Offentligheten gestaltad – offentligheten gestaltar

Detta inlägg publicerades 1990 i Biblioteksstudier. Folkbiblioteken i flervetenskaplig belysning. Jag arbetade då på Chalmers som postdoktor i Projekteringsmetodik. Det mesta jag skrev då står sig väl idag även om formuleringar relaterar till min dåvarande situation. Jag har valt att inte uppdatera tempus eller andra formuleringar som är kopplade till mitt sammanhang då.

Jag valde 1996 att lämna forskningen för att arbeta som konsult. Det innebar inte att jag ämnade sluta med forskning, utan att jag föredrog att “forska” mer pragmatiskt, med möjligheter att pröva tankegångar i praktiska experiment.

Illustrationerna har jag lagt till och kommer att uppdatera efterhand som jag hittar bra bilder i mitt arkiv. Bloggen ger ju en helt annan möjlighet att visa färgbilder än akademiska publikationer.

Jag representerar ett för detta sammanhang relativt nytt och udda forskningsområde. Jag är nämligen arkitekt och arkitekturforskare. Visserligen har det under lång tid bedrivits arkitekturforskning, men denna har studerat arkitekturen som en konstart. Den har traditionellt inrymts som en lite styvmoderligt behandlad del av konsthistorieämnet och en visuellt estetisk hållning har kommit att prägla denna forskning.

Vid sidan av konstvetenskapen har den etnologiska forskningen arbetat med en grundsyn, som i stället behandlat bebyggelse som en del av vår materialiserade kultur. Etnologerna har emellertid begränsat sin forskning till det folkliga byggandet och uteslutit den bebyggelse som ritats av arkitekter och skolade byggmästare. Inte heller har deras intresse riktat sig mot den moderna arkitekturen. Därmed har den bebyggelse som tillkommit med mer eller mindre påtagliga konstnärliga ambitioner knappast alls behandlats i sitt kulturella sammanhang förr än på senare år. Inom de begränsade områden där verksamheten sedan länge identifierats med särskilda byggnader, som t ex teatern finns en rik litteratur, men inte heller här tycks en mer vidsynt och sammanhållen arkitekturforskning ha kunnat utvecklas.

Vissa ansatser med uttalat intresse för arkitekturens sociala betydelse kan man upptäcka först på 30-talet, då arkitekterna själva började söka en vetenskaplig grundval för sitt arbete. Denna tidiga arkitekturforskning kom i mycket hög utsträckning att handla om produktionens krav och om s. k. funktionsstudier. Den bryter därmed med den äldre konstnärs- och akademitraditionen, men knyter forskningen istället ensidigt till det moderna planeringsarbetet, massproduktionen och konsumtionssamhället. (Jfr Elzinga s67) Först på senare år har en humanistiskt grundad forskning påbörjat arbetet att överbrygga de gränser som byggts upp mellan arkitekturforskningens olika kunskapsfält.

Samtidigt som nya spännande vägar öppnats för en i sig väsentlig forskning, så innebär detta också att andra ämnesområden kan berikas av en hittills praktiskt taget outnyttjad källa. Med hjälp av en utvecklad arkitekturforskning skulle byggnaderna kunna ge många nya upplysningar om hur till exempel olika samhälleliga institutioner rumsligt har organiserats, vilken bild av verksamheten som olika byggherrar har velat ge osv.

 

Väl sagt!!
Väl sagt!!

Vad som emellertid primärt intresserat mig som arkitekturforskare är hur arkitekturen bättre skall fylla sin uppgift i ett demokratiskt samhälle. De arkitekturhistoriska studierna blir då redskap för att både förutse en utveckling och för att ge bättre underlag för att välja riktning. I arkitektarbetet är samhällsgestaltningen ett centralt tema, så bör det också vara i arkitekturforskningen. Åtskilliga svårigheter kvarstår. Fortfarande gestaltas de flesta miljöer på grundval av en intuitiv upplevelse och inlevelse, parat med starka positivistiska vetenskapstraditioner inom ekonomi och teknik. Naturligtvis bör arkitektarbete även fortsättningsvis präglas av den konstnärliga traditionen, men det borde vara fullt rimligt att utveckla arbetsmetoderna så att de i allt högre grad bygger på ett fundament av vetenskap eller åtminstone på väl underbyggda ställningstaganden.

IMG_0380.JPGFör närvarande arbetar jag (1990 när denna artikel skrevs) som forskarassistent i ämnet Projekteringsmetodik på Chalmers arkitektursektion. För att ge en bild av den forskning som hade utvecklats här citerar jag ur avdelningens gemensamma program:

Projekteringsmetodik behandlar metoder för programmering, projektering och redovisning av byggnader och samhällen. Så lyder det kortfattade ämnesprogrammet. Nyckelordet är metoder. Projekteringsmetodik behandlar därmed arbetet inom hela samhällsbyggnadsprocessen, dess olika skeden, parter och arbetsformer samt styrning och lagstiftning.

Ämnet kan förenklat uttryckt sägas behandla systematiserad kunskap om hur vi kommer från idé till förverkligande och även vilka hinder som ligger på vägen. Ämnets bredd kräver överblick och samarbete över många skilda ämnesgränser. Vi ser byggandets metodproblem som ett förhållande mellan teknik, kultur och sociala villkor, men ämnet bör i huvudsak betraktas som humanistiskt. Den praktiska tillämpningen betraktas som primär och studiet av metoder för kreativt arbete och kritisk analys är viktigt. Det innebär att värderingsproblem ingår som en viktig del i avdelningens forskning.

Avdelningen för projekteringsmetodik på CTH arbetar med utgångspunkt från en kritisk vetenskapstradition, dvs med att utveckla en forskningsmetodik och en forskning som strävar efter direkta förändringar i samhällets planeringsrutiner.

Ämnet har alltså på CTH inriktats på utvecklandet av gestaltnings- och projekteringsmetoder, som syftar till att stärka de breda vitt skilda sociala grupper som brukar ha svårt att göra sig hörda. Forskningen har också starkt betonat energi- och resursproblem, samt ekologiska aspekter på byggandet och betydelsen av att dessa bättre än hittills kommer fram i gestaltningsprocessen.

Avdelningen studerar den skapande arbetsprocessen i dess relation till byggnadsverken, sedda som betydelsebärande symbolsystem. Vi ser alltså problemen kring projekteringens metoder som nära knutna till frågor om som rör arkitekturen i sig, vilket ställer uppgiften att inom avdelningen även söka utveckla arkitekturteorin. Arkitekturen har visserligen alltid kommit till genom en komplicerad samhällelig insats med många viljor inblandade, men samtidigt har det konstnärliga arbetet traditionellt framhållits som ett individuellt arbete. Ambitioner att tillskapa en konstnärlig arkitektonisk helhet har därmed knutits till tillkomsten av ett hus eller något motsvarande i tid och rum väl avgränsat projekt. Det börjar emellertid numera bli relativt accepterat att, som en arkitekturteoretisk hörnsten, betrakta gestaltandet som en komplex social process. Med detta följer nya krav på våra projekterings- och gestaltningsmetoder, och på de normativa ramar som präglar byggandet.

Detta innebär sammantaget att vi i vår forskning strävar efter att utveckla teorier och projekteringsmetoder som stärker arkitektoniska och miljömässiga kvaliteter och samtidigt inbegriper allt fler skilda grupper av människor och komplexa samhälleliga krav i planeringsprocessen. Vi söker, med dessa ställningstaganden i botten, utveckla en deltagarforskning i vilken teori och praktik är varvade, till skillnad från specialiserade åskådarstudier.

Kunskapsuppbyggnad och forskning om offentlighetens arkitektur

Med min doktorsavhandling Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur — med utgångspunkt från Helsingborgs konserthus har jag studerat funktionalismen med särskild inriktning på offentlighetens arkitektur. Jag avser att under den närmaste fyraårsperioden arbeta vidare med forskning om offentlighetens arkitektur, men då med en intresseförskjutning från funktionalismen till de arkitekturteoretiska frågor som ställs i dag. Min avsikt är att försöka tillämpa avhandlingens analyser på aktuella byggnader och projekt för offentligheten.

Jag ser min personliga forskning dels som ett led i en uppbyggnad av kunskaper om offentlighetens arkitektur, sett i dess kulturella och funktionella sammanhang och dels som ett led i utvecklingen av arkitekturteorin. En huvudtanke i mitt arbete är att det är av central betydelse att studera och värdera offentlighetens byggnader och dess arkitektur sedda som resurser i en kreativ, kritisk och demokratisk kunskapsprocess som sträcker sig över en längre tidsperiod, samtidigt som man tolkar byggnaderna och arkitekturen, som ut-tryck för sådana processer. Därvid blir frågor om program och tillkomst, likväl som frågor om hur arkitekturen kan leva med i verksamhetens utveckling eller förändring centrala i mina studier.

En betydande del av arkitektarbetet har traditionellt bestått i att gestalta byggnader för institutioner som mer eller mindre fungerar som centra i det offentliga samhället, d.v.s. teatrar, bibliotek, musikhus, museer samt folkets hus, medborgarhus och dylikt. Denna typ av byggnader har också rönt ett stort intresse bland arkitekter, vilket avspeglas inte minst i arkitekturtidskrifter och arkitekturguider. Till skillnad från bostaden har emellertid detta fält av offentliga byggnader kommit att beröras mycket lite i forskningen. Teaterbyggnader har visserligen behandlats i en mängd historiska översikter, liksom många teaterbyggnader, konserthus, m m har belysts som enskilda arkitekturverk. Men knappast någon har, vad jag har funnit, satt in vare sig teatern eller konserthuset i ett större sammanhang, eller sett dem som en större kategori av byggnader med betydelse för det offentliga samtalet och kulturutbudet i stort.

Arkitektoniska svårigheter och problem av gemensam karaktär saknas dock inte. Trots ambitioner, som öppenhet och demokratisering, känner sig exempelvis det stora flertalet i Sverige, liksom i de flesta länder, enligt några intervjuundersökningar, alltjämt främmande inför många av offentlighetens institutioner. Det finns många outnyttjade möjligheter, menar jag, att utveckla denna byggnadstradition arkitektoniskt för att de verkligen ska fungera bra som kärnor i en demokratisk kunskapsprocess, — som centra i det offentliga rummet.

Jag avser att koncentrera mina första studier till några utvalda byggnader, som kan belysa den arkitektoniska betydelsen av olika institutionella förhållanden mellan byggnaderna, offentligheten och de som förvaltar och verkar i byggnaderna.

Tyngdpunkten skall ligga på ett både brett och inträngande studium av ett urval byggnader som förutom att de är praktiskt tillgängliga geografiskt, har ett arkivmaterial som belyser ovanstående frågor. Detta arbete skall kombineras med mindre studier av ett något större antal byggnader som befunnits vara av intresse, men som ur ekonomisk och tidsmässig synpunkt inte kan bli föremål för annat än kortare studiebesök. Redan publicerat material liksom ritningar skall självklart studeras i dessa fall.

En väsentlig uppgift i etableringen av ett nytt forskningsområde är uppbyggnaden av såväl internationella som nationella kontakter. Studieresorna avses även tjäna detta syfte, men huvudmedlen är emellertid att publicera eget material i tidskrifter, delta i symposier och konferenser inom näraliggande ämnen, samt att verka för att symposier specifikt arrangeras inom området. I samarbete med Centrum för biblioteksforskning skisseras ett symposium våren 1990 med preliminär titel: Visionärer och vetenskapare om offentlighetens institutioner.

De mer inträngande studierna avser jag att genomföra med ett par objekt inom vardera teater, bibliotek, musikhus och museum. Förutom material från programdiskussioner, projektering och förvaltningsorganisation skall direkta studier av byggnaderna genomföras. Det innebär att jag själv metodiskt genom upplevelse, iakttagelse och inlevelse skall studera dessa byggnadsverk i såväl vardagliga sammanhang, som vid speciella evenemang.

För programskrivande beställare liksom för gestaltande arkitekter är det av stort intresse att kunna jämföra presentationer av enskilda verk, men mina studier syftar längre. Framför allt att utveckla mera generella teoretiska resonemang i principiella hållningsfrågor. Det gäller rumsteori i relation till sociala förhållanden och såväl arkitektoniskt som organisatoriskt besittningstagande av mer eller mindre allmänt tillgängliga byggnader och platser. I det följande skall jag kortfattat presentera några av de teorier som jag skall arbeta vidare med framöver.

Arkitekturgestaltning; en social process

I avdelningens ramprogram har vi framhållit gestaltandet av hus och samhällen som en komplex social process. Innebörden av detta för det individuella skapandet har knappast penetrerats. Visserligen har arkitekturen sedan en längre tid kommit till med insatser från många viljor och intressen, men det konstnärliga arbetet framhålls oftast ändå helt onyanserat vara individuellt och att dess kvaliteter står och faller med en eller annan arkitekts unika personliga kvalifikationer. När experiment realiserats där processtänkandet och brukarmedverkan ställts i förgrunden, har detta därför ofta fått till konsekvens att de konstnärliga ambitionerna tonats ner.

En tillfällig uteservering vid Kopparmärra, Göteborg i väntan på ett nybygge tillför något på väg.

IMG_0202.JPG
En tillfällig uteservering vid Kopparmärra, Göteborg i väntan på ett nybygge tillför något på vägen och låter människor appropriera platsen.

Är det så att den konstnärliga ambitionen i sig självt fungerat som ett hinder för brukarmedverkan och en rik samhällelig arkitekturutveckling. Detta borde enligt min mening inte vara nödvändigt. Romantikens myter om konstnärerna som gudabenådade genier är väl tämligen överspelade inom den svenska arkitektkåren idag. Men är det ändå inte så fortfarande att mycket av arkitektens drömmar att själva få behärska arkitekturen i projektet som en slutgiltigt gestaltad helhet till en del lever kvar i romantikens tankevärld? Här återstår en hel del forskning för att få ett bättre begrepp om av en mer samhällelig konstnärlighet skulle vara.

Jag har preliminärt kommit till att en svag punkt idag är att den i allmänhet eftersträvade konstnärligheten i arkitekturen bygger på oreflekterade begrepp om helheten och om samhället som en helhet. Ambitioner att åstadkomma en konstnärlig arkitektonisk helhet har av naturliga skäl för det mesta knutits till tillkomsten av hus eller motsvarande tydligt urskiljbara byggnadsprojekt. I gestaltningsprocessen har i bästa fall en ansvarig arkitekt fått till uppgift att samordna olika viljor och olika krav till en helhet. Ibland med arkitektens personliga signum, men ofta mer anonymt. Ett sådant betraktelsesätt för ofta med sig att olika projekt, som i sig omfattas av starkt framträdande helhetsambitioner, sedda tillsammans inte ger uttryck för någon helhet alls. De kommer snarare i många fall att sinsemellan uttrycka konkurrens. Samtidigt ställer det sig svårt att inom ramen för en stark enhetssträvan göra anspråk på ett självständigt uttryck för sådana brukare som besitter endast någon del av byggnaden.

I stadsdelen Haga i Göteborg har arkitekterna arbetat på ett något annorlunda sätt inom ramen för den gamla kvartersbebyggelsen och har därmed också kunnat åstadkomma ett i flera avseenden bättre resultat. Inom ett område med samma byggherre har olika fasadavsnitt ritats med var sina egna fasadkompositioner så att de ger intryck av många skilda hus. Paradoxalt nog har det givit en starkare uppfattning av stadsdelen och staden som en helhet, vilket ger en fingervisning om en utväg ur vårt dilemma.

Då arkitekterna lanserade denna idé rönte det motstånd inte minst från andra arkitekter. Framför allt framhölls det falska i att ge intryck av en småskalig produktion med många skilda projekt. Häri ligger också en svaghet som man svårligen kan bortse från. En känsla av ytlighet uppstår av att den gestaltade mångfalden har mycket svagt reellt underlag. Uppdelningen ger visserligen en del sådana praktiska fördelar, som enkel anpassning till de varierande marknivåerna och till de äldre hus som man funnit skäl att bevara här, men den framstår ändå nästan enbart som estetiskt betingad.

När den mänskliga verksamheten "är" arkitekturen. Skärgårdshandel i Helsingfors hamn
När den mänskliga verksamheten och deras mobila artefakter ”är” arkitekturen. Skärgårdshandel i Helsingfors hamn

Av detta framgår, menar jag, att ett ytterligare steg behöver tas för att denna mångfaldens helhet ska ge en upplevelse av äkthet i uttrycket. Det kan omöjligen vara så att det i vårt samhälle som är både komplicerat och motsägelsefyllt skulle vara nödvändigt att skapa en konstlad mångfald och variation exempelvis i stadsmiljön. Det hade i Haga funnits möjligheter att åstadkomma ett varierat uttryck med organisatorisk förankring, t ex relativt självständigt manifesterade butiks- och hantverkslokaler. En betydande del av svårigheterna att skapa en levande miljö får dock tillskrivas den rationalistiskt organiserade produktionen och förvaltningen av husbeståndet som finns i Haga liksom i de moderna bostadsområdena i förorterna.

Å ena sidan kan alltså arkitekterna så som läget är söka finna arbetssätt och uttryck som inte bara accepterar utan också tar fasta på de sociala enheter som trots allt finns. Å andra sidan hämmas möjligheterna att utveckla en levande arkitektur av den allt extremare storskaligheten inom förvaltningsorganisationerna och genom den ekonomiska centraliseringen i allmänhet. Inom ramen för dessa tycks dock mindre hierarkiska, ”plattare” organisationsformer växa fram med decentraliserat ansvar. Ett storskaligt byggnadsprojekt och en rationell förvaltning utesluter emellertid inte en struktur av lokalt ansvarstagande och av relativt självständiga uttryck. Skulle inte arkitekterna kunna söka ge uttryck och estetisk utrymme för en sådan relativ autonomi?

Då krävs det att vi upprättar en konstnärlig identitet som passar för socialt komplicerad projektering och byggande. De flesta arkitekter med praktisk erfarenhet har väl upplevt hur svårt det kan vara att komma till sin rätt i en del sammanhang. Trots att ett projekt eller ett miljöavsnitt gestaltas i samverkan med de bästa krafter, tycks det ibland vara omöjligt att åstadkomma ett gott resultat. Förutom att själva strukturen och processen bildligt talat måste inneha konstnärliga kvalifikationer bör arkitekterna hävda betydelsen av de personliga kvalifikationernas relativa självständighet. Skulle vi inte kunna uppfatta de skilda konstnärliga insatserna som mer eller mindre tydligt sammanfogade inlägg i ett fortgående samhälleligt samtal?

Offentligheten Gestaltad — Offentligheten gestaltar

Det är detta som knyter samman arkitekturens gestaltningsfrågor med offentligheten som modern företeelse. Genom studier av offentligheten hoppas jag få en bättre förståelse för hur arkitekterna bör arbeta, samtidigt som insikten om den samhälleliga gestaltningsprocessens betydelse kan ge en ny grund för en utveckling av offentlighetens arkitektur. I mitt avhandlingsarbete har jag studerat hur ”offentligheten” och dess arkitektur vuxit fram och utvecklats. Denna representeras i staden av byggnader vars arkitektur är uttryck för hur man uppfattat det offentliga samtalet och själva gestaltningen av dess utbud. Här har jag tyckt mig finna en fruktbar infallsvinkel för försöken att bilda mig ett begrepp om en användbar gestaltningsprincip för arkitekturen.

Dessa institutioner kan nämligen också ses som en tolkning av mötet mellan konsten, konstnärerna och dess publikum samtidigt som de i flera avseenden utgör en förutsättning för kulturens gestaltning som samhällelig process. Man kan visserligen betrakta kulturen som ett arv från tidigare generationer, men i dagens föränderliga situation är kulturen i sig en fråga om ständigt nyskapande. Med en sådan utgångspunkt blir det viktigt att studera vilken arkitektur som ger den kulturella skapelseakten livsrum, inte vilken arkitektur som bäst förmedlar ett utbud.

En genomgestaltad estetik har svårt att släppa fram det rörliga (agile) i staden.
En genomgestaltad estetik har ofta svårt att släppa fram det rörliga (agility) i staden.

Jag har i mina studier av offentlighetens miljöer i historien kunnat sluta mig till, att den konstnärliga ambitionen kan söka sig mot en samhällelig längs två helt skilda vägar. Den första ännu förhärskande tar sig exempelvis sådana uttryck som att då nya byggnader presenteras i massmedia så uppges varken arkitektens namn eller det kontor han arbetar för. Arkitekturen betraktas som anonymt producerat av ”samhället” eller ”vår tid” — sett som något vagt och abstrakt universellt. Den inordnar oss i ett samhälle som framstår som något utanför oss människor, som inga egentligen har ansvar för.

Jag förespråkar istället den väg som utgår från att konstnärerna alltid som alla andra skapar något som bidrar till det som redan finns. Vi deltar i ett socialt strukturerat förändringsarbete. Varje arbete tillfogar något nytt i en dynamisk helhet, som inom sig formar en struktur av relativa självständigheter. Vi måste då mycket känsligt och nyanserat relatera vårt arbete till målgrupper, uppdragsgivare, medarbetare, brukare osv.

Dessa vägar kan studeras som ett samband mellan arkitektens hållning till gestaltningen och stilen i byggnadsverket. Med”stil” syftar jag då på uttrycksströmningar i arkitekturen, inte arkitekturstilar i äldre konstvetenskaplig mening. Särskilt i Sverige finns en allmänt accepterad tanke att den offentliga miljön skall vara lika tillgänglig för alla.

Till denna lovvärda ambition har sedan fogats en förhoppning att om man ger arkitekturen ett neutralt uttryck blir byggnaden lätt och likvärdigt tillgänglig. I denna anda har en särskild arkitekturstil utvecklats som helt kommit att identifieras med offentlighet. Man talar om den ”offentlig miljön” som något som inte bara skiljer sig från hemmet utan också från offentlighetens mer lättsinniga institutioner som nöjesfält och restauranger.

P1010057.JPGProblemet med denna stil uppstår om man med tillgänglighet menar något mer än att röra sig obekymrat utan att någon bryr sig, om man exempelvis även vill innefatta brukarnas eller de anställdas besittningstagande, dvs ge dessa möjligheter att påverka miljön. Då måste man urskilja olika människor och grupper av människor och ge dem särskilda ansvarsrelationer till en byggnad eller vissa delar av den. Man måste upprätta och gestalta värd/gästrelationer i arkitekturen.

Sagrada di Familia i Barcelona är både turistmål och lokal parkmiljö
Sagrada di Familia i Barcelona är både turistmål och lokal parkmiljö

Den offentliga miljön skulle förändras avsevärt om speciella brukargrupper, såsom personal, lokalbefolkning eller stamgäster fick större möjlighet att sätta sin prägel på bygget. Eller om arkitekten i sina byggnader sökte inspirera brukarna till att utveckla den offentliga miljön efter sina önskningar och drömmar. Jag frågar mig då om inte en sådan miljö skulle kunna vara väl så välkomnande även för en främling som en strikt neutral och anonym offentlig miljö?

Biblioteksarkitekturen

Biblioteksarkitekturen utgör ett utomordentligt historiskt exempel som belyser varför den neutrala stilen fick så starkt genomslag i Sverige. Under 1900-talet har folkbiblioteken utvecklats som en del av olika demokratiska ideologier. Ofta har dessa knutits till skilda arkitektoniska uttryck, vilket skildrats i en C-betygsuppsats framlagd av Pernilla Nordström på institutionen för Konstvetenskap i Uppsala. Hon beskriver hur biblioteksmiljön i Örebro förändrats från ”kulturtempel” till något som skall föra ”tankarna till en vänthall av något slag”. (Nordström s100)

Ambitionen i de flesta moderna bibliotek är att ingen skall känna sig ”bortkomna”. Miljön skall ”inte ställa några krav på besökaren”. Detta leder till krav på en strikt neutral arkitektur. Nordström kan trots sin positiva inställning till ambitionerna att gestalta Örebros nya bibliotek så att det uppfattas som mer lättillgängligt inte undgå att konstatera att det saknar en ”riktigt intim atmosfär” och att det rent av kan ”uppfattas som spartanskt”.

Samtidigt pekar detta på möjligheter som en mer ingående kritisk analys av biblioteksmiljön skulle kunna bidra med till forskningen om folkbiblioteken. I vilken utsträckning har olika miljöer verkligen blivit tillgängliga för vanligt folk i någon djupare mening? I vilket avseende har de egentligen syftat till att bli tillgängliga? Har folk verkligen känt sig hemma här — eller har de känt sig bortkomna just på grund av anonymiteten och neutraliteten?

I Marion Lefflers artikel om arbetarbibliotek i Tvärsnitt nr 4, 1988 pekar hon på betydelsen av att arbetarna hade ”ett eget bibliotek, där man fick styra och ställa som man ville”. (Leffler s82) Precis som i en privat bostad var det viktigt att vara delaktig i miljön för att någon slags hemkänsla skulle infinna sig. Denna delaktighet gällde naturligtvis även bokvalet, även om det inte tycktes resultera i några avgörande skillnader i bokurval. I biblioteksmiljön blir skillnaderna påtagliga om man söker neutralitet eller om man låter folk skapa hemkänsla på egna villkor. Det borde därför också vara väsentligt för folkbiblioteksforskare från andra discipliner att beskriva miljön och låntagarnas faktiska relationer till dess gestaltning. I Lefflers artikel saknas tyvärr helt uppgifter om ens i vilket sammanhang de studerade biblioteken var inrymda.

Läser vi folkbibliotekens grundskrifter finner vi, vilket sällan uppmärksammats, att strävandena efter en neutral biblioteksarkitektur uttalat riktade sig mot folkrörelsernas egna bibliotek. Valfrid Palmgren hävdar exempelvis i sin utredning Förslag angående åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjandet af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige från 1911 med stöd i den amerikanska utvecklingen betydelsen av att ”själfva lokalen liksom hela organisationen i öfvrigt blifver fullt neutral”. (Palmgren s55)

Bakom denna tanke ligger en borgerlig harmonisträvan, som hon också följdriktigt vänder gentemot folkrörelserna. ”I föreningar af olika slag splittras människorna af olika åsikter, uppdelas i arbetsgifvare och arbetare, i absolutister och icke-absolutister, i olika såväl religiösa som politiska trosbekännare.” (aa s50) ”Om någonsin alla ett samhälles medlemmar, oberoende af samhällsställning och andra intressen, kunna samlas om någon institution, så borde detta vara om biblioteket, som otvifvelaktigt är en af de allmängiltigaste institutioner, som kunna tänkas.” (aa s49) ”Det bör vara staten, som genom understöd och ledning är alla sina medborgare behjälplig i deras »sträfvanden för upplysning och människovärde».” (aa s89) ”Man må nämligen icke tro att man genom att fråntaga den (biblioteksrörelsen, förf anm) anslag skulle kunna undertrycka densamma.”

Hon förordar istället ”stöd” kombinerad med ”väl avpassad kontroll” för att uppnå en centralisering. (aa s171) ”Föreningsbiblioteken får tills vidare utgöra surrogatet för de hemmens boksamlingar, på hvilka vi hoppas, när i framtiden hvarje arbetare har sitt eget hem.” (aa s171) Liksom beträffande föreläsningsverksamheten, så är det äfven å biblioteksområdet af stor vikt, att (…) hvarje tecken på åsikt eller ståndpunkt af ett eller annat slag afvlägsnas från biblioteken. (aa s55)

Detta för oss in på några svåra och relativt kontroversiella frågor om förhållandet mellan demokrati och folkbildning, som faktiskt med fördel kan föras med utgångspunkt i arkitekturfrågorna. Synen på demokrati avslöjas för oss bl. a. i de relationer mellan gestaltning och konsumtion som bebyggelsen upprättar. Om demokrati inskränker sig till ett fritt val av redan formade ”produkter” eller ”ståndpunkter” blir varuhuset till en lämplig förebild för ett demokratiskt bibliotek.

Om folkbildning inskränker sig till att lära folket att älska och högakta det tryckta ordet blir templet en lämplig förebild. Om folkbildningen istället innebär fostran och undervisning av ett obildat folk brukar byggnaden framhävas som ett utsökt konstverk. Om demokrati också innefattar en delaktighet i själva kunskapsprocessen, måste biblioteksmiljön rymma både gestaltningsprocesser och erfarenhetsutbyte, både åsikter och ståndpunkter . Det räcker då inte att forma den som om den vore skapad i eller för ett komplicerat sammanhang, den måste även på ett mångfacetterat sätt ge uttryck för skilda strävanden och bemödanden, för samhällets motsättningar och konkreta maktrelationer.

I en artikel i temanumret om bibliotek i Tvärsnitt skriver Lars Höglund och Olle Persson om vikten av betrakta forskaren som medlem i ett socialt nätverk. ”Forskningen är i högsta grad en social företeelse med ett omfattande informellt idéutbyte.” (Höglund & Persson, s103)

Om man i demokratin innefattar delaktighet måste det sociala nätverket lika betydelsefullt för medborgaren i gemen som för forskaren. Visserligen kan man inte räkna med att bredare lager av folk kommer att orka med att förhålla sig utforskande till alla de frågor som står på dagordningen i fråga om samhällets gestaltning. Precis så som Höglund & Persson även skriver så sprids information vidare i ett ”mellanpersonligt nätverk”. Böckerna och biblioteken fyller en uppgift i denna process och bibliotekens organisation och arkitektur blir ett uttryck för i vad mån man velat acceptera att information inte skall uppfattas som en enkelriktad process.

Med en sådan utgångspunkt har studiet av biblioteksbyggnaderna möjlighet att ge viktiga bidrag till besvarandet av frågor om författandet och publikmötet, om det informella mötet låntagare emellan, som delar av den arkitektoniska miljön. Bibliotekens ställning i den större sociala strukturen uttrycks även i bibliotekets relationer till gaturummet och till stadens/samhällets institutioner i övrigt. Relationen mindre lokala specialbibliotek kontra stora allmänna bibliotek är också intressant i sammanhanget. Hur gestaltas en demokratisk respekt för boken — inte en underdånig vördnad? En lång rad av ytterligare frågor med anknytning till arkitekturen skulle kunna listas som ännu väntar på sina forskare.

Litteratur:
Elzinga, Aant, ”Perspektiv på arkitekturforskning.” Tidskrift för arkitekturforskning, 2, 1987
Höglund, Lars & Persson, Olle, ”Kunskap om kunskapshantering” Tvärsnitt 4, 1988
Jadelius, Lars, Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur — med utgångspunkt från Helsingborgs konserthus. Diss. Arkitektur Chalmers, Göteborg 1987
Jadelius, Lars, ”Folk, form och funktionalism.” Svensk biblioteksforskning 3-4, 1988
Leffler, Marion, ”Arbetarbiblioteket som mot-hegemoni.” Tvärsnitt, 4, 1988
Nordström, Pernilla, Från kulturtempel till folkbibliotek – en studie av biblioteksmiljöns förändring i Örebro. C-uppsats Konstvet inst Uppsala 1987
Palmgren, Valfrid, Förslag angående åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjandet af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige . Stockholm 1911

1 tanke kring ”Offentligheten gestaltad – offentligheten gestaltar

  1. Bilderna tillför verkligen något till texten även om den är bra i sig. Det ska bli spännande att se utvecklingen med fler bilder!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *