Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.

För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

För att finna de mest grundläggande arkitektoniska förebild­erna för vår tids offentliga byggnadskonst, har jag fått söka mig tillbaka till medel­tidens Italien. Redan under senmedeltiden formades några av de mest centrala föreställningar om offentligheten och om individen som männi­ska rätt och slätt inför denna offentlighet, vilka skulle komma att bilda grundvalen för våra demokratiska ideal. Dessa ideal har förän­d­­rats genom ett antal faser fram till vår tid. Jag ska därför börja med att söka ge en bild av dessa faser såsom de kommit till uttryck i arkitek­tu­ren.

Jag har emellertid funnit det vara av avgörande betydelse att man klargör skillnaden mellan det allmänna och det gemensamma, där det allmänna då står för det gränslösa, det universella, medan det gemen­samma står för det kollek­tiva, sett som något begränsat till en eller annan bestämd gemenskap. Det som självklart uppfattas som allmännytta för en grupp kan faktiskt visa sig vara ett särintresse gentemot andra. Först med denna distinktion blir det möjligt att förklara att strävandena efter individens frihet kunde gå emot de faktiska kollektivens krav med stöd av vär­deringar som gavs en all­mängiltig, upphöjd och universell karak­tär.

De framväxande renässansidealen, med sin strävan efter enhetlighet och harmoni kom nämligen att stå i motsättning till den närhet mellan pro­duktion och offentligt liv, som hade utvecklats ur det direkta varu­­utby­tet i staden under medeltiden.

Vid framväxten av ett modernt demo­kra­tiskt ideal stod de faktiska sociala makt- och gemenskaps­relationerna i sam­hället mycket påtagligt mot högborger­lighetens dröm om att dessa relatio­ner inte skulle ha någon reell betydelse i det offentliga livet. Alla skulle enbart uppfattas som människor oavsett deras samhälleliga status och finansiella makt.

Kravet att ingen skulle ha något försteg framför den andre, vare sig i politiken eller inför lagen, kunde således med denna upphöjdhet förvandlas till en myt att alla också var lika; att det inte fanns någon personlig makt i samhället.

Till att börja med resulterade det i representativa bostadspalats som sökte under­trycka de militära maktuttryck och den vulgära samhälle­lig­het som varit betecknande för såväl den medeltida adelsmannens bostad som för staden som sådan. Samtidigt som man byggde för den indivi­duelle besökarens visuella möte med arkitekturen, sökte man under­trycka de för alla möjliga händelser tillgängliga gaturummen. .

Renäs­sans och barock var betecknande stiltendenser under en fas, som prä­g­la­des av furstehovens undertryckande och taktiska hänsyns­tagan­den till kapital och borgerlighet. Både renässans och barock bär dock en prägel av det feodala samhällets sammanvävning av det offentliga och privata, med en slags ärftlig äganderätt till makten som ideologisk ut­gångs­punkt.

I samband med den borgerliga revolu­tionen i Europa, med sin vik­ti­gaste brytpunkt kring 1700, utvecklades i den demokratiska arkitek­tu­rens andra fas en föreställning om offentliga byggnader, som något väsenskilt både från den så kallade borgerliga bebyggelsen och från det furstliga bostadspalatset. Det var således mot hoven som de radi­kala borgerliga arkitekturutopierna främst kom att inrikta sig i anslut­ning till Europas borgerliga revolutioner.

En av arkitekturens främsta ideolo­giska uppgifter i kampen för den borgerliga kulturen blev att hävda maktens frigörelse från äganderätten och omvänt att hävda ägan­derätten gentemot makten. Att kontrastera maktens arkitektur mot det ”naturliga” livets ”borgerliga” bebyggelse med en till synes avpersonifierad arkitektur blev till att börja med ett framträdande medel i dessa strävanden.

Furstepalatset kunde inte längre tjäna som symbol för det allmänna. (Pérouse de Montclos 1974, s26f) Det var nu istället de nya institutionsbyggnaderna som arkitekterna be­traktade som de allra förnämsta uppgifterna, höjda över alla privata palatsprojekt. Det var också för dessa som de nya ide­a­len började ut­vecklas, framför allt mot slutet av sjuttonhundratalet.

Tea­trar, rätts­bygg­nader, bibliotek, museer osv hade tidigare varit nära knutna till hoven. Särskilt de som stod i opposition mot enväldet och adeln i Frankrike sökte nu finna en ny identitet för dessa vid sidan av den här­skande personen. (Aa, s26f, jmf även Braunfels 1968, s68f)

Här räckte det inte att ta det antika formspråket till sig, så som man gjort under renässansen för att ge dignitet och social distans åt ett palats och dess ägare. Nu, befriade från sin anknytning till bostad och hovliv, kunde man ge offentliga byggnader ett mycket starkare uttryck av ab­straherad makt och objektivitet.

Man fann nu den storslagna och mon­umentala stämningen från tempel och kyrkor eftersträvansvärd. Särskilt i tempel, som inte såsom den kristna kyrkobyggnaden var avsedda att församlas i, fann man sina förebilder. Den monumentalitet, som exem­pelvis de grekiska och egyptiska templen tillägnade gudom­lig­heten, kunde tillägnas det intill gudomlighet upphöjda allmän­na, symboliserat av vetenskapen, musiken, konsten, lagen, osv.

När man nu talade om monumentalitet syftade man inte på sådana verk som uppförts till åmin­nelse av någon händelse, person eller liknande utan snarare på en sär­skild hållning avsedd för ”offentliga” byggnader. (Aa, s26f, Braunfels aa, s68f) Man kunde nu placera den ”offentliga” byggnaden mitt i staden, men man lade dem då helst helt frilagda från den ”borgerliga” be­byg­g­el­sen på förnämt gestaltade torg eller öppna platser. (Aa, s26f) Men vid sidan av dessa monumentalt placerade institutionsbyggen fro­dades emellertid en offentlig bebyggelse för handel och föreningsliv av aldrig tidigare skå­dad omfattning.

Frikyrkliga församlingsbyggnader, nykter­hets­loge­r, socie­tets­­hus osv samsades helt vardagligt i rut­näts­stadens vanliga kvarter med bostäder och med de ”kommersiella” butikerna, värds­husen, café­er­na, teatrarna osv.

Här blir en av den borgerliga ide­o­logins paradoxer tydlig. Arkitekterna söker distan­sera det ”offentliga” från det offentliga livet i alla de byggnader som klassificeras som ”privata” samtidigt som det offentliga livet genomgick en enastående utveckling inom ramen för den privata sfären.

För att praktiskt och ideologiskt kunna hantera fenomen som inte tycks rym­mas inom ett och samma tänkande kan ibland polära tanke­figu­rer behöva utvecklas. Denna nödvändighet kan förklara att det inom borgerskapets ideologiska ram (individualismen och den exklusiva pri­vategendomen) två till synes helt motsatta tankefigurer byggs upp. Föreställningarna om det gemensamma utgår i den borgerliga idéläran från in­dividen och det individuella ägandet av lösöre.

Den ”juridiska personen” är således ett av det borgerliga samhällsbyggets grund­läg­g­ande rättsbegrepp och kollek­tivet tenderar på så sätt att fixeras som om den vore en ”sam­hällskropp”. Privatisering och förkroppsligande av det gemensamma paras emellertid med föreställningar om det allmänna såsom ett abstrakt samhälle knutet till universalistiska eller kosmopoli­tiska ideal. Där agerar såväl individerna som de juridiska personerna som autonoma avtalslutande parter.

En sådan polaritet har uppmärksammats av ett flertal teoretiker. Till exempel mot­svarar begreppsparet ”gemeinschaft und gesällschaft” hos sociologen Ferdinand Tönnies i stort sett dessa tankefigurer, men det är här viktigt att se skillnaden mellan Tönnies tidstypiska 1800-talsdröm om gemenskap och de medeltida levnadsvillkor han refererar till.

Medeltidens ”gemen­skap” representerade en hierarkisk och i hög grad kontinuerlig sam­man­flätning medan 1800-talets intellektuella hela tiden sökte fixera varje gemenskap för sig som en demokratisk enhet, som ett brödra­­skap.

Genom att Tönnies så starkt tog sin utgångspunkt i en idealise­ring av det för­moderna samhällets statiska och platsbundna gemenskap kunde han inte se en annorlunda modern gemenskap växa fram. Hans teori kunde istället tas som plattform för en ”moder­n­is­t­isk” gemein­schafts-politik som i lika hög grad som företrädarna gesällschaft hamnade i motsättning till det rörliga och komplexa folklivet. (Jmf Asplund 1991)

Den distink­tion mellan det allmänna och det gemensamma som jag framställt inledningsvis i detta avsnitt är principiell medan de tankefig­u­rer jag nu talar om istället är tidstypiska och provisoriska. Man skulle visserligen kunna tro att det finns en enkel parallell mellan begreppsparen allmänt – gemensamt och Gesellschaft – Gemeinschaft.

Eftersom det har varit ändamålsenligt att använda än den ena och än den andra tankefiguren för att förklara samma sammanhang finns det ett intresse att begreppsligt blanda samman det all­männa och gemen­samma.

De flesta som liksom Tönnies uppmärk­sammat och jämfört de båda tänke­sätten har tagit ställning för det ena gentemot det andra. Som om de representerade ett förhållande mellan det moderna och förlorade kvaliteter. I själva verket bör båda tankefi­g­u­rerna ses som ”moderna”, i betydelsen borgerliga. Det ab­strakt allmän­nas tankefigur och den enhetliga gemen­skapen tankefigur är benäm­ningar som bättre framhäver deras grund­läggande drag.

Det ab­strakt allmännas tankefigur före­ställer sig samhället utan konkreta gemen­ska­per med en fullständigt fri individuell åsiktsbildning, medan den enhet­liga gemenskapens tan­ke­figur tänker sig samhällen grundade på social kontroll i någon form av gemen­skapsarrangemang.

Dessa två moderna tankefigurer mot­sva­ras av två traditioner inom planerings- och arkitek­turdebatten, som hämtar sina förebilder å ena sidan i storstaden med dess anony­mitet och rörelsefrihet, och å andra sidan i den statiska byn eller små­staden med sin lokala gemenskap.

Till att börja med betydde den borgerliga samhällsomvandlingen att fri­heten vidgades för alla. Friheten att delta i både det ekonomiska och det politiska livet omfattade allt större grupper och dessa utnyttjade under 1800-talet i allt högre utsträckning denna frihet för att föra fram sina krav. Det är betydelsefullt att tydliggöra att så skedde.

Den romantiskt präglade kritiken av industrialiseringen som många radikaler formuler­ade kunde peka på den framväxande arbetarklassens faktiska umbäran­den och samtidigt beskriva denna nyvunna frihet som negativ.

I takt med att hotet från den starkt växande arbetarrörelsen och städernas in­frastrukturella problem ökade, ökade också borgerlighetens vilja att in­skränka de friheter de själva tidigare kämpat för. Även borgerskapet in­såg ett behov av reglering och styrning. Således kom paradoxalt nog både arbetarföreträdare och borgerliga intressen att samtidigt förespråka planering och frihet.

Liberalismen sedd som frihetens ideologi och socialismen sedd som den nationalstatliga plane­ringens ideologi spe­g­lade inte principiella klasslinjer. Kampen för att själv få disponera sina personliga ägodelar gentemot förmynderi, för demokratiska fri- och rättig­heter, för föreningsfrihet osv fick ofta föras i liberalismens namn och kampen för drägliga levnadsvillkor och livsmiljö, utbildning och sjuk­vård i socialismens namn oavsett klass­intressen.

Detta har stor betydelse för att förstå de rumsliga konflikter som präglat arton- och nittonhundratalet. Å ena sidan skulle artonhundra­­ta­lets arkitekturutveckling kunna ses som ett enda försök att genom en rumslig gemenskapsorganisation vinna kontroll över folket, (Berman, Foucault osv) eller å andra sidan som borgerskapets kamp för ägan­de­rättens frihet från hänsyn till börd och samhälleliga hierarkier. (Asplund, Sack).

Det säger sig själv att båda synsätten har en viss rele­vans men att just därför ing­etdera kan vara tillräckligt för att identifiera det tidstypiska eller det snävt klassbundna. Om man däremot tar fasta på att båda ovanstå­ende tankefigurer var sprung­na ur en tidstypisk bor­gerlig ideo­logi blir arkitekturutvecklingen begriplig.

Även om de romantiska arkitekterna sökte sina förebilder i medel­ti­den så strävade de just i sin kritik av gesällschaft att manifestera ett personligt ställningstagande i någon form av projekt, vilket hade varit omöjligt i ett medeltida samhälle. En förutsättning för dessa romantiska projekt var precis som för de som bejakade gesällschaft och storstaden att det fanns en intresserad en byggherre och en tomt att bygga på. (Sack, Jonsson)

När institutioner appellerade till den borgerliga demokratin och råd­hustraditionen lösgjor­des de ofta från stadsrummens kontinuitet såsom Stockholms stadshus. Rumsliga sekvenser gestaltades visser­ligen men då alltid estetiskt samman­hållna inom arkitektur­verket och med tydlig distans till det av gesällschaft präglade och ”vulgariserade” folklivet.

Om stadsrummet gestaltades integrerat i stadsväven resulterade det istället i något storslaget och klassicistiskt som Götaplatsen i Göteborg, med regisserade folkfester i Romain Rol­lands eller Richard Wagners anda i åtanke.

Det direkta tanke- och erfarenhetsutbytet mellan folk som redan kände varandra hade förvandlats till ett offentligt samtal där olika former av masskommunikation efterhand kommit att utgöra ett centralt in­slag. Den konkret närvarande publiken i auditoriet kunde därmed för­knippas med den universella allmänheten och omvänt kom allmän­heten särskilt av kultureliten att uppfattas som en passivt åskådande publik.

Därmed blev det möjligt att hävda att det skulle kunna vara till­fyllest att bygga auditorier för att ge rum åt det offentliga samtalet, och att där se publiken som en massa av enskilda individer. En intelligens­aristokrati hade mot 1800-talets slut vuxit i styrka. De uppfattade sig som en ”bildad klass” vilken gemensamt skulle utveckla en högtstående ”demo­kratisk” kultur vid sidan av de direkta kapital­intressena. Dessa fronde­rade många gånger mot de kommersiella intressena men också mot det folkligt vulgära. (Hörnqvist, Bachtin)

De traditionella värdshusen, ölstugorna osv började ersättas av restau­ranger för mer privat umgänge och mat­njutning, samtidigt som en hel del nya auditorier byggdes som tempel för de höga konsterna. I det första fallet privatiserades samtalet kring respektive bord och över­vaka­des av de anonyma regler som kunde ges större spelrum i en över­skåd­lig och etikettkrävande arki­tektur.

I det andra fallet utveck­lades det publika rummet för att fram­fö­randet skulle bli alle­narådande. Det tradi­tionella umgänget i exempelvis teatern tonades ner till förmån för hyll­ningar till konsten och dess stora genier. Den borgerliga sällskap­lig­heten upprätt­höll emellertid sin bety­delse vid sidan av själva framfö­ran­det men disci­plin­erades, samtidigt som dess inslag av uppvisning och till intet förplikt­ande konversation blev allt starkare.

När planerna på ett konserthus i Helsingborg började ta form vid nittonhundratalets början stod emellertid de publika byggnaderna åter­­igen inför nya krav och diskus­sionerna om deras plats i staden och om deras arkitektur började gå höga. I denna situation skulle brytningarna mellan gammalt och nytt leda till turer, som väl belyser funktionalis­mens grund­lägg­ande karaktär och bakomliggande samhälls­syn i genombrotts­skedet.

Läs vidare i del 3, Funktionalismen; en tveeggad fas i arkitekturutvecklingen.