Allmänt och gemensamt i ett både/och-dialektiskt perepktiv (Del 4)

Inledningsvis består denna text sin helhet av en sammanfattning av essensen i min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid  har jag kopplat på och knutit samman denna inledning med två artiklar tidigare publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Än så länge är artiklarna enbart illustrerade med samma svartvita bilder som i avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min plan är att komplettera här med färgfotografier där så är möjligt.
För att fungera som bäst att läsa på nätet har jag valt att dela upp en längre artikel i numrerade avsnitt. Kan oftast läsas för sig med god behållning

För att fördjupa förståelsen av det komplex av samhällsföre­ställ­ningar, som ligger till grund för funktionalismen och hela den moderna arkitekturutvecklingnen, har jag funnit det givande att åskådliggöra de ti­digare nämnda tankefigurerna med grafiska illu­s­tra­tioner, vilket inte inne­bär att sådana bilder har förekommit. (Jmf Asplund, J 1979, s149ff)

Det abstrakt allmännas tankefigur
Det abstrakt allmännas tankefigur

Denna första bild illustrerar den tankefigur, som oftast kommit till användning för att utveckla tankar om det moderna samhället och om individernas ide­ala relationer i arkitekturen och samhällsbygget. Den leder till en radikal delning mellan privat egendomsrätt och offentlig maktutövning och genomsyras av den radikala borgerlighetens uppror mot det feodala systemets hierarkier.

Genom offentlig debatt och offentliga val skulle individens privatintressen kunna förmedlas till det allmän­na, till samhället, medan staten skulle verka genom generella och för alla likvärdiga lagar och regleringar för det allmänna bästa. (Haber­mas, s108)

Något ”allmänna bästa” vid sidan av eller ovan de samhälleliga klassförhållandena har naturligtvis aldrig existerat, men det har legat i borgerskapets intresse att hävda detta. De universella ambitionerna har hela tiden, trots allt, i realiteten utgått från olika intressen och er­faren­heter, vilket bland annat lett till att människor med nödvändighet organ­iserat skilda privata samfund kring motstridiga mål och krav.

Dessa kollektiv kan inrymmas i denna tankefigur endast genom att likställa dessa med individer. Värnandet om familjens integritet kun­de, genom att hanteras som en fråga om mannens personliga autono­mi, likställas med kampen för individens frihet. I denna anda löstes även de privata sammanslutningarnas kamp för självständig ägande­rätt genom den rättsliga konstruktionen med ”juridiska” personer vid sidan av de ”naturliga” personerna.

Den nationalstatliga gemenskapen har däremot, trots alla dess utbrott av krigisk egoism gentemot grann­länder och kolonier, oftast oreflekterat likställts med den abstrakt universella sam­hälleligheten i denna tankefigur. (Coleman, s14ff, Altmann 1955, s215)

Såväl kollektiven som individerna motsvaras här av de enskilda, av det privata, utan märkbar skillnad dem emellan. Denna tankefigur ute­sluter därför alla möjligheter att förklara de relationer som de i sam­manslutningarna ingående individerna har i egenskap av samman­slutna individer. De ideal som är förknippade med denna tankefigur står i motsättning till konkreta strävanden för gemensam nytta.

Med nödvändighet har denna, det abstrakt allmännas tankefigur, fått samsas med en annan, den enhetliga gemenskapens tankefigur, vil­ken betonar samhällena i samhället. Inom privategendomens ideo­lo­giska ramar krävs nämligen en möjlighet att betrakta gemenska­perna som slutna grupper vid sidan av varandra, där individerna helt och fullt ingår och där kollektivet eller gruppen snarast identifieras som ett litet samhälle.

Den slutna gemenskapens tankefigur
Den slutna gemenskapens tankefigur

Även den slutna gemenskapens tankefigur gör nämligen individens relationer till olika gemenskaper möjliga att förklara som en fråga om antingen offentligt eller privat. Till skillnad från det abstrakt allmännas tanke­figur utgår emellertid denna från konkreta sociala relationer. Konse­­kvensen blir dock att individerna innesluts i odelbara gemenskaper, som i tanken byggs upp som samhällen i samhället. Dessa uppfattas då som grupper där individer helt och fullt ingår.

För att kunna hantera och brygga över de spänningar, som upp­står genom att samma individer i det moderna samhället ändå fullgör sina olika samhälleliga plikter i helt skilda gemenskaper, har rollspels­teorier lanserats.

Människan tänkes då ”byta roll” för var gång hon träder in för att verka i någon annan grupp eller organisation med andra ”privata” mål och uppgifter. Den enskilde individens ansvar in­för offentliheten förvandlas till en lojalitet begränsad till den gemenskap som man för tillfället arbetar i eller befinner sig i.

Människor tvingas därmed ofta arbeta med olika moral och ansvarskoder i hemmet, på arbetet och i den politiska föreningen. Den enskilda männis­kan bör då även inta en spe­ciell medborgarroll i den politiska debat­ten. (Forsén, B, 1978, s70f)

Ett ytterligare drag i föreställningarna om det gemensamma är knu­tet till denna tankefigur. För staten är det naturligt att söka inordna människorna i en geografiskt bunden gemenskap. Även arkitekter ten­derar att bortse från de band som människor och organisationer vill ut­trycka, vilka går utöver det som är möjligt att överblicka visuellt. I sådana sammanhang har den slutna gemenskapens tankefigur legat till grund för både planering och arkitektonisk gestaltning.

Den samhällelighet som det abstrakt allmännas tankefigur bygger upp skiljer sig från andra gemenskapsrelationer eftersom denna till sin karaktär är gränslös och allomfattande. Endast genom att bortse från konkret organiserad gemenskap och konkreta gemenskapsrelationer kan den förbli abstrakt.

Den slutna gemenskapens tankefigur framhäver däremot alltid någon typ av konkret gemenskap, såsom klassgemenskap, intresse­­gemenskap, ägogemenskap, arbetsgemenskap eller lokal gemenskap, men ger en föreställning om var och en, som om den vore en sam­man­hållen krets i vilken individen ingår i helt och fullt.

Till min tidigare beskrivning av de två borgerliga traditionerna i arkitekturen, från medeltidens slut, över renässansen och fram till den monumentala nyklassicismen, fogar sig två essentiella kännetecken, som blir viktiga för den fortsatta analysen. Det allmänna blir bundet till det abstrakta medan gemenskapen blir inneslutande och avkrävan­de full lojalitet.

På grundval av begreppsparet ”storstadsideal” — ”grannskaps­­ideal” har Björn Andersson och Sören Olsson i boken Att förändra för­orten gjort en historisk genomgång av den ideologiska striden mel­lan dessa två riktningar i stadsbyggnadsdebatten. (Aa, s 19 – 54) De fångar här polariteten mellan dessa ideal, men hänför dem inte till några mer principiella tendenser i synen på samhället.

Någon riktigt motsvarande debatt har knappast förts inom arkitekturen. Motsätt­ning­arna har ofta istället kunnat handla om exempelvis bevarande eller nybygge, men bakom dessa strider har det funnits likartade idealbild­ningar. I alla de stora arkitekturbrytningarna har dessa polariteter varit betydelsefulla och en förståelse för dessa tankefigurer ger därför vä­sentlig hjälp att förstå arkitekturens utveckling.

En möjlighet att betrakta gemenskaperna, kollektiven på ett annat sätt än vad både borgerligheten och socialisterna traditionellt har gjort, skulle kunna ge oss nya infallsvinklar i försöken att reda ut vår tids mycket svåra arkitekturfrågor.

De olika ideal i förhållan­det mellan det privata och offentliga, som hittills polariserat arkitektur­debatten, är inte alls de enda tänk­bara. Det allmänna och det universella behöver kanske inte stå i mot­sättning till det lokala, till det konkret gemenskapliga, om gemenska­pen inte längre uppfattas som en slags samhällskropp. Det allmänna behöver kanske inte nödvändigtvis söka förneka varje gräns, varje faktiskt existerande intressemotsättning.

Det moderna främlingskapet inför samhället och världen kan ses som mänsklighetens tendens att förlora det direkta greppet över arbetet, över kulturens utveckling, över mil­jö­konsekvenserna och över krig och fred; ja över demokratin som kunskapande process. Det grepp över situationen, som tidigare funnits inom den lokala gemenskapen, måste upprättas universellt. Samtidigt får detta inte inne­bära att all autonomi upphävs.

Människorna måste självständigt och fritt från personliga och traditio­­nella bindningar kunna sluta sig samman för att hävda gemensamma intressen. Då skulle människan kunna återupp­rätta en medveten kon­troll, men det skulle också fordra en ny grundval. En grundval som med Marx skulle innebära:

det positiva upphävandet/upphöjandet av privategendomen i dess egenskap av mänsklig självalienation och därför som tillägnelse av det mänskliga väsendet för och genom människan; dvs som människans fullständiga och medvetna återvändo till sig själv som samhällelig, dvs som mänsklig människa, inom ramen för den hittillsvarande utvecklingens hela rikedom. (Marx, Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844, s202)

Jag tillåter mig att tolka detta så, att det inte är privategendomen som sådan som skall upphävas, utan endast denna i dess egenskap av själv­alienation. Essensen i detta är, enligt min mening, att upphävandet av privategendomen inte bör leda till att det självständiga ägandet upp­hävs i betydelsen rätt att hävda ansvarsområden. Det bör tvärtom pri­märt innebära en universell rätt att avkräva ansvar på en kunskaplig grund av såväl enskilda som olika kollektiv.

För att samtidigt kunna se det som möjligt att hävda både individernas och kollektivens självstän­dighet och ansvar krävs en förståelse för att varje organisation och varje uttryck för ge­menskap är något väsensskilt från individer.

Detta skulle emellertid förutsätta en annorlunda tankefigur än de två jag tidigare beskrivit. (Jmf Asplund, J, 1991 s40) Denna tankefigur måste utgå från att den universella samhälleligheten inte uppfattas så abstrakt, att denna förtränger det faktum, att de gemen­skaper som bygger upp det universella samhället består av självstän­diga individer med tillhörighet i många vitt skilda samhörigheter.

De fria och ansvariga individerna förenar och sammanlänkar då gemenskaperna till ett universellt samhälle, just genom sin mångfaldi­ga tillhörighet. De spelar inte olika roller utan har som människor be­ty­delse i den ena gemenskapen just genom de erfarenheter och tradi­tioner de förmedlar från sina övriga gemenskaper. Därigenom kan kunskaperna naturligt bli grundade på en mångfald av erfarenheter.  Det autonoma an­svaret måste emellertid även gälla gemenskaperna som sådana, långt utöver vad ägandets rättigheter och skyldigheter idag medför.

De öppna gemenskapernas och den konkreta allmänhetens tankefigur
De öppna gemenskapernas och den konkreta allmänhetens tankefigur

Anonyma relationer mellan människor, uttryckta i klädedräkten, med märken och symboler osv, har attraherat den moderna människan. Den­na anonymitet skulle vid ett första ögonkast kunna förknippas med den första tankefigurens abstrakta relationer. I realiteten förutsät­ter dock detta att man bortser från alla former av gemenskapsrela­tioner, lika väl de anonyma som de personliga. Den slutna gemen­skapens tan­ke­figur förkastar däremot ofta alla anonyma gemenskapsband till förmån för personlig kännedom och sluten social kon­troll.

Med utgångspunkt från de öppna konkreta gemenskapernas tan­ke­figur skulle det faktiskt vara möjligt att föreställa sig organisa­tioner som samhälleliga subjekt, men då med helt andra förutsätt­ningar och egenskaper än de som de individuella subjekten har.

De kollektiva subjekten skulle både rättsligt och estetiskt uppfattas som något helt annorlunda än som juridiska personer‚ dvs sedda som odelbara, enhetliga subjekt. Gemenskaperna måste kunna värna om och utveckla sin identitet i medvetenhet om att de, liksom varje kollektivt subjekt, är indragna i andra gemenskaps­­relationer som ytterst består av enskilda personer. Kollektiva subjekt kan inte tänka eller ytterst vara ansvariga annat än via de ingående individ­erna inför andra gemenskaper och andra individer.

Under parollen ”frihet under ansvar” har borgerskapet fram­gångs­rikt bekämpat arbetarklassens inre solidaritets- och lojalitets­band för att försvaga arbetarnas organisering. Med ansvar menar de då en oreflek­terad uppslutning kring det ”allmännas” intresse, kring handels­balan­sens positiva utveckling, kring de enskilda företa­gens fram­gång och så vidare.

Men idag, då de flesta människor har sina lojali­tetsband upp­splittrade på en mängd olika gemenskaper, skulle denna etiska maning kunna sägas stå i samklang med ett socialistiskt ideal. Orda­grant riktar sig parollen ”frihet under ansvar” snarast mot den ex­klusiva privat­egendo­mens vanhävd av människans resurser och livs­miljö, men knap­past mot rätten att hävda kollektiva intressen i sig. Den förutsätter demo­kra­tin, såvitt ansvaret erkänns som universellt och därmed blir möjligt att underställa demokratiskt fattade beslut, grundade på en globalt involverande kunskapsprocess.

Friheten kräver dock att alla beslut är toleranta och lämnar rejält ut­rymme för egna tolkning­ar, för gemensam eller personlig företag­samhet och självständigt ansvar på varje nivå, inom varje sektor och inom varje autonomt organiserad gemenskap.

En samhällelig tankefigur, som inte låter sig begränsas av den ex­klusiva privategendomen och dess abstrakta offentlighetsideal, skulle på flera sätt ge både en bättre förståelse av samhället och en möjlighet att förhålla sig kritisk till de bor­gerliga idealen. Men existerar då en sådan tankefigur eller är detta bara en utopisk dröm? Jag har ju här sna­rast konstruerat en idé om en tankefigur, med utgångspunkt från en kritisk inställning till de i dag dominerande tankefigurerna.

I viss mening är en tankefigur som motsvarar denna konstruktion säkert lika utbredd som de två andra, men i och med att dessa full­stän­digt dominerar samhället är den konkreta allmänhetens och öppna gemenskapens tankefigur teoretiskt mycket svagt utvecklad.

Det vill säga dess föreställningar omsätts ytterst lite varken i samhällelig handling eller i kunskapsbaserad diskurser. Den har betydelse bara i sammanhang där den ideologi, som är knuten till individualismen, den abstrakta allmän­heten och den exklusiva privategendomen, av olika skäl inte är så stark. Genom att utveckla diskursen, men framför allt genom att förändra den juridiska basen kan emellertid denna tankefigur ges den styrka den enligt min mening förtjänar.

Jag vill också framhålla att en annan utveckling av arkitekturen är möjlig på grundval av denna tankefigur. Den skulle inte bygga på illu­sioner om vare sig lokal eller kosmopolitisk harmoni, men undandrar heller inte det privata bygget från samhälleligt ansvarsmedvetande. Den förut­sätter dock ett annorlunda helhetstänkande än vi normalt arbetar med, som bygger på såväl individuell som kollektiv självständighet, på grundval av ett universellt men geografiskt och kulturellt situerat ansvar inför offentligheter av mångahanda slag.

En tankefigur, som erkänner varje plats och varje byggnad som ut­tryck för ett konkret socialt sammanhang och som skapad med ett sam­arbete, inte bara mellan olika individer utan även mellan olika öppna gemenskaper, korresponderar, vill jag hävda, med ett annor­lunda arki­tekturuttryck.

Om man betraktar byggnader och rum som ut­tryck för en konkret allmänhet, med de konkreta gemenskapernas olika relationer till huset eller platsen, får man andra relationer till helheten, till vad det innebär att vara värd respektive gäst i ett socialt rum, till byggnadens föränderlighet och åldrande osv.

Jag vill med denna tankefigur framhålla dessa figurer tillsammans som en aktiv ledbild, som en plattform för att stärka utvecklingen av arkitek­tur­teorin i demokratisk riktning. Jag anser det inte vara möjligt att utveckla en arkitektur i teorin. Det är naturligtvis inte möjligt att bygga som om den exklusiva privategendomen vore avskaffad här och nu.

De tankefigurer som behärskar våra arkitekturföreställningar idag är en integrerad del av byggandets villkor. Jag menar emellertid att det är både möjligt och nödvändigt att låta en alternativ teoretisk rikt­ning komma till uttryck som en urskiljbar arkitekturtendens, för att teorierna skall få visuell bärkraft.

Det borde vara möjligt att åstadkomma en arkitektur åtminstone i speciella fall som ger utrymme för det sociala livets reella dynamik. Arkitektens gestaltande ansvar behöver för den skull inte bli min­dre. Förutom den professionella tolk­ning som alltid kommer att krävas inför varje större byggnads­projek­tering, måste arkitektens ansvar för kun­skapen vidgas såväl inom kåren som inom allmänheten, vars byg­gande, kunskapande och förvaltande ansvar måste ställas i cent­rum för byggnadskulturens utveckling.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *