Offentligheten gestaltad – offentligheten gestaltar

10 februari, 2016OkategoriseradeLars Jadelius

Detta inlägg publicerades 1990 i Biblioteksstudier. Folkbiblioteken i flervetenskaplig belysning. Jag arbetade då på Chalmers som postdoktor i Projekteringsmetodik. Det mesta jag skrev då står sig väl idag även om formuleringar relaterar till min dåvarande situation. Jag har valt att inte uppdatera tempus eller andra formuleringar som är kopplade till mitt sammanhang då.

Jag valde 1996 att lämna forskningen för att arbeta som konsult. Det innebar inte att jag ämnade sluta med forskning, utan att jag föredrog att “forska” mer pragmatiskt, med möjligheter att pröva tankegångar i praktiska experiment.

Illustrationerna har jag lagt till och kommer att uppdatera efterhand som jag hittar bra bilder i mitt arkiv. Bloggen ger ju en helt annan möjlighet att visa färgbilder än akademiska publikationer.

Jag representerar ett för detta sammanhang relativt nytt och udda forskningsområde. Jag är nämligen arkitekt och arkitekturforskare. Visserligen har det under lång tid bedrivits arkitekturforskning, men denna har studerat arkitekturen som en konstart. Den har traditionellt inrymts som en lite styvmoderligt behandlad del av konsthistorieämnet och en visuellt estetisk hållning har kommit att prägla denna forskning.

Vid sidan av konstvetenskapen har den etnologiska forskningen arbetat med en grundsyn, som i stället behandlat bebyggelse som en del av vår materialiserade kultur. Etnologerna har emellertid begränsat sin forskning till det folkliga byggandet och uteslutit den bebyggelse som ritats av arkitekter och skolade byggmästare. Inte heller har deras intresse riktat sig mot den moderna arkitekturen. Därmed har den bebyggelse som tillkommit med mer eller mindre påtagliga konstnärliga ambitioner knappast alls behandlats i sitt kulturella sammanhang förr än på senare år. Inom de begränsade områden där verksamheten sedan länge identifierats med särskilda byggnader, som t ex teatern finns en rik litteratur, men inte heller här tycks en mer vidsynt och sammanhållen arkitekturforskning ha kunnat utvecklas.

Vissa ansatser med uttalat intresse för arkitekturens sociala betydelse kan man upptäcka först på 30-talet, då arkitekterna själva började söka en vetenskaplig grundval för sitt arbete. Denna tidiga arkitekturforskning kom i mycket hög utsträckning att handla om produktionens krav och om s. k. funktionsstudier. Den bryter därmed med den äldre konstnärs- och akademitraditionen, men knyter forskningen istället ensidigt till det moderna planeringsarbetet, massproduktionen och konsumtionssamhället. (Jfr Elzinga s67) Först på senare år har en humanistiskt grundad forskning påbörjat arbetet att överbrygga de gränser som byggts upp mellan arkitekturforskningens olika kunskapsfält.

Samtidigt som nya spännande vägar öppnats för en i sig väsentlig forskning, så innebär detta också att andra ämnesområden kan berikas av en hittills praktiskt taget outnyttjad källa. Med hjälp av en utvecklad arkitekturforskning skulle byggnaderna kunna ge många nya upplysningar om hur till exempel olika samhälleliga institutioner rumsligt har organiserats, vilken bild av verksamheten som olika byggherrar har velat ge osv.

Vad som emellertid primärt intresserat mig som arkitekturforskare är hur arkitekturen bättre skall fylla sin uppgift i ett demokratiskt samhälle. De arkitekturhistoriska studierna blir då redskap för att både förutse en utveckling och för att ge bättre underlag för att välja riktning. I arkitektarbetet är samhällsgestaltningen ett centralt tema, så bör det också vara i arkitekturforskningen. Åtskilliga svårigheter kvarstår. Fortfarande gestaltas de flesta miljöer på grundval av en intuitiv upplevelse och inlevelse, parat med starka positivistiska vetenskapstraditioner inom ekonomi och teknik. Naturligtvis bör arkitektarbete även fortsättningsvis präglas av den konstnärliga traditionen, men det borde vara fullt rimligt att utveckla arbetsmetoderna så att de i allt högre grad bygger på ett fundament av vetenskap eller åtminstone på väl underbyggda ställningstaganden.

För närvarande arbetar jag (1990 när denna artikel skrevs) som forskarassistent i ämnet Projekteringsmetodik på Chalmers arkitektursektion. För att ge en bild av den forskning som hade utvecklats här citerar jag ur avdelningens gemensamma program:

Projekteringsmetodik behandlar metoder för programmering, projektering och redovisning av byggnader och samhällen. Så lyder det kortfattade ämnesprogrammet. Nyckelordet är metoder. Projekteringsmetodik behandlar därmed arbetet inom hela samhällsbyggnadsprocessen, dess olika skeden, parter och arbetsformer samt styrning och lagstiftning.

Ämnet kan förenklat uttryckt sägas behandla systematiserad kunskap om hur vi kommer från idé till förverkligande och även vilka hinder som ligger på vägen. Ämnets bredd kräver överblick och samarbete över många skilda ämnesgränser. Vi ser byggandets metodproblem som ett förhållande mellan teknik, kultur och sociala villkor, men ämnet bör i huvudsak betraktas som humanistiskt. Den praktiska tillämpningen betraktas som primär och studiet av metoder för kreativt arbete och kritisk analys är viktigt. Det innebär att värderingsproblem ingår som en viktig del i avdelningens forskning.

Avdelningen för projekteringsmetodik på CTH arbetar med utgångspunkt från en kritisk vetenskapstradition, dvs med att utveckla en forskningsmetodik och en forskning som strävar efter direkta förändringar i samhällets planeringsrutiner.

Ämnet har alltså på CTH inriktats på utvecklandet av gestaltnings- och projekteringsmetoder, som syftar till att stärka de breda vitt skilda sociala grupper som brukar ha svårt att göra sig hörda. Forskningen har också starkt betonat energi- och resursproblem, samt ekologiska aspekter på byggandet och betydelsen av att dessa bättre än hittills kommer fram i gestaltningsprocessen.

Avdelningen studerar den skapande arbetsprocessen i dess relation till byggnadsverken, sedda som betydelsebärande symbolsystem. Vi ser alltså problemen kring projekteringens metoder som nära knutna till frågor om som rör arkitekturen i sig, vilket ställer uppgiften att inom avdelningen även söka utveckla arkitekturteorin. Arkitekturen har visserligen alltid kommit till genom en komplicerad samhällelig insats med många viljor inblandade, men samtidigt har det konstnärliga arbetet traditionellt framhållits som ett individuellt arbete. Ambitioner att tillskapa en konstnärlig arkitektonisk helhet har därmed knutits till tillkomsten av ett hus eller något motsvarande i tid och rum väl avgränsat projekt. Det börjar emellertid numera bli relativt accepterat att, som en arkitekturteoretisk hörnsten, betrakta gestaltandet som en komplex social process. Med detta följer nya krav på våra projekterings- och gestaltningsmetoder, och på de normativa ramar som präglar byggandet.

Detta innebär sammantaget att vi i vår forskning strävar efter att utveckla teorier och projekteringsmetoder som stärker arkitektoniska och miljömässiga kvaliteter och samtidigt inbegriper allt fler skilda grupper av människor och komplexa samhälleliga krav i planeringsprocessen. Vi söker, med dessa ställningstaganden i botten, utveckla en deltagarforskning i vilken teori och praktik är varvade, till skillnad från specialiserade åskådarstudier.

Kunskapsuppbyggnad och forskning om offentlighetens arkitektur

Med min doktorsavhandling Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur — med utgångspunkt från Helsingborgs konserthus har jag studerat funktionalismen med särskild inriktning på offentlighetens arkitektur. Jag avser att under den närmaste fyraårsperioden arbeta vidare med forskning om offentlighetens arkitektur, men då med en intresseförskjutning från funktionalismen till de arkitekturteoretiska frågor som ställs i dag. Min avsikt är att försöka tillämpa avhandlingens analyser på aktuella byggnader och projekt för offentligheten.

Jag ser min personliga forskning dels som ett led i en uppbyggnad av kunskaper om offentlighetens arkitektur, sett i dess kulturella och funktionella sammanhang och dels som ett led i utvecklingen av arkitekturteorin. En huvudtanke i mitt arbete är att det är av central betydelse att studera och värdera offentlighetens byggnader och dess arkitektur sedda som resurser i en kreativ, kritisk och demokratisk kunskapsprocess som sträcker sig över en längre tidsperiod, samtidigt som man tolkar byggnaderna och arkitekturen, som ut-tryck för sådana processer. Därvid blir frågor om program och tillkomst, likväl som frågor om hur arkitekturen kan leva med i verksamhetens utveckling eller förändring centrala i mina studier.

En betydande del av arkitektarbetet har traditionellt bestått i att gestalta byggnader för institutioner som mer eller mindre fungerar som centra i det offentliga samhället, d.v.s. teatrar, bibliotek, musikhus, museer samt folkets hus, medborgarhus och dylikt. Denna typ av byggnader har också rönt ett stort intresse bland arkitekter, vilket avspeglas inte minst i arkitekturtidskrifter och arkitekturguider. Till skillnad från bostaden har emellertid detta fält av offentliga byggnader kommit att beröras mycket lite i forskningen. Teaterbyggnader har visserligen behandlats i en mängd historiska översikter, liksom många teaterbyggnader, konserthus, m m har belysts som enskilda arkitekturverk. Men knappast någon har, vad jag har funnit, satt in vare sig teatern eller konserthuset i ett större sammanhang, eller sett dem som en större kategori av byggnader med betydelse för det offentliga samtalet och kulturutbudet i stort.

Arkitektoniska svårigheter och problem av gemensam karaktär saknas dock inte. Trots ambitioner, som öppenhet och demokratisering, känner sig exempelvis det stora flertalet i Sverige, liksom i de flesta länder, enligt några intervjuundersökningar, alltjämt främmande inför många av offentlighetens institutioner. Det finns många outnyttjade möjligheter, menar jag, att utveckla denna byggnadstradition arkitektoniskt för att de verkligen ska fungera bra som kärnor i en demokratisk kunskapsprocess, — som centra i det offentliga rummet.

Jag avser att koncentrera mina första studier till några utvalda byggnader, som kan belysa den arkitektoniska betydelsen av olika institutionella förhållanden mellan byggnaderna, offentligheten och de som förvaltar och verkar i byggnaderna.

Tyngdpunkten skall ligga på ett både brett och inträngande studium av ett urval byggnader som förutom att de är praktiskt tillgängliga geografiskt, har ett arkivmaterial som belyser ovanstående frågor. Detta arbete skall kombineras med mindre studier av ett något större antal byggnader som befunnits vara av intresse, men som ur ekonomisk och tidsmässig synpunkt inte kan bli föremål för annat än kortare studiebesök. Redan publicerat material liksom ritningar skall självklart studeras i dessa fall.

En väsentlig uppgift i etableringen av ett nytt forskningsområde är uppbyggnaden av såväl internationella som nationella kontakter. Studieresorna avses även tjäna detta syfte, men huvudmedlen är emellertid att publicera eget material i tidskrifter, delta i symposier och konferenser inom näraliggande ämnen, samt att verka för att symposier specifikt arrangeras inom området. I samarbete med Centrum för biblioteksforskning skisseras ett symposium våren 1990 med preliminär titel: Visionärer och vetenskapare om offentlighetens institutioner.

De mer inträngande studierna avser jag att genomföra med ett par objekt inom vardera teater, bibliotek, musikhus och museum. Förutom material från programdiskussioner, projektering och förvaltningsorganisation skall direkta studier av byggnaderna genomföras. Det innebär att jag själv metodiskt genom upplevelse, iakttagelse och inlevelse skall studera dessa byggnadsverk i såväl vardagliga sammanhang, som vid speciella evenemang.

För programskrivande beställare liksom för gestaltande arkitekter är det av stort intresse att kunna jämföra presentationer av enskilda verk, men mina studier syftar längre. Framför allt att utveckla mera generella teoretiska resonemang i principiella hållningsfrågor. Det gäller rumsteori i relation till sociala förhållanden och såväl arkitektoniskt som organisatoriskt besittningstagande av mer eller mindre allmänt tillgängliga byggnader och platser. I det följande skall jag kortfattat presentera några av de teorier som jag skall arbeta vidare med framöver.

Arkitekturgestaltning; en social process

I avdelningens ramprogram har vi framhållit gestaltandet av hus och samhällen som en komplex social process. Innebörden av detta för det individuella skapandet har knappast penetrerats. Visserligen har arkitekturen sedan en längre tid kommit till med insatser från många viljor och intressen, men det konstnärliga arbetet framhålls oftast ändå helt onyanserat vara individuellt och att dess kvaliteter står och faller med en eller annan arkitekts unika personliga kvalifikationer. När experiment realiserats där processtänkandet och brukarmedverkan ställts i förgrunden, har detta därför ofta fått till konsekvens att de konstnärliga ambitionerna tonats ner.

En tillfällig uteservering vid Kopparmärra, Göteborg i väntan på ett nybygge tillför något på vägen och låter människor appropriera platsen.

Är det så att den konstnärliga ambitionen i sig självt fungerat som ett hinder för brukarmedverkan och en rik samhällelig arkitekturutveckling. Detta borde enligt min mening inte vara nödvändigt. Romantikens myter om konstnärerna som gudabenådade genier är väl tämligen överspelade inom den svenska arkitektkåren idag. Men är det ändå inte så fortfarande att mycket av arkitektens drömmar att själva få behärska arkitekturen i projektet som en slutgiltigt gestaltad helhet till en del lever kvar i romantikens tankevärld? Här återstår en hel del forskning för att få ett bättre begrepp om av en mer samhällelig konstnärlighet skulle vara.

Jag har preliminärt kommit till att en svag punkt idag är att den i allmänhet eftersträvade konstnärligheten i arkitekturen bygger på oreflekterade begrepp om helheten och om samhället som en helhet. Ambitioner att åstadkomma en konstnärlig arkitektonisk helhet har av naturliga skäl för det mesta knutits till tillkomsten av hus eller motsvarande tydligt urskiljbara byggnadsprojekt. I gestaltningsprocessen har i bästa fall en ansvarig arkitekt fått till uppgift att samordna olika viljor och olika krav till en helhet. Ibland med arkitektens personliga signum, men ofta mer anonymt. Ett sådant betraktelsesätt för ofta med sig att olika projekt, som i sig omfattas av starkt framträdande helhetsambitioner, sedda tillsammans inte ger uttryck för någon helhet alls. De kommer snarare i många fall att sinsemellan uttrycka konkurrens. Samtidigt ställer det sig svårt att inom ramen för en stark enhetssträvan göra anspråk på ett självständigt uttryck för sådana brukare som besitter endast någon del av byggnaden.

I stadsdelen Haga i Göteborg har arkitekterna arbetat på ett något annorlunda sätt inom ramen för den gamla kvartersbebyggelsen och har därmed också kunnat åstadkomma ett i flera avseenden bättre resultat. Inom ett område med samma byggherre har olika fasadavsnitt ritats med var sina egna fasadkompositioner så att de ger intryck av många skilda hus. Paradoxalt nog har det givit en starkare uppfattning av stadsdelen och staden som en helhet, vilket ger en fingervisning om en utväg ur vårt dilemma.

Då arkitekterna lanserade denna idé rönte det motstånd inte minst från andra arkitekter. Framför allt framhölls det falska i att ge intryck av en småskalig produktion med många skilda projekt. Häri ligger också en svaghet som man svårligen kan bortse från. En känsla av ytlighet uppstår av att den gestaltade mångfalden har mycket svagt reellt underlag. Uppdelningen ger visserligen en del sådana praktiska fördelar, som enkel anpassning till de varierande marknivåerna och till de äldre hus som man funnit skäl att bevara här, men den framstår ändå nästan enbart som estetiskt betingad.

När den mänskliga verksamheten "är" arkitekturen. Skärgårdshandel i Helsingfors hamn — När den mänskliga verksamheten och deras mobila artefakter ”är” arkitekturen. Skärgårdshandel i Helsingfors hamn

Av detta framgår, menar jag, att ett ytterligare steg behöver tas för att denna mångfaldens helhet ska ge en upplevelse av äkthet i uttrycket. Det kan omöjligen vara så att det i vårt samhälle som är både komplicerat och motsägelsefyllt skulle vara nödvändigt att skapa en konstlad mångfald och variation exempelvis i stadsmiljön. Det hade i Haga funnits möjligheter att åstadkomma ett varierat uttryck med organisatorisk förankring, t ex relativt självständigt manifesterade butiks- och hantverkslokaler. En betydande del av svårigheterna att skapa en levande miljö får dock tillskrivas den rationalistiskt organiserade produktionen och förvaltningen av husbeståndet som finns i Haga liksom i de moderna bostadsområdena i förorterna.

Å ena sidan kan alltså arkitekterna så som läget är söka finna arbetssätt och uttryck som inte bara accepterar utan också tar fasta på de sociala enheter som trots allt finns. Å andra sidan hämmas möjligheterna att utveckla en levande arkitektur av den allt extremare storskaligheten inom förvaltningsorganisationerna och genom den ekonomiska centraliseringen i allmänhet. Inom ramen för dessa tycks dock mindre hierarkiska, ”plattare” organisationsformer växa fram med decentraliserat ansvar. Ett storskaligt byggnadsprojekt och en rationell förvaltning utesluter emellertid inte en struktur av lokalt ansvarstagande och av relativt självständiga uttryck. Skulle inte arkitekterna kunna söka ge uttryck och estetisk utrymme för en sådan relativ autonomi?

Då krävs det att vi upprättar en konstnärlig identitet som passar för socialt komplicerad projektering och byggande. De flesta arkitekter med praktisk erfarenhet har väl upplevt hur svårt det kan vara att komma till sin rätt i en del sammanhang. Trots att ett projekt eller ett miljöavsnitt gestaltas i samverkan med de bästa krafter, tycks det ibland vara omöjligt att åstadkomma ett gott resultat. Förutom att själva strukturen och processen bildligt talat måste inneha konstnärliga kvalifikationer bör arkitekterna hävda betydelsen av de personliga kvalifikationernas relativa självständighet. Skulle vi inte kunna uppfatta de skilda konstnärliga insatserna som mer eller mindre tydligt sammanfogade inlägg i ett fortgående samhälleligt samtal?

Offentligheten Gestaltad — Offentligheten gestaltar

Det är detta som knyter samman arkitekturens gestaltningsfrågor med offentligheten som modern företeelse. Genom studier av offentligheten hoppas jag få en bättre förståelse för hur arkitekterna bör arbeta, samtidigt som insikten om den samhälleliga gestaltningsprocessens betydelse kan ge en ny grund för en utveckling av offentlighetens arkitektur. I mitt avhandlingsarbete har jag studerat hur ”offentligheten” och dess arkitektur vuxit fram och utvecklats. Denna representeras i staden av byggnader vars arkitektur är uttryck för hur man uppfattat det offentliga samtalet och själva gestaltningen av dess utbud. Här har jag tyckt mig finna en fruktbar infallsvinkel för försöken att bilda mig ett begrepp om en användbar gestaltningsprincip för arkitekturen.

Dessa institutioner kan nämligen också ses som en tolkning av mötet mellan konsten, konstnärerna och dess publikum samtidigt som de i flera avseenden utgör en förutsättning för kulturens gestaltning som samhällelig process. Man kan visserligen betrakta kulturen som ett arv från tidigare generationer, men i dagens föränderliga situation är kulturen i sig en fråga om ständigt nyskapande. Med en sådan utgångspunkt blir det viktigt att studera vilken arkitektur som ger den kulturella skapelseakten livsrum, inte vilken arkitektur som bäst förmedlar ett utbud.

En genomgestaltad estetik har svårt att släppa fram det rörliga (agile) i staden. — En genomgestaltad estetik har ofta svårt att släppa fram det rörliga (agility) i staden.

Jag har i mina studier av offentlighetens miljöer i historien kunnat sluta mig till, att den konstnärliga ambitionen kan söka sig mot en samhällelig längs två helt skilda vägar. Den första ännu förhärskande tar sig exempelvis sådana uttryck som att då nya byggnader presenteras i massmedia så uppges varken arkitektens namn eller det kontor han arbetar för. Arkitekturen betraktas som anonymt producerat av ”samhället” eller ”vår tid” — sett som något vagt och abstrakt universellt. Den inordnar oss i ett samhälle som framstår som något utanför oss människor, som inga egentligen har ansvar för.

Jag förespråkar istället den väg som utgår från att konstnärerna alltid som alla andra skapar något som bidrar till det som redan finns. Vi deltar i ett socialt strukturerat förändringsarbete. Varje arbete tillfogar något nytt i en dynamisk helhet, som inom sig formar en struktur av relativa självständigheter. Vi måste då mycket känsligt och nyanserat relatera vårt arbete till målgrupper, uppdragsgivare, medarbetare, brukare osv.

Dessa vägar kan studeras som ett samband mellan arkitektens hållning till gestaltningen och stilen i byggnadsverket. Med”stil” syftar jag då på uttrycksströmningar i arkitekturen, inte arkitekturstilar i äldre konstvetenskaplig mening. Särskilt i Sverige finns en allmänt accepterad tanke att den offentliga miljön skall vara lika tillgänglig för alla.

Till denna lovvärda ambition har sedan fogats en förhoppning att om man ger arkitekturen ett neutralt uttryck blir byggnaden lätt och likvärdigt tillgänglig. I denna anda har en särskild arkitekturstil utvecklats som helt kommit att identifieras med offentlighet. Man talar om den ”offentlig miljön” som något som inte bara skiljer sig från hemmet utan också från offentlighetens mer lättsinniga institutioner som nöjesfält och restauranger.

Problemet med denna stil uppstår om man med tillgänglighet menar något mer än att röra sig obekymrat utan att någon bryr sig, om man exempelvis även vill innefatta brukarnas eller de anställdas besittningstagande, dvs ge dessa möjligheter att påverka miljön. Då måste man urskilja olika människor och grupper av människor och ge dem särskilda ansvarsrelationer till en byggnad eller vissa delar av den. Man måste upprätta och gestalta värd/gästrelationer i arkitekturen.

Sagrada di Familia i Barcelona är både turistmål och lokal parkmiljö

Den offentliga miljön skulle förändras avsevärt om speciella brukargrupper, såsom personal, lokalbefolkning eller stamgäster fick större möjlighet att sätta sin prägel på bygget. Eller om arkitekten i sina byggnader sökte inspirera brukarna till att utveckla den offentliga miljön efter sina önskningar och drömmar. Jag frågar mig då om inte en sådan miljö skulle kunna vara väl så välkomnande även för en främling som en strikt neutral och anonym offentlig miljö?

Biblioteksarkitekturen

Biblioteksarkitekturen utgör ett utomordentligt historiskt exempel som belyser varför den neutrala stilen fick så starkt genomslag i Sverige. Under 1900-talet har folkbiblioteken utvecklats som en del av olika demokratiska ideologier. Ofta har dessa knutits till skilda arkitektoniska uttryck, vilket skildrats i en C-betygsuppsats framlagd av Pernilla Nordström på institutionen för Konstvetenskap i Uppsala. Hon beskriver hur biblioteksmiljön i Örebro förändrats från ”kulturtempel” till något som skall föra ”tankarna till en vänthall av något slag”. (Nordström s100)

Ambitionen i de flesta moderna bibliotek är att ingen skall känna sig ”bortkomna”. Miljön skall ”inte ställa några krav på besökaren”. Detta leder till krav på en strikt neutral arkitektur. Nordström kan trots sin positiva inställning till ambitionerna att gestalta Örebros nya bibliotek så att det uppfattas som mer lättillgängligt inte undgå att konstatera att det saknar en ”riktigt intim atmosfär” och att det rent av kan ”uppfattas som spartanskt”.

Samtidigt pekar detta på möjligheter som en mer ingående kritisk analys av biblioteksmiljön skulle kunna bidra med till forskningen om folkbiblioteken. I vilken utsträckning har olika miljöer verkligen blivit tillgängliga för vanligt folk i någon djupare mening? I vilket avseende har de egentligen syftat till att bli tillgängliga? Har folk verkligen känt sig hemma här — eller har de känt sig bortkomna just på grund av anonymiteten och neutraliteten?

I Marion Lefflers artikel om arbetarbibliotek i Tvärsnitt nr 4, 1988 pekar hon på betydelsen av att arbetarna hade ”ett eget bibliotek, där man fick styra och ställa som man ville”. (Leffler s82) Precis som i en privat bostad var det viktigt att vara delaktig i miljön för att någon slags hemkänsla skulle infinna sig. Denna delaktighet gällde naturligtvis även bokvalet, även om det inte tycktes resultera i några avgörande skillnader i bokurval. I biblioteksmiljön blir skillnaderna påtagliga om man söker neutralitet eller om man låter folk skapa hemkänsla på egna villkor. Det borde därför också vara väsentligt för folkbiblioteksforskare från andra discipliner att beskriva miljön och låntagarnas faktiska relationer till dess gestaltning. I Lefflers artikel saknas tyvärr helt uppgifter om ens i vilket sammanhang de studerade biblioteken var inrymda.

Läser vi folkbibliotekens grundskrifter finner vi, vilket sällan uppmärksammats, att strävandena efter en neutral biblioteksarkitektur uttalat riktade sig mot folkrörelsernas egna bibliotek. Valfrid Palmgren hävdar exempelvis i sin utredning Förslag angående åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjandet af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige från 1911 med stöd i den amerikanska utvecklingen betydelsen av att ”själfva lokalen liksom hela organisationen i öfvrigt blifver fullt neutral”. (Palmgren s55)

Bakom denna tanke ligger en borgerlig harmonisträvan, som hon också följdriktigt vänder gentemot folkrörelserna. ”I föreningar af olika slag splittras människorna af olika åsikter, uppdelas i arbetsgifvare och arbetare, i absolutister och icke-absolutister, i olika såväl religiösa som politiska trosbekännare.” (aa s50) ”Om någonsin alla ett samhälles medlemmar, oberoende af samhällsställning och andra intressen, kunna samlas om någon institution, så borde detta vara om biblioteket, som otvifvelaktigt är en af de allmängiltigaste institutioner, som kunna tänkas.” (aa s49) ”Det bör vara staten, som genom understöd och ledning är alla sina medborgare behjälplig i deras »sträfvanden för upplysning och människovärde».” (aa s89) ”Man må nämligen icke tro att man genom att fråntaga den (biblioteksrörelsen, förf anm) anslag skulle kunna undertrycka densamma.”

Hon förordar istället ”stöd” kombinerad med ”väl avpassad kontroll” för att uppnå en centralisering. (aa s171) ”Föreningsbiblioteken får tills vidare utgöra surrogatet för de hemmens boksamlingar, på hvilka vi hoppas, när i framtiden hvarje arbetare har sitt eget hem.” (aa s171) Liksom beträffande föreläsningsverksamheten, så är det äfven å biblioteksområdet af stor vikt, att (…) hvarje tecken på åsikt eller ståndpunkt af ett eller annat slag afvlägsnas från biblioteken. (aa s55)

Detta för oss in på några svåra och relativt kontroversiella frågor om förhållandet mellan demokrati och folkbildning, som faktiskt med fördel kan föras med utgångspunkt i arkitekturfrågorna. Synen på demokrati avslöjas för oss bl. a. i de relationer mellan gestaltning och konsumtion som bebyggelsen upprättar. Om demokrati inskränker sig till ett fritt val av redan formade ”produkter” eller ”ståndpunkter” blir varuhuset till en lämplig förebild för ett demokratiskt bibliotek.

Om folkbildning inskränker sig till att lära folket att älska och högakta det tryckta ordet blir templet en lämplig förebild. Om folkbildningen istället innebär fostran och undervisning av ett obildat folk brukar byggnaden framhävas som ett utsökt konstverk. Om demokrati också innefattar en delaktighet i själva kunskapsprocessen, måste biblioteksmiljön rymma både gestaltningsprocesser och erfarenhetsutbyte, både åsikter och ståndpunkter . Det räcker då inte att forma den som om den vore skapad i eller för ett komplicerat sammanhang, den måste även på ett mångfacetterat sätt ge uttryck för skilda strävanden och bemödanden, för samhällets motsättningar och konkreta maktrelationer.

I en artikel i temanumret om bibliotek i Tvärsnitt skriver Lars Höglund och Olle Persson om vikten av betrakta forskaren som medlem i ett socialt nätverk. ”Forskningen är i högsta grad en social företeelse med ett omfattande informellt idéutbyte.” (Höglund & Persson, s103)

Om man i demokratin innefattar delaktighet måste det sociala nätverket lika betydelsefullt för medborgaren i gemen som för forskaren. Visserligen kan man inte räkna med att bredare lager av folk kommer att orka med att förhålla sig utforskande till alla de frågor som står på dagordningen i fråga om samhällets gestaltning. Precis så som Höglund & Persson även skriver så sprids information vidare i ett ”mellanpersonligt nätverk”. Böckerna och biblioteken fyller en uppgift i denna process och bibliotekens organisation och arkitektur blir ett uttryck för i vad mån man velat acceptera att information inte skall uppfattas som en enkelriktad process.

Med en sådan utgångspunkt har studiet av biblioteksbyggnaderna möjlighet att ge viktiga bidrag till besvarandet av frågor om författandet och publikmötet, om det informella mötet låntagare emellan, som delar av den arkitektoniska miljön. Bibliotekens ställning i den större sociala strukturen uttrycks även i bibliotekets relationer till gaturummet och till stadens/samhällets institutioner i övrigt. Relationen mindre lokala specialbibliotek kontra stora allmänna bibliotek är också intressant i sammanhanget. Hur gestaltas en demokratisk respekt för boken — inte en underdånig vördnad? En lång rad av ytterligare frågor med anknytning till arkitekturen skulle kunna listas som ännu väntar på sina forskare.

Litteratur:
Elzinga, Aant, ”Perspektiv på arkitekturforskning.” Tidskrift för arkitekturforskning, 2, 1987
Höglund, Lars & Persson, Olle, ”Kunskap om kunskapshantering” Tvärsnitt 4, 1988
Jadelius, Lars, Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur — med utgångspunkt från Helsingborgs konserthus. Diss. Arkitektur Chalmers, Göteborg 1987
Jadelius, Lars, ”Folk, form och funktionalism.” Svensk biblioteksforskning 3-4, 1988
Leffler, Marion, ”Arbetarbiblioteket som mot-hegemoni.” Tvärsnitt, 4, 1988
Nordström, Pernilla, Från kulturtempel till folkbibliotek – en studie av biblioteksmiljöns förändring i Örebro. C-uppsats Konstvet inst Uppsala 1987
Palmgren, Valfrid, Förslag angående åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjandet af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige . Stockholm 1911

Modernism och modernitet

2 februari, 2016Arkitektur, ModernitetLars Jadelius

Modernismens arkitektur tycks bli alltmer stadslivsfientlig till sin karaktär. Genom åren har stark kritik formulerats från många olika perspektiv. Inte minst postmodernismen fick ett starkt genomslag en kort tid. Den blev en fluga som snabbt passerade förbi och försvann ur arkitekturkritiken helt. Det hade varit bra för arkitekturkunnandets utveckling om den hade utvärderats kritiskt, nyanserat och respektfullt.

Nu har istället en gammalmodig modernism fått ett oförtjänt genomslag i stadsbilden. Även om de rätlinjiga modernisterna hatar begreppet nostalgi, kan inte jag i denna återgång se något annat än just nostalgisk längtan efter en svunnen tids framtidsdrömmar. Många av de tankar och ambitioner som präglade den tidiga modernismen har samtidigt blivit som bortblåsta.

I detta inlägg ska jag försöka ge några uppslag till hur vi skulle kunna gå vidare med en mer human och demokratiskt sinnad arkitektur. Det förutsätter att vi förmår hålla isär begreppen modernism och modernitet. Modernism är ett ideologiskt ställningstagande medan modernitet är analytiskt. Den analysen borde vi kunna utföra bättre idag än då modernismen slog igenom för knappt hundra år sedan. En djupare förståelse av det moderna borde ligga till grund för hur vi skall bejaka respektive hålla tillbaka olika drag i samhällsutvecklingen.

Bevarande – en modernistisk ambition?

För att fullt ut förstå den modernistiska hållningen är det viktigt att reflektera över dess syn på äldre bebyggelse. Det är ju faktiskt så att denna strömning, historiskt sett, inte alls varit negativ till att byggnader bevaras eller restaureras. Tvärtom! Pärlor ska finnas kvar. Hus som väl representerar en arkitekturhistorisk epok ses som värdefulla. De skall i denna anda gärna återföras till sitt ursprung, framför allt utvändigt. De skall visa hur det var förr. Att många äldre byggnader kan ha andra värden än de mer museala i det moderna stadslivet har nymodernisterna däremot mycket svårt att erkänna. Alla nya byggnader skall istället vara tidsenliga och helst kontrastera mot allt äldre. Man talar gärna om årsringar, som om ett nytt vara skalla läggas till varje år. I så fall en bedrövlig metafor. Trädens årsringar skiljer sig så pass att det går att identifiera från vilket år de har vuxit, men för blotta ögat är de närapå identiska. Om det vore så man menade kanske det skulle vara en god metafor. Då skulle det bli lättare att hantera mer komplexa ”levande” och traditionsburna kvaliteter. Betydligt lättare blir det samtidigt att bejaka en bredare delaktighet i stadsbygget.

Kulturarv har således i konsekvens med den nymodernistiska designfilosofin kommit att beteckna det som måste räddas från att fördärvas eller rivas. Det är visserligen en mycket viktigt verksamhet, men kulturarvet är i sin språkliga egentliga betydelse något mycket mer och helt ofrånkomligt. Ingen kan välja bort sina kulturella arv, men ingen kan heller frånsäga sig sitt ansvar för hur man hanterar det som historien har fört med sig, varken på ett personligt plan eller i samhället runt oss. Se figuren nedan!

I denna betydelse är kulturarvet mänsklighetens alla historiskt uppbyggda investeringar i form av institutioner, av infrastrukturer, av byggnader, av språk, samhälleliga normer och konventioner. Kulturarvet bär alla positiva kunskaper, traditioner och rutiner som vi byggt upp genom århundraden, men också mycket negativt med drag av rasism, krigs- och våldskulturer, genusförtryck osv.

Med en reflexiv modernism enligt Ulrich Beck blir det nödvändigt att lämna modernismens antingen/eller-perspektiv bakom oss och anamma ett både/och-perspektiv. När det gäller kulturarv bör vi i det perspektivet mer medvetet hantera relationen mellan en förändringsstrategi och en tatillvarastrategi. Om vi ensidigt förespråkar den ena på bekostnad av det andra förlorar vi möjligheten värdera kulturarven i all dess komplexitet, samtidigt som försvaret av kulturarv kan utpekas som konservativt, som förändringsobenäget eller som en onödig extra kostnad.

Pattern Language och Centeredness

Christopher Alexanders teoribygge är ett mycket viktigt och intressant exempel. Han är arkitekt och matematiker med ett visst internationellt inflytande som modernistkritiker och som förgrundsfigur inom ”New Urbanism”, men har som teoretiker fått enormt stor betydelse utanför arkitekturen. I sin arkitektur lutar han sig starkt mot traditionella formspråk och visar med begreppet ”pattern language” hur just traditionerna är bärare av våra sätt att forma vår omgivning. Han representerar ett generativt förhållningssätt till gestaltningsprocesser och förespråkar explicit en levande arkitektur. Trots denna ambition blir, genom hans ambition att skapa både harmoni och tidlös arkitektur, resultatet ofta slutgiltigt och något instängt i sin karaktär.

New Urbanism i sin prydno. Seaside, Flórida

I boken The Timeless Way of Building skriver han:

There is one timeless way of building. It is a thousand years old, and the same today as it has ever been. The great traditional buildings of the past, the villages and tents and temples in which man feels at home, have always been made by people who were very close to the center of this way. It is not possible to make great buildings, or great towns, beautiful places, places where you feel yourself, places where you feel alive, except by following this way. And, as you will see, this way will lead anyone who looks for it to buildings which are themselves as ancient in their form, as the trees and hills, and as our faces are.

Hans kritik av vår tids arkitektur blir enligt min mening inte bara ensidig utan också i ett visst avseende okunnig med sin ”historielösa” bild av vår tid. I hans senaste bokverk The Nature of Order har jag faktiskt inte hittat en enda referens till litteratur som diskuterar historiska processer eller modernitetens karaktär idag.

Christopher Alexander: College Building, Eishin Campus, Tokyo

Med begreppen ”strong centers” och ”centeredness” fördjupar han där vår förståelse av estetiken sedd i sitt sammanhang. Han fokuserar då på hur alla nivåer och företeelser är sammanflätade och att gestaltningen syftar till just att uttrycka en sammanhängande universell helhet.

Inom mjukvarudesign, där begreppet Pattern Language fått mycket stort inflytande, har dock betoningen mer blivit på rörlighet (agility) genom objektorienterad design. Här har arkitekterna en möjlighet att inspireras till en mer modern tillämpning av Alexanders teoribygge. Insikten om att utbytbara relativt autonoma objekt medvetet kan samsas med ett samhälleligt helhetsansvar är grundläggande. Återigen handlar det om ett reflexivt både/och-perspektiv. Fria, återanvändbara objekt kan och bör samsas med mer komplexa och inbäddade företeelser i ett modernt samhälleligt sammanhang. Att tankfullt och tidfullt gestalta sambandet frihet och ansvarighet för ett hållbart samhälle är vår tids stora grundläggande utmaning.

Erkännandets estetik

En sådan designfilosofi skulle jag vilja benämna ”erkännandets estetik” i och med att fokus förflyttas från den gestaltande konstnären till respekten för de andra, som ansvarstagande aktörer. En sådan delaktighetens estetik bygger på insiktsfull och kunnig samhällelighet. Den kan varken bygga på självtillräckliga, individualistiska helhetssträvanden eller på nyliberal idealisering av disharmoni och kaos. Ett modernt erkännande av andra kulturarv innebär att jag inte bara ser skillnader utan också likheter, att jag respekterar det som tidigare generationer format och att jag så som antropologen Ulf Hannerz accepterar kulturernas och det demokratiska samhällsbyggets nödvändiga komplexitet.

En viktig aspekt av en sådan demokratisk designfilosofi är förståelsen av hur olika aktörer agerar och med vilken rätt och vilken kunskap de agerar. Detta kan inte förstås annat än som historiskt grundade begrepp, som institutioner, konventioner och vanor. Här finns en hel del litteratur som kan bidra till ett betydligt mer hållbart förhållningssätt än det vi idag har och som också kan lyfta Alexander in i vår tid. Jag vill här nämna Amartya Sens lilla bok Identitet och våld, som ger en inblick i hur identitet kan formas och ge både styrka och frihet i en komplex samhällelighet. Här finns mycket mer att säga och jag har utvecklat detta mycket mer ingående i min bok Ägandet av himmel, hav, skog och bygd. Klimatet och demokratin kräver en ny ägandefilosofi. Den finns att köpa antingen direkt av mig eller via Publit

Referenser:
Alexander, Christopher (1979) The Timeless Way of Building.
Alexander, Christopher (2003–04), The Nature of Order: An Essay on the Art of Building and the Nature of the Universe
Beck, Ulrich, (1995) Att uppfinna det politiska. Daidalos, Göteborg
Gibbons et al, (1994) The new production of knowledge. The dynamics of science and research in contemporary societies. SAGE Publications, London
Hannerz, Ulf, (1992) Cultural Complexity: Studies in the Social Organization of Meaning
Hodgson, Geoffrey (2001) How Economics forgot History. Polity Press, Oxford
Honneth, Axel, (2003) Erkännande. Praktiskt filosofiska studier. Daidalos, Göteborg
Jadelius, Lars (1987) Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur. Diss. Chalmers, Göteborg
Jadelius, Lars, (2020) Ägandet av himmel, hav, skog och bygd. Klimatet och demokratin kräver en ny ägandefilosofi. Alba.nu, Göteborg
Sen, Amartya, (2006) Identitet och våld. Illusionen om ödet. Daidalos, Göteborg

Medborgerlighet och medborgarinitiativ

2 februari, 2016Historia, ModernitetLars Jadelius

Tidigare publicerad i antologin Framtiden är redan här. Se mellanplats.se

Dialoger introduceras med emfas i det svenska demokratiska systemet. För att förstå hur dessa skall kunna få reell betydelse, reflekterar jag i denna artikel över hur samhällsplanering och design historiskt förhållit sig till olika former av medborgarinitiativ, som kunnat tas från både snävare egna intressen som ett brett medborgerligt ansvarstagande. En fördjupad förståelse för detta öppnar för mer hållbara samhällsvisioner bortom de traditionella ideologiska motsättningar som idag begränsar våra framtidsperspektiv.

Föreställningen om medborgare handlar historiskt sett både om rättigheter och skyldigheter, både om delaktighet och utanförskap. Mycket förenklat skulle utvecklingen kunna delas in i tre historiskt överlappande faser. De karaktäriseras inte främst av en viss tidsperiod utan av dess olika sätt att föreställa sig medborgarskap och de initiativ som tas av olika samhällsaktörer.

Tre historiska faser

Under antikens demokratier, liksom senare i en del självständiga städer med mer eller mindre demokratiska styrelseskick under medeltid/renässans, var antalet delaktiga medborgare starkt begränsat. Alla beslutsföra medborgare kände till varandra och kunde mötas för beslut i den första fasen. Det var då nödvändigt att manifestera den minoritet som betraktades som fullvärdiga samhällsmedlemmar. Den antika halvcirkelrunda amfiteatern ger exempelvis bilden av att alla har en likvärdig plats, men vänder också tydligt ryggen mot den majoritet som då inte hade rätt att föra sin talan. (Kouzelis 1986)

Den andra fasen karaktäriseras av ett samspel mellan nationalstaternas framväxt och framväxande massproduktion och massmedier. (Anderson 1992) Medborgarna kunde med dessa förändringar i människors relationer också uppfattas som en anonym och enhetlig massa. Planerare och politiker började betrakta sig som representanter för ”samhället”, samtidigt som företrädare för ekonomisk makt kunnat göra sig osynliga och anonyma bakom universella kunskaper, så som juridik och ekonomi. ”Att vara men inte synas” var till exempel Wallenbergs motto. Den modernistiska arkitekturen kom till viss del att manifestera denna nya syn på medborgaren. Dess medborgarideal byggde på att socialt, historiskt och geografiskt grundade sammanhang tonades ner. Den ”nya människan” skulle frigöra sig från sina kulturarv (Jadelius 1987).

I denna fas fokuserar politik, planering och samhällsutveckling i allmänhet på ekonomisk tillväxt i ett land, en nation. Endast utifrån nationalitet definieras medborgaren, samtidigt som det i samma andetag kan sägas att ”alla ska va’ med”. Det har efterhand blivit uppenbart exempelvis att inskränkt nationella tillväxtideologier leder till sociala, ekologiska och ekonomiska kriser i global skala. Följaktligen ifrågasätts staternas förmåga att ensamma hantera den stora omställning som krävs.

Allt fler debattörer och forskare från olika discipliner har börjat lyfta fram bilder, som sammantagna skulle kunna karaktärisera en sedan en tid pågående tredje fas. Med globalisering minskar staternas möjligheter att planera och kontrollera, samtidigt som det blir uppenbart att alla aktörer borde agera med stort ansvar för såväl vår vällevnad som överlevnad. Föreställningar och teorier om medborgerlighet kommer därför allt mer att präglas av samhällelig och kulturell komplexitet. Ett stort antal teoribildningar och begrepp har lanserats, som på olika sätt ger nya perspektiv på vår framtids demokratiska möjligheter och nödvändigheter.

Denna pågående fas karakteriseras kanske bäst av att ”government” förskjuts mot ”governance”. Medborgerlighet har visserligen aldrig varit någon enkel företeelse, men nu vidgas förståelsen med begrepp, som till en början tävlar om sanningsanspråk för att alltmer ses som berikande perspektiv. Insikten, att en ny mycket mer komplex syn på medborgarskap krävs, får således också konsekvenser för hur vi ser på begrepp och samhällsteorier.

Stora fundamentalistiska berättelser eller belysande perspektiv

De stora teorierna eller de stora berättelserna kanske har spelat ut sin roll. Den ena berättelsen kan inte ersättas av den andra. Det moderna globaliserade samhället kräver istället en medvetet komplex och pragmatisk reflektion, där olika teorier växer fram både för att förstå och för att hantera en sammanflätad värld av storskalig planering. Perspektiv, menar jag, kan då bli en hjälp för att se att de olika teorier, som växer fram som svar på pågående omvandling, inte kan vara sanna helt och fullt. Med ett perspektiv kan en aspekt belysas, samtidigt som andra sidor görs osynliga.

I denna korta text finns endast utrymme för ett fåtal exempel på den tredje fasens nya perspektiv på medborgarnas demokratiska roller och åtaganden. Genom begreppet ”offentlighet” har exempelvis Jürgen Habermas hjälpt oss att förstå de intellektuella processer som fortgår i samspel mellan olika former av massmedier och fysiska mötesplatser. (Habermas 1984) Med hjälp av Bruno Latours Actor – Network – Theory får man förståelse för att varje teori, liksom alla former av berättelser, transformeras så att de tjänar en viss aktörs intressen. Det innebär att det utvecklas varianter av en teori utifrån olika aktörers intressen. (Latour 1999)

Teorier om sociala rörelser och deras komplexa institutionalisering i organisation, livsstil och vanor har tillfört andra perspektiv (Melucci 1991 och Hodgson 1988). Tillits- och samhällsbyggande (community building) (Putnam 1996), empowerment, transdisciplinaritet kan också ses som nyckelperspektiv i vår tids omställningsprocess. Genom populära begrepp som entreprenörskap kan man se och förstå de medborgarinitiativ som skapar sig utrymme i samhället inom ramen för företagandet, även om begreppet liksom alla de andra färgats ideologiskt.

Ett gemensamt drag för denna tredje fasens perspektiv är att medborgarinitiativ av olika slag initierar och ingår i en medborgerlig samhällelig reflektion, vilket leder till samhälleligt lärande, kunskapsproduktion och till någon form av samhandling, i många fall utan att formella beslut tas (Gibbons et al 1994). När vi talar om planering, när vi talar om politiska beslut, när vi talar om rationalitet behöver vi erkänna medborgarna och deras kreativitet, kraft och förmåga att ta ansvar såväl professionellt som fritt personligt. Det gäller historiskt, i nutid liksom också i framtid.

Det kulturarv och de traditioner vi har att förvalta speglar denna förmåga att ta ansvar. Den diskurs och de dialoger som pågår i nuet ifrågasätter våra institutionaliserade normer och tänkesätt, men de mobiliserar lika ofta till försvar av det bestående.

Denna nu pågående tredje fasen kan å ena sidan ses som en konsekvens av utvecklingen (Hans Abrahamsson 2012), och är därmed främst reflexiv (Ulrich Beck 2005). Å andra sidan kan den också ses som en medveten rekonfigurering (Richard Normann 2001) eller omgestaltning (Jenny Stenberg et al 2012). Att bli varse denna dubbla karaktär skulle kunna bygga en bro mellan humaniora/samhällsvetenskap och planeringsverksamhet av olika slag. Förståelsen av medborgerlighetens mångfald av perspektiv gör det möjligt att tänka planering, utveckling och stadsbyggande på nya sätt.

Nya mentala bilder/tankefigurer

Galatabron i Istanbul manifesterar kulturarvet med ett rikt folkliv och som turistfälla

Vi behöver nya starka mentala bilder både av effektivitet och estetik vid sidan av de gamla vi ärvt från exempelvis militär organisering, renässanskonst och industriell massproduktion. Först då våra tankefigurer på allvar tar fasta på kunskapandet och den breda medborgerliga kreativiteten kan stadsplanering och gestaltning skapa en levande och fortgående samhällelighet. Då kan vi också hitta inspiration även i äldre av modernismen förbisedd eller nedvärderad arkitektur.

När vi i planeringssammanhang vill inkludera medborgarinitiativ, måste vi också acceptera att initiativ underifrån kortsiktigt kan te sig destruktiva och ansvarslösa. De speglar de maktförhållanden och de möjligheter att agera som står till förfogande. Ser vi tillbaka bara ett tiotal år finner vi att initiativ som tagit formen av protester och demonstrationer, i efterhand ofta betraktas som både betydelsefulla och ansvarsfulla.

Khajubron i Isfahan med tehus intill vattnet nedströms

Enligt min erfarenhet förutsätter den moderna verkligheten att alla, såväl individer som organisationer uppträder medborgerligt utifrån sina konkreta, historiskt och geografiskt givna förutsättningar. Ett sådant komplexitetsperspektiv ger möjligheter att lyfta fram de faktiska ekonomiska makternas ansvar och göra strukturerna synliga, utan att bortse från den historiska betydelse de nationella statliga demokratierna har haft och fortfarande har. ’Alla’ bör således kunna ställas till svars lokalt, nationellt och globalt.

Ponte Vecchio med butiker och "privat" inomhusbro, Florens — Ponte Vecchio med butiker och ”privat” inomhusbro, Florens

I praktiken innebär det att såväl engagerade forskare, planerare och lokalt anställda som entreprenörer och vanliga boende kommer att göra sig delaktiga som svar på händelser i samhället, vare sig myndigheter och företag önskar det eller ej. Möjligheten är stor att hantera vår tids stora utmaningar demokratiskt med stöd i olika former av inbjudet deltagande, om denna respekterar och även uppmuntrar medborgerliga initiativ av mångahanda slag. Många gånger krävs särskilda resurser, särskilda projekt och särskilda mer neutrala mötesplatser för att göra detta möjligt. Först då tas den kunskap och energi som medborgarna representerar också till vara i samhällsutvecklingen.

Referenser:
Anderson, Benedict (1992) Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning. Daidalos, Göteborg
Asplund, Johan (1985) Teorier om framtiden. Liber förlag, Stockholm
Asplund, Johan (2002) ”Metaforer” i Avhandlingens språkdräkt. Korpen, Göteborg
Bauman, Zygmunt (2012) Collateral Damage. Social ojämlikhet i en global tidsålder, Daidalos, Göteborg
Beck, Ulrich (2005) Den kosmopolitiska blicken. Daidalos, Göteborg
Kouzelis, Athanasios (1986) Byggstenar för en fritidsarkitekturens praxeologi. Diss Chalmers, Göteborg
Gibbons et al (1994) The new production of knowledge. The dynamics of science and research in contemporary societies. SAGE Publications, London
Hodgson, Geoffrey (1988) Economics and institutions. Polity Press, Oxford
Jadelius, Lars (1987) Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur. Diss. Chalmers, Göteborg
Latour, Bruno (1999)”On recalling ANT” i Actor Network Theory and after. Blackwell, Oxford
Meluzzi, Alberto (1991) Nomader i nuet. Sociala rörelser och individuella behov. Daidalos, Göteborg
Normann, Richard (2001) När kartan förändrar affärslandskapet. Liber ekonomi, Malmö
Putnam, Robert D (1996) Den fungerande demokratin. SNS Förlag, Stockholm
Tostrup, Elisabeth (1999) Architecture and Rhetoric. Andreas Papadakis Publisher, London
Sack, Robert (2003) A geographical guide to the real and the good. Routledge, New York

Vad är det för stad vi behöver?

Idag ska städer vara moderna, konkurrenskraftiga och locka till sig såväl turister som företag. Men blir sådana städer också levande och spännande? Jag menar att stadslivet bör stå i fokus för stadsplaneringen och att ett bra samspel mellan det nybyggda och det gamla ger liv och dynamik. Tidigare publicerad i Byggnadskultur 2/09

Modern, spännande, häftig eller nyskapande är ord som ständigt upprepas på tal om arkitektur och stadsbyggande. På Södra Älvstranden i Göteborg skulle man exempelvis bygga något som skulle ge staden ett nytt ansikte, sas det. Något som helst skulle väcka uppmärksamhet över hela världen och sätta Göteborg på kartan. Många talar om ”city branding” och vill då oftast ge sin stad en framtidsinriktad framtoning. Det är lätt att fångas av sådana ord när arkitekter och visionärer ska ”sälja in” sina förslag.

En modern stad låter bra, men kan i praktiken innebära nästan vad som helst. ”Vi måste göra något som sticker ut”, sägs det, men det verkar betyda att man ska göra precis som många andra städer runt om i världen. Kylig och abstrakt anonymitet verkar just nu vara ett lättsålt recept för moderna byggnader. I vissa fall satsar man på något sällsynt högt eller bara något extremt konstlat. Ett dyrt och arkitektoniskt avancerat monument tänks då lösa en stads identitetsproblem.

Kontorshus på Norra Älvstranden, Göteborg

Stadsliv – framtid – hamnliv

I många städer har man ambitioner att flytta ut all hamnverksamhet till utfyllnader utanför staden. Delvis beror det på att transportsektorn kräver stora ytor och genererar tung trafik. Men det beror också på att dessa verksamheter strider mot trendiga drömmar om ett city med kontor, konsumtion och nöjen. I hamnstäder över hela världen vill man bygga monumentala kulturinstitutioner på framträdande platser vid vattnet.

I praktiken fylls de flesta gamla hamnområden av exklusiva bostäder, anonyma storbolagskontor och kanske en och annan restaurang. Endast i undantagsfall blir resultatet det man drömt om. Varför då inte låta några varv, några färjor och någon enstaka industriell verksamhet få vara kvar och bidra till liv och rörelse? Se vilken dramatik Götaverkens reparationsvarv bidrar med i Göteborg om man betraktar hamnen som en teaterscen. Jämför det med kontorsbyggnaderna som alldeles intill på nya Lindholmen försöker symbolisera kreativitet och modern spetskompetens. Där tycks man tänka att ett så enkelt grepp som att göra ett hushörn spetsigt skapar spänning, dynamik och puls.

Andra förebilder

Finns det då moderna förebilder av annat slag? Jovisst, men de betraktas sällan som moderna eftersom de ofta utvecklats i äldre bebyggelsemiljöer. Ett exempel är Camden Lock Market i London som med sitt brokiga utbud blivit ett av Londons största besöksmål, inte minst för de unga. Andra spännande förebilder är Granville Island i Vancouver, liksom hamnområdena i Amsterdam och den brett upplagda stadsutvecklingen i Barcelona.

Styrkan i dessa exempel är inte dess arkitektur sedd som visuell konst. Liksom i andra hamnområden uppförs även här nya byggnader som desperat syftar till nyskapande. Styrkan ligger snarare i förmågan att hantera relationen mellan process och resultat. Resultaten ses inte som en harmoniskt gestaltad slutprodukt, utan mer som ett större eller mindre steg på en resa. Det möjliggör kontinuerliga förbättringar och anpassning till förändrade förutsättningar och önskemål.

Fokus på stadens liv

I Christopher Alexanders monumentala bok- verk ”Nature of Order” från 2002 behandlas vad en levande miljö är och hur en levande arkitektur kan uppnås. Detta betydelsefulla verk borde studeras och värderas av alla som arbetar med byggnadskultur. Precis som staden kan inte hans tankar och arkitektur ses som något slutgiltigt, men han ger oss tankeredskap som öppnar för ett modernt och processinriktat förhållningssätt.

Det går att medvetet gestalta en spännande och levande stad, men det förutsätter att man har fokus på stadslivet – inte på utseendet. Stadslivet får emellertid inte bara bli något som ”konsumeras” av turister eller betraktas som en semesterupplevelse. Besökare av alla slag är naturligtvis viktiga för det lokala näringslivet och bidrar till ett rikt stadsliv, men ska vi få en spännande stad krävs intressanta verksamheter, interaktion och oväntade möten året runt.

Nyckeln till en modern stad är ett samspel mellan inne och ute där varierade verksamheter ger rum för både arbete och fritid. Staden blir spännande och uttrycksfull om de nya byggnaderna vågar utveckla ett mångfacetterat och positivt samspel med stadslivet och de äldre husen.

Genuin och hållbar modernitet?

Vi behöver en stad som är demokratisk, kreativ och socialt och klimatmässigt hållbar. Men hur ser en sådan genuint modern världsstad ut, där folk får spelrum att skapa, visa upp och testa sin syn på framtiden?

En dynamisk stad kan inte förkasta det befintliga. Det gamla, halvgamla och det nya hjälper oss att förstå tiden och historien som en utveckling vi gemensamt ska ta ansvar för. Samtidigt ger historien oss rötter, existentiell förankring och meningsfulla samband över tid. Historien hjälper oss att hitta till framtiden, att värdera miljöer och förstå våra mer tidlösa behov.

Kravet på en levande och mänsklig stad får emellertid inte innebära ett nostalgiskt och välansat återskapande av en gammaldags stillastående ”harmonisk” stadsmiljö. En modern stad ska tvärtom ge utrymme för förändringar som berikar den. Därför måste vi värdera våra kulturarv omsorgsfullt och kritiskt för att kunna bygga vidare på dem och förnya där det behövs.

Det nybyggda behöver inte heller på ett konstlat sätt kontrastera mot det gamla. Tvärtom kan äldre byggnadssätt många gånger representera kvaliteter för det moderna livet, medan modernismens hus kan vara så låsta till sin tids idéer att de snabbt blir omoderna och svåra att leva med. Genom betoningen av en funktion, av ett sätt att leva och arbeta har en del av våra modernistiska arkitekturtraditioner svårt att stödja en dynamisk och föränderlig stad.

Att inte gömma det vardagliga arbetet

Infarten under bron till Granville Island

En blandning av nya och gamla hus, som är generellt användbara och i mänsklig skala, visar sig ofta ge mer utrymme för flexibilitet, delaktighet och igenkänning. Många traditionella stadsområden har därför gradvis kunnat förnyas och på många håll blivit en spelplan för kreativitet och ett rikt stadsliv med ett småskaligt och publikt nyföretagande. Dessa stadsdelar visar dessutom, vilket jag menar är viktigt, att vi inte i modernitetens namn behöver gömma undan arbetets byggnader och det vardagliga arbetet. På Granville Island som tidigare var en tungt industriell ö har man gått den motsatta vägen och låtit de ”tunga” verksamheterna samsas med nya mer konsumtionsinriktade och därigenom skapat en unik attraktionskraft.

Fokus på sociala innovationer

Vi behöver hitta arbetssätt och former som inte bara ger uttryck för ett rikt stadsliv, utan som också själva skapar stadsliv på lång sikt. Stadsbyggare och antikvarier måste se bortom det enskilda huset eller det enskilda byggprojektet och tillsammans med medborgare och politiker förnya våra framtidsföreställningar. Vi måste se och förstå historien och våra kulturarv som utvecklingsbara tillgångar.

Med kunskap som grundar sig på erfarenhet, delaktighet och forskningsbaserade framtids-studier kan vi bättre hantera en komplex utveckling. Ska vi kunna ta ansvar för framtidens städer måste kortsiktiga trendstudier, som idag kallas för omvärldsbevakning, underord-nas en mer djupgående förståelse av både historiska förändringar och mänskliga behov.

Djärvare politiska beslut

För att en plats ska stå sig i konkurrens med andra platser räcker det inte att kalla in några internationellt erkända arkitekter. Ska vi kunna göra våra städer intressanta och hållbara krävs att lokalt och internationellt kunnande samverkar långsiktigt och strukturerat.

Det är lätt att säga blandstad, men svårt att göra. Arkitekttävlingar och traditionella arkitektuppdrag ger ofta nya infallsvinklar och goda förslag, men innebär samtidigt en begränsning i tid och tänkesätt. Det är först när vi lämnar föreställningen om det moderna som 1) något som förverkligas i ett sammanhang och 2) som ser radikalt annorlunda ut, som kunnigare och djärvare politiska beslut kan komma till stånd. Vi behöver exempelvis pröva nya vägar för att inte de expanderande kon- torsverksamheterna ska förbli slutna mot staden och därigenom motverka en kreativ, levande och attraktiv stadsmiljö.

Jag ser ett behov av ett centrum för utbildning och utveckling som tar sig an frågor om ett kreativt och hållbart stadsliv på ett seriöst och tvärvetenskapligt sätt. Ett centrum som inte förenklar motsättningen mellan bevarande och förnyelse, utan försöker hitta nya vägar som passar i ett både hållbart och humanistiskt samhälle. I den läroprocessen bör inte minst kulturarvs- och byggnadsvårdskompetens bidra med väsentlig kunskap.