Att överskrida modernismens och postmodernismens rumsideal (Del 1)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Det pågår en kamp mellan den gamla staden och den nya. Därinne mitt i stadens hjärta ligger den, det som är kvar av den gamla staden, och ruvar på något osyn­ligt och oåtkomligt, ett vagt löfte om ett annat liv. Och vi vandrar alla runt för att finna någonting, vi vet inte vad, kanske en hemkänsla. Men det nya är redan där, runt om oss, och förändrar i rasande takt, det är ett ”förnuft” på väg att slå ihjäl ett gammalt samvete. (Lindquist, S, Göteborgsposten 1990)

När staden förlorar sin inre spänning riskerar den att förfalla till att bli blott en behållare för ”kvantiteter” av olika slag: individer, bilar, hus. D v s stads­kul­tu­ren dör. (…)

Nu reflekterar sig kommersen i sig själv och staden blir allt mer spännings­lös; den bygger sig köpcentrum, glasar in och däckar över och citerar staden i artifi­ciella miljöer. Och denna spänningslöshet hotar att förinta de specifika mel­lan­former, den socialitet, som under lång tid utvecklats mellan det privata och offentliga och gör att vi allt oftare vilset pendlar mellan att vara väldigt intima (sentimentala) och väldigt formella. (Aa)

Att staden och dess arkitektur har genomgått betydande föränd­ringar det senaste århundradet och att det finns en grund för den här lite dra­mati­s­erade kritiken är ofrånkom­ligt. Men även om dessa citat är ut­tryckligt negativa, så kan denna typ av kritik lika väl vändas till ett upp­fordrande påstående: Att de sociala förutsättningarna för visuell och rumslig arkitektonisk gestaltning förändrats.

Som arkitekt och arkitek­tur­forskare ställs jag inför gestaltande uppgifter och som sådan måste jag i varje läge söka utgångspunkter för en positiv gestaltning. Jag måste då fråga mig om inte dessa nya förutsättningar också skulle kunna ge möjligheter att om­sätta ett socialt och demokratiskt engage­mang i arkitektur och samhälls­bygge? Det är kanske bara vår oförmåga att hantera de nya förut­sättningarna som fört negativa konsekvenser med sig?

Sådana tämligen allmänna frågor har varit en plattform för mina försök att utveckla ett veten­skapligt under­byggt ställningstagande till den moderna arkitek­tur­en och dess gestalt­ningsfrågor. Innebörden av dessa har för mig fått klarna allt efter som mina kunskaper har vuxit. På samma sätt hoppas jag att läsaren bättre skall förstå vad jag åsyftar efterhand som mina resone­mang presenteras.

Ambitionen har alltså varit att ompröva vårt sätt att hantera de soci­ala förutsättningarna för en ”demokratisk arkitektur”, utan att för den skull göra någon strikt definition av demokrati. Det är enligt min mening en hel rad av såväl kulturella som formella faktorer som sam­mantagna bestämmer i vilken utsträckning ett ”samhälle” är demokra­tiskt. Enda rimliga vägen att fullgöra en studie av detta slag slingrar sig fram via historiskt förankrade kunskaper om stadsbyggets kulturella och formella förutsätt­ningar, samt via en kritisk granskning av de arkitek­toniska försök som gjorts i demokratisk riktning.

Traditionellt har arkitektur­forskarna sökt en demokratisering av arkitekturen och be­byggelsen utifrån den privata bostaden och bostads­om­rådet, medan stadslivet i övrigt har lämnats fritt för strider mel­lan det representativa torgrummets esteter å ena sidan och den vulgära kommersial­ismen å den andra. Jag har funnit det absolut nöd­vän­digt att istället söka mig till arkitekturut­veck­lingen utifrån begreppet offentlighet, som ju borde vara samhälle­lig­hetens och demokratins hän­delsecentra.

De före­givna sambanden mellan den radikala demokratiska socia­l­ismen och den moderna västerländska arkitekturen föranledde mig att börja med en analys och kritik av funktio­nalismen och dess syn på den offentliga byggnaden.

Parallellt med mina kritiska studier utvecklades ett avståndstagande till funktiona­lis­men som ett någorlunda sam­manhängande postmoder­nistisk stiluttryck. Vid en jämförelse idag av min analys av funktiona­lismen med den gängse post­modernistiska kritiken utkristalliserar sig ett par viktiga skillnader. Med utgångs­punkt från dessa skillnader har jag gått vidare med en analys av postmoder­n­­ismens egen rums­upp­fatt­­ning och började skissera några alternativa begrepp och tanke­figurer.

Trots att funk­tio­nalismen är den arkitekturströmning som närmast kommit att förknippas med demokratiska ideal och sociala ambitioner, har kritiken inte disku­terat dess samhällsideal explicit. Trots att många funktionalist­er själva öppet tagit ställning i sådana frågor, har arkitek­tur­forskningen behand­lat denna rörelse utan att penetrera funktiona­lis­mens hållning till socia­lis­mens och demokratins problem.

Forskningen har varken baserats på djupare studier av funktiona­listernas teo­re­tiska reso­nemang eller deras bakomliggande föreställ­ningar. Ett flertal arbeten med analys och kritik av den moderna tanke­tradition, som karaktäriseras som social ingen­jörskonst har presenterats på senare år av samhällsvetare. Dessa har vidgat förståelsen av funktionalismens grund­valar men de har i mycket liten utsträckning kommit att belysa ar­kitekturen och dess rumsliga organisation. (Se exempelvis Hirdman, Sandström)

Jag har funnit det nödvändigt att se funktionalismen som en bred tidsbunden strömning inom både teori och arkitektur med flera av sina mest betydande föreställningar underför­stådda och avläsbara endast i sina konkreta sammanhang. Inte som en teori. Inte som en stil. Sådana sammanhang kan emellertid bli be­gripliga via en relativt ingående förståelse av tidens samhälleliga motsättningar och av den idéhistoriska bakgrunden.

Min ana­lys av funktionalismen kan något förenklat sägas ha lagts upp på tre olika nivåer. Som bas valde jag Helsingborgs konserthus av Sven Marke­lius, vilket tillkom under det skede då funktionalismen bröt igenom i det svenska samhället. Därutöver var bygget en kulturpolitisk handling i sig, vilket gav förutsättningar att fånga arkitektens syn på männis­kans, kulturens och därmed även på arkitekturens plats i samhället.

Som övergripande nivå har jag arbetat med offentlighetens och de offentliga byggnadernas arkitekturkoncept, som jag efterhand fann vara en central förbindelselänk mellan funktionalismen och dess ”demokra­tiska” ideal. För att upprätta en förmedling mellan denna nivå och stu­diet av det enskilda bygg­nadsverket fann jag det önskvärt att följa fram­växten av det moderna auditoriet och spegla den mot det fria sam­talets arkitektur, som denna kommit till uttryck i exempelvis värds­hus, res­tau­ranger och förenings­hus. På så sätt vidgas de arkitektur­histo­riska metoderna där byggnadsobjekten traditionellt står i centrum, med den socialhisto­riska forsk­ningens teorier och metoder.

Men även detta utvidgade arbetssätt har sin begränsning. Först och främst blir byggnadernas relation till sin användning och till sina bru­kare fortfarande vag och spekulativ. Detta problem har jag försökt att lösa genom att utvidga den pågående studien av dagens arkitektur med etno­logisk teori och metod. Därutöver tvingas emellertid även en sådan bred social arkitekturhistoria att ställa sig vid sidan av den diskussion om stadsbyggandets möjligheter som arki­tekten och byggbesluten står inför i projekteringssituationen.

Även om resonerande samtal/intervjuer görs med olika inblandade aktörer saknas inom ramen för etnologisk metodologi redskapen att föra in andra referenser i samtalet än de som är tidstypiska eller de som redan är inom den tillfrågades er­farenhetsramar. För att kun­na sätta arkitekturteoretiskt upplinjerade möjligheter i relation till aktö­rernas erfarenheter krävs att studier av detta slag även arbetar med arki­tektens metoder, dvs att söka omsätta teori i skisser och med deras hjälp försöka fånga upp respons och reak­tioner.

Sammanfattningsvis bygger denna uppsats på studier där tradi­tio­nella arkitekturhistoriska metoder vidgats genom breda socialhisto­riska litte­ra­turstudier, genom aktörsintervjuer och inte minst genom att prag­ma­tiskt pröva de teoretiska ansatserna med gestalt­nings­skisser och re­flektera över reaktionerna på dessa.

Läs vidare i del 2. Historiska faser i framväxten av en demokratisk arkitektur

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *