Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.

För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Om man på ett mer allmänt plan studerar framväxten av det moderna audi­toriet, finner man att det speglar en omvandling av tanke­- och erfa­ren­hets­utbytet under 1700- och 1800-talen, från direkta samtal inom en mer eller mindre sluten lokal gemenskap till ett offentligt samtal med växande inslag av masskommunikation.

Det blev sålunda möjligt att skapa sig ett begrepp om en publik av medborgare i allmän­het och den konkret när­varande publi­ken i auditoriet kom efterhand att identifieras med allmänheten. Publiken uppfattades som en abstrakt massa av en­skilda okända indi­vider utan några mänskliga relationer sinsemellan.

Man föreställde sig så småningom även den så kallade kritiska allmän­heten som en massa av åskådare, som utövade sin medborgarrätt genom val. Det offentliga livet knöts därmed allt­mer till ett utbud av färdigformulerade åsikter eller konstnärligt fullbor­dade budskap, och många började uppfatta det som till­räckligt att bygga audito­rier och motsvarande mot en anonym publik riktade institutioner för att ge rum åt det offentliga samtalet.

Framväxten av en borgerlig offentlighet vid slutet av 1700-talet har under senare år, med hänvisning till bland annat Jürgen Haber­mas ban­brytande arbeten, lyfts fram som ett mycket betydelsefullt histo­riskt framsteg.

I kulturkritiken har det inte minst fram­stått som viktigt att lyfta fram arkitekturens möjligheter att återskapa en livaktig offentlighet med storstaden som hjärta.

I stads­bygg­nads­diskus­sionerna har det emellertid ofta framstått som om gatorna och torgen i sig skulle utgöra stadens offentliga rum. Det är dock endast genom de omgivande bygg­naderna som gatan får mening, inte då bara som rums­bildande fasader, utan framför allt genom de mer eller mindre privata rum och institutio­n­er i dessa som förmedlar utbytet.

Det är stadens ”institutioner”, i mycket vid mening, som skapar det offentliga rummet i samverkan med stadens gator och platser. Kaféer och butiker, teatrar och biblio­tek har emellertid i realiteten en villkorlig och begränsad tillgänglighet, de är i den meningen privata, men de har samtidigt varit oerhört betydelsefulla för kulturen och offentligheten. Det är i relationen mellan gatan och bygg­na­derna, mellan det mer eller mindre inneslutna och det verkligt allmänna som offentlighetens rum skapas.

Om vi betraktar bygg­naderna ur denna synvinkel, kan det tyckas finnas en mot­sägelse mellan olika ambitioner att bli mer eller mindre integrerade i det offentliga rummet och att skydda de interna verksam­­heternas autonomi i husen.

Att utsläcka spår av intern verksamhet i arki­tekturen har för en del framstått som ett uttryck för en offentlig miljö. Att det i rummen inte finns något uttryck för tillhörighet, makt­relation eller beslutsstruktur, som sätter den ene före den andre ger då ett in­tryck av att här är ett hus, där var och en kan vistas som människa rätt och slätt.

Men istället för att gestalta ett hus som öppnar sig mot offentligheten ger huset då snarast intryck av att de i huset verksamma endast skulle vara redskap för en objektiv och opersonlig rationalitet, vid sidan av den egentliga offentligheten med sina konkreta och män­skliga rela­tioner.

För­hål­landen, liknande dem mellan värd och gäst, utvecklas emel­ler­­tid alltid ur de infor­mella relationer till en byggnad som olika mer eller mindre autonoma gemen­skaper besitter, samtidigt som den for­mellt reglerade besittningsrätten vare sig det syns eller inte fungerar som en rumsligt organiserande faktor. (Jfr Sack, 1986, s 5)

Om man verkligen vill skapa en grund för en demokratisk offentlighet är det väsentligt att i bygg­naderna med­vetet tydliggöra och utveckla institu­tionernas värd/gäst­­­relationer. Sådana relationer bör emellertid inte ses som enbart begränsade till ett förhål­lande mellan privatägare och besö­ka­re, mellan det privata och det offentliga. De kan uttrycka andra kom­plexa och öppna samhälleliga till­hörighetsrelationer, inom en i stort sett offentlig sfär.

Att jag talar om min stad betyder ju naturligtvis inte att jag på något vis gör anspråk på att äga den, men inför en person eller grupp på tillfälligt besök i min stad eller på min stamrestaurang kan jag ändå i viss utsträckning fun­gera som värd. (Jfr Jadelius, 1987, s 79ff och Wiklund s 193ff)

Genom att medvetet organisera exempelvis staden eller restau­rangen så att de ställer krav på tillfälliga gäster för att de ska bli fullt ut tillgängliga för dem, understödjer arki­tekturen en reell öppenhet gent­emot främlingen. För att kunna tala om öppenhet måste det, vilket säl­lan har uppmärksammats, finnas någon rumslig bestämning som man kan tränga in i.

Det måste innebära en kvalitet att nya förhållanden uppenbarar sig för varje enskild gäst allt eftersom han tar en lokal, en byggnad eller en plats i besittning. En byggnad eller plats som tycks ligga helt öppen vid ett första besök framstår ofta som otillgänglig och opersonlig sedan man försökt göra sig hemmastadd där.

Institutionen i offentligheten

Om man inte bara menar att alla ska kunna röra sig fritt och fritt välja ur ett färdigt kulturutbud, utan också menar att alla ska kunna tränga in i och aktivt delta i samhällets olika kun­skaps­­proces­ser, blir det neutrala enrumsprojektet inte hållbart. Detta måste ersättas av ett med­vetet arbete med det vidare rumsliga sammanhanget och utgå från en förståelse av en modern komplex och differentierad offentlighet fylld av spänningar och konflikter.

Man kan bland folkrörelsens äldre byggnader, till skill­nad från de offentliga teatrarna med sina professionella institutio­ner, finna en tradi­tion som i vissa avseenden fungerade annorlunda. Här finns drag som vi skulle kunna återknyta till i detta sam­man­hang. Särskilt i en del större städer utgick dessa helt pragmatiskt från relativt öppna gemen­skapsrelationer, eftersom där fanns en mångfasetterad folklig rörelse.

Helsingborgs Folkets hus, från 1906, är ett bra exempel på en sådan byggnad. Till att börja med inrymde detta en brokig bland­ning av verk­sam­heter, som bibliotek, kafé, kooperativ butik, tidnings­tryckeri, för­eningsexpedi­tio­ner, sam­lingssalar osv.

En sådan sammanfog­ning av relativt självständiga funktioner gav, trots fasadens något borg­aktiga res­ning, förutsätt­ning­ar för en öppen gemen­skap med flera ingångar och egna relationer till samhället i övrigt. Förutom att gatuplanet var genombrutet av skyltfönster, bygg­des pas­sager genom huset med olika självständiga entré­er och ett flertal affärslokaler.

De scenarrangemang som fanns i stora salen var byggda främst för att passa enklare skådespel och varietéer. Här upprätthölls gränsen mellan mellan dikt och verklighet, som en gräns mellan scen och salong, men scenen stod dekorerad och smyckad mitt i verkligheten.

Här behövdes inte någon arkitektoniskt accen­tuerad väg från stadens gator in i konstens värld. Salen är istället självklar, påtaglig och står i nära kontakt med bl. a. bibliotek, matsalar, kafé m m. Sammanhanget blir på så sätt en tydlig referens av betydelse oavsett om allvarlig dra­matik eller festlig underhållning spelas upp.

När funktionalisterna engagerade sig i folketshusbyg­gan­dets arki­tek­tur­problem sökte de annan väg, vilket är belysande i detta samman­hang. När till exempel arkitekten Eskil Sundahl i en artikel i Bygg­mäst­aren 1929 behandlar ”Folkrörel­sernas byggnadsproblem”, hävdar han att arbetarrörelsen bara uppvisat ”konservativa och primitiva” lös­ning­ar.

Hur han skulle vilja se en sådan anläggning framgår av ett något utopiskt skisserat förslag i funktio­na­lis­tisk stil. Förutom den tidiga funktionalismens strama känsla av lätthet präglas detta av en rumslighet utan relationer till historiskt formade grupper.

Det framgår att han knap­past tänkte sig byggnaden eller ens delar av den som uttryck för någon bestående gemensam verksamhet. Samlings­rum­men, liksom kafé och biograf var gestal­tade som om de skulle hyras tillfälligt eller dra till sig en anonym publik.

Planlösningen för Helsingborgs Folkets hus fick en form av öppen­het, som hade sin grund i en livaktig och komplex verksamhet. I enrums­tan­kens teatrar fanns på samma sätt en socialt komplex verksam­het, men där inneslöts och doldes den i husens bakre regioner för att man i själva teaterrummet skulle få en känsla av allmän tillgänglighet.

Under fyrtio- och femtiotalen intensifierades teaterinstitu­tio­nernas pro­fessionalisering vilket förde till en viss inåtvändhet och isolering. För­utsättningarna för teatern att utvecklas som en för vanligt folk an­gelä­gen institution försämrades. Institu­tions­teatrarna stagnerade på många håll och deras betydelse för offentligheten sjönk och många ”fria teater­grupper” bildades i protest.

På 70-talet försökte dessa på olika sätt söka upp ny publik och kom att uppföra skådespel på krogar, på gator och torg, i lager­lokaler, i övergivna industrimiljöer o.s.v, många gånger i sam­arbete med amatörer. De kunde så småningom få tillfälle att bygga om biogra­fer eller andra lämpade lokaler för att få en fast spelplats.

Utifrån alla de skiftande praktiska förutsättningarna har många spänn­ande teatrar kommit till, men dessa har i förvånans­värt liten utsträck­ning för­nyat teaterarkitek­tu­ren eller påver­kat byggandet av nya teatrar. Genom sina radikalistiska avståndstaganden till ins­titu­tioner över huvud taget har de fria grupperna snarare institutiona­liserats så att de i mångt och mycket kommit att likna den föraktade moderna institu­tions­teatern.

För att vitalisera offentligheten och vidareutveckla teaterarkitekturen, är det nödvändigt att medvetet betrakta publik och producenter som deltagare i ett samhälleligt livsavgörande samtal, i en gemensam ständigt pågående kunskapsprocess. Det är också nödvändigt att differentiera publikens relationer till varandra och till scenen och samtidigt betrakta individerna som aktörer inom öppna, mångfasetterade kollektiv.

Det är faktiskt en orimlig idé att försöka tvinga in individerna i en abstrakt människomassa och försöka arrangera publiken, som om den kunde tänka och känna ”som en man”.

En modern teaterbyggnad för både fritt och regisserat utbyte bör även kunna ge enkla och okonstlade referenser till verk­lig­­he­ten, till aktörens och åskådarens mer eller mindre gemen­samma erfarenheter. Det kan knappast med modern kognitionskunskap i ryggen ses som ett hot mot våra behov av fantasi och fantasteri.

Teater­byggnaden bör, inte bara i teatersalongen, utan framför allt genom dess samband med staden, tillåta och upp­muntra till konfronta­tioner och re­sone­ran­de sällskap. Den sociala teaterbyggnadens arki­tek­tur skulle likaså ta fasta på att flera rela­tivt självständiga gemen­skaper ska be­gagna teaterbygg­naden.

De så kallade biutrym­mena eller admi­nis­tra­tions­loka­lerna, bör varken vara den baksida eller det hem­lig­­hus de idag är. Dessa skulle istället lämna möjlighet till många institutio­nella öpp­ningar till staden. Det vore av samma skäl inte självklart önskvärt att teatern skall vara självförsörjande med allt vad verk­städer och ateljéer heter och såsom idag vara inneslutna i dess institutionella helhet.

Det är emellertid viktigt, menar jag samtidigt, att inte roman­tisera de förhållanden som rådde på teatern under den borgerliga offentlighetens mest livaktiga tid under 1700- och 1800-talen. Där skulle ett modernt någor­lun­da sofis­tikerat eller kontrover­si­ellt budskap knappast ha varit möjligt att framföra, på grund av ingripanden från publiken när den ansåg något vara opassande i pjäsen.

För att kunna stärka publi­kens sällskaplighet och fria samtalsmöjlig­heter och samtidigt kom­bi­nera det med ett någor­lunda dis­ciplinerat åskådande, krävs att man vidgar perspektivet arki­tek­to­niskt och rumsligt. Man bör då betrakta den publika situationen som något som har sin bör­jan och sin fortsättning i stadens och teaterinstitutionens egna kaféer, i studie­cirklar, tidningar, förenings­loka­ler osv.

Såväl staden som den sceniska institutionens vardagliga och mer udda publika kon­takter för­länger, förval­tar och utvecklar scenkonstens konstnärliga kraft.

Den ensidiga riktningen från scen till publik måste brytas, utan att ett sammanhängande och fattbart konstnärligt budskap från scenen ska behöva äventyras. Det räcker därför inte att betrakta teatern utifrån en traditionell kommunikationsteoretisk modell.

Varje teori som söker hantera offentligheten och dess institutioner måste inbegripa kunskaps- och gestalt­nings­processerna i sin samhälleliga helhet. Folk­­bildaren, för­med­laren och gestaltaren bör inte överge sina ambitio­ner i tron att han på så sätt kan undvika elitismens självtillräcklighet. Han bör istället betrakta dessa som tre nödvändiga och integrerade samhälls­positioner i allt samhälleligt kulturellt arbete.

Läs vidare i del 9, Demokratiska värd/gästrelationer i arkitekturen, samt litteratur

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.

För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Sociala företeelser är komplexa och relaterar sig i praktiken till flera olika begrepp med sinsemellan oklara och svårfångade relationer. Det finns åtskilliga exempel på hur en definition av ett ord visserligen genom sin elegans kan attrahera läsare, samtidigt som en sådan renodling hindrar en förståelse av en företeelses faktiska komplexitet.

För att kunna förstå exempelvis teaterns plats i offentligheten, har det varit vanligt att ta en definition av ordet teater som utgångspunkt. Teatersituatio­nen har på så sätt ofta kommit att en­samt stå i focus på bekostnad av inte minst teaterbyggnaden och teaterinstitutio­nen.

Per Edström och Pentti Piha vill exempelvis i den bland tea­terfolk förankrade hand­boken Rum och teater begränsa teaterns bety­delse till “den gemen­samma fan­tasi­upplevelse människor får i det ögonblick en gestaltare med hjälp av sina kroppsliga uttrycks­medel och andra hjälpmedel berät­tar något för de människorna”. (Edström & Piha, 1976, s 10)

Redan ett par sidor senare har denna definition fått som konsekvens att sam­tidigt som vissa tea­terbegrepp utesluts ur dis­kussionen, praktiskt taget alla fram­föranden för publik inbegrips i teaterbegreppet, så­som prästens predi­kan och akro­batens eller musikantens framförande av sina konster. Som ett för tea­tern möjligt exempel på kroppsligt ut­trycks­medel räknar de till och med upp hara­kiri, dvs ett reellt själv­mord. (Aa s 12)

Mer givande blir en definition om den såsom hos Denis Bablet är disku­terande. (Bablet, D, 1977 s 94f) I sak hade även han blivit intres­san­­tare om han mer medvetet analyserat förhållandet mellan olika i samman­hanget använda ord, de kulturellt formade begreppen och det komplex av företeelser som brukar benämnas teater.

Man kan då bli varse på vad sätt olika definitioner av teater är inlägg i teater­debatten. Om man som Bablet gör, erkänner att de flesta teaterplatser uppfattas som teatrar även om där inte spelas teater måste man också till skillnad från Edström och Piha erkänna teaterbyggnadens självständiga bety­delse för teaterupp­­le­vel­sen. Om man därutöver, som jag, vill poängtera teatern som insti­tu­tion vars aktörer intar platser i offentligheten på många andra sätt än via teaterscenen, vidgas teaterns idé och syfte.

Teaterinstitutionens betydelse för det lokala offentliga livet omfattar alltså mer än dess teateruppsättningar, vilket inte på något sätt hindrar en dis­kussion om teatersituationens innersta villkor och uppgifter. Det är till och med så att en av teaterns kärnfrågor kommit att bli en central fråga för det moderna samhällslivet.

På samma sätt som Edström & Piha betrak­tar prästens predikan som ett skådespel, har det blivit på modet inte minst bland postmodernistiska skribenter att betrakta offent­ligheten som en teaterscen. Likheterna kan tyckas vara påfallande och krav på spänning och dramatik framförs med rätta efter det att modernismens betoning av det ändamålsenliga och äkta kommit att stå som sinnebild för tristessen själv.

Som grundtema i sin fascinerande och tanke­väckande bok The Fall of the Public Man för exempelvis Richard Sennet fram att en fungerande offentlighet kräver att man betraktar denna som teater, att man lär sig agera opersonligt inför en anonym publik. Hans kritik av alla strävanden efter att uppnå personlighet och intimitet i den offentliga sfären är hård.

Även om han enligt min mening mycket slagkraftigt påvisar en falsk intimitet i dessa strävanden, så mis­sar han den viktiga skillnaden mellan att som person agera i offentligheten och att agera som skådespelare. Det offentliga samtalet bygger på ett tydliggörande inför publiken om vad som är spel och vad som är verk­lighet.

Det vill säga gör jag ett utspel i offentligheten får jag stå till svars precis för vad jag säger, spe­lar jag teater formuleras mitt ansvar på ett helt annat sätt. Figuren Ronny Jönsson kan bära nazistsymboler utan att skådespelaren Claes Malmberg kritiseras, medan popartisten Pernilla Wahlgren med rätta fick utstå mycket hård kritik för detta. Även om hon som artist eller någon annan som politiker inte visar upp sitt privat­liv kan och bör inte dennes offentliga identitet uppfattas som en roll i teaterns mening.

I oklarheterna kring privat och offentlig identitet ligger några intressanta frågor som rör institutionalisering och offentlig arkitektur begravda. I de senaste årtiondenas diskussioner om stadens offentlighet och om de fria teatrarnas erfarenheter har det enligt min uppfattning fram­kom­mit ett flertal anledningar att ifrågasätta institutionsteatrarnas identitet, orga­nisa­tion och rumsideal.

Dessa erfarenheter har emellertid knappast resulterat i någon egent­lig för­ny­else. Orsaken till detta tror jag bör sökas i den radikala teaterns historia.

Många av de tankar som mer eller mindre medvetet ligger i botten för kulturinsti­tu­tioner och auditorier idag, formades kring nittonhundratjugotalet. Sedan dess har det tyckts helt ovedersägligt att salongen i våra teatrar skall uppfattas som under­ordnad scenen och att den moderna tea­ter­bygg­na­den så lite som möjligt skall dra uppmärk­samheten från skå­de­spelet.

En festlig salong eller publikens sällskapliga närvaro uppfattas stå i mot­sättning till konstupplevelsen. Per Edström och Pentti Piha, till exem­pel, snarast förstärker denna tankegång. Funktiona­listernas strä­van efter en luftig och abstrakt spelplats har hos dem glidit över till ett krav på ett absolut “neutralt” svart teaterrum.

Den neutrala teaterlokalen skall vara mörk. Svarta väggar och svart golv. Inga ljusinsläpp. Då kan man med hjälp av ljus, projektioner, bilder, draperier, dekorationer, dräkter och andra hjälpmedel skapa allt det gestaltaren behöver för att göra teater.  (Text och bild ur Edström & Piha 1976)

I ljuset av de dis­kus­sioner om kultu­r­en, offentligheten och sta­den som förts under senare år finner jag själva grundidén vara olycklig och inte heller så neutral till upp­level­sen av skådespelet som den före­faller vid ett för­sta påseende. För att försöka bygga under en sådan kritik skall jag till att börja med berätta något om den historiska bakgrund­en.

Den moderna teaterns genombrott

Redan 1849 hade musikern Richard Wag­ner med sin skrift Konsten och revolutionen, vänt sig emot sällskapslivets, loge­systemets och det bor­g­er­­lig­a teaterlivets mest exhibi­tionistiska drag. Vid denna tid var tea­t­rarna oftast en plats där det fördes livaktiga och häftiga diskussioner i bland annat moraliska frågor, men också en plats dit de välbeställda männen gick för att visa upp fruar och döttrar i eleganta kläder och dyrbara smycken. (Jfr Sennet, 1974, s 74 och Rask, 1972, s 87)

Wagner opponerade sig mot den traditionella teatern med krav på att denna borde bli en hela folkets mötes­plats. Trots att slavar, kvinnor och s k ut­länningar inte hade rätt att närvara i den grekiska teatern, menade han att den var en exceptionell manifestation av hela samhällets gemen­skap. Med hänvisning till denna skriver han att

(…) detta folk strömmade samman från stadsförsamlingen, från marknads­plat­sen, från landsbygden, från skeppen, från de avlägsnaste trakter, fyllde i tio­tu­sental amfiteatern för att se de djupaste tragedier, Prometheus, uppföras, för att samlas inför det väldigaste av alla konstverk, för att förstå sig själv, begripa sin egen verksamhet, för att med sitt väsen, sina likar, sin Gud smälta samman i den innerligaste enhet (…) (Wagner 1887, cit ur Kleberg, 1980, s 61f)

Ett betydande steg för att realisera ett sådant ideal i en teaterbyggnad togs med Bayreuth Festspiel­haus, som stod klart 1876. Det var ritat av arkitekten Otto Brückwald i nära samarbete med Wagner. (Jfr Kleberg, 1980, s 62)

Om den grekiska teatern varit en manifestation av enhet inom en sluten krets av medborgare, i vilken både scenens aktörer, pjäsernas författare och publiken ingick, så byggde 1800-talets teater på yrkes­mässigt och avlönat skådespel med en individuellt betalande publik.

Även om denna Wagnerska teaterbyggnad med en sådan förutsättning snarast förutsatte en stärkt uppdelningen mellan scen och salong, så uppvisade den även ett allvarligt försök att omvandla den traditionella tudelningen. Om scenen i den europeiska logeteater­traditio­nen varit ett bihang till salong­en, så skapade Wagner och Brückwald en teater­bygg­nad där det om­vända förhållandet skulle kunna sägas råda.

Genom att utnyttja endast en smal sektor av amfiteatern, istället för den romerska halvcirkeln, kunde de stärka scenens makt över publiken. Publiken un­derkastades skåde­spelet genom att tillsam­mans, som en man, föras till känslo­mässiga sen­sa­tioner långt bortom den vardagliga erfarenheten.

I och med att publiken inte stördes av att se varandra, skulle de fångas av scenens fik­tiva händelser och som indivi­der förenas i konstupplevel­sen. Wagner sökte upprätta en­het genom att försvaga pub­likens känsla av konkret sällskaplig närvaro.

Modernisterna och de radikala teatermännen byggde vidare på Wagners ”folkteater­tankar”, men försökte därutöver finna en form för ett teater­auditorium, som tonade ned dualiteten mellan publikens verk­lighet och skådespelets ideal­värld.

Tanken att scen och salong skulle uppfat­tas som ett och samma rum blev med modernismens genombrott en framträdande ambition. Man vän­de sig då främst mot den tradi­tio­nella in­ram­ningen och avgränsningen av scen­­rummet gente­mot publik­rum­met.

I en programmatisk artikel, ”Dra­ma, musik och arkitek­tur” i Bygg­mästaren 1927, presenterade en svensk banbrytande modernistisk arkitekt, Uno Åhrén, uppfattningar och teorier med denna inriktning. Liknande tankar, som de han i denna artikel förmed­lade från Oskar Strnad och teater­diskussionen i Wien, skulle komma att få stor bety­del­se för gestalt­ningen av praktiskt taget alla former av audi­torier framledes. Åhrén menar här bland annat:

Medan filmen och den illusionistiska teatern vill verka genom naturalistisk tro­värdighet, vill den nya teatern, liksom den äldsta alltifrån den grekiska över den medeltida till Shakespeare, suggerera en från det faktiska mer eller mindre fri verklighet mitt ibland oss, låta konstverket växa organiskt fram i sin egen reali­tet.

För regissören blir i det senare fallet uppgiften oerhört mycket svårare men också tacksammare. För det första måste han fordra upphävandet av skillnaden mellan scenen som en värld för sig skild från ”salongen”. Scenen blir från att ha varit ett tittskåp det centrala i teaterkomplexets tillvaro. Det utklippta er­sät­tes med det i den fria rymden självständigt uppväxande. Ridåscenen utbytes mot en fri och öppen spelplats under samma rymd som åskådarens. (Åhrén,1927, s 13)

Skådespelet är en diktad verklighet, som vill upplevas av publiken, och som pub­liken vill uppleva. Detta ”uppleva” betyder: glömma allt annat, inbegripet sig själv, oemotståndligt acceptera diktens verklighet som den enda, som i hand­­­lingens ögonblick finns till, medan allting annat blir skugga.

Drag nu konsekvenserna beträffande rummet. Skall skådespelet kunna utnyttja sina möjligheter att i full mening förverkligas, är det tydligt, att all an­nan påtaglig verklighet så mycket som möjligt bör hållas undan. Det abstrakta rummet blir det ideala. (Aa s 14f)

Med denna “enrumsprincip” kombinerad med ett “fritt”, “abstrakt” rum uppnådde funktio­na­lister­na en pub­lik­­situa­tion liknande den i masspro­duk­tionen. Var och en som valt att köpa biljett kunde så ges ett intryck av likvärdighet. Det gav en föreställning om att makten över kulturut­budet helt för­flyttats till en individuell valsituation.

Genom att ge det nya publik­rum­met en abstrakt karaktär gav man den sam­lade pub­liken en befriande upp­level­se av obe­grän­sad rymd, sam­tidigt som rum­met i realiteten slutits från alla icke regisserade intryck och från den ”faktiska” omvärldens påtaglig­het och vardaglig­het.

Uno Åhrén liksom de flesta teaterteore­tiker sökte därmed lyfta fram teaterns egenvärde genom att rumsligt sett dra in auditoriet i skåde­spe­let och på så sätt ge publiken en känsla av deltagande. Ett viktigt arkitek­toniskt drag i detta abstrakta teaterrum blev därmed en markerad distans till samhället utan­för, ofta gestaltad som en sakralt stegrad väg från gatan över kapprum och foyer för ett slutligt inträdande i konstens ideala rymd.

Dessa tan­kar kom att utvecklas längst i konserthusbyggena, såsom i Göteborg och Helsingborg, men men kan också sägas känneteckna moderna tea­ter­byggen, som Malmö Stadsteater.

Läs vidare i del 8, Institutionaliseringen av det offentliga rummet.

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.

För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Med postmodernismen kom en viss kritik av funktionalismen att formuleras. En svåröverskådlig arkitektur­teo­retisk strömning med en mångtydig identitet tog tillfälligtvis över. Vissa drag är dock någorlunda gemensam bakom dess fasad av pluralism och bejakad mångfald. Den exklusiva äganderättens primat är ju i allt väsen­tligt obruten, vilket in­nebär att de ”framgångsrika” postmoder­nis­terna också tvingats rätta sig efter den dominerande ideologierna och dess rumsliga visioner. Det är viktigt att förstå när postmodernismen övergavs och vi därefter drabbades av nymodernistisk hegemoni.

Trots sin kri­tik av modernismen menar till och med en av den postmodernistiska arkitekturens mest framträdande teo­re­ti­ker, Christian Norberg-Schulz, att postmoder­nis­men ”växer fram ur modernismen”. (Norberg-Schulz, C, 1982, s57) Detta innebär emeller­tid inte att man kan från­känna postmodernismen ett betydande nytän­kande, men det innebär att man bör ta dess kritik av funktionalismen med en god nypa salt.

Norberg-Schulz kritiserar funktionalismen för att inte kunna erbjuda en ”plats” för männi­skorna att känna sig hemma i, i den nya världen, men kopplar inte detta på något sätt till den modernistiska rumsuppfatt­ningen. Han vill istället förklara detta tillkortakommande med att funk­tio­na­lismen inte kunde erbjuda ett språk av meningsfulla former. Med stöd i postmodern filo­so­fi, men knap­past alls i studier av den sociala verklighet han faktiskt lägger till grund för sin teori, skriver Norberg-Schulz:

Den moderna tidens öppna värld håller på att i ännu högre grad bli en enda stor, sammansatt ”smältdegel”, där motsägelser hör till ordningen för dagen. Den tra­ditionella föreställningen om en ”plats” håller på att bryta ihop, d v s platsen som ett självständigt universum kännetecknat av en speciell genius loci. Sålunda var det förr i tiden arkitekturens uppgift att göra ”en etnisk domän synlig”, för att citera Susan Langer. Kännetecknande för vår tid är emellertid den öppna, ”globala” världen där de ”etniska domänerna” förlorar sin skärpa, och där vi så att säga upplever en ”platsernas samtidighet”. Fysiskt sett befinner vi oss på en plats i taget, men varje dag förs hela jorden till oss via de nya medierna. Detta är den existensiella situationen bakom det som modernismens pionjärer kallade det ”nya rumsbegreppet”. Amerika är prototypen för denna öppna rums­uppfattning. (Norberg-Schulz, C, 1986, s 25 f)

Visserligen uppmärksammar han en del väsentliga fenomen i vår tid, men skruvar upp dessa till oigenkännlighet och påstår sedan med det som grund att ”tingen inte längre stöder varandra som de gjorde i det förflutna”. Med det i bagaget kan han hävda att ”i en sådan ’öppen plats’ måste varje föremål ha kvalitet, d v s en särskild ’föremåls­lighet’”. (aa s 26)

Problemet ligger, enligt min mening, i hans torftiga begrepp om plats. Han hänför nämligen modernismens ”förlust av platskänsla” till att den inte tar hänsyn till mänsklig identifikation, vilket Norberg-Schulz sedan likställer med att platsen inte ”talar”. Vi bör därför inte tala om funktioner, menar han, utan om en framställning av världen med byggnadsverket som medel, vilket uppnås genom dess egenskap av ”föremål”.

Ett föremål utmärks genom sin form, och har ett namn. Det arkitektoniska språket grundar sig således på ”föremål med namn” (nameable objects). Så snart det byggda kan uppfattas som föremål med namn, uppstår en identifikation. Med den ostrukturerade ”smält­degeln” som samhälls­ideal räcker det sedan med att ge varje pro­jekt respektive byggnadsdel en visuell ”kvalitet” så att den blir ”minnes­värd”.

Ser man på de ”förebildliga” skisser och byggnader som Norberg-Schulz presenterar blir det tydligt att denna teori snarast förstärker modernis­mens oförmåga att gestalta sociala rum och rumsliga relatio­ner. Han förutsätter ju att ”tingen inte längre stödjer varandra”. (Aa s 25f) Platsens arkitektoni­ska kvaliteter reduceras till dess identi­tets­ska­pande förmåga och de möj­ligheter den ger individen att orientera sig. (Aa s 16ff) Han talar om arkitekturen som om den vore be­folkad av passivt upplevande och ostrukturerade individer. Martin Heideggers cent­rala begrepp ”dwelling” blir i Norberg-Schulz teori bara ett passivt ”att bo”. (Aa s 17)

Kimberly Dovey en fenomenologiskt väl påläst arkitektur­for­skare poängterar i en artikel om autenticitet att Heidegger med begrep­pet ”dwelling” snarast ville framhäva att identifikation grundade sig på ett aktivt förhållnings­sätt, att vår tillägnelse av världen primärt är grundad på handling. ”Dwelling” inbegriper så mycket mer än att ”bo”. På svenska skulle det likaväl kunna bli ”bebo” eller ”bebygga”. Dovey ut­vecklar detta förhållningssätt med hjälp av begreppet appropriation:

Appropriation is closely related to the process of identification. As we open ourselves to the world of things and places, we bring them meaning through our care and concern, and at the same time these things and places lend meaning to our sense of identity. (Dovey 1985, s37f)

Vår identifikation och identitet blir på detta sätt ett resultat av en process inte av tingens visuella kvalitet. Föremål i vår omgivning får sin mening genom vardaglig omsorg och användning menar Dovey, inte genom ett kontemplativt betraktande. Detta är ett tema även hos Anne Buttimer som redan 1976 introducerade fenomenologin inom kultur­geografin. Hon finner detta aktiva förhållningssättet till världen som en givande metodologisk utgångspunkt, men pekar samtidigt på fenome­nologins akilleshäl. Den uppmärksammar enbart individerna och deras förhåll­ande till omvärlden.

In their quest for universals in human experience, phenomenologists have focu­sed almost exclusivly on individuals, and social experience and interaction have been construed primarily in the context of interpersonal than intergroup rela­tions. (Buttimer 1976, s280f)

En gemensam begränsning i de flesta fenomenologiskt inspirerade an­satser är också att de i sin fokusering av den enskilda människans till­ägnelse av världen saknar redskap att studera struktu­rella historiska förändringar. Detta har resulterat i att flertalet fenomeno­logiskt inspi­re­rade arkitekturteoretiker, liksom Norberg-Schulz, i realiteten kommit att förstärka upplevelsen av platslöshet.

Om man inte medvetet uttryck­er eller om man med det universellt arketypiska döljer i vems intresse och på vilkas uppdrag som platsens egenart tolkats uppfattas den som ano­nymt behärskad och kan därmed inte ges social identitet. Platsens an­vändare är inte bara individer, de är socialt strukturerade och gruppe­rade sub­jekt och huruvida platsen ger uttryck för en sådan socialt strukturerad appropriering är en central arkitektufråga.

Det har ofta varit inom ramen för individuellt baserade symbol- och språkteorier som intresset för det offentliga rummet har kommit att hanteras av postmodernistiska arkitekter. De har sökt bryta upp funk­tional­is­mens tanke att arbeta inifrån och ut på grund­val av den enskilda byggnadens funk­tio­ner genom att tillfoga ett allmänt intresse för ett ”identitetskapande” yttre.

Detta intresse uppmärk­sammar uterum­men, men betraktar då byggnad­ernas yta, dess fasader, som kulisser runt offentligheten som scen betraktad. Det offentliga livet förvandlas till ”teater” med en passiv publik som utsätts för skådespel och ”image­making”. (Forsén 1978, s 70ff, Asplund 1991 s 88f, Hannerz 1980)

En rikt utvecklad och meningsfull offentlighet förutsätter en medvetet gestaltad interaktiv relation mellan gata och hus, mel­lan ute och inne, mellan platser med mer eller mindre allmän till­gänglighet. Relativt autonomt behärska­de platser/utrymmen är grunden för alla former av utbyte av såväl erfarenheter som självständigt och ansvarsfullt formade mänsk­liga pro­dukter.

Om man liksom postmod­ernis­men inte uppmärk­sam­mar detta kan man knappast verka för en social öppenhet platserna emellan. Öppenhet är definitionsmässigt en relation mellan två platser med olika tillhörighet (appropriering).

Den ur denna synpunkt mycket inspirerande kulturgeografen Robert D Sack lyfter, med begreppet territorialitet som plattform, fram de historiskt formade sambanden mellan platsen, makten över den och den kulturella kontexten.

Territoriality for humans is a powerful geographic strategy to control people and things by controlling area. Political territories and private ownership of land may be its most familiar forms, but territoriality occurs to varying degrees in numerous social contexts. It is used in everyday relationships and in complex organisations. Territoriality is a primary geographical expression of power. It is the means by which space and society are interrelated. Territoriality’s changing functions help us to understand the historical relationships between society, space, and time. (Sack 1986 s 5)

Territorialiteten kan i denna mening ge en grund för förståelse av såväl formella som infor­mella tillhörighets­relationer (approprieringar) och platserna och deras relationer sinsemel­lan kan studeras och gestaltas som manifestationer av detta.

Män­niskans identifikation visavi en plats avgörs i hög utsträckning av hennes individuellt eller kollektivt formade förhållande till dess tillkomst, dess utveck­ling och dess faktiska rätts­liga bestämning. Jag vill därmed inte förneka att husens visuella ut­formning har en betydelse för vår förmåga att orientera och identifiera oss, tvärtom, men det är en allvarlig begränsning att se dessa som fak­torer en­bart av psykologisk och allmänmänsklig natur.

Det är först med en generell förståelse för hur rumsliga relationer uttrycker moderna sociala förhållanden i botten, som en modern rumsuppfattning kan ut­vecklas på en demokratisk grund.

Läs vidare i del 6, Platser — Identitet och gränsrum.

Inledningsvis består denna text sin helhet av en sammanfattning av essensen i min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid  har jag kopplat på och knutit samman denna inledning med två artiklar publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Än så länge är artiklarna enbart illustrerade med samma svartvita bilder som avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min plan är att komplettera här med färgfotografier där så är möjligt.

För att fungera som bäst att läsa på nätet har jag valt att dela upp en längre artikel i numrerade avsnitt. Kan oftast läsas för sig med god behållning

För att fördjupa förståelsen av det komplex av samhällsföre­ställ­ningar, som ligger till grund för funktionalismen och hela den moderna arkitekturutvecklingnen, har jag funnit det givande att åskådliggöra de ti­digare nämnda tankefigurerna med grafiska illu­s­tra­tioner, vilket inte inne­bär att sådana bilder har förekommit. (Jmf Asplund, J 1979, s149ff)

Denna första bild illustrerar den tankefigur, som oftast kommit till användning för att utveckla tankar om det moderna samhället och om individernas ide­ala relationer i arkitekturen och samhällsbygget. Den leder till en radikal delning mellan privat egendomsrätt och offentlig maktutövning och genomsyras av den radikala borgerlighetens uppror mot det feodala systemets hierarkier.

Genom offentlig debatt och offentliga val skulle individens privatintressen kunna förmedlas till det allmän­na, till samhället, medan staten skulle verka genom generella och för alla likvärdiga lagar och regleringar för det allmänna bästa. (Haber­mas, s108)

Något ”allmänna bästa” vid sidan av eller ovan de samhälleliga klassförhållandena har naturligtvis aldrig existerat, men det har legat i borgerskapets intresse att hävda detta. De universella ambitionerna har hela tiden, trots allt, i realiteten utgått från olika intressen och er­faren­heter, vilket bland annat lett till att människor med nödvändighet organ­iserat skilda privata samfund kring motstridiga mål och krav.

Dessa kollektiv kan inrymmas i denna tankefigur endast genom att likställa dessa med individer. Värnandet om familjens integritet kun­de, genom att hanteras som en fråga om mannens personliga autono­mi, likställas med kampen för individens frihet. I denna anda löstes även de privata sammanslutningarnas kamp för självständig ägande­rätt genom den rättsliga konstruktionen med ”juridiska” personer vid sidan av de ”naturliga” personerna.

Den nationalstatliga gemenskapen har däremot, trots alla dess utbrott av krigisk egoism gentemot grann­länder och kolonier, oftast oreflekterat likställts med en abstrakt universell sam­hällelighet. Här betraktas domare, vetenskapare, byråkrater som oväldiga representanter för ”samhället”.  (Coleman, s14ff, Altmann 1955, s215)

Såväl kollektiven som individerna motsvaras här av det enskilda, av det privata, utan märkbar skillnad dem emellan. Denna tankefigur ute­sluter därför alla möjligheter att förklara de relationer som de i sam­manslutningar ingående individerna har i egenskap av gemenskaper. De ideal som är förknippade med denna tankefigur står i motsättning till organisationers konkreta strävanden efter samhällelig nytta.

Med nödvändighet har denna, det abstrakt allmännas tankefigur, fått samsas med en annan, den slutna gemenskapens tankefigur, vil­ken betonar samhällena i samhället. Inom privategendomens ideo­lo­giska ramar krävs nämligen en möjlighet att betrakta gemenska­perna som slutna grupper vid sidan av varandra, där individerna blir instängda och där kollektivet eller gruppen snarast identifieras som små samhällen, som om de vore byar av gammalt snitt.

Även den slutna gemenskapens tankefigur gör individens relationer till olika gemenskaper möjliga att förklara som en fråga om ett antingen offentligt eller privat. Till skillnad från det abstrakt allmännas tanke­figur utgår emellertid denna figur från konkreta sociala relationer.

För att kunna hantera och brygga över de spänningar, som upp­står genom att samma individer i det moderna samhället ändå fullgör sina olika samhälleliga plikter i helt skilda gemenskaper, har rollspels­teorier lanserats.

Människan tänkes då ”byta roll” för var gång hon träder in för att verka i någon annan grupp eller organisation med andra ”privata” mål och uppgifter. Den enskilde individens ansvar in­för offentligheten förvandlas till en lojalitet begränsad till den gemenskap som man för tillfället arbetar för eller befinner sig i.

Människor tvingas därmed ofta arbeta med olika moral och ansvarskoder i hemmet, på arbetet och i den politiska föreningen. Den enskilda männis­kan bör då även inta en spe­ciell medborgarroll i den politiska debat­ten. (Forsén, B, 1978, s70f)

Ett ytterligare drag i föreställningarna om det gemensamma är knu­tet till denna tankefigur. För staten är det naturligt att söka inordna människorna i en geografiskt bunden gemenskap. Även arkitekter ten­derar att bortse från de band som människor och organisationer vill ut­trycka, vilka går utöver det som är möjligt att överblicka visuellt. I sådana sammanhang har den slutna gemenskapens tankefigur legat till grund för både planering och arkitektonisk gestaltning.

Den samhällelighet som det abstrakt allmännas tankefigur bygger upp skiljer sig från andra gemenskapsrelationer eftersom denna till sin karaktär är gränslös och allomfattande. Endast genom att bortse från konkret organiserad gemenskap och konkreta gemenskapsrelationer kan den förbli abstrakt.

Den slutna gemenskapens tankefigur framhäver däremot alltid någon typ av kollektiv, utifrån klassgemenskap, intresse­­gemenskap, ägogemenskap, arbetsgemenskap eller lokal gemenskap, men ger en föreställning om var och en, som om den vore en sam­man­hållen krets i vilken individen är innesluten.

Till min tidigare beskrivning av de två borgerliga traditionerna i arkitekturen, från medeltidens slut, över renässansen och fram till den monumentala nyklassicismen, fogar sig två essentiella kännetecken, som blir viktiga för den fortsatta analysen. Det allmänna blir bundet till det abstrakta medan gemenskapen blir inneslutande och avkräver full lojalitet.

På grundval av begreppsparet ”storstadsideal” — ”grannskaps­­ideal” har Björn Andersson och Sören Olsson i boken Att förändra för­orten gjort en historisk genomgång av den ideologiska striden mel­lan dessa två riktningar i stadsbyggnadsdebatten. (Aa, s 19 – 54) De fångar här polariteten mellan dessa ideal, men hänför dem inte till några mer principiella tendenser i synen på samhället.

Någon riktigt motsvarande debatt har knappast förts inom arkitekturen. Motsätt­ning­arna har ofta istället kunnat handla om exempelvis bevarande eller nybygge, men bakom dessa strider har det funnits likartade idealbild­ningar. I alla de stora arkitekturbrytningarna har dessa polariteter varit betydelsefulla och en förståelse för dessa tankefigurer ger därför vä­sentlig hjälp att förstå arkitekturens utveckling.

En möjlighet att betrakta gemenskaperna, kollektiven på ett annat sätt än vad både borgerligheten och socialisterna traditionellt har gjort, skulle kunna ge oss nya infallsvinklar i försöken att reda ut vår tids mycket svåra arkitekturfrågor.

De olika ideal i förhållan­det mellan det privata och offentliga, som hittills polariserat arkitektur­debatten, är inte alls de enda tänk­bara. Det allmänna och det universella behöver kanske inte stå i mot­sättning till det lokala, till det konkret gemenskapliga, om gemenska­pen inte längre uppfattas som en slags samhällskropp. Det allmänna behöver kanske inte nödvändigtvis söka förneka varje gräns, varje faktiskt existerande intressemotsättning.

Det moderna främlingskapet inför samhället och världen kan ses som mänsklighetens tendens att förlora det direkta greppet över arbetet, över kulturens utveckling, över mil­jö­konsekvenserna och över krig och fred; ja över demokratin som en kunskapande process. Det grepp över situationen, som tidigare funnits inom den lokala gemenskapen, måste upprättas universellt. Samtidigt får detta inte inne­bära att all autonomi, all gemenskaplighet upphävs.

Människorna måste självständigt och fritt från personliga och traditio­­nella bindningar kunna sluta sig samman för att hävda gemensamma intressen. Då skulle människan kunna återupp­rätta en medveten kon­troll, men det skulle också fordra en ny grundval. En grundval som med Marx skulle innebära:

det positiva upphävandet/upphöjandet av privategendomen i dess egenskap av mänsklig självalienation och därför som tillägnelse av det mänskliga väsendet för och genom människan; dvs som människans fullständiga och medvetna återvändo till sig själv som samhällelig, dvs som mänsklig människa, inom ramen för den hittillsvarande utvecklingens hela rikedom. (Marx, Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844, s202)

Jag tillåter mig att tolka detta så, att det inte är egendomsrättigheterna som sådana som skall upphävas, utan endast denna i dess egenskap av själv­alienation. Essensen i detta är, enligt min mening, att upphävandet av privategendomen inte bör leda till att det självständiga ägandet upp­hävs i betydelsen rätt att hävda ansvarsområden. Det bör tvärtom pri­märt innebära en universell rätt att avkräva ansvar på en kunskaplig grund av såväl enskilda som olika kollektiv.

För att samtidigt kunna se det som möjligt att hävda både individernas och kollektivens självstän­dighet och ansvar krävs en förståelse för att varje organisation och varje uttryck för ge­menskap är något väsensskilt från individer.

Detta skulle emellertid förutsätta en annorlunda tankefigur än de två jag tidigare beskrivit. (Jmf Asplund, J, 1991 s40) Denna tankefigur måste utgå från att den universella samhälleligheten inte uppfattas så att denna förtränger det faktum, att de gemen­skaper som bygger upp det universella samhället består av självstän­diga individer med samtidig tillhörighet i många vitt skilda samhörigheter.

De fria och ansvariga individerna förenar och sammanlänkar då gemenskaperna till ett universellt samhälle, just genom sin mångfaldi­ga tillhörighet. De spelar inte olika roller utan har som människor be­ty­delse i den ena gemenskapen just genom de erfarenheter och tradi­tioner de förmedlar från sina övriga gemenskaper. Därigenom kan kunskaperna naturligt bli grundade på en mångfald av erfarenheter.  Det autonoma an­svaret måste emellertid även gälla gemenskaperna som sådana, långt utöver vad ägandets rättigheter och skyldigheter idag medför.

Anonyma relationer mellan människor, uttryckta i klädedräkter, med märken och symboler osv, har attraherat den moderna människan. Den­na anonymitet skulle vid ett första ögonkast kunna förknippas med den första tankefigurens abstrakta relationer. I realiteten förutsät­ter dock denna att man bortser från just gemenskapsrela­tioner, både de anonyma och de personliga. Den slutna gemen­skapens tan­ke­figur däremot förkastar alla slag av mer anonyma och kosmopolitiska gemenskapsband till förmån för personlig kännedom och sluten social kon­troll. Häri infogar sig de instängda nynationalistiska rörelserna i vår tid.

Med utgångspunkt från en ny tankefigur, en de öppna konkreta gemenskapernas tan­ke­figur skulle det faktiskt vara möjligt att föreställa sig organisa­tioner som samhälleliga subjekt, men då med helt andra förutsätt­ningar och egenskaper än de som de individuella subjekten har. Denna tankefigur förutsätter ett ”både/och-dialektiskt” synsätt, som jag närmare beskriver i senare texter.

De kollektiva subjekten skulle både rättsligt och estetiskt uppfattas som något annorlunda än juridiska personer‚ dvs sedda som odelbara, enhetliga subjekt. Gemenskaperna måste kunna uppträda i egen rätt och värna om och utveckla sin identitet i medvetenhet om att de, liksom varje kollektivt subjekt, är indragna i många andra gemenskaps­­relationer som ytterst består av enskilda personer. Kollektiva subjekt kan dock inte tänka själva eller ytterst vara ansvariga annat än via de ingående individ­erna.

Under parollen ”frihet under ansvar” har borgerskapet fram­gångs­rikt bekämpat arbetarklassens inre solidaritets- och lojalitets­band för att försvaga arbetarnas organisering. Med ansvar menar de då en oreflek­terad uppslutning kring det ”allmännas” intresse, kring handels­balan­sens positiva utveckling, kring de enskilda företa­gens fram­gång och så vidare.

Men idag, då de flesta människor har sina lojali­tetsband fördelade på en mängd olika gemenskaper, skulle denna etiska maning kunna sägas stå i samklang med ett socialistiskt ideal. Orda­grant riktar sig parollen ”frihet under ansvar” snarast mot den ex­klusiva privat­egendo­mens vanhävd av människans resurser och livs­miljö, men knap­past mot rätten att hävda kollektiva intressen i sig. Den förutsätter demo­kra­tin, såvitt ansvaret erkänns som universellt och därmed blir möjligt att underställa demokratiskt fattade beslut, grundade på en globalt involverande kunskapsprocess. Ansvaret måste kunna utkrävas även när lagarna är svaga eller ännu inte uppdaterade.

Friheten kräver dock att alla beslut är toleranta och lämnar rejält ut­rymme för olika tolkning­ar, för gemensam eller personlig företag­samhet och självständigt ansvar på varje nivå, inom varje sektor och inom varje autonomt organiserad gemenskap.

En samhällelig tankefigur, som inte låter sig begränsas av den ex­klusiva privategendomen och dess abstrakta offentlighetsideal, skulle på flera sätt ge både en bättre förståelse av samhället och en möjlighet att förhålla sig kritisk till de dominerande bor­gerliga idealen. Men existerar då en sådan tankefigur eller är den bara en utopisk dröm? Jag har ju sna­rast konstruerat en idé om en tankefigur, med utgångspunkt från en kritisk inställning till de två dag dominerande tankefigurer.

I viss mening är en förståelse som motsvarar en sådan tankekonstruktion rätt  utbredd i praktiskt vardag, men idag är den konkreta allmänhetens och öppna gemenskapens tankefigur teoretiskt mycket svagt utvecklad.

Det vill säga dess föreställningar omsätts ytterst lite varken i samhällelig handling eller i kunskapsbaserade diskurser. Den får betydelse bara i sammanhang där den ideologi, som är knuten till individualismen, den abstrakta allmän­heten och den exklusiva privategendomen, av olika skäl inte är så stark. Genom att utveckla diskursen, men framför allt genom att förändra den juridiska basen kan en sådan tankefigur ges den uppmärksamhet och styrka den faktiskt förtjänar.

Jag vill särskilt som arkitekturforskare framhålla att en annan utveckling av samhällsbygget är möjlig på grundval av denna tankefigur. Den skulle inte bygga på illu­sioner om vare sig lokal eller kosmopolitisk harmoni, men betonar allt byggandes samhällelighet. Den förut­sätter ett nytt helhetstänkande än det vi normalt arbetar med. Det bygger på såväl individuell som kollektiv självständighet, på grundval av ett universellt men geografiskt och kulturellt situerat ansvar inför många faktiskt fungerande offentligheter.

En tankefigur, som erkänner varje plats och varje byggnad som ut­tryck för konkreta sociala sammanhang; som skapad genom ett sam­arbete, både mellan olika individer och olika öppna gemenskaper, korresponderar med ett annor­lunda, mer modernt arki­tekturuttryck.

Om man betraktar byggnader och rum som ut­tryck för en konkret allmänhet, d.v.s. en komplex samhällelighet, får man en helt ny och modern relation till helheter och ”delheter”.

Jag vill framhålla en sådan tankefigur som en aktiv ledbild, som en plattform för att stärka utvecklingen av arkitek­tur­teorin i demokratisk riktning. Jag anser det dock inte vara möjligt att utveckla en arkitektur enbart i teorin. Det är naturligtvis inte möjligt att bygga som om den exkluderande privategendomen vore avskaffad här och nu.

De tankefigurer som behärskar våra arkitekturföreställningar idag är en integrerad del av byggandets villkor. Det är både möjligt och nödvändigt att låta en alternativ teoretisk rikt­ning komma till uttryck som en urskiljbar arkitekturtendens, för att teorierna skall få visuell bärkraft.

Det borde vara möjligt att åstadkomma en arkitektur åtminstone i speciella fall som ger utrymme för det sociala livets reella dynamik. Arkitektens gestaltande ansvar behöver för den skull inte bli min­dre. Förutom den professionella tolk­ning som alltid kommer att krävas inför varje större byggnads­projek­tering, måste arkitektens ansvar för kun­skapen inom kåren vidgas till allmänheten, vars byg­gande, kunskapande och förvaltande ansvar måste ställas i cent­rum för byggnadskulturens utveckling.

Är en både/och-dialektik fruktbar?

Kapitalismens exklusivt privata tolkning av äganderätten ligger bakom många av våra kulturella preferenser för ett principiellt enklavtänkande. Denna borgerliga syn på äganderätten lägger grunden den rådande antingen/eller-hegemonin i det moderna.  De kräver till exempel gäller absoluta fastighetsgränser med tydlig ansvarsfördelning och full handlingsfrihet om det inte finns nationalstatligt lagbundna hinder. D.v.s. en syn på dikotomier som inte accepterar några som helst sammanblandningar. Allt är principiellt åtskiljt.

En både/och-filosofi har skisserats utifrån helt olika vetenskapliga traditioner, exempelvis av sociologerna Johan Asplund och Ulrich Beck, filosofen Donna Haraway, samt arkitekturforskarna Karen Franck och Lynda Schneekloth.

Den globala uppvärmningen, ozonförtunningen och sopbergen av plast i oceanerna är fenomen som leder till att entiteter och nationsgränser överskrids och blandas på ett svåröverskådligt sätt. 

Den amerikanska vetenskapshistorikern Donna Haraway har i flera böcker problematiserat detta och föreslagit nya begrepp för sådant som varit separerat men blivit intrasslat och ihopblandat. Ett sådant begrepp är naturkultur, som Haraway menar är ett sätt att beskriva en hybridisering av fenomen som tidigare betraktats som antingen naturliga eller kulturella. Liksom Ingold och andra menar Haraway att gamla begreppsdikotomier behöver upplösas. Hon vill utveckla metaforer för fenomen som är både-och, ”simultaneously natural and cultural, natural and technological, human and non-human, material and semiotic”. (…) Genom nya begrepp och metaforer visar Haraway hur vetenskapen och tekniken inte bara kan skapa utan också överskrida och lösa upp gamla skiljelinjer och motsatser. (Ingela Edkvist)

Ulrich Beck menar att en övergång från ett antingen/eller-perspektiv till ett både/och-perspektiv krävs i vår tid, vilket i och för sig är mycket tänkvärt. Han, liksom Haraway och Asplund, gör dock ingen koppling till kapitalismens privategendomliga tänkande. Ulrich Beck förespråkar en ”reflexiv modernism” dvs en ”eftertänksam” modernism, som reflekterar vårt moderna ”risksamhälle” till skillnad från det tidigindustriella. Inget som explicit utmanar privategendomens samhälle.

Hans både/och-tänkande berör heller inte dialektiken som begrepp, men hans grundtankar skulle kunna utvidgas till en mer modern och kunskapsunderbyggd dialektik. En dialektik som i vid mening bryter upp kapitalismens syn på såväl det privata som det statliga, sedda som enklaver med absoluta och tydliga gränser. En sådan dialektik överskrider därmed kapitalismens befästa ideologi. Den förutsätter då också att vi i konkreta sammanhang överskrider Engels, Lenins och Maos uttalade antingen/eller-dialektik. De hävdade nämligen motsatsernas enhet som ”att erkänna (upptäcka) de motsägande, varandra uteslutande, motsatta tendenserna i alla naturföreteelser och naturprocesser (själslivet och samhället inbegripna).” (Mao Tse-tung s 316f. Kursivering och parenteser enligt denna källa.) Engels och Lenin har gjort närapå identiska påståenden.  För att popularisera denna teori så ger de följande exempel på dialektiska motsägelser: I matematiken + och -, i fysiken positiv och negativ elektricitet, o.s.v. Knappast alls några illustrerande bilder av motsatta krafter som ligger bakom rörelse och förändring.  

Den marxistiska dialektiken har behandlats i en hel del filosofiska arbeten. Jag är dock inte helt och fullt inläst på dessa, utan har istället funnit ett mer pragmatiskt förhållningssätt fruktbart. Min bakgrund är, förutom forskning inom arkitektur och stadsbyggande, en ångermanländsk kan-självkultur. Min personliga erfarenhet har, speciellt inom arkitektur, i denna anda fått väga lika tungt som mina teoretiska studier. Dialektiken har då för mig blivit just att systematiskt upptäcka de motsägande, men sammanvävda, inte varandra uteslutande, motsatta tendenserna i exempelvis arkitektur, estetik och samhällsbygge.

Jag ser dialektiken som ett användbart, men något trubbigt förståelseredskap, precis som allt dikotomitänkande. Även då det gäller det abstrakta respektive det konkreta är jag något av en både/och-tänkare. Dikotomier som abstrakt konstruerade motpoler är användbara, men om de ska ha någon relevans så måste det självklart finnas någon form av motsvarighet i den konkreta verkligheten. Där är damer svårfunna och komplexa. Verkligheten, så som vi möter den, är alltid huvudsaken, men tankeredskapen, begreppen, formar våra föreställningar om vår verklighet, vilket i sin tur påverkar hur vi gestaltar och befäster vårt samhälle. De får därmed ett djupare genomslag än om det bara skulle handla om analyser.

Jag ser de dialektiska motsättningarna som något verkligheten både präglas av och har sin dynamik av. Dialektiken privat/offentligt och kommunitärt/universellt består inte, och kan inte bestå som Jürgen Habermas beskrivit det av två helt skilda sfärer, av ett antingen/eller. De är dialektiskt beroende av varandra och kan bara förstås tillsammans så som relationer som i det konkreta tar sig mångahanda olika uttryck. Verkligheten är dessutom komplex, på så sätt att varje motsättning också är en del i större helheter. Marx talar om huvudmotsättningar, när han vill poängtera att en dialektiskt motsättning i en viss tid och visst sammanhang är mer betydelsefull än andra. Andra motsättningar kan vara väl så betydelsefulla och i ett nytt skede överta rollen som huvudmotsättning utan att den tidigare huvudmotsättningen försvinner.

Jag är emellertid starkt influerad av Jürgen Habermas historiska analys av offentligheten och dess universella betydelse, men jag kan i dagens värld varken hitta en renodlad offentlig eller privat sfär, så som han talar om dem. Jag förespråkar att vi utvecklar en bred demokratiskt ändamålsenlig repertoar av såväl kulturella som  rumsliga relationer mellan det privata och det publika. 

Inget Gemeinschaft kan vara ett rent Gemeinschaft utan innefattar alltid också gesellschaftpräglade inslag, och  omvänt är ett Gesellschaft aldrig ett rent Gesellschaft utan innefattar alltid också gemeinschaftpräglade inslag.

Hur går detta ihop? En alltför enkel lösning vore att säga att Gemeinschaft och Gesellschaft som teoretiska konstruktioner utesluter varandra medan de i verkligheten, empiriskt förekommer endast i blandningar av det ena eller det andra. (…) Men varför då alls göra de två begreppen uteslutande?

Jag vill föreslå att tankefiguren Gemeinschaft och Gesellschaft är beskaffad som en fixeringsbild. I riktigt välgjorda fixeringsbilder ingår samma element i bägge figurerna. (…) I enlighet härmed skulle det i varje bild av ett Gemeinschaft dölja sig en bild av ett Gesellschaft, och i varje bild av ett Gesellschaft dölja sig en bild av ett Gemeinschaft. (Asplund Sid 42)

Fixeringsbild; med en gammal och en ung kvinna

Liksom Gemeinschaft och Gesellschaft enligt Asplund ser jag paret privat respektive offentligt, bara det att dessa dikotomier är ännu djupare integrerade i vår tids samhällsstruktur. Kapitalisterna och deras ideologer har med framgång strävat efter att institutionalisera absoluta åtskillnader mellan det privata och det offentliga, liksom  mellan frihet och ansvar.

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.

För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Både som stil och som rumslig organisation betraktad blev konsert­huset i Helsingborg ett av tjugotalets mest betydande arkitektoniska förebilder. Genom en analys av detta genomtänkta och väl genomförda projekt blev det möjligt att förstå funk­tionalismens genom­brott och bli klar över den grundläggande karaktären av dess idag uppenbara svag­heter ur demokratisk synvinkel. Jag har trots detta fun­nit det rele­vant att se funktionalismen som en tredje fas i utveck­lingen av en demokratisk arkitektur.

Detta konserthus byggdes av ett bolag, som bildades 1916 särskilt för detta ändamål med aktier i första hand tecknade av framträdande per­son­er ur den lokala societén. Henry Dunker blev dock en helt domi­n­erande aktieinnehavare. Som sådan blev han också ordförande och verk­ställande direktör i konserthusbolaget.

 Efter flera år av utredningar genomfördes en arkitekttävling åren 1925/26. Inbjudna var bland andra de framträdande arkitekterna Ragnar Östberg och Lars Israel Wahlman samt den då unge och oprövade Sven Markelius. Markelius gick segrande ur denna strid efter en rad omtäv­lingar och en tämligen hätsk lokal debatt, som efterlämnat en hel del intressant material.

Ur detta material har jag framför allt sökt dra fram de för arkitekturbrytningen väsentliga ståndpunkterna som fanns represen­terade. Jag fann att Markelius med sina förslag från tävlingen sökte gestalta ett ”musikens tempel” som innebar ett avstånds­tagande till sta­dens representativa säll­skaps­liv. Östbergs förslag däremot strävade att ge byggnaden som helhet en karaktär av ett ”borgarnas hus” för banket­ter och ett mer sällskapligt musikliv.

Sedan tävlingen väl avgjorts kom förutsättningarna att ändras radi­kalt och Markelius fick tillfälle att komma med ett i stort sett nytt kon­cept. Fortfarande fanns en del klassicistiska drag, men här ser vi grund­idé­erna till det hus som skulle stå klart 1932. Han tyckte sig i en ny rumslig organisation finna något som än bättre uttryckte hans strä­van efter ett för alla lika tillgängligt auditorium. I opposition mot äldre kon­serthus gestaltades nu den publika salen som ett sammanhållet rum, som snarare gav en föreställning om än utgick ifrån att jämlikhet rådde, såväl inom publiken som mellan scenens makthavare och publiken. Tempelsymboliken fanns kvar ända in i det sista men tonades ner efter­hand för att ersättas av en mer abstrakt effektivistisk symbolik.

Genom det abstrakt gestaltade rummet delgavs publiken en känsla av herraväldesfri kulturdistribution bortom alla klasskillnader och makt­relationer, endast styrd av den anonymiserade publikens efterfrågan och kulturutbudets attraktionskraft. Denna ambition resulterade emeller­tid i att såväl institutionen som byggnaden delgavs en social slutenhet gentemot staden och dess musikliv i övrigt.

Den i byggnaden inhysta institutionen kom till uttryck som en rationell kon­tors­fasad med rader av identiska fönster. Avståndet till stadens liv blev mycket starkt beto­nat, bland annat genom borttagandet av de tidigare föreslagna fönstren i stora salen och genom ett entrérum, som sträcker sig mot gatan som om det vore en landgång från något slags konstens farkost.

I sin vita resning gav konserthusbyggnaden en drömbild av ett fram­tida frihetens samhälle, vilket förlänade huset utopins av­stånd till vardags­livet med dess motsättningar och problem. Helsing­borgs kon­sert­hus blev utåt sett ett radikalt uttryck för den abstrakta universa­lis­mens ideal, men tvingades sam­tidigt att betrakta de institutio­nella verk­samheterna i huset utifrån den enhetliga gemenskapens tankefigur. Den enskildes fria och likvärdiga tillägnelse av kulturen, dennes ”kul­tur­kon­sumtion” inom ett abstrakt kollektiv är konserthusets sam­man­fattande arkitekto­niska vision.

Många funktionalister hävdade att de stod för något socialt och demokratiskt och inte sällan menade de även att de stod för något folk­ligt. Men de isolerade i själva verket sina hus från det konkreta sociala livet i offentligheten. De strävade efter öppenhet, men vände denna mot naturen, inte mot människorna och den vardagliga gemen­skapen. Till exempel gestaltade de ofta stadens och stadslivets närvaro som en vy, en utsikt, men tog sällan fasta på konkreta ömsesidiga rela­tioner mellan ute och inne, mellan hus och plats o.s.v.

Gator och platser reducerades i deras planer och förslag till trafiknät som löpte mellan hus och anläggningar. Funktionalisterna lyckades ge en känsla av frihet och öppenhet genom utblickar, luftighet och rymlighet trots byggnadernas reella slutenhet. Den ”asociala” karak­tä­ren för­stärktes även i och med att deras byggen så starkt framhävde att de var intellektuellt framtänkta, gestaltade, i stället för att framträda som hus byggda av människor för att präglas av människors liv i och vid dessa.

Man skulle kunna säga att funktionalisterna försökte utveckla ett publikt samhälleligt rum utan eget självständigt värde, utplånade själva publik­rummet och sökte förvandla publiken till en massa. Genom att ge det så nyskapade sammanhållna publika rummet en abstrakt karaktär gav det besökaren även en befriande upplevelse av obegränsad rymd, samtidigt som rummet i realiteten blev slutet från alla icke regisserade intryck.

Ett ofta använt arkitektoniskt grepp blev ett markerat avstånd till gatulivet, ofta gestaltat som en rituell väg från gatan över kapprum och foyer som slutligen skulle leda den ström­mande publiken in i kon­stens ideala rymd. Funktionalisterna kunde med denna arkitektur uppnå en mass­medialiknande publiksituation som gav intryck av likvärdighet mellan var och en som befann sig i rummet såväl på scenen som på åhörar­plats.

De såg det som sin uppgift att försöka bryta den gamla societetspublikens inflytande till förmån för den rationella tanken. Samtidigt som den borgerliga sällskapligheten mer eller mindre avvisades från den offentliga arenan, uteslöts även alla de övriga uttryck för sällskaps­­liv som var grundade på mer stabila gemenskapsrelationer. På så sätt förkastades den nyligen så domine­rande tanken på en urskiljbar elit med en gemen­samt formad kultur.

Föreställningarna om kunskaps­­bil­dandets subjekt förflyttades från denna elit till samhället självt, sett som en ”rationellt” fungerande produktionsapparat som nu tänktes vara ba­se­rad på en ano­nym utbildad expertkunskap. Utbildning blir vikti­gare än bildning.

Häri utkristalliserades det som skiljde ut funktionalismens föreställ­ningar om samhället från äldre traditioner av borgerligt demokratiskt tänkande. Det fanns visserligen en kontinuitet i tanken att behandla alla lika oavsett status och makt, men tidigare hade denna varit förbunden med föreställningar om ett genom bildning förvärvat medborgarskap. I och med att allmän och lika rösträtt genomförts fanns inte längre någon grund för en sådan avgränsning. Ett harmoniskt och rationellt samhälle skulle nu istället skapas genom planering, med insatser av skickliga och fördomsfria yrkesmän.

En del av dessa yrkesmän såg privategendomen som ett hinder för ett rationellt ordnat frihetens rike, medan de flesta uppfattade den som en av frihetens grundvalar. Gemensam var dock tanken att om bara klasstänkandet avskaffades skulle också alla motstridigt verkande organisationer kunna tonas ner. Alla skulle då som individer kunna röra sig helt fritt och fritt välja sina vänner i ett vetenskapligt och planmäs­sigt fungerande samhällsmaskineri.

Kontentan är att funktionalisterna, liksom många inom den socia­l­istiska traditionen, såg på samhället som ett objekt för planerings­insats­er. Det planerande subjektet gav bara gestalt åt tidens tanke- och käns­loströmmar. All sällskaplighet på grundval av annat än personlig vän­skap uppfat­tades då som ett uttryck för snäva gruppintressen, vilka stod i motsätt­ning till medborgarandan.

Sällskapligheten i och kring auditoriet uppfattades som alltför fordrande och den riktade intresset från den goda kulturen och den verkliga, professionellt gestal­tade kons­ten, vilken endast ansågs kunna erbjudas alla på ett likvärdigt sätt via massproduktion och via olika former av massmedia.

I äldre kulturer, såväl bland de självständiga bönderna som i de feodalt do­min­erade områdena, fanns den ”etniskt” bundna bygg­nads­kulturen med en slags kul­turell självcensur, som skapade en prägel av enhet med en väl sammanhållen arkitektonisk helhetsverkan. Inom denna ram fanns visserligen ett icke oväsentligt utrymme för individu­a­litet och särart.

Varje hus eller plats var unik, men var och en hade den plats samhället givit dem och därefter skulle man bygga och bo. Man kunde knappast med sitt hus eller sin bostad ge uttryck för en egen självständig uppfattning om sig själv.

De radikala arkitekterna kom under tjugo- och trettiotalen att se det som en av sina huvud­uppgifter att tillintetgöra denna socialt platsbundna rumsuppfattning. Under ledning av det li­berala borgerskapet sökte sig radikalerna fram till en uppfattning, där den privata ägande­rät­ten och den individuella integriteten var två av hörnste­narna.

En tredje väl så viktig hörnsten var dock ”det allmänna”. Privategendomen blev exklusiv, medan offentligheten och det allmänna tenderade att bli alltmer abstrakt i och med att platsbundenheten skulle upplösas och alla skulle betraktas som lika, oavsett ställning i det produktiva livet.

Arki­tek­turen och dess rumsliga organisation kunde i en sådan situation å ena sidan upp­fattas som ett uttryck för en ägare och å andra sidan söka en abstrakt allmängil­tighet, utan anknytning till någon enskild eller någon särskild samhällsgrupp.

Det nya öppna rumsbegreppet blev arki­tek­ternas svar på de uppkomna kraven. De sökte bland annat upplösa känslan av rumsliga be­gränsningar med glas och andra släta ”immateri­ella” be­gränsningsytor samt med obestämda rumsövergångar inom äganderättens revir.

Läs vidare i del 4, Samhälleliga tankefigurer – demokratiskt kunskapande.