Denna sommaren 2020 har jag publicerat en illustrerad bok på detta tema. Arbetet har pågått intensivt sedan jag publicerade nedanstående text. Några avsnitt i boken kommer också att publiceras i nättidskriften Alba.nu och här publiceras avsnitt för avsnitt efterhand. Boken finns nu publicerad och kan köpas direkt avmig för 100kr (150kr via post). Den kan också beställas Print on Demand via denna länk till Publit för 110 plus deras portokostnad.
Värnandet av jordens klimat är en av vår tids allvarligaste utmaningar, även om det just nu ser ut att vara coronapandemin och den arbetslöshet som växer fram i dess spår. Ska vi kunna hantera sådana kriser krävs en ny och utvidgad syn på våra demokratier. Kunskapandet måste nu ställas i centrum för att till exempel klimatkrisförnekarna ska kunna hållas i schack. I sin tur förutsätter detta en ny mångfasetterad ägandefilosofi.
Denna bok ifrågasätter och berikar våra invanda sätt att se på ägande och tillägnelse av allt från himmel och hav till skog och bygd. Med perspektiv från många olika fält utmanar denna bok den självklarhet som ägandet hanteras med av såväl nyliberaler som den så kallade vänstern.
Bokens rubriker:
• En ny ägandefilosofi – både nödvändig och görlig • Äganderätten – komplex och historiskt föränderlig • Det gemensamma ägandets moderna filosofi • Socialismens drömmar om äganderättens avskaffande • Tillägnelse, ägande och appropriering • Vore en både/och-dialektik fruktbar? • Institutionalisering och förstatligande; ”Prison or Promise?” • Vad är modernt? En allas maktlöshet eller gemensam nytta? • Platsen som icke är – nätverkssamhällets utopi? • Att tillägna sig en plats i ett demokratiskt kunskapande • Vad finns det för möjliga vägar framåt?
Några röster om boken:
Med sin bok griper Lars Jadelius in i samtidens viktigaste diskussioner om ägande, gemenskap, ojämlikhet, miljö och arkitektur. Samhället, både det lokala och det glo- bala, slits idag mellan kraven på en obunden marknad och drömmen om en välsinnad stat. Boken blir ett viktigt argument för att vi ska samlas kring det som förenar oss och binder oss samman. Vi måste uppvärdera det gemensamma, det som vi behöver för livets nödtorft men också det som ger oss en glädje som vi alla kan dela.
Sven–Eric Liedman, författare, professor em. Idé- och lärdomshistoria
Boken fördjupar frågor kring ägandet historiskt, filosofiskt och samhälleligt, med exempel som väl belyser nödvändigheten av ett demokratiskt kunskapande. Med perspektiv från flera olika håll visar Lars Jadelius hur beroende demokratin är av en rik och mångfasetterad offentlighet. Att vi som mänsklighet erkänner vårt beroende av varandra och att vårt samarbete framgent måste vara lärande blir mycket tydligt i boken. En öppen, tankfull, läsvärd och lärorik bok!
Denna bok sätter in frågan om ägande i ett historiskt sammanhang, samtidigt som den redogör för hur ägandet påverkar och styr dagens utveckling, alltifrån klimatkriser till användningen av internet.
Upplägget är ett vridande och vändande på ”gamla sanningar”‚ likaså ett sökande efter en ny och nödvändig färdriktning. Jag hoppas och tror att boken kan bli en dör- röppnare för de vilsna och oroliga världsförbättrare som finns runt omkring oss. Den är uttalat skriven för att vara en inspirationskälla till ett fortsatt öppet och sökande bildningsarbete.
Lennart Sjöstedt, f.d. jurist på Hyresgästföreningen
Lars Jadelius har skrivit en viktig bok om ägandet. Med hjälp av bland annat intressan- ta språkliga lekar (tillägnelse som en välägnelse är bara ett exempel) blir mycket av ägandets komplexitet tydliggjord. Alltför länge har debatten undvikit allt det kom- plexa och svåra i frågan om ägande och privategendom. Utan en bättre hantering av ägandets grundfrågor kan inte vår tids stora samhällsproblem lösas.
Vår tendens att betrakta världen som om den bara består av isolerade enklaver, av fragmenterade enheter ser han som en “privategendomlighet”. Boken lyfter med det fram hur exklusivt privat ägande och dess enklavtänkande tar sig uttryck inom arkitektur, städer och landskap.
En banalisering av ägandet har för Marx och marxister blivit till en filosofisk misär. Lars Jadelius ger oss nya öppningar in i denna problematik. Läs och begrunda!
Per Cornell, historiker, professor i Arkeologi
Kooperationen är en ägarform som med framgång praktiserats världen i över 170 år. I den rådande ”privategendomliga” ekonomin – för att använda ett av Lars Jadelius kluriga begrepp – har kooperationen dock förlorat sina samhälleliga ambitioner och utgör därför inte längre ett alternativt sätt att bedriva ekonomisk verksamhet. Det finns kanske företrädare för kooperationen och andra som återigen skulle vilja göra rörelsen till ett viktigt inslag i en ekonomisk demokrati. För att kunna gå vidare har de i så fall all anledning att fördjupa sig i författarens analys av ägandebegreppet och övrigt innehåll i denna viktiga bok. Kai Blomqvist, författare, f.d. chef för bl.a. Kooperativa institutet
Klimatkrisen och de många överhängande problem som hör ihop med denna, har sin grund, anser jag, i det egoistiska, självtillräckliga privata ägandet. De absolut rikaste rika har inte bara lämnat ett enormt fotavtryck genom sin ansvarslösa konsumtion, med exempelvis privatjet och stora fossilslukande yachter. De har med sitt övermått av pengar och direkta ägande av media också makten att bagatellisera klimathotet, de förödande krigen och de därmed sammanhängande flyktingkriserna.
För egen del kan de dra sig undan till säkra platser och skattebefriade öar, samtidigt som de på olika sätt äger ett enormt inflytande över våra informationskanaler. Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman vill exempelvis förbereda sitt kungadöme för en framtid där oljan har spelat ut sin roll. Hans svar är att anlägga en ny stad, Neom, för superrika som vill fly skatter och klimatkris. Den ska åtnjuta egna ekonomiska och juridiska regler och präglas av liberalismens mest människofientliga modernism. Se ETC Göteborg, den 28 och 29/6
Det får förödande konsekvenser när företag och nationalstater som satsar på fossilt bränsle kan fortsätta med sin ohämmade produktion trots det fossila bränslets dramatiska påverkan på klimatet. Det drabbar alla oss människor som inte har någon rätt att påverka deras ”privata” beslut eller ens tillåts få vetskap om dem.
De förfärliga klimat-, krigs- och flyktinghoten sammantagna kommer i stället att kräva att vi reformerar ägandets rätt på många välbetänkta sätt. Vi behöver därför framöver tillägna oss en bred och nyanserad global kunskap och handlingskraft inom äganderättens mycket komplexa område.
Ett annat exempel som kanske inte har samma långsiktiga betydelse är att det byggs för få hyresbostäder som vanliga inkomsttagare har råd med. Samtidigt renoverar fastighetsägarna många befintliga bostäder med så skyhöga hyreshöjningar att de boende inte har råd att bo kvar. Förutom detta har privatiseringar börjat genomföras av sådant som tidigare sågs som mänskliga rättigheter, som till exempel dricksvatten och sjukvård.
Den privata äganderätten har således å ena sidan omfattande nackdelar, som ofta lyfts fram av kapitalismens kritiker. Den drabbar oss både med stora livshotande kriser, men också med många, många av mindre omfattning.
Å andra sidan har ägande- och besittningsrätter fått en avgörande betydelse för att skydda individers, partiers, kooperativs, föreningars och andra civila organisationers rättigheter. Privategendomen skyddar från makters insyn och från statliga interventioner. Den skapar också förutsättningar för företagsamhet och decentraliserad, konsumentnära lokal utveckling. Detta rättsliga skydd behöver tas till vara, förnyas och i många fall även stärkas. Det finns många sammanhang där ägande- och besittningsrätter är av godo. De är sammankopplade med rätten att agera gemensamt och organiserat för politiska krav.
Äganderätten – komplex och historiskt föränderlig
Utformningen av äganderätten är och har alltid varit mer komplex än den framstår i de ideologiska striderna. Ytligt sett har äganderätten idag en ganska enkel individuell utformning. Den innehas ibland av en enskild person, men ofta av en s.k. juridisk person som tillskrivs alla rättigheter som om den vore en enskild människa. Skrapar man på ytan så kan man se att äganderätten idag har fler lager än man först tänker på. Till exempel så kan en markägare som har jakträtt på sin mark överlåta den rätten till andra. Allemansrätten i Sverige är ett annat exempel på en rätt som överlagrar det formella ägandet.
Det finns många fler exempel på ägandets differentierade karaktär och dess komplexitet. De renskötande samerna har en idag omstridd rätt till ”sina” marker, såsom renbetesrätt, fiskerättigheter, småviltsjakt med mera, trots att kungen/staten en gång deklarerat att marken är ”kronans”. Det vill säga ägande och tillhörighet kan bestå av olika rättigheter som liksom ansvaret kan och bör delas med andra ”ägare”.
Privat ägande av bostäder är en sak och hyresgästens besittningsrätt en annan. Det visar att det är möjligt att införa lagar som stärker en parts ”ägande” gentemot en annan part som formellt sägs äga.
Ägande ter sig faktiskt i praktiken ganska olika för natur, luft och vatten, liksom för jordbruksmark, tomtmark, gruvrätt, hem/bostad, personligt lösöre. Den ter sig också helt annorlunda för de produktionsmedel som ”ägs” av multinationella, statliga eller kooperativa företag, småföretag och enskilda hantverkare. De olikheterna bör förtydligas med kunskap om vad som krävs för ett hållbart, demokratiskt och värdigt samhälle.
Vi är historiskt impregnerade av föreställningar som skapats av de som äger det mesta – de rikaste rika – och deras ekonomiska ideologier. Vi bör därför börja med att fördjupa vår förståelse av hur jag och vi förhåller sig till alla människor. Nobels ekonomipristagare 1998, Amartya Sen, visar i sin bok Identitet och våld hur komplex vår identitet är och hur våra jag och våra vi-konstellationer skapats ideologiskt. Han visar samtidigt hur en ny syn på gemenskap kan skapa frihet genom rika men juridiskt mer svårfångade gemenskaper.
Amartya Sen beskriver också hur den moderna individualismen sammanfogad med absoluta, slutna gemenskaper ger förutsättning för urskiljningslöst våld mot de andra. Men framför allt ger han oss redskap att se vilken frihet det ligger i att vi faktiskt i modern tid tillhör många olika typer av gemenskaper.
I boken Gemensam nytta berättar den italienske juridikprofessorn Ugo Mattei hur det gemensamma ägandet historiskt sett avvecklas. De medeltida ägandeformerna ersätts gradvis av en exkluderande individualisering.
Som ett avgörande steg mot ett patriarkalt, hierarkiskt ägande lyfter Mattei fram det romerska begreppet ”dominus”. Det står för att släktens överhuvud hade allmakt över sin domän, sin ägda rätt. Denna övergång sker i samspel med den monoteistiska kristna religionens införande av den romerske kejsaren‚ och detta förvänder i hög grad den kristna religionens grundvärderingar. Dominus är latin för ”husbonde”, ”herre”, ”härskare”. I senromersk tid blev det både en hövlighetstitel mellan män och en benämning på de romerska kejsarna. Dominus blev i samspel med detta dessutom namn på Gud och Jesus.
Kapitalismen tar sedan de avgörande stegen mot ett självtillräckligt individuellt ägande. Därmed blir det komplexa gemensamma ägandet satt på undantag. I alla de sammanhang där alla de mångfaldiga ”vin”, som vi är delaktiga i, äger rättigheter sker en förenklande privatisering. Dessa verklighetens ömsesidiga beroenden varken kan eller bör reduceras till en avskiljbar enklav, en ”juridisk person”.
Vi är i behov av en nydanande ägandefilosofi. En filosofi som inte enbart rör sig i den abstrakta tankevärlden, utan vågar vara konkret och acceptera ägandets komplexitet. Egendom och privategendom är inte samma sak. Privategendom är ett modernt, kapitalistiskt sätt att tolka egendomsrätten som exkluderande och oberoende av alla andra ägare.
Det gemensamma ägandets moderna filosofi
En fördjupad förståelse av jag, vi och de andra ger en betydelsefull grund för att begripa ägandets komplexa karaktär. Här är Amartya Sens ovan nämnda bok mycket givande. De possessiva pronomina mitt, vårt, allas och ingens hör ihop med dessa, men för in ytterligare viktiga dimensioner. Dessa är inte avhandlade, vad jag funnit, lika grundligt och intresseväckande. ”Possessiva pronomen är ord som man använder istället för ett substantiv för att beskriva ett ägande eller tillhörighet”. (ordklasser.se) Ordböcker går inte in på den komplexitet som ordet tillhörighet borde indikera.
Det är möjligt att vidga betydelsen av ägande/tillhörighet genom att i tankarna pröva att använda mitt, vårt, allas och ingens i olika sammanhang. Vårt land, min stad, min make, mina barn, o.s.v. Det vidgar vårt sätt att se ägande, tillhörighet och tillägnelse som något mycket mer än juridisk äganderätt. Detta kan på så sätt föra oss från privat äganderätt till samhälleliga tillhörigheter i vid mening.
Under senare år har i Elinor Ostroms efterföljd utvecklats en diskussion som sätter begreppet ”commons” i fokus. I sina studier lyfter hon fram att gemensam förvaltning i strid med nyliberal teori mycket väl kan vara framgångsrik. Också Ostroms forskning har belönats med Nobels ekonomipris (2009). Hennes commons översätts till svenska oftast med ordet allmänning, men ibland, som hos Ugo Mattei, med gemensamt ägande, gemensam nytta.
Gemensam förvaltning och ägande förekommer i en rad olika former, som exempelvis förening, ekonomisk förening, sameby, kooperativ, samfällighet, handelsbolag och aktiebolag. Även kommun, landsting/region och nationalstat är exempel på gemensam förvaltning, men där bygger inte deltagandet på frivillighet. På internationell och kosmopolitisk nivå finns många betydande former av gemensam förvaltning, så som EU och FN. Denna väv av ”commons” betecknas i en del litteratur som ”governance”, eftersom de tillsammans bildar en form av samhällsstyrning. Jag väljer här att helt enkelt kalla denna väv av ägande ”samhällelig”.
Den kooperativa traditionen bör, med sitt frivilliga medlemskap, ses som särskilt betydelsefull och utvecklingsbar. Förutom att ta till vara medlemmarnas intressen, så har den oftast haft vidare samhälleliga ambitioner. Med den privata egendomsrätten och de därtill knutna ekonomiska teoribyggena och den faktiska konkurrensen tenderar dessa ambitioner att tonas ner.
Samhällelighet kan knyta samman det lokala, småskaliga med det globala bortom nationalstaternas begränsningar. Nationalstaterna bör alltså ses i ett kosmopolitiskt sammanhang, trots att de har en historia som präglats av geografisk avgränsning, som formats av kungamakt, militär och polisiär överhöghet.
Olika beteckningar för gemensam förvaltning/ägande ger oss en fingervisning om de olika uttryck som det gemensamma faktiskt tagit sig; hur det gemensamma institutionaliserats. Genom att ställa de olika orden bredvid varandra kan de begreppsliga traditioner som de speglar,med sina skillnader och likheter, göras tydliga. De ger oss olika perspektiv på gemensam tillhörighet och kan i sin förlängning hjälpa oss att i tanken bryta de rådande ideologiernas hegemoni.
Possessiva pronomen speglar alltså i vår språkliga praktik den djupa samhälleliga förankring som både tillhörighet och ägande har. Samtidigt visar de hur lite av det som vi har starka relationer till och har rätt till inbegrips i äganderätten idag. Pröva i tankarna mina barn, våra kvarter, vår kultur, vår jord, våra hav, o.s.v. Hur ska exempelvis rätten till luft, vatten, hav och inte minst tillgången till kunskaper regleras och tillerkännas ”alla”? Och i förlängningen vems ansvar är det möjligt att utkräva om något inte tillskrivs någon alls, något som är ”ingens”? Som oceanerna, luften, traditionerna och generna. Om ingen äger så fallerar förvaltningen. Haven utfiskas samtidigt som de blir recipient för all väldens sopor. Men om dricksvattnet istället privatiseras, så som det görs på flera håll i världen, hamnar de fattiga i en förfärlig utgiftsfälla.
Det krävs mycket reflektion och samtal för att fullt ut förstå allt vad possessiva pronomen står för och hur de knyter an till ”ägandet” i dess olika former. Det är värt att pröva i tanken vad vi menar när vi säger mitt hem, min stad o.s.v. Ägande har aldrig varit någon enkel företeelse och kan heller aldrig bli det. Det är därför viktigt att vi ska kunna föreställa oss pluralformer av både vi och vårt. Vi tillhör alla många olika gemenskaper, som ’vi i vår släkt’, ’vi i vår lokala hyresgästförening’, ’vi i vår Amnesty-grupp’, ’vi läkare’, ’vi muslimer’ o.s.v.. Vi behöver hitta sätt att tala om vi eller vårt som komplexa och mångfaldiga ”ägare” och bli förstådda. Då skulle vi kunna fånga en mer modern samhällelighet.
Appropriering och besittningstagande
Därutöver är ägande nära förknippat med appropriering, tillägnelse och besittningstaganden. De är sammanflätade komplexa samhälleliga företeelser, som föregriper eller hör samman med ägande och privategendom. Appropriering är något som alltid pågår oavsett om det är av positiv eller negativ karaktär, oavsett samhällets organisation.
Statligt ägande är gemensamt endast i den utsträckning som det är genuint demokratiskt förvaltat. Med privat egendomsrätt följer en preferens för ett enklavtänkande, ett organisationsegoistiskt perspektiv på tillvaron och det demokratiska ägandet. Gränsfenomen och komplexitet har svårt att inrymmas i den kapitalistiska privategendomen.
Olika former av gemensamt ägande, som faktiskt utvecklats historiskt, bör inte ställas mot varandra. Föreningars rätt och ansvar, kooperationers rätt och ansvar, politiska partiers rätt och ansvar, företags och institutioners rätt och ansvar måste tas till vara, förnyas och fördjupas för att vi skall kunna gå vidare. I positiv mening skulle kanske ordet ”välägnelse” kunna beteckna vår enskilda eller gemensamma strävan att göra vår omgivning väl ägnad för våra långsiktiga livsbetingelser.
Vi måste ställa oss frågan hur vi skall undvika att det gemensamt ägda av olika slag gradvis approprieras av elitära broderskap, så som det har skett historiskt och fortfarande sker i många, många fall. När ledande personer, såväl professionella som styrelseansvariga blir så rikligt belönade att de börjar se som sitt huvudintresse att bli kvar, medan medlemmarnas behov kommer alltmer i bakgrunden.
I dagens politik ställer man med rätta bankerna till svars för penningtvätt, men berör inte de otillbörligt tillskansade rikedomarna som anhopats hos de rikaste rika. Bland dessa har en ”trumputinpakt” allt framfusigare trätt fram globalt under det senaste årtiondet. Denna pakt, som framförallt byggts upp av ryska och amerikanska oligarker, hotar demokratin och en brådskande klimatpolitik genom sitt ekonomiska stöd till allsköns extrema och obskyra åsikter och politiska rörelser.
Vad finns det för möjliga vägar framåt?
Oftast har appropriering betraktats som något som händer psykologiskt mellan oss och de föremål och miljöer vi skapar. Vi blir delaktiga i vår kulturmiljö. Det är istället nödvändigt att se äganderätt och appropriering som en sammanvävd helhet. Vi behöver också se denna relation konkret och differentierat; den ser olika ut beroende på vad som avses och det sammanhang den utspelas i. Ofta behöver ägandets rättigheter försvaras och utvecklas, särskilt när de är kopplade till ett reflekterat samhälleligt ansvar. Ansvar har under den kapitalistiska privategendomens epok reducerats till en personlig etisk fråga. Inte ett kommunikativt ansvar, där man är tvungen att stå till svars i den mån det avser gemensam nytta eller skada. För stora livsavgörande frågor som miljö och klimat behöver enskildas ägarmakt reduceras rejält. Förstatligande har visat sig vara ändamålsenlig bara i viss begränsad utsträckning och för att lösa vissa samhälleliga behov. Vad lämpar sig och vad lämpar sig inte? När lämpar det sig och när lämpar det sig inte? Vilka andra former av gemensamt ägande finns och kan tas till vara i det speciella fallet?
Kan förändringar i äganderättens tolkning vara en framgångsrik väg? Är ett betydligt mer utvecklat ansvarstagande och ansvarsutkrävande framkomligt, som en ny bredare väg såväl ekonomiskt som politiskt? Det är ett betydelsefullt ställningstagande att det traditionella och det förutvarande, det äldre, inte bara är något att förkasta. Modernitet kan faktiskt innebära en djupare förståelse av och respekt för vår historia.
Modernismens ideal, däremot, är inte enbart formade i folkets gemensamma intresse som en uppgörelse med det traditionella, det förlegade. Modernismen är i lika hög grad skapad av de dominerande ägarna i kapitalets intresse. Modernismens tolkning har mycket stor betydelse för vår syn på framtiden. Genom det privata ägandet har en modernism formats som präglas av individualism, abstraktion och maktfullkomlighet. I min avhandling Folk, form och funktionalism framlagd 1987 har jag kritiskt analyserat modernismen och dess genombrott på 1920-talet. Jag försökte där lansera begreppet ”ansvar inför offentligheten”, men det fick då knappast något gensvar. Läget borde vara annorlunda idag, med klimatkrisen som en gemensam fråga för hela mänskligheten.
Skulle såväl lokala, nationella som internationella tribunaler kunna prövas för att behandla de brott mot mänskliga och demokratiska rättigheter som idag faller utanför den exkluderande äganderätt som historien har skapat? Då skulle egendom kunna återkrävas, så som en gång kungar krävde adelns förläningar åter, för att överlåta till de som arbetade mer långsiktigt och hållbart med sina säterier. Vore inte en ”reduktion” med inspiration från tolv- och inpå sjuttonhundratalet möjlig, då storägare gravt missköter sitt miljö- och klimatansvar? Hur de därefter skall förvaltas är den stora frågan.
De flesta institutioner bör kunna drivas vidare av befintlig personal men med nya samhälleliga direktiv, när de rikaste rika inte längre har resurser att lägga sig i. Då kan också professionerna, genom sina erfarenheter och livssammanhang, ta långsiktigt ansvar för gemensam välfärd och för klimatet. Helt klart är att vi behöver finna helt nya åtgärder än förstatliganden för att kunna försäkra oss om ett demokratiskt, samhälleligt ägande som gör det möjligt för oss att nå hållbara och rättvisa samhällssystem.
Reduktioner i Sverige enligt Wikipedia:
En reduktion var i Sveriges historia en indragning till staten av egendom, som jord och jordinkomster, vilka tidigare avsöndrats till i första hand adeln genom förläningar, ärftliga donationer och dylikt. Flera reduktioner har ägt rum från 1200-talet till 1600-talet. I Sverige syns termen ha använts först under reduktionsyrkandena vid 1600-talets mitt – tidigare reduktioner benämndes ”räfst”, ”vederkännande av gods” eller ”revocation”.
De rättsgrunder som tillämpades vid reduktionsförfarandena var olika. Gods och annan egendom kunde dras in om avsöndringen på ett eller annat sätt varit förknippad med något rättsstridigt förfarande. Frälsemän kunde till exempel ha lagt under sig skattegods olagligt genom förfalskade donationsbrev. Gods eller räntor kunde dessutom återtas, om de av innehavaren genom överträdelser eller försummelser förverkats under besittningstiden.
Vid de stora reduktionerna under 1600-talet framträdde slutligen också anspråk på att över huvud taget all avsöndring kunde återkallas. Man anförde till stöd därför stadganden ur landslagen, att ”konung inte ägde förminska rikets ingälder för sin efterträdare, utan att denne i så fall ägde återkalla det avsöndrade”.
Upprop!
Delta i denna involverande, forskande lärprocess! Bidra med dina kunskaper och reflektioner!
Undertecknad har tagit initiativ till en öppen och forskande process om den differentierade äganderättens historia och framtid. Till att börja har vi tillsammans läst och skrivit olika texter, ordnat tematiska seminarier. Betydelsefullt är att vi fokuserar på kunskap, där inget akademiskt ämnesområde är uteslutet. Tvärtom!
Den har nu pågått mer än ett år med ett mindre kärngrupp och ett växlande antal engagerade deltagare på våra möten. I arbetet hittills har framför allt Birgit Modh bidragit med sin kunskap och erfarenhet. Per Cornell, Athanasios Kouzelis, Kenth Ottermark, Lennart Sjöstedt, Christer Wigerfelt har också varit viktiga hittills i denna lärprocess.
Om du ännu inte insett hur betydelsefull och stor denna fråga är, så läs eftertänksamt igenom min mer djupgående text om ägande och tillägnelse. Eller delta i vår planerade studiecirkel i Göteborg under 2019/2020. Ser du brister eller har kompletterande fakta – hjälp oss med ditt kunnande. Hör av dig i kommentarsfältet.
Artikel publicerad i Människan står i tur. Red. Finn Werne, Chalmers 1982
Timmerkarlar, storsnickare och allmogebygge Det mesta som över huvud taget byggdes i Sverige till slutet av 1800-talet byggdes på landsbygden, eftersom nästan alla bodde där. Och nästan alla hus var byggda i trä, både på landet och i städerna. En stor del av byggnadsarbetet hjälptes man åt med och man bytte arbetsprestationer med varandra. 1)
Bland mycket annat, förutom att sköta åkrar, skog och djur, skulle en duktig bonde också kunna bygga hus. ”Seden var att alla jordbrukarsöner skulle lära sig timra och även något snickra och smida. Kunde en yngling inte annat än grovarbeta, så betraktades han med lågt värde.” 2)
Hantverkare anlitades framför allt vid bostadsbyggen. Dessa var främst timmermän, särskilt duktiga timmerkarlar, med ett litet jordbruk eller något annat som huvudsyssla. Husbygge vari de flesta bygder inget att försörja sig på.
Ibland nådde de dock långt utanför sina bygder och utvecklade sitt kunnande till stor förfining inom bondesamhällets ramar. Dessa duktiga storsnickare, som de kallades i Norrland, var ofta kunniga som byggledare, snickare och bildhuggare i en person. ”Från grova timmerkonstruktioner till konstmässiga ornamentsskulpturer var dylika mästare hemma i träarbete.” 3)
Det kunde dröja lång tid innan former ur feodalklassens stilideal slog igenom bland storsnickarna i Ångermanland. Bygdemästarna använde således barockformer och barockmotiv ännu under andra hälften av 1700-ta1et. Rokokon ”uppträder här och var som en nyhet vid början av 1800-talet och när de nya motiven äntligen får hemortsrätt blir de nästan alltid blandade med äldre till en komposition, kännetecknad av fantasi och estetisk humor, av frihet från schablon. Det är sättet att uppfatta och förstå – eller missförstå – de använda motiven och sättet att sammanställa dem, som skapar möjligheten att urskilja bestämda konstnärsprofiler.
Ibland kunde murare och timmermän leva av att bara bygga hus men det var endast i de största städerna. Städernas timmermän kom för det mesta från landsbygden runt städerna eller som säsongsvandrande arbetare, t ex från Dalarna. De var bärare av allmogens byggnadskunnande sådant det utvecklats inom traditionen. Allmogen tillägnade sig kunskaper om material och husbygge genom att delta i byggandet, genom den muntliga kunskapsförmedlingen och genom att iaktta uppförda hus. Skickligheten gick så också i arv från far till son.
Murarnas yrkeskunnande hade inte på samma sätt utvecklats inom allmogens traditionella bygge. Deras kunskaper hade i Sverige utvecklats för kyrkans och adelns bygge. Till de stora kyrkorna och palatsbyggena krävdes ett annat kunnande än det som hörde till allmogetraditionen, där murarkonsten inte omfattade så värst mycket mer än skorstenar, spisar och källare. Stockholm, som var den helt dominerande svenska staden ännu på 1830-talet med mellan en tredjedel och en fjärdedel av hela stadsbefolkningen, var också ett centrum för utbildningen av murare. De kunde inte lära sig sitt yrke på så värst många andra orter med tanke på hur lite stenhus som byggdes utanför Stockholm, Göteborg och Malmö.
Yrkesutbildningen formaliseras med skråsystemet I Sverige har skråsystemet funnits sen medeltiden men omfattade till en början ett mindre antal yrken. Samtidigt som kungamakten strävade efter att föra samman hantverkare till städerna, oftast mot deras vilja, utvecklades efter hand ett gemensamt intresse mellan kungen och de skråorganiserade hantverkarna gentemot det allmänt utbredda kunnandet. Bönhaseri, d v s fri yrkesutövning, förbjöds och bestämda gränser för vad var och en fick syssla med sökte upprätthållas. Kungen kunde dock fritt anställa folk och adeln hade rätt att ha s k försvarskarlar eller årsanställda. I och med att man sökte monopolisera yrkeskunnande inom ett skråämbete måste nyrekryteringen ges fasta former. Yrkenas fortlevnad kunde inte garanteras genom arv från far till son, därtill var cirkulationen för omfattande.
Ordet ”skrå” syftade ursprungligen på det pergament, på vilket ”stadgarna” eller förordningarna” var skrivna. Dessa stadgar, som reglerade hantverkarnas inbördes förhållanden, finns i ett stort antal bevarade för de flesta hantverk. De äldsta kända i Sverige utfärdades under 1300- och 1400-talen.
Ett mästareämbete eller gille, som det även kallades, sammanslöt yrkesutövare inom en stad eller ett visst område. Varje ämbete utfärdade sina egna stadgar men som grund för dessa utformades av kungen allmänna skråordningar, 1621, 1669 och 1720.
De olika orternas och yrkenas särprägel gav utrymme för relativt stora skillnader när det gällde yrkesutbildningen och de krav på yrkesskicklighet som ställdes för att få utöva yrket. För att inskrivas som lärling krävdes att föräldrar eller målsman skrev på ett kontrakt och lärlingen ställdes under husbondevälde under hela sin kontraktstid. Efter tre till fem år fick han i allmän het utföra ett gesällprov, som skulle godkännas av ämbetet. Gesällen kunde sedan bli mästare och därmed vinna burskap vid stadens rådstuga, om ”han redeligen och väl lärt sitt handtverk och njuter vittnesbörd om sitt ärliga förhållande och till det ringste arbetat ut- eller inrikes för gesäll uti tre år, med mindre än andra viktiga skäl därtil voro, och borgmästare och råd tillika med ämbetet finna honom duglig och i sitt handtverk svarsgod.” 5)
Byggandet i Sverige var långt in på 1600-talet, inte ens i städerna, av den omfattningen att speciella yrkesgrupper kunde försörja sig på det. Därmed var också renodlade byggnadsyrkesskrån sällsynta. De yrkesuppgifter som målare, plåtslagare, smeder, snickare och timmermän hade på sin lott var oftast av annat slag än husbygge och underhåll av hus. De skulle exempelvis tillverka färg, måla porträtt, tapeter, vagnar och möbler. Det kunde vidare bestå av harnesktillverkning, båtbyggande, möbelsnickeri m m. Denna verksamhet betraktades som svårare än det i de flesta fall grövre och tyngre byggandet. Landsbygdens bönhasande hantverkare kunde många gånger vara väl så kunniga på att resa och timra hus. Yrkenas andra uppgifter blev av dessa skäl de som präglade gesäll och mästarprov. En målaregesäll i Stockholm skulle till exempel måla ett krucifix, en snickare skulle utföra ett skåp o s v.
Eftersom förutsättningarna i landets olika delar var så olika, så kom också byggnadsyrkenas organisationer att utvecklas mycket olika i olika städer och landsändar. Inom korsvirkeshusområdena utvecklades timmermansyrket tidigt till ett mer specialiserat byggnadsyrke. Där var skogfattigt och allmogen handskades inte med virke i vardagslag. I Stockholm, Göteborg och Malmö kunde murarna som annars mest murat skorstenar och spisar alltmer arbeta med nybyggnad. Murarnas skråordning i Stockholm är också i första hand utformad med tanke på husbyggandet. Den som ville bli mästare skulle exempelvis, enligt 1669 årsskråordning, ha arbetat som gesäll minst sex eller åtta år, ”emedan murmästareämbetet är icke så lätt som en del andra ämbeten att lära, har ock stora svårigheter med sig, och kunde det inte skada, om gesällen något hade rest.” 6) I synnerhet måste den blivande mästaren kunna läsa, skriva, teckna och räkna.
Mästerstyckeritning, Göteborgs mureriämbete, 1683
Han skulle därutöver utföra ett arbetsprov, som kunde bestå av ”ett helt hus eller en vacker trappa eller ett vackert valv eller ock vackert golv till att nätt foga”, samt ett mästerstycke, vilket skulle bestå av vissa i skråordningen angivna ritningar. 7) Detta skulle sedan besiktigas och godkännas av ämbetet och ”hovarcitecteuren”. Där föreskrevs sedan att ”unga mästare skola, se dan de mästare blivit, själva först några år med sina händer ar beta, på det att deras gesäller och pojkar sig desto bättre lära måge och byggherrens arbete så mycket bättre bliva gjort.” 8)
Från mitten av 1600-talet inträffade dock förändringar som långsamt skulle skapa nya villkor för byggnadsyrkena. Sverige framträdde alltmer som krigförande stormakt med en genomgripande administrativ utveckling såväl på riksplanet som i fråga om huvudstadens styrelse. Huvudstadens administrativa tillväxt krävde insatser från en rad yrkeskategorier. Samtidigt påbörjades en intensiv privat byggenskap med adeln och det förmögna borgerskapet som främsta byggherrar.
Herrarna ville leva upp till de kontinentala förebilder de fått under de svenska härtågen i Europa. De var då också tvungna att kalla in utländska arkitekter, men också hantverkare som murare, målare och timmermän, speciellt från Tyskland.
Före denna tid var speciellt stadstimmermännen fattiga säsongsarbetare med mycket svag skråorganisation och landsbygdens snickarkunniga utförde allt som oftast arbeten i städerna i strid med skråstadgan, vilket stämplades som ”bönhaseri”, men sågs då ofta mellan fingrarna av magistraten. Någon skråmässigutbildnings- och rekryteringsgång lärling – gesäll – mästare fanns inte. Timmermännen rekryterades tillräckligt kunniga från landet, men i och med det stora stenhusbyggeriet blev kraven på stadstimmermännen mer speciella och vissa timmermän framträdde som ledare. Dessa utvecklades till mästare vid sidan av timmermännen, som då inordnades under den gängse rubriken gesäller, även om lärlingar inte fanns. Tillsammans med de inflyttade tyska timmermännen omvandlades timmermansämbetet till ett byggmästareämbete. De var nu mer administrativa ledare av ett större antal timmermän. En del murmästare blev likaså medlemmar i byggmästareämbetet. Byggmästarebegreppet kom så att spridas i Sverige med denna betydelse från att ha varit ett kommunalt lekmannauppdrag eller en benämning på ett tillfälligt arbetsledande uppdrag på en murare, timmerman eller annan byggnadskunnig person.
Fria konstnärer bryter sig ur skråtvånget Skråväsendet hade sin starkaste förankring i Tyskland. De svenska skråstadgarna var uppbyggda efter tysk förebild, gesällvandringarna ställdes för det mesta till Tyskland och de inflytta- de mästarna och gesällerna var också oftast tyskar. Denna anknytning till Tyskland betydde att tysk stil korn att spela en påfallande stor roll. Under sextonhundratalet stämde det också väl överens med de svenska beställarnas önskningar. Genom trettioåriga kriget fick Sverige starka intressen i Tyskland och där lärde sig den krigförande svenska adeln att finna förebilderna för sin livsföring, både i stil och överflöd. Hantverkets estetiska kunnande byggde i stor utsträckning på tradition, som förmedlades inte bara i utbildningssystemet utan även genom de verktyg, mallar och ritningar som gick i arv i en verkstad. Det skråmässiga hantverket framstår i stilhänseende som konservativt, men det uteslöt inte alls en stilmässig förnyelse. Gesällerna skaffade sig erfarenhet av vad nytt som hänt på sina gesällvandringar. De höll sig ofta med gravyrförlagor och tryckta handböcker från kontinenten. Den mest betydande förändringsfaktorn blev adelns och det kungliga hovets representativa behov att följa med i de olika kontinentala hovens stilförändringar och storpolitiska maktförskjutningar.
Förutom den direkta ”införskrivningen” av hantverkare, så anlitade hovet och adelsmännen utländska arkitekter och konstnärer, då de representativa kraven översteg både beställarens och de svenska hantverkarnas förmåga och stilkänsla. Portalfiguren framför andra i svenskt konsthantverk under sjuttonhundratalet är Nicodemus Tessin d y. Sveriges blickar vändes då mot Frankrike och Tessin hade flera medel att följa de franska modesignalerna. Han stod ständigt i kontakt med de ledande franska konstnärerna och fick genom dem ideligen anvisningar om, vad modet föreskrev i Paris; hur kungens bord skulle dukas, hur drabanterna skulle klädas, hur trädgårdarna skulle anläggas, hur fester skulle arrangeras. Han skaffade gravyrer som kunde ge honom ledning och när gravyrer saknades fick han teckningar.
Ibland var dessa teckningar endast avsedda som råmaterial åt honom själv att arbeta efter, ibland var de direkt beställda för att tjäna som förlagor åt svenska hantverkare. Många och omfattande resor utomlands, främst då till Paris, blev nu också ett viktigt inslag för att hålla sig á jour med modets utveckling. 1697 härjades slottet Tre Kronor svårt av brand. Det blev ett tillfälle för hela slottets nydanande efter den nya tidens kosmopolitiska krav. Nicodemus Tessin d y fick uppdraget att leda bygget av ett helt nytt palats, som först 1754 stod klart för inflyttning.
Utsnitt av en plansch i Wienerisches Arkitekturkunst. Denna mönsterbok, tryckt i sin första upplaga 1686, användes exempelvis av en snickeriverkstad i Hudiksvall på 1700- och 1800-talet.
Detta mäktiga arbete drog till sig en stor del av landets konst- och byggnadshantverkare och blev en betydelsefull utbildningsplats för dessa. Men betraktar man tidens byggande och konsthantverk i övrigt får man enligt Hernmarck, ett starkt intryck av att slottsbyggets stilförändrande betydelse inte bör överdrivas. Skråhantverket levde sitt liv och det accepterade det nya modet med den försiktighet som naturligtvis bestämdes av dess vanliga köpare bland borgare och allmoge. Endast i manufakturerna kan man se en direkt påverkan från de kungliga beställningarna till en mer allmän produktion. 9)
Bland hantverkarna har tidigare inte synts någon uppdelning mellan gestaltande konstnärer och utförande hantverkare. Till och med porträttmålarna var organiserade tillsammans med övriga målare i Conterfeije- och Målareskrå såvitt de höll sig med lärlingar och gesäller. Även de stora medeltida svenska målarna, som t ex Albertus Pictor, var skråmålare.
De för slottsbygget inkallade franska konst- och ornamentsmålarna behövde svensk hjälp. Men dessa behärskade vare sig den efterfrågade tekniken eller estetiken. Fransmännen ansåg det därför nödvändigt att söka utbilda sådana och detta skedde till en början under de långa vinterkvällarna. Här var alltså bör jan till Kungl. Ritarakademien, som blev officiell 1735 på initiativ av C G Tessin och senare fick namnet Kongl Målar- och Bildhuggarakademien. Likställigheten mellan konstnärer och hantverkare började med det nya akademiväsendet att brytas. Till exempel krävde bröderna Pasch att befrias från att betala de utgifter som varje borgare var skyldig att betala och ansåg sig för goda för att räknas som ämbetsmålare. De ville betraktas som konstmålare, något som dock inte hindrade till exempel Johan Pasch att ha verkstad i Stockholm och ibland delta där med att måla vagnar och liknande.
Teckning av Jean Berain, förlaga åt de svenska hantverkarna vid dekoreringen av en 1696 beställd galakaross. Nationalmuseum.
De försökte alltså etablera sig som ”frimästare” och bryta sig loss från skråtvånget. De fria konsterna sanktionerades officiellt år 1773 med en omorganisation av akademien. I statuterna slogs då fast ”att icke någon av dess ledamöter vid utövandet av dess konst må tvingas med de band, som skråordningen åtfölja eller av skråämbeten kunna förmenas att publika verk och enskilda personer betjäna. Även skola alla konstnärer, som äro av akademien, vara befriade ifrån alla slags utgifter till staden och sådana som endast böra vara burskap och borgerlig näring följaktliga.” 10) Sveriges första skola för hantverkare lyfte alltså sina elever ur hantverkets organisation och utbildningsväsen och såg sig snart stå ovan hantverket som sådant.
Arkitektyrket däremot växte i Sverige inte fram ur hantverket utan var istället redan från början ett yrke ovan hantverket, en kungens och adelns ställföreträdare i estetiska frågor. 11) Någon arkitektutbildning med lärlingar och gesäller har därför aldrig funnits i Sverige. Även om bygg- och murmästare ritar förnäma hus och leder stora byggen, blir de som yrkesgrupp kvar inom borgerskapet – de blir aldrig ledande inom hovets smakfrågor – vilket är arkitektens uppgift.
Arkitekten utbildar sig främst vid hovet och genom resor till ledande smakcentra i Europa. Arkitekter utses också för att som överintendenter och stadsarkitekter övervaka stadens och statens byggande. Sedan yrket hade stabiliserats med en grupp väl förankrad, med några som betydande ämbetsmän, började de ge en viss utbildning på sina kontor. Först Jean de la Vallée, sedan mer organiserat av J E Carlberg. I och med konstakademins bildande avses att där utbilda arkitekter i likhet med utlandet, men det dröjer till 1780-talet innan Olof Tempelman som dess första professor i arkitektur kommer igång med arkitekturundervisningen. Arkitekten befrias så också helt från skråtvånget och kunde fritt åta sig uppdrag. Arkitekturen betraktades i konsekvens med detta, vid denna tid, som en av de fria konsterna.
Handböcker frigör kunskapen från själva arbetet De nationalekonomiska idéer som dominerade svensk politik från mitten på 1600-talet och in på 1800-talet brukar sammanfattas i begreppet merkantilismen. Handelsbalansen ställdes i centrum och de svenska näringarna skulle skyddas och gynnas av staten. Först och främst var det manufakturerna som intresset riktade sig emot, men även inrättandet av konstakademin kan ses i det perspektivet. Införskrivning av utländska konstnärer betraktades som en nationell utgift och borde ersättas av svenskt arbete.
Utsnitt ur en av den stora Encyklopediens planscher.
Samtidigt med att järnhanteringen hade skapat brukspatronerna, en ny produktivt bildad överklass vid sidan av de traditionellt aristokratiskt lärda, hade adelns ställning förändrats. Reduktionen hade år 1700 resulterat dels i att adelns jordegendomar kraftigt reducerats men också att de koncentrerats till säterier med stordrift på de bördiga slätterna. Tidigare betydde en adlig markegendom i stor utsträckning rätt till skatten från bönderna på den mark de ”ägde”, men nu bosatte de sig på sina gods och drev själva jordbruket. Adeln blev en klass med i trängre mening produktiva uppgifter, men blev å andra sidan mindre disponibla för ämbetsmannauppgifter i Stockholm.
Detta är kanske en förklaring till att merkantilismen i Sverige hade så starka förbindelser med det naturvetenskapligt-tekniska intresse som kom att dominera det svenska 1700-talet. Detta intresse utvecklades vid sidan av det traditionella och konservativa skråsystemet. Det utbildningsmonopol som skråsystemet sanktionerade för de flesta produktiva uppgifter kan sägas ha brutits av böckerna och boktryckarkonsten. Visserligen var även överklassens bildningsresor av väsentlig betydelse men böckerna skapade nu ett teoretiskt kunskapsmaterial, som blev allmänt tillgängligt för de läs- och språkkunniga, ”bildade” klasserna. Till exempel kunde en prästson som J E Carlberg via en fortifikationsutbildning vidareutbilda sig med hjälp av tillgänglig europeisk litteratur till en av Sveriges ledande arkitekter.
Till att börja med av handlar denna litteratur i första hand aristokratisk lärdom, dvs konst och passivt vetande, men i och med den franska Encyklopédie des Arts, Sciences et Metiérs, som publicerades i Paris med Diderot som huvudförfattare 1751-1765, görs även hantverket allmänt tillgängligt. Med text, teckningar och planscher förmedlas där arbetets värld. Maskiner avtäcks, arbetsprocesser analyseras, som av tradition tidigare bevarats som skråhemligheter. Vägen var därmed öppnad för en helt annan arbetsorganisation som på gott och ont skulle omvandla världen.
Redan J E Carlbergs undervisning vid Stockholms Stads Architects Contoir visar dessa nya drag i bildningssträvandena. Utan något direkt brott med den aristokratiska skolning, som varit arkitektens, uppvisar hans ”Förteckning på några stycken eller dehlar, hwaruti hädanefter tienlige ämnen i Stockholms stads architect contoir komma at underrättas och läras.”, 1740, ett utbildningsprogram för arbetsledaren, teoretiskt kunnig i allehanda praktiska och funktionella frågor. Hantverkaren ses ej längre som den inom sitt yrke mest kunnige utan med sin beläsenhet skall arkitekten även vara den som bäst behärskar alltutom det manuella arbetet. Byggmästararkitekten och ämbetsmannaarkitekten blir de som tar över men också i olika mån för vidare traditioner från stormaktstidens hovarkitekter och skråhantverkare.
Dessa bär inom sig den dynamik och den spänning som sedan 1800-talet främst uppvisar. Å ena sidan står där ämbetsmannen med sina krav på smak, ordning och kvalitet och å andra sidan byggmästaren, som hävdar den individuella friheten, företagsamheten och det produktiva kunnandet.
Befruktad av denna spänning växer en rad nya skolor fram, som alla har sin utgångspunkt i hantverket eller slöjderna, som man i ett ord sammanfattade både hantverk och mer industriell produktion.
Tekniska skolor och slöjdskolor för arbetare Akademins utbildning betonade, till skillnad från Carlbergs arkitektskola, länge stilfrågor, teckning och ritning. Så sent som 1839 framhåller Fredrik Blom, som övertagit ledningen för akademins arkitektundervisning på 1820-talet i en skrivelse till Kungl. Maj:t att ”I denna Sveriges enda byggnadsskola ingen undervisning i byggnadskonstens praktiska och teoretiska delar ännu gavs.”13) Eftersom den vände sig till ”därtill ägnade ynglingar”, som inte hade något praktiskt hantverkskunnande, så ställdes tidigt krav på en komplettering med teknisk och praktisk skolning. År 1798 hade ”Mekaniska skolan” inrättats under akademins ledning, men med de motsägelsefulla uppgifter den givits fick den ingen större betydelse för byggandets utbildnings behov.
Den kom dock att få utgöra en grund för Teknologiska institutet, som inrättades 1825 ”ett tekniskt och mekaniskt centralinstitut för praktisk undervisning i vad som för manufakturer och en del hantverkerier erfordras.” 14) ”Undervisningen skall i allmänhet vara mer populär och praktisk än strängt vetenskaplig” 15) heter det i 1826 års stadgar. Den omfattade under de första årtiondena elementära kurser i matematik, fysik, kemi, ritning och hantverksmässiga övningar som färgning, garvning, metallarbeten, tillverkning av konstgjorda blommor.
1830 erkändes institutet till och med enligt kungligt beslut rätten att utfärda gesällbrev. Först 1848 höjdes skolan till en högre teoretisk nivå med krav på förkunskaper i matematik och främmande språk.
Chalmerska Slöjdskolan, som öppnades 1829, fick från bör jan en något annorlunda uppbyggnad. Skolan som inrättades med donationsmedel kom redan tidigt att få en teoretiskt vetenskaplig läggning. Men till skolan hade fogats en lägre avdelning, där de som hade bristfälliga förkunskaper kunde komplettera, samt en söndags- och aftonskola för lärlingar och gesäller.
Vid mitten av 1800-talet blev just söndags och aftonskolan för lärlingar och gesäller den modell som på enskilt initiativ med donationer eller genom slöjdföreningar togs upp på många håll. Visserligen hade hantverkarna i flera städer själva tidigare tagit initiativ till skolor, men de avsåg enbart ämnen som läsning, skrivning och kristendomskunskap. De tekniska söndags- och aftonskolorna inrättades i flera fall med stöd från hantverkets organisationer, men lika ofta kunde motståndet vara starkt mot skolor med praktisk undervisning. De sade sig exempelvis i Stockholm ”ha omöjligt att förstå att några lärare vid en slöjdskola skulle bättre än mästarna utöva omkring 60 särskilda hantverk, som i huvudstaden allena idkas.” 16)
Denna undervisning undergrävde skråväsendet och de olika uppfattningarna hade troligen sin grund i den splittring mellan moderna företagare och mindre hantverkare, som efterhand trängde in i hantverksföreningarna. Kännetecknande för denna skolform var dock att den sågs som ett komplement till skråsystemets traditionella utbildningsgång, trots att denna vid 1800-talets andra hälft knappast fungerade. Lärlingar eller gesäller skulle efter arbetet på kvällen eller på söndagsförmiddagen följa undervisningen i något eller några ämnen efter eget val och skulle därmed, vilket var viktigt, inte få några löneavdrag. 1874 hade åtminstone arton sådana skolor inrättats i Sverige med drygt 2 000 elever. 1910 hade skolornas antal vuxit till 68 och nära 11 000 elever deltog då i någon kurs.
Några av dessa började redan på 1850-talet även ge dagundervisning, senare s k tekniska elementarskolor, vilka tog emot elever som på det ena eller andra sättet kunde livnära sig trots heldagsstudier. Även om man kan konstatera en hel del likheter mellan dessa, både vad gäller syfte och innehåll, så, kom de att utvecklas med avsevärda särdrag. I och med att staten på 1870-talet började stödja dessa, strävade de att inordna dem i ett enhetligt system. Detta mötte motstånd, främst från Chalmers och de två slöjdföreningarnas skolor i Stockholm och Göteborg. Chalmers ville naturligt nog inte degraderas till teknisk elementarskola utan ansåg sig mer i paritet med Kungliga Tekniska Högskolan, f d Teknologiska institutet. Långt vidare ambitioner än dessa hade även slöjdföreningarna. Med sina omfattande estetiska inslag hade de en särställning i Sverige som från stat och näringsliv nu mötte föga gensvar.
Vid sekelskiftet hade läget stabiliserats för Chalmers, som nu hade delats i en lägre skola – en teknisk elementarskola – och en högre, som tävlade med KTH om att bli betraktad som ledande tekniskt vetenskaplig skola i Sverige.
Slöjdföreningarna som hade bildats i Stockholm 1845 och i Göteborg 1846 hade som främsta syfte att starta och bedriva undervisning för arbetare med både en konstnärlig och teknisk ambition. Deras utveckling är betecknande och förtjänar särskild uppmärksamhet. ”Den grundtanke som genomgår wår tid är att alla menniskor skola blifwa delaktiga af det upplysningens ljus, som sprider sina strålar öfwer jorden, att alla samhällsklasser skola deltaga i det civilisationens stora arbete, hvars syfte är ma teriens besegrande och slägtets förädling. Det är numera ej nog, … att naturforskaren uppdagar naturens hemligheter och upptäcker nya, aldrig förr anade werldar;… äfwen arbetaren måste tillegna sig den allmänna bildningens frukter, och lära sig att med konst, och, om jag så får säga, på ett förandligadt sätt bearbeta de råa ämnen, som hämtas ur jordens sköte till föremål för nytta och nöje. Det är arbetaren, ledd av wetenskapens slagruta, som skall bringa skatterna i dagen och sålunda öppna ett nytt tidehwarf för Norden. För detta ändamål … har äfwen denna skola blifwit inrättad.” säger magister C J Meijerberg vid årsavslutningen vid Slöjdföreningens skola i Göteborg 1853. 17)
I Göteborg ter sig utvecklingen rätt lugn. 1882 bildades bland slöjdföreningens medlemmar Tekniska samfundet, med ändamål ”att underhålla och utveckla intresset för byggnadskonstens olika grenar (husbyggnads-, väg- och vattenbyggnads- samt skepps- och maskinbyggnadskonsten”. 18) Den nya föreningen blev samlingsplats för stadens tekniskt intresserade, inte bara inom byggnadskonsten, och gick en storartad utveckling tillmötes, medan däremot i Slöjdföreningen intresset för tekniska ämnen minskades. Konsthantverket fick istället allt fler förespråkare och på 1890-talet vann det alltmer terräng på den tekniska undervisningens bekostnad.
I Stockholm däremot kom striden mellan dessa riktningar att stå hård redan från skolans start och långt in på nästa sekel. 1879 ändrades dess namn till Tekniska skolan i Stockholm, men behöll sin tyngdpunkt på teckning och modellering. Samtidigt genomfördes en omfattande specialisering och bland annat inrättades en särskild byggnadsyrkesskola. Omläggningen medförde en katastrofal minskning av elevantalet, från 2 400 till 830. Men striden var inte slut med denna reform. Skolan ansågs från en del kritiker framför allt innehålla alltför mycket frihandsteckning. En framträdande och betydelsefull kritiker var undervisningsrådet, tillika skolans inspektör, Nils Fredriksson, en av Taylorismens främsta förespråkare kring 1920-talet. Denna strid ledde först på 40-talet till en omorganisation, med en renodling av den konstindustriella undervisningen sedan byggnadsyrkesskolan nedlagts 1941.
Slöjdskolorna vidgar byggnadshantverkarnas utbildningsmöjligheter
Merkantilismens intresse för handelsbalansen levde vidare under liberalismens och näringsfrihetens epok. Betoningen av export och världsmarknad blev stark på bekostnad av den betydligt svagare ”fysiokratiska” traditionen, som hade tryckt på rationell hushållning och självförsörjning.
Genomgående var det ”merkantilismens” argument som framhölls vid de tekniska skolornas inrättande, vilket också betydde att byggandet korn i skymundan. L J Wallmark, föreståndare för Teknologiska institutet, skrev 1850 i ett officiellt utlåtande om de tekniska skolornas utbyggnad ”att vi icke som sig bör känna naturprodukterna och deras egenskaper jämte förmånligaste sätten att, vare sig genom inre eller yttre förändring, bringa dem till avsättliga varor på världsmarknaden, eller, med andra ord, att vi icke förmå att genom övervägande kunskaper, smak och konstfärdighet ersätta de förmåner, naturen ymnigare tilldelat andra nationer.” 19)
Många byggnadshantverkare sökte sig ändå till dessa skolor och i praktiken fick byggandet ett betydande utrymme i alla dessa skolor. Först troligen som en konsekvens av den efterfrågan på kunnigt byggnadsfolk de omfattande och komplexa byggnadsuppgifterna skapade, parat med den omfattande säsongsarbetslöshet, som alltmer drabbade hantverkarna. Efter hand växte också insikten om de nya kraven, men motiverades då ofta med handelns och exportindustrins behov av effektiva och representativa byggnader.
De tekniska skolorna hade till en början en allmänt teknisk uppläggning, vilket innebar att även elever som skulle ägna sig åt byggande kunde ha nytta av en hel del av den undervisning som bjöds. 1839 hade exempelvis av de 217 elever som då lämnat Chalmers ”egnat sig åt bildhuggeri för husgeråd, två åt byggnadshanteringen, en åt byggnadskonsten, fjorton snickerihantverket, en stolmakerihantverket, en smed” osv. De största grupperna var de som ägnat sig åt handel (45 st) och de som blivit militärer (17 st). 20) Efterhand infördes allt fler ämnen som särskilt avhandlade byggnadskonsten och så småningom inrätta des särskilda utbildningslinjer för byggnadskonst och väg- och vattenbyggnadskonst.
Avdelningarna för byggnadskonst vid Chalmers och vid Kungliga Tekniska Högskolan omorganiserades med en avsevärd förstärkning av dess estetiska inslag medan väg- och vattenbyggnad alltmer renodlades, som en tekniskt naturvetenskaplig utbildning. Ser vi till slöjdföreningens skola i Stockholm finner man till exempel i dess elevstatistik att byggnadsyrkena utgjorde ett betydande inslag under hela 1800-talet. Ser vi till skolans undervisning finner vi dock till en början inte mycket av byggnadsteknisk utbildning.
Omslag till en av de många svenska mönsterböcker som utgavs på 1800-talets andra hälft.
Det var istället ämnen som ”frihandsteckning, linearritning och ornamentsmodellering” som byggnadsarbetarna övade sig i här. Över huvud taget spelar dessa ämnen en betydande roll i de tekniska skolorna fram till första världskriget. Till exempel införde Chalmerska slöjdskolan redan 1845 ”ornamentsmålning och lavering jemte s k klotsritning vid lampsken” under ledning av ”artisten” S L Wahlström och följande år kunde Chalmers erbjuda undervisning i modellering i lera och vax av figurer, ornamenter mm. I 1874 års betänkande om den lägre tekniska undervisningen skriver man till och med att för tekniska söndags- och aftonskolor frihandsteckningen ”med skäl kan anses som det viktigaste läroämnet”. 21)
De estetiska inslagen i yrkesutbildningen var under 1800-talet jämfört med idag mycket breda och omfattande för både hantverksarbetare och tekniker. Förutom att eleverna fick öva sig i frihandsteckning, modellering, linearritning och fackritning, så var avsikten att de planscher, gipsavgjutningar och föremål som kopierades eller avbildades i dessa övningar skulle utgöra estetiska förebilder.
Samtidigt som eleverna delgavs både ett visst intresse för sina yrkens estetiska frågor och viktiga redskap för att utveckla detta intresse, så fanns här ett aristokratiskt drag. Vad som var smakfullt och stilenligt varpå förhand bestämt av en utbildad ”elit” vars ideal i verkligheten var närapå ett kaos av motsägelser och förvirrande modeväxlingar. Möjligheter att införliva detta kunnande med den folkliga traditionen och erfarenheten begränsades därmed, men detta hanterades ändå betydligt friare än vad denna ledande kulturelit avsett. Eklekticismen blev 1800-talets förkättrade kännetecken och den bildade historicismen dess mera sällan uppnådda ideal.
Näringsfriheten och industrialismen omvandlar byggnadsyrkena. Hela 1800-talets första hälft var det svenska hantverket ännu i princip organiserat inom skråväsendet. De vid sidan av det traditionella hantverket uppväxande fabrikerna hade dock fått en viss rättslig särställning genom 1739 års manufakturprivilegier och hallordning. Gränsen var flytande och i praktiken tillämpa des den regeln, att de hantverk, som tidigare varit skråbundna, fortfarande betraktades som skråhantverk, medan de övriga fick utövas under hallrätt, även om de utövades som hantverk. Kompetenskraven var lindrigare än inom skråna och hallrätten utvecklades till ett vidlyftigt dispenssystem, då Kommerskollegium begagnade detta i egenskap av tillståndsmyndighet i dess strävan efter näringsfrihet.
De under hallrätten utvecklade verkstäderna och fabrikerna hindrades i sin vidare utveckling av skråsystemet. En annan betydande förändringsfaktor var den på landsbygden utvecklade hemslöjden med sitt förläggarsystem. Efter en period av häftiga politiska strider, där framför allt Stockholms hantverkareämbeten gjorde hårt motstånd, togs 1846 det avgörande steget mot näringsfrihet i Sverige. Landsbygden jämställdes nu med städerna i fråga om rätten att anlägga hantverksverkstäder och fabriker. För att få rätt att idka hantverk med hjälp av anställda gäll de nu i första hand vissa allmänna kompetenskrav, nämligen att vara svensk medborgare, råda över sig själv och sin egendom, äga god frejd, kunna skriva läsligt och räkna de fyra räknesätten i hela tal samt att ha begått nattvarden. Mästarprovet hade bibehållits för en rad hantverk, bland annat för bleckslagare, kakelugnsmakare, målare, smeder, snickare.
Bygg- och murmästare skulle istället för mästarprov ”styrka sig hava nöjaktigt verkställt något väsentligare byggnadsarbete” samt i vissa fall förevisa intyg om teoretiska fackkunskaper. Mästerskapsprovet skulle nu granskas av ”fem rättskaffens och sakkunnige män” utsedda av magistraten, vilket tidigare varit en av skråämbetenas viktigaste offentligt sanktionerade uppgifter. Kraven på gesällprov avskaffades och i dess ställe skulle nu en sakkunnig och trovärdig person intyga att ”sökanden ägde nöjaktig färdighet och kunskap.” Därutöver infördes den så kallade självförsörjningsrätten, vilken tillförsäkrade varje myndig svensk man och kvinna rätt ”att utan mästerskaps eller burskaps förvärvande, så som försörjningsmedel, med egna händer till avsalu åstadkomma hantverksarbeten eller andra tillverkningar.” 22)
För att ersätta yrkesämbetena föreskrevs nu istället att hantverksföreningar skulle bildas. I dessa var inte bara de tidigare skråbundna yrkena representerade, utan även en hel del tillverkning som tidigare utövats under hallrätt med utpräglad manufakturkaraktär.
Trots detta blev ändå dess hantverksföreningar centrum för hantverkarnas fortsatta motstånd mot näringsfrihetens fullständiga införande. De kom dock efterhand ekonomiskt och därmed även politiskt allt mera i bakvattnet.
Med de nya kommunallagarna 1862 förlorade burskapet sin reella betydelse, då ansvaret för städernas angelägenheter nu utsträckts till stadskommunernas samtliga medlemmar. Vägen låg öppen för den fullständiga näringsfriheten och avskaffandet av de sista resterna av skråväsendet. I 1864 års förordning om utvidgad näringsfrihet föreskrevs inte längre vare sig obligatoriska hantverksföreningar eller fabriksföreningar, mästerskaps tvånget avskaffades och självförsörjningsrätten vidgades.
Det låg nu helt på frivillighetens väg att bilda organisationer och att delta i dessa. Vägar öppnades för helt nya organisationer och organisationsformer.
Hantverksföreningarna och de till yrkessammanslutningar omvandlade skråämbetena levde i många fall vidare som frivilliga organisationer. Därutöver tillkom nu de för den vidare utvecklingen mångfaldigt betydelsefullare arbetsgivareorganisationerna och fackföreningarna. Dessa senare bildades dels bland de tidigare oorganiserade fabriks- och grovarbetarna och dels bland de tidigare gesällerna och andra med dessa nu jämställda yrkesarbetare.
Vissa yrken samlade sig efter hand i breda branschorganisationer, medan andra bibehöll en mera snäv yrkesinriktning, vilka naturligt nog mera värnade om yrkestraditioner och yrkeskunnande. Medan exempelvis målarmästarna ännu är organiserade i yrkesföreningar, så kom timmermans- och murmästarämbetena att uppgå eller överflyglas av de mera allmänt inriktade byggmästarföreningarna.
Från undervisning av elev målare i marmorering. Foto från Göteborgs skolmuseum.
Näringsfriheten fick omfattande konsekvenser för byggandet. Den snabba industrialisering som nu släppts fri gav en ökad byggnadsverksamhet och dessutom var näringsfriheten i sig en förutsättning för att denna expansion skulle bli möjlig. Allt detta skedde naturligtvis inte inom byggandet utan omfattande och svåra problem. En spekulation i hus och bygge utvecklades där folk med företagaranda, men utan vare sig moral eller kunnande kastade sig huvudstupa in i byggnadsbranschen. Med näringsfriheten infördes den ordningen att vem som helst utan de minsta restriktioner kunde ställa sig som ansvarig byggmästare.
Det säger sig självt att yrkesutbildningen blev lidande under sådana förhållanden och påskyndad av den ökade byggnadsproduktionen kom skråväsendets utbildningssystem snabbt att urholkas. Lärlingsbegreppet levde dock kvar, men kom i de flesta fall att beteckna minderårig arbetskraft. De frivilliga lärlingsavtalen och gesällproven som inrättats fick en obetydlig anslutning. Ungdomen tog hellre drägligt betalda rutinarbeten än att binda sig med avtal under husbondevälde och obetydlig lön. Hantverksidkarna i gemen var i högre grad än fabriksindustrin beroende av allsidigt yrkeskunnigt folk. Under närapå ett sekel skulle de komma att kämpa för en lärlingslagstiftning i Sverige, i likhet med vad som genomförts i de flesta europeiska länder. En hel rad av utredningar, betänkanden och förslag har fått se dagens ljus, men utan att något av dem antogs av riksdagen. Genom kollektivavtal har inom flera yrken dock funnits en viss reglering och 1948 slöt arbetsmarknadens parter ett avtal som i Saltsjöbadsandan reglerade lärlingsväsendet i riket.
Svårigheterna inom byggbranschen betonades av dess karaktär av säsongsarbete, dess konjunkturkänslighet och av den konkurrens på arbetsmarknaden som tillgången på relativt byggnadskunnigt folk från landet skapade. Slöjdskolornas utbildning av hantverkare ledde därför återigen till att dessa lyftes ovan hantverkare och arbetare. Bristen på yrkeskunnigt folk ökade behovet av arbetsledare och de som genomgått någon teoretisk utbildning blev oftast ritare, verkmästare eller uppträdde ibland till och med som arkitekter.
Interiör från verkstaden vid murareskolan i Stockholm. Troligen kring 20-talet.
Yrkesarbetaren avskaffas eller degraderas För att möta urholkningen av yrkeskunnandet bland arbetare inrättades 1918 lärlings och yrkesskolor med statligt stöd. Avsikten var att dessa skulle verka på grundval av ett lagfäst lärlingssystem, där utbildningen skulle vara obligatorisk. Någon sådan lärlingslag antogs inte men med en kompletteringsreform 1921 fick dessa ändå bli grunden för det yrkesutbildningssystem vi haft under nittonhundratalet. Denna reform innebar att kommunerna även fick bidrag för att organisera den praktiska delen av yrkesutbildningen.
Omfattningen var till in på femtiotalet relativt blygsam även inom byggnadsyrkena, trots att både verkstadsskolor och så kallade särskilda kurser för arbetslösa, redan vid starten organiserades för snickare och murarlärlingar. Oavsett denna ringa omfattning avspeglar dessa skolor tydligt en ny inställning till yrkeskunnandet. Visserligen hade redan 1874 års betänkande stadfäst en skillnad mellan aftonskolorna för hantverkare och de tekniska elementarskolorna för verkmästare o dyl. Men först med 1918 års reform överväger inriktningen på manuell färdighet.
Kring sekelskiftet var ett flertal arkitekter ledande i utvecklingen av yrkesskolorna. Särskilt Victor Adler, rektor på Tekniska Skolan i Stockholm, som under 18 år från 1890 var inspektör för de tekniska yrkesskolorna i riket. Han deltog också i 1907 års kommittéarbete, vilket lade grunden för yrkesutbildningens formella utformning i 1918 års beslut. Dessa arkitekter, med sin kombination av aristokratisk ämbetsmannabildning och traditionellt praktiskt yrkeskunnande, företrädde en syn på arbetsdelningen, som starkt skilde sig från 20- och 30-talets. De betydande inslag av frihandsteckning och fackritning som slöjdskolorna förmedlat fanns ännu kvar i Adlers förslag, men i den utbildning som genomfördes inskränktes denna avsevärt. Andra yrkeskategorier fick ta över i utredningssammanhang och när det gäller arbetarnas yrkesutbildning var det tillverkningsindustrins män. Nils Fredriksson, överingenjör på en maskinindustri, senare dess styrelseordförande, blev den mest framträdande mannen. Han tillhörde, som tidigare nämnts, också kärntruppen bland dem som verkade för industrins rationalisering i Taylors anda. 23)
Det var först under mellankrigstiden som en rationaliseringsrörelse utvecklades i Sverige med sin tyngdpunkt i Verkstadsindustrin. Fackföreningarna hade vid denna tid lyckats genomföra en arbetstidsförkortning. Att höja arbetets intensitet framstod därför som den centrala frågan för företagen. En rad institutioner, som på olika sätt kunde verka för en sådan rationalisering, hade samtidigt vuxit fram. Sveriges Industriförbund (1910) med konsultföretaget AB Industribyrån (1912) och Industrins standardiseringskommission (1919). Svensk industri var nu mogen att på allvar diskutera och införa de metoder som utvecklats kring sekelskiftet i den amerikanska storindustrin under namnet Scientific Management.
Med Frederick Taylor ställdes problemet med arbetsintensiteten på en helt annan nivå än tidigare. Det handlade nu om ett helt nytt sätt att styra företagen och behärska arbetsprocessen.
Arbetsledningen skulle nu åta sig ”besväret att samla alla de nedärvda kunskaper och färdigheter vilka hittills varit arbeta rens egendom, och vidare att klassificera och i tabellform utarbeta dem samt att av dessa kunskaper uppställa regler, lagar och formler till ledning för arbetaren i hans dagliga syssla. 24)
Med tids- och rörelsestudier skulle man eliminera onödiga rörelser, fastställa bästa arbetsställning, ta fram olika hjälpmedel osv, vilka därefter skulle standardiseras. Slutligen skulle arbetarna systematiskt väljas ut och tränas i dessa metoder. Detta förutsatte en långtgående specialisering, både horisontellt och vertikalt: ”Mannen i planeringsrummet … finner utan undantag att arbetet kan göras bättre och mer ekonomiskt genom en uppdelning av arbetet, varje handgrepp … bör föregås av olika förberedande handlingar utförda av andra män.” 25)
På detta sätt skulle samtidigt som grovarbetet mekaniserades och specialiserades även den traditionella yrkesarbetaren avskaffas eller degraderas. Till en början möter fackföreningarna denna form av rationalisering med häftigt motstånd. ”Tvivelaktigt är om man för att vinna ökad arbetsproduktion gör det mänskliga framåtskridandet en tjänst med att systematiskt göra arbetarna, ett stort och viktigt lager av samhällsmedlemmarna, andligen sterila, fullständigt till maskiner” 26) skriver Metallarbetaren 1914. Under 20-talet görs dock inom arbetarrörelsens ledning en gradvis omsvängning för att under trettiotalet tala om Taylor i uppskattande ordalag. Ett betydelsefullt motiv var föreställningen att den rationella arbetsledningen påskyndade kapitalismens undergång och därmed var ett steg mot socialismen. I denna anda uttalar Ernst Wigforss: ”I samband med att yrkesskickligheten skulle förlora sin betydelse skulle gruppkänslan arbetare emellan öka. Man skulle känna sig som arbetare i allmänhet; övergången till facklig rörelse enligt industriförbundsprincipen skulle underlättas och klassmedvetandet öka i styrka.” 27)
Tillverkning av byscha. Foto Göteborgs skolmuseum
Byggandets ideal tas över från storindustrins serieproduktion Rationaliseringssträvandena syftade till en nivellering och renodling av det manuella arbetet, samtidigt med en omfattande specialisering och hierarkisering av allt tankearbete. Dessa idéer fick sin största genomslagskraft inom tillverkningsindustrin, men kom på många vägar att få ett betydande inflytande över det så hantverksdominerade byggandet.
Industrialiseringen av byggandet började tidigt så tillvida att många produkter som byggnadshantverkarna själva hade tillverkat, såsom spik, beslag, målarfärg, hyvlat och profilerat virke, möbler, fönster, osv, tidigt togs upp i den industriella produktionen. Detta innebar att många hantverkare som smeder och plåtslagare förlorade viktiga inkomstkällor, vilka tidigare hade jämnat ut säsongsarbetet. De blev alltmer hänvisade till byggnadsarbetet. Med tjugotalet påbörjades så en medveten standardisering, för att en så stor del av arbetet som möjligt skulle kunna utföras industriellt i stora serier. Därigenom förenklades även arbetet på byggnadsplatsen. Med den dåligt fungerande yrkesutbildningen som skäl, kunde snart Taylors idéer vinna inflytande även på själva byggnadshantverket. I boken ”Rationell arbetsledning” har Taylor faktiskt även ett exempel på hur man kan organisera murningsarbete. Där hade man delat upp detta i ytterst enkla beståndsdelar och satt in billiga grovarbetare för att ta hand om de enklare arbetena. Även om byggnadsarbete i stor utsträckning kräver en relativt omfattande yrkesvana jämfört med industrins serieproduktion, så strävar nu byggföretagen efter en så långtgående förenkling av varje arbetsmoment som möjligt.
Under bl a Nils Fredrikssons inflytande fick yrkesutbildningen som helhet en prägel av Scientific Management. I det första steget försvann alla ambitioner att arbetaren själv skulle kunna utföra ritningar och utforma ornament eller över huvud taget befatta sig med arbetsplanering. Ritningsläsning ersatte all självständig ritning och teckning. Efter hand minskade kunskapsbredden, men utbildningen var ända in på 1960-talet i snäv mening hantverksorienterad. 1968 års strukturreform innebar att ”en metodcentrerad planering avlöste en tidigare uppgiftscentrerad. Arbetsuppgifterna, särskilt i undervisningens inledande skede, gavs en attrappliknande karaktär och arbetsformen kom i huvudsak att vara individualiserad …” 28) Eftersom arbetarna bara lärde sig ett fåtal arbetsmoment tvingades så småningom fram en förändrad utbildning, som gjorde arbetaren bättre rustad att möta förändringar i arbetet. Yrkesutbildningen skulle nu omfatta de arbetsmoment som förekom inom en hel bransch. Man ruckade dock inte på den princip, som Taylor formulerat i sin handbok Shop Management: ”Allt tankearbete bör om möjligt avlägsnas från verkstaden och koncentreras till planeringsavdelningen.” 29)
Den vidgade allmänbildning som senare infördes med den nya gymnasieskolan ändrar inte heller intrycket av att yrkesutbildning avsiktligt undandrar yrkesarbetaren alla djupare kunskaper inom sitt yrke. Även utbildningen av verkmästare, ingenjörer och arkitekter får sin prägel av denna utveckling.
För den tekniska och konstnärliga utbildningen får den moderna tillverkningsindustrin, som den kom att utvecklas under 1900-talet stå som ideal – den sågs helt ensidigt som mest framskriden i en obönhörlig utveckling mot standardisering och serieproduktion. Detta är möjligen en förklaring till att de estetiska och humanistiska frågor så starkt särskiljs från det normala produktionsarbetet. ”Ju mindre tid och arbete vi behöver nedlägga på de materiella behovens tillfredsställande, dess mera tid kan vi frigöra för tillfredsställandet av djupare behov” 30) står det exempelvis i Acceptera, funktionalisternas stridsskrift från 1931. En konstlad gräns mellan materiella och andliga behov fördjupas, vilket understödjer uppdelningen mellan snävt naturvetenskapligt utbildade tekniker och konstnärligt bildade arkitekter som fortgår ännu idag. Knappast inom något område har kunskapen så starkt koncentrerats på några få yrken som kunskapen om den materiella produktionens estetiska och kulturella utformning.
Noter 1 Se Werne, Finn: Allmogens byggnadskultur.
2 Nordiska Museets frågelistor, cit ur Werne, aa s 56. 3 Hofrén Manne: Nordsvenska studier s 14, cit ur Werne, aa s 82. 4 Ibid s 16 cit ur Werne, aa s 82.
5 1720 års skråordning cit enl Förslag till lag om vissa lärlingsavtal s 36. (Moderniserad stavning enl källan.) 6 1696 års förslag till skråordning för murmästareämbetet i Stockholm. Cit enl Hansson Sigfrid: Yrkeshistoria. . . s 425.
7 Ibid s 425. 8 Ibid s 426. 9 Se Hernmarck, Carl: Konstnärer och hantverkare. 10 Kongl Målare och Bildhuggareakademins stadgar från den 5 jan 1773 § 19. Cit enl Nilsson, Hilding: Med konstnärer. s 192. 11 Se Östnäs, Anna. De feodala-borgerliga. . . 12 Se Bæckström, Arvid: Ungomens information. . . 13 Blom, Fredrik i skrivelse från Akademin till Kungl Maj :t 1839. Cit enl Wollin, Nils G: Från ritskola. . .” s 14. 14 Se Utlåtande och förslag. . . s 1. 15 Ibid. s 2. 16 Stockholms hantverkssocietet i ett yttrande 1824 över ett förslag till praktisk undervisningsanstalt i slöjder. Cit enl. Wollin, N: aa s 16. 17 Ericson, Sigfrid: Slöjdföreningens skola. . . s 11. 18 Ibid s 49. 19 Wallmark, L.J. Utlåtande till kommerskollegium den 9 okt 1850 cit ur Underdånigt utlåtande och förslag rörande den lägre tekniska undervisningen. 1911 s 5. 20 Palmstedt, Carl: Historisk öfversigt af Chalmers” s 14. 21 Underdånigt betänkande lägre tekn und 1874, s 136. 22 Munthe, Arne: Hundra år. . . s 24. 23 Se Nilsson, Lennart: Yrkesutbildning. . . s 377. Se även De Geer, Hans: Rationaliseringsrörelsen. . . s 69.
24 Taylor, Frederick W: Rationell arbetsdelning. Cit ur Ber gren, Christian: Slog Taylorismen. 25 Ibid. 26 Cit enl. Jonsson, Kjell: Taylorism. . . s 9. 27 Wigforss, Ernst: Tiden 1914 s 216. Referat av De Geer: aa. s 85. 28 Nilsson, Lennart: aa. . . s 390. 29 Taylor, F: Shop Manegement cit enl Stone, Kaherine; Klassmakt. . . s 30. 30 Asplund, Gunnar m fl: Acceptera s 115.
Litteraturförteckning Acceptera, Stockholm 1931
Adamsson, Ernst: Malmö stads skolor för yrkesundervisning 1831-1931, Malmö 1931. Bæckström, Arvid: Ungdomens information i Byggkonsten, ur Arkitektur 1917. Berggren, Christian: Slog taylorismen aldrig igenom i Sverige, ur Arkiv nr 19-20 1981. Carlberg, J E: Förteckning på några stycken eller dehlar, hwaruti hädanefter tienlige ämnen i Stockholms stads architect contoir komma at underrättas och läras. Stockholm, tryckt uti thet kongl. boktryckeriet, 1740
De Geer, Hans: Rationaliseringsrörelsen i Sverige. Effektivitets idéer och socialt ansvar under mellankrigstiden, Ak avh hum fak i Sthlm, Uddevalla 1978. Ericson, Sigfrid: Slöjdföreningens skola 1848-1948, Gbg 1948. Förslag till lag om vissa lärlingsavtal, Sthlm 1909. Hansson, Sigfrid: Yrkeshistoria, yrkesutbildning, arbetsvillkor, ur Hantverkets bok, Mureri.
Hantverk. Produktion med tradition, SIND 1981:2 Sthlm -8l. Hernmarck, Carl: Konstnärer och hantverkare i sjuttonhundra talets Sverige, ur Nordenfjeldske kunstindustrimuséets årsbok 1948, Trondhjem 1949. Jonsson, Kjell: Taylorismen och svensk arbetarrörelse l 9 1 32 8 , ur Arkiv nr 19-20 1981. Munthe, Arne: Hundra år i hantverkets tjänst. Stockholms Stads Hantverksförenings Historia, Sthlm 1947. Nilsson, Hilding: Med konstnärer och yrkesmålare genom fyra sekler, Sthlm 1966. Nilsson, Lennart: Yrkesutbildning i nutidshistoriskt perspektiv, Ak avh ped inst Gbg 1981. Palmstedt, Carl 0 Schoultz: Historisk öfversigt af Chalmers. . . Gbg 1869. Pursche, Werner: Timmermansämbetet i Stockholm före 1700, Sthlm 1979. Rentzhog, Sten: Stad i trä. Panelarkitekturen – ett skede i den svenska småstadens historia, Lund 1967. Stone, Katherine: Klassmakt och arbetsdelning, Gbg 1977. Underdånigt betänkande och förslag angående den lägre tekniska undervisningen, 1874. Underdånigt utlåtande och förslag till den lägre tekniska undervisningens ordnande, Örebro 1911.
Werne, Finn: Allmogens byggnadskultur. Förvandling och upplösning intill 1900-talets början, Ak avh CTH 1980. Stencil. Wollin, Nils G: Från ritskola till konstfackskola. Konstindustriell undervisning under ett sekel, Sthlm 1951 Östnäs, Anna: De feodala-borgerliga arkitekterna i stormaktstidens Sverige, Koncept maj-81 Stencil.
Upprop inför en bred forskande lärprocess Lars Jadelius 181113
Christer Wigerfelt, Lennart Sjöstedt, Birgit Modh och Lars Jadelius har gemensamt tagit initiativ till en öppen och forskande process om den differentierade äganderättens historia och framtid, med litteraturstudier, möten och artiklar bland annat i internettidskriften Alba (alba.nu).
Delta i vår gemensamma forskande process och bidra med dina kunskaper och reflektioner! Anmälan och frågor: lars.jadelius@telia.com
Nedanstående text bearbetas nu rejält och i slutet av augusti kommer texten här att uppdateras. Som planen är kommer den också att göras i minst en kortare, mer lättläst version för publicering. Om du är intresserad av dessa för att ge synpunkter så hör av dig i en kommentar här.
De extrema överhängande problemen i dagens värld, framför allt klimatförändringarna, har faktiskt sin grund i dagens exklusivt privata ägande. De rikaste rika har inte bara ett enormt fotavtryck genom sin konsumtion. De har makten att bagatellisera klimathotet, flyktingkrisen och krigshoten. De kan för egen del dra sig tillbaka till säkra platser eller skattebefriade öar. Men de äger medierna och informationskanalerna mer eller mindre explicit. Dessa förfärliga hot sammantagna kräver att vi reformerar ägandets rätt på mångahanda välbetänkta sätt. Vi behöver således tillägna oss kunskap och handlingskraft inom äganderättens mycket komplexa område.
Hur jag och vi förhåller sig till alla människor är det första vi måste fördjupa vår förståelse av. Vi är i hög grad impregnerade av föreställningar som skapats av de som äger det mesta – de rikaste rika – och deras ekonomiska ideologier. Amartya Sen reder ut sådant i boken Identitet och våld på ett mycket intressant sätt. Jag rekommenderar en läsning av hela boken, men för att underlätta förståelsen av just våra identiteters mångsidighet, har jag digitaliserat det viktigaste ur vår synvinkel. Jag kan skicka detta utdrag om så önskas. På samma sätt har jag utdrag om både-och tänkande och om ägandets individualisering av Ulrich Beck respektive Ugo Mattei.
Mitt, vårt, allas och ingens för in en ytterligare dimension. Det är inte avhandlat, vad jag funnit ännu, lika grundligt och intresseväckande av någon anledning. Begreppen kan illustreras av hur vi faktiskt använder possessiva pronomen. De speglar vår djupa samhälleliga förankring och samtidigt visar hur lite av det som vi har starka relationer till och har rätt till, som är inbegripna i äganderättigheter idag. Pröva i tankarna mina barn, våra kvarter, vår kultur, vår jord osv. Hur ska exempelvis rätten till luft, vatten och hav samt inte minst tillgången till kunskaper regleras och tillerkännas ”alla”? Vems ansvar är det möjligt att utkräva om något tillskrivs att inte tillhöra någon, att vara ”ingens”?
Att jag valt att i illustrationen här ovan sätta jag och mitt inom parentes innebär inte att det skall avskaffas. Det bör visserligen tonas ner en hel del, men framför allt kan det personliga ägandet inte, så som det gör idag, stå som modell för det som är vårt eller det som kan och bör betraktas som allas.
Företag som satsar på fossilt bränsle kan å ena sidan som exempel fortsätta med sin ohämmade produktionen trots att bränslets påverkan på klimatet drabbar alla vi människor som inte har inflytande över deras ”privata” beslut. Ett annat exempel som kanske inte har samma långsiktiga betydelse är att det byggs för få hyresbostäder som vanliga inkomsttagare har råd med. Samtidigt renoverar fastighetsägarna många befintliga bostäder med skyhöga hyreshöjningars så att många hyresgäster inte kan bo kvar.
Det har därutöver börjat genomföras privatiseringar av sådant som tidigare sågs som mänskliga rättigheter, som till exempel vatten. Denna uppräkning skulle kunna fortgå länge. Det finns både jättestora problem liksom oerhört många av lite mindre betydelse. Den privata äganderätten har således å ena sidan omfattande nackdelar, som ofta lyfts fram av kapitalismens kritiker.
Å andra sidan har ägande- och besittningsrätter fått en avgörande betydelse för att skydda individers, partiers, kooperativs, föreningars och andra civila organisationers rättigheter. Myndigheter får därigenom inte tränga sig på i de inre angelägenheterna. Privategendomen skyddar från makters insyn och från statliga interventioner. Detta rättsliga skydd behöver tas till vara och i många fall även stärkas. Det finns många andra sammanhang där ägande- och besittningsrätter är av godo och är i de flesta fall nära sammankopplade med rätten att agera gemensamt och organiserat för politiska krav. Se Sened s 179ff och Strzelewicz s 127f
Utformningen av äganderätten har alltid varit mer komplex än vad den framstår i den ideologiska kampen. Ytligt sett har äganderätten idag en ganska enkel individuell utformning. Det är ibland en enskild person, men ofta är det en s.k. juridisk peson som äger och har alla rättigheter. Men skrapar man på ytan så ser man att den har fler lager än man tänker på. Till exempel så har en markägare jakträtt på sin mark, men den arrenderas ofta ut till andra, som kan ta över den rätten mot en ersättning.
Ett annat exempel på ägandets differentierade karaktär och komplexitet är de rättigheter de renskötande samerna har till ”sina” marker, renbetesrätt, fiskerättigheter, småviltsjakt med mera, fast kungen/staten deklarerat att marken är ”kronans”. Det vill säga ägandet kan bestå av olika rättigheter som liksom ansvaret kan delas upp olika parter emellan.
Ägande ter sig faktiskt i praktiken olika för natur, luft och vatten liksom jordbruksmark, tomtmark, gruvrätt, hem/bostad, personligt lösöre samt produktionsmedel för multinationella, statliga och kooperativa företag, småföretag och hantverkare. De olikheterna kan och bör fördjupas med god kunskap om vad som krävs för ett hållbart, demokratiskt och värdigt samhälle.
Jag och mitt, vi och vårt är inte bara ord. Det krävs mycket reflektion och samtal för att fullt ut förstå vad possessiva pronomen står för i olika sammanhang. Det är värt att pröva i tanken vad vi menar när vi säger mitt hem, min stad osv. Läs denna lilla artikeln ”Skogsägare hjälp till!” som ett illustrativt exempel av Viktor Säfve och Tomas Tidholm. Kunskap om ägande- och besittningsrättigheternas mångsidiga problem och möjligheter är absolut nödvändig i arbetet för att en hållbar, demokratisk och livsbejakande framtid ska bli framgångsrikt.
Forskande lärprocess Ägande har som tidigare sagts aldrig varit någon enkel företeelse och kan heller aldrig bli det. På flera olika sätt kommer vi att beröra ansvar och appropriering/tillägnelse, så som grundläggande, men komplexa samhälleliga företeelser, vilka ofta föregriper eller hör samman med ägande och privategendom.
Utifrån frågeställningarna nämnda ovan är det viktigt att vi tillsammans undersöker vad äganderätten har inneburit och hur den förändrats historiskt – och framförallt – hur den kan utvecklas i framtiden. Hur lärprocessen utvecklas bestäms inte långt i förväg, men följer ändå en medvetet öppen strategi. Vi ser en forskande process som något vem som helst med nyfikenhet och källkritiskt sinne kan delta i. Journalistisk research kan vara en slags förebild. Vi räds inte teoretiska och filosofiska frågor, samtidigt som vardagliga erfarenheter beaktas med allvar och respekt.
Hur lärprocessen konkret gestaltas får växa fram allteftersom kunskap och förståelse växer. De personer som ansluter sig till vårt arbete präglar också hur vi prioriterar inriktningen på forskandet. Så som världsläget ser ut idag är de tätt sammanvävda hoten mot klimatet och demokratin absolut centrala i arbetet framöver.
Tanken är att vi börjar i liten skala med de som är intresserade i våra personliga nätverk. Efterhand breddar vi oss med mer offentliga seminarier/dialoger och publiceringar. Arbetsgrupper kan bildas lokalt, men också samlas inom viktiga kunskapsområden.
Av stor betydelse är hur vi når ut i börja för att rekrytera engagerade deltagare, men efterhand bör vi hitta vägar att nå ut med de kunskaper vi bygger. Det kan handla om offentliga möten. Det kan röra sig om artiklar i dagspress och tidskrifter, em det skulle också kunna bli till någon samlad publikation.
Till att börja med tänker vi oss att vi tillsammans läser och skriver olika texter, ordnar tematiska seminarier om det vi efter hand finner viktigt. Betydelsefullt är att vi fokuserar på kunskap, där inget akademiskt ämnesområde är uteslutet. Tvärtom!
Övergripande tema: Den differentierade äganderättens historia och framtid Underteman: Klimatet, Staden, Arkitekturen, Mötesplatsen, Demokratin, Produktionen, Bostaden, Offentligheten, Marken, Nationalstaten. En del kan i praktiken kombineras i ett temasamtal, men behöver ändå nämnas var för sig.
Frågor ställda inför seminariet den 3/10 2018, men redigerade senare
Lärprocessen så som den artar sig (uppdateras efterhand) Vi började i februari 2018. Lars Jadelius inledde mötet med en bakgrund och en bred litteraturöversikt. Med dessa som utgångspunkt samtalade vi om hur vi kan gå vidare tillsammans. Vi tänker oss att vi sedan läser och skriver olika texter, ordnar föredrag och tematiska seminarier om det vi finner viktigt.
Det andra mötet i april fokuserade mycket konkret på bostaden och boplatsen med följande upplägg: Lars Jadelius inledde kort med en sammanfattning av det inledande mötet. Lennart Sjöstedt presenterade en artikel om hyresrätten och berättade helt kort om utvecklingen på bostadsmarknaden i Göteborg. Därefter presenterade Magnus Rönn ett förslag till gemensam besittningsrätt för kollektivboende. Birgit Modh berättade om besittningsrätt och appropriering i boendet och knöt sedan ihop det med sin forskning om det lokala kooperativa arbetet i Eriksbo, Angered.
Vi har den 29 augusti ordnat ett mindre möte om appropriering och äganderätt med en tidigare version av denna text som underlag. Det har framför allt resulterat i en omarbetat inledning och en hel del konkretiseringar och tydliggöranden i det sista kommenterande och reflekterande avsnittet.
Vi har nu även genomfört ett relativt internt möte med Sven-Eric Liedman den 3 oktober, för att senare förhoppningsvis kunna ordna ett större möte på Första Lång om ägande och tillägnelse med honom som inledare. På så sätt hoppas vi bredda processen så att fler engagerade personer inspireras och involveras i forskandet runt ägandets former och visioner. Per Cornell, professor i arkeologi, har därefter hållit i ett möte den 6 november om bland annat feodala ägande- och bruksrätter i Europa och Sydamerika. Nu på onsdag den 12 december ska jag, Lars Jadelius, inleda ett samtal om både/och-dialektikens möjligheter för förståelse av arkitektur och stadsbyggnad. Ett seminarium utifrån allmänningar, ”commons” och boken Donutekonomi av Kate Raworth kommer vi därefter att ordna i januari.
Denna höst präglas således av ett både historiskt och teoretiskt perspektiv, men tankar om äganderättens framtid skall därmed inte vara uteslutna. Vi har mycket att lära och inspireras av från vår historia, men vi har också ambitionen att efterhand flytta fokus mot framtidsfrågorna. Att utkräva ansvar och frigöra handlingskraft för en hållbar och fungerande demokratisk värld skulle kunna vara en väg, som inte bygger på nationalstatlig expropriering. I de fortsatta reflektionerna i denna text lägger jag en preliminär kunskapsgrund för ett sådant samtal.
Vår plats har hittills varit Annedalshuset, Brunnsgatan 14, ett gammalt rött tegelhus i en trädgård, en bit österut från linje 2s spårvagnshållplats Brunnsgatan. Huset är ett föreningshus, som också inrymmer ett lägenhetsmuseum.
Tillägnelse och egendom enligt Marx I avsnittet ”Privategendomen och kommunismen” i Karl Marx. En biografi. s165 – 174 lyfter Liedman förtjänstfullt fram Marx mycket nyanserade och öppna tankegångar om privategendomen och människans samhälleliga väsen. Jag har här sammanställt några korta citat från dessa sidor. Jag har ändrat något i ordningen m.m. för att tydliggöra de frågor som vi ställer oss. Utdraget är menat att inspirera till att läsa hela Liedmans avsnitt.
Av särskilt intresse är tanken att människan skall tillägna sig sitt eget väsen. Det är samma ”egen” som finns i egendom. Att äga något och att tillägna sig något innebär att göra detta något till sitt eget.
Marx ser inte lösningen i att all egendom skall byta ägare och tillfalla den som utför arbetet. Istället ska kategorin ägande omgestaltas.
Man kan säga att både de privata ägarna och de som arbetar för dem måste tillägna sig naturens produkter. Men tillägnelsen sker på mycket olika villkor.
I stället för att ha exklusiv tillgång till vissa ägodelar ska hon alltså tillägna sig det som naturen och civilisationen erbjuder men hon kan därmed också få tillgång till sig själv och sina medmänniskor.
Den kommunism som Marx hyllar har som mål ett positivt upphävande/upphöjande (aufhebung) av privategendomen. (…) Det som den hittillsvarande historiska utvecklingen burit med sig ska finnas kvar men på ett högre plan.
Nu är tiden mogen för att förverkliga de möjligheter varje människa har i sitt väsen. Äntligen ska hon bli den samhällsvarelse hon har inre resurser till.
Det är påfallande hur Marx, som bygger upp sitt resonemang med exempel från ekonomisk teori, på dessa sidor i stort sett lämnar ekonomin utanför.
Appropriering och tillägnelse Liedman översätter ”aneignung” som brukligt är i sammanhanget med tillägnelse. Både på engelska och franska översätts det ofta med ”appropriation”, som dock är ett mer akademiskt begrepp, ofta med en smalare tolkning än aneignung. Det har flera betydelser som bättre fångar komplexiteten i företeelsen som helhet. Det står förutom för tillägnelse även för besittningstagande, erövring, tillskansning, förvärv, tillgodogörande, m.m. Man kan tillgodogöra sig kunskaper. Man kan tillgodogöra sig samhället, göra det till sitt, inte minst genom att ta och avkräva ansvar på många olika plan, bli samhällelig, dvs bli en medvetet ansvarstagande och handlande samhällelig varelse.
På svenska har vi inom arkitektur- och samhälls-byggnadsforskning använt ordet appropriering för att betona de komplexa och processuella företeelser som vi menar alltid föregår eller är direkt kopplade till ägande av olika slag. Dvs allt som uttrycker olika former av possessiva relationer och tillägnelser.
I förord och inledning till en antologi Ownership and Appropriation utvecklar författarna, som är antropologer, en sådan bred och sammanhängande syn på ägande och appropriering som processer över tid.
Appropriation – the act of making something one’s own – is fundamental to a claim of original ownership. Appropriation is also part of the process of owning objects (…). Appropriation covers a range of actions, from those that can be framed positively in terms of agency and creativity, to others (such as theft) that are more negative, and others (such as enslavement and appropriation through violence) that are nefarious. (Bosse, Mark & Strang, Veronica, s 4)
Det är intressant att författarna uppfattar all appropriering med våld som avskyvärd, samtidigt som detta faktiskt är och har varit mycket vanligt i exempelvis feodalismens rikedomar och nationalstaternas krigsbyten. Dessa har till exempel kunnat ta mark och kolonier i besittning. Och kapital har man kunnat tillskansa sig på många mer eller mindre accepterade sätt, utan att det beskrivs som avskyvärt och därmed ifrågasätts.
De besittningstaganden som gjorts historiskt inom ramen för feodalism och kapitalism bör ses som tillägnelser eller approprieringar. De borde kunna sättas ifråga då de drivs på de stora helas bekostnad eller vansköts i allmänhet. Inte minst gäller detta miljön och klimatet.
Sammantaget har våra resurser vuxit ur det gemensamma arbetet och allas vår jord. För att utveckla rikets ekonomi har, inte minst i Sverige, kungen genom reduktionen återtagit feodala förläningar/egendomar, inte bara för att öka sina skatteintäkter utan också för att förbättra produktionen. Hur en rimligare förvaltning av jordens tillgångar skulle kunna genomföras på ett rättvist och rimligt sätt i dagens värld återstår dock att lösa.
Vem ”äger” staten och hur approprieras den? I slutet av ovan nämnda förord tar författarna också upp frågan om vem som äger staten. Detta berör de approprieringar genom maktförskjutningar som har skett och sker i politiken utan formellt ägande. Ett extremt exempel var Sovjetunionen. Tillägnelse av staten sker också genom de privatiseringar som nu görs på mångahanda olika sätt av tidigare nationalstatligt förvaltade resurser, som historiskt oftast varit ”fritt” tillgängliga, såsom naturen, luften och vattnet.
In effect, systems of governance serve to mediate property relations and, recursively, systems of property relations define ’who owns the state’. Privatisations nails ’the separations of persons and things from the state’ and a ’relational absence’. Thus a shift in the ownership of key resources, such as water, to private elites and transnational networks, coupled with more individuated visions of personhood, notably raises questions about ’who owns the state?’ but also about the viability of the state and even, in ideological extremes, ’society’ itself. (Aa s12)
Frågan är dock inte enbart vilka som ”äger” nationalstaten, utan framför allt hur den ägs/approprieras. Finns det en politisk och byråkratisk elit som tagit/tar staten i besittning? Vilken roll spelar därutöver lobbyisterna och sponsorerna i demokratierna? Hur intervenerar de rikaste rika i våra demokratier. Deras resurser för detta är enorma. Detta är frågor som vi bör ställa oss framöver i vår forskande lärprocess.
Äganderättigheter har varit befästa i lagar mer eller mindre i all historisk tid, men har i olika skeden och sammanhang uppfattats mycket olika. Ägandet har inte setts som exklusivt privat på så sätt som det görs i modern tid. Det har systematiskt anpassats i förhärskande makters intresse. På så sätt har appropriering tagit sig uttryck i processer som skulle kunna kallas ”välägnelse”, dvs de som har möjlighet (inklusive folkmakt genom politisk kamp och protester) har gjort och gör samhället ”väl ägnat” för sina intressen och behov.
Intressena institutionaliseras således och manifesteras i lagar, i institutioner, i gränser, i infrastruktur och i byggnader. Det är betydelsefullt att vi reflekterar och kritiskt värderar dessa samhällets institutionaliseringar, sedda som redskap att befästa appropriering som ägande och makt.
Men när Marx skriver om tillägnelse är hans fokus på ”människan” som sådan och dess samhälleliga väsen. Marx kommer in på detta mer konkret endast lite här och där i olika sammanhang, men har tyvärr inte avhandlat samhällets äganderättsliga institutionaliseringar samlat. Det är därför mycket betydelsefullt att vi studerar hur makt och ägande befästs samhälleligt inte bara genom lagar och tomtgränser utan också genom seder, vanor och rutiner. Dessa är inte så lätta att ändra genom beslut av olika slag, samtidigt som människors samhälleliga relationer är avhängiga dessa vanor. (Jmf Hodgson och Sened)
Inte heller Liedman utvecklar tankar i detta sammanhang om de ”vi:n” eller de gemenskaper som skapats historiskt och hur de organiserat sig samhälleligt, äganderättsligt och demokratiskt. Samhällenas tillägnelser/besittningstaganden så som de konkreta kulturella arv de är, ligger på vår lott att klargöra. Inte bara för att förändra utan också för att ta till vara. I vår tid finns också så oerhört mycket mer historiska kunskaper att tillgå än de Marx (och Engels) hade.
Vi kan på nytt ställa oss många konkreta frågor om i vilken utsträckning en egendom är privat och därmed i vilken mån och i vilket avseende ägarna ansvarar inför offentligheten, inför demokratiskt betydande kunskapare, institutioner och organisationer. Det gäller då även att ställa frågor om vad ansvar konkret innebär och hur det kan utkrävas i olika sammanhang. Kapitalisterna och deras ideologer har tvärtemot istället strävat efter att institutionalisera absoluta åtskillnader mellan det privata och det offentliga. Detta representerar, menar jag, ett förlegat antingen/eller-tänkande.
Är en både/och-dialektik fruktbar? Ulrich Beck förespråkar en ”reflexiv modernism” dvs en ”eftertänksam” modernism, som bättre reflekterar vårt moderna samhälles behov. Hans både/och-tänkande berör dock inte dialektiken som begrepp, men hans tankar om detta skulle absolut kunna utvecklas till en mer modern och kunskapsunderbyggd dialektik.
Den förutsätter då att vi i konkreta sammanhang lämnar Engels, Lenins och Maos antingen/eller-dialektik. De hävdade nämligen motsatsernas enhet som ”att erkänna (upptäcka) de motsägande, varandra uteslutande, motsatta tendenserna i alla naturföreteelser och naturprocesser (själslivet och samhället inbegripna).” (Mao Tse-tung s 316f. Kursivering och parenteser enligt denna källa)
Dialektik, som ord betraktat kommer från grekiskans ”dialego” = samtala, vilket får stå för dialektikens samtalande karaktär i de materiella och sociala relationerna. Men dialektik är dessutom benämningen på en antikens metod att polemisera, som går ut på att systematiskt inse motsägelserna i meningsmotståndarens argument. Denna betydelse illustrerar den marxistiska dialektikens metod att just avslöja naturens och samhällens motsägelser, motsättningarna. Men för att kunna utnyttja denna insikt i vår, mänsklighetens kamp för vår tillvaro och utveckling är inte detta tillräckligt.
Vi måste urskilja de grundläggande relationerna och dess huvudmotsättningar och dessutom på grund av konflikternas helt skilda karaktär noga känna deras säregenheter. Vi måste då känna dess sidor, dess stadier och utvecklingstendenser. Men vi måste, för att kunna dra nytta av detta, veta vad vi vill, vad vi behöver, vilket som är viktigast o.s.v.. (Ur mitt examensarbete i Arkitekturens teori och historia 1971)
Den marxistiska dialektiken har behandlats i en hel del mycket filosofiska arbeten. Jag är dock inte särskilt väl inläst på dessa, utan har istället funnit att ett mer pragmatiskt förhållningssätt fruktbart. Min bakgrund är, förutom forskning inom arkitektur och stadsbyggande, en ångermanländsk kan själv-kultur. Dialektiken har då för mig blivit just att erkänna (upptäcka) de motsägande, men sammanvävda, intevarandra uteslutande, motsatta tendenserna i exempelvis arkitekturen, estetiken och samhällsbygget.
I min avhandling i arkitekturens teori och historia, Folk, form och funktionalism, fann jag exempelvis att kapitalismens idé om en exkluderande privategendom i sin förlängning innebar en stark strävan att hålla isär, skapa exkluderande gränser och att undvika gråzoner av alla slag. Inte minst innebär detta just en oförmåga att hantera överlappande ansvarsförhållanden och likaså institutioner som likt allmänningarna är begränsade till en viss grupp, men ändå står för gemensamma behov. Däri finns inbyggda motsatta tendenser som varken kan eller bör byggas bort. Sådana kallar jag både/och-dialektiska.
Jag ser visserligen en antingen/eller-dialektik fortfarande som användbar för en abstrakt reflektion, men i princip obrukbar för en mer konkret förståelse av samhället och dess relationer. Motsättningar kan betraktas som en drivkraft i samhällsutvecklingen, men de tar sig uttryck på många olika sätt. Jag har personligen svårt att erkänna/upptäcka motsättningar om jag inte ser dem som sammanvävda. Gör jag det så har jag kunnat finna och hantera en hel repertoar av användbara och fruktbara relationer. (Jag utvecklar och exemplifierar detta i seminariet i början av december.)
Vi kan till exempel inte låta oss nöja med en abstrakt och vag allmänhet/ universalism som motpol till det privata, när vi reflekterar över konkret samhällsutveckling. Vi måste då relatera allt det enskilda och särskilda till de universella ambitioner som mänskliga rättigheter kräver. Det är mycket viktigt att kunna vara helt privata i vissa sammanhang, men vi kan inte heller se det privata som en absolut strikt hemlig sfär. Våld mot kvinnor och barn i hemmet är exempelvis en samhällelig fråga, inte en privatsak. (Benhabib, s 87, not 22, s 108 ff)
Vi skulle med hjälp av en både/och-dialektik kunna förstå den både konkreta och komplexa universella samhälleligheten mycket bättre. Filosofen Seyla Benhabib gör det exempelvis möjligt och givande att förespråka en historiskt och kulturellt ”situerad universalism”. På en abstrakt nivå anses oftast universalismen utesluta relativismen. Men en universalism är enbart möjlig på plats, dvs om den accepterar skillnader i förutsättningar, det relativa, beroende på var den uppstår. Då behöver den inte falla in vare sig i den oreflekterade normkritikens och toleransens fälla eller i nationalistisk inskränkthet.
De nationella kulturarven är och har alltid varit komplexa och motsägelsefulla. Vad är värt att ta till vara och vad krävs det för förändringar i kultur och samhällelig ideologi? En situerad universalism ger oss intellektuella redskap att också ta till vara de kunskaper och traditioner som hundra – hundrafemtio år av politiskt och vetenskapligt arbete tillfört oss efter Marx och inte minst Engels i denna fråga.
Med en både/och-dialektik skulle vi också kunna förstå de kulturellt komplexa relationer som utvecklats och utvecklas konkret mellan motsatser som privat/offentligt, allmänt/gemensamt och frihet/ansvar.
Det är i sammanflätningar av motpoler/dikotomier det viktiga och intressanta kan finnas. Inte minst har jag funnit detta produktivt inom arkitektur och stadsutveckling, som är mitt eget forskningsområde. (Se bridgers.se) Kulturella rumsliga relationer tar sig, om man studerar dem närmare, uttryck i en bred repertoar av konkreta former och gränser. De är mer eller mindre hävdvunna uttryck för praktiskt både/och-tänkande.
Ett kafé eller restaurang betraktas i vissa avseenden som en allmän plats även om den drivs privat. Ett skyltfönster är både privat och offentligt samtidigt, medan ett torg (sinnebilden för en offentlig plats) kan behandlas juridiskt som privat om marken är privatägd. De är således inte varandra uteslutande företeelser, men är ändå ibland värda att försvara och ibland viktiga att förändra.
Avslutning och upprop! Avslutningsvis vill vi bjuda in intresserade till våra studier och samtal kring de utomordentligt viktiga frågor som det innebär att se äganderätt och appropriering i ett sammanhang. Också genom att se ägandet och tillägnelse differentierat, som något som ser olika ut beroende på det sammanhang det berör. Ofta behöver de försvaras och utvecklas då de är kopplade till ett reflekterat samhälleligt ansvar. När det gäller stora livsavgörande frågor som miljö och klimat behöver enskildas ägarmakt reduceras kraftigt. Förstatligande har visat sig vara ändamålsenlig bara i viss begränsad utsträckning. Vad lämpar sig d och vad lämpar sig inte alls?
Vi är mycket intresserade av tips om texter eller personer som kan tillföra kunskap som är relevanta för reflektionen kring äganderätten i framtiden. Kan förändringar i äganderättens tolkning vara en framgångsrik väg? Kan en ”reduktion” med inspiration från tolv- och inpå sjuttonhundratalet vara möjlig då ägarna missköter sitt miljö- och klimatansvar? (Se nedan) Är ett betydligt mer utvecklat ansvarstagande framkomlig, som en bredare väg såväl ekonomiskt som politiskt?
Kan ni tänka er att delta för att tillföra kunskap och reflektioner i processen så hör av er till lars.jadelius@telia.com. Gör det även om ni bara vill ha inbjudningar eller info efterhand. Det går ju att ansluta sig senare.
Karl Marx & Friedrich Engels, Kommunistiska manifestet, 1848
Reduktioner i Sverige enligt Wikipedia En reduktion var i Sveriges historia en indragning till staten av egendom, som jord och jordinkomster, vilka tidigare avsöndrats till i första hand adeln genom förläningar, ärftliga donationer, och dylikt. Flera reduktioner har ägt rum från 1200-talet till 1600-talet. I Sverige syns termen ha använts först under reduktionsyrkandena vid 1600-talets mitt – tidigare reduktioner benämndes ”räfst”, ”vederkännande av gods” eller ”revocation”.
De rättsgrunder som tillämpades vid reduktionsförfarandena var olika. Gods och annan egendom kunde dras in om avsöndringen på ett eller annat sätt varit förknippad med något rättsstridigt förfarande. Frälsemän kunde till exempel ha lagt under sig skattegods olagligt genom förfalskade donationsbrev. Gods eller räntor kunde dessutom återtas, om de av innehavaren genom överträdelser eller försummelser förverkats under besittningstiden.
Vid de stora reduktionerna under 1600-talet framträdde slutligen också anspråk på att över huvud taget all avsöndring kunde återkallas. Man anförde till stöd därför stadganden ur landslagen, att ”konung inte ägde förminska rikets ingälder för sin efterträdare, utan att denne i så fall ägde återkalla det avsöndrade”.
Denna skiss resulterade så småningom i en bok Ägandet av himmel, hav, skog och bygd. Klimatet och demokratin kräver en ny ägandefilosofi, Göteborg 2020 , som finns att beställa antingen via mig eller via Publit.
Relevant litteratur Ambjörnsson, Ronny: Socialismens idéhistoria. Gidlunds 1984
Beck, Ulrich: Att uppfinna det politiska. Bidrag till en teori om reflexiv modernisering. Daidalos 1996
Benhabib, Seyla: Autonomi och gemenskap. Daidalos 1992
Carlman, Inga: Framtiden i våra händer. Om äganderätt och annan rätt till marken från landskapslagarna till modern tid ur ett miljörättsligt perspektiv. Carlssons 2000
Christensen, Anna: ”Äganderätten, besittningsskyddet och den sociala rättvisan” ur Bostads- och fastighetsmarknad i förändring. 1991
Engels, Friedrich: Familjens, privategendomens och statens ursprung. Arbetarkultur 1939
Hodgson, Geoffrey M: Economics in the Shadows of Darwin and Marx. Edward Elgar Publishing 2006
Jadelius, Lars: Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur. Avh. Chalmers 1987
Jadelius, Lars: Ägandet av himmel, hav, skog och bygd. Klimatet och demokratin kräver en ny ägandefilosofi. Alba.nu 2020
Liedman, Sven-Eric: Karl Marx. En biografi. Albert Bonniers Förlag 2015 Mao Tse-tung: Valda verk band I. Danelius Förlag 1966
Mason, Paul: Postkapitalism. Vår gemensamma framtid. Ordfront 2017 Mattei, Ugo: Gemensam nytta. Balder Essä 2011 Om äganderättens historia. Nordiskt rättshistoriskt symposium i Åbo 1983. Helsingfors Universitet 1984
Ostrom, Elinor: Allmänningen som samhällsinstitution. Arkiv förlag 2009 Ownership and Appropriation. ed. Strang & Busse.Berg, 2011
Salmonsson, Göran: Fjällregionens äganderättsfrågor. Nutida tvisters avlägsna historia. En bakgrund och en forskningspresentation. Fjällmistrarapport nr: 16, 2005
Sen, Amartya: Identitet och våld. Daidalos 2006
Sened, Itai: The Political Institution of Private Property. Cambridge University Press 1997
Strzelewics, Willy: De mänskliga rättigheternas historia. Ordfronts Förlag 1983
Säfve, Victor & Tidholm, Thomas: ”Skogsägare hjälp till!” Helahelsingland.se 2018 https://www.helahalsingland.se/artikel/opinion/insandare/skogsagare-hjalp-till
Therborn, Göran: Kapitalet, överheten och alla vi andra. Arkiv Förlag 2018
Artikel ur KulturPolitisk tidskrift nr1996/3-4 som å ena sidan speglar de något naiva drömmar som vi då knöt till internet och nätverkssamhället. Å andra sidan återger artikeln en hel del tankar som jag fortfarande ser som viktiga i dag.
Västsvenska NätVerket
Ett samhälle i förändring kräver förändrade arbetssätt och attityder. Förändringar kan upplevas som hotande, men förändringar medför också många möjligheter. Västsvenska NätVerkets verksamhet ar ett exempel på hur man kan utnyttja de möjligheter det så kallade kunskapssamhället erbjuder.
Den oro många känner inför framtiden är numera i stort sett ett normaltillstånd i det moderna industrisamhället. Detta vittrar sönder i snabb takt samtidigt som något annat uppstår i dess ställe, vilket medför att samtiden är svår att förstå sig på. För en demokratisk framtid är det därför viktigt att en grundläggande trygghet går att förena med framtidsutopier, dvs att det moderna projektets löften inte kastas över bord utan förverkligas.
Vi står vid ett vägskäl, men ser ännu inte vart vägarna leder. Var tid skapar sina begrepp och betydelser. Idag hör vi ord som pluralism, internationalism, kreativitet, vetenskap och kultur i sammanhang som vi inte är riktigt vana vid. Det skapar förvirring, men förvirring kan vara ett fruktbart sinnestillstånd.
I takt med att nationalstaternas betydelse minskar och globaliseringen tilltar har allt större förhoppningar kommit att knytas tIll regionerna. Det är en process som i hög grad förstärkts genom bygget av den Europeiska unionen. Att identifiera Västsveriges framtidspotential är en nyckelfråga för oss som verkar i denna region.
Projektet Västsvenska NätVerket är ett försök att ställa samtidens alla oklarheter och ambivalenser ansikte mot ansikte på ett konstruktivt sätt. Ett experiment att med utgångspunkt i den geografiska, ekonomiska och sociala situation vi befinner oss ta fasta pil modernitetens möjligheter och söka finna en farbar väg in i den ovissa framtiden.
Industrisamhället håller på att gå in i en ny fas
Om det tidigare under industriepoken v handlade om att avgränsa och renodla olika samhällsfunktioner, kan man idag se en uppluckring av dessa gränsdragningar. Då var nyckelorden åtskillnad, specialisering, strävan efter entydighet och världens förutsägbarhet. I dag är nyckelorden ömsesidighet, mångfald, ovisshet, frågan om sammanhang och sammanhållning, experiment, syntes och ambivalens.
För att kunna hantera och orientera sig i en sådan ny situation krävs en stor portion öppenhet och kreativitet. Om inte kulturliv och kunskapsprocesser ges större utrymme och spelrum riskerar åtskilliga att fastna i kvardröjande tankemönster. Oplanerade möten, med sina konfliktrisker, får inte sopas under mattan utan istället ses som utmaningar till konstruktiva lösningar. Dynamiken är många gånger fokuserad på just skärningspunkterna mellan det spontana och det institutionaliserade. En utvecklad och intensifierad kommunikation kan då bidra till att skapa nya erfarenheter och ny kompetens.
Industrisamhällets mekanisering har skapat både funktionella och visuella element. En traditionell mekanisk konstruktion går ofta att förstå sig på direkt genom ett enkelt betraktande. Vårt språk och vårt tänkande är ju i hög grad genomsyrat av mekaniska och industriella metaforer: Samhället är en maskin med kugghjul och motorer, med hävstänger och transmissionsremmar, med startsträckor och accelererande utveckling.
Det framväxande kunskapssamhället är däremot mer abstrakt och konturlöst till sin form. Om ångmaskinen var den stora metaforen för – och kraftkällan i – den industriella revolutionen, spelar datorn samma roll i den informationstekniska revolutionen. Men datorn, chipset eller kretskortet är inte lika omedelbart påtagligt, lika gripbar och begriplig, som en frustande ångmaskin. Kanske är just nätverket en bättre metafor för den radikala samhällsomvandling vi genomlever. Alla de som försökt bygga nätverk vet hur oöverskådligt och trassligt det kan bli. Men när alla sladdar, kablar och ledningar är på plats, när alla konfigurationer och överföringsprotokoll väl är samstämda, ja då kan nätverket fungera. Och då kan stora och oväntade saker och ting ske.
Gasklockan – spindeln i ett multimedianätverk
En viktig dcl l det Västsvenska NätVerkets arbete är projekt Gasklockan i Göteborg. Vår vilja och önskan är att använda den uttjänta gasklockan som ett utropstecken. som åskådligt laboratorium och konkret symbol till en mer abstrakt vision. Tanken tär att bygga om gasklockan – en industriell relikt ett för alla göteborgare välkänt landmärke mitt l trafikmaskineriet vid Göta älv och vid stadens norra infart – till en ”multimediakampanil”, till ett centrum för experimentlusta och konst, för kultur och kunskapssökande uppbyggt kring den nya informationstekniken.
På så sätt kan en av industrisamhällets konkreta artefakter ges en ny funktion och en ny symbolisk betydelse. I spännvidden mellan sin sakrala och livfulla identitet ger Projekt Gasklockan spelrum för initiativkraft och Innovationer. Den gamla gasklockan både omvandlas och bevaras. I samma anda har Västsvenska NätVerket skapats för att stärka utvecklingen av ett regionalt kunskapssamhälle – fysiskt regionalt men intellektuellt globalt. Rotfäst i gamla traditioner och kunskaper men öppen för de nya möjligheterna.
Den svindlande informationstekniska utvecklingen
I dag håller en informationsteknik infrastruktur på att byggas upp och de beslut som fattas kommer att få konsekvensen för lång tid framöver. Det är av avgörande betydelse att det kommer igång diskussioner med såväl bredd som god verklighetsförankring.
En rad människor strävar eller försöka urskilja strukturen och substansen i det kunskapssamhälle som skymtar vid horisonten. Det nya synes vara en bredare kontaktyta mellan kultur, kreativitet, kunskap, kompetens och kommunikation. Idéer måste mötas över gamla gränser och konfronteras med nya perspektiv. Kunskapsprojekt som utvecklas i isolerad miljö riskerar att stagnera. Omvänt uppstår nya idéer i mötet med nya perspektiv en tätare kunskapsmiljö. Utvecklingen av kunskapssamhället är en ständigt pågående process, där idéer föds, avlänkas i väldefinierade resultat, eller vidareutvecklas i en öppen nätverksstruktur. När kunskapen erhåller en alltmer central betydelse i samhällsutvecklingen växer behovet av en analys av villkoren for kunskapsutveckling. För att en positiv utveckling mot ett kunskapssamhälle ska kunna ske måste därför ytterligare ett ”k” läggas till: kritik. Ställd utan en kritisk självreflektion förblir kunskapssamhället nämligen bara en konstruktion, en modell utan djupare mening.
Nätverk byggs genom frivillig sammankoppling underifrån
Ett kunskapsnätverk värt namnet måste växa ram underifrån. För att vilja ansluta sig måste aktörerna själva se fördelarna med detta och då är idéernas egen bärkraft central. När ett nätverk uppnått en viss kritisk kontaktnivå, utvecklas det i en närmast självgenererande form. Men det framväxande kunskapssamhället kommer sannolikt även i framtiden att vara starkt beroende av personliga kontakter, välkända strukturer och beprövad teknologi. En elektronisk nätstruktur i form av hårdvara är inte tillräcklig för utvecklandet av denna process.
Av storvikt är att uppbyggnaden av nätverk försiggår på flera håll samtidigt. Det råder inget konkurrensförhållande mellan olika projekt, utan varje separat projekt bör tvärtom uppmuntras. De projekt som leder fram mot kunskapssamhället kommer troligen att knytas närmare varandra längre fram i tiden. Alla kan därför dra nytta av den bredare kontaktyta som uppstår genom olika nätverksinitiativ. Grundfilosofin för Västsvenska NätVerket är därför att öppenhet gagnar utvecklingen av kunskapssamhället.
Det regionala nätverket i vår tappning inleds naturligt i Göteborg, där det finns initiativ som ger en god start. Men det kan även snabbt växa geografiskt och innehållsmässigt genom kontakter med befintliga initiativ, tänkbara framtida samarbetsinitiativ och utvecklandet av ett nätverk av personer som ryms inom nätverksbegreppet. Västsvenska NätVerket ser därför en sammanhållande nätverksredaktion som ett viktigt element.
Informationsteknologin skapar både förhoppningar och hotbilder
Västsvenska NätVerket är ett samarbetsprojekt mellan flera organisationer och projekt som alla syftar till att utforska den nya teknikens möjligheter: Göteborgs kulturnämnd, Pilotprojektkontoret, Nättidskriften Alba, Tidskriftsverkstaden i Väst och kulturtidskriften Ord&Bild. Avsikten är att skapa kreativa mötesplatser där det västsvenska kulturlivet och kunskapsorganisationer kommer i kontakt med det senaste inom informationstekniken. Delprojekten syftar till att på olika sätt utveckla nätverk och kompetens, befrämja kultur- och kunskapsutveckling samt kreativitet och kritik.
Vi tror att Västsverige är en region som lämpar sig väl för detta. Här finns ett antal företag inom elektronikområdet som är världsledande inom sina verksamhetsområden, här finns universitet och teknisk högskola som bidrar till en högklassig kunskapsutveckling, och här finns slutligen ett gränsöverskridande och initiativrikt kulturliv. Genom ett medvetet skapande av kontaktytor mellan olika aktörer vill vi bygga vidare på den tradition av pragmatisk samarbete och öppna internationella kontakter som är så typiskt göteborgsk. Vi håller för troligt att vårt projekt har goda förutsättningar att fungera som katalysator för en mångfald kreativa processer i det västsvenska närings- och kulturlivet.
Utvecklingen på IT-området är emellertid även förenad med ett stort vågspel. En fara ligger i att kunskapsklyftorna riskerar att öka radikalt. Vårt projekt vill motverka detta genom att lyfta fram alla de kompetenta människor, som utan effektiva initiativ annars riskerar att stå vid sidan av den snabba IT-utvecklingen. De satsningar på utbildning och kompetensutveckling som ingår i projektet syftar alla till flexibilitet och möjligheten att anpassa sig till nya och i dagens läge oförutsedda arbetsvillkor.
Tradition och nytänkande i syntes
Inte sällan framställs multimediaoch informationsteknologin som en ny uppfinning som sprider sig över världen. Då brukar hela IT-området beskrivas med termer som gigabytes och bredbandskapacitet. Men en närmare skärskådan ger vid handen att en stor del av dagens IT-kompetens bygger på traditioner från undervisnings- och kulturinstitutioner, mediaoch TV-bolag, telefonbolag, tryckerier, etc. Det nya uppstår alltså inte ur ingenting utan ur den gamla kulturen.
För den som vill delta i utvecklandet av kunskapssamhället räcker det inte med att befinna sig vid den teknologiska frontlinjen. Det är ofrånkomligt att informationsteknologin även fylls med ett intressant och användbart innehåll. Traditioner fungerar som språngbräda in i förändringsprocessen. Gränsen mellan det gamla och det nya tydliggör strukturen hos det gryende som växer fram. Just som en följd därav har vi valt gasklockan som en bärande symbol för det vi vill åstadkomma.
Med sin starka inre och yttre identitet skulle gasklockan kunna förvandlas till en mötesplats för kompetensutveckling i Västsverige, väl förankrad i den gamla industrikulturen. Det finns utrymme för simultant arrangerade multimediashower samt för experiment och utställningar drivna som självständiga projekt. Som exempel: Den redan etablerade lT-utställningen Tidsvåg Noll, den nystartade Vetenskapsfestivalen eller varför inte en multimedia- och videofilmavdelning av Göteborgs filmfestival? Möjligheterna och idéerna är många.
Gasklockans bottenvåning skulle utgöra själva navet i verksamheten. Det skulle kunna erbjuda ett multimedialaboratorium, med kafé och flera olika projektkontor fyllda av en bred kreativ kompetens. Med ett konkret, konstruktivt och experimentellt förhållningssätt kan detta ”nav” engagera inte minst kulturarbetare, kvinnor och ungdomar i den nya tekniken. Syftet är att skapa ett spännande möte mellan konsten och den nya tekniken. I ”navet” skall besökaren kurma känna kreativiteten och mångfalden sjuda med det ekerformade taket som en sammanhållande estetisk symbol. Härifrån initieras projekt i multimediakampanilen, här planeras seminarier, kurser och konferenser, här formuleras och organiseras de vetenskapliga utmaningar som verksamheten ställs inför.
IT-området är ekonomiskt expansivt och beskrivs som ett av de mest lönsamma investeringsområdena. Det är ett snabbt växande område för både tillverkning och tillämpning och stora nationella och transnationella satsningar görs. För en region är det således av synnerligen stor vikt att ligga långt framme kunskapsmässigt. Det är även viktigt att kreativiteten mobiliseras för att finna de produktidéer och produktivitetshöjande och välfärdshöjande användningsmöjligheter som finns.
Från traditionsbärare till framtidspiloter
Västsvenska NätVerket ser utbildning av kulturarbetare som en viktig möjlighet att möta kunskapssamhällets krav. Pilotprojektkontoret skall arbeta med att omforma problem till utmaningar genom bruk av bland annat ”kollektiv design”. Kontoret skall utveckla och förmedla nätverkskunskap och modern designteori. Det ska också anordna ”workshops”, kurser och seminarier, framställa pedagogiskt material, stödja och skapa kunskaps- och kulturnätverk, stötta eller genomföra experimentella eller kreativitetsgenererande kulturevenemang samt utföra konsultinsatser projekt där kompetensresearch och kunskapsutveckling är av central betydelse.
En av kontorets grundidéer är att undersysselsatta yrkesgrupper med lämplig vidareutbildning kan bli en viktig resurs i arbetet. bildning och arbetslivsutveckling av arbetslösa kulturarbetare och ungdomar ses således som en vital del av den dynamiska och lärande organisation som pilotprojektkontoret arbetar med. Efter hand skall de som knyts till organisationen även på egen hand kunna fylla en uppgift i regionen som framtidspiloter. För Västsvenska NätVerket framstår kulturarbetare och invandrare som en strategisk resurs i internationaliseringsprocessen. Västsvenska kulturnätet har goda förutsättningar att skapa ett kvalificerat fönster mot världen.
Nätverkstan har sin förankring i Tidskriftsverkstan och Ord&Bild och är just nu inbegripna med att sätta upp en internetserver Göteborg (färdig i jan 97). Den skall vara öppen för alla kulturinstitutioner, stora som små, i Göteborg med omnejd och ha kopplingar ut i Europa. Projektet är tänkt att fungera som en katalysator och sätta igång en rad spännande processer i det västsvenska kulturlivet. Detta skulle i sin tur kunna bidra till att existerande kulturinstitutioner stärks, samt att regionen i sin helhet blir än mer attraktiv, med en större förmåga att locka till sig nyetableringar.
Nätverkstan åtnjuter ett flertal internationella kontakter, varför utlandsfödda boende i Västsverige kan bli synnerligen värdefulla för samtliga inblandade. Att behärska andra språk än svenska är naturligtvis ett måste om man ska kunna ta vara på internets globala potential. Goda kunskaper i spanska, franska osv är alltså till stor nytta. Inte minst eftersom ambitionen med servern är att tidskrifterna och andra deltagare ska erhålla sammanfattningar av materialet på samtliga världsspråk (engelska bör och måste inte vara det enda språk vi kommunicerar med). Det finns alltså dels en rad översättningsuppgifter som väntar, dels ett behov att sköta och vidareutveckla internationella kontakter. Kännedom om andra länders kulturer blir då oerhört värdefullt.
Arbetslöshet en strategisk resurs
VästsvenskaNätVerket vill samla de regionala IT-krafterna i en särskild NätVerksredaktion. Konkurrens i alla ära, men regionens möjligheter att hävda sig i det kunskapsintensiva samhället hänger intimt samman med hur tätt nätverket kan tvinnas. Arbetslöshet kan användas som en strategisk resurs i detta nätverksuppbygge, samtidigt som de inblandade skaffar sig en stärkt ställning på arbetsmarknaden vid framväxten av nya yrken inom nätverksverksamheter. NätVerksredaktionen försöker finna strategiskt intressanta företag och organisationer som inser fördelarna med ett fördjupat kontaktnät. NätVerket växer och de inblandade arbetslösa erhåller viktiga kontakter med näringslivet.
Högskolorna är en strategisk resurs i kunskapssamhället. I dag är därför behovet av en ökad kontakt mellan högskolor och omvärld en accepterad tanke. Förlängningen av tanke gången är däremot fortfarande problematisk. Hur relationen mellan högskola, näringsliv och övriga medborgare ska utvecklas tillhör en av 90-talets viktiga framtidsfrågor.
NätVerksredaktionen strävar efter att successivt bygga upp en elektronisk publikationen som stöd för det regionala nätverket. Publikationen kommer då att fungera som en av de sammanhållande krafterna i det regionala NätVerket.
Västsvenska NätVerket har beviljats ett ettårigt stöd, men med en möjlighet till förlängning. för att utveckla tankegångarna i ett arbetsmarknadspolitiskt projekt. Ekonomiskt stöd ges av EU:s socialfond Mål 3, Länsarbetsnämnden och Stiftelsen Framtidens Kultur.
Styrgruppen för Västsvenska NätVerket:
Lars Jadelius, Pilotprojektkontoret David Karlsson, redaktör Ord&Bild
Nils Tengdahl, Göteborgs kulturnämnd Christer Wigerfelt, Kosmedia och Alba
Intervju av Anders Pettersson publicerad på honkplease.com den 20/3 2018
Lars Jadelius, arkitekt, forskare, entreprenör, pensionär och Göteborgare, är en obekväm man. Han har alltid gått sin egen väg inom arkitekturområdet, lyssnande, lärande, tänkande och skapande. Sådant är inte alltid uppskattat. Arkitektur, stadsplanering och byggande följer ju starka trender som många andra fenomen i samhället. Med trenderna följer pengarna, beslutsfattarna och medierna. Att gå sin egen väg, kritisera ett förhärskande trendfokus gör lätt att man hamnar vid sidan av. Nya förhållningssätt ser inte heller alltid nya ut. Det blir då tyst istället för kritisk dialog. Lars Jadelius har inte gett sig utan oförtrutet fört fram och utvecklat sina och andras idéer kring arkitektur och samhälle.
För Lars är platsen och det som är byggt på platsen centralt, i samspel med de människor som befolkar platsen, tar den i besittning eller som han säger approprierar den.
– Den norske arkitekturikonen Christian Norberg-Schultz var den som framgångsrikt lanserade begreppet platsens själ på det internationella planet. För honom var platsen främst naturen i sammanhanget, inte människorna; de som bygger och approprierar platsen. Så min uppfattning om platsen, är inte platsens själ i Norberg-Schultz begränsade mening.
Staden och arkitekturen är byggd och tagen i anspråk av människor med stor makt och människor med mindre makt. Och platser approprieras och blir det de är genom sådana processer. Lars brukar säga att första maj, då är Götaplatsen Socialdemokraternas plats. Under vissa tider i veckorna var det förr raggarnas plats. Nu är det ibland en plats för musikarrangemang, kaféer och manifestationer.
– Platser approprieras på gott och ont. Jag talar hellre om appropriering som process än som ett statiskt juridiskt faktum kopplat till äganderätt, säger Lars.
Öppen arkitektur
För det mesta är det människor med pengar och makt som bygger. Men det är människor som manifesterar närvaro och kultur. De gör staden och dess byggnader levande.
– Ett bra exempel är Folkets Hus i Helsingborg från 1909. Det byggdes av arbetarrörelsen och togs i besittning av människorna i den rörelsen, säger Lars. Där hade de partiet, facken, studieförbundet, kooperativ affär. Tryckeri, bibliotek, filmvisning, gemensam lokal för evenemang och fest. Det var en byggnad i det offentliga rummet med öppna och komplexa värd-gästrelationer, men inga stora uppglasade fasader.
Fasadritning Folkets hus Helsingborg
Plan gatuplan
Sedan 40-talet är Folkets Hus starkt präglat av staten genom regler för bidrag och på så sätt idkar en styrning. Verksamheterna ska sedan dess vara neutrala och passa alla.
– Då får man gömma undan makten i husen, alltså de socialdemokratiska och fackliga institutionerna. De placeras istället i en separat kontorsdel medan samlingslokalerna förlorar värd-gästrelationer, säger Lars. Staten approprierar folkrörelserna genom bidrag. Inte fullständigt men till viss del.
Liknande processer kom efterhand att prägla nästan all arkitektur och därmed också staden. Inom modernismen, som präglat och fortfarande präglar en stor mängd arkitektur i vårt land. Man bygger med pengar uppifrån och drar dem gärna tillbaka från gatan och formar dem som isolat.
– För att kunna tala om öppenhet måste det finnas någon rumslig bestämning som man kan träda in i, säger Lars. Det måste innebära en kvalitet att nya förhållanden uppenbarar sig för varje enskild gäst allt eftersom hen tar en lokal, en byggnad eller en plats i besittning.
– En byggnad eller plats som tycks ligga helt öppen vid ett första besök framstår ofta som otillgänglig och opersonlig sedan man försökt göra sig hemmastadd där.
Det handlar inte bara om att alla ska kunna röra sig fritt och fritt välja ur ett färdigt kulturutbud, utan också att man ska kunna tränga in i och aktivt delta i samhällets olika kunskapsprocesser. Detta förutsätter ett medvetet arbete med det vidare rumsliga sammanhanget och att man utgår från en förståelse av en komplex och differentierad offentlig/privat-relation fylld av spänningar och konflikter. Det handlar om att ta till vara och utveckla den breda repertoar av förhållningssätt kulturarven erbjuder.
Öppen arkitektur i Tallinn
Kunskap och tradition
Traditionellt har arkitekter sökt en demokratisering av arkitekturen och bebyggelsen utifrån bostaden och bostadsområdet, medan stadslivet i övrigt har lämnats fritt för strider mellan det representativa torgrummens esteter å ena sidan och den vulgära kommersialismen å den andra.
– Jag tycker det är viktigt att erkänna varje plats och varje byggnad som uttryck för ett konkret socialt sammanhang och som skapad med ett samarbete, inte bara mellan olika individer utan även mellan olika öppna gemenskaper, säger Lars.
När det gäller kulturarv menar Lars att det är viktigt att mer medvetet hantera relationen mellan en förändringsstrategi och en ta-tillvara-strategi. Om man ensidigt förespråkar den ena strategin på bekostnad av den andra förlorar man möjligheten värdera kulturarven i hela dess komplexitet.
– Samtidigt som försvaret av kulturarv gärna utpekas som konservativt, som förändrings-obenäget eller som en onödig extra kostnad, säger Lars.
I diskussioner om stadsbyggnad har det ofta framstått som om gatorna och torgen i sig skulle utgöra stadens offentliga rum. Det är dock endast genom de omgivande byggnaderna som gatan får mening, inte då bara som rumsbildande fasader, utan framför allt genom de mer eller mindre privata rum och institutioner i dessa som förmedlar utbytet.
Det är i relationen mellan gatan och byggnaderna, mellan det mer eller mindre inneslutna och det verkligt allmänna som offentlighetens rum skapas.
”Det pågår en kamp mellan den gamla staden och den nya. Därinne mitt i stadens hjärta ligger den, det som är kvar av den gamla staden, och ruvar på något osynligt och oåtkomligt, ett vagt löfte om ett annat liv. Och vi vandrar alla runt för att finna någonting, vi vet inte vad, kanske en hemkänsla. Men det nya är redan där, runt om oss, och förändrar i rasande takt, det är ett ´förnuft´ på väg att slå ihjäl ett gammalt samvete.” (Lindquist, S, Göteborgsposten 1990)
Lärande
Mötesplatser av olika slag bör ses som lärplatser, där erfarenheter blir till kunskap. Borgerligheten i Helsingborg skrämdes av Folkets hus och dess generösa livaktighet. När de 1916 bildade ett aktiebolag för att bygga ett konserthus önskade de ett ”Borgarnas Hus”. Till slut blev det ett modernistiskt ”Medborgarnas Hus”.
– Man tog då bort värdskapet och låtsades att det inte fanns någon makt. Här skulle publiken mer passivt ta emot kulturen. Huset skulle vara neutralt och vända sig till en anonym allmänhet, säger Lars. Mina tankar om mötesplatsen står i opposition till detta och till modernismens sätt att tolka demokrati.
– Det blir ofta ”maktlöshetens arkitektur”, som skapar ett intryck av att det inte finns någon makt på plats, det finns bara rationalitet och ekonomi. Men aktiva människor söker sig hellre till platser där det finns tydliga värdskap och där de finner både en lyhördhet och ett uttryck för detta i miljön.
Man ska kunna ta emot det nya som händer, ens tankar får inte vara slutgiltiga. Om människor och grupper ska kunna appropriera platser måste dessa tåla förändring. Husen måste välkomna de som flyttar in och tar plats.
– Då får det inte vara en låst estetik. Det måste vara en ”tidfull” arkitektur, med utsträckning bakåt och framåt i tiden. Öppenhet för det människor bär med sig in och det som de önskar för framtiden. Respekt för kunskap och traditioner, vilka jag inte ser som statiska, enhetliga begrepp utan precis som språket dynamiskt och framåtblickande.
Platser ska inte vara antingen privata eller offentliga, gamla eller nya. Det handlar mer om att gestalta möten mellan dessa poler. Man skapar öppenhet först när man bygger så att människor förstår. Man måste bottna i det gamla när man gör nytt annars får människor svårt att hantera de situationer och möten som platsen skall rymma.
Denna text har sitt ursprung i ett projekt där tekniker och humanister möttes på slutet av nittiotalet för att reflektera över sin situation i innovationssystemet. Texten blev aldrig publicerad och har istället omarbetats och utvidgats efterhand.
Efterfrågan på tekniker och teknologer har under en längre tid ansetts vara växande. Vad som verkligen behövs för framtiden har dock varit tämligen svagt underbyggt. Ett av motiven som återkommit är att högteknologi, ”High tech” är motorn i utvecklingen av såväl världsekonomin som det enskilda företaget.
Det anses då vara tekniska innovationer som driver utvecklingen framåt. Vi borde ganska enkelt kunna bli överens om att detta är mycket grova förenklingar. Stater och kommuner har slutit upp kring dessa antaganden och försökt möta denna tänkta framtida efterfrågan genom att ytterligare expandera och bredda naturvetenskapligt och tekniskt inriktad utbildning och forskning.
Humanistiska utbildningar får däremot mycket begränsade resurser och en för studenterna mycket tuff arbetsmarknad väntar i horisonten. Ändå har stora grupper av ungdomar sökt sig till sådana utbildningar och en svag rekrytering till de tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna har lett till en besvärande överkapacitet inom dessa områden.
Samtidigt är det i mycket hög utsträckning tekniker och naturvetare som sitter
i ledande positioner i företag och organisationer. Dessa arbetar således med att lösa andra problem än de rent tekniska/naturvetenskapliga som de är utbildade för. De har, hävdar jag, därför otillräcklig humanistisk kompetens för att utveckla goda färdigheter i organisation, ledning, lärande, hållbar samhällsutveckling etc. Detta visar sig, inte minst, i svagheter i produkters design, användarvänlighet, ekologisk hållbarhet och humanistisk behovstillfredsställelse, liksom i organisationers och samhällens utformning. Hur kommer det sig att humanister och samhällsvetare inte deltar mer aktivt i produkt- och samhällsutveckling?
Humaniora och samhällsvetenskap är traditionellt fokuserad på att förstå, att analysera, värdera och vårda – knappast alls på produktutveckling eller att göra förslag för en konstruktiv samhällsutveckling. De odlar främst den kritiska distansen som vetenskapligt ideal.
En annan förklaring är att de tekniker och praktiker som idag anställer och leder företag inte förstår sig på analyserande och kritiskt granskande humanister. De ser ett värde i det konstruktiva arbete som utförs av deras likar men uppfattar humanisternas distanserade och kritiska undersökningar som bromsande för tillväxten. De riskerar att skapa beslutsångest i de system som prioriterar handlingskraft.
Ser vi lite närmare på kulturen inom humaniora och samhällsvetenskap finner vi att forskningen och utbildningen saknar en konstruktiv produkt- och verksamhetsutvecklande teori. Den vetenskapliga statusen inom humaniora är så starkt knuten till ett kritiskt och distanserat granskande att om en humanist ger sig in i ett kommersiellt eller praktiskt fokuserat utvecklingsarbete kan han/hon till och med förlora sin vetenskapliga status. Detta uppmärksammas i en helt ny antologi Manifest. 22 texter om humaniora och politisk handling. Göteborgs Universitet 2017.
Samma gäller i stor utsträckning även konstnärerna, vars yrkesstatus är förbunden med en fokusering på den egna integriteten och det personliga uttrycket. Ja, emellanåt även på ett idealiserat avståndstagande till det etablerade samhället.
Självklart är personlig integritet och kritiskt tänkande av stor betydelse. Jag har emellertid funnit det vara helt fundamentalt att både konstnärerna och den humanistiska spetskompetensen dras in i olika former av konstruktivt och innovativt utvecklingsarbete.
Min övertygelse är att ”High Hum” kommer att utgöra samhällets väsentligaste utvecklingsmotor och att det faktiskt är detta som mer eller mindre omedvetet avspeglas i ungdomars till synes mycket irrationella val av humanistiska bildningsvägar. Om denna hypotes är korrekt så behöver de humanistiska utbildningarnas fokus både förskjutas och stärkas.
De behöver bli mer yrkesinriktade, med inslag av projektledning, design och problemlösning. För att humanisterna ska bli mer inriktade på handling och utveckling behövs en projekt- och problembaserad pedagogik. De humanistiska utbildningarna har emellertid inte varit särskilt intresserade av en sådan.
Det skulle vara alltför lätt att förklara detta med att humanisterna är ovilliga till förändringar, att de försvarar sina traditioner utan att förstå det nya samhällets krav osv. En sådan förenklad förklaring är både felaktig och opedagogisk.
Projekt- och problembaserat lärande (PBL) skulle inom humaniora och samhällsvetenskap visserligen kunna bidra till en ny inställning. Men så som denna pedagogik oftast formuleras, så angriper den själva kärnan i de humanistiska institutionernas mödosamt uppbyggda intellektuella kulturarv. En kärna som de flesta humanister har all anledning att försvara med kraft.
De vill inte bli handledare i en utbildning som inte sätter värde på det intellektuella kulturarv som de humanistiskt skolade lärarna bär på liksom allt det som humanistisk litteratur och essäer förmedlar. De kräver helt förståeligt att bli erkända som både bärare och förmedlare av ett kvalificerat och användbart teoretiskt och kritiskt kulturarv. På den grundvalen kan och bör en konstruktiv och skapande pedagogisk teori utvecklas som också erkänner och respekterar humanioras teoretiska kulturarv.
Tre kulturpedagogiska ansatser
För att genomföra förändringar föreslår jag tre sammanvävda kulturpedagogiska ansatser, erkännandets pedagogik, T/PBL och generativa pilotprojekt. ”Erkännandets pedagogik” anspelar på det i många sammanhang refererade begreppet ”erkännandets politik” som lanserats av Charles Taylor i boken Det mångkulturella samhället och erkännandets politik från 1992. Diskussionen har senare vidare utvecklats av andra humanister, framför allt då Axel Honneth, Nancy Frazer och Seyla Benhabib.
Jag menar att om erkännandet av olika kulturella identiteter skall var meningsfullt i ett dynamiskt och mångkulturellt samhälle bör denna politik också få konsekvenser för olika institutioners pedagogiska strävanden.
Traditionella pedagogiska teorier utgår antingen från tesen att alla är lika eller tesen att alla är unika. Erkännandets politik utgår från att alla på flera olika sätt relaterar sig till olika gemensamma identiteter och kulturella sfärer. Medlemmar i dessa sfärer kräver också mer eller mindre explicit och organiserat att bli erkända.
Kvinnorörelsen, liksom rörelser för sexuellt likaberättigande är exempel på sådana strävanden med jämställdhet som grund. Muslimernas kamp för att bli respekterade är ett annat exempel med religiös och etnisk grund. Olika yrkesgruppers strävanden att bli accepterade och erkända bör, menar jag, också ses i detta sammanhang. För mer om hur erkännandets pedagogik skulle kunna ta sig uttryck finns artikeln ”Om pedagogikens erkännande och erkännandets pedagogik” av Göran Björk & Michael Uljens här. I boken Identitet och våld visar nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen hur en ny syn på identitet skulle kunna ge större personlig frihet och samtidigt stärka en fredlig samhällelighet.
En förståelse av dessa processer kräver inte bara avancerad humanistisk kompetens. Den kräver också en förståelse av humanisternas strävan att bli erkända och respekterade för det kulturarv som grundlagt humaniora. Ett program som tar sig an ambitionen att förnya humaniora och dess pedagogik bör således självt tillämpa en erkännandets pedagogik.
Det innebär, så som jag ser det, att det sätt att undervisa och återberätta humaniora som vuxit fram under det senaste seklet erkänns ha ett grundläggande värde. Denna pedagogik kan och bör inte ersättas med en annan pedagogik. Den kan däremot utvecklas och förnyas om utgångspunkten är att både kunskapernas bärare och deras personliga erfarenheter respekteras.
PBL kan inte utan modifikationer förenas med detta bildande och kritiska kulturarv. Ett stort mått av positiv tillägnelse av humaniora, sedd som ett intellektuellt kulturarv, måste ligga till grund för all undervisning. Det vill säga engagerade studier av områdets grundläggande litteratur är en förutsättning för både kritisk förmåga och vederhäftig handlingskraft.
En förskjutning av humaniora mot en mer handlingsinriktad samhällsroll kräver dock att problem- och projektbaserat lärande införs som ett komplement till den traditionella undervisningen. I stället för att presentera PBL som en helt ny kunskapssyn som står i motsättning till traditionell berättande undervisning, vill jag i detta projekt upprätta en tydligt uttalad positiv relation mellan undervisning och lärande.
Ett sådant fokus är av stor betydelse även inom alla ämnesområden, men bör ha särskilt goda förutsättningar att utvecklas inom ämnesområdet humaniora, eftersom den faktiskt bygger på etablerad humanistisk teori och tradition. För att också tydligt erkänna de under senare år vunna goda erfarenheterna inom PBL kallar jag denna andra pedagogiska ansats för T/PBL (Teori- och ProblemBaserat Lärande).
De flesta försök med PBL har nog i realiteten fått samsas med traditionell undervisning, men i många sammanhang beskrivs metodiken som en uppgörelse med en förlegad kunskapssyn, som avspeglar sig i traditionell undervisning. Poängen här är dels att samspelet studeras och utvecklas och dels att det kunnande och de erfarenheter, som den traditionella humanistiska och teoretiska kulturarvet representerar, explicit erkänns och studeras med respekt.
T/PBL fokuserar brytpunkten mellan detta teoretiskt manifesterade kulturarv och tysta, ännu ej formulerade kunskaper, liksom de personliga erfarenheterna och reflektionerna i mötet med världen.
Dessa två första ansatser bygger på reflektioner från omfattande praktiska erfarenheter från såväl en rad förnyelseprojekt som humanistiska teoretiska studier samt empiriska kvalitativa undersökningar.
De är dock ännu ansatser som behöver prövas, utvecklas och förtydligas inom ramen för det sökta programmet. Min tredje ansats har en något längre historia men också en större komplexitet. Denna tredje ansats, här benämnd generativa pilotprojekt är inte enbart pedagogiskt inriktad. Den är en kombination av kulturanalys och lärande i samhandling via något eller några utvalda konkreta realistiska förnyelseprojekt.
Ordet ”generativ” har använts av en del planeringsteoretiker och står för ett planeringstänkande som är både öppet och kunskapsalstrande. Denna ansats kombinerar, vilket är betydelsefullt, ett handlingsinriktat projekttänkande med en strategisk och bred processförståelse. Det innebär att ansatserna inte bara är viktiga för det innehåll som det sökta programmet avser att utveckla och sprida. Dessa ansatser ligger också till grund för det sökta programmets grundläggande generativa uppläggning och kunskapsgenererande karaktär.
Kortfattat kan generativa pilotprojekt sägas ge stöd för utformning av nya koncept och innovationer på humanistisk samhällsvetenskaplig grund. Denna utformningsprocess betraktas som en kombinerad kunskaps- och lärprocess som försiggår i komplexa nätverk. Processen byggs upp genom kontinuerlig utvärdering och samordning av tydligt definierade projekt.
Den teoretiska inspirationen till denna ansats är tvärvetenskaplig och mycket komplex, med rötter i ett flertal vetenskapliga traditioner. Som särskilt viktiga vill jag här framhålla Bruno Latour, Donald Schön, Seyla Benhabib, Manuel Castells, Christopher Alexander, Nancy Fraser, Robert D Sack och Geoffrey Hodgson.
I likhet med T/PBL-pedagogiken samspelar lärande och undervisning, men här i ett större nätverksbaserat sammanhang. Självständigt organisatoriskt lärande inom ett flertal mindre design- och dialogprojekt som medvetet och genomtänkt samspelar med kurser.
Dessa kurser genomförs med tydliga inslag av traditionella teoribaserade föreläsningar och träning i givna metodiker, men också med friare experimentella projekt där de personliga erfarenheterna och värdegrunderna mobiliseras. Jämför exempelvis kursen ”Att utveckla hållbara kunskaps- och lärokulturer” vid Göteborgs universitet.
Mer preciserade metodbeskrivningar finns utvecklade dels på ett abstrakt och generellt plan och dels på mycket konkreta plan i tillämpade utvecklingsprojekt. I själva metodutvecklingsarbetet har arbetet varit systematiskt som en dialog mellan det abstrakt/teoretiska å ena sidan och det konkret problem- och erfarenhetsbaserade å den andra i enlighet med T/PBL-ansatsen. Efterhand kommer jag att lägga ut sådant material på denna webbplats.
Exempel på frågor för analys av publika byggnader som aktualiserats av de tankefigurer jag beskriver i min avhandling Folk, form och funktionalism från 1987. De är i många avseenden lika aktuella idag, även om de skulle se annorlunda ut om jag skulle skriva dem idag. Rumsliga frågor är dels starkt förknippade med en åldrad modernism med dess tankar om demokrati och dels relaterade till dagens drömmar om utvidgade dialoger och nya mötesplatser i staden.
Det är väsentligt att studera värd/gästrelationer, såväl socialt som i arkitekturen; dels som uttryck för privategendomens klart definierande ramar och dels som informella komplexa förhållanden mellan mer eller mindre autonoma gemenskaper. Värd/gästrelationerna bör inte studeras som enbart förhållanden mellan privatägare och ickeägare, utan även som uttryck för andra mer komplexa samhälleliga maktförhållanden. Inför en person eller en grupp på tillfälligt besök i en stad eller på en restaurang kan jag exempelvis som innevånare eller stamgäst fungera som värd. Arkitekturen kan antingen understödja eller undertrycka en sådan relation, framför allt genom den öppenhet den har gentemot stadsbon eller stamgästen respektive de fordringar som ställs på tillfälliga gäster, för att bli helt tillgänglig även för dessa.
Jag har utarbetat en sammanställning av frågor, inspirerad av Denis Bablets uppsats Att analysera teaterplatsen. Bablets artikel är visserligen främst avsedd att vara till ledning för teaterfolk, som behöver analysera platsen för en planerad uppsättning, men jag fann den användbar även som utgångspunkt för att sammanställa frågor för analys av publika byggnader i allmänhet. Jag publicerar dessa här, för att ge en föreställning om vilken typ av frågor som de två relaterade tankefigurerna föranleder vid arkitekturanalyser. I den följande analysen av offentlighetens byggnader och rum har denna sammanställning inte använts systematiskt. Den är också skriven senare och bör därför snarare betraktas som ett resultat av dessa studier.
Byggnadens läge och samhälleliga relationer.
Vilken är byggnadens faktiska ägorättsliga status, byggherrens finansiella beroenderelationer, samhälleliga ställning osv?
I vilket socialt sammanhang står byggnaden? Vad för slags andra institutioner, vilka gator, torg, parker, naturområden, övrig bebyggelse osv anknyter byggnaden till? Hur är dessa relationer arkitektoniskt uttryckta?
Byggnadens relationer utåt.
Vilka föreställningar om inne och ute, om hemma och borta, om tillhörighet och anonymitet, om privat och offentligt förmedlar arkitekturen?
Vilka förmedlande rumsligheter finns mellan offentligheten och byggnaden? Relaterar sig byggnaden till några samhälleliga gemenskaper eller söker den ge intryck av en allas lika tillgänglighet?
Finns det arkitektoniska anknytningar till närstående eller likartade byggnader, hänför sig byggnaden till en viss typ eller framstår den mer som ett hus i allmänhet? Finns makten över byggnaden eller andra tillhörighetsrelationer uttryckta som någon form av värd/gästrelation?
Vad omfattar strävan efter helheten? Ingår byggnaden i en större gestaltad helhet eller framträder byggnaden själv som en egen helhet? Har byggnaden delar med egna helhetsaspirationer?
Finns det en eller flera institutioner som arbetar här? Har de eller delar av dem andra relationer utåt än över scenen, över disken osv? Hur förhåller sig olika entréer till varandra, till offentligheten, osv? Finns här en betydelsegradering i arkitekturen?
Byggnadens rumssamband.
Hur når man utifrån sina ärenden i byggnaden, hur rör man sig i byggnaden och hur lämnar man den?
Hur uttrycks relationen mellan de som arbetar i byggnaden, de som bestämmer i byggnaden och allmänheten? Finns utrymme i arkitekturen för att utrycka verksamhetens personligheter eller dess kollektiva identitet?
Hur förhåller sig byggnaden till det vardagliga, festliga, lättsinniga eller det tänkta och utsökta?
Är sambanden mellan rummen eller rummen i sig själva det primära? Är de förenade med ett neutralt korridorsystem eller har komunikationsutrymmena någon form av tillhörighetsprägel?
Publikrummets inre relationer.
Hur begränsar publikrummet brukarnas självständiga tolkning av användarsituationen. Är rummet specialiserat, generellt eller flexibelt? Hur är andra funktioner, än de som är i första hand avsedda, beaktade arkitektoniskt?
Hur sluter sig rummet mot angränsande rum, mot byggnadens omgivning osv, både visuellt och reellt genom dörröppningar?
Hur är publiken placerad och grupperad inbördes? Finns en sär-skild plats eller rumslighet för talare, musikant eller annan aktör? Finns andra rum i rummet?
Vad kräver estraden av publiken? Vilka relationer finns mellan scen och publik? Hur gör aktörerna entré och sorti? Finns det något annat värdskap än aktörerna själva?
Bablet, Denis, ”För en metod att analysera teaterplatsen.” ur Teaterarbete. Texter för teori och praktik utgivna av Kurt Aspelin. Stockholm 1977
Avsnitt ur Håkan Lagergrens antologi Mänskligt Ledarskap, Trustmark Management. Om sambanden mellan tillväxt och tillit. Göteborg 2003. Författaren är intervjuare
Samtal med Lars Jadelius, docent, designforskare om värdetillväxt och socialt ansvar. Rum för lärande, kreativitet och kompetensutveckling är de områden som han engagerat sig mest i. Med en kombination av kulturhistoriska studier och framtidsinriktad aktionsforskning har han utvecklat koncept och tankeverktyg för en hållbar industriell utveckling.
– Under senare år har hållbar tillväxt blivit ett av samhällets mest upprepade målsättning. Det har också kommit att laddas med många olika betydelser. Hur ser du på det Lars, som historiker och framtidskonsult.
– Tillväxt är ju ett ord som kan knytas både till en okontrollerad tävlan och till allmän välfärdsökning. En ohållbar tillväxt är det ingen som önskar sig, men frågan är om uthållig tillväxt i betydelsen bestående kvantitativ ökning av exempelvis bruttonationalprodukten är förenlig med ett hållbart samhälle.
Värdet av den tillväxt vi har idag måste ifrågasättas och diskuteras. På vad sätt kan tillväxten bli mer meningsfull och hur skall vi undvika de skador den skapar på vår miljö och på människors hälsa? Denna stora fråga har inte bara avgörande betydelse för vår hälsa och vår miljö. Den påverkar också vår kraft att arbeta och vårt sätt att hantera förändringar.
– Är inte alla överens om detta?
– I vänsterpolitiska sammanhang skyller man ofta på marknadskrafterna och att de styr produktionen på ett felaktigt sätt. Här hävdar man att det sker för få statliga ingrepp. Nyliberalerna säger tvärtom: Får bara marknaden styra fritt så löser sig allt. Den tesen tror jag inte ett ögonblick på. De flesta är nog på det klara med att vi behöver både marknadskrafter och politiska ingrepp. Men framför allt behöver vi en bred ansvarstagande diskussion om framtiden och värdetillväxtens mening där alla parter är involverade.
– Du söker en ny form av marknadsekonomi?
– Jag menar att marknaden bör ges en mer rimlig proportion i vårt tänkande. Parollen frihet under ansvar har gradvis förvandlats till frihet utan ansvar. Den omvandlingen är politisk och kan vändas med stöd av forskning och reflektion kring tillitens och delaktighetens betydelse för innovationsklimatet och tillväxten. Man behöver faktiskt inte tillbedja marknadens krafter, bara för att man inte förespråkar nationalstatens och det partipolitiska systemets expansion. Det nya uppstår när människor inte längre låter sig styras på samma sätt som tidigare, när alla människor utkräver ett större ansvar av chefer, ägare, experter och andra samhällsaktörer. Detta ger oss också nya möjligheter att agera som hela människor.
– Hur menar du då?
– Hela nittonhundratalet har människor arbetat och slitit för något som man inte riktigt kunnat svara för inför sina familjer, vänner och kollegor. Marknaden säger och samhället kräver, har det hetat. Då ursäktar man sig och för ansvaret bort ifrån sig själv till någonting anonymt och abstrakt, något helt utanför ens egen makt. För att kunna bli hela människor måste vi kunna stå för våra handlingar och ta ett rimligt ansvar för det vi själva gör då vi arbetar.
– Du menar att alla måste ta ett större ansvar?
– Alla har ansvar för något mer än sitt eget liv. Ansvaret ligger absolut hos den enskilda individen, men politiker och företagsledare, aktieägare, produktutvecklare och tjänstemän är involverade i större beslut med större möjlighet att påverka utvecklingen. Det ska inte vara okey att skylla på vare sig marknaden eller staten, så länge de själva inte ens funderar på vad som skulle kunna göras bättre.
– Hur tycker du att detta skall fungera i praktiken?
– Jag menar att alla parter som vill bygga ett samhälle på förtroende och tillit tydligt måste stå för sin del av ansvaret som en del av helhetsresultatet. Tillväxten måste skapa verkliga värden annars är den meningslös. Det finns betydligt större utrymme för både personligt och gemensamt ansvarstagande inom det fria marknadssystemet än vad som påstås.
– Handlar det inte ytterst bara om individens ansvar?
– Det handlar mycket om individer, men det handlar i lika hög grad om sociala system. Man kan i praktiken inte skilja på individernas, gemenskapernas och samhällets ansvar. Alla är individer inom någon form av socialt system och alla sociala system består av individer. Det är därför meningslöst att säga att ansvaret ligger på enskilda individer. Det finns åtskillig forskning som visar vilken enorm betydelse de regionala kulturerna, företagen, de offentliga institutionerna, de ideella organisationerna osv har i sådana här sammanhang. De sociala systemen måste ge individerna tid och tillåtelse att ta ansvar, samtidigt som systemen inte kan göra det om inte individerna tar något ansvar.
– Finns det någon etablerad tankemodell för detta?
– Nej, det är ett av de stora problemen. Vi behöver en teoretisk modell som fördjupar förståelsen av motsättningar och motsatser. De begrepp som i principiella resonemang är polariserade och utesluter varandra visar sig vara tätt sammanslingrade i vår konkreta vardag. En grundläggande modell för vårt tänkande bör därför stödja en medveten pendling mellan abstrakta, principiella motsatsförhållanden och en rik demokratisk repertoar av konkreta möjligheter. Med hjälp av ett sådant både/och-tänkande kan vi finna både fungerande och principiellt hållbara lösningar i en strävan efter både individernas frihet och starka sociala system. Man kan inte i verkliga livet utveckla starka individer, om man inte utvecklar de sociala systemen och omvänt förutsätter alla moderna, långsiktigt hållbara sociala system självständiga och kunniga individer.
– Individen kan man ju se på ett enkelt sätt, men hur ser ett socialt system ut?
– De sociala systemen är oerhört mycket mer komplexa nu för tiden om man jämför med äldre tider. Samtidigt har vi aldrig varit så starkt beroende av de sociala systemen som vi är idag. Det är betydelsefullt att inse det. Dessutom spelar faktiskt de traditionella kollektiven en allt mindre roll. Det kan tyckas paradoxalt, men man kan säga att individen ingår i fler och fler sammanhang. Det uppstår en mycket mer komplex väv av tillhörigheter, som inte är helt lätta att hantera för individen.
– Som också genomgår en ständig förändring?
– Javisst. Och detta kräver medvetna strategier för att förstärka eller omprioritera sina relationer och sina identiteter. Lite desperat väljer somliga som strategi att söka sig in i en smal gruppering eller någon fundamentalistisk lära. På så sätt kan man förstärka sin identitet men flyr in i en absolut tillhörighet i konflikt med den faktiska komplexiteten i moderna sociala systemen.
– En falsk trygghet, menar du?
– Ja, det uppstår ju genast ett ” vi och de andra förhållande”. Man förenklar tillhörighetsproblematiken. I extrema fall hamnar man inom ett revir som utesluter alla andra. Det kan vara gäng som Bandidos, en religiös sekt eller en extrem nationalistisk grupp. Ju mer beroende av varandra vi blir, desto farligare blir de fundamentalistiska rörelserna.
– Vad säger du om de stora företagens egna världar. Är de liknande företeelser?
– Ja, faktiskt. Där handlar det ju också om att ” vår = företagets välgång” får ske på alla andras bekostnad. Ju mer sammansvetsade de anställda i ett företag är och ju mer företaget fokuserar på sin kortsiktiga vinst desto mer liknar det sådana inskränkta rörelser som sekter.
– Kan man säga att de står för enfald istället för mångfald?
– Absolut. Det är lätt att konstatera att om man relaterar de här begreppen till en innovationsprocess eller en lärandeprocess, så blir fundamentalistiska organisationer i sin slutenhet ganska dumma. Jag menar ointelligenta. En sådan organisation har svårt att ta ansvarsfulla och långsiktigt hållbara beslut, eftersom ett av effektivaste sätten att lära sig är att möta andra och andras liv och livserfarenhet. Bildligt talat har de snävt fokuserade företagen en tendens att bli enfaldiga och psykopatiska.
– Under fanan av samarbete och teambuilding?
– Just det. Det finns verkligen likheter med individuella psykopater. De kan inte leva sig in i andras erfarenheter och känslor i sitt sätt tänka. Det är precis på det sättet som fundamentalister och cyniska organisationer liknar varandra.
Vi behöver utveckla nya sociala system som tar spjärn mot alla former av inskränkta och fundamentalistiska ”kollektiv”.
– Och detta kräver naturligtvis mera av den enskilda individen?
– Ja, det kan man verkligen säga. Och framförallt krävs det att individen har goda kunskaper om de sociala system hon lever i. Hon måste kunna se sig själv som delaktig i någonting som är stort, spännande och komplext. Då är man inte längre enbart svensk, man är inte längre enbart arbetare, kvinna, vuxen, osv. Då har man många gemenskaper att bygga sin identitet på, men också många krav att ta hänsyn till.
Därför måste vi lära oss att skapa hanterliga bilder av och föreställningar om de sociala systemen för att som individer känna oss trygga och fria. Vi behöver nya modeller och begrepp för att tillsammans kunna se samhället som det är och se hur vi ska kunna bygga stabil tillit i detta rörliga komplex.
– Hur skapar man en sådan stabil trygghet, så att varje människa kan sova gott på natten?
– Författaren, idéhistorikern Sven-Eric Liedman, är inne på någonting väldigt viktigt i sin fina bok Solidaritet – att se sig själv i andra. I ett avsnitt diskuterar han erkännandets betydelse. Att se sig själv i andra kräver att vi kombinerar vår känsla för andra människor med förståelse av andra och kunskap om andras gemenskaper. När jag samarbetar med dig, t ex , måste jag erkänna att vi har olika bakgrunder. Vi har olika utgångspunkter när vi talar med varandra.
Du har med dig din erfarenhet från arbetet med varumärken och därmed en annan utgångspunkt än jag har som arkitekt. Då kan jag antingen avfärda dig och säga att du begriper inte arkitektur – och därmed begriper du inte världen. En sluten slutsats. Eller också kan jag se din olikhet som ett värde. Genom att samarbeta med dig kan jag tillägna mig din erfarenhet. Jag kan foga den till min egen. Men om du istället tillhör min krets och tycker som jag och har samma erfarenheter så tillför du inget.
När man ser erkännande av olikheter som ett värde så kan man uppnå både en bättre och snabbare kunskapstillväxt. Företag som föraktar sina kunder lär sig aldrig vad kunderna behöver och vad de egentligen önskar sig.
– Hur vill du beskriva kundbegreppet?
– Kunder är de människor som skall nyttja produkterna. Man kan annars gömma människorna bakom begreppet marknaden, som ju är en abstraktion. En icke oväsentlig abstraktion i samhället. Men kunderna är inte abstrakta.
– Menar du med detta att marknaden är en ansiktslös massa?
– Marknaden är en mycket abstrakt kraft. Den kraften är någonting som ligger bakom många händelseförlopp. Den är precis som kultur någonting abstrakt, men kulturbärarna är väldigt konkreta precis som kunderna. Det är komplicerat att beskriva alla olika typer av kunder som finns, men de är naturligtvis alla i grunden människor.
– Och marknaden är en del av det sociala systemet?
– Ja, marknaden är en del av det sociala systemet. Så länge man har ett utbyte av varor så kommer det att finnas någon form av marknad, oavsett politiskt system. Inget modernt samhälle kan undvika att ha en marknad. Man måste på något sätt hantera tillgång och efterfrågan.
– Hur vill du beskriva ett hållbart och mänskligare socialt system?
– Det viktigaste är att utveckla dialogen kring vad som är verkliga värden. Det handlar alltså inte så mycket om att skapa effektivare beslutsorganisationer, utan att skapa tid och rum för att reflektera över vad som är viktigt och vad som är möjligt att göra – tex vad det är kunderna behöver?
Vad är det som är bra för människorna, samhället och världen? Det är viktigt att finna ut vad som är lönsamt att tillverka och sälja, men på lång sikt är det enbart en fråga om vad det är som verkligen behövs.
– Du menar att det är dags nu efter hundra år av ohejdad utveckling att börja fundera på vad vi håller på med?
– Ja, vi behöver i dagens situation avsätta mycket tid för att reflektera och ompröva. Jag är övertygad om att vi också har ärvt en rad hindrande myter. Inte minst är det en myt att man inte kan vara både individualist och socialist.
– Menar du att de gamla ideologierna tjänat ut? Eller behöver vi bara nya definitioner av de olika ismerna.
– De här orden, socialism, kapitalism, liberalism osv, är involverade i ett gammalt tänkande, som vi måste göra upp med. Men det lönar sig knappast att byta ut några ord. Vi får inte fastna i definitionsdiskussioner. Det är förståelsen av vad som är möjligt och nödvändigt att göra som är viktigt.
– Du vill ha fram en ny syn på begreppet socialism?
– Om man inser att socialism och individualism är förenliga, så innebär det något nytt. Socialismen har hittills tänkt kollektivistiskt på ett sätt som skapat en slags fundamentalism. Man tillhörde ett socialistiskt land. Man tillhörde arbetarklassen. Det fanns en slutenhet i detta sätt att resonera. Det är inte lätt att hitta ord och begrepp som inte blockerar våra tankar här. Vi är så vana att höra att vi lever i en tid där individualisering ses som något som utesluter socialisering, men om vi tänker efter så är det tvärtom. Individualisering förutsätter socialisering.
Den socialiserande och globaliserande processen går inte att stoppa. Om individualisering betyder att den enskilde får ett allt större ansvar, så går inte heller den processen att stoppa. Det pågår en förändringsprocess i vår tid, bort från de traditionella sätten att tänka.
Vi står mitt upp i en stor omvälvning. Och det är en rätt plågsam process, där många upplever att deras ideologiska fundament raseras när sådana insikter presenteras och söker fotfäste i politiken – och i estetiken, vilket i ännu högre grad berör våra känslor.
– Betyder det att vi måste tänka om och börja om från ruta ett?
– Nej, man kan säga, med datorspråk, att det pågår en rekonfiguration av de gamla begreppen. Om man ser på världen som ett socialt system så rör detta sig snabbt framåt, samtidigt som det mobiliseras motstånd från olika håll mot det nya.
Många människor bygger sina positioner och privilegier på det gamla och de krafter som försvarar det gamla sättet att vara och fungera tar sig många olika uttryck. Ofta ter de sig som traditionalister, men många gånger ger de sig ut för att vara radikaler och förändringsförespråkare. Dessa känner man bäst igen på deras ovilja att diskutera och reflektera över önskvärdhet och realismen i deras visioner.
Motståndet mot det nya som ter sig skrämmande grupperar sig ibland och skapar tillfällig trygghet inom fundamentalistiska rörelser. Just nu handlar det ju mycket om islam i dess fundamentalistiska form för de fattiga och förödmjukade i tredje världen och en kristen/kapitalistisk inskränkthet för de rika.
– Vad menar du med kapitalism?
– Å ena sidan har vi ju kapitalismen som ett uttryck för marknaden och hur produktionen styrs. Det vill säga ett samhälle som präglas av pengars makt. Å andra sidan finns ju kapitalismen också som en ideologi. Det var i den meningen jag använde det begreppet nyss. Den ideologiska kapitalismen är på många håll både religiös och fundamentalistisk. Den accepterar inte en del frågor över huvud taget och tränger sig på med mycket stor kraft med enfaldiga svar på livsviktiga frågor.
– Vill du säga att den fundamentalistiska kapitalismen är långsiktig eller kortsiktig – eller både och?
– I och med att den som ideologi har fundamentalistiska drag, så undertrycker den en kritisk diskussion av historien och historiens erfarenheter. Som fundamentalistisk kraft försöker den aktivt blockera den samhälleliga lärprocessen.
– Hur kan man identifiera de krafter som har den verkliga makten i ett socialt system?
– För att svara på den frågan måste man först förstå den förändring som pågår. Och det pågår just nu en enorm förändring som i vissa delar strävar bakåt, medan andra är hundraprocentigt framåtsträvande och nästan förändringsdesperata. Begreppet rekonfiguration, som jag hämtat från Rickard Normans bok ”När kartan förändrar affärslandskapet” har något mer att säga.
Man kan också med Rickard Normans ord kalla det för ”ombuntning”. De gamla ideologierna kommer inte att försvinna, men de kommer att se annorlunda ut i ett femårsperspektiv. Jag är övertygad om att det kommer att hända en hel del här.
– Är det inte dags då att vi nu går igenom hela grundbegreppspaketet i samhället. Det kunde kanske ha varit en nyttig del i den svenska valrörelsen 2002? Vad menar vi t ex med ordet liberalism från och med i år.
– Visst, men till att börja med kommer det att finnas ett väldigt stort behov av att tala med varandra om allt som rör sig och diskutera pågående förändringar. Det krävs mycket tankearbete för att förstå. Vi behöver reflektera och ompröva för att sedan kunna göra det som behöver göras.
Kring varje stort begrepp behöver man göra någon form av rekonfiguration. Den största och mest genomgripande omgrupperingen gäller vårt sätt att tänka i motsatser. Som jag pekat på tidigare måste vi förstå att motsatser förhåller sig till varandra på ett sådant sätt att de förutsätter varandra.
Det är inte så enkelt att man bara kan välja det ena istället för det andra, eller placera in en företeelse på en skala mellan ytterligheter. Ett samhälle utan individer blir ju inget bra samhälle. På samma sätt kan man inte välja individualismen, därför att om den skall utvecklas positivt förutsätter den väl fungerande sociala system.
Den önskvärda ambitionen bör förstås vara att skapa öppna, mänskliga och demokratiska system och det, menar jag, innebär någon form av socialism.
Fundamentalismen bygger upp slutna världar, vilket i alla dess former utgör hot särskilt i tider av stark förändring.
Vid sidan av demokratins fundamentala tankar om allas lika värde, är paradoxalt nog erkännandet av andras olikheter och erkännandet av gränsernas betydelse centrala i en strategi att skapa öppenhet och mota fundamentalismen. Parollen att riva alla gränser är orimlig. Vi måste sätta och tydliggöra gränser, hantera dem så att vi skapar trygghet och öppenhet.
– Hur kan man göra det möjligt för alla samhällets medborgare att delta i denna diskussion?
– Det finns många bra exempel där man bestämt sig för att pröva nya dialogformer för att reflektera över de frågor som deras verksamhet ställer. Det är av stor betydelse att man då inte blir rädd för att skaffa sig en öppen teoretisk överbyggnad, samtidigt som det i grund och botten måste ligga en stor respekt för alla de erfarenheter var och en har från sin vardagsverklighet. På de villkoren kan alla delta både i teori och praktik.
– Finns det inte stora risker att det uppstår missförstånd i kommunikationen, med de olika utgångspunkter och språkbruk olika grupperingar har?
– Detta är ett viktigt problem att diskutera. Hur kan olika språkbruk mötas och övervinnas? Det är en av de saker som sysselsätter mig och mina kollegor i våra projekt. Filosofiskt sett bör man undvika att definiera ord, ifall vi istället söker få grepp om något som är motsägelsefullt och komplext. När vi inte får grepp om svårgripbara företeelser är det inte orden som är problemet.
Det viktigaste behov vi ser är istället att t ex skapa och använda gemensamma erfarenheter i bild och handling. Om du är ute och reser i världen, så lär du dig förstå orden på plats genom att peka, visa och prata i många olika sammanhang. När vi växer upp lär vi oss på samma sätt. Ju svårare och abstraktare saker desto mer erfarenhet och reflektion krävs.
Efterhand lär du dig att översätta från ett sammanhang till ett annat. I dialoger och diskussioner där olika erfarenheter och språkbruk är involverade är det därför möjligt att skapa förståelse om man systematiskt lyfter fram och erkänner olikheter och likheter. Först då är verkligt konstruktiva möten möjliga. Utifrån likheter kan vi skapa respekt. Utifrån olikhet kan vi skapa inlevelse och nyfikenhet. Med det som grund kan vi mötas för att tillsammans bygga upp gemensamma referenser, bilder och begrepp. Detta tar sin tid. Det kan inte ske i en handvändning.
Genom dialoger och gemensamt tankearbete blir alla individer på sitt sätt delaktiga i ett socialt system och vi kan skapa långsiktigt hållbar tillväxt.
Vi behöver satsa ordentligt med tid, kraft och ambitioner på en omfattande kreativ och innovativ process för att kunna öka vår förmåga att skapa verklig värdetillväxt, dvs en tilväxt som resulterar i hälsa, arbetslust och välfärd. Verklig värdetillväxt för alla.
Poängen är att alla skulle tjäna på detta – även ekonomiskt!
Tidigare publicerad i antologin Framtiden är redan här. Se mellanplats.se
Vi människor har skapat oss en mängd olika verktyg för att få grepp om världen och för att kunna förmedla detta så att dialogen blir meningsfull inför gemensamt handlande. En del av dessa verktyg finns där så självklart att vi knappt noterar dem, medan andra är så påtagliga och kraftfulla att de lätt får en alltför framträdande roll.
När arkitekter och stadsplanerare talar om visualisering, så framstår det som att syftet är att man skall kunna se hur det nya skall »se ut«. En snäv fokusering på utseendet osynliggör tyvärr ofta det sociala sammanhanget och det moderna livets vardagliga krav. Det är naturligtvis bra att ta till vara nya medier för att ge en visuell bild av ett tänkt resultat, men visualisering kan och bör ha ett betydligt vidare syfte. För aktörer i en planeringsprocess är det viktigt att skapa sig en bild både av hur det »är« nu och hur det skulle kunna »bli«, med detta nu som utgångsläge.
Vi behöver kunna arbeta medvetet med hela skalan av visualiseringsverktyg för att kunna agera insiktsfullt och basera ställningstaganden på såväl avancerad kunskap som vardaglig, lokal erfarenhet. För att göra det möjligt presenteras här sju mycket olikartade kategorier av verktyg:
Det traditionella verktyget i plan- och byggprocesser har varit ritningar och kartor, som alltid har varit svåra att förstå för lekmannen. De har då kompletterats med tilltalande perspektivbilder och modeller. Med rätta har dessa dock kritiserats för att försköna och att de ibland också blivit till vackra självändamål istället för att visualisera. Med digitalisering av ritningar har möjligheterna att skapa och visa realistiska bilder och 3D-modeller ökat radikalt, samtidigt som också dessa fascinerande möjligheter lätt kan bli till mål i sig. Med det i bakhuvudet kan perspektiv och modeller spela en mycket positiv roll i att skapa delaktighet och förståelse. (Tostrup 1999)
Det absolut viktigaste verktyget verkar först i ett långsiktigt kunskaps- och tillitsbyggande. Plan- och byggprocesser, där olika former av kunskap tas på stort allvar, tar sig uttryck både i fysiskt påtagliga resultat och i de möjligheter till delaktighet som detta resultat sedan i sig möjliggör. Det är med den personliga erfarenheten av att ha varit respekterad och att ha blivit tagen på allvar, som förmågan att tänka sig en framtid och viljan att vara med att skapa denna framtid byggs.För att få med såväl vardagliga erfarenheter som unika minnesvärda upplevelser i en planeringsprocess är studiebesök och vandringar på plats oslagbara. De kan vara organiserade specifikt för en planeringsprocess och därmed ge en gemensam referens för de delaktiga. Men mötet med en plats, en artefakt eller institution bör också göras personligen för att vi mer direkt ska kunna leva oss in i de avsedda verksamheterna. Vid sådana reella möten kan vi som utifrån kommande observatörer värdera resultat av processer, men också möta människor som varit delaktiga i både tillkomstprocess och vardaglig användning. (Latour 1999)
I dagens sammankopplade värld har tillgången till bilder och till digitala kameror givit oss nya möjligheter att kommunicera mer intrikata erfarenheter. Fotografier är verklighetsnära och kompletterar och tydliggör sådant som ritningar, stadsplaneskisser och perspektivbilder sällan förmår förmedla. Ett mer systematiskt användande av fotografier kan genom sin breda tillgänglighet inte minst på internet demokratisera dialogen. Bilder kan förutom funktionen att landa i våra mänskliga liv och stödja vårt erfarenhetsbygge även tilldelas uppgiften att frigöra vår fantasi. Många andra konstnärliga uttryck bidrar på sina sätt med “bilder« som talar direkt till våra sinnen och gör det möjligt att samtala och gemensamt välja vägar.
Visualiseringar gör vi även språkligt, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Metaforiska uttryck bär med sig bilder av olika slag från ett annat, ofta mer konkret, sammanhang. De betydelser detta för med sig verkar oftast oreflekterat inom oss och mellan oss. Att vi kallar stadsdelar för bostadsområden idag har betydelse för hur vi ser dem. När vi i mellanplatsprojektet diskuterat begreppet omgestaltning, har det väckt olikartade reaktioner. Att inom sig visualisera och tillsammans samtala om vad exempelvis ett sådant ord för med sig i överförd betydelse kan vara ett verktyg i många planerings- och framtidsdialoger. (Asplund 2002)
Ett än mer svårfångat begrepp som bör uppmärksammas i detta sammanhang är tankefigurer. Begreppet har lanserats och prövats i flera böcker av socialpsykologen Johan Asplund. På sätt och vis ligger det nära metaforen, men behöver inte alltid vara representerat av en ensam term. Tankefigurer skulle kunna karaktäriseras som våra sätt att tänka oss någon gemensamt erfaret. Ofta handlar det om mer abstrakta företeelser vi behövt se eller föreställa oss i en viss tid. De är då färgade av hur de vuxit fram historiskt och av de tankar och idéer som dominerat då. Dessa tankefigurer kan som Asplund gör visualiseras reflexivt som någon form av tankemodeller i vårt levande kulturarv. Men tankefigurer kan, menar jag, därutöver också formas för att kontrastera dessa för att hjälpa oss att gemensamt se alternativa möjligheter i den verklighet vi har att hantera. Tankefigurer gestaltas då som innovativa tankekartor för ett medvetet förnyelsearbete. (Asplund 1985, Jadelius 1987)
En mycket framträdande och samtidigt mycket specifik tanke, som kommit att prägla hela vårt nuvarande samhällsbygge, är att vi blir konkreta genom att sätta siffror på företeelser av alla möjliga slag. Kvantifiering är ett enastående och faktiskt helt unikt visualiseringsverktyg, men är i praktiken inte alls särskilt konkret. Tvärtom rör det sig om abstrakta visualiseringar som brister ju mer svårfångade de erfarenheter och de värden är som de avser att synliggöra. Ibland är det tillräckligt att återvända till det konkreta för att jämföra olika aspekter i mer reella termer. Ibland behöver själva kvantifieringsprocessen uppmärksammas för att verktyget skall kunna ses i sitt komplexa och konkreta sammanhang.
I många plan- och byggprocesser används visualiseringar som redskap att övertyga, att vara säljande. Detta synsätt skulle kunna sammanfattas som varumärkesarbete med kundfokus. Demokratiskt medborgardeltagande både i mer lokala planeringsprocesser och i en pågående, mental omdaning eller omgestaltning för social och ekologisk hållbarhet förutsätter emellertid att vi medvetet och öppet tar till vara, utvecklar och balanserar hela detta rika spektrum av visualiseringsverktyg.
Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning.
Avslutande reflektion
Modernistiskt försök att förstå/uppdatera staden Venedig
Den ideoligiskt färgade funktionalistiska önskan att skapa ett öppet samhälle genom att gömma alla former av interna gränser bakom en ’objektiv’ rationalitet kom bara att göra alienationen värre. All positiv och reell öppenhet måste sökas inom ramen för en social och kulturell komplexitet, med insikt om spänningen mellan friheten och det rotfästade. Men det gäller dessutom, enligt min mening, att söka hantera och skapa öppenhet i historiskt frambringade faktiska gemenskapsrelationer och samhälleliga intressemotsättningar.
Under 1900-talet har emellertid den för borgerligheten så centrala bodelningen mellan det privata hemmet och det offentliga börjat upplösas. Detta på grund av produktionsenheternas allt starkare utvecklade beroende av varandra och av politiken. Detta har skapat en situation där både den privata integriteten hotas och det offentliga (stat och kommun) interveneras av starka privata intressen.
Det har blivit allt svårare å ena sidan att uppfatta det offentliga som allmängiltigt och allmännyttigt och å andra sidan att hävda en industriell anläggning som en privat angelägenhet. Det är denna utveckling som lagt grunden för postmodernismens genombrott, med dess förkärlek för det individuella och det komplexa i sig. Den har också lagt grunden för en principiell kritik av modernismens strävanden att skapa öppenhet genom att upplösa känslan av rumsliga begränsningar.
Men postmodernismens sätt att relatera sig till platsen har snarast lett till att maktförhållandena drunknat i en delvis konstruerad smet av mångfald och pluralism. Det har inte lett till att modernismens abstrakta samhälle blivit mer konkret med makt- och ansvarsförhållanden tydliggjorda och hanterliga.
Vi måste om vill driva ut alienationen söka en väg som medvetet tar fasta på både enskild och kollektiv integritet, samtidigt som det samhälleliga ansvaret stärks i ”privata” sammanhang. Arkitekturens gestaltning bör innebära en medveten demokratisk tolkning av platsernas värd/gästrelationer, av skilda brukargruppers relationer till platsernas föränderlighet och utseende, samt av platsernas relationer till de större sammanhangen.
En rumsuppfattning som motsvarar en sådan grundsyn bygger upp sin öppenhet med stöd av gestaltad rumslighet och greppbara tillhörighetsrelationer. Öppenhet kan knappast skapas genom att låtsas som om domäner och gränser vore avskaffade. Gränslöshet skapar handlingsförlamning.
Exteriör och interiör från ett levande och interaktivt Litteraturhus i Oslo
Kafé och bokhandel gör detta kulturhuset öppet och inbjudande
Man kan avskaffa rumsliga ingenmansland om man ifrågasätter modernismens sätt att gestalta rumslig frihet och börjar gestalta inträdet, gränsen, gränsrummen och platsernas överlappningar så att inte enbart främlingens rörelsefrihet gynnas. Det måste bli naturligt och välkommet att överskrida sociala gränser, med en medvetenhet om att det därmed följer ett nytt ansvar.
Vad som skall betraktas som delar och helheter blir en central fråga för en social rumsuppfattning. Eller kanske snarare förvandlas arkitektens helhetssträvandena till en fråga om att tolka sinsemellan relaterade och sammanflätade helhetsambitioner. Vi måste ifrågasätta projektets helhet till förmån för en historiskt formad strävan efter samhällelig helhet. D.v.s. både underordna projektet det yttre rummet, de sammanbindande rummen, gaturummen, funktionsgemenskaperna, ägogemenskaperna o.s.v. och att tillåta projektets funktionella eller sociala delar att relativt självständigt gestalta sina samhälleliga relationer.
Om man verkligen tar vara på de skilda samhälleliga gemenskaper som söker sig uttryck och utåtriktade relationer, blir det inte i huvudsak en fråga om att tillskapa variation eller småskalighet. Det blir mer en fråga om att organisera och skapa samhällelig helhet av befintliga spridda viljor och uttryck. Att inom projektens ram ge utrymme för faktiska säregenheter, men också att i samhället delta i sökandet efter samordning och helhet med stöd i dessa delars komplexa men självständiga samhällstillhörigheter.
Dessa strävanden kan studeras som ett samband mellan arkitektens hållning till gestaltningen och stilen i byggnadsverket. Inte minst i Sverige finns en allmänt accepterad tanke att den offentliga miljön skall vara lika tillgänglig för alla.
Till denna lovvärda ambition har sedan fogats en förhoppning att detta skulle kunna uppnås genom att ge arkitekturen ett neutralt uttryck. I denna anda har en särskild arkitekturstil utvecklats, vilken starkt knyter an till den ”abstrakta universaliteten” och som helt kommit att identifieras med offentlighet. Man talar om den ”offentliga miljön” som något som inte bara skiljer sig från hemmet utan också från offentlighetens mer lättsinniga institutioner som nöjesfält och restauranger.
Problemet med denna stil uppstår om man med tillgänglighet menar något mer än att röra sig obekymrat utan att någon bryr sig. Vill man exempelvis även innefatta brukarnas eller de anställdas besittningstagande, dvs ge dessa möjligheter att påverka miljön måste man urskilja olika människor och grupper av människor och ge dem särskilda ansvarsrelationer till en byggnad eller vissa delar av den.
Man måste på olika sätt upprätta och gestalta samhörighet mellan det byggda och de brukare som faktiskt nyttjar byggnaden. Det vill säga acceptera och möjliggöra värd/gästrelationer i den offentliga arkitekturen.
Den offentliga miljön skulle förändras avsevärt om speciella brukargrupper, såsom personal, lokalbefolkning eller stamgäster gavs estetiskt utrymme att sätta sin prägel på bygget. Om de gavs ansvar för att uttrycka sin mer eller mindre självständiga tolkningar av gemensamma uppgifter och visioner i samhället.
Eller om arkitekten i sina byggnader sökte inspirera brukare till att utveckla den offentliga miljön efter sina önskningar och drömmar om offentlighetens samhälle eller en kunskapsbaserad demokratisk samhällelighet.
Jag frågar mig då slutligen om inte en sådan arkitektur och ett sådant samhällsbygge skulle kunna bli väl så välkomnande även för en främling, som en strikt neutral och anonym offentlig miljö. I min bok Ägandet av himmel, hav, skog och bygd. Klimatet och demokratin kräver en ny ägandefilosofi som publicerades Print on Demand 2020 utvecklar jag dessa tankegångar ganska utförligt. Den finns att köpa och läsa för en hundring eller låna på bibliotek gratis.
Litteraturtips Asplund, Johan, Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft, Göteborg, 1991 Asplund, Johan, Tid, rum, individ och kollektiv. Stockholm 1983 Bablet, Denis, ”För en metod att analysera teaterplatsen.” ur Teaterarbete. Stockholm 1977 Beck, Ulrich, Att uppfinna det politiska, Bidrag till en teori om reflexiv modernisering. Daidalos 1995 Braunfels, W, ”Institutions and their Corresponding Ideals. An Essay on Architectonic Form and Social Institutions.” The Fitness of Man´s Environment. Smithsonian Annual, II. Washington 1968 Burke, Peter, ”Popular Culture between History and Ethnology.” Ethnologia Europaea, Volume XIV, 1984 Buttimer, Anne, ”Grasping the Dynamism of Lifeworld.” Annals of the Association of American Geographers, 66 (2), 1976 Coleman, J. S, Power and Structure of Society. New York 1974 Cornell, Elias, Bygge av stad och land. Lund 1977 Dovey, Kimberly, ”The Quest for Authenticity and the Replication of Environmental Meaning.” ur Dwelling, Place & Environment. New York, Oxford, 1985 Edström, Per & Piha, Pentti, Rum och teater. Oslo 1976 Elias, Norbert, The Civilizing Process. State Formation and Civilization. Oxford 1982 Forsén, Bosse, Kritik av rollteorin. Göteborg 1978 Forser, Tomas, Jorden rör sig! Brechts ”Galileis liv” — från text till teater. Göteborg 1983 Girouard, Marc, Life in the English Country House. A Social and Architectural History. Harmondsworth 1980 Habermas, Jürgen, Strukturwandel der Öffentlichkeit. Hermann Luchterland Verlag 1962 Hagnell, Viveka, Holm, Ingvar & Rasch, Jane, Kultur, modell Holstebro — studier över kulturpolitik och teater i en dansk stad. Lund 1976 Hauser, K, Socialgeschichte der Kunst und Literatur. München 1953 Hellspong, Mats, ”Att tämja massorna.” ur Korallrevet. Malmö 1983 Jadelius, Lars, Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur — med utgångspunkt från Helsingborgs konserthus. Göteborg 1987 Jadelius, Lars, ”Helhetssträvan och konstnärsromantik” ur Tidskrift för arkitekturforskning, Vol. 2, No 1-2, 1989 Jadelius, Lars, Ägandet av himmel, hav, skog och bygd. Klimatet och demokratin kräver en ny ägandefilosofi. Göteborg 2020
Jonsson, Per, Finntorparna i Mången. Jord, människor och rättsuppfattning i förproletär bergslagsmiljö. Lund, 1989 Kaufmann, Emil, Von Ledoux bis le Corbusier. Ursprung und Entwicklung der autonomen Architektur. Wien, Leipzig 1933 Kleberg, Lars, Teatern som handling. Stockholm 1980 Kulturen och folket. Antologi sammanställd av Rune M Lindgren och Ivar Sundström. Bjästa 1978 Lindqvist, Mats, ”Var dag är den andra lik?” ur Häften för kritiska studier. Nr 3, 1988 Mattei, Ugo, Gemensam nytta. Balder Essä 2011 Mullin, Donald C, The Development of the Playhouse. Los Angeles 1970 Nicoll, Allardyce, The Development of the Theatre. London 1966 Norberg-Schulz, C, Genius Loci. Towards a Phenomenology of Architecture. New York 1980 Norberg-Schulz, C, ”The ’New Tradition’ Today.” International Laboratory of Architecture and Urban Design, Yearbook 1982 Norberg-Schulz, C, ”The Demand for a Contemporary Language of Architecture.” Art & Design, Dec 1986 Ong, Walter J, Interfaces of the Word. London 1977 Ong, Walter J, Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet. Göteborg 1990 Perouse de Montclos, Jean-Marie, Etiennen-Louis Boullé. (1728 – 1799) London, 1974 Plumb, J.H, ”The Commersialisation of Leisure in the 18th Century England.” The Birth of a Consumer Society. London 1982 Rask, Elin, Det kritiske parterre. Det kongelige teater og dets publikum omkring år 1800. Köpenhamn 1972 Sack, Robert D, Human Territoriality. Its Theory and History. Cambridge 1986 Sack, Robert D, ”The Consumer’s World: Place as Context.” Annals of the Association of American Geographers, 78 (4), 1988 Sen, Amartya. Identitet och våld. Daidalos 2006 Sennet, Richard, The Fall of the Public Man. New York 1974 Thorne, R, ”Places of Refreshment in the Nineteenth-century City.” Buildings and Society. London, Boston 1980 Wiklund, Tage, ”Hur är stadsliv möjligt?” ur Tidskrift för arkitekturforskning, Vol. 3, No 1-2, 1990 Zeitler, Rudolf, ”Zur Geschichte der Fasade. The Façade – A Historical Out-line.” Daidalos. Berlin Architectural Journal, 15 Dec, 1983 Åhrén, Uno, ”Drama, musik och arkitektur.” ur Byggmästaren, 2, 1927
Öppen arkitektur i Tallinn
