliv av aldrig tidigare skå­dad omfattning.

Frikyrkliga församlingsbyggnader, nykter­hets­loge­r, socie­tets­­hus osv samsades helt vardagligt i rut­näts­stadens vanliga kvarter med bostäder och med de ”kommersiella” butikerna, värds­husen, café­er­na, teatrarna osv.

Här blir en av den borgerliga ide­o­logins paradoxer tydlig. Arkitekterna söker distan­sera det ”offentliga” från det offentliga livet i alla de byggnader som klassificeras som ”privata” samtidigt som det offentliga livet genomgick en enastående utveckling inom ramen för den privata sfären.

För att praktiskt och ideologiskt kunna hantera fenomen som inte tycks rym­mas inom ett och samma tänkande kan ibland polära tanke­figu­rer behöva utvecklas. Denna nödvändighet kan förklara att det inom borgerskapets ideologiska ram (individualismen och den exklusiva pri­vategendomen) två till synes helt motsatta tankefigurer byggs upp. Föreställningarna om det gemensamma utgår i den borgerliga idéläran från in­dividen och det individuella ägandet av lösöre.

Den ”juridiska personen” är således ett av det borgerliga samhällsbyggets grund­läg­g­ande rättsbegrepp och kollek­tivet tenderar på så sätt att fixeras som om den vore en ”sam­hällskropp”. Privatisering och förkroppsligande av det gemensamma paras emellertid med föreställningar om det allmänna såsom ett abstrakt samhälle knutet till universalistiska eller kosmopoli­tiska ideal. Där agerar såväl individerna som de juridiska personerna som autonoma avtalslutande parter.

En sådan polaritet har uppmärksammats av ett flertal teoretiker. Till exempel mot­svarar begreppsparet ”gemeinschaft und gesällschaft” hos sociologen Ferdinand Tönnies i stort sett dessa tankefigurer, men det är här viktigt att se skillnaden mellan Tönnies tidstypiska 1800-talsdröm om gemenskap och de medeltida levnadsvillkor han refererar till.

Medeltidens ”gemen­skap” representerade en hierarkisk och i hög grad kontinuerlig sam­man­flätning medan 1800-talets intellektuella hela tiden sökte fixera varje gemenskap för sig som en demokratisk enhet, som ett brödra­­skap.

Genom att Tönnies så starkt tog sin utgångspunkt i en idealise­ring av det för­moderna samhällets statiska och platsbundna gemenskap kunde han inte se en annorlunda modern gemenskap växa fram. Hans teori kunde istället tas som plattform för en ”moder­n­is­t­isk” gemein­schafts-politik som i lika hög grad som företrädarna gesällschaft hamnade i motsättning till det rörliga och komplexa folklivet. (Jmf Asplund 1991)

Den distink­tion mellan det allmänna och det gemensamma som jag framställt inledningsvis i detta avsnitt är principiell medan de tankefig­u­rer jag nu talar om istället är tidstypiska och provisoriska. Man skulle visserligen kunna tro att det finns en enkel parallell mellan begreppsparen allmänt – gemensamt och Gesellschaft – Gemeinschaft.

Eftersom det har varit ändamålsenligt att använda än den ena och än den andra tankefiguren för att förklara samma sammanhang finns det ett intresse att begreppsligt blanda samman det all­männa och gemen­samma.

De flesta som liksom Tönnies uppmärk­sammat och jämfört de båda tänke­sätten har tagit ställning för det ena gentemot det andra. Som om de representerade ett förhållande mellan det moderna och förlorade kvaliteter. I själva verket bör båda tankefi­g­u­rerna ses som ”moderna”, i betydelsen borgerliga. Det ab­strakt allmän­nas tankefigur och den enhetliga gemen­skapen tankefigur är benäm­ningar som bättre framhäver deras grund­läggande drag.

Det ab­strakt allmännas tankefigur före­ställer sig samhället utan konkreta gemen­ska­per med en fullständigt fri individuell åsiktsbildning, medan den enhet­liga gemenskapens tan­ke­figur tänker sig samhällen grundade på social kontroll i någon form av gemen­skapsarrangemang.

Dessa två moderna tankefigurer mot­sva­ras av två traditioner inom planerings- och arkitek­turdebatten, som hämtar sina förebilder å ena sidan i storstaden med dess anony­mitet och rörelsefrihet, och å andra sidan i den statiska byn eller små­staden med sin lokala gemenskap.

Till att börja med betydde den borgerliga samhällsomvandlingen att fri­heten vidgades för alla. Friheten att delta i både det ekonomiska och det politiska livet omfattade allt större grupper och dessa utnyttjade under 1800-talet i allt högre utsträckning denna frihet för att föra fram sina krav. Det är betydelsefullt att tydliggöra att så skedde.

Den romantiskt präglade kritiken av industrialiseringen som många radikaler formuler­ade kunde peka på den framväxande arbetarklassens faktiska umbäran­den och samtidigt beskriva denna nyvunna frihet som negativ.

I takt med att hotet från den starkt växande arbetarrörelsen och städernas in­frastrukturella problem ökade, ökade också borgerlighetens vilja att in­skränka de friheter de själva tidigare kämpat för. Även borgerskapet in­såg ett behov av reglering och styrning. Således kom paradoxalt nog både arbetarföreträdare och borgerliga intressen att samtidigt förespråka planering och frihet.

Liberalismen sedd som frihetens ideologi och socialismen sedd som den nationalstatliga plane­ringens ideologi spe­g­lade inte principiella klasslinjer. Kampen för att själv få disponera sina personliga ägodelar gentemot förmynderi, för demokratiska fri- och rättig­heter, för föreningsfrihet osv fick ofta föras i liberalismens namn och kampen för drägliga levnadsvillkor och livsmiljö, utbildning och sjuk­vård i socialismens namn oavsett klass­intressen.

Detta har stor betydelse för att förstå de rumsliga konflikter som präglat arton- och nittonhundratalet. Å ena sidan skulle artonhundra­­ta­lets arkitekturutveckling kunna ses som ett enda försök att genom en rumslig gemenskapsorganisation vinna kontroll över folket, (Berman, Foucault osv) eller å andra sidan som borgerskapets kamp för ägan­de­rättens frihet från hänsyn till börd och samhälleliga hierarkier. (Asplund, Sack).

Det säger sig själv att båda synsätten har en viss rele­vans men att just därför ing­etdera kan vara tillräckligt för att identifiera det tidstypiska eller det snävt klassbundna. Om man däremot tar fasta på att båda ovanstå­ende tankefigurer var sprung­na ur en tidstypisk bor­gerlig ideo­logi blir arkitekturutvecklingen begriplig.

Även om de romantiska arkitekterna sökte sina förebilder i medel­ti­den så strävade de just i sin kritik av gesällschaft att manifestera ett personligt ställningstagande i någon form av projekt, vilket hade varit omöjligt i ett medeltida samhälle. En förutsättning för dessa romantiska projekt var precis som för de som bejakade gesällschaft och storstaden att det fanns en intresserad en byggherre och en tomt att bygga på. (Sack, Jonsson)

När institutioner appellerade till den borgerliga demokratin och råd­hustraditionen lösgjor­des de ofta från stadsrummens kontinuitet såsom Stockholms stadshus. Rumsliga sekvenser gestaltades visser­ligen men då alltid estetiskt samman­hållna inom arkitektur­verket och med tydlig distans till det av gesällschaft präglade och ”vulgariserade” folklivet.

Om stadsrummet gestaltades integrerat i stadsväven resulterade det istället i något storslaget och klassicistiskt som Götaplatsen i Göteborg, med regisserade folkfester i Romain Rol­lands eller Richard Wagners anda i åtanke.

Det direkta tanke- och erfarenhetsutbytet mellan folk som redan kände varandra hade förvandlats till ett offentligt samtal där olika former av masskommunikation efterhand kommit att utgöra ett centralt in­slag. Den konkret närvarande publiken i auditoriet kunde därmed för­knippas med den universella allmänheten och omvänt kom allmän­heten särskilt av kultureliten att uppfattas som en passivt åskådande publik.

Därmed blev det möjligt att hävda att det skulle kunna vara till­fyllest att bygga auditorier för att ge rum åt det offentliga samtalet, och att där se publiken som en massa av enskilda individer. En intelligens­aristokrati hade mot 1800-talets slut vuxit i styrka. De uppfattade sig som en ”bildad klass” vilken gemensamt skulle utveckla en högtstående ”demo­kratisk” kultur vid sidan av de direkta kapital­intressena. Dessa fronde­rade många gånger mot de kommersiella intressena men också mot det folkligt vulgära. (Hörnqvist, Bachtin)

De traditionella värdshusen, ölstugorna osv började ersättas av restau­ranger för mer privat umgänge och mat­njutning, samtidigt som en hel del nya auditorier byggdes som tempel för de höga konsterna. I det första fallet privatiserades samtalet kring respektive bord och över­vaka­des av de anonyma regler som kunde ges större spelrum i en över­skåd­lig och etikettkrävande arki­tektur.

I det andra fallet utveck­lades det publika rummet för att fram­fö­randet skulle bli alle­narådande. Det tradi­tionella umgänget i exempelvis teatern tonades ner till förmån för hyll­ningar till konsten och dess stora genier. Den borgerliga sällskap­lig­heten upprätt­höll emellertid sin bety­delse vid sidan av själva framfö­ran­det men disci­plin­erades, samtidigt som dess inslag av uppvisning och till intet förplikt­ande konversation blev allt starkare.

När planerna på ett konserthus i Helsingborg började ta form vid nittonhundratalets början stod emellertid de publika byggnaderna åter­­igen inför nya krav och diskus­sionerna om deras plats i staden och om deras arkitektur började gå höga. I denna situation skulle brytningarna mellan gammalt och nytt leda till turer, som väl belyser funktionalis­mens grund­lägg­ande karaktär och bakomliggande samhälls­syn i genombrotts­skedet.

Läs vidare i del 3, Funktionalismen; en tveeggad fas i arkitekturutvecklingen.

Att överskrida modernismens och postmodernismens rumsideal (Del 1)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Det pågår en kamp mellan den gamla staden och den nya. Därinne mitt i stadens hjärta ligger den, det som är kvar av den gamla staden, och ruvar på något osyn­ligt och oåtkomligt, ett vagt löfte om ett annat liv. Och vi vandrar alla runt för att finna någonting, vi vet inte vad, kanske en hemkänsla. Men det nya är redan där, runt om oss, och förändrar i rasande takt, det är ett ”förnuft” på väg att slå ihjäl ett gammalt samvete. (Lindquist, S, Göteborgsposten 1990)

När staden förlorar sin inre spänning riskerar den att förfalla till att bli blott en behållare för ”kvantiteter” av olika slag: individer, bilar, hus. D v s stads­kul­tu­ren dör. (…)

Nu reflekterar sig kommersen i sig själv och staden blir allt mer spännings­lös; den bygger sig köpcentrum, glasar in och däckar över och citerar staden i artifi­ciella miljöer. Och denna spänningslöshet hotar att förinta de specifika mel­lan­former, den socialitet, som under lång tid utvecklats mellan det privata och offentliga och gör att vi allt oftare vilset pendlar mellan att vara väldigt intima (sentimentala) och väldigt formella. (Aa)

Att staden och dess arkitektur har genomgått betydande föränd­ringar det senaste århundradet och att det finns en grund för den här lite dra­mati­s­erade kritiken är ofrånkom­ligt. Men även om dessa citat är ut­tryckligt negativa, så kan denna typ av kritik lika väl vändas till ett upp­fordrande påstående: Att de sociala förutsättningarna för visuell och rumslig arkitektonisk gestaltning förändrats.

Som arkitekt och arkitek­tur­forskare ställs jag inför gestaltande uppgifter och som sådan måste jag i varje läge söka utgångspunkter för en positiv gestaltning. Jag måste då fråga mig om inte dessa nya förutsättningar också skulle kunna ge möjligheter att om­sätta ett socialt och demokratiskt engage­mang i arkitektur och samhälls­bygge? Det är kanske bara vår oförmåga att hantera de nya förut­sättningarna som fört negativa konsekvenser med sig?

Sådana tämligen allmänna frågor har varit en plattform för mina försök att utveckla ett veten­skapligt under­byggt ställningstagande till den moderna arkitek­tur­en och dess gestalt­ningsfrågor. Innebörden av dessa har för mig fått klarna allt efter som mina kunskaper har vuxit. På samma sätt hoppas jag att läsaren bättre skall förstå vad jag åsyftar efterhand som mina resone­mang presenteras.

Ambitionen har alltså varit att ompröva vårt sätt att hantera de soci­ala förutsättningarna för en ”demokratisk arkitektur”, utan att för den skull göra någon strikt definition av demokrati. Det är enligt min mening en hel rad av såväl kulturella som formella faktorer som sam­mantagna bestämmer i vilken utsträckning ett ”samhälle” är demokra­tiskt. Enda rimliga vägen att fullgöra en studie av detta slag slingrar sig fram via historiskt förankrade kunskaper om stadsbyggets kulturella och formella förutsätt­ningar, samt via en kritisk granskning av de arkitek­toniska försök som gjorts i demokratisk riktning.

Traditionellt har arkitektur­forskarna sökt en demokratisering av arkitekturen och be­byggelsen utifrån den privata bostaden och bostads­om­rådet, medan stadslivet i övrigt har lämnats fritt för strider mel­lan det representativa torgrummets esteter å ena sidan och den vulgära kommersial­ismen å den andra. Jag har funnit det absolut nöd­vän­digt att istället söka mig till arkitekturut­veck­lingen utifrån begreppet offentlighet, som ju borde vara samhälle­lig­hetens och demokratins hän­delsecentra.

De före­givna sambanden mellan den radikala demokratiska socia­l­ismen och den moderna västerländska arkitekturen föranledde mig att börja med en analys och kritik av funktio­nalismen och dess syn på den offentliga byggnaden.

Parallellt med mina kritiska studier utvecklades ett avståndstagande till funktiona­lis­men som ett någorlunda sam­manhängande postmoder­nistisk stiluttryck. Vid en jämförelse idag av min analys av funktiona­lismen med den gängse post­modernistiska kritiken utkristalliserar sig ett par viktiga skillnader. Med utgångs­punkt från dessa skillnader har jag gått vidare med en analys av postmoder­n­­ismens egen rums­upp­fatt­­ning och började skissera några alternativa begrepp och tanke­figurer.

Trots att funk­tio­nalismen är den arkitekturströmning som närmast kommit att förknippas med demokratiska ideal och sociala ambitioner, har kritiken inte disku­terat dess samhällsideal explicit. Trots att många funktionalist­er själva öppet tagit ställning i sådana frågor, har arkitek­tur­forskningen behand­lat denna rörelse utan att penetrera funktiona­lis­mens hållning till socia­lis­mens och demokratins problem.

Forskningen har varken baserats på djupare studier av funktiona­listernas teo­re­tiska reso­nemang eller deras bakomliggande föreställ­ningar. Ett flertal arbeten med analys och kritik av den moderna tanke­tradition, som karaktäriseras som social ingen­jörskonst har presenterats på senare år av samhällsvetare. Dessa har vidgat förståelsen av funktionalismens grund­valar men de har i mycket liten utsträckning kommit att belysa ar­kitekturen och dess rumsliga organisation. (Se exempelvis Hirdman, Sandström)

Jag har funnit det nödvändigt att se funktionalismen som en bred tidsbunden strömning inom både teori och arkitektur med flera av sina mest betydande föreställningar underför­stådda och avläsbara endast i sina konkreta sammanhang. Inte som en teori. Inte som en stil. Sådana sammanhang kan emellertid bli be­gripliga via en relativt ingående förståelse av tidens samhälleliga motsättningar och av den idéhistoriska bakgrunden.

Min ana­lys av funktionalismen kan något förenklat sägas ha lagts upp på tre olika nivåer. Som bas valde jag Helsingborgs konserthus av Sven Marke­lius, vilket tillkom under det skede då funktionalismen bröt igenom i det svenska samhället. Därutöver var bygget en kulturpolitisk handling i sig, vilket gav förutsättningar att fånga arkitektens syn på männis­kans, kulturens och därmed även på arkitekturens plats i samhället.

Som övergripande nivå har jag arbetat med offentlighetens och de offentliga byggnadernas arkitekturkoncept, som jag efterhand fann vara en central förbindelselänk mellan funktionalismen och dess ”demokra­tiska” ideal. För att upprätta en förmedling mellan denna nivå och stu­diet av det enskilda bygg­nadsverket fann jag det önskvärt att följa fram­växten av det moderna auditoriet och spegla den mot det fria sam­talets arkitektur, som denna kommit till uttryck i exempelvis värds­hus, res­tau­ranger och förenings­hus. På så sätt vidgas de arkitektur­histo­riska metoderna där byggnadsobjekten traditionellt står i centrum, med den socialhisto­riska forsk­ningens teorier och metoder.

Men även detta utvidgade arbetssätt har sin begränsning. Först och främst blir byggnadernas relation till sin användning och till sina bru­kare fortfarande vag och spekulativ. Detta problem har jag försökt att lösa genom att utvidga den pågående studien av dagens arkitektur med etno­logisk teori och metod. Därutöver tvingas emellertid även en sådan bred social arkitekturhistoria att ställa sig vid sidan av den diskussion om stadsbyggandets möjligheter som arki­tekten och byggbesluten står inför i projekteringssituationen.

Även om resonerande samtal/intervjuer görs med olika inblandade aktörer saknas inom ramen för etnologisk metodologi redskapen att föra in andra referenser i samtalet än de som är tidstypiska eller de som redan är inom den tillfrågades er­farenhetsramar. För att kun­na sätta arkitekturteoretiskt upplinjerade möjligheter i relation till aktö­rernas erfarenheter krävs att studier av detta slag även arbetar med arki­tektens metoder, dvs att söka omsätta teori i skisser och med deras hjälp försöka fånga upp respons och reak­tioner.

Sammanfattningsvis bygger denna uppsats på studier där tradi­tio­nella arkitekturhistoriska metoder vidgats genom breda socialhisto­riska litte­ra­turstudier, genom aktörsintervjuer och inte minst genom att prag­ma­tiskt pröva de teoretiska ansatserna med gestalt­nings­skisser och re­flektera över reaktionerna på dessa.

Läs vidare i del 2. Historiska faser i framväxten av en demokratisk arkitektur

Modernism och modernitet

Modernism i Venedig
Modernism i Venedig

Modernismens arkitektur tycks bli alltmer stadslivsfientlig till sin karaktär. Genom åren har stark kritik formulerats från många olika perspektiv. Postmodernismen blev bara en fluga som snabbt passerade förbi och försvann ur arkitekturkritiken helt. Det hade varit bra för arkitekturkunnandets utveckling om den hade utvärderats kritiskt, men mer nyanserat och respektfullt.

Nu har istället en gammalmodig modernism fått ett oförtjänt genomslag i stadsbilden. Även om de rätlinjiga modernisterna hatar begreppet nostalgi, kan inte jag se något annat än just nostalgisk längtan efter en svunnen tids framtidsdrömmar.

I detta inlägg ska jag försöka ge några uppslag till hur vi skulle kunna gå vidare med en mer human och demokratiskt sinnad arkitektur. Det förutsätter att vi förmår hålla isär begreppen modernism och modernitet. Modernism är ett ideologiskt ställningstagande medan modernitet är analytiskt. Den analysen borde vi kunna utföra bättre idag än då modernismen slog igenom för knappt hundra år sedan. En djupare förståelse av det moderna borde ligga till grund för hur vi skall bejaka respektive hålla tillbaka olika drag i samhällsutvecklingen.

Bevarande – en modernistisk ambition?

För att fullt ut förstå den modernistiska hållningen är det viktigt att reflektera över dess syn på äldre bebyggelse. Det är ju faktiskt så att denna strömning, historiskt sett, inte alls varit negativ till att byggnader bevaras eller restaureras. Tvärtom! Pärlor ska finnas kvar. Hus som väl representerar en arkitekturhistorisk epok ses som värdefulla. De skall i denna anda gärna återföras till sitt ursprung, framför allt utvändigt. De skall visa hur det var förr. Att många äldre byggnader kan ha andra värden i det moderna stadslivet har de däremot mycket svårt att erkänna. Alla nya byggnader skall istället vara tidsenliga och helst kontrastera mot allt äldre. Svårt blir det då att hantera mer komplexa ”levande” kvaliteter. Allra svårast blir det att bejaka en bredare delaktighet i stadsbygget.

Kulturarv har således i konsekvens med den modernistiska designfilosofin kommit att beteckna det som måste räddas från att fördärvas eller rivas. Det är visserligen en mycket viktigt verksamhet, men kulturarvet är i sin språkliga egentliga betydelse något mycket mer och helt ofrånkomligt. Ingen kan välja bort sina kulturella arv, men ingen kan heller frånsäga sig sitt ansvar för hur man hanterar det som historien har fört med sig, varken på ett personligt plan eller i samhället runt oss. Se figuren nedan!

kulturarv
Detta diagram illustrerar centrala tankegångar i mitt teoribygge. Den kräver mer förklaringar och illustrationer. 

I denna betydelse är kulturarvet mänsklighetens alla historiskt uppbyggda investeringar i form av institutioner, av infrastrukturer, av byggnader, av språk, samhälleliga normer och konventioner. Kulturarvet bär alla positiva kunskaper, traditioner och rutiner som vi byggt upp genom århundraden, men också mycket negativt med drag av rasism, krigs- och våldskulturer, genusförtryck osv.

Med en reflexiv modernism enligt Ulrich Beck blir det nödvändigt att lämna modernismens antingen/eller-perspektiv bakom oss och anamma ett både/och-perspektiv. När det gäller kulturarv bör vi i det perspektivet mer medvetet hantera relationen mellan en förändringsstrategi och en tatillvarastrategi. Om vi ensidigt förespråkar den ena på bekostnad av det andra förlorar vi möjligheten värdera kulturarven i all dess komplexitet, samtidigt som försvaret av kulturarv kan utpekas som konservativt, som förändringsobenäget eller som en onödig extra kostnad.

Pattern Language och Centeredness

Christopher Alexanders teoribygge är ett mycket viktigt och intressant exempel. Han är arkitekt och matematiker med ett visst internationellt inflytande som modernistkritiker och som förgrundsfigur inom ”New Urbanism”, men har som teoretiker fått enormt stor betydelse utanför arkitekturen. I sin arkitektur lutar han sig starkt mot traditionella formspråk och visar med begreppet ”pattern language” hur just traditionerna är bärare av våra sätt att forma vår omgivning.  Han representerar ett generativt förhållningssätt till gestaltningsprocesser och förespråkar explicit en levande arkitektur. Trots denna ambition blir, genom hans ambition att skapa både harmoni och tidlös arkitektur, resultatet ofta slutgiltigt och något instängt i sin karaktär.

New Urbanism i sin prydno. Seaside, Flórida
New Urbanism i sin prydno. Seaside, Flórida

I boken The Timeless Way of Building skriver han:

There is one timeless way of building. It is a thousand years old, and the same today as it has ever been. The great traditional buildings of the past, the villages and tents and temples in which man feels at home, have always been made by people who were very close to the center of this way. It is not possible to make great buildings, or great towns, beautiful places, places where you feel yourself, places where you feel alive, except by following this way. And, as you will see, this way will lead anyone who looks for it to buildings which are themselves as ancient in their form, as the trees and hills, and as our faces are.

Hans kritik av vår tids arkitektur blir enligt min mening inte bara ensidig utan också i ett visst avseende okunnig med sin ”historielösa” bild av vår tid. I hans senaste bokverk The Nature of Order har jag faktiskt inte hittat en enda referens till litteratur som diskuterar historiska processer eller modernitetens karaktär idag.

Christopher Alexander: College Building, Eishin Campus, Tokyo
Christopher Alexander: College Building, Eishin Campus, Tokyo

Med begreppen ”strong centers” och ”centeredness”   fördjupar han där vår förståelse av estetiken sedd i sitt sammanhang. Han fokuserar då på hur alla nivåer och företeelser är sammanflätade och att gestaltningen syftar till just att uttrycka en sammanhängande universell helhet.

Inom mjukvarudesign, där begreppet Pattern Language fått mycket stort inflytande, har dock betoningen mer blivit på rörlighet (agility) genom objektorienterad design.  Här har arkitekterna en möjlighet att inspireras till en mer modern tillämpning av Alexanders teoribygge. Insikten om att utbytbara relativt autonoma objekt medvetet kan samsas med ett samhälleligt helhetsansvar är grundläggande. Återigen handlar det om ett reflexivt  både/och-perspektiv. Fria, återanvändbara objekt kan och bör samsas med mer komplexa och inbäddade företeelser i ett modernt samhälleligt sammanhang. Att tankfullt och tidfullt gestalta sambandet frihet och ansvarighet för ett hållbart samhälle är vår tids stora grundläggande utmaning.

Erkännandets estetik

En sådan designfilosofi skulle jag vilja benämna ”erkännandets estetik” i och med att fokus förflyttas från den gestaltande konstnären till respekten för de andra, som ansvarstagande aktörer. En sådan delaktighetens estetik bygger på insiktsfull och kunnig samhällelighet. Den kan varken bygga på självtillräckliga, individualistiska helhetssträvanden eller på nyliberal idealisering av disharmoni och kaos.  Ett modernt erkännande av andra kulturarv innebär att jag inte bara ser skillnader utan också likheter, att jag respekterar det som tidigare generationer format och att jag så som antropologen Ulf Hannerz accepterar kulturernas och det demokratiska samhällsbyggets nödvändiga komplexitet.

En viktig aspekt av en sådan demokratisk designfilosofi är förståelsen av hur olika aktörer agerar och med vilken rätt och vilken kunskap de agerar. Detta kan inte förstås annat än som historiskt grundade begrepp, som institutioner, konventioner och vanor. Här finns en hel del litteratur som kan bidra till ett betydligt mer hållbart förhållningssätt än det vi idag har och som också kan lyfta Alexander in i vår tid. Jag vill här nämna Amartya Sens lilla bok Identitet och våld, som ger en inblick i hur identitet kan formas och ge både styrka och frihet i en komplex samhällelighet. Här finns mycket mer att säga och jag tänker återkomma till detta i olika kommande inlägg.

Referenser:
Alexander, Christopher (1979) The Timeless Way of Building.
Alexander, Christopher (2003–04), The Nature of Order: An Essay on the Art of Building and the Nature of the Universe
Beck, Ulrich, (1995) Att uppfinna det politiska. Daidalos, Göteborg
Gibbons et al, (1994) The new production of knowledge. The dynamics of science and research in contemporary societies. SAGE Publications, London
Hannerz, Ulf, (1992) Cultural Complexity: Studies in the Social Organization of Meaning
H
odgson, Geoffrey (2001) How Economics forgot History. Polity Press, Oxford
Honneth, Axel, (2003) Erkännande. Praktiskt filosofiska studier. Daidalos, Göteborg
Jadelius, Lars (1987) Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur. Diss. Chalmers, Göteborg
Sen, Amartya, (2006) Identitet och våld. Illusionen om ödet. Daidalos, Göteborg