Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning.
Med stöd av en grundläggande kritik av den ensidigt individualiserande och abstraherande samhällelighet, som är förknippad med det ”moderna” samhället, hävdar jag att nyckeln till en framåtsyftande utveckling av arkitekturen finns i kritiken av modernismens rumsbegrepp.
Om man inser att demokrati och frihet kräver en nyanserad rumslig ansvarsfördelning kan man studera relationer mellan platser och gestalta socialt/rumsliga relationer. På så sätt blir Sacks studier av grundläggande betydelse för arkitekturteorin.
Visserligen stödjer sig också Sack på fenomenologisk filosofi, men han vidgar denna på ett insiktsfullt sätt med den historiska materialismen. För att täcka in vardagslivets erfarenheter i sin helhet avhandlar han tre sfärer var för sig: natur, mening och sociala relationer. Var och en av dessa sfärer måste enligt Sack belysas för att förstå människans upplevelse av världen. Därmed blir också förståelsen av historiska förändringar central i Sacks teori.
På basis av de omfattande studier av territorialitetens utveckling som han presenterar i sin bok Human Territoriality har Sack kunnat se och beskriva tidstypiska drag i den rumsliga organisationen. Han sammanfattar kapitalismens specifika territoralitet på följande sätt:
The most novel territorial effects accompanying the rise of capitalism are its uses in conceptually emptying space, in creating modern bureaucracies, and in obscuring sources of power. (Sack 1986 s 50)
Teorier om byråkratiernas tillväxt i det moderna samhället representerar inte något nytt. (ex Weber) Det moderna samhällets strävan att dölja makten känns också igen bland annat från Marx, även om denna uppenbara tendens behandlats mycket sparsamt i arkitekturteorin. Här finns tydliga paralleller med den arkitekturutvecklingen jag skisserat i mina tidigare arbeten. Originellt och mycket belysande finner jag emellertid hans begrepp ”emptiable space”.
I det förmoderna samhället är territorrialiteten och den rumsliga uppfattningen enligt Sack knuten till det som äger rum eller har ägt rum där, men detta försvagas av kapitalismen.
To think of territory as emptiable and fillable is easier when a society possesses writing and especially a metrical geometry to represent space independently of events. An emptiable and fillable space is also a useful concept for a dynamic society. Neither metrical geometries nor repeated social change are part of the primitive world. Society and environment are so intimately interrelated that there would be very little value for the primitive to indulge in speculation about his society being elsewhere or about it having very different spatial and social configurations. Yet such intellectual exercises are precisely what ’modern’ social planning and theory require.
The nuts and bolts of modern planning involve mental experiments such as ’what if the social order were altered so that land were held differently; what if the village were redesigned, placing this here rather than there, making that rectangular rather than circular, so that certain goals will be more easily attained?’ The basis of planning relies on abstracting things from space, that is, on conceptually separating events and space. It relies on our coming to think of space as a system which can exist apart from events and yet be a container of them. The coordinate system of modern map is ideally suited for the public representation of this sense of space. (Sack, R D, 1986, s 63)
Trots anknytningen till marxismen berör han märkligt nog knappast äganderättens förändring under denna epok. Som jag tidigare visat är denna avgörande för hur byggandet definieras som projekt, privat eller samhälleligt. Förmågan att bortse från vad en plats betyder för andra än dess ägare/spekulanter/byggherrar baseras i hög grad på idén att mark kan ägas/säljas som om det vore ett föremål.
Tanken att man kan hantera en tomt efter eget tycke har andra forskare, bland annat historikern Per Jonsson, visat vara en relativt ny företeelse. I Sverige är det först med 1789 års författningar som jord kunde frigöras till privat ägande. ”Rättsutvecklingen går från samfälld drift till enskild och från en mer eller mindre kollektiv rätt till en alltmer individuellt präglad rätt, utformad i nära anslutning till den klassiska liberalismens idé om äganderätt.” (Per Jonsson, 1989 s61f o s66)
De arkitekturteorier som förhärskar utgår nästan alltid ifrån att det finns en tomt med tydligt avläsbara gränser där arkitekten kan skapa ett ”enstaka, unikt byggnadsverk”. (Jmf Lundeqvist 1991 s 66) Själva grundtypen för en ”avröjbar rum/rymd” manifesteras för arkitekten med en tomtplan där entydiga gränser är inritade utan att historiskt konstituerade platser eller landskapsrum är redovisade.
Detta innebär inte att dessa inte beaktas åtminstone estetiskt, men de omfattas av motsvarande omsorg endast i de fall en omgestaltning av dessa formuleras som ett arkitekturprojekt i sig.
Karaktäriserande för vår tid är således att byggandet tenderar att hanteras som individuella projekt, samtidigt som integrationen mellan olika verksamheter i bebyggelsen blir allt mer framträdande. I en artikel från 1988 har Sack sökt beskriva hur människor bygger sin erfarenhet av platser som en kontextuell väv i denna moderna värld.
From the realm of social relations comes the experience, characteristic in modern life, of being in a world of strangers. From the realm of meaning comes the modern awareness of the freedom and burden to create meaning. From the realm of nature comes the tension between territorial segmentation and spatial integration. These threads are woven by the consumer on the loom of consumption to form the fabric of places as context. (Sack, R D, 1988, s 644)
Sacks artikel är mycket kompakt och något svårbegriplig, men jag ska, så vitt jag förstått honom rätt, redovisa och resonera kring några frågor av betydelse här. Vad det gäller den fysiska ”naturens” sfär menar han att vi genom konsumtionen å ena sidan approprierar föremål/ting var som helst ifrån och skapar vår egen värld. Denna bygger å andra sidan på territoriell segmentation, dvs på en stark rumslig uppdelning. En restaurang kan med hjälp av föremål införskaffade från hela världen inom sina väggar var som helst bygga upp ett litet Shanghai eller Venedig osv.
På samma motsägelsefulla sätt byggs meningssfären upp, som karaktäriseras både av friheten och av tvånget att bilda sig en egen mening. Genom att det moderna tänkandet bygger på specialisering är offentligheten segmenterad och sammansatt av erfarenheter som i liten utsträckning delas och därmed utsatt för snabba svängningar. Samtidigt är den privata erfarenheten rikt subjektiv och därmed ofta överkänslig.
Efter att ha beskrivit dubbelheten i dessa sfärer karaktäriserar Sack de sociala relationernas sfär plötsligt helt ensidigt som en värld av främlingar. (aa s 650f) Han konstaterar emellertid i samma avsnitt att ”we moderns are many other things than strangers, and these other relationships influence the experience.” (aa s 650)
Ethnicity, kinship, caste, family, worker, owner, and class are all marks of social relations. Some of these categories, such as families, are found in every society, and others, such as castes, are found in only particular ones. The importance of particular relations may change. In many pre-modern societies, kin and family affected most aspects of one’s life, but no longer does kin dominate, and family, though still important, has had its influence curtailed. (aa s 650)
Genom att generalisera konsumtionens värld och sin ensidiga karaktäristik av denna till att gälla det moderna över huvud taget, missar Sack, trots sin medvetenhet om de sociala strukturernas betydelse, den mycket betydelsefulla förändring av de sociala relationerna som jag tidigare berört.
I och med att tillhörigheten till några relativt få premoderna sociala kategorier har försvagats, är det kanske lätt att glömma tillhörigheten som något karaktäristiskt för det moderna samhället. Den etniska och platsbundna tillhörigheten har visserligen upplösts sedd som något sammanhållet och inneslutande individen, men om man liksom Sack och en hel flora av ideologer med honom tar detta som intäkt för att det moderna samhället är en värld av främlingar, kan man naturligtvis inte se att en ny typ av social tillhörighet vuxit fram.
Helt analogt med de två första sfärerna präglas även de sociala relationerna av två tendenser. Å ena sidan bygger den kapitalistiska organisationsprincipen på en socialt segmenterad gemenskap, men där individerna å andra sidan binder samman olika världar genom att hon tillhör ett flertal grupperingar utan att dessa behöver ha några direkta relationer sinsemellan.
Territorialiteten som maktstrategi har på många sätt kommit att kompletteras med vi-känslan. Det vill säga privatkapitalistismen tendenser att skapa konstlade sociala gränser mellan produktionsenheter samt mellan dessa och det offentliga livet. Personalpolitik går ofta ut på att skapa gemenskap kring interna mål genom att utestänga externa samhälleliga mål. En byggnad får då till uppgift att ge denna gemenskap identitet och skapa en enhetlig ”image” gentemot omvärlden.
För att fullt ut förstå sambanden mellan den språkliga ansats som bland annat Norberg-Schulz anför och tendensen att lösgöra platsen/byggnaden som ett privat projekt är det nödvändigt att återknyta till begreppet ”nameable objects”.
Som jag tidigare redovisat ville Norberg-Schulz göra gällande att den funktionalistiska arkitekturen inte hade tillräcklig föremålslighet. (s19f) Denna föremålslighet kopplas till om föremålet representeras av ett namn. Det är naturligtvis inte oväsentligt på vad sätt arkitekturen relaterar sig till begreppen och till orden, men att arkitekturens identifikation skulle vara så starkt kopplat till orden är en ren skröna.
Det vet väl egentligen var och en som försökt beskriva god arkitektur i ord. Om man utgår från de enkla föremålens relation till de ord som används för att kunna tala om dem finns där naturligtvis en starkt samklang. En stol är djupt förknippat med ordet stol och inte minst med mycket tydliga begrepp om hur en stol bör se ut och användas. Det ger naturligtvis en trygghet om stolar görs helt enligt våra förväntningar på dem. Denna trygghet försvagas emellertid knappast av att skulptörer och formgivare ibland vänder dessa begrepp upp och ner.
Tendensen bland exempelvis strukturalister att förenkla relationen mellan begrepp, ord och de företeelser som avses beskriver forskaren Walter J Ong som en felsyn. ”I värsta fall”, skriver han, ”kan denna felsyn ta sig följande uttryck: man utgår från att det helt enkelt finns en entydig korrespondens mellan olika företeelser i en värld utanför medvetandet och de talade orden, och en motsvarande entydig korrespondens, mellan talade och skrivna ord.”
Man kan å ena sidan såsom Ong gör knyta denna tendens till skrivkonstens och boktryckarkonstens genombrott. Då beror denna förenkling på vår förändrade syn på orden, på den tryckta textens rumsliga karaktär exempelvis i ordlistor. Man kan dock likaväl knyta detta till förtingligandet av alla de företeelser som inte är objekt i någon tydlig mening, på grund av den klassiska borgerliga individualismen och den exklusiva privategendomen.
Det kan åskådliggöras av en liknelse Ong gör. Han skriver att orden idag liknas vid fristående hus, medan sådana samband med arkitektur var otänkbara i den muntliga kulturen. ”Man tänkte sig inte språket som en motsvarighet till en byggnad eller något annat rumsligt föremål.” (Ong 1990, s193)
Här förbiser dock Ong att en förändring av den rumsliga uppfattningen skett parallellt av helt andra skäl än boktryckarkonstens utbredning. Det är ju knappast på grund av det tryckta ordets rumsliga karaktär som exempelvis villan vinner företräde som ideal framför de tätt sammanbyggda husen i den traditionella byn eller småstaden.
Många av de företeelser vi har behov av att tala om är i grunden komplexa och mångtydiga. Varje försök att låta dessa representeras av entydigt definierade ord innebär att man förnekar viktiga sidor av dem och därutöver omöjliggör man en naturlig växling av abstraktionsnivå.
Behovet att fixera olika sidor i olika sammanhang kan inte heller fullt ut mötas av en svällande begreppsapparat. Försök att differentiera språket med hjälp av definitioner möter mera sällan gensvar hos andra författare. Försöken att precisera en ”vetenskaplig” terminologi inskränker sig många gånger till en rituell men tämligen meningslös inledning i många ”akademiska” arbeten.
De flesta författare lämnar mycket snart sin vokabulär när engagemanget griper tag. Det fåtal som lyckas driva sina definitioner konsekvent blir istället obegripliga eller orimliga så snart de söker beskriva eller hantera verkligheten.
Läs vidare i del 7, Teater, teatralitet och offentlighet
