Artikel publicerad i Människan står i tur. Red. Finn Werne, Chalmers 1982

Timmerkarlar, storsnickare och allmogebygge
Det mesta som över huvud taget byggdes i Sverige till slutet av 1800-talet byggdes på landsbygden, eftersom nästan alla bodde där. Och nästan alla hus var byggda i trä, både på landet och i städerna. En stor del av byggnadsarbetet hjälptes man åt med och man bytte arbetsprestationer med varandra. 1)

Bland mycket annat, förutom att sköta åkrar, skog och djur, skulle en duktig bonde också kunna bygga hus. ”Seden var att alla jordbrukarsöner skulle lära sig timra och även något snickra och smida. Kunde en yngling inte annat än grovarbeta, så betraktades han med lågt värde.” 2)

Hantverkare anlitades framför allt vid bostadsbyggen. Dessa var främst timmermän, särskilt duktiga timmerkarlar, med ett litet jordbruk eller något annat som huvudsyssla. Husbygge vari de flesta bygder inget att försörja sig på. 

Ibland nådde de dock långt utanför sina bygder och utvecklade sitt kunnande till stor förfining inom bondesamhällets ramar. Dessa duktiga storsnickare, som de kallades i Norrland, var ofta kunniga som byggledare, snickare och bildhuggare i en person. ”Från grova timmerkonstruktioner till konstmässiga ornamentsskulpturer var dylika mästare hemma i träarbete.” 3)

Det kunde dröja lång tid innan former ur feodalklassens stilideal slog igenom bland storsnickarna i Ångermanland. Bygdemästarna använde således barockformer och barockmotiv ännu under andra hälften av 1700-ta1et. Rokokon ”uppträder här och var som en nyhet vid början av 1800-talet och när de nya motiven äntligen får hemortsrätt blir de nästan alltid blandade med äldre till en komposition, kännetecknad av fantasi och estetisk humor, av frihet från schablon. Det är sättet att uppfatta och förstå – eller missförstå – de använda motiven och sättet att sammanställa dem, som skapar möjligheten att urskilja bestämda konstnärsprofiler. 

Ibland kunde murare och timmermän leva av att bara bygga hus men det var endast i de största städerna. Städernas timmermän kom för det mesta från landsbygden runt städerna eller som säsongsvandrande arbetare, t ex från Dalarna. De var bärare av allmogens byggnadskunnande sådant det utvecklats inom traditionen. Allmogen tillägnade sig kunskaper om material och husbygge genom att delta i byggandet, genom den muntliga kunskapsförmedlingen och genom att iaktta uppförda hus. Skickligheten gick så också i arv från far till son. 

Murarnas yrkeskunnande hade inte på samma sätt utvecklats inom allmogens traditionella bygge. Deras kunskaper hade i Sverige utvecklats för kyrkans och adelns bygge. Till de stora kyrkorna och palatsbyggena krävdes ett annat kunnande än det som hörde till allmogetraditionen, där murarkonsten inte omfattade så värst mycket mer än skorstenar, spisar och källare. Stockholm, som var den helt dominerande svenska staden ännu på 1830-talet med mellan en tredjedel och en fjärdedel av hela stadsbefolkningen, var också ett centrum för utbildningen av murare. De kunde inte lära sig sitt yrke på så värst många andra orter med tanke på hur lite stenhus som byggdes utanför Stockholm, Göteborg och Malmö.

Yrkesutbildningen formaliseras med skråsystemet
I Sverige har skråsystemet funnits sen medeltiden men omfattade till en början ett mindre antal yrken. Samtidigt som kungamakten strävade efter att föra samman hantverkare till städerna, oftast mot deras vilja, utvecklades efter hand ett gemensamt intresse mellan kungen och de skråorganiserade hantverkarna gentemot det allmänt utbredda kunnandet. Bönhaseri, d v s fri yrkesutövning, förbjöds och bestämda gränser för vad var och en fick syssla med sökte upprätthållas. Kungen kunde dock fritt anställa folk och adeln hade rätt att ha s k försvarskarlar eller årsanställda. I och med att man sökte monopolisera yrkeskunnande inom ett skråämbete måste nyrekryteringen ges fasta former. Yrkenas fortlevnad kunde inte garanteras genom arv från far till son, därtill var cirkulationen för omfattande. 

Ordet ”skrå” syftade ursprungligen på det pergament, på vilket ”stadgarna” eller förordningarna” var skrivna. Dessa stadgar, som reglerade hantverkarnas inbördes förhållanden, finns i ett stort antal bevarade för de flesta hantverk. De äldsta kända i Sverige utfärdades under 1300- och 1400-talen. 

Ett mästareämbete eller gille, som det även kallades, sammanslöt yrkesutövare inom en stad eller ett visst område. Varje ämbete utfärdade sina egna stadgar men som grund för dessa utformades av kungen allmänna skråordningar, 1621, 1669 och 1720. 

De olika orternas och yrkenas särprägel gav utrymme för relativt stora skillnader när det gällde yrkesutbildningen och de krav på yrkesskicklighet som ställdes för att få utöva yrket. För att inskrivas som lärling krävdes att föräldrar eller målsman skrev på ett kontrakt och lärlingen ställdes under husbondevälde under hela sin kontraktstid. Efter tre till fem år fick han i allmän het utföra ett gesällprov, som skulle godkännas av ämbetet. Gesällen kunde sedan bli mästare och därmed vinna burskap vid stadens rådstuga, om ”han redeligen och väl lärt sitt handtverk och njuter vittnesbörd om sitt ärliga förhållande och till det ringste arbetat ut- eller inrikes för gesäll uti tre år, med mindre än andra viktiga skäl därtil voro, och borgmästare och råd tillika med ämbetet finna honom duglig och i sitt handtverk svarsgod.” 5)

Byggandet i Sverige var långt in på 1600-talet, inte ens i städerna, av den omfattningen att speciella yrkesgrupper kunde försörja sig på det. Därmed var också renodlade byggnadsyrkesskrån sällsynta. De yrkesuppgifter som målare, plåtslagare, smeder, snickare och timmermän hade på sin lott var oftast av annat slag än husbygge och underhåll av hus. De skulle exempelvis tillverka färg, måla porträtt, tapeter, vagnar och möbler. Det kunde vidare bestå av harnesktillverkning, båtbyggande, möbelsnickeri m m. Denna verksamhet betraktades som svårare än det i de flesta fall grövre och tyngre byggandet. Landsbygdens bönhasande hantverkare kunde många gånger vara väl så kunniga på att resa och timra hus. Yrkenas andra uppgifter blev av dessa skäl de som präglade gesäll och mästarprov. En målaregesäll i Stockholm skulle till exempel måla ett krucifix, en snickare skulle utföra ett skåp o s v. 

Eftersom förutsättningarna i landets olika delar var så olika, så kom också byggnadsyrkenas organisationer att utvecklas mycket olika i olika städer och landsändar. Inom korsvirkeshusområdena utvecklades timmermansyrket tidigt till ett mer specialiserat byggnadsyrke. Där var skogfattigt och allmogen handskades inte med virke i vardagslag. I Stockholm, Göteborg och Malmö kunde murarna som annars mest murat skorstenar och spisar alltmer arbeta med nybyggnad. Murarnas skråordning i Stockholm är också i första hand utformad med tanke på husbyggandet. Den som ville bli mästare skulle exempelvis, enligt 1669 års  skråordning, ha arbetat som gesäll minst sex eller åtta år, ”emedan murmästareämbetet är icke så lätt som en del andra ämbeten att lära, har ock stora svårigheter med sig, och kunde det inte skada, om gesällen något hade rest.” 6) I synnerhet måste den blivande mästaren kunna läsa, skriva, teckna och räkna.

Han skulle därutöver utföra ett arbetsprov, som kunde bestå av ”ett helt hus eller en vacker trappa eller ett vackert valv eller ock vackert golv till att nätt foga”, samt ett mästerstycke, vilket skulle bestå av vissa i skråordningen angivna ritningar. 7) Detta skulle sedan besiktigas och godkännas av ämbetet och ”hovarcitecteuren”. Där föreskrevs sedan att ”unga mästare skola, se dan de mästare blivit, själva först några år med sina händer ar beta, på det att deras gesäller och pojkar sig desto bättre lära måge och byggherrens arbete så mycket bättre bliva gjort.” 8) 

Från mitten av 1600-talet inträffade dock förändringar som långsamt skulle skapa nya villkor för byggnadsyrkena. Sverige framträdde alltmer som krigförande stormakt med en genomgripande administrativ utveckling såväl på riksplanet som i fråga om huvudstadens styrelse. Huvudstadens administrativa tillväxt krävde insatser från en rad yrkeskategorier. Samtidigt påbörjades en intensiv privat byggenskap med adeln och det förmögna borgerskapet som främsta byggherrar. 

Herrarna ville leva upp till de kontinentala förebilder de fått under de svenska härtågen i Europa. De var då också tvungna att kalla in utländska arkitekter, men också hantverkare som murare, målare och timmermän, speciellt från Tyskland. 

Före denna tid var speciellt stadstimmermännen fattiga säsongsarbetare med mycket svag skråorganisation och landsbygdens snickarkunniga utförde allt som oftast arbeten i städerna i strid med skråstadgan, vilket stämplades som ”bönhaseri”, men sågs då ofta mellan fingrarna av magistraten. Någon skråmässig  utbildnings- och rekryteringsgång lärling – gesäll – mästare fanns inte. Timmermännen rekryterades tillräckligt kunniga från landet, men i och med det stora stenhusbyggeriet blev kraven på stadstimmermännen mer speciella och vissa timmermän framträdde som ledare. Dessa utvecklades till mästare vid sidan av timmermännen, som då inordnades under den gängse rubriken gesäller, även om lärlingar inte fanns. Tillsammans med de inflyttade tyska timmermännen omvandlades timmermansämbetet till ett byggmästareämbete. De var nu mer administrativa ledare av ett större antal timmermän. En del murmästare blev likaså medlemmar i byggmästareämbetet. Byggmästarebegreppet kom så att spridas i Sverige med denna betydelse från att ha varit ett kommunalt lekmannauppdrag eller en benämning på ett tillfälligt arbetsledande uppdrag på en murare, timmerman eller annan byggnadskunnig person.

Fria konstnärer bryter sig ur skråtvånget
Skråväsendet hade sin starkaste förankring i Tyskland. De svenska skråstadgarna var uppbyggda efter tysk förebild, gesällvandringarna ställdes för det mesta till Tyskland och de inflytta- de mästarna och gesällerna var också oftast tyskar. Denna anknytning till Tyskland betydde att tysk stil korn att spela en påfallande stor roll. Under sextonhundratalet stämde det också väl överens med de svenska beställarnas önskningar. Genom trettioåriga kriget fick Sverige starka intressen i Tyskland och där lärde sig den krigförande svenska adeln att finna förebilderna för sin livsföring, både i stil och överflöd. Hantverkets estetiska kunnande byggde i stor utsträckning på tradition, som förmedlades inte bara i utbildningssystemet utan även genom de verktyg, mallar och ritningar som gick i arv i en verkstad. Det skråmässiga hantverket framstår i stilhänseende som konservativt, men det uteslöt inte alls en stilmässig förnyelse. Gesällerna skaffade sig erfarenhet av vad nytt som hänt på sina gesällvandringar. De höll sig ofta med gravyrförlagor och tryckta handböcker från kontinenten. Den mest betydande förändringsfaktorn blev adelns och det kungliga hovets representativa behov att följa med i de olika kontinentala hovens stilförändringar och storpolitiska maktförskjutningar. 

Förutom den direkta ”införskrivningen” av hantverkare, så anlitade hovet och adelsmännen utländska arkitekter och konstnärer, då de representativa kraven översteg både beställarens och de svenska hantverkarnas förmåga och stilkänsla. Portalfiguren framför andra i svenskt konsthantverk under sjuttonhundratalet är Nicodemus Tessin d y. Sveriges blickar vändes då mot Frankrike och Tessin hade flera medel att följa de franska modesignalerna. Han stod ständigt i kontakt med de ledande franska konstnärerna och fick genom dem ideligen anvisningar om, vad modet föreskrev i Paris; hur kungens bord skulle dukas, hur drabanterna skulle klädas, hur trädgårdarna skulle anläggas, hur fester skulle arrangeras. Han skaffade gravyrer som kunde ge honom ledning och när gravyrer saknades fick han teckningar.

Ibland var dessa teckningar endast avsedda som råmaterial åt honom själv att arbeta efter, ibland var de direkt beställda för att tjäna som förlagor åt svenska hantverkare. Många och omfattande resor utomlands, främst då till Paris, blev nu också ett viktigt inslag för att hålla sig á jour med modets utveckling. 1697 härjades slottet Tre Kronor svårt av brand. Det blev ett tillfälle för hela slottets nydanande efter den nya tidens kosmopolitiska krav. Nicodemus Tessin d y fick uppdraget att leda bygget av ett helt nytt palats, som först 1754 stod klart för inflyttning.

Utsnitt av en plansch i Wienerisches Arkitekturkunst. Denna mönsterbok, tryckt i sin första upplaga 1686, användes exempelvis av en snickeriverkstad i Hudiksvall på 1700- och 1800-talet.

Detta mäktiga arbete drog till sig en stor del av landets konst- och byggnadshantverkare och blev en betydelsefull utbildningsplats för dessa. Men betraktar man tidens byggande och konsthantverk i övrigt får man enligt Hernmarck, ett starkt intryck av att slottsbyggets stilförändrande betydelse inte bör överdrivas. Skråhantverket levde sitt liv och det accepterade det nya modet med den försiktighet som naturligtvis bestämdes av dess vanliga köpare bland borgare och allmoge. Endast i manufakturerna kan man se en direkt påverkan från de kungliga beställningarna till en mer allmän produktion. 9)

Bland hantverkarna har tidigare inte synts någon uppdelning mellan gestaltande konstnärer och utförande hantverkare. Till och med porträttmålarna var organiserade tillsammans med övriga målare i Conterfeije- och Målareskrå såvitt de höll sig med lärlingar och gesäller. Även de stora medeltida svenska målarna, som t ex Albertus Pictor, var skråmålare. 

De för slottsbygget inkallade franska konst- och ornamentsmålarna behövde svensk hjälp. Men dessa behärskade vare sig den efterfrågade tekniken eller estetiken. Fransmännen ansåg det därför nödvändigt att söka utbilda sådana och detta skedde till en början under de långa vinterkvällarna. Här var alltså bör jan till Kungl. Ritarakademien, som blev officiell 1735 på initiativ av C G Tessin och senare fick namnet Kongl Målar- och Bildhuggarakademien. Likställigheten mellan konstnärer och hantverkare började med det nya akademiväsendet att brytas. Till exempel krävde bröderna Pasch att befrias från att betala de utgifter som varje borgare var skyldig att betala och ansåg sig för goda för att räknas som ämbetsmålare. De ville betraktas som konstmålare, något som dock inte hindrade till exempel Johan Pasch att ha verkstad i Stockholm och ibland delta där med att måla vagnar och liknande.  

Teckning av Jean Berain, förlaga åt de svenska hantverkarna vid dekoreringen av en 1696 beställd galakaross. Nationalmuseum.

De försökte alltså etablera sig som ”frimästare” och bryta sig loss från skråtvånget. De fria konsterna sanktionerades officiellt år 1773 med en omorganisation av akademien. I statuterna slogs då fast ”att icke någon av dess ledamöter vid utövandet av dess konst må tvingas med de band, som skråordningen åtfölja eller av skråämbeten kunna förmenas att publika verk och enskilda personer betjäna. Även skola alla konstnärer, som äro av akademien, vara befriade ifrån alla slags utgifter till staden och sådana som endast böra vara burskap och borgerlig näring följaktliga.” 10) Sveriges första skola för hantverkare lyfte alltså sina elever ur hantverkets organisation och utbildningsväsen och såg sig snart stå ovan hantverket som sådant. 

Arkitektyrket däremot växte i Sverige inte fram ur hantverket utan var istället redan från början ett yrke ovan hantverket, en kungens och adelns ställföreträdare i estetiska frågor. 11) Någon arkitektutbildning med lärlingar och gesäller har därför aldrig funnits i Sverige. Även om bygg- och murmästare ritar förnäma hus och leder stora byggen, blir de som yrkesgrupp kvar inom borgerskapet – de blir aldrig ledande inom hovets smakfrågor – vilket är arkitektens uppgift. 

Arkitekten utbildar sig främst vid hovet och genom resor till ledande smakcentra i Europa. Arkitekter utses också för att som överintendenter och stadsarkitekter övervaka stadens och statens byggande. Sedan yrket hade stabiliserats med en grupp väl förankrad, med några som betydande ämbetsmän, började de ge en viss utbildning på sina kontor. Först Jean de la Vallée, sedan mer organiserat av J E Carlberg. I och med konstakademins bildande avses att där utbilda arkitekter i likhet med utlandet, men det dröjer till 1780-talet innan Olof Tempelman som dess första professor i arkitektur kommer igång med arkitekturundervisningen. Arkitekten befrias så också helt från skråtvånget och kunde fritt åta sig uppdrag. Arkitekturen betraktades i konsekvens med detta, vid denna tid, som en av de fria konsterna.

Handböcker frigör kunskapen från själva arbetet
De nationalekonomiska idéer som dominerade svensk politik från mitten på 1600-talet och in på 1800-talet brukar sammanfattas i begreppet merkantilismen. Handelsbalansen ställdes i centrum och de svenska näringarna skulle skyddas och gynnas av staten. Först och främst var det manufakturerna som intresset riktade sig emot, men även inrättandet av konstakademin kan ses i det perspektivet. Införskrivning av utländska konstnärer betraktades som en nationell utgift och borde ersättas av svenskt arbete. 

Utsnitt ur en av den stora Encyklopediens planscher.

Samtidigt med att järnhanteringen hade skapat brukspatronerna, en ny produktivt bildad överklass vid sidan av de traditionellt aristokratiskt lärda, hade adelns ställning förändrats. Reduktionen hade år 1700 resulterat dels i att adelns jordegendomar kraftigt reducerats men också att de koncentrerats till säterier med stordrift på de bördiga slätterna. Tidigare betydde en adlig markegendom i stor utsträckning rätt till skatten från bönderna på den mark de ”ägde”, men nu bosatte de sig på sina gods och drev själva jordbruket. Adeln blev en klass med i trängre mening produktiva uppgifter, men blev å andra sidan mindre disponibla för ämbetsmannauppgifter i Stockholm. 

Detta är kanske en förklaring till att merkantilismen i Sverige hade så starka förbindelser med det naturvetenskapligt-tekniska intresse som kom att dominera det svenska 1700-talet. Detta intresse utvecklades vid sidan av det traditionella och konservativa skråsystemet. Det utbildningsmonopol som skråsystemet sanktionerade för de flesta produktiva uppgifter kan sägas ha brutits av böckerna och boktryckarkonsten. Visserligen var även överklassens bildningsresor av väsentlig betydelse men böckerna skapade nu ett teoretiskt kunskapsmaterial, som blev allmänt tillgängligt för de läs- och språkkunniga, ”bildade” klasserna. Till exempel kunde en prästson som J E Carlberg via en fortifikationsutbildning vidareutbilda sig med hjälp av tillgänglig europeisk litteratur till en av Sveriges ledande arkitekter. 

Till att börja med av handlar denna litteratur i första hand aristokratisk lärdom, dvs konst och passivt vetande, men i och med den franska Encyklopédie des Arts, Sciences et Metiérs, som publicerades i Paris med Diderot som huvudförfattare 1751-1765, görs även hantverket allmänt tillgängligt. Med text, teckningar och planscher förmedlas där arbetets värld. Maskiner avtäcks, arbetsprocesser analyseras, som av tradition tidigare bevarats som skråhemligheter. Vägen var därmed öppnad för en helt annan arbetsorganisation som på gott och ont skulle omvandla världen. 

Redan J E Carlbergs undervisning vid Stockholms Stads Architects Contoir visar dessa nya drag i bildningssträvandena. Utan något direkt brott med den aristokratiska skolning, som varit arkitektens, uppvisar hans ”Förteckning på några stycken eller dehlar, hwaruti hädanefter tienlige ämnen i Stockholms stads architect contoir komma at underrättas och läras.”, 1740, ett utbildningsprogram för arbetsledaren, teoretiskt kunnig i allehanda praktiska och funktionella frågor. Hantverkaren ses ej längre som den inom sitt yrke mest kunnige utan med sin beläsenhet skall arkitekten även vara den som bäst behärskar allt  utom det manuella arbetet. Byggmästararkitekten och ämbetsmannaarkitekten blir de som tar över men också i olika mån för vidare traditioner från stormaktstidens hovarkitekter och skråhantverkare. 

Dessa bär inom sig den dynamik och den spänning som sedan 1800-talet främst uppvisar. Å ena sidan står där ämbetsmannen med sina krav på smak, ordning och kvalitet och å andra sidan byggmästaren, som hävdar den individuella friheten, företagsamheten och det produktiva kunnandet. 

Befruktad av denna spänning växer en rad nya skolor fram, som alla har sin utgångspunkt i hantverket eller slöjderna, som man i ett ord sammanfattade både hantverk och mer industriell produktion.

Tekniska skolor och slöjdskolor för arbetare
Akademins utbildning betonade, till skillnad från Carlbergs arkitektskola, länge stilfrågor, teckning och ritning. Så sent som 1839 framhåller Fredrik Blom, som övertagit ledningen för akademins arkitektundervisning på 1820-talet i en skrivelse till Kungl. Maj:t att ”I denna Sveriges enda byggnadsskola ingen undervisning i byggnadskonstens praktiska och teoretiska delar ännu gavs.”  13) Eftersom den vände sig till ”därtill ägnade ynglingar”, som inte hade något praktiskt hantverkskunnande, så ställdes tidigt krav på en komplettering med teknisk och praktisk skolning. År 1798 hade ”Mekaniska skolan” inrättats under akademins ledning, men med de motsägelsefulla uppgifter den givits fick den ingen större betydelse för byggandets utbildnings behov. 

Den kom dock att få utgöra en grund för Teknologiska institutet, som inrättades 1825 ”ett tekniskt och mekaniskt centralinstitut för praktisk undervisning i vad som för manufakturer och en del hantverkerier erfordras.” 14) ”Undervisningen skall i allmänhet vara mer populär och praktisk än strängt vetenskaplig” 15) heter det i 1826 års stadgar. Den omfattade under de första årtiondena elementära kurser i matematik, fysik, kemi, ritning och hantverksmässiga övningar som färgning, garvning, metallarbeten, tillverkning av konstgjorda blommor. 

1830 erkändes institutet till och med enligt kungligt beslut rätten att utfärda gesällbrev. Först 1848 höjdes skolan till en högre teoretisk nivå med krav på förkunskaper i matematik och främmande språk. 

Chalmerska Slöjdskolan, som öppnades 1829, fick från bör jan en något annorlunda uppbyggnad. Skolan som inrättades med donationsmedel kom redan tidigt att få en teoretiskt vetenskaplig läggning. Men till skolan hade fogats en lägre avdelning, där de som hade bristfälliga förkunskaper kunde komplettera, samt en söndags- och aftonskola för lärlingar och gesäller.

Vid mitten av 1800-talet blev just söndags och aftonskolan för lärlingar och gesäller den modell som på enskilt initiativ med donationer eller genom slöjdföreningar togs upp på många håll. Visserligen hade hantverkarna i flera städer själva tidigare tagit initiativ till skolor, men de avsåg enbart ämnen som läsning, skrivning och kristendomskunskap. De tekniska söndags- och aftonskolorna inrättades i flera fall med stöd från hantverkets organisationer, men lika ofta kunde motståndet vara starkt mot skolor med praktisk undervisning. De sade sig exempelvis i Stockholm ”ha omöjligt att förstå att några lärare vid en slöjdskola skulle bättre än mästarna utöva omkring 60 särskilda hantverk, som i huvudstaden allena idkas.” 16) 

Denna undervisning undergrävde skråväsendet och de olika uppfattningarna hade troligen sin grund i den splittring mellan moderna företagare och mindre hantverkare, som efterhand trängde in i hantverksföreningarna. Kännetecknande för denna skolform var dock att den sågs som ett komplement till skråsystemets traditionella utbildningsgång, trots att denna vid 1800-talets andra hälft knappast fungerade. Lärlingar eller gesäller skulle efter arbetet på kvällen eller på söndagsförmiddagen följa undervisningen i något eller några ämnen efter eget val och skulle därmed, vilket var viktigt, inte få några löneavdrag. 1874 hade åtminstone arton sådana skolor inrättats i Sverige med drygt 2 000 elever. 1910 hade skolornas antal vuxit till 68 och nära 11 000 elever deltog då i någon kurs. 

Några av dessa började redan på 1850-talet även ge dagundervisning, senare s k tekniska elementarskolor, vilka tog emot elever som på det ena eller andra sättet kunde livnära sig trots heldagsstudier. Även om man kan konstatera en hel del likheter mellan dessa, både vad gäller syfte och innehåll, så, kom de att utvecklas med avsevärda särdrag. I och med att staten på 1870-talet började stödja dessa, strävade de att inordna dem i ett enhetligt system. Detta mötte motstånd, främst från Chalmers och de två slöjdföreningarnas skolor i Stockholm och Göteborg. Chalmers ville naturligt nog inte degraderas till teknisk elementarskola utan ansåg sig mer i paritet med Kungliga Tekniska Högskolan, f d Teknologiska institutet. Långt vidare ambitioner än dessa hade även slöjdföreningarna. Med sina omfattande estetiska inslag hade de en särställning i Sverige som från stat och näringsliv nu mötte föga gensvar. 

Vid sekelskiftet hade läget stabiliserats för Chalmers, som nu hade delats i en lägre skola – en teknisk elementarskola – och en högre, som tävlade med KTH om att bli betraktad som ledande tekniskt vetenskaplig skola i Sverige.

Slöjdföreningarna som hade bildats i Stockholm 1845 och i Göteborg 1846 hade som främsta syfte att starta och bedriva undervisning för arbetare med både en konstnärlig och teknisk ambition. Deras utveckling är betecknande och förtjänar särskild uppmärksamhet. ”Den grundtanke som genomgår wår tid är att alla menniskor skola blifwa delaktiga af det upplysningens ljus, som sprider sina strålar öfwer jorden, att alla samhällsklasser skola deltaga i det civilisationens stora arbete, hvars syfte är ma teriens besegrande och slägtets förädling. Det är numera ej nog, … att naturforskaren uppdagar naturens hemligheter och upptäcker nya, aldrig förr anade werldar;… äfwen arbetaren måste tillegna sig den allmänna bildningens frukter, och lära sig att med konst, och, om jag så får säga, på ett förandligadt sätt bearbeta de råa ämnen, som hämtas ur jordens sköte till föremål för nytta och nöje. Det är arbetaren, ledd av wetenskapens slagruta, som skall bringa skatterna i dagen och sålunda öppna ett nytt tidehwarf för Norden. För detta ändamål … har äfwen denna skola blifwit inrättad.” säger magister C J Meijerberg vid årsavslutningen vid Slöjdföreningens skola i Göteborg 1853. 17) 

I Göteborg ter sig utvecklingen rätt lugn. 1882 bildades bland slöjdföreningens medlemmar Tekniska samfundet, med ändamål ”att underhålla och utveckla intresset för byggnadskonstens olika grenar (husbyggnads-, väg- och vattenbyggnads- samt skepps- och maskinbyggnadskonsten”. 18) Den nya föreningen blev samlingsplats för stadens tekniskt intresserade, inte bara inom byggnadskonsten, och gick en storartad utveckling tillmötes, medan däremot i Slöjdföreningen intresset för tekniska ämnen minskades. Konsthantverket fick istället allt fler förespråkare och på 1890-talet vann det alltmer terräng på den tekniska undervisningens bekostnad. 

I Stockholm däremot kom striden mellan dessa riktningar att stå hård redan från skolans start och långt in på nästa sekel. 1879 ändrades dess namn till Tekniska skolan i Stockholm, men behöll sin tyngdpunkt på teckning och modellering. Samtidigt genomfördes en omfattande specialisering och bland annat inrättades en särskild byggnadsyrkesskola. Omläggningen medförde en katastrofal minskning av elevantalet, från 2 400 till 830. Men striden var inte slut med denna reform. Skolan ansågs från en del kritiker framför allt innehålla alltför mycket frihandsteckning. En framträdande och betydelsefull kritiker var undervisningsrådet, tillika skolans inspektör, Nils Fredriksson, en av Taylorismens främsta förespråkare kring 1920-talet. Denna strid ledde först på 40-talet till en omorganisation, med en renodling av den konstindustriella undervisningen sedan byggnadsyrkesskolan nedlagts 1941.

Slöjdskolorna vidgar byggnadshantverkarnas utbildningsmöjligheter
Merkantilismens intresse för handelsbalansen levde vidare under liberalismens och näringsfrihetens epok. Betoningen av export och världsmarknad blev stark på bekostnad av den betydligt svagare ”fysiokratiska” traditionen, som hade tryckt på rationell hushållning och självförsörjning. 

Genomgående var det ”merkantilismens” argument som framhölls vid de tekniska skolornas inrättande, vilket också betydde att byggandet korn i skymundan. L J Wallmark, föreståndare för Teknologiska institutet, skrev 1850 i ett officiellt utlåtande om de tekniska skolornas utbyggnad ”att vi icke som sig bör känna naturprodukterna och deras egenskaper jämte förmånligaste sätten att, vare sig genom inre eller yttre förändring, bringa dem till avsättliga varor på världsmarknaden, eller, med andra ord, att vi icke förmå att genom övervägande kunskaper, smak och konstfärdighet ersätta de förmåner, naturen ymnigare tilldelat andra nationer.” 19) 

Många byggnadshantverkare sökte sig ändå till dessa skolor och i praktiken fick byggandet ett betydande utrymme i alla dessa skolor. Först troligen som en konsekvens av den efterfrågan på kunnigt byggnadsfolk de omfattande och komplexa byggnadsuppgifterna skapade, parat med den omfattande säsongsarbetslöshet, som alltmer drabbade hantverkarna. Efter hand växte också insikten om de nya kraven, men motiverades då ofta med handelns och exportindustrins behov av effektiva och representativa byggnader. 

De tekniska skolorna hade till en början en allmänt teknisk uppläggning, vilket innebar att även elever som skulle ägna sig åt byggande kunde ha nytta av en hel del av den undervisning som bjöds. 1839 hade exempelvis av de 217 elever som då lämnat Chalmers ”egnat sig åt bildhuggeri för husgeråd, två åt byggnadshanteringen, en åt byggnadskonsten, fjorton snickerihantverket, en stolmakerihantverket, en smed” osv. De största grupperna var de som ägnat sig åt handel (45 st) och de som blivit militärer (17 st). 20) Efterhand infördes allt fler ämnen som särskilt avhandlade byggnadskonsten och så småningom inrätta des särskilda utbildningslinjer för byggnadskonst och väg- och vattenbyggnadskonst. 

    Avdelningarna för byggnadskonst vid Chalmers och vid Kungliga Tekniska Högskolan omorganiserades med en avsevärd förstärkning av dess estetiska inslag medan väg- och vattenbyggnad alltmer renodlades, som en tekniskt naturvetenskaplig utbildning. Ser vi till slöjdföreningens skola i Stockholm finner man till exempel i dess elevstatistik att byggnadsyrkena utgjorde ett betydande inslag under hela 1800-talet. Ser vi till skolans undervisning finner vi dock till en början inte mycket av byggnadsteknisk utbildning.

Omslag till en av de många svenska mönsterböcker som utgavs på 1800-talets andra hälft. 

Det var istället ämnen som ”frihandsteckning, linearritning och ornamentsmodellering” som byggnadsarbetarna övade sig i här. Över huvud taget spelar dessa ämnen en betydande roll i de tekniska skolorna fram till första världskriget. Till exempel införde Chalmerska slöjdskolan redan 1845 ”ornamentsmålning och lavering jemte s k klotsritning vid lampsken” under ledning av ”artisten” S L Wahlström och följande år kunde Chalmers erbjuda undervisning i modellering i lera och vax av figurer, ornamenter mm. I 1874 års betänkande om den lägre tekniska undervisningen skriver man till och med att för tekniska söndags- och aftonskolor frihandsteckningen ”med skäl kan anses som det viktigaste läroämnet”. 21) 

De estetiska inslagen i yrkesutbildningen var under 1800-talet jämfört med idag mycket breda och omfattande för både hantverksarbetare och tekniker. Förutom att eleverna fick öva sig i frihandsteckning, modellering, linearritning och fackritning, så var avsikten att de planscher, gipsavgjutningar och föremål som kopierades eller avbildades i dessa övningar skulle utgöra estetiska förebilder.

Samtidigt som eleverna delgavs både ett visst intresse för sina yrkens estetiska frågor och viktiga redskap för att utveckla detta intresse, så fanns här ett aristokratiskt drag. Vad som var smakfullt och stilenligt varpå förhand bestämt av en utbildad ”elit” vars ideal i verkligheten var närapå ett kaos av motsägelser och förvirrande modeväxlingar. Möjligheter att införliva detta kunnande med den folkliga traditionen och erfarenheten begränsades därmed, men detta hanterades ändå betydligt friare än vad denna ledande kulturelit avsett. Eklekticismen blev 1800-talets förkättrade kännetecken och den bildade historicismen dess mera sällan uppnådda ideal.

Näringsfriheten och industrialismen omvandlar byggnadsyrkena.
Hela 1800-talets första hälft var det svenska hantverket ännu i princip organiserat inom skråväsendet. De vid sidan av det traditionella hantverket uppväxande fabrikerna hade dock fått en viss rättslig särställning genom 1739 års manufakturprivilegier och hallordning. Gränsen var flytande och i praktiken tillämpa des den regeln, att de hantverk, som tidigare varit skråbundna, fortfarande betraktades som skråhantverk, medan de övriga fick utövas under hallrätt, även om de utövades som hantverk. Kompetenskraven var lindrigare än inom skråna och hallrätten utvecklades till ett vidlyftigt dispenssystem, då Kommerskollegium begagnade detta i egenskap av tillståndsmyndighet i dess strävan efter näringsfrihet. 

De under hallrätten utvecklade verkstäderna och fabrikerna hindrades i sin vidare utveckling av skråsystemet. En annan betydande förändringsfaktor var den på landsbygden utvecklade hemslöjden med sitt förläggarsystem. Efter en period av häftiga politiska strider, där framför allt Stockholms hantverkareämbeten gjorde hårt motstånd, togs 1846 det avgörande steget mot näringsfrihet i Sverige. Landsbygden jämställdes nu med städerna i fråga om rätten att anlägga hantverksverkstäder och fabriker. För att få rätt att idka hantverk med hjälp av anställda gäll de nu i första hand vissa allmänna kompetenskrav, nämligen att vara svensk medborgare, råda över sig själv och sin egendom, äga god frejd, kunna skriva läsligt och räkna de fyra räknesätten i hela tal samt att ha begått nattvarden. Mästarprovet hade bibehållits för en rad hantverk, bland annat för bleckslagare, kakelugnsmakare, målare, smeder, snickare. 

Bygg- och murmästare skulle istället för mästarprov ”styrka sig hava nöjaktigt verkställt något väsentligare byggnadsarbete” samt i vissa fall förevisa intyg om teoretiska fackkunskaper. Mästerskapsprovet skulle nu granskas av ”fem rättskaffens och sakkunnige män” utsedda av magistraten, vilket tidigare varit en av skråämbetenas viktigaste offentligt sanktionerade uppgifter. Kraven på gesällprov avskaffades och i dess ställe skulle nu en sakkunnig och trovärdig person intyga att ”sökanden ägde nöjaktig färdighet och kunskap.” Därutöver infördes den så kallade självförsörjningsrätten, vilken tillförsäkrade varje myndig svensk man och kvinna rätt ”att utan mästerskaps eller burskaps förvärvande, så som försörjningsmedel, med egna händer till avsalu åstadkomma hantverksarbeten eller andra tillverkningar.” 22)

För att ersätta yrkesämbetena föreskrevs nu istället att hantverksföreningar skulle bildas. I dessa var inte bara de tidigare skråbundna yrkena representerade, utan även en hel del tillverkning som tidigare utövats under hallrätt med utpräglad manufakturkaraktär.

Trots detta blev ändå dess hantverksföreningar centrum för hantverkarnas fortsatta motstånd mot näringsfrihetens fullständiga införande. De kom dock efterhand ekonomiskt och därmed även politiskt allt mera i bakvattnet.

Med de nya kommunallagarna 1862 förlorade burskapet sin reella betydelse, då ansvaret för städernas angelägenheter nu utsträckts till stadskommunernas samtliga medlemmar. Vägen låg öppen för den fullständiga näringsfriheten och avskaffandet av de sista resterna av skråväsendet. I 1864 års förordning om utvidgad näringsfrihet föreskrevs inte längre vare sig obligatoriska hantverksföreningar eller fabriksföreningar, mästerskaps tvånget avskaffades och självförsörjningsrätten vidgades. 

Det låg nu helt på frivillighetens väg att bilda organisationer och att delta i dessa. Vägar öppnades för helt nya organisationer och organisationsformer. 

Hantverksföreningarna och de till yrkessammanslutningar omvandlade skråämbetena levde i många fall vidare som frivilliga organisationer. Därutöver tillkom nu de för den vidare utvecklingen mångfaldigt betydelsefullare arbetsgivareorganisationerna och fackföreningarna. Dessa senare bildades dels bland de tidigare oorganiserade fabriks- och grovarbetarna och dels bland de tidigare gesällerna och andra med dessa nu jämställda yrkesarbetare. 

Vissa yrken samlade sig efter hand i breda branschorganisationer, medan andra bibehöll en mera snäv yrkesinriktning, vilka naturligt nog mera värnade om yrkestraditioner och yrkeskunnande. Medan exempelvis målarmästarna ännu är organiserade i yrkesföreningar, så kom timmermans- och murmästarämbetena att uppgå eller överflyglas av de mera allmänt inriktade byggmästarföreningarna.  

Från undervisning av elev målare i marmorering. Foto från Göteborgs skolmuseum. 

Näringsfriheten fick omfattande konsekvenser för byggandet. Den snabba industrialisering som nu släppts fri gav en ökad byggnadsverksamhet och dessutom var näringsfriheten i sig en förutsättning för att denna expansion skulle bli möjlig. Allt detta skedde naturligtvis inte inom byggandet utan omfattande och svåra problem. En spekulation i hus och bygge utvecklades där folk med företagaranda, men utan vare sig moral eller kunnande kastade sig huvudstupa in i byggnadsbranschen. Med näringsfriheten infördes den ordningen att vem som helst utan de minsta restriktioner kunde ställa sig som ansvarig byggmästare. 

Det säger sig självt att yrkesutbildningen blev lidande under sådana förhållanden och påskyndad av den ökade byggnadsproduktionen kom skråväsendets utbildningssystem snabbt att urholkas. Lärlingsbegreppet levde dock kvar, men kom i de flesta fall att beteckna minderårig arbetskraft. De frivilliga lärlingsavtalen och gesällproven som inrättats fick en obetydlig anslutning. Ungdomen tog hellre drägligt betalda rutinarbeten än att binda sig med avtal under husbondevälde och obetydlig lön. Hantverksidkarna i gemen var i högre grad än fabriksindustrin beroende av allsidigt yrkeskunnigt folk. Under närapå ett sekel skulle de komma att kämpa för en lärlingslagstiftning i Sverige, i likhet med vad som genomförts i de flesta europeiska länder. En hel rad av utredningar, betänkanden och förslag har fått se dagens ljus, men utan att något av dem antogs av riksdagen. Genom kollektivavtal har inom flera yrken dock funnits en viss reglering och 1948 slöt arbetsmarknadens parter ett avtal som i Saltsjöbadsandan reglerade lärlingsväsendet i riket.

Svårigheterna inom byggbranschen betonades av dess karaktär av säsongsarbete, dess konjunkturkänslighet och av den konkurrens på arbetsmarknaden som tillgången på relativt byggnadskunnigt folk från landet skapade. Slöjdskolornas utbildning av hantverkare ledde därför återigen till att dessa lyftes ovan hantverkare och arbetare. Bristen på yrkeskunnigt folk ökade behovet av arbetsledare och de som genomgått någon teoretisk utbildning blev oftast ritare, verkmästare eller uppträdde ibland till och med som arkitekter. 

Interiör från verkstaden vid murareskolan i Stockholm. Troligen kring 20-talet.

Yrkesarbetaren avskaffas eller degraderas
För att möta urholkningen av yrkeskunnandet bland arbetare inrättades 1918 lärlings och yrkesskolor med statligt stöd. Avsikten var att dessa skulle verka på grundval av ett lagfäst lärlingssystem, där utbildningen skulle vara obligatorisk. Någon sådan lärlingslag antogs inte men med en kompletteringsreform 1921 fick dessa ändå bli grunden för det yrkesutbildningssystem vi haft under nittonhundratalet. Denna reform innebar att kommunerna även fick bidrag för att organisera den praktiska delen av yrkesutbildningen. 

Omfattningen var till in på femtiotalet relativt blygsam även inom byggnadsyrkena, trots att både verkstadsskolor och så kallade särskilda kurser för arbetslösa, redan vid starten organiserades för snickare och murarlärlingar. Oavsett denna ringa omfattning avspeglar dessa skolor tydligt en ny inställning till yrkeskunnandet. Visserligen hade redan 1874 års betänkande stadfäst en skillnad mellan aftonskolorna för hantverkare och de tekniska elementarskolorna för verkmästare o dyl. Men först med 1918 års reform överväger inriktningen på manuell färdighet.

Kring sekelskiftet var ett flertal arkitekter ledande i utvecklingen av yrkesskolorna. Särskilt Victor Adler, rektor på Tekniska Skolan i Stockholm, som under 18 år från 1890 var inspektör för de tekniska yrkesskolorna i riket. Han deltog också i 1907 års kommittéarbete, vilket lade grunden för yrkesutbildningens formella utformning i 1918 års beslut. Dessa arkitekter, med sin kombination av aristokratisk ämbetsmannabildning och traditionellt praktiskt yrkeskunnande, företrädde en syn på arbetsdelningen, som starkt skilde sig från 20- och 30-talets. De betydande inslag av frihandsteckning och fackritning som slöjdskolorna förmedlat fanns ännu kvar i Adlers förslag, men i den utbildning som genomfördes inskränktes denna avsevärt. Andra yrkeskategorier fick ta över i utredningssammanhang och när det gäller arbetarnas yrkesutbildning var det tillverkningsindustrins män. Nils Fredriksson, överingenjör på en maskinindustri, senare dess styrelseordförande, blev den mest framträdande mannen. Han tillhörde, som tidigare nämnts, också kärntruppen bland dem som verkade för industrins rationalisering i Taylors anda. 23)

Det var först under mellankrigstiden som en rationaliseringsrörelse utvecklades i Sverige med sin tyngdpunkt i Verkstadsindustrin. Fackföreningarna hade vid denna tid lyckats genomföra en arbetstidsförkortning. Att höja arbetets intensitet framstod därför som den centrala frågan för företagen. En rad institutioner, som på olika sätt kunde verka för en sådan rationalisering, hade samtidigt vuxit fram. Sveriges Industriförbund (1910) med konsultföretaget AB Industribyrån (1912) och Industrins standardiseringskommission (1919). Svensk industri var nu mogen att på allvar diskutera och införa de metoder som utvecklats kring sekelskiftet i den amerikanska storindustrin under namnet Scientific Management. 

Med Frederick Taylor ställdes problemet med arbetsintensiteten på en helt annan nivå än tidigare. Det handlade nu om ett helt nytt sätt att styra företagen och behärska arbetsprocessen.

Arbetsledningen skulle nu åta sig ”besväret att samla alla de nedärvda kunskaper och färdigheter vilka hittills varit arbeta rens egendom, och vidare att klassificera och i tabellform utarbeta dem samt att av dessa kunskaper uppställa regler, lagar och formler till ledning för arbetaren i hans dagliga syssla. 24)

Med tids- och rörelsestudier skulle man eliminera onödiga rörelser, fastställa bästa arbetsställning, ta fram olika hjälpmedel osv, vilka därefter skulle standardiseras. Slutligen skulle arbetarna systematiskt väljas ut och tränas i dessa metoder. Detta förutsatte en långtgående specialisering, både horisontellt och vertikalt: ”Mannen i planeringsrummet … finner utan undantag att arbetet kan göras bättre och mer ekonomiskt genom en uppdelning av arbetet, varje handgrepp … bör föregås av olika förberedande handlingar utförda av andra män.” 25)

På detta sätt skulle samtidigt som grovarbetet mekaniserades och specialiserades även den traditionella yrkesarbetaren avskaffas eller degraderas. Till en början möter fackföreningarna denna form av rationalisering med häftigt motstånd. ”Tvivelaktigt är om man för att vinna ökad arbetsproduktion gör det mänskliga framåtskridandet en tjänst med att systematiskt göra arbetarna, ett stort och viktigt lager av samhällsmedlemmarna, andligen sterila, fullständigt till maskiner” 26) skriver Metallarbetaren 1914. Under 20-talet görs dock inom arbetarrörelsens ledning en gradvis omsvängning för att under trettiotalet tala om Taylor i uppskattande ordalag. Ett betydelsefullt motiv var föreställningen att den rationella arbetsledningen påskyndade kapitalismens undergång och därmed var ett steg mot socialismen. I denna anda uttalar Ernst Wigforss: ”I samband med att yrkesskickligheten skulle förlora sin betydelse skulle gruppkänslan arbetare emellan öka. Man skulle känna sig som arbetare i allmänhet; övergången till facklig rörelse enligt industriförbundsprincipen skulle underlättas och klassmedvetandet öka i styrka.” 27) 

Tillverkning av byscha. Foto Göteborgs skolmuseum

Byggandets ideal tas över från storindustrins serieproduktion
Rationaliseringssträvandena syftade till en nivellering och renodling av det manuella arbetet, samtidigt med en omfattande specialisering och hierarkisering av allt tankearbete. Dessa idéer fick sin största genomslagskraft inom tillverkningsindustrin, men kom på många vägar att få ett betydande inflytande över det så hantverksdominerade byggandet. 

Industrialiseringen av byggandet började tidigt så tillvida att många produkter som byggnadshantverkarna själva hade tillverkat, såsom spik, beslag, målarfärg, hyvlat och profilerat virke, möbler, fönster, osv, tidigt togs upp i den industriella produktionen. Detta innebar att många hantverkare som smeder och plåtslagare förlorade viktiga inkomstkällor, vilka tidigare hade jämnat ut säsongsarbetet. De blev alltmer hänvisade till byggnadsarbetet. Med tjugotalet påbörjades så en medveten standardisering, för att en så stor del av arbetet som möjligt skulle kunna utföras industriellt i stora serier. Därigenom förenklades även arbetet på byggnadsplatsen. Med den dåligt fungerande yrkesutbildningen som skäl, kunde snart Taylors idéer vinna inflytande även på själva byggnadshantverket. I boken ”Rationell arbetsledning” har Taylor faktiskt även ett exempel på hur man kan organisera murningsarbete. Där hade man delat upp detta i ytterst enkla beståndsdelar och satt in billiga grovarbetare för att ta hand om de enklare arbetena. Även om byggnadsarbete i stor utsträckning kräver en relativt omfattande yrkesvana jämfört med industrins serieproduktion, så strävar nu byggföretagen efter en så långtgående förenkling av varje arbetsmoment som möjligt.

Under bl a Nils Fredrikssons inflytande fick yrkesutbildningen som helhet en prägel av Scientific Management. I det första steget försvann alla ambitioner att arbetaren själv skulle kunna utföra ritningar och utforma ornament eller över huvud taget befatta sig med arbetsplanering. Ritningsläsning ersatte all självständig ritning och teckning. Efter hand minskade kunskapsbredden, men utbildningen var ända in på 1960-talet i snäv mening hantverksorienterad. 1968 års strukturreform innebar att ”en metodcentrerad planering avlöste en tidigare uppgiftscentrerad. Arbetsuppgifterna, särskilt i undervisningens inledande skede, gavs en attrappliknande karaktär och arbetsformen kom i huvudsak att vara individualiserad …” 28) Eftersom arbetarna bara lärde sig ett fåtal arbetsmoment tvingades så småningom fram en förändrad utbildning, som gjorde arbetaren bättre rustad att möta förändringar i arbetet. Yrkesutbildningen skulle nu omfatta de arbetsmoment som förekom inom en hel bransch. Man ruckade dock inte på den princip, som Taylor formulerat i sin handbok Shop Management: ”Allt tankearbete bör om möjligt avlägsnas från verkstaden och koncentreras till planeringsavdelningen.” 29)

Den vidgade allmänbildning som senare infördes med den nya gymnasieskolan ändrar inte heller intrycket av att yrkesutbildning avsiktligt undandrar yrkesarbetaren alla djupare kunskaper inom sitt yrke. Även utbildningen av verkmästare, ingenjörer och arkitekter får sin prägel av denna utveckling.

För den tekniska och konstnärliga utbildningen får den moderna tillverkningsindustrin, som den kom att utvecklas under 1900-talet stå som ideal – den sågs helt ensidigt som mest framskriden i en obönhörlig utveckling mot standardisering och serieproduktion. Detta är möjligen en förklaring till att de estetiska och humanistiska frågor så starkt särskiljs från det normala produktionsarbetet. ”Ju mindre tid och arbete vi behöver nedlägga på de materiella behovens tillfredsställande, dess mera tid kan vi frigöra för tillfredsställandet av djupare behov” 30) står det exempelvis i Acceptera, funktionalisternas stridsskrift från 1931. En konstlad gräns mellan materiella och andliga behov fördjupas, vilket understödjer uppdelningen mellan snävt naturvetenskapligt utbildade tekniker och konstnärligt bildade arkitekter som fortgår ännu idag. Knappast inom något område har kunskapen så starkt koncentrerats på några få yrken som kunskapen om den materiella produktionens estetiska och kulturella utformning.

Noter
1 Se Werne, Finn: Allmogens byggnadskultur.
2 Nordiska Museets frågelistor, cit ur Werne, aa s 56.
3 Hofrén Manne: Nordsvenska studier s 14, cit ur Werne, aa s 82.
4 Ibid s 16 cit ur Werne, aa s 82.
5 1720 års skråordning cit enl Förslag till lag om vissa lärlingsavtal s 36. (Moderniserad stavning enl källan.)
6 1696 års förslag till skråordning för murmästareämbetet i Stockholm. Cit enl Hansson Sigfrid: Yrkeshistoria. . . s 425.
7 Ibid s 425.
8 Ibid s 426.
9 Se Hernmarck, Carl: Konstnärer och hantverkare.
10 Kongl Målare och Bildhuggareakademins stadgar från den 5 jan 1773 § 19. Cit enl Nilsson, Hilding: Med konstnärer. s 192.
11 Se Östnäs, Anna. De feodala-borgerliga. . .
12 Se Bæckström, Arvid: Ungomens information. . .
13 Blom, Fredrik i skrivelse från Akademin till Kungl Maj :t 1839. Cit enl Wollin, Nils G: Från ritskola. . .” s 14.
14 Se Utlåtande och förslag. . . s 1.
15 Ibid. s 2.
16 Stockholms hantverkssocietet i ett yttrande 1824 över ett förslag till praktisk undervisningsanstalt i slöjder. Cit enl. Wollin, N: aa s 16.
17 Ericson, Sigfrid: Slöjdföreningens skola. . . s 11.
18 Ibid s 49.
19 Wallmark, L.J. Utlåtande till kommerskollegium den 9 okt 1850 cit ur Underdånigt utlåtande och förslag rörande den lägre tekniska undervisningen. 1911 s 5.
20 Palmstedt, Carl: Historisk öfversigt af Chalmers” s 14.
21 Underdånigt betänkande lägre tekn und 1874, s 136.
22 Munthe, Arne: Hundra år. . . s 24.
23 Se Nilsson, Lennart: Yrkesutbildning. . . s 377. Se även De Geer, Hans: Rationaliseringsrörelsen. . . s 69.
24 Taylor, Frederick W: Rationell arbetsdelning. Cit ur Ber gren, Christian: Slog Taylorismen. 25 Ibid.
26 Cit enl. Jonsson, Kjell: Taylorism. . . s 9.
27 Wigforss, Ernst: Tiden 1914 s 216. Referat av De Geer: aa. s 85.
28 Nilsson, Lennart: aa. . . s 390.
29 Taylor, F: Shop Manegement cit enl Stone, Kaherine; Klassmakt. . . s 30.
30 Asplund, Gunnar m fl: Acceptera s 115.

Litteraturförteckning
Acceptera, Stockholm 1931
Adamsson, Ernst: Malmö stads skolor för yrkesundervisning 1831-1931, Malmö 1931.
Bæckström, Arvid: Ungdomens information i Byggkonsten, ur Arkitektur 1917.
Berggren, Christian: Slog taylorismen aldrig igenom i Sverige, ur Arkiv nr 19-20 1981.
Carlberg, J E: Förteckning på några stycken eller dehlar, hwaruti hädanefter tienlige ämnen i Stockholms stads architect contoir komma at underrättas och läras. Stockholm, tryckt uti thet kongl. boktryckeriet, 1740
De Geer, Hans: Rationaliseringsrörelsen i Sverige. Effektivitets idéer och socialt ansvar under mellankrigstiden, Ak avh hum fak i Sthlm, Uddevalla 1978.
Ericson, Sigfrid: Slöjdföreningens skola 1848-1948, Gbg 1948.
Förslag till lag om vissa lärlingsavtal, Sthlm 1909.
Hansson, Sigfrid: Yrkeshistoria, yrkesutbildning, arbetsvillkor, ur Hantverkets bok, Mureri.
Hantverk. Produktion med tradition, SIND 1981:2 Sthlm -8l.
Hernmarck, Carl: Konstnärer och hantverkare i sjuttonhundra talets Sverige, ur Nordenfjeldske kunstindustrimuséets årsbok 1948, Trondhjem 1949.
Jonsson, Kjell: Taylorismen och svensk arbetarrörelse l 9 1 3  2 8 , ur Arkiv nr 19-20 1981.
Munthe, Arne: Hundra år i hantverkets tjänst. Stockholms Stads Hantverksförenings Historia, Sthlm 1947.
Nilsson, Hilding: Med konstnärer och yrkesmålare genom fyra sekler, Sthlm 1966.
Nilsson, Lennart: Yrkesutbildning i nutidshistoriskt perspektiv, Ak avh ped inst Gbg 1981.
Palmstedt, Carl 0 Schoultz: Historisk öfversigt af Chalmers. . . Gbg 1869.
Pursche, Werner: Timmermansämbetet i Stockholm före 1700, Sthlm 1979.
Rentzhog, Sten: Stad i trä. Panelarkitekturen – ett skede i den svenska småstadens historia, Lund 1967.
Stone, Katherine: Klassmakt och arbetsdelning, Gbg 1977.
Underdånigt betänkande och förslag angående den lägre tekniska undervisningen, 1874.
Underdånigt utlåtande och förslag till den lägre tekniska undervisningens ordnande, Örebro 1911.
Werne, Finn: Allmogens byggnadskultur. Förvandling och upplösning intill 1900-talets början, Ak avh CTH 1980. Stencil.
Wollin, Nils G: Från ritskola till konstfackskola. Konstindustriell undervisning under ett sekel, Sthlm 1951
Östnäs, Anna: De feodala-borgerliga arkitekterna i stormaktstidens Sverige, Koncept maj-81 Stencil.