I Forum för revolutionär analys och debatt nr 2/88 startades en både nödvändig och välkommen diskussion om vilka slutsatser som vi bör dra ut av erfarenheterna från de socialistiska ländernas utveckling. Jag har läst flera av artiklarna med uppskattning, men jag har några principiella invändningar i frågan om bestämningen av socialismens karaktär och om statens bortdöende. Jag finner det emellertid betydelsefullt att vidga diskussionen och även föra in erfarenheter från kapitalismens länder vad det gäller planering och demokrati, erfarenheter som bland annat stammar ur mitt yrkesområde, arkitektens.
Inom arkitekturen och stadsplaneringen framträder två föreställningar om produktionens karaktär på ett sätt som tydligt belyser ett av de kommunistiska visionernas fundamentala problem. Skall exempelvis staden uppfattas som ett samhälleligt produktionsmedel och planeras därefter för att bli ett effektivt maskineri eller bör den istället ses som en produkt som nyttjas på fritiden, som en scen för mänskliga möten och nöjen. Kan till exempel husbygget med sina mänskliga drag i behåll produceras i ett samhälle där produktionen är ”genomautomatiserad”. Kan vi verkligen skapa ”ett i verklig mening mänskligt samhälle”, med en fullt ut automatiserad produktion som förutsättning, så som Lasse Cornell hävdar i Forums utdrag ur hans bok Arbete och arbetsformernas utveckling, Göteborg 1986. Är det inte snarast en av 1800-talets utopiska förhoppningar vi möter i denna ståndpunkt, knappast en på moderna erfarenheter grundad ståndpunkt.
Redan med den grad av automation vi möter idag skapas mycket kniviga problem. Automationen tenderar att göra arbetaren till en betjänt och att föra upp vardagens beslut på en abstrakt och centraliserad nivå. Det är emellertid, så som i fallet med staden och stadsplaneringen, svårt att betrakta arbetet enbart som ett medel helt underordnat produktionsresultatet. Ju bättre människan har det materiellt desto större krav kommer hon att ställa på ett meningsfullt och rikt arbete, och på ett nyanserat och personligt format arbetsresultat. En större andel av arbetet måste då kopplas till olika former av ställningstaganden, dvs de kommer att innehålla moment av politisk planering eller av konstnärligt engagemang.
Detta fokuserar problemet att nå ett i verklig mening mänskligt samhälle på frågan om maktens och ägandets karaktär. För att klara ut denna måste vi ta steget in i de mer teoretiska frågor som berörs i Anders Nilssons artikel. Vad innebär det socialistiska ägandet och på vad sätt relaterar detta sig till värdelagen? Anders Nilsson menar mycket riktigt, att den marxistiska diskussionen alltför enkelt tänkt sig att ett statligt ägande och att en nationell planering av produktionen skulle avskaffa värdelagen. Han bevisar att den nationella egendomen faktiskt bygger på den borgerliga rätten, men kommer då istället till, vad jag kan förstå, att det socialistiska projektets verkliga genomförande måste skjutas på framtiden tills dess statens ”tid är ute” och den ”dör bort”. Lönearbetets och statens avskaffande är emellertid i allra högsta grad en politisk fråga, inte något som på ett senare stadium av sig självt följer av de då förändrade ekonomiska förutsättningarna. Jag tolkar det så att AN inte fullt ut dragit konsekvensen av den faktiska kopplingen mellan politisk makt och makt genom ägande och därmed alltför enkelt knyter värdelagen till några av det kapitalistiska produktionssättets yttre former.
Så länge ett förstatligande innebär att produktionens beslut hänförs till en från arbetarna och befolkningen isolerad förvaltning, så har heller inte produktionen i reell mening socialiserats eftersom folk då inte heller disponerar denna egendom. I praktiken kan detta betraktas som en form av ägande av produktionsmedlen knutet till politiska poster. Det har följaktligen blivit den privatägda verkstadens auktoritära organisation som kommit att användas som förebild för denna form av statligt organiserad produktion, med den i och för sig vällovliga ambitionen att avskaffa det kapitalistiska samhällets anarki. (jmf Marx, Kapitalet I, s 310f) Så långt är vi väl egentligen överens, men Anders Nilsson ser ändå inte att en förändring av utbytet i socialistisk riktning därmed måste kopplas direkt till utvecklingen av en reell demokrati.
Det kanske beror på att vi i så liten utsträckning diskuterat den socialistiska demokratins grundfrågor. Demokratin i denna mening kan inte ses som en fråga om formell rätt att välja politiska ledare, att delta i beslut eller att tillskapa en politisk kontroll över pressen. Demokrati i denna mening kan inte heller genomföras som ett omedelbart resultat av en politisk revolution, men dess uppbyggnad förutsätter en revolutionär omvandling av dess samhälleliga förutsättningar. Den kan endast identifieras som ett komplex av olika former för människors makt och kontroll över sina liv och arbetsinsatser. Ett komplex som genom sin sociala organisation också garanterar att en samhälleligt effektiv kunskapsprocess möjliggörs. Med kunskapsprocess menar jag då ett förlopp där människor själva till synes irrationellt tagit sig rätten att både pröva sina idéer, själva dra slutsatser och föra ut dessa till diskussion i samhället. Det krävs då bland annat en avancerad samhällelig offentlighetsstruktur som tillåter dessa erfarenheter att samlas och formas till kunskap och vetenskap.
Om vi med detta i minnet lite mer ingående tittar på värdelagen och dess bindning till den borgerliga rätten, leder detta oss till en principiell kritik av den politik som kommunistpartierna i de socialistiska länderna fört. Mervärdets existens, i sin kapitalistiska form, förutsätter ett exklusivt ägande, där det i arbetet skapade mervärdet tillfaller någondera av privatägarna vid ett varuutbyte. Man kan faktiskt hävda att mervärdet existerar även i en socialistisk form som det materiella överskott som skapas i produktionen. Mervärdet upphör emellertid att vara kapitalistiskt i den utsträckning som det disponeras/fördelas demokratiskt. Produkter byts inte längre mellan politiskt obundna privatägare, utan utbytet blir avhängigt av hur relationerna mellan integritet och självständigt ansvar för produkten, produktionen och fördelningen politiskt formas.
Socialismen reduceras därmed vare sig till en fråga om ekonomisk utvecklingsnivå eller till en fråga om statligt övertagande av produktionsmedlen. Den knyts istället till vilken nivå som demokratin utvecklats i samhället som helhet. Det blir utifrån en sådan slutsats ett allvarligt fel att primärt knyta värdelagens existens till existensen av varu- och penningcirkulation i en mer allmän vardaglig mening. Det skulle leda till att de socialistiska ambitionerna i praktiken måste förskjutas till den lite utopiska situation då det skulle vara möjligt att avskaffa pengarna och att över huvud taget avskaffa köp- och bytesrätten. Om man å andra sidan menar att socialismen skulle vara genomförd med nationalstatens expropriation av produktionsmedlen och sedan hävdar den demokratiska centralismen som en exklusiv makt via en centraliserad nationell planering så kommer man till och med att stärka den borgerliga rätten. Staten får då både ansvar för all egendom samtidigt som samma statsapparat skall garantera att denna makt inte missbrukas. Nationalstatens fullständiga dispositionsrätt av mervärdet ökar arbetarens främlingsskap i arbetet. Ett kooperativt ägande som på samma sätt grundas på den exklusiva äganderätten skapar också den ett främlingskap framför allt inför produktens kvalitet och den miljöförstöring som tillverkningen ev orsakar omgivningen. Här finns åtskilliga faktiska exempel som visar på detta.
AN har däremot rätt när han hävdar att kapitalistiska ägandeformer i praktiken till viss del har upphävts inom systemets egen ram, men då, inte bara negativt såsom kapitalisternas inflytande över statlig egendom utan även positivt som folkligt inflytande över privat egendom genom kamp. Detta konstaterande förringar på intet sätt betydelsen av den socialistiska revolutionen, men fäster blicken på det fenomen som lägger grund för en upplösning av den borgerliga rätten i såväl kapitalistiska som socialistiska ekonomier, nämligen på det genom långvarig och långsiktig kamp framvuxna och befästa inflytandet och de på grund av intresse och erfarenhet uppbyggda självständiga organisationerna och folkrörelserna. Den närapå totala avsaknaden av levande folkrörelser i de socialistiska länderna är ett tecken som, enligt mitt synsätt, så väl som något annat poängterar den borgerliga rättens styrka i dessa länder.
Som Mao Zedong hävdade är motsättningar alltings drivkraft. Varje planeringsideal som bygger på harmonidrömmar strävar också efter ett socialt sett stillastående samhälle. På samma sätt drabbas varje försök att uppnå ett helt igenom rationellt organiserat samhälle. Att leva är en individuell konst fyllt av den enskilda människans inre motsägelsefulla viljor, — att bygga ett samhälle är en kollektiv konst full av många olika människors och gruppers motsägelsefulla erfarenheter och drömmar. Hushållet som grund för en socialistisk planering är orimligt, vi behöver ingen planhushållning i den meningen. Hushållet är och förblir grunden för den borgerliga rättsidén.
En samhällelig struktur av självständigt ansvariga inför alla dem som berörs av beslut är den enda möjliga vägen. Med detta synsätt är inte de traditionella formerna för direkt demokrati någon framkomlig väg, annat än i mycket begränsade sammanhang. Denna förutsätter ju att det vore möjligt att enkelt identifiera och samla alla de olika människor som är direkt berörda. Det skulle kräva att det vore möjligt att identifiera samhällen eller samhällsdelar som hushåll i en mycket gammaldags mening, så som en del 1800-talsutopister tänkte sig framtiden. Själva beslutsförfarandet kommer emellertid aldrig att vara det primära problemet. Det förblir istället hur kunskaperna om konsekvenser och alternativa möjligheter ska fördjupas hos alla inblandade parter. Makten över erfarenheten och över kunskapsprocessen har därför alltmer hamnat i kampens centrum, såväl i öst som här i väst. Desinformationskampanjerna sköljer över oss som stormvågor. Hur kunskapsprocessen skall kunna bli både en del i människors vardag och samtidigt vara folkets egen är den centrala olösta frågan.
25/11 1988 Lasse J
Debatten pågick även under 1989. Detta inlägg publicerades i Forum 4/88 och utdrag ur Lasse Cornells bok publicerades i nr 2/88. Lasse gick bort 1987 och förutom att han var en god vän förtjänar hans ovan nämnda bok om arbetet läsning även idag, då bortsett från hans avslutande revolutions- och industriromantiska avsnitt om arbetet under socialismen. Hans bok är i övrigt mycket nyanserad och väl belagd i hans studier som ekonomisk historiker.
För att visa att Marx också kunde se industriproduktionens baksidor vill jag komplettera denna artikel med några längre citat från Kapitalet, Band I, s309ff.
Trots de talrika likheterna och de nära sammanhanget mellan arbetsdelningen i samhället och arbetsdelningen inom en verkstad är dessa bägge olika, inte endast till graden utan också till arten. (…)
Arbetsdelningen inom samhället förmedlas genom köp och försäljning av olika arbetsgrenars produkter, medan delarbetenas sammanhang i manufakturen förmedlas genom olika arbetskrafters försäljning till samme kapitalist, som använder dem som kombinerad arbetskraft. Arbetsdelningen i manufakturen förutsätter, att produktionsmedlen är koncentrerade i en kapitalists hand, arbetsfördelningen i samhället däremot att produktionsmedlen är splittrade mellan många inbördes oavhängiga varuproducenter. (…)
Arbetsdelningen i manufakturen förutsätter, att kapitalisten har oinskränkt auktoritet över människorna, som endast utgör delar av en produktionsmekanism, som tillhör honom. Arbetsdelningen i samhället förutsätter inbördes oavhängiga varuproducenter, som inte erkänner någon annan auktoritet än konkurrensen, det tvång som deras ömsesidiga och stridiga intressen utövar mot dem alla – liksom i djurriket allas kamp mot alla mer eller mindre bidrar till att bevara betingelserna för alla arters existens. (…)
Den samhälleliga arbetsdelningens anarki och den manufakturmässiga arbetsdelningens despoti betingar varandra i det kapitalistiska produktionssättets samhälle.
Marx kritiserar anarkin i samhället men bestrider samtidigt en ”militär” organisation av produktionen. Han visioner om kommunismen är vaga och ibland uppe i det blå men i nedanstående citat från Ekonomisk-filosofiska manuskript 1844, s202 säger han, visserligen mycket abstrakt och allmänt, något mycket mer rikt och komplext än vad som blivit till såväl inom kommunismen som inom kapitalismen. Inte minst betydelsefull är att förstå begreppet samhällelig, i all dess historiskt uppbyggda rikedom, dvs inte liktydigt med nationalstatlighet, så som det oftast kommit att förstås.
Det positiva upphävandet av privategendomen i dess egenskap av mänsklig självalienation och därför som tillägnelse av det mänskliga väsendet för och genom människan; dvs som människans fullständiga och medvetna återvändo till sig själv som samhällelig, dvs som mänsklig människa, inom ramen för den hittillsvarande utvecklingens hela rikedom.