Kategoriarkiv: Modernitet

Västsvenska NätVerket och Pilotprojektkontoret 1996

Artikel ur KulturPolitisk tidskrift nr1996/3-4 som å ena sidan speglar de något naiva drömmar som vi då knöt till internet och nätverkssamhället. Å andra sidan  återger artikeln en hel del tankar som jag fortfarande ser som viktiga i dag.

Västsvenska NätVerket

Ett samhälle i förändring kräver förändrade arbetssätt och attityder. Förändringar kan upplevas som hotande, men förändringar medför också många möjligheter. Västsvenska NätVerkets verksamhet ar ett exempel på hur man kan utnyttja de möjligheter det så kallade kunskapssamhället erbjuder.

Den oro många känner inför framtiden är numera i stort sett ett normaltillstånd i det moderna industrisamhället. Detta vittrar sönder i snabb takt samtidigt som något annat uppstår i dess ställe, vilket medför att samtiden är svår att förstå sig på. För en demokratisk framtid är det därför viktigt att en grundläggande trygghet går att förena med framtids  utopier, dvs att det moderna projektets löften inte kastas över bord utan förverkligas. 

Vi står vid ett vägskäl, men ser ännu inte vart vägarna leder. Var tid skapar sina begrepp och betydelser. Idag hör vi ord som pluralism, internationalism, kreativitet, vetenskap och kultur i sammanhang som vi inte är riktigt vana vid. Det skapar förvirring, men förvirring kan vara ett fruktbart sinnestillstånd.

I takt med att nationalstaternas betydelse minskar och globaliseringen tilltar har allt större förhoppningar kommit att knytas tIll regionerna. Det är en process som i hög grad förstärkts genom bygget av den Europeiska unionen. Att identifiera Västsveriges fram  tidspotential är en nyckelfråga för oss som verkar i denna region. 

Projektet Västsvenska NätVerket är ett försök att ställa samtidens alla oklarheter och ambivalenser ansikte mot ansikte på ett konstruktivt sätt. Ett experiment att med utgångspunkt i den geografiska, ekonomiska och sociala situation vi befinner oss ta fasta pil modernitetens möjligheter och söka finna en farbar väg in i den ovissa framtiden.

Industrisamhället håller på att gå in i en ny fas

Om det tidigare   under industriepoken v handlade om att avgränsa och renodla olika samhällsfunktioner, kan man idag se en upp  luckring av dessa gränsdragningar. Då var nyckelorden åtskillnad, specialisering, strävan efter entydighet och världens förutsägbarhet. I dag är nyckelorden ömsesidighet, mångfald, ovisshet, frågan om sammanhang och sammanhållning, experiment, syntes och ambivalens. 

För att kunna hantera och orientera sig i en sådan ny situation krävs en stor portion öppenhet och kreativitet. Om inte kulturliv och kunskapsprocesser ges större utrymme och spelrum riskerar åtskilliga att fastna i kvar  dröjande tankemönster. Oplanerade möten, med sina konfliktrisker, får inte sopas under mattan utan istället ses som utmaningar till konstruktiva lösningar. Dynamiken är många gånger fokuserad på just skärningspunkterna mellan det spontana och det institutionaliserade. En utvecklad och intensifierad kommunikation kan då bidra till att skapa nya erfarenheter och ny kompetens. 

Industrisamhällets mekanisering har skapat både funktionella och visuella element. En traditionell mekanisk konstruktion går ofta att förstå sig på direkt genom ett enkelt betraktande. Vårt språk och vårt tänkande är ju i hög grad genomsyrat av mekaniska och industriella metaforer: Samhället är en maskin med kugghjul och motorer, med hävstänger och transmissionsremmar, med startsträckor och accelererande utveckling. 

Det framväxande kunskapssamhället är däremot mer abstrakt och konturlöst till sin form. Om ångmaskinen var den stora metaforen för – och kraftkällan i – den industriel  la revolutionen, spelar datorn samma roll i den informationstekniska revolutionen. Men datorn, chipset eller kretskortet är inte lika omedelbart påtagligt, lika gripbar och begriplig, som en frustande ångmaskin. Kanske är just nätverket en bättre metafor för den radikala samhällsomvandling vi genomlever. Alla de som försökt bygga nätverk vet hur oöverskådligt och trassligt det kan bli. Men när alla sladdar, kablar och ledningar är på plats, när alla konfigurationer och överföringsprotokoll väl är samstämda, ja då kan nätverket fungera. Och då kan stora och oväntade saker och ting ske.

Gasklockan – spindeln i ett multimedianätverk

En viktig dcl l det Västsvenska NätVerkets arbete är projekt Gasklockan i Göteborg. Vår vilja och önskan är att använda den uttjänta gasklockan som ett utropstecken. som åskådligt laboratorium och konkret symbol till en mer abstrakt vision. Tanken tär att bygga om gasklockan   – en industriell relikt ett för alla göteborgare välkänt landmärke mitt l trafikmaskineriet vid Göta älv och vid stadens norra infart – till en ”multimediakampanil”, till ett centrum för experimentlusta och konst, för kultur och kunskapssökande uppbyggt kring den nya informationstekniken. 

På så sätt kan en av industrisamhällets konkreta artefakter ges en ny funktion och en ny symbolisk betydelse. I spännvidden mellan sin sakrala och livfulla identitet ger Projekt Gasklockan spelrum för initiativkraft och Innovationer. Den gamla gasklockan både omvandlas och bevaras. I samma anda har Västsvenska NätVerket skapats för att stärka utvecklingen av ett regionalt kunskapssamhälle – fysiskt regionalt men intellektuellt globalt. Rotfäst i gamla traditioner och kunskaper men öppen för de nya möjligheterna.

Den svindlande informationstekniska utvecklingen

I dag håller en informationsteknik infrastruktur på att byggas upp och de beslut som fattas kommer att få konsekvensen för lång tid framöver. Det är av avgörande betydelse att det kommer igång diskussioner med såväl bredd som god verklighetsförankring. 

En rad människor strävar eller försöka urskilja strukturen och substansen i det kunskapssamhälle som skymtar vid horisonten. Det nya synes vara en bredare kontaktyta mellan kultur, kreativitet, kunskap, kompetens och kommunikation. Idéer måste mötas över gamla gränser och konfronteras med nya perspektiv. Kunskapsprojekt som utvecklas i isolerad miljö riskerar att stagnera. Omvänt uppstår nya idéer i mötet med nya perspektiv en tätare kunskapsmiljö. Utvecklingen av kunskapssamhället är en ständigt pågående process, där idéer föds, avlänkas i väldefinierade resultat, eller vidareutvecklas i en öppen nätverksstruktur. När kunskapen erhåller en alltmer central betydelse i samhällsutvecklingen växer behovet av en analys av villkoren for kunskapsutveckling. För att en positiv utveckling mot ett kunskapssamhälle ska kunna ske måste därför ytterligare ett ”k” läggas till: kritik. Ställd utan en kritisk självreflektion förblir kunskapssamhället nämligen bara en konstruktion, en modell utan djupare mening.

Nätverk byggs genom frivillig sammankoppling underifrån

Ett kunskapsnätverk värt namnet måste växa ram underifrån. För att vilja ansluta sig måste aktörerna själva se fördelarna med detta och då är idéernas egen bärkraft central. När ett nätverk uppnått en viss kritisk kontaktnivå, utvecklas det i en närmast självgenererande form. Men det framväxande kunskapssamhället kommer sannolikt även i framtiden att vara starkt beroende av personliga kontakter, välkända strukturer och beprövad teknologi. En elektronisk nätstruktur i form av hårdvara är inte tillräcklig för utvecklandet av denna process. 

Av storvikt är att uppbyggnaden av nätverk försiggår på flera håll samtidigt. Det råder inget konkurrensförhållande mellan olika projekt, utan varje separat projekt bör tvärtom uppmuntras. De projekt som leder fram mot kunskapssamhället kommer troligen att knytas närmare varandra längre fram i tiden. Alla kan därför dra nytta av den bredare kontaktyta som uppstår genom olika nätverksinitiativ. Grundfilosofin för Västsvenska NätVerket är därför att öppenhet gagnar utvecklingen av kunskapssamhället. 

Det regionala nätverket i vår tappning inleds naturligt i Göteborg, där det finns initiativ som ger en god start. Men det kan även snabbt växa geografiskt och innehållsmässigt genom kontakter med befintliga initiativ, tänkbara framtida samarbetsinitiativ och utvecklandet av ett nätverk av personer som ryms inom nätverksbegreppet. Västsvenska NätVerket ser därför en sammanhållande nätverksredaktion som ett viktigt element.

Informationsteknologin skapar både förhoppningar och hotbilder

Västsvenska NätVerket är ett samarbetsprojekt mellan flera organisationer och projekt som alla syftar till att utforska den nya teknikens möjligheter: Göteborgs kulturnämnd, Pilotprojektkontoret, Nättidskriften Alba, Tidskriftsverkstaden i Väst och kulturtidskriften Ord&Bild. Avsikten är att skapa kreativa mötesplatser där det västsvenska kulturlivet och kunskapsorganisationer kommer i kontakt med det senaste inom informationstekniken. Delprojekten syftar till att på olika sätt utveckla nätverk och kompetens, befrämja kultur- och kunskapsutveckling samt kreativitet och kritik. 

Vi tror att Västsverige är en region som lämpar sig väl för detta. Här finns ett antal företag inom elektronikområdet som är världsledande inom sina verksamhetsområden, här finns universitet och teknisk högskola som bidrar till en högklassig kunskapsutveckling, och här finns slutligen ett gränsöverskridande och initiativrikt kulturliv. Genom ett medvetet skapande av kontaktytor mellan olika aktörer vill vi bygga vidare på den tradition av pragmatisk samarbete och öppna internationella kontakter som är så typiskt göteborgsk. Vi håller för troligt att vårt projekt har goda förutsättningar att fungera som katalysator för en mångfald kreativa processer i det västsvenska närings- och kulturlivet. 

Utvecklingen på IT-området är emellertid även förenad med ett stort vågspel. En fara ligger i att kunskapsklyftorna riskerar att öka radikalt. Vårt projekt vill motverka detta genom att lyfta fram alla de kompetenta människor, som utan effektiva initiativ annars riskerar att stå vid sidan av den snabba IT-utvecklingen. De satsningar på utbildning och kompetensutveckling som ingår i projektet syftar alla till flexibilitet och möjligheten att anpassa sig till nya och i dagens läge oförutsedda arbetsvillkor.

Tradition och nytänkande i syntes

Inte sällan framställs multimedia  och informationsteknologin som en ny uppfinning som sprider sig över världen. Då brukar hela IT-området beskrivas med termer som gigabytes och bredbandskapacitet. Men en närmare skärskådan ger vid handen att en stor del av dagens IT-kompetens bygger på traditioner från undervisnings- och kulturinstitutioner, media  och TV-bolag, telefonbolag, tryckerier, etc. Det nya uppstår alltså inte ur ingenting utan ur den gamla kulturen. 

För den som vill delta i utvecklandet av kunskapssamhället räcker det inte med att befinna sig vid den teknologiska frontlinjen. Det är ofrånkomligt att informationsteknologin även fylls med ett intressant och användbart innehåll. Traditioner fungerar som språngbräda in i förändringsprocessen. Gränsen mellan det gamla och det nya tydliggör strukturen hos det gryende som växer fram. Just som en följd därav har vi valt gasklockan som en bärande symbol för det vi vill åstadkomma. 

Med sin starka inre och yttre identitet skulle gasklockan kunna förvandlas till en mötesplats för kompetensutveckling i Västsverige, väl förankrad i den gamla industrikulturen. Det finns utrymme för simultant arrangerade multimediashower samt för experiment och utställningar drivna som självständiga projekt. Som exempel: Den redan etablerade lT-utställningen Tidsvåg Noll, den nystartade Vetenskapsfestivalen eller varför inte en multimedia- och videofilmavdelning av Göteborgs filmfestival? Möjligheterna och idéerna är många. 

Gasklockans bottenvåning skulle utgöra själva navet i verksamheten. Det skulle kunna erbjuda ett multimedialaboratorium, med kafé och flera olika projektkontor fyllda av en bred kreativ kompetens. Med ett konkret, konstruktivt och experimentellt förhållningssätt kan detta ”nav” engagera inte minst kulturarbetare, kvinnor och ungdomar i den nya tekniken. Syftet är att skapa ett spännande möte mellan konsten och den nya tekniken. I ”navet” skall besökaren kurma känna kreativiteten och mångfalden sjuda med det ekerformade taket som en sammanhållande estetisk symbol. Härifrån initieras projekt i multimediakampanilen, här planeras seminarier, kurser och konferenser, här formuleras och organiseras de vetenskapliga utmaningar som verksamheten ställs inför. 

IT-området är ekonomiskt expansivt och beskrivs som ett av de mest lönsamma investeringsområdena. Det är ett snabbt växande område för både tillverkning och tillämpning och stora nationella och transnationella satsningar görs. För en region är det således av synnerligen stor vikt att ligga långt framme kunskapsmässigt. Det är även viktigt att kreativiteten mobiliseras för att finna de produktidéer och produktivitetshöjande och välfärdshöjande användningsmöjligheter som finns.

Från traditionsbärare till framtidspiloter

Västsvenska NätVerket ser utbildning av kulturarbetare som en viktig möjlighet att möta kunskapssamhällets krav. Pilotprojektkontoret skall arbeta med att omforma problem till utmaningar genom bruk av bland annat ”kollektiv design”. Kontoret skall utveckla och förmedla nätverkskunskap och modern designteori. Det ska också anordna ”workshops”, kurser och seminarier, framställa pedagogiskt material, stödja och skapa kunskaps- och kulturnätverk, stötta eller genomföra experimentella eller kreativitetsgenererande kulturevenemang samt utföra konsultinsatser projekt där kompetensresearch och kunskapsutveckling är av central betydelse. 

En av kontorets grundidéer är att undersysselsatta yrkesgrupper med lämplig vidareutbildning kan bli en viktig resurs i arbetet. bildning och arbetslivsutveckling av arbetslösa kulturarbetare och ungdomar ses således som en vital del av den dynamiska och lärande organisation som pilotprojektkontoret arbetar med. Efter hand skall de som knyts till organisationen även på egen hand kunna fylla en uppgift i regionen som framtidspiloter. För Västsvenska NätVerket framstår kulturarbetare och invandrare som en strategisk resurs i internationaliseringsprocessen. Västsvenska kulturnätet har goda förutsättningar att skapa ett kvalificerat fönster mot världen. 

Nätverkstan har sin förankring i Tidskriftsverkstan och Ord&Bild och är just nu inbegripna med att sätta upp en internetserver Göteborg (färdig i jan 97). Den skall vara öppen för alla kulturinstitutioner, stora som små, i Göteborg med omnejd och ha kopplingar ut i Europa. Projektet är tänkt att fungera som en katalysator och sätta igång en rad spännande processer i det västsvenska kulturlivet. Detta skulle i sin tur kunna bidra till att existerande kulturinstitutioner stärks, samt att regionen i sin helhet blir än mer attraktiv, med en större förmåga att locka till sig nyetableringar. 

Nätverkstan åtnjuter ett flertal internationella kontakter, varför utlandsfödda boende i Västsverige kan bli synnerligen värdefulla för samtliga inblandade. Att behärska andra språk än svenska är naturligtvis ett måste om man ska kunna ta vara på internets globala potential. Goda kunskaper i spanska, franska osv är alltså till stor nytta. Inte minst eftersom ambitionen med servern är att tidskrifterna och andra deltagare ska erhålla sammanfattningar av materialet på samtliga världsspråk (engelska bör och måste inte vara det enda språk vi kommunicerar med). Det finns alltså dels en rad översättningsuppgifter som väntar, dels ett behov att sköta och vidareutveckla internationella kontakter. Kännedom om andra länders kulturer blir då oerhört värdefullt.

Arbetslöshet en strategisk resurs

VästsvenskaNätVerket vill samla de regionala IT-krafterna i en särskild NätVerksredaktion. Konkurrens i alla ära, men regionens möjligheter att hävda sig i det kunskapsintensiva samhället hänger intimt samman med hur tätt nätverket kan tvinnas. Arbetslöshet kan användas som en strategisk resurs i detta nätverksuppbygge, samtidigt som de inblandade skaffar sig en stärkt ställning på arbetsmarknaden vid framväxten av nya yrken inom nätverksverksamheter. NätVerksredaktionen försöker finna strategiskt intressanta företag och organisationer som inser fördelarna med ett fördjupat kontaktnät. NätVerket växer och de inblandade arbetslösa erhåller viktiga kontakter med näringslivet. 

Högskolorna är en strategisk resurs i kunskapssamhället. I dag är därför behovet av en ökad kontakt mellan högskolor och omvärld en accepterad tanke. Förlängningen av tanke gången är däremot fortfarande problematisk. Hur relationen mellan högskola, näringsliv och övriga medborgare ska utvecklas tillhör en av 90-talets viktiga framtidsfrågor. 

NätVerksredaktionen strävar efter att successivt bygga upp en elektronisk publikationen som stöd för det regionala nätverket. Publikationen kommer då att fungera som en av de sammanhållande krafterna i det regionala NätVerket.

Västsvenska NätVerket har beviljats ett ettårigt stöd, men med en möjlighet till förlängning. för att utveckla tankegångarna i ett arbetsmarknadspolitiskt projekt. Ekonomiskt stöd ges av EU:s socialfond Mål 3, Länsarbetsnämnden och Stiftelsen Framtidens Kultur.

Styrgruppen för Västsvenska NätVerket:
Lars Jadelius, Pilotprojektkontoret
David Karlsson, redaktör Ord&Bild
Nils Tengdahl, Göteborgs kulturnämnd
Christer Wigerfelt, Kosmedia och Alba

En obekväm forskare och praktiker

Intervju av Anders Pettersson publicerad på honkplease.com den 20/3 2018

Lars Jadelius, arkitekt, forskare, entreprenör, pensionär och Göteborgare, är en obekväm man. Han har alltid gått sin egen väg inom arkitekturområdet, lyssnande, lärande, tänkande och skapande. Sådant är inte alltid uppskattat. Arkitektur, stadsplanering och byggande följer ju starka trender som många andra fenomen i samhället. Med trenderna följer pengarna, beslutsfattarna och medierna. Att gå sin egen väg, kritisera ett förhärskande trendfokus gör lätt att man hamnar vid sidan av. Nya förhållningssätt ser inte heller alltid nya ut. Det blir då tyst istället för kritisk dialog. Lars Jadelius har inte gett sig utan oförtrutet fört fram och utvecklat sina och andras idéer kring arkitektur och samhälle.

För Lars är platsen och det som är byggt på platsen centralt, i samspel med de människor som befolkar platsen, tar den i besittning eller som han säger approprierar den.

– Den norske arkitekturikonen Christian Norberg-Schultz var den som framgångsrikt lanserade begreppet platsens själ på det internationella planet. För honom var platsen främst naturen i sammanhanget, inte människorna; de som bygger och approprierar platsen. Så min uppfattning om platsen, är inte platsens själ i Norberg-Schultz begränsade mening.

Staden och arkitekturen är byggd och tagen i anspråk av människor med stor makt och människor med mindre makt. Och platser approprieras och blir det de är genom sådana processer. Lars brukar säga att första maj, då är Götaplatsen Socialdemokraternas plats. Under vissa tider i veckorna var det förr raggarnas plats. Nu är det ibland en plats för musikarrangemang, kaféer och manifestationer.

– Platser approprieras på gott och ont. Jag talar hellre om appropriering som process än som ett statiskt juridiskt faktum kopplat till äganderätt, säger Lars.

Öppen arkitektur

För det mesta är det människor med pengar och makt som bygger. Men det är människor som manifesterar närvaro och kultur. De gör staden och dess byggnader levande.

– Ett bra exempel är Folkets Hus i Helsingborg från 1909. Det byggdes av arbetarrörelsen och togs i besittning av människorna i den rörelsen, säger Lars. Där hade de partiet, facken, studieförbundet, kooperativ affär. Tryckeri, bibliotek, filmvisning, gemensam lokal för evenemang och fest. Det var en byggnad i det offentliga rummet med öppna och komplexa värd-gästrelationer, men inga stora uppglasade fasader.

Fasadritning Folkets hus Helsingborg
Plan gatuplan

Sedan 40-talet är Folkets Hus starkt präglat av staten genom regler för bidrag och på så sätt idkar en styrning. Verksamheterna ska sedan dess vara neutrala och passa alla.

– Då får man gömma undan makten i husen, alltså de socialdemokratiska och fackliga institutionerna. De placeras istället i en separat kontorsdel medan samlingslokalerna förlorar värd-gästrelationer, säger Lars. Staten approprierar folkrörelserna genom bidrag. Inte fullständigt men till viss del.

Liknande processer kom efterhand att prägla nästan all arkitektur och därmed också staden. Inom modernismen, som präglat och fortfarande präglar en stor mängd arkitektur i vårt land. Man bygger med pengar uppifrån och drar dem gärna tillbaka från gatan och formar dem som isolat.

– För att kunna tala om öppenhet måste det finnas någon rumslig bestämning som man kan träda in i, säger Lars. Det måste innebära en kvalitet att nya förhållanden uppenbarar sig för varje enskild gäst allt eftersom hen tar en lokal, en byggnad eller en plats i besittning.

– En byggnad eller plats som tycks ligga helt öppen vid ett första besök framstår ofta som otillgänglig och opersonlig sedan man försökt göra sig hemmastadd där.

Det handlar inte bara om att alla ska kunna röra sig fritt och fritt välja ur ett färdigt kulturutbud, utan också att man ska kunna tränga in i och aktivt delta i samhällets olika kunskapsprocesser. Detta förutsätter ett medvetet arbete med det vidare rumsliga sammanhanget och att man utgår från en förståelse av en komplex och differentierad offentlig/privat-relation fylld av spänningar och konflikter. Det handlar om att ta till vara och utveckla den breda repertoar av förhållningssätt kulturarven erbjuder.

Öppen arkitektur i Tallinn

Kunskap och tradition

Traditionellt har arkitekter sökt en demokratisering av arkitekturen och bebyggelsen utifrån bostaden och bostadsområdet, medan stadslivet i övrigt har lämnats fritt för strider mellan det representativa torgrummens esteter å ena sidan och den vulgära kommersialismen å den andra.

– Jag tycker det är viktigt att erkänna varje plats och varje byggnad som uttryck för ett konkret socialt sammanhang och som skapad med ett samarbete, inte bara mellan olika individer utan även mellan olika öppna gemenskaper, säger Lars.

När det gäller kulturarv menar Lars att det är viktigt att mer medvetet hantera relationen mellan en förändringsstrategi och en ta-tillvara-strategi. Om man ensidigt förespråkar den ena strategin på bekostnad av den andra förlorar man möjligheten värdera kulturarven i hela dess komplexitet.

– Samtidigt som försvaret av kulturarv gärna utpekas som konservativt, som förändrings-obenäget eller som en onödig extra kostnad, säger Lars.

I diskussioner om stadsbyggnad har det ofta framstått som om gatorna och torgen i sig skulle utgöra stadens offentliga rum. Det är dock endast genom de omgivande byggnaderna som gatan får mening, inte då bara som rumsbildande fasader, utan framför allt genom de mer eller mindre privata rum och institutioner i dessa som förmedlar utbytet.

Det är i relationen mellan gatan och byggnaderna, mellan det mer eller mindre inneslutna och det verkligt allmänna som offentlighetens rum skapas.

”Det pågår en kamp mellan den gamla staden och den nya. Därinne mitt i stadens hjärta ligger den, det som är kvar av den gamla staden, och ruvar på något osynligt och oåtkomligt, ett vagt löfte om ett annat liv. Och vi vandrar alla runt för att finna någonting, vi vet inte vad, kanske en hemkänsla. Men det nya är redan där, runt om oss, och förändrar i rasande takt, det är ett ´förnuft´ på väg att slå ihjäl ett gammalt samvete.” (Lindquist, S, Göteborgsposten 1990)

Lärande

Mötesplatser av olika slag bör ses som lärplatser, där erfarenheter blir till kunskap. Borgerligheten i Helsingborg skrämdes av Folkets hus och dess generösa livaktighet. När de 1916 bildade ett aktiebolag för att bygga ett konserthus önskade de ett ”Borgarnas Hus”. Till slut blev det ett modernistiskt ”Medborgarnas Hus”.

– Man tog då bort värdskapet och låtsades att det inte fanns någon makt. Här skulle publiken mer passivt ta emot kulturen. Huset skulle vara neutralt och vända sig till en anonym allmänhet, säger Lars. Mina tankar om mötesplatsen står i opposition till detta och till modernismens sätt att tolka demokrati.

– Det blir ofta ”maktlöshetens arkitektur”, som skapar ett intryck av att det inte finns någon makt på plats, det finns bara rationalitet och ekonomi. Men aktiva människor söker sig hellre till platser där det finns tydliga värdskap och där de finner både en lyhördhet och ett uttryck för detta i miljön.

Man ska kunna ta emot det nya som händer, ens tankar får inte vara slutgiltiga. Om människor och grupper ska kunna appropriera platser måste dessa tåla förändring. Husen måste välkomna de som flyttar in och tar plats.

– Då får det inte vara en låst estetik. Det måste vara en ”tidfull” arkitektur, med utsträckning bakåt och framåt i tiden. Öppenhet för det människor bär med sig in och det som de önskar för framtiden. Respekt för kunskap och traditioner, vilka jag inte ser som statiska, enhetliga begrepp utan precis som språket dynamiskt och framåtblickande.

Platser ska inte vara antingen privata eller offentliga, gamla eller nya. Det handlar mer om att gestalta möten mellan dessa poler. Man skapar öppenhet först när man bygger så att människor förstår. Man måste bottna i det gamla när man gör nytt annars får människor svårt att hantera de situationer och möten som platsen skall rymma.

Vad skulle värdetillväxt kunna vara?

Avsnitt ur Håkan Lagergrens antologi Mänskligt Ledarskap, Trustmark Management. Om sambanden mellan tillväxt och tillit. Göteborg 2003. Författaren är intervjuare

Samtal med Lars Jadelius, docent, designforskare om värdetillväxt och socialt ansvar.   Rum för lärande, kreativitet och kompetensutveckling är de områden som han engagerat sig mest i. Med en kombination av kulturhistoriska studier och framtidsinriktad aktionsforskning har han utvecklat koncept och tankeverktyg för en hållbar industriell utveckling.

– Under senare år har hållbar tillväxt blivit ett av samhällets mest upprepade målsättning. Det har också kommit att laddas med många olika betydelser. Hur ser du på det Lars, som historiker och framtidskonsult.

– Tillväxt är ju ett ord som kan knytas både till en okontrollerad tävlan och till allmän välfärdsökning. En ohållbar tillväxt är det ingen som önskar sig, men frågan är om uthållig tillväxt i betydelsen bestående kvantitativ ökning av exempelvis bruttonationalprodukten är förenlig med ett hållbart samhälle.

Värdet av den tillväxt vi har idag måste ifrågasättas och diskuteras. På vad sätt kan tillväxten bli mer meningsfull och hur skall vi undvika de skador den skapar på vår miljö och på människors hälsa? Denna stora fråga har inte bara avgörande betydelse för vår hälsa och vår miljö. Den påverkar också vår kraft att arbeta och vårt sätt att hantera förändringar.

– Är inte alla överens om detta?

I vänsterpolitiska sammanhang skyller man ofta på marknadskrafterna och att de styr produktionen på ett felaktigt sätt. Här hävdar man att det sker för få statliga ingrepp. Nyliberalerna säger tvärtom: Får bara marknaden styra fritt så löser sig allt. Den tesen tror jag inte ett ögonblick på. De flesta är nog på det klara med att vi behöver både marknadskrafter och politiska ingrepp. Men framför allt behöver vi en bred ansvarstagande diskussion om framtiden och värdetillväxtens mening där alla parter är involverade.

– Du söker en ny form av marknadsekonomi?

Jag menar att marknaden bör ges en mer rimlig proportion i vårt tänkande. Parollen frihet under ansvar har gradvis förvandlats till frihet utan ansvar. Den omvandlingen är politisk och kan vändas med stöd av forskning och reflektion kring tillitens och delaktighetens betydelse för innovationsklimatet och tillväxten. Man behöver faktiskt inte tillbedja marknadens krafter, bara för att man inte förespråkar nationalstatens och det partipolitiska systemets expansion. Det nya uppstår när människor inte längre låter sig styras på samma sätt som tidigare, när alla människor utkräver ett större ansvar av chefer, ägare, experter och andra samhällsaktörer. Detta ger oss också nya möjligheter att agera som hela människor.

– Hur menar du då?

– Hela nittonhundratalet har människor arbetat och slitit för något som man inte riktigt kunnat svara för inför sina familjer, vänner och kollegor. Marknaden säger och samhället kräver, har det hetat. Då ursäktar man sig och för ansvaret bort ifrån sig själv till någonting anonymt och abstrakt, något helt utanför ens egen makt. För att kunna bli hela människor måste vi kunna stå för våra handlingar och ta ett rimligt ansvar för det vi själva gör då vi arbetar.

– Du menar att alla måste ta ett större ansvar?

– Alla har ansvar för något mer än sitt eget liv. Ansvaret ligger absolut hos den enskilda individen, men politiker och företagsledare, aktieägare, produktutvecklare och tjänstemän är involverade i större beslut med större möjlighet att påverka utvecklingen. Det ska inte vara okey att skylla på vare sig marknaden eller staten, så länge de själva inte ens funderar på vad som skulle kunna göras bättre.

– Hur tycker du att detta skall fungera i praktiken?

– Jag menar att alla parter som vill bygga ett samhälle på förtroende och tillit tydligt måste stå för sin del av ansvaret som en del av helhetsresultatet. Tillväxten måste skapa verkliga värden annars är den meningslös. Det finns betydligt större utrymme för både personligt och gemensamt ansvarstagande inom det fria marknadssystemet än vad som påstås.

– Handlar det inte ytterst bara om individens ansvar?

– Det handlar mycket om individer, men det handlar i lika hög grad om sociala system. Man kan i praktiken inte skilja på individernas, gemenskapernas och samhällets ansvar. Alla är individer inom någon form av socialt system och alla sociala system består av individer. Det är därför meningslöst att säga att ansvaret ligger på enskilda individer. Det finns åtskillig forskning som visar vilken enorm betydelse de regionala kulturerna, företagen, de offentliga institutionerna, de ideella organisationerna osv har i sådana här sammanhang. De sociala systemen måste ge individerna tid och tillåtelse att ta ansvar, samtidigt som systemen inte kan göra det om inte individerna tar något ansvar.

– Finns det någon etablerad tankemodell för detta?

– Nej, det är ett av de stora problemen. Vi behöver en teoretisk modell som fördjupar förståelsen av motsättningar och motsatser. De begrepp som i principiella resonemang är polariserade och utesluter varandra visar sig vara tätt sammanslingrade i vår konkreta vardag. En grundläggande modell för vårt tänkande bör därför stödja en medveten pendling mellan abstrakta, principiella motsatsförhållanden och en rik demokratisk repertoar av konkreta möjligheter. Med hjälp av ett sådant både/och-tänkande kan vi finna både fungerande och principiellt hållbara lösningar i en strävan efter både individernas frihet och starka sociala system. Man kan inte i verkliga livet utveckla starka individer, om man inte utvecklar de sociala systemen och omvänt förutsätter alla moderna, långsiktigt hållbara sociala system självständiga och kunniga individer.

– Individen kan man ju se på ett enkelt sätt, men hur ser ett socialt system ut?

– De sociala systemen är oerhört mycket mer komplexa nu för tiden om man jämför med äldre tider. Samtidigt har vi aldrig varit så starkt beroende av de sociala systemen som vi är idag. Det är betydelsefullt att inse det. Dessutom spelar faktiskt de traditionella kollektiven en allt mindre roll. Det kan tyckas paradoxalt, men man kan säga att individen ingår i fler och fler sammanhang. Det uppstår en mycket mer komplex väv av tillhörigheter, som inte är helt lätta att hantera för individen.

– Som också genomgår en ständig förändring?

– Javisst. Och detta kräver medvetna strategier för att förstärka eller omprioritera sina relationer och sina identiteter. Lite desperat väljer somliga som strategi att söka sig in i en smal gruppering eller någon fundamentalistisk lära. På så sätt kan man förstärka sin identitet men flyr in i en absolut tillhörighet i konflikt med den faktiska komplexiteten i moderna sociala systemen.

– En falsk trygghet, menar du?

– Ja, det uppstår ju genast ett ” vi och de andra förhållande”. Man förenklar tillhörighetsproblematiken. I extrema fall hamnar man inom ett revir som utesluter alla andra. Det kan vara gäng som Bandidos, en religiös sekt eller en extrem nationalistisk grupp. Ju mer beroende av varandra vi blir, desto farligare blir de fundamentalistiska rörelserna.

– Vad säger du om de stora företagens egna världar. Är de liknande företeelser?

– Ja, faktiskt. Där handlar det ju också om att ” vår = företagets välgång” får ske på alla andras bekostnad. Ju mer sammansvetsade de anställda i ett företag är och ju mer företaget fokuserar på sin kortsiktiga vinst desto mer liknar det sådana inskränkta rörelser som sekter.

– Kan man säga att de står för enfald istället för mångfald?

– Absolut. Det är lätt att konstatera att om man relaterar de här begreppen till en innovationsprocess eller en lärandeprocess, så blir fundamentalistiska organisationer i sin slutenhet ganska dumma. Jag menar ointelligenta. En sådan organisation har svårt att ta ansvarsfulla och långsiktigt hållbara beslut, eftersom ett av effektivaste sätten att lära sig är att möta andra och andras liv och livserfarenhet. Bildligt talat har de snävt fokuserade företagen en tendens att bli enfaldiga och psykopatiska.

– Under fanan av samarbete och teambuilding?

– Just det. Det finns verkligen likheter med individuella psykopater. De kan inte leva sig in i andras erfarenheter och känslor i sitt sätt tänka. Det är precis på det sättet som fundamentalister och cyniska  organisationer liknar varandra.

Vi behöver utveckla nya sociala system som tar spjärn mot alla former av inskränkta och fundamentalistiska ”kollektiv”.

– Och detta kräver naturligtvis mera av den enskilda individen?

– Ja, det kan man verkligen säga. Och framförallt krävs det att individen har goda kunskaper om de sociala system hon lever i. Hon måste kunna se sig själv som delaktig i någonting som är stort, spännande och komplext. Då är man inte längre enbart svensk, man är inte längre enbart arbetare, kvinna, vuxen, osv. Då har man många gemenskaper att bygga sin identitet på, men också många krav att ta hänsyn till.

Därför måste vi lära oss att skapa hanterliga bilder av och föreställningar om de sociala systemen för att som individer känna oss trygga och fria. Vi behöver nya modeller och begrepp för att tillsammans kunna se samhället som det är och se hur vi ska kunna bygga stabil tillit i detta rörliga komplex.

– Hur skapar man en sådan stabil trygghet, så att varje människa kan sova gott på natten?

– Författaren, idéhistorikern Sven-Eric Liedman, är inne på någonting väldigt viktigt i sin fina bok Solidaritet – att se sig själv i andra. I ett avsnitt diskuterar han erkännandets betydelse. Att se sig själv i andra kräver att vi kombinerar vår känsla för andra människor med förståelse av andra och kunskap om andras gemenskaper. När jag samarbetar med dig, t ex , måste jag erkänna att vi har olika bakgrunder. Vi har olika utgångspunkter när vi talar med varandra.

Du har med dig din erfarenhet från arbetet med varumärken och därmed en annan utgångspunkt än jag har som arkitekt. Då kan jag antingen avfärda dig och säga att du begriper inte arkitektur – och därmed begriper du inte världen. En sluten slutsats. Eller också kan jag se din olikhet som ett värde. Genom att samarbeta med dig kan jag tillägna mig din erfarenhet. Jag kan foga den till min egen. Men om du istället tillhör min krets och tycker som jag och har samma erfarenheter så tillför du inget.

När man ser erkännande av olikheter som ett värde så kan man uppnå både en bättre och snabbare kunskapstillväxt. Företag som föraktar sina kunder lär sig aldrig vad kunderna behöver och vad de egentligen önskar sig.

– Hur vill du beskriva kundbegreppet?

– Kunder är de människor som skall nyttja produkterna. Man kan annars gömma människorna bakom begreppet marknaden, som ju är en abstraktion. En icke oväsentlig abstraktion i samhället. Men kunderna är inte abstrakta.

– Menar du med detta att marknaden är en ansiktslös massa?

– Marknaden är en mycket abstrakt kraft. Den kraften är någonting som ligger bakom många händelseförlopp. Den är precis som kultur någonting abstrakt, men kulturbärarna är väldigt konkreta precis som kunderna. Det är komplicerat att beskriva alla olika typer av kunder som finns, men de är naturligtvis alla i grunden människor.

– Och marknaden är en del av det sociala systemet?

– Ja, marknaden är en del av det sociala systemet. Så länge man har ett utbyte av varor så kommer det att finnas någon form av marknad, oavsett politiskt system. Inget modernt samhälle kan undvika att ha en marknad. Man måste på något sätt hantera tillgång och efterfrågan.

– Hur vill du beskriva ett hållbart och mänskligare socialt system?

– Det viktigaste är att utveckla dialogen kring vad som är verkliga värden. Det handlar alltså inte så mycket om att skapa effektivare beslutsorganisationer, utan att skapa tid och rum för att reflektera över vad som är viktigt och vad som är möjligt att göra – tex vad det är kunderna behöver?

Vad är det som är bra för människorna, samhället och världen? Det är viktigt att finna ut vad som är lönsamt att tillverka och sälja, men på lång sikt är det enbart en fråga om vad det är som verkligen behövs.

– Du menar att det är dags nu efter hundra år av ohejdad utveckling att börja fundera på vad vi håller på med?

– Ja, vi behöver i dagens situation avsätta mycket tid för att reflektera och ompröva. Jag är övertygad om att vi också har ärvt en rad hindrande myter. Inte minst är det en myt att man inte kan vara både individualist och socialist.

– Menar du att de gamla ideologierna tjänat ut? Eller behöver vi bara nya definitioner av de olika ismerna.

– De här orden, socialism, kapitalism, liberalism osv, är involverade i ett gammalt tänkande, som vi måste göra upp med. Men det lönar sig knappast att byta ut några ord. Vi får inte fastna i definitionsdiskussioner. Det är förståelsen av vad som är möjligt och nödvändigt att göra som är viktigt.

– Du vill ha fram en ny syn på begreppet socialism?

– Om man inser att socialism och individualism är förenliga, så innebär det något nytt. Socialismen har hittills tänkt kollektivistiskt på ett sätt som skapat en slags fundamentalism. Man tillhörde ett socialistiskt land. Man tillhörde arbetarklassen. Det fanns en slutenhet i detta sätt att resonera. Det är inte lätt att hitta ord och begrepp som inte blockerar våra tankar här. Vi är så vana att höra att vi lever i en tid där individualisering ses som något som utesluter socialisering, men om vi tänker efter så är det tvärtom. Individualisering förutsätter socialisering.

Den socialiserande och globaliserande processen går inte att stoppa. Om individualisering betyder att den enskilde får ett allt större ansvar, så går inte heller den processen att stoppa. Det pågår en förändringsprocess i vår tid, bort från de traditionella sätten att tänka.

Vi står mitt upp i en stor omvälvning. Och det är en rätt plågsam process, där många upplever att deras ideologiska fundament raseras när sådana insikter presenteras och söker fotfäste i politiken – och i estetiken, vilket i ännu högre grad berör våra känslor.

– Betyder det att vi måste tänka om och börja om från ruta ett?

– Nej, man kan säga, med datorspråk, att det pågår en rekonfiguration av de gamla begreppen. Om man ser på världen som ett socialt system så rör detta sig snabbt framåt, samtidigt som det mobiliseras motstånd från olika håll mot det nya.

Många människor bygger sina positioner och privilegier på det gamla och de krafter som försvarar det gamla sättet att vara och fungera tar sig många olika uttryck. Ofta ter de sig som traditionalister, men många gånger ger de sig ut för att vara radikaler och förändringsförespråkare. Dessa känner man bäst igen på deras ovilja att diskutera och reflektera över önskvärdhet och realismen i deras visioner.

Motståndet mot det nya som ter sig skrämmande grupperar sig ibland och skapar tillfällig trygghet inom fundamentalistiska rörelser. Just nu handlar det ju mycket om islam i dess fundamentalistiska form för de fattiga och förödmjukade i tredje världen och en kristen/kapitalistisk inskränkthet för de rika.

– Vad menar du med kapitalism?

– Å ena sidan har vi ju kapitalismen som ett uttryck för marknaden och hur produktionen styrs. Det vill säga ett samhälle som präglas av pengars makt. Å andra sidan finns ju kapitalismen också som en ideologi. Det var i den meningen jag använde det begreppet nyss. Den ideologiska kapitalismen är på många håll både religiös och fundamentalistisk. Den accepterar inte en del frågor över huvud taget och tränger sig på med mycket stor kraft med enfaldiga svar på livsviktiga frågor.

Vill du säga att den fundamentalistiska kapitalismen är långsiktig eller kortsiktig – eller både och?

– I och med att den som ideologi har fundamentalistiska drag, så undertrycker den en kritisk diskussion av historien och historiens erfarenheter. Som fundamentalistisk kraft försöker den aktivt blockera den samhälleliga lärprocessen.

– Hur kan man identifiera de krafter som har den verkliga makten i ett socialt system?

– För att svara på den frågan måste man först förstå den förändring som pågår. Och det pågår just nu en enorm förändring som i vissa delar strävar bakåt, medan andra är hundraprocentigt framåtsträvande och nästan förändringsdesperata. Begreppet rekonfiguration, som jag hämtat från Rickard Normans bok ”När kartan förändrar affärslandskapet” har något mer att säga.

Man kan också med Rickard Normans ord kalla det för ”ombuntning”. De gamla ideologierna kommer inte att försvinna, men de kommer att se annorlunda ut i ett femårsperspektiv. Jag är övertygad om att det kommer att hända en hel del här.

– Är det inte dags då att vi nu går igenom hela grundbegreppspaketet i samhället. Det kunde kanske ha varit en nyttig del i den svenska valrörelsen 2002? Vad menar vi t ex med ordet liberalism från och med i år.

– Visst, men till att börja med kommer det att finnas ett väldigt stort behov av att tala med varandra om allt som rör sig och diskutera pågående förändringar. Det krävs mycket tankearbete för att förstå. Vi behöver reflektera och ompröva för att sedan kunna göra det som behöver göras.

Kring varje stort begrepp behöver man göra någon form av rekonfiguration. Den största och mest genomgripande omgrupperingen gäller vårt sätt att tänka i motsatser. Som jag pekat på tidigare måste vi förstå att motsatser förhåller sig till varandra på ett sådant sätt att de förutsätter varandra.

Det är inte så enkelt att man bara kan välja det ena istället för det andra, eller placera in en företeelse på en skala mellan ytterligheter. Ett samhälle utan individer blir ju inget bra samhälle. På samma sätt kan man inte välja individualismen, därför att om den skall utvecklas positivt förutsätter den väl fungerande sociala system.

Den önskvärda ambitionen bör förstås vara att skapa öppna, mänskliga och demokratiska system och det, menar jag, innebär någon form av socialism.

Fundamentalismen bygger upp slutna världar, vilket i alla dess former utgör hot särskilt i tider av stark förändring.

Vid sidan av demokratins fundamentala tankar om allas lika värde, är paradoxalt nog erkännandet av andras olikheter och erkännandet av gränsernas betydelse centrala i en strategi att skapa öppenhet och mota fundamentalismen. Parollen att riva alla gränser är orimlig. Vi måste sätta och tydliggöra gränser, hantera dem så att vi skapar trygghet och öppenhet.

– Hur kan man göra det möjligt för alla samhällets medborgare att delta i denna diskussion?

– Det finns många bra exempel där man bestämt sig för att pröva nya dialogformer för att reflektera över de frågor som deras verksamhet ställer. Det är av stor betydelse att man då inte blir rädd för att skaffa sig en öppen teoretisk överbyggnad, samtidigt som det i grund och botten måste ligga en stor respekt för alla de erfarenheter var och en har från sin vardagsverklighet. På de villkoren kan alla delta både i teori och praktik.

– Finns det inte stora risker att det uppstår missförstånd i kommunikationen, med de olika utgångspunkter och språkbruk olika grupperingar har?

– Detta är ett viktigt problem att diskutera. Hur kan olika språkbruk mötas och övervinnas? Det är en av de saker som sysselsätter mig och mina kollegor i våra projekt. Filosofiskt sett bör man undvika att definiera ord, ifall vi istället söker få grepp om något som är motsägelsefullt och komplext. När vi inte får grepp om svårgripbara företeelser är det inte orden som är problemet.

Det viktigaste behov vi ser är istället att t ex skapa och använda gemensamma erfarenheter i bild och handling. Om du är ute och reser i världen, så lär du dig förstå orden på plats genom att peka, visa och prata i många olika sammanhang. När vi växer upp lär vi oss på samma sätt. Ju svårare och abstraktare saker desto mer erfarenhet och reflektion krävs.

Efterhand lär du dig att översätta från ett sammanhang till ett annat. I dialoger och diskussioner där olika erfarenheter och språkbruk är involverade är det därför möjligt att skapa förståelse om man systematiskt lyfter fram och erkänner olikheter och likheter. Först då är verkligt konstruktiva möten möjliga. Utifrån likheter kan vi skapa respekt. Utifrån olikhet kan vi skapa inlevelse och nyfikenhet. Med det som grund kan vi mötas för att tillsammans bygga upp gemensamma referenser, bilder och begrepp. Detta tar sin tid. Det kan inte ske i en handvändning.

Genom dialoger och gemensamt tankearbete blir alla individer på sitt sätt delaktiga i ett socialt system och vi kan skapa långsiktigt hållbar tillväxt.

Vi behöver satsa ordentligt med tid, kraft och ambitioner på en omfattande kreativ och innovativ process för att kunna öka vår förmåga att skapa verklig värdetillväxt, dvs en tilväxt som resulterar i hälsa, arbetslust och välfärd. Verklig värdetillväxt för alla.

Poängen är att alla skulle tjäna på detta – även ekonomiskt!

Platser — Identitet och gränsrum (Del 6)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Med stöd av en grundläggande kritik av den ensidigt individualiserande och ab­straherande samhälle­lighet, som är förknippad med det ”moder­na” samhäl­let, hävdar jag att nyckeln till en framåtsyftande utveckling av arkitekturen finns i kritiken av modernismens rumsbe­grepp.

Om man inser att demokrati och frihet kräver en nyanserad rumslig ansvars­fördelning kan man studera relationer mellan platser och gestalta soci­alt/rumsliga relationer. På så sätt blir Sacks studier av grundläggan­de betydelse för arkitekturteorin.

Visserligen stödjer sig också Sack på fenomenologisk filosofi, men han vidgar denna på ett insiktsfullt sätt med den historiska materia­lis­men. För att täcka in vardags­livets erfarenheter i sin helhet avhandlar han tre sfärer var för sig: natur, mening och sociala relationer. Var och en av dessa sfärer måste enligt Sack belysas för att förstå människans upplevelse av världen. Därmed blir också förståelsen av historiska för­ändringar central i Sacks teori.

På basis av de omfattande studier av territorialitetens utveckling som han presenterar i sin bok Human Terri­toriality har Sack kunnat se och beskriva tidstypiska drag i den rums­liga organisationen. Han sammanfattar kapitalis­mens specifika territo­ralitet på följande sätt:

The most novel territorial effects accompanying the rise of capitalism are its uses in conceptually emptying space, in creating modern bureaucracies, and in obscuring sources of power. (Sack 1986 s 50)

Teorier om byråkratiernas tillväxt i det moderna samhället representerar inte något nytt. (ex Weber) Det moderna samhällets strävan att dölja makten känns också igen bland annat från Marx, även om denna uppenbara tendens behandlats mycket sparsamt i arkitekturteorin. Här finns tydliga paralleller med den arkitekturutvecklingen jag skisserat i mina tidigare arbeten. Originellt och mycket belysande finner jag emel­lertid hans begrepp ”emptiable space”.

I det förmoderna samhället är territorrialiteten och den rumsliga uppfattningen enligt Sack knuten till det som äger rum eller har ägt rum där, men detta försvagas av kapitalismen.

To think of territory as emptiable and fillable is easier when a society posses­ses writing and especially a metrical geometry to represent space indepen­dent­ly of events. An emptiable and fillable space is also a useful concept for a dynamic society. Neither metrical geometries nor repeated social change are part of the primitive world. Society and environment are so intimately interrelated that there would be very little value for the primitive to indulge in speculation about his society being elsewhere or about it having very different spatial and social configurations. Yet such intellectual exercises are precisely what ’modern’ social planning and theory require. 

The nuts and bolts of modern planning involve mental experiments such as ’what if the social order were altered so that land were held differently; what if the village were redesigned, placing this here rather than there, making that rectangular rather than circular, so that certain goals will be more easily attained?’ The basis of planning relies on abstracting things from space, that is, on conceptually separating events and space. It relies on our coming to think of space as a system which can exist apart from events and yet be a container of them. The coordinate system of modern map is ideally suited for the public representation of this sense of space. (Sack, R D, 1986, s 63)

Trots anknytningen till marxismen berör han märkligt nog knappast ägande­rät­tens förändring under denna epok. Som jag tidigare visat är denna avgörande för hur byg­gandet definieras som projekt, privat eller samhälleligt. För­mågan att bortse från vad en plats betyder för andra än dess ägare/speku­lanter/bygg­herrar baseras i hög grad på idén att mark kan ägas/säljas som om det vore ett föremål.

Tanken att man kan han­tera en tomt efter eget tycke har andra forskare, bland annat histori­kern Per Jonsson, visat vara en relativt ny företeelse. I Sverige är det först med 1789 års författningar som jord kunde frigöras till privat ägande. ”Rättsutvecklingen går från samfälld drift till enskild och från en mer eller mindre kollektiv rätt till en alltmer individuellt präglad rätt, utfor­mad i nära anslutning till den klassiska liberalismens idé om ägande­rätt.” (Per Jonsson, 1989 s61f o s66)

De arkitekturteorier som förhärskar utgår nästan alltid ifrån att det finns en tomt med tydligt avläsbara gränser där arkitekten kan skapa ett ”enstaka, unikt byggnadsverk”. (Jmf Lundeqvist 1991 s 66) Själva grundtypen för en ”avröjbar rum/rymd” manifesteras för arkitekten med en tomtplan där entydiga gränser är inritade utan att historiskt konstitue­rade platser eller landskapsrum är redovisade.

Detta innebär inte att dessa inte beaktas åtminstone estetiskt, men de omfattas av motsva­rande omsorg endast i de fall en omgestaltning av dessa formuleras som ett arkitekturprojekt i sig.

Karaktäriserande för vår tid är således att byggandet tenderar att hanteras som individuella projekt, samtidigt som integrationen mellan olika verksamheter i bebyggelsen blir allt mer framträdande. I en artikel från 1988 har Sack sökt beskriva hur människor bygger sin erfarenhet av platser som en kontextuell väv i denna moderna värld.

From the realm of social relations comes the experience, characteristic in modern life, of being in a world of strangers. From the realm of meaning comes the modern awareness of the freedom and burden to create meaning. From the realm of nature comes the tension between territorial segmentation and spatial integra­tion. These threads are woven by the consumer on the loom of consump­tion to form the fabric of places as context. (Sack, R D, 1988, s 644)

Sacks artikel är mycket kompakt och något svårbegriplig, men jag ska, så vitt jag förstått honom rätt, redovisa och resonera kring några frågor av betydelse här. Vad det gäller den fysiska ”naturens” sfär menar han att vi genom konsumtionen å ena sidan approprierar föremål/ting var som helst ifrån och skapar vår egen värld. Denna bygger å andra sidan på territoriell segmentation, dvs på en stark rumslig uppdelning. En restau­rang kan med hjälp av föremål införskaffade från hela världen inom sina väggar var som helst bygga upp ett litet Shanghai eller Venedig osv.

På samma motsägelsefulla sätt byggs meningssfären upp, som karak­täriseras både av friheten och av tvånget att bilda sig en egen mening. Genom att det moderna tänkandet bygger på specialisering är offentligheten segmenterad och sammansatt av erfarenheter som i liten utsträckning delas och därmed utsatt för snabba svängningar. Samtidigt är den privata erfarenheten rikt subjektiv och därmed ofta överkänslig.

Efter att ha beskrivit dubbelheten i dessa sfärer karaktäriserar Sack de sociala relationernas sfär plötsligt helt ensidigt som en värld av främlingar. (aa s 650f) Han konstaterar emellertid i samma avsnitt att ”we moderns are many other things than strangers, and these other relationships influence the experience.” (aa s 650)

Ethnicity, kinship, caste, family, worker, owner, and class are all marks of social relations. Some of these categories, such as families, are found in every society, and others, such as castes, are found in only particular ones. The impor­tance of particular relations may change. In many pre-modern societies, kin and family affected most aspects of one’s life, but no longer does kin dominate, and family, though still important, has had its influence curtailed. (aa s 650)

Genom att generalisera konsum­tionens värld och sin ensidiga karak­tä­ristik av denna till att gälla det moderna över huvud taget, missar Sack, trots sin medvetenhet om de sociala strukturernas betydelse, den myc­ket bety­delsefulla förändring av de sociala relationerna som jag tidigare berört.

I och med att tillhörighe­ten till några relativt få premoderna sociala kategorier har försvagats, är det kanske lätt att glömma till­hörigheten som något karaktäristiskt för det moderna samhället. Den etniska och platsbundna tillhörigheten har visserligen upplösts sedd som något sammanhållet och inneslut­ande individen, men om man lik­som Sack och en hel flora av ideologer med honom tar detta som in­täkt för att det moderna samhället är en värld av främlingar, kan man naturligtvis inte se att en ny typ av social tillhörig­het vuxit fram.

Helt analogt med de två första sfärerna präglas även de sociala rela­tionerna av två tendenser. Å ena sidan bygger den kapitalistiska organi­sationsprincipen på en socialt segmen­terad gemenskap, men där indivi­derna å andra sidan binder samman olika världar genom att hon tillhör ett flertal grupperingar utan att dessa behöver ha några direkta relationer sinsemellan.

Terri­torialiteten som maktstrategi har på många sätt kommit att komplette­ras med vi-känslan. Det vill säga privatkapita­listismen ten­denser att skapa konstlade sociala gränser mellan produk­tionsenheter samt mellan dessa och det offentliga livet. Personalpolitik går ofta ut på att skapa gemenskap kring interna mål genom att utestänga externa samhälle­liga mål. En byggnad får då till uppgift att ge denna gemenskap identitet och skapa en enhetlig ”image” gentemot omvärlden.

För att fullt ut förstå sambanden mellan den språkliga ansats som bland annat Norberg-Schulz anför och tendensen att lösgöra plat­sen/byggnaden som ett privat projekt är det nödvändigt att återknyta till begreppet ”nameable objects”.

Som jag tidigare redovisat ville Norberg-Schulz göra gällande att den funktionalistiska arkitekturen inte hade tillräcklig föremålslighet. (s19f) Denna föremålslighet kopplas till om föremålet representeras av ett namn. Det är naturligtvis inte ovä­sentligt på vad sätt arkitekturen relaterar sig till begreppen och till orden, men att arkitekturens identifikation skulle vara så starkt kopplat till orden är en ren skröna.

Det vet väl egentligen var och en som för­sökt beskriva god arkitektur i ord. Om man utgår från de enkla föremå­lens relation till de ord som används för att kunna tala om dem finns där naturligtvis en starkt samklang. En stol är djupt förknippat med ordet stol och inte minst med mycket tydliga begrepp om hur en stol bör se ut och användas. Det ger naturligtvis en trygghet om stolar görs helt enligt våra förväntningar på dem. Denna trygghet försvagas emellertid knap­past av att skulptörer och formgivare ibland vänder dessa begrepp upp och ner.

Tendensen bland exempelvis strukturalister att förenkla relationen mellan begrepp, ord och de företeelser som avses beskriver forskaren Walter J Ong som en felsyn. ”I värsta fall”, skriver han, ”kan denna felsyn ta sig följande uttryck: man utgår från att det helt enkelt finns en entydig korrespondens mellan olika företeelser i en värld utanför med­vetandet och de talade orden, och en motsvarande entydig korrespon­dens, mellan talade och skrivna ord.

Man kan å ena sidan såsom Ong gör knyta denna tendens till skriv­konstens och boktryckarkonstens genombrott. Då beror denna förenk­ling på vår förändrade syn på orden, på den tryckta textens rumsliga karaktär exempelvis i ordlistor. Man kan dock likaväl knyta detta till förting­ligandet av alla de företeelser som inte är objekt i någon tydlig mening, på grund av den klassiska borgerliga individualismen och den exklusiva privateg­endomen.

Det kan åskådliggöras av en lik­nelse Ong gör. Han skriver att orden idag liknas vid fristående hus, medan sådana samband med arkitektur var otänkbara i den muntliga kulturen. ”Man tänkte sig inte språket som en motsvarighet till en byggnad eller något annat rumsligt föremål.” (Ong 1990, s193)

Här förbiser dock Ong att en förändring av den rumsliga uppfattningen skett parallellt av helt andra skäl än boktryckarkonstens utbredning. Det är ju knappast på grund av det tryckta ordets rumsliga karaktär som exem­pelvis villan vinner företräde som ideal framför de tätt sammanbyggda husen i den traditionella byn eller småstaden.

Många av de företeelser vi har behov av att tala om är i grunden komplexa och mångtydiga. Varje försök att låta dessa representeras av entydigt definierade ord innebär att man förnekar viktiga sidor av dem och därutöver omöjliggör man en naturlig växling av abstraktionsnivå.

Behovet att fixera olika sidor i olika sammanhang kan inte heller fullt ut mötas av en svällande begreppsapparat. Försök att differentiera språket med hjälp av definitioner möter mera sällan gensvar hos andra förfat­tare. Försöken att precisera en ”vetenskaplig” terminologi in­skrän­ker sig många gånger till en rituell men tämligen meningslös inledning i många ”akademiska” arbeten.

De flesta författare lämnar mycket snart sin vokabulär när engagemanget griper tag. Det fåtal som lyckas driva sina definitioner konsekvent blir istället obegripliga eller orimliga så snart de söker beskriva eller hantera verkligheten.

Läs vidare i del 7, Teater, teatralitet och offentlighet

Att överskrida modernismens och postmodernismens rumsideal (Del 1)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Det pågår en kamp mellan den gamla staden och den nya. Därinne mitt i stadens hjärta ligger den, det som är kvar av den gamla staden, och ruvar på något osyn­ligt och oåtkomligt, ett vagt löfte om ett annat liv. Och vi vandrar alla runt för att finna någonting, vi vet inte vad, kanske en hemkänsla. Men det nya är redan där, runt om oss, och förändrar i rasande takt, det är ett ”förnuft” på väg att slå ihjäl ett gammalt samvete. (Lindquist, S, Göteborgsposten 1990)

När staden förlorar sin inre spänning riskerar den att förfalla till att bli blott en behållare för ”kvantiteter” av olika slag: individer, bilar, hus. D v s stads­kul­tu­ren dör. (…)

Nu reflekterar sig kommersen i sig själv och staden blir allt mer spännings­lös; den bygger sig köpcentrum, glasar in och däckar över och citerar staden i artifi­ciella miljöer. Och denna spänningslöshet hotar att förinta de specifika mel­lan­former, den socialitet, som under lång tid utvecklats mellan det privata och offentliga och gör att vi allt oftare vilset pendlar mellan att vara väldigt intima (sentimentala) och väldigt formella. (Aa)

Att staden och dess arkitektur har genomgått betydande föränd­ringar det senaste århundradet och att det finns en grund för den här lite dra­mati­s­erade kritiken är ofrånkom­ligt. Men även om dessa citat är ut­tryckligt negativa, så kan denna typ av kritik lika väl vändas till ett upp­fordrande påstående: Att de sociala förutsättningarna för visuell och rumslig arkitektonisk gestaltning förändrats.

Som arkitekt och arkitek­tur­forskare ställs jag inför gestaltande uppgifter och som sådan måste jag i varje läge söka utgångspunkter för en positiv gestaltning. Jag måste då fråga mig om inte dessa nya förutsättningar också skulle kunna ge möjligheter att om­sätta ett socialt och demokratiskt engage­mang i arkitektur och samhälls­bygge? Det är kanske bara vår oförmåga att hantera de nya förut­sättningarna som fört negativa konsekvenser med sig?

Sådana tämligen allmänna frågor har varit en plattform för mina försök att utveckla ett veten­skapligt under­byggt ställningstagande till den moderna arkitek­tur­en och dess gestalt­ningsfrågor. Innebörden av dessa har för mig fått klarna allt efter som mina kunskaper har vuxit. På samma sätt hoppas jag att läsaren bättre skall förstå vad jag åsyftar efterhand som mina resone­mang presenteras.

Ambitionen har alltså varit att ompröva vårt sätt att hantera de soci­ala förutsättningarna för en ”demokratisk arkitektur”, utan att för den skull göra någon strikt definition av demokrati. Det är enligt min mening en hel rad av såväl kulturella som formella faktorer som sam­mantagna bestämmer i vilken utsträckning ett ”samhälle” är demokra­tiskt. Enda rimliga vägen att fullgöra en studie av detta slag slingrar sig fram via historiskt förankrade kunskaper om stadsbyggets kulturella och formella förutsätt­ningar, samt via en kritisk granskning av de arkitek­toniska försök som gjorts i demokratisk riktning.

Traditionellt har arkitektur­forskarna sökt en demokratisering av arkitekturen och be­byggelsen utifrån den privata bostaden och bostads­om­rådet, medan stadslivet i övrigt har lämnats fritt för strider mel­lan det representativa torgrummets esteter å ena sidan och den vulgära kommersial­ismen å den andra. Jag har funnit det absolut nöd­vän­digt att istället söka mig till arkitekturut­veck­lingen utifrån begreppet offentlighet, som ju borde vara samhälle­lig­hetens och demokratins hän­delsecentra.

De före­givna sambanden mellan den radikala demokratiska socia­l­ismen och den moderna västerländska arkitekturen föranledde mig att börja med en analys och kritik av funktio­nalismen och dess syn på den offentliga byggnaden.

Parallellt med mina kritiska studier utvecklades ett avståndstagande till funktiona­lis­men som ett någorlunda sam­manhängande postmoder­nistisk stiluttryck. Vid en jämförelse idag av min analys av funktiona­lismen med den gängse post­modernistiska kritiken utkristalliserar sig ett par viktiga skillnader. Med utgångs­punkt från dessa skillnader har jag gått vidare med en analys av postmoder­n­­ismens egen rums­upp­fatt­­ning och började skissera några alternativa begrepp och tanke­figurer.

Trots att funk­tio­nalismen är den arkitekturströmning som närmast kommit att förknippas med demokratiska ideal och sociala ambitioner, har kritiken inte disku­terat dess samhällsideal explicit. Trots att många funktionalist­er själva öppet tagit ställning i sådana frågor, har arkitek­tur­forskningen behand­lat denna rörelse utan att penetrera funktiona­lis­mens hållning till socia­lis­mens och demokratins problem.

Forskningen har varken baserats på djupare studier av funktiona­listernas teo­re­tiska reso­nemang eller deras bakomliggande föreställ­ningar. Ett flertal arbeten med analys och kritik av den moderna tanke­tradition, som karaktäriseras som social ingen­jörskonst har presenterats på senare år av samhällsvetare. Dessa har vidgat förståelsen av funktionalismens grund­valar men de har i mycket liten utsträckning kommit att belysa ar­kitekturen och dess rumsliga organisation. (Se exempelvis Hirdman, Sandström)

Jag har funnit det nödvändigt att se funktionalismen som en bred tidsbunden strömning inom både teori och arkitektur med flera av sina mest betydande föreställningar underför­stådda och avläsbara endast i sina konkreta sammanhang. Inte som en teori. Inte som en stil. Sådana sammanhang kan emellertid bli be­gripliga via en relativt ingående förståelse av tidens samhälleliga motsättningar och av den idéhistoriska bakgrunden.

Min ana­lys av funktionalismen kan något förenklat sägas ha lagts upp på tre olika nivåer. Som bas valde jag Helsingborgs konserthus av Sven Marke­lius, vilket tillkom under det skede då funktionalismen bröt igenom i det svenska samhället. Därutöver var bygget en kulturpolitisk handling i sig, vilket gav förutsättningar att fånga arkitektens syn på männis­kans, kulturens och därmed även på arkitekturens plats i samhället.

Som övergripande nivå har jag arbetat med offentlighetens och de offentliga byggnadernas arkitekturkoncept, som jag efterhand fann vara en central förbindelselänk mellan funktionalismen och dess ”demokra­tiska” ideal. För att upprätta en förmedling mellan denna nivå och stu­diet av det enskilda bygg­nadsverket fann jag det önskvärt att följa fram­växten av det moderna auditoriet och spegla den mot det fria sam­talets arkitektur, som denna kommit till uttryck i exempelvis värds­hus, res­tau­ranger och förenings­hus. På så sätt vidgas de arkitektur­histo­riska metoderna där byggnadsobjekten traditionellt står i centrum, med den socialhisto­riska forsk­ningens teorier och metoder.

Men även detta utvidgade arbetssätt har sin begränsning. Först och främst blir byggnadernas relation till sin användning och till sina bru­kare fortfarande vag och spekulativ. Detta problem har jag försökt att lösa genom att utvidga den pågående studien av dagens arkitektur med etno­logisk teori och metod. Därutöver tvingas emellertid även en sådan bred social arkitekturhistoria att ställa sig vid sidan av den diskussion om stadsbyggandets möjligheter som arki­tekten och byggbesluten står inför i projekteringssituationen.

Även om resonerande samtal/intervjuer görs med olika inblandade aktörer saknas inom ramen för etnologisk metodologi redskapen att föra in andra referenser i samtalet än de som är tidstypiska eller de som redan är inom den tillfrågades er­farenhetsramar. För att kun­na sätta arkitekturteoretiskt upplinjerade möjligheter i relation till aktö­rernas erfarenheter krävs att studier av detta slag även arbetar med arki­tektens metoder, dvs att söka omsätta teori i skisser och med deras hjälp försöka fånga upp respons och reak­tioner.

Sammanfattningsvis bygger denna uppsats på studier där tradi­tio­nella arkitekturhistoriska metoder vidgats genom breda socialhisto­riska litte­ra­turstudier, genom aktörsintervjuer och inte minst genom att prag­ma­tiskt pröva de teoretiska ansatserna med gestalt­nings­skisser och re­flektera över reaktionerna på dessa.

Läs vidare i del 2. Historiska faser i framväxten av en demokratisk arkitektur

Modernism och modernitet

Modernism i Venedig
Modernism i Venedig

Modernismens arkitektur tycks bli alltmer stadslivsfientlig till sin karaktär. Genom åren har stark kritik formulerats från många olika perspektiv. Postmodernismen blev bara en fluga som snabbt passerade förbi och försvann ur arkitekturkritiken helt. Det hade varit bra för arkitekturkunnandets utveckling om den hade utvärderats kritiskt, men mer nyanserat och respektfullt.

Nu har istället en gammalmodig modernism fått ett oförtjänt genomslag i stadsbilden. Även om de rätlinjiga modernisterna hatar begreppet nostalgi, kan inte jag se något annat än just nostalgisk längtan efter en svunnen tids framtidsdrömmar.

I detta inlägg ska jag försöka ge några uppslag till hur vi skulle kunna gå vidare med en mer human och demokratiskt sinnad arkitektur. Det förutsätter att vi förmår hålla isär begreppen modernism och modernitet. Modernism är ett ideologiskt ställningstagande medan modernitet är analytiskt. Den analysen borde vi kunna utföra bättre idag än då modernismen slog igenom för knappt hundra år sedan. En djupare förståelse av det moderna borde ligga till grund för hur vi skall bejaka respektive hålla tillbaka olika drag i samhällsutvecklingen.

Bevarande – en modernistisk ambition?

För att fullt ut förstå den modernistiska hållningen är det viktigt att reflektera över dess syn på äldre bebyggelse. Det är ju faktiskt så att denna strömning, historiskt sett, inte alls varit negativ till att byggnader bevaras eller restaureras. Tvärtom! Pärlor ska finnas kvar. Hus som väl representerar en arkitekturhistorisk epok ses som värdefulla. De skall i denna anda gärna återföras till sitt ursprung, framför allt utvändigt. De skall visa hur det var förr. Att många äldre byggnader kan ha andra värden i det moderna stadslivet har de däremot mycket svårt att erkänna. Alla nya byggnader skall istället vara tidsenliga och helst kontrastera mot allt äldre. Svårt blir det då att hantera mer komplexa ”levande” kvaliteter. Allra svårast blir det att bejaka en bredare delaktighet i stadsbygget.

Kulturarv har således i konsekvens med den modernistiska designfilosofin kommit att beteckna det som måste räddas från att fördärvas eller rivas. Det är visserligen en mycket viktigt verksamhet, men kulturarvet är i sin språkliga egentliga betydelse något mycket mer och helt ofrånkomligt. Ingen kan välja bort sina kulturella arv, men ingen kan heller frånsäga sig sitt ansvar för hur man hanterar det som historien har fört med sig, varken på ett personligt plan eller i samhället runt oss. Se figuren nedan!

kulturarv
Detta diagram illustrerar centrala tankegångar i mitt teoribygge. Den kräver mer förklaringar och illustrationer. 

I denna betydelse är kulturarvet mänsklighetens alla historiskt uppbyggda investeringar i form av institutioner, av infrastrukturer, av byggnader, av språk, samhälleliga normer och konventioner. Kulturarvet bär alla positiva kunskaper, traditioner och rutiner som vi byggt upp genom århundraden, men också mycket negativt med drag av rasism, krigs- och våldskulturer, genusförtryck osv.

Med en reflexiv modernism enligt Ulrich Beck blir det nödvändigt att lämna modernismens antingen/eller-perspektiv bakom oss och anamma ett både/och-perspektiv. När det gäller kulturarv bör vi i det perspektivet mer medvetet hantera relationen mellan en förändringsstrategi och en tatillvarastrategi. Om vi ensidigt förespråkar den ena på bekostnad av det andra förlorar vi möjligheten värdera kulturarven i all dess komplexitet, samtidigt som försvaret av kulturarv kan utpekas som konservativt, som förändringsobenäget eller som en onödig extra kostnad.

Pattern Language och Centeredness

Christopher Alexanders teoribygge är ett mycket viktigt och intressant exempel. Han är arkitekt och matematiker med ett visst internationellt inflytande som modernistkritiker och som förgrundsfigur inom ”New Urbanism”, men har som teoretiker fått enormt stor betydelse utanför arkitekturen. I sin arkitektur lutar han sig starkt mot traditionella formspråk och visar med begreppet ”pattern language” hur just traditionerna är bärare av våra sätt att forma vår omgivning.  Han representerar ett generativt förhållningssätt till gestaltningsprocesser och förespråkar explicit en levande arkitektur. Trots denna ambition blir, genom hans ambition att skapa både harmoni och tidlös arkitektur, resultatet ofta slutgiltigt och något instängt i sin karaktär.

New Urbanism i sin prydno. Seaside, Flórida
New Urbanism i sin prydno. Seaside, Flórida

I boken The Timeless Way of Building skriver han:

There is one timeless way of building. It is a thousand years old, and the same today as it has ever been. The great traditional buildings of the past, the villages and tents and temples in which man feels at home, have always been made by people who were very close to the center of this way. It is not possible to make great buildings, or great towns, beautiful places, places where you feel yourself, places where you feel alive, except by following this way. And, as you will see, this way will lead anyone who looks for it to buildings which are themselves as ancient in their form, as the trees and hills, and as our faces are.

Hans kritik av vår tids arkitektur blir enligt min mening inte bara ensidig utan också i ett visst avseende okunnig med sin ”historielösa” bild av vår tid. I hans senaste bokverk The Nature of Order har jag faktiskt inte hittat en enda referens till litteratur som diskuterar historiska processer eller modernitetens karaktär idag.

Christopher Alexander: College Building, Eishin Campus, Tokyo
Christopher Alexander: College Building, Eishin Campus, Tokyo

Med begreppen ”strong centers” och ”centeredness”   fördjupar han där vår förståelse av estetiken sedd i sitt sammanhang. Han fokuserar då på hur alla nivåer och företeelser är sammanflätade och att gestaltningen syftar till just att uttrycka en sammanhängande universell helhet.

Inom mjukvarudesign, där begreppet Pattern Language fått mycket stort inflytande, har dock betoningen mer blivit på rörlighet (agility) genom objektorienterad design.  Här har arkitekterna en möjlighet att inspireras till en mer modern tillämpning av Alexanders teoribygge. Insikten om att utbytbara relativt autonoma objekt medvetet kan samsas med ett samhälleligt helhetsansvar är grundläggande. Återigen handlar det om ett reflexivt  både/och-perspektiv. Fria, återanvändbara objekt kan och bör samsas med mer komplexa och inbäddade företeelser i ett modernt samhälleligt sammanhang. Att tankfullt och tidfullt gestalta sambandet frihet och ansvarighet för ett hållbart samhälle är vår tids stora grundläggande utmaning.

Erkännandets estetik

En sådan designfilosofi skulle jag vilja benämna ”erkännandets estetik” i och med att fokus förflyttas från den gestaltande konstnären till respekten för de andra, som ansvarstagande aktörer. En sådan delaktighetens estetik bygger på insiktsfull och kunnig samhällelighet. Den kan varken bygga på självtillräckliga, individualistiska helhetssträvanden eller på nyliberal idealisering av disharmoni och kaos.  Ett modernt erkännande av andra kulturarv innebär att jag inte bara ser skillnader utan också likheter, att jag respekterar det som tidigare generationer format och att jag så som antropologen Ulf Hannerz accepterar kulturernas och det demokratiska samhällsbyggets nödvändiga komplexitet.

En viktig aspekt av en sådan demokratisk designfilosofi är förståelsen av hur olika aktörer agerar och med vilken rätt och vilken kunskap de agerar. Detta kan inte förstås annat än som historiskt grundade begrepp, som institutioner, konventioner och vanor. Här finns en hel del litteratur som kan bidra till ett betydligt mer hållbart förhållningssätt än det vi idag har och som också kan lyfta Alexander in i vår tid. Jag vill här nämna Amartya Sens lilla bok Identitet och våld, som ger en inblick i hur identitet kan formas och ge både styrka och frihet i en komplex samhällelighet. Här finns mycket mer att säga och jag tänker återkomma till detta i olika kommande inlägg.

Referenser:
Alexander, Christopher (1979) The Timeless Way of Building.
Alexander, Christopher (2003–04), The Nature of Order: An Essay on the Art of Building and the Nature of the Universe
Beck, Ulrich, (1995) Att uppfinna det politiska. Daidalos, Göteborg
Gibbons et al, (1994) The new production of knowledge. The dynamics of science and research in contemporary societies. SAGE Publications, London
Hannerz, Ulf, (1992) Cultural Complexity: Studies in the Social Organization of Meaning
H
odgson, Geoffrey (2001) How Economics forgot History. Polity Press, Oxford
Honneth, Axel, (2003) Erkännande. Praktiskt filosofiska studier. Daidalos, Göteborg
Jadelius, Lars (1987) Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur. Diss. Chalmers, Göteborg
Sen, Amartya, (2006) Identitet och våld. Illusionen om ödet. Daidalos, Göteborg

Medborgerlighet och medborgarinitiativ

Tidigare publicerad i antologin Framtiden är redan här. Se mellanplats.se

Dialoger introduceras med emfas i det svenska demokratiska systemet. För att förstå hur dessa skall kunna få reell betydelse, reflekterar jag i denna artikel över hur samhällsplanering och design historiskt förhållit sig till olika former av medborgarinitiativ, som kunnat tas från både snävare egna intressen som ett brett medborgerligt ansvarstagande. En fördjupad förståelse för detta öppnar för mer hållbara samhällsvisioner bortom de traditionella ideologiska motsättningar som idag begränsar våra framtidsperspektiv.

Föreställningen om medborgare handlar historiskt sett både om rättigheter och skyldigheter, både om delaktighet och utanförskap. Mycket förenklat skulle utvecklingen kunna delas in i tre historiskt överlappande faser. De karaktäriseras inte främst av en viss tidsperiod utan av dess olika sätt att föreställa sig medborgarskap och de initiativ som tas av olika samhällsaktörer.

theater1334818326393
Tre historiska faser

Under antikens demokratier, liksom senare i en del självständiga städer med mer eller mindre demokratiska styrelseskick under medeltid/renässans, var antalet delaktiga medborgare starkt begränsat. Alla beslutsföra medborgare kände till varandra och kunde mötas för beslut i den första fasen. Det var då nödvändigt att manifestera den minoritet som betraktades som fullvärdiga samhällsmedlemmar. Den antika halvcirkelrunda amfiteatern ger exempelvis bilden av att alla har en likvärdig plats, men vänder också tydligt ryggen mot den majoritet som då inte hade rätt att föra sin talan. (Kouzelis 1986)

Den andra fasen karaktäriseras av ett samspel mellan nationalstaternas framväxt och framväxande massproduktion och massmedier. (Anderson 1992) Medborgarna kunde med dessa förändringar i människors relationer också uppfattas som en anonym och enhetlig massa. Planerare och politiker började betrakta sig som representanter för ”samhället”, samtidigt som företrädare för ekonomisk makt kunnat göra sig osynliga och anonyma bakom universella kunskaper, så som juridik och ekonomi. ”Att vara men inte synas” var till exempel Wallenbergs motto. Den modernistiska arkitekturen kom till viss del att manifestera denna nya syn på medborgaren. Dess medborgarideal byggde på att socialt, historiskt och geografiskt grundade sammanhang tonades ner. Den ”nya människan” skulle frigöra sig från sina kulturarv (Jadelius 1987).

I denna fas fokuserar politik, planering och samhällsutveckling i allmänhet på ekonomisk tillväxt i ett land, en nation. Endast utifrån nationalitet definieras medborgaren, samtidigt som det i samma andetag kan sägas att ”alla ska va’ med”.  Det har efterhand blivit uppenbart exempelvis att inskränkt nationella tillväxtideologier leder till sociala, ekologiska och ekonomiska kriser i global skala. Följaktligen ifrågasätts staternas förmåga att ensamma hantera den stora omställning som krävs.

Allt fler debattörer och forskare från olika discipliner har börjat lyfta fram bilder, som sammantagna skulle kunna karaktärisera en sedan en tid pågående tredje fas. Med globalisering minskar staternas möjligheter att planera och kontrollera, samtidigt som det blir uppenbart att alla aktörer borde agera med stort ansvar för såväl vår vällevnad som överlevnad. Föreställningar och teorier om medborgerlighet kommer därför allt mer att präglas  av samhällelig och kulturell komplexitet. Ett stort antal teoribildningar och begrepp har lanserats, som på olika sätt ger nya perspektiv på vår framtids demokratiska möjligheter och nödvändigheter.

Denna pågående fas karakteriseras kanske bäst av att ”government” förskjuts mot ”governance”. Medborgerlighet har visserligen aldrig varit någon enkel företeelse, men nu vidgas förståelsen med begrepp, som till en början tävlar om sanningsanspråk för att alltmer ses som berikande perspektiv. Insikten, att en ny mycket mer komplex syn på medborgarskap krävs, får således också konsekvenser för hur vi ser på begrepp och samhällsteorier.

Stora fundamentalistiska berättelser eller belysande perspektiv

De stora teorierna eller de stora berättelserna kanske har spelat ut sin roll. Den ena berättelsen kan inte ersättas av den andra. Det moderna globaliserade samhället kräver istället en medvetet komplex och pragmatisk reflektion, där olika teorier växer fram både för att förstå och för att hantera en sammanflätad värld av storskalig planering. Perspektiv, menar jag, kan då bli en hjälp för att se att de olika teorier, som växer fram som svar på pågående omvandling, inte kan vara sanna helt och fullt. Med ett perspektiv kan en aspekt belysas, samtidigt som andra sidor görs osynliga.

I denna korta text finns endast utrymme för ett fåtal exempel på den tredje fasens nya perspektiv på medborgarnas demokratiska roller och åtaganden. Genom begreppet ”offentlighet” har exempelvis Jürgen Habermas hjälpt oss att förstå de intellektuella processer som fortgår i samspel mellan olika former av massmedier och fysiska mötesplatser. (Habermas 1984) Med hjälp av Bruno Latours Actor – Network – Theory får man förståelse för att varje teori, liksom alla former av berättelser, transformeras så att de tjänar en viss aktörs intressen. Det innebär att det utvecklas varianter av en teori utifrån olika aktörers intressen. (Latour 1999)

Teorier om sociala rörelser och deras komplexa institutionalisering i organisation, livsstil och vanor har tillfört andra perspektiv (Melucci 1991 och Hodgson 1988). Tillits- och samhällsbyggande (community building) (Putnam 1996), empowermenttransdisciplinaritet kan också ses som nyckelperspektiv i vår tids omställningsprocess. Genom populära begrepp som entreprenörskap kan man se och förstå de medborgarinitiativ som skapar sig utrymme i samhället inom ramen för företagandet, även om begreppet liksom alla de andra färgats ideologiskt.

Ett gemensamt drag för denna tredje fasens perspektiv är att medborgarinitiativ av olika slag initierar och ingår i en medborgerlig samhällelig reflektion, vilket leder till samhälleligt lärande, kunskapsproduktion och till någon form av samhandling, i många fall utan att formella beslut tas (Gibbons et al 1994). När vi talar om planering, när vi talar om politiska beslut, när vi talar om rationalitet behöver vi erkänna medborgarna och deras kreativitet, kraft och förmåga att ta ansvar såväl professionellt som fritt personligt. Det gäller historiskt, i nutid liksom också i framtid.

Det kulturarv och de traditioner vi har att förvalta speglar denna förmåga att ta ansvar. Den diskurs och de dialoger som pågår i nuet ifrågasätter våra institutionaliserade normer och tänkesätt, men de mobiliserar lika ofta till försvar av det bestående.

Denna nu pågående tredje fasen kan å ena sidan ses som en konsekvens av utvecklingen (Hans Abrahamsson 2012), och är därmed främst reflexiv (Ulrich Beck 2005). Å andra sidan kan den också ses som en medveten rekonfigurering (Richard Normann 2001) eller omgestaltning (Jenny Stenberg et al 2012). Att bli varse denna dubbla karaktär skulle kunna bygga en bro mellan humaniora/samhällsvetenskap och planeringsverksamhet av olika slag. Förståelsen av medborgerlighetens mångfald av perspektiv gör det möjligt att tänka planering, utveckling och stadsbyggande på nya sätt.

Nya mentala bilder/tankefigurer
Galatabron i Istanbul manifesterar kulturarvet med ett rikt folkliv och som turistfälla
Galatabron i Istanbul manifesterar kulturarvet med ett rikt folkliv och som turistfälla

Vi behöver nya starka mentala bilder både av effektivitet och estetik vid sidan av de gamla vi ärvt från exempelvis militär organisering, renässanskonst och industriell massproduktion. Först då våra tankefigurer på allvar tar fasta på kunskapandet och den breda medborgerliga kreativiteten kan stadsplanering och gestaltning skapa en levande och fortgående samhällelighet. Då kan vi också hitta inspiration även i äldre av modernismen förbisedd eller nedvärderad arkitektur.

När vi i planeringssammanhang vill inkludera medborgarinitiativ, måste vi också acceptera att initiativ underifrån kortsiktigt kan te sig destruktiva och ansvarslösa. De speglar de maktförhållanden och de möjligheter att agera som står till förfogande. Ser vi tillbaka bara ett tiotal år finner vi att initiativ som tagit formen av protester och demonstrationer, i efterhand ofta betraktas som både betydelsefulla och ansvarsfulla.

Khajubron i Isfahan med tehus intill vattnet nedströms
Khajubron i Isfahan med tehus intill vattnet nedströms

Enligt min erfarenhet förutsätter den moderna verkligheten att alla, såväl individer som organisationer uppträder medborgerligt utifrån sina konkreta, historiskt och geografiskt givna förutsättningar. Ett sådant komplexitetsperspektiv ger möjligheter att lyfta fram de faktiska ekonomiska makternas ansvar och göra strukturerna synliga, utan att bortse från den historiska betydelse de nationella statliga demokratierna har haft och fortfarande har. ’Alla’ bör således kunna ställas till svars lokalt, nationellt och globalt.

Ponte Vecchio med butiker och "privat" inomhusbro, Florens
Ponte Vecchio med butiker och ”privat” inomhusbro, Florens

I praktiken innebär det att såväl engagerade forskare, planerare och lokalt anställda som entreprenörer och vanliga boende kommer att göra sig delaktiga som svar på händelser i samhället, vare sig myndigheter och företag önskar det eller ej. Möjligheten är stor att hantera vår tids stora utmaningar demokratiskt med stöd i olika former av inbjudet deltagande, om denna respekterar och även uppmuntrar medborgerliga initiativ av mångahanda slag. Många gånger krävs särskilda resurser, särskilda projekt och särskilda mer neutrala mötesplatser för att göra detta möjligt. Först då tas den kunskap och energi som medborgarna representerar också till vara i samhällsutvecklingen.

Referenser:
Anderson, Benedict (1992) Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning. Daidalos, Göteborg
Asplund, Johan (1985) Teorier om framtiden. Liber förlag, Stockholm
Asplund, Johan (2002) ”Metaforer” i Avhandlingens språkdräkt. Korpen, Göteborg
Bauman, Zygmunt (2012) Collateral Damage. Social ojämlikhet i en global tidsålder, Daidalos, Göteborg
Beck, Ulrich (2005) Den kosmopolitiska blicken. Daidalos, Göteborg
Kouzelis, Athanasios (1986) Byggstenar för en fritidsarkitekturens praxeologi. Diss Chalmers, Göteborg
Gibbons et al (1994) The new production of knowledge. The dynamics of science and research in contemporary societies. SAGE Publications, London
Hodgson, Geoffrey (1988) Economics and institutions. Polity Press, Oxford
Jadelius, Lars (1987) Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur. Diss. Chalmers, Göteborg
Latour, Bruno (1999)”On recalling ANT” i Actor Network Theory and after. Blackwell, Oxford
Meluzzi, Alberto (1991) Nomader i nuet. Sociala rörelser och individuella behov. Daidalos, Göteborg
Normann, Richard (2001) När kartan förändrar affärslandskapet. Liber ekonomi, Malmö
Putnam, Robert D (1996) Den fungerande demokratin. SNS Förlag, Stockholm
Tostrup, Elisabeth (1999) Architecture and Rhetoric. Andreas Papadakis Publisher, London
Sack, Robert (2003) A geographical guide to the real and the good. Routledge, New York