Modernismens arkitektur tycks bli alltmer stadslivsfientlig till sin karaktär. Genom åren har stark kritik formulerats från många olika perspektiv. Inte minst postmodernismen fick ett starkt genomslag en kort tid. Den blev en fluga som snabbt passerade förbi och försvann ur arkitekturkritiken helt. Det hade varit bra för arkitekturkunnandets utveckling om den hade utvärderats kritiskt, nyanserat och respektfullt.

Nu har istället en gammalmodig modernism fått ett oförtjänt genomslag i stadsbilden. Även om de rätlinjiga modernisterna hatar begreppet nostalgi, kan inte jag i denna återgång se något annat än just nostalgisk längtan efter en svunnen tids framtidsdrömmar. Många av de tankar och ambitioner som präglade den tidiga modernismen har samtidigt blivit som bortblåsta.

I detta inlägg ska jag försöka ge några uppslag till hur vi skulle kunna gå vidare med en mer human och demokratiskt sinnad arkitektur. Det förutsätter att vi förmår hålla isär begreppen modernism och modernitet. Modernism är ett ideologiskt ställningstagande medan modernitet är analytiskt. Den analysen borde vi kunna utföra bättre idag än då modernismen slog igenom för knappt hundra år sedan. En djupare förståelse av det moderna borde ligga till grund för hur vi skall bejaka respektive hålla tillbaka olika drag i samhällsutvecklingen.

Bevarande – en modernistisk ambition?

För att fullt ut förstå den modernistiska hållningen är det viktigt att reflektera över dess syn på äldre bebyggelse. Det är ju faktiskt så att denna strömning, historiskt sett, inte alls varit negativ till att byggnader bevaras eller restaureras. Tvärtom! Pärlor ska finnas kvar. Hus som väl representerar en arkitekturhistorisk epok ses som värdefulla. De skall i denna anda gärna återföras till sitt ursprung, framför allt utvändigt. De skall visa hur det var förr. Att många äldre byggnader kan ha andra värden än de mer museala i det moderna stadslivet har nymodernisterna däremot mycket svårt att erkänna. Alla nya byggnader skall istället vara tidsenliga och helst kontrastera mot allt äldre. Man talar gärna om årsringar, som om ett nytt vara skalla läggas till varje år. I så fall en bedrövlig metafor. Trädens årsringar skiljer sig så pass att det går att identifiera från vilket år de har vuxit, men för blotta ögat är de närapå identiska. Om det vore så man menade kanske det skulle vara en god metafor. Då skulle det bli lättare att hantera mer komplexa ”levande”  och traditionsburna kvaliteter. Betydligt lättare blir det samtidigt att bejaka en bredare delaktighet i stadsbygget.

Kulturarv har således i konsekvens med den nymodernistiska designfilosofin kommit att beteckna det som måste räddas från att fördärvas eller rivas. Det är visserligen en mycket viktigt verksamhet, men kulturarvet är i sin språkliga egentliga betydelse något mycket mer och helt ofrånkomligt. Ingen kan välja bort sina kulturella arv, men ingen kan heller frånsäga sig sitt ansvar för hur man hanterar det som historien har fört med sig, varken på ett personligt plan eller i samhället runt oss. Se figuren nedan!

I denna betydelse är kulturarvet mänsklighetens alla historiskt uppbyggda investeringar i form av institutioner, av infrastrukturer, av byggnader, av språk, samhälleliga normer och konventioner. Kulturarvet bär alla positiva kunskaper, traditioner och rutiner som vi byggt upp genom århundraden, men också mycket negativt med drag av rasism, krigs- och våldskulturer, genusförtryck osv.

Med en reflexiv modernism enligt Ulrich Beck blir det nödvändigt att lämna modernismens antingen/eller-perspektiv bakom oss och anamma ett både/och-perspektiv. När det gäller kulturarv bör vi i det perspektivet mer medvetet hantera relationen mellan en förändringsstrategi och en tatillvarastrategi. Om vi ensidigt förespråkar den ena på bekostnad av det andra förlorar vi möjligheten värdera kulturarven i all dess komplexitet, samtidigt som försvaret av kulturarv kan utpekas som konservativt, som förändringsobenäget eller som en onödig extra kostnad.

Pattern Language och Centeredness

Christopher Alexanders teoribygge är ett mycket viktigt och intressant exempel. Han är arkitekt och matematiker med ett visst internationellt inflytande som modernistkritiker och som förgrundsfigur inom ”New Urbanism”, men har som teoretiker fått enormt stor betydelse utanför arkitekturen. I sin arkitektur lutar han sig starkt mot traditionella formspråk och visar med begreppet ”pattern language” hur just traditionerna är bärare av våra sätt att forma vår omgivning.  Han representerar ett generativt förhållningssätt till gestaltningsprocesser och förespråkar explicit en levande arkitektur. Trots denna ambition blir, genom hans ambition att skapa både harmoni och tidlös arkitektur, resultatet ofta slutgiltigt och något instängt i sin karaktär.

I boken The Timeless Way of Building skriver han:

There is one timeless way of building. It is a thousand years old, and the same today as it has ever been. The great traditional buildings of the past, the villages and tents and temples in which man feels at home, have always been made by people who were very close to the center of this way. It is not possible to make great buildings, or great towns, beautiful places, places where you feel yourself, places where you feel alive, except by following this way. And, as you will see, this way will lead anyone who looks for it to buildings which are themselves as ancient in their form, as the trees and hills, and as our faces are.

Hans kritik av vår tids arkitektur blir enligt min mening inte bara ensidig utan också i ett visst avseende okunnig med sin ”historielösa” bild av vår tid. I hans senaste bokverk The Nature of Order har jag faktiskt inte hittat en enda referens till litteratur som diskuterar historiska processer eller modernitetens karaktär idag.

Med begreppen ”strong centers” och ”centeredness”   fördjupar han där vår förståelse av estetiken sedd i sitt sammanhang. Han fokuserar då på hur alla nivåer och företeelser är sammanflätade och att gestaltningen syftar till just att uttrycka en sammanhängande universell helhet.

Inom mjukvarudesign, där begreppet Pattern Language fått mycket stort inflytande, har dock betoningen mer blivit på rörlighet (agility) genom objektorienterad design.  Här har arkitekterna en möjlighet att inspireras till en mer modern tillämpning av Alexanders teoribygge. Insikten om att utbytbara relativt autonoma objekt medvetet kan samsas med ett samhälleligt helhetsansvar är grundläggande. Återigen handlar det om ett reflexivt  både/och-perspektiv. Fria, återanvändbara objekt kan och bör samsas med mer komplexa och inbäddade företeelser i ett modernt samhälleligt sammanhang. Att tankfullt och tidfullt gestalta sambandet frihet och ansvarighet för ett hållbart samhälle är vår tids stora grundläggande utmaning.

Erkännandets estetik

En sådan designfilosofi skulle jag vilja benämna ”erkännandets estetik” i och med att fokus förflyttas från den gestaltande konstnären till respekten för de andra, som ansvarstagande aktörer. En sådan delaktighetens estetik bygger på insiktsfull och kunnig samhällelighet. Den kan varken bygga på självtillräckliga, individualistiska helhetssträvanden eller på nyliberal idealisering av disharmoni och kaos.  Ett modernt erkännande av andra kulturarv innebär att jag inte bara ser skillnader utan också likheter, att jag respekterar det som tidigare generationer format och att jag så som antropologen Ulf Hannerz accepterar kulturernas och det demokratiska samhällsbyggets nödvändiga komplexitet.

En viktig aspekt av en sådan demokratisk designfilosofi är förståelsen av hur olika aktörer agerar och med vilken rätt och vilken kunskap de agerar. Detta kan inte förstås annat än som historiskt grundade begrepp, som institutioner, konventioner och vanor. Här finns en hel del litteratur som kan bidra till ett betydligt mer hållbart förhållningssätt än det vi idag har och som också kan lyfta Alexander in i vår tid. Jag vill här nämna Amartya Sens lilla bok Identitet och våld, som ger en inblick i hur identitet kan formas och ge både styrka och frihet i en komplex samhällelighet. Här finns mycket mer att säga och jag har utvecklat detta mycket mer ingående i min bok Ägandet av himmel, hav, skog och bygd. Klimatet och demokratin kräver en ny ägandefilosofi. Den finns att köpa antingen direkt av mig eller via Publit

Referenser:
Alexander, Christopher (1979) The Timeless Way of Building.
Alexander, Christopher (2003–04), The Nature of Order: An Essay on the Art of Building and the Nature of the Universe
Beck, Ulrich, (1995) Att uppfinna det politiska. Daidalos, Göteborg
Gibbons et al, (1994) The new production of knowledge. The dynamics of science and research in contemporary societies. SAGE Publications, London
Hannerz, Ulf, (1992) Cultural Complexity: Studies in the Social Organization of Meaning
Hodgson, Geoffrey (2001) How Economics forgot History. Polity Press, Oxford
Honneth, Axel, (2003) Erkännande. Praktiskt filosofiska studier. Daidalos, Göteborg
Jadelius, Lars (1987) Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur. Diss. Chalmers, Göteborg
Jadelius, Lars, (2020) Ägandet av himmel, hav, skog och bygd. Klimatet och demokratin kräver en ny ägandefilosofi.  Alba.nu, Göteborg
Sen, Amartya, (2006) Identitet och våld. Illusionen om ödet. Daidalos, Göteborg