Institutionaliseringar av det offentliga rummet (Del 8)

Inledningsvis består denna text av en sammanfattning av min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid har jag dessutom kopplat på och knutit samman denna med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Artiklarna är illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min ambition är att komplettera här med färgfotografier och senare tillkommen litteratur där så är önskvärt.
För att fungera för att läsa på nätet har jag valt att dela upp texten i numrerade avsnitt med nya rubriker. Bör helst läsas i denna ordning, men kan läsas var för sig med god behållning. 

Om man på ett mer allmänt plan studerar framväxten av det moderna audi­toriet, finner man att det speglar en omvandling av tanke­- och erfa­ren­hets­utbytet under 1700- och 1800-talen, från direkta samtal inom en mer eller mindre sluten lokal gemenskap till ett offentligt samtal med växande inslag av masskommunikation.

Det blev sålunda möjligt att skapa sig ett begrepp om en publik av medborgare i allmän­het och den konkret när­varande publi­ken i auditoriet kom efterhand att identifieras med allmänheten. Publiken uppfattades som en abstrakt massa av en­skilda okända indi­vider utan några mänskliga relationer sinsemellan.

Man föreställde sig så småningom även den så kallade kritiska allmän­heten som en massa av åskådare, som utövade sin medborgarrätt genom val. Det offentliga livet knöts därmed allt­mer till ett utbud av färdigformulerade åsikter eller konstnärligt fullbor­dade budskap, och många började uppfatta det som till­räckligt att bygga audito­rier och motsvarande mot en anonym publik riktade institutioner för att ge rum åt det offentliga samtalet.

Framväxten av en borgerlig offentlighet vid slutet av 1700-talet har under senare år, med hänvisning till bland annat Jürgen Haber­mas ban­brytande arbeten, lyfts fram som ett mycket betydelsefullt histo­riskt framsteg.

I kulturkritiken har det inte minst fram­stått som viktigt att lyfta fram arkitekturens möjligheter att återskapa en livaktig offentlighet med storstaden som hjärta.

I stads­bygg­nads­diskus­sionerna har det emellertid ofta framstått som om gatorna och torgen i sig skulle utgöra stadens offentliga rum. Det är dock endast genom de omgivande bygg­naderna som gatan får mening, inte då bara som rums­bildande fasader, utan framför allt genom de mer eller mindre privata rum och institutio­n­er i dessa som förmedlar utbytet.

Det är stadens ”institutioner”, i mycket vid mening, som skapar det offentliga rummet i samverkan med stadens gator och platser. Kaféer och butiker, teatrar och biblio­tek har emellertid i realiteten en villkorlig och begränsad tillgänglighet, de är i den meningen privata, men de har samtidigt varit oerhört betydelsefulla för kulturen och offentligheten. Det är i relationen mellan gatan och bygg­na­derna, mellan det mer eller mindre inneslutna och det verkligt allmänna som offentlighetens rum skapas.

Om vi betraktar bygg­naderna ur denna synvinkel, kan det tyckas finnas en mot­sägelse mellan olika ambitioner att bli mer eller mindre integrerade i det offentliga rummet och att skydda de interna verksam­­heternas autonomi i husen.

Att utsläcka spår av intern verksamhet i arki­tekturen har för en del framstått som ett uttryck för en offentlig miljö. Att det i rummen inte finns något uttryck för tillhörighet, makt­relation eller beslutsstruktur, som sätter den ene före den andre ger då ett in­tryck av att här är ett hus, där var och en kan vistas som människa rätt och slätt.

Men istället för att gestalta ett hus som öppnar sig mot offentligheten ger huset då snarast intryck av att de i huset verksamma endast skulle vara redskap för en objektiv och opersonlig rationalitet, vid sidan av den egentliga offentligheten med sina konkreta och män­skliga rela­tioner.

För­hål­landen, liknande dem mellan värd och gäst, utvecklas emel­ler­­tid alltid ur de infor­mella relationer till en byggnad som olika mer eller mindre autonoma gemen­skaper besitter, samtidigt som den for­mellt reglerade besittningsrätten vare sig det syns eller inte fungerar som en rumsligt organiserande faktor. (Jfr Sack, 1986, s 5)

Om man verkligen vill skapa en grund för en demokratisk offentlighet är det väsentligt att i bygg­naderna med­vetet tydliggöra och utveckla institu­tionernas värd/gäst­­­relationer. Sådana relationer bör emellertid inte ses som enbart begränsade till ett förhål­lande mellan privatägare och besö­ka­re, mellan det privata och det offentliga. De kan uttrycka andra kom­plexa och öppna samhälleliga till­hörighetsrelationer, inom en i stort sett offentlig sfär.

Att jag talar om min stad betyder ju naturligtvis inte att jag på något vis gör anspråk på att äga den, men inför en person eller grupp på tillfälligt besök i min stad eller på min stamrestaurang kan jag ändå i viss utsträckning fun­gera som värd. (Jfr Jadelius, 1987, s 79ff och Wiklund s 193ff)

Genom att medvetet organisera exempelvis staden eller restau­rangen så att de ställer krav på tillfälliga gäster för att de ska bli fullt ut tillgängliga för dem, understödjer arki­tekturen en reell öppenhet gent­emot främlingen. För att kunna tala om öppenhet måste det, vilket säl­lan har uppmärksammats, finnas någon rumslig bestämning som man kan tränga in i.

Det måste innebära en kvalitet att nya förhållanden uppenbarar sig för varje enskild gäst allt eftersom han tar en lokal, en byggnad eller en plats i besittning. En byggnad eller plats som tycks ligga helt öppen vid ett första besök framstår ofta som otillgänglig och opersonlig sedan man försökt göra sig hemmastadd där.

Institutionen i offentligheten

Om man inte bara menar att alla ska kunna röra sig fritt och fritt välja ur ett färdigt kulturutbud, utan också menar att alla ska kunna tränga in i och aktivt delta i samhällets olika kun­skaps­­proces­ser, blir det neutrala enrumsprojektet inte hållbart. Detta måste ersättas av ett med­vetet arbete med det vidare rumsliga sammanhanget och utgå från en förståelse av en modern komplex och differentierad offentlighet fylld av spänningar och konflikter.

Man kan bland folkrörelsens äldre byggnader, till skill­nad från de offentliga teatrarna med sina professionella institutio­ner, finna en tradi­tion som i vissa avseenden fungerade annorlunda. Här finns drag som vi skulle kunna återknyta till i detta sam­man­hang. Särskilt i en del större städer utgick dessa helt pragmatiskt från relativt öppna gemen­skapsrelationer, eftersom där fanns en mångfasetterad folklig rörelse.

Fasadritning Folkets hus Helsingborg
Fasadritning Folkets hus Helsingborg
Plan gatuplan
Plan gatuplan
Plan våning två
Plan våning två

Helsingborgs Folkets hus, från 1906, är ett bra exempel på en sådan byggnad. Till att börja med inrymde detta en brokig bland­ning av verk­sam­heter, som bibliotek, kafé, kooperativ butik, tidnings­tryckeri, för­eningsexpedi­tio­ner, sam­lingssalar osv.

En sådan sammanfog­ning av relativt självständiga funktioner gav, trots fasadens något borg­aktiga res­ning, förutsätt­ning­ar för en öppen gemen­skap med flera ingångar och egna relationer till samhället i övrigt. Förutom att gatuplanet var genombrutet av skyltfönster, bygg­des pas­sager genom huset med olika självständiga entré­er och ett flertal affärslokaler.

De scenarrangemang som fanns i stora salen var byggda främst för att passa enklare skådespel och varietéer. Här upprätthölls gränsen mellan mellan dikt och verklighet, som en gräns mellan scen och salong, men scenen stod dekorerad och smyckad mitt i verkligheten.

Här behövdes inte någon arkitektoniskt accen­tuerad väg från stadens gator in i konstens värld. Salen är istället självklar, påtaglig och står i nära kontakt med bl. a. bibliotek, matsalar, kafé m m. Sammanhanget blir på så sätt en tydlig referens av betydelse oavsett om allvarlig dra­matik eller festlig underhållning spelas upp.

När funktionalisterna engagerade sig i folketshusbyg­gan­dets arki­tek­tur­problem sökte de annan väg, vilket är belysande i detta samman­hang. När till exempel arkitekten Eskil Sundahl i en artikel i Bygg­mäst­aren 1929 behandlar ”Folkrörel­sernas byggnadsproblem”, hävdar han att arbetarrörelsen bara uppvisat ”konservativa och primitiva” lös­ning­ar.

Hur han skulle vilja se en sådan anläggning framgår av ett något utopiskt skisserat förslag i funktio­na­lis­tisk stil. Förutom den tidiga funktionalismens strama känsla av lätthet präglas detta av en rumslighet utan relationer till historiskt formade grupper.

Det framgår att han knap­past tänkte sig byggnaden eller ens delar av den som uttryck för någon bestående gemensam verksamhet. Samlings­rum­men, liksom kafé och biograf var gestal­tade som om de skulle hyras tillfälligt eller dra till sig en anonym publik.

Planlösningen för Helsingborgs Folkets hus fick en form av öppen­het, som hade sin grund i en livaktig och komplex verksamhet. I enrums­tan­kens teatrar fanns på samma sätt en socialt komplex verksam­het, men där inneslöts och doldes den i husens bakre regioner för att man i själva teaterrummet skulle få en känsla av allmän tillgänglighet.

Under fyrtio- och femtiotalen intensifierades teaterinstitu­tio­nernas pro­fessionalisering vilket förde till en viss inåtvändhet och isolering. För­utsättningarna för teatern att utvecklas som en för vanligt folk an­gelä­gen institution försämrades. Institu­tions­teatrarna stagnerade på många håll och deras betydelse för offentligheten sjönk och många ”fria teater­grupper” bildades i protest.

På 70-talet försökte dessa på olika sätt söka upp ny publik och kom att uppföra skådespel på krogar, på gator och torg, i lager­lokaler, i övergivna industrimiljöer o.s.v, många gånger i sam­arbete med amatörer. De kunde så småningom få tillfälle att bygga om biogra­fer eller andra lämpade lokaler för att få en fast spelplats.

Utifrån alla de skiftande praktiska förutsättningarna har många spänn­ande teatrar kommit till, men dessa har i förvånans­värt liten utsträck­ning för­nyat teaterarkitek­tu­ren eller påver­kat byggandet av nya teatrar. Genom sina radikalistiska avståndstaganden till ins­titu­tioner över huvud taget har de fria grupperna snarare institutiona­liserats så att de i mångt och mycket kommit att likna den föraktade moderna institu­tions­teatern.

För att vitalisera offentligheten och vidareutveckla teaterarkitekturen, är det nödvändigt att medvetet betrakta publik och producenter som deltagare i ett samhälleligt livsavgörande samtal, i en gemensam ständigt pågående kunskapsprocess. Det är också nödvändigt att differentiera publikens relationer till varandra och till scenen och samtidigt betrakta individerna som aktörer inom öppna, mångfasetterade kollektiv.

Det är faktiskt en orimlig idé att försöka tvinga in individerna i en abstrakt människomassa och försöka arrangera publiken, som om den kunde tänka och känna ”som en man”.

En modern teaterbyggnad för både fritt och regisserat utbyte bör även kunna ge enkla och okonstlade referenser till verk­lig­­he­ten, till aktörens och åskådarens mer eller mindre gemen­samma erfarenheter. Det kan knappast med modern kognitionskunskap i ryggen ses som ett hot mot våra behov av fantasi och fantasteri.

Teater­byggnaden bör, inte bara i teatersalongen, utan framför allt genom dess samband med staden, tillåta och upp­muntra till konfronta­tioner och re­sone­ran­de sällskap. Den sociala teaterbyggnadens arki­tek­tur skulle likaså ta fasta på att flera rela­tivt självständiga gemen­skaper ska be­gagna teaterbygg­naden.

De så kallade biutrym­mena eller admi­nis­tra­tions­loka­lerna, bör varken vara den baksida eller det hem­lig­­hus de idag är. Dessa skulle istället lämna möjlighet till många institutio­nella öpp­ningar till staden. Det vore av samma skäl inte självklart önskvärt att teatern skall vara självförsörjande med allt vad verk­städer och ateljéer heter och såsom idag vara inneslutna i dess institutionella helhet.

Det är emellertid viktigt, menar jag samtidigt, att inte roman­tisera de förhållanden som rådde på teatern under den borgerliga offentlighetens mest livaktiga tid under 1700- och 1800-talen. Där skulle ett modernt någor­lun­da sofis­tikerat eller kontrover­si­ellt budskap knappast ha varit möjligt att framföra, på grund av ingripanden från publiken när den ansåg något vara opassande i pjäsen.

För att kunna stärka publi­kens sällskaplighet och fria samtalsmöjlig­heter och samtidigt kom­bi­nera det med ett någor­lunda dis­ciplinerat åskådande, krävs att man vidgar perspektivet arki­tek­to­niskt och rumsligt. Man bör då betrakta den publika situationen som något som har sin bör­jan och sin fortsättning i stadens och teaterinstitutionens egna kaféer, i studie­cirklar, tidningar, förenings­loka­ler osv.

Såväl staden som den sceniska institutionens vardagliga och mer udda publika kon­takter för­länger, förval­tar och utvecklar scenkonstens konstnärliga kraft.

Den ensidiga riktningen från scen till publik måste brytas, utan att ett sammanhängande och fattbart konstnärligt budskap från scenen ska behöva äventyras. Det räcker därför inte att betrakta teatern utifrån en traditionell kommunikationsteoretisk modell.

Varje teori som söker hantera offentligheten och dess institutioner måste inbegripa kunskaps- och gestalt­nings­processerna i sin samhälleliga helhet. Folk­­bildaren, för­med­laren och gestaltaren bör inte överge sina ambitio­ner i tron att han på så sätt kan undvika elitismens självtillräcklighet. Han bör istället betrakta dessa som tre nödvändiga och integrerade samhälls­positioner i allt samhälleligt kulturellt arbete.

Läs vidare i del 9, Demokratiska värd/gästrelationer i arkitekturen, samt litteratur

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *