Inledningsvis består denna text sin helhet av en sammanfattning av essensen i min avhandling från 1987. För att konkretisera och föra fram den till vår egen tid  har jag kopplat på och knutit samman denna inledning med två artiklar publicerade i Nordisk arkitekturforskning. Än så länge är artiklarna enbart illustrerade med samma svartvita bilder som avhandlingen respektive i de tryckta artiklarna. Min plan är att komplettera här med färgfotografier där så är möjligt.

För att fungera som bäst att läsa på nätet har jag valt att dela upp en längre artikel i numrerade avsnitt. Kan oftast läsas för sig med god behållning

För att fördjupa förståelsen av det komplex av samhällsföre­ställ­ningar, som ligger till grund för funktionalismen och hela den moderna arkitekturutvecklingnen, har jag funnit det givande att åskådliggöra de ti­digare nämnda tankefigurerna med grafiska illu­s­tra­tioner, vilket inte inne­bär att sådana bilder har förekommit. (Jmf Asplund, J 1979, s149ff)

Denna första bild illustrerar den tankefigur, som oftast kommit till användning för att utveckla tankar om det moderna samhället och om individernas ide­ala relationer i arkitekturen och samhällsbygget. Den leder till en radikal delning mellan privat egendomsrätt och offentlig maktutövning och genomsyras av den radikala borgerlighetens uppror mot det feodala systemets hierarkier.

Genom offentlig debatt och offentliga val skulle individens privatintressen kunna förmedlas till det allmän­na, till samhället, medan staten skulle verka genom generella och för alla likvärdiga lagar och regleringar för det allmänna bästa. (Haber­mas, s108)

Något ”allmänna bästa” vid sidan av eller ovan de samhälleliga klassförhållandena har naturligtvis aldrig existerat, men det har legat i borgerskapets intresse att hävda detta. De universella ambitionerna har hela tiden, trots allt, i realiteten utgått från olika intressen och er­faren­heter, vilket bland annat lett till att människor med nödvändighet organ­iserat skilda privata samfund kring motstridiga mål och krav.

Dessa kollektiv kan inrymmas i denna tankefigur endast genom att likställa dessa med individer. Värnandet om familjens integritet kun­de, genom att hanteras som en fråga om mannens personliga autono­mi, likställas med kampen för individens frihet. I denna anda löstes även de privata sammanslutningarnas kamp för självständig ägande­rätt genom den rättsliga konstruktionen med ”juridiska” personer vid sidan av de ”naturliga” personerna.

Den nationalstatliga gemenskapen har däremot, trots alla dess utbrott av krigisk egoism gentemot grann­länder och kolonier, oftast oreflekterat likställts med en abstrakt universell sam­hällelighet. Här betraktas domare, vetenskapare, byråkrater som oväldiga representanter för ”samhället”.  (Coleman, s14ff, Altmann 1955, s215)

Såväl kollektiven som individerna motsvaras här av det enskilda, av det privata, utan märkbar skillnad dem emellan. Denna tankefigur ute­sluter därför alla möjligheter att förklara de relationer som de i sam­manslutningar ingående individerna har i egenskap av gemenskaper. De ideal som är förknippade med denna tankefigur står i motsättning till organisationers konkreta strävanden efter samhällelig nytta.

Med nödvändighet har denna, det abstrakt allmännas tankefigur, fått samsas med en annan, den slutna gemenskapens tankefigur, vil­ken betonar samhällena i samhället. Inom privategendomens ideo­lo­giska ramar krävs nämligen en möjlighet att betrakta gemenska­perna som slutna grupper vid sidan av varandra, där individerna blir instängda och där kollektivet eller gruppen snarast identifieras som små samhällen, som om de vore byar av gammalt snitt.

Även den slutna gemenskapens tankefigur gör individens relationer till olika gemenskaper möjliga att förklara som en fråga om ett antingen offentligt eller privat. Till skillnad från det abstrakt allmännas tanke­figur utgår emellertid denna figur från konkreta sociala relationer.

För att kunna hantera och brygga över de spänningar, som upp­står genom att samma individer i det moderna samhället ändå fullgör sina olika samhälleliga plikter i helt skilda gemenskaper, har rollspels­teorier lanserats.

Människan tänkes då ”byta roll” för var gång hon träder in för att verka i någon annan grupp eller organisation med andra ”privata” mål och uppgifter. Den enskilde individens ansvar in­för offentligheten förvandlas till en lojalitet begränsad till den gemenskap som man för tillfället arbetar för eller befinner sig i.

Människor tvingas därmed ofta arbeta med olika moral och ansvarskoder i hemmet, på arbetet och i den politiska föreningen. Den enskilda männis­kan bör då även inta en spe­ciell medborgarroll i den politiska debat­ten. (Forsén, B, 1978, s70f)

Ett ytterligare drag i föreställningarna om det gemensamma är knu­tet till denna tankefigur. För staten är det naturligt att söka inordna människorna i en geografiskt bunden gemenskap. Även arkitekter ten­derar att bortse från de band som människor och organisationer vill ut­trycka, vilka går utöver det som är möjligt att överblicka visuellt. I sådana sammanhang har den slutna gemenskapens tankefigur legat till grund för både planering och arkitektonisk gestaltning.

Den samhällelighet som det abstrakt allmännas tankefigur bygger upp skiljer sig från andra gemenskapsrelationer eftersom denna till sin karaktär är gränslös och allomfattande. Endast genom att bortse från konkret organiserad gemenskap och konkreta gemenskapsrelationer kan den förbli abstrakt.

Den slutna gemenskapens tankefigur framhäver däremot alltid någon typ av kollektiv, utifrån klassgemenskap, intresse­­gemenskap, ägogemenskap, arbetsgemenskap eller lokal gemenskap, men ger en föreställning om var och en, som om den vore en sam­man­hållen krets i vilken individen är innesluten.

Till min tidigare beskrivning av de två borgerliga traditionerna i arkitekturen, från medeltidens slut, över renässansen och fram till den monumentala nyklassicismen, fogar sig två essentiella kännetecken, som blir viktiga för den fortsatta analysen. Det allmänna blir bundet till det abstrakta medan gemenskapen blir inneslutande och avkräver full lojalitet.

På grundval av begreppsparet ”storstadsideal” — ”grannskaps­­ideal” har Björn Andersson och Sören Olsson i boken Att förändra för­orten gjort en historisk genomgång av den ideologiska striden mel­lan dessa två riktningar i stadsbyggnadsdebatten. (Aa, s 19 – 54) De fångar här polariteten mellan dessa ideal, men hänför dem inte till några mer principiella tendenser i synen på samhället.

Någon riktigt motsvarande debatt har knappast förts inom arkitekturen. Motsätt­ning­arna har ofta istället kunnat handla om exempelvis bevarande eller nybygge, men bakom dessa strider har det funnits likartade idealbild­ningar. I alla de stora arkitekturbrytningarna har dessa polariteter varit betydelsefulla och en förståelse för dessa tankefigurer ger därför vä­sentlig hjälp att förstå arkitekturens utveckling.

En möjlighet att betrakta gemenskaperna, kollektiven på ett annat sätt än vad både borgerligheten och socialisterna traditionellt har gjort, skulle kunna ge oss nya infallsvinklar i försöken att reda ut vår tids mycket svåra arkitekturfrågor.

De olika ideal i förhållan­det mellan det privata och offentliga, som hittills polariserat arkitektur­debatten, är inte alls de enda tänk­bara. Det allmänna och det universella behöver kanske inte stå i mot­sättning till det lokala, till det konkret gemenskapliga, om gemenska­pen inte längre uppfattas som en slags samhällskropp. Det allmänna behöver kanske inte nödvändigtvis söka förneka varje gräns, varje faktiskt existerande intressemotsättning.

Det moderna främlingskapet inför samhället och världen kan ses som mänsklighetens tendens att förlora det direkta greppet över arbetet, över kulturens utveckling, över mil­jö­konsekvenserna och över krig och fred; ja över demokratin som en kunskapande process. Det grepp över situationen, som tidigare funnits inom den lokala gemenskapen, måste upprättas universellt. Samtidigt får detta inte inne­bära att all autonomi, all gemenskaplighet upphävs.

Människorna måste självständigt och fritt från personliga och traditio­­nella bindningar kunna sluta sig samman för att hävda gemensamma intressen. Då skulle människan kunna återupp­rätta en medveten kon­troll, men det skulle också fordra en ny grundval. En grundval som med Marx skulle innebära:

det positiva upphävandet/upphöjandet av privategendomen i dess egenskap av mänsklig självalienation och därför som tillägnelse av det mänskliga väsendet för och genom människan; dvs som människans fullständiga och medvetna återvändo till sig själv som samhällelig, dvs som mänsklig människa, inom ramen för den hittillsvarande utvecklingens hela rikedom. (Marx, Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844, s202)

Jag tillåter mig att tolka detta så, att det inte är egendomsrättigheterna som sådana som skall upphävas, utan endast denna i dess egenskap av själv­alienation. Essensen i detta är, enligt min mening, att upphävandet av privategendomen inte bör leda till att det självständiga ägandet upp­hävs i betydelsen rätt att hävda ansvarsområden. Det bör tvärtom pri­märt innebära en universell rätt att avkräva ansvar på en kunskaplig grund av såväl enskilda som olika kollektiv.

För att samtidigt kunna se det som möjligt att hävda både individernas och kollektivens självstän­dighet och ansvar krävs en förståelse för att varje organisation och varje uttryck för ge­menskap är något väsensskilt från individer.

Detta skulle emellertid förutsätta en annorlunda tankefigur än de två jag tidigare beskrivit. (Jmf Asplund, J, 1991 s40) Denna tankefigur måste utgå från att den universella samhälleligheten inte uppfattas så att denna förtränger det faktum, att de gemen­skaper som bygger upp det universella samhället består av självstän­diga individer med samtidig tillhörighet i många vitt skilda samhörigheter.

De fria och ansvariga individerna förenar och sammanlänkar då gemenskaperna till ett universellt samhälle, just genom sin mångfaldi­ga tillhörighet. De spelar inte olika roller utan har som människor be­ty­delse i den ena gemenskapen just genom de erfarenheter och tradi­tioner de förmedlar från sina övriga gemenskaper. Därigenom kan kunskaperna naturligt bli grundade på en mångfald av erfarenheter.  Det autonoma an­svaret måste emellertid även gälla gemenskaperna som sådana, långt utöver vad ägandets rättigheter och skyldigheter idag medför.

Anonyma relationer mellan människor, uttryckta i klädedräkter, med märken och symboler osv, har attraherat den moderna människan. Den­na anonymitet skulle vid ett första ögonkast kunna förknippas med den första tankefigurens abstrakta relationer. I realiteten förutsät­ter dock denna att man bortser från just gemenskapsrela­tioner, både de anonyma och de personliga. Den slutna gemen­skapens tan­ke­figur däremot förkastar alla slag av mer anonyma och kosmopolitiska gemenskapsband till förmån för personlig kännedom och sluten social kon­troll. Häri infogar sig de instängda nynationalistiska rörelserna i vår tid.

Med utgångspunkt från en ny tankefigur, en de öppna konkreta gemenskapernas tan­ke­figur skulle det faktiskt vara möjligt att föreställa sig organisa­tioner som samhälleliga subjekt, men då med helt andra förutsätt­ningar och egenskaper än de som de individuella subjekten har. Denna tankefigur förutsätter ett ”både/och-dialektiskt” synsätt, som jag närmare beskriver i senare texter.

De kollektiva subjekten skulle både rättsligt och estetiskt uppfattas som något annorlunda än juridiska personer‚ dvs sedda som odelbara, enhetliga subjekt. Gemenskaperna måste kunna uppträda i egen rätt och värna om och utveckla sin identitet i medvetenhet om att de, liksom varje kollektivt subjekt, är indragna i många andra gemenskaps­­relationer som ytterst består av enskilda personer. Kollektiva subjekt kan dock inte tänka själva eller ytterst vara ansvariga annat än via de ingående individ­erna.

Under parollen ”frihet under ansvar” har borgerskapet fram­gångs­rikt bekämpat arbetarklassens inre solidaritets- och lojalitets­band för att försvaga arbetarnas organisering. Med ansvar menar de då en oreflek­terad uppslutning kring det ”allmännas” intresse, kring handels­balan­sens positiva utveckling, kring de enskilda företa­gens fram­gång och så vidare.

Men idag, då de flesta människor har sina lojali­tetsband fördelade på en mängd olika gemenskaper, skulle denna etiska maning kunna sägas stå i samklang med ett socialistiskt ideal. Orda­grant riktar sig parollen ”frihet under ansvar” snarast mot den ex­klusiva privat­egendo­mens vanhävd av människans resurser och livs­miljö, men knap­past mot rätten att hävda kollektiva intressen i sig. Den förutsätter demo­kra­tin, såvitt ansvaret erkänns som universellt och därmed blir möjligt att underställa demokratiskt fattade beslut, grundade på en globalt involverande kunskapsprocess. Ansvaret måste kunna utkrävas även när lagarna är svaga eller ännu inte uppdaterade.

Friheten kräver dock att alla beslut är toleranta och lämnar rejält ut­rymme för olika tolkning­ar, för gemensam eller personlig företag­samhet och självständigt ansvar på varje nivå, inom varje sektor och inom varje autonomt organiserad gemenskap.

En samhällelig tankefigur, som inte låter sig begränsas av den ex­klusiva privategendomen och dess abstrakta offentlighetsideal, skulle på flera sätt ge både en bättre förståelse av samhället och en möjlighet att förhålla sig kritisk till de dominerande bor­gerliga idealen. Men existerar då en sådan tankefigur eller är den bara en utopisk dröm? Jag har ju sna­rast konstruerat en idé om en tankefigur, med utgångspunkt från en kritisk inställning till de två dag dominerande tankefigurer.

I viss mening är en förståelse som motsvarar en sådan tankekonstruktion rätt  utbredd i praktiskt vardag, men idag är den konkreta allmänhetens och öppna gemenskapens tankefigur teoretiskt mycket svagt utvecklad.

Det vill säga dess föreställningar omsätts ytterst lite varken i samhällelig handling eller i kunskapsbaserade diskurser. Den får betydelse bara i sammanhang där den ideologi, som är knuten till individualismen, den abstrakta allmän­heten och den exklusiva privategendomen, av olika skäl inte är så stark. Genom att utveckla diskursen, men framför allt genom att förändra den juridiska basen kan en sådan tankefigur ges den uppmärksamhet och styrka den faktiskt förtjänar.

Jag vill särskilt som arkitekturforskare framhålla att en annan utveckling av samhällsbygget är möjlig på grundval av denna tankefigur. Den skulle inte bygga på illu­sioner om vare sig lokal eller kosmopolitisk harmoni, men betonar allt byggandes samhällelighet. Den förut­sätter ett nytt helhetstänkande än det vi normalt arbetar med. Det bygger på såväl individuell som kollektiv självständighet, på grundval av ett universellt men geografiskt och kulturellt situerat ansvar inför många faktiskt fungerande offentligheter.

En tankefigur, som erkänner varje plats och varje byggnad som ut­tryck för konkreta sociala sammanhang; som skapad genom ett sam­arbete, både mellan olika individer och olika öppna gemenskaper, korresponderar med ett annor­lunda, mer modernt arki­tekturuttryck.

Om man betraktar byggnader och rum som ut­tryck för en konkret allmänhet, d.v.s. en komplex samhällelighet, får man en helt ny och modern relation till helheter och ”delheter”.

Jag vill framhålla en sådan tankefigur som en aktiv ledbild, som en plattform för att stärka utvecklingen av arkitek­tur­teorin i demokratisk riktning. Jag anser det dock inte vara möjligt att utveckla en arkitektur enbart i teorin. Det är naturligtvis inte möjligt att bygga som om den exkluderande privategendomen vore avskaffad här och nu.

De tankefigurer som behärskar våra arkitekturföreställningar idag är en integrerad del av byggandets villkor. Det är både möjligt och nödvändigt att låta en alternativ teoretisk rikt­ning komma till uttryck som en urskiljbar arkitekturtendens, för att teorierna skall få visuell bärkraft.

Det borde vara möjligt att åstadkomma en arkitektur åtminstone i speciella fall som ger utrymme för det sociala livets reella dynamik. Arkitektens gestaltande ansvar behöver för den skull inte bli min­dre. Förutom den professionella tolk­ning som alltid kommer att krävas inför varje större byggnads­projek­tering, måste arkitektens ansvar för kun­skapen inom kåren vidgas till allmänheten, vars byg­gande, kunskapande och förvaltande ansvar måste ställas i cent­rum för byggnadskulturens utveckling.

Är en både/och-dialektik fruktbar?

Kapitalismens exklusivt privata tolkning av äganderätten ligger bakom många av våra kulturella preferenser för ett principiellt enklavtänkande. Denna borgerliga syn på äganderätten lägger grunden den rådande antingen/eller-hegemonin i det moderna.  De kräver till exempel gäller absoluta fastighetsgränser med tydlig ansvarsfördelning och full handlingsfrihet om det inte finns nationalstatligt lagbundna hinder. D.v.s. en syn på dikotomier som inte accepterar några som helst sammanblandningar. Allt är principiellt åtskiljt.

En både/och-filosofi har skisserats utifrån helt olika vetenskapliga traditioner, exempelvis av sociologerna Johan Asplund och Ulrich Beck, filosofen Donna Haraway, samt arkitekturforskarna Karen Franck och Lynda Schneekloth.

Den globala uppvärmningen, ozonförtunningen och sopbergen av plast i oceanerna är fenomen som leder till att entiteter och nationsgränser överskrids och blandas på ett svåröverskådligt sätt. 

Den amerikanska vetenskapshistorikern Donna Haraway har i flera böcker problematiserat detta och föreslagit nya begrepp för sådant som varit separerat men blivit intrasslat och ihopblandat. Ett sådant begrepp är naturkultur, som Haraway menar är ett sätt att beskriva en hybridisering av fenomen som tidigare betraktats som antingen naturliga eller kulturella. Liksom Ingold och andra menar Haraway att gamla begreppsdikotomier behöver upplösas. Hon vill utveckla metaforer för fenomen som är både-och, ”simultaneously natural and cultural, natural and technological, human and non-human, material and semiotic”. (…) Genom nya begrepp och metaforer visar Haraway hur vetenskapen och tekniken inte bara kan skapa utan också överskrida och lösa upp gamla skiljelinjer och motsatser. (Ingela Edkvist)

Ulrich Beck menar att en övergång från ett antingen/eller-perspektiv till ett både/och-perspektiv krävs i vår tid, vilket i och för sig är mycket tänkvärt. Han, liksom Haraway och Asplund, gör dock ingen koppling till kapitalismens privategendomliga tänkande. Ulrich Beck förespråkar en ”reflexiv modernism” dvs en ”eftertänksam” modernism, som reflekterar vårt moderna ”risksamhälle” till skillnad från det tidigindustriella. Inget som explicit utmanar privategendomens samhälle.

Hans både/och-tänkande berör heller inte dialektiken som begrepp, men hans grundtankar skulle kunna utvidgas till en mer modern och kunskapsunderbyggd dialektik. En dialektik som i vid mening bryter upp kapitalismens syn på såväl det privata som det statliga, sedda som enklaver med absoluta och tydliga gränser. En sådan dialektik överskrider därmed kapitalismens befästa ideologi. Den förutsätter då också att vi i konkreta sammanhang överskrider Engels, Lenins och Maos uttalade antingen/eller-dialektik. De hävdade nämligen motsatsernas enhet som ”att erkänna (upptäcka) de motsägande, varandra uteslutande, motsatta tendenserna i alla naturföreteelser och naturprocesser (själslivet och samhället inbegripna).” (Mao Tse-tung s 316f. Kursivering och parenteser enligt denna källa.) Engels och Lenin har gjort närapå identiska påståenden.  För att popularisera denna teori så ger de följande exempel på dialektiska motsägelser: I matematiken + och -, i fysiken positiv och negativ elektricitet, o.s.v. Knappast alls några illustrerande bilder av motsatta krafter som ligger bakom rörelse och förändring.  

Den marxistiska dialektiken har behandlats i en hel del filosofiska arbeten. Jag är dock inte helt och fullt inläst på dessa, utan har istället funnit ett mer pragmatiskt förhållningssätt fruktbart. Min bakgrund är, förutom forskning inom arkitektur och stadsbyggande, en ångermanländsk kan-självkultur. Min personliga erfarenhet har, speciellt inom arkitektur, i denna anda fått väga lika tungt som mina teoretiska studier. Dialektiken har då för mig blivit just att systematiskt upptäcka de motsägande, men sammanvävda, inte varandra uteslutande, motsatta tendenserna i exempelvis arkitektur, estetik och samhällsbygge.

Jag ser dialektiken som ett användbart, men något trubbigt förståelseredskap, precis som allt dikotomitänkande. Även då det gäller det abstrakta respektive det konkreta är jag något av en både/och-tänkare. Dikotomier som abstrakt konstruerade motpoler är användbara, men om de ska ha någon relevans så måste det självklart finnas någon form av motsvarighet i den konkreta verkligheten. Där är damer svårfunna och komplexa. Verkligheten, så som vi möter den, är alltid huvudsaken, men tankeredskapen, begreppen, formar våra föreställningar om vår verklighet, vilket i sin tur påverkar hur vi gestaltar och befäster vårt samhälle. De får därmed ett djupare genomslag än om det bara skulle handla om analyser.

Jag ser de dialektiska motsättningarna som något verkligheten både präglas av och har sin dynamik av. Dialektiken privat/offentligt och kommunitärt/universellt består inte, och kan inte bestå som Jürgen Habermas beskrivit det av två helt skilda sfärer, av ett antingen/eller. De är dialektiskt beroende av varandra och kan bara förstås tillsammans så som relationer som i det konkreta tar sig mångahanda olika uttryck. Verkligheten är dessutom komplex, på så sätt att varje motsättning också är en del i större helheter. Marx talar om huvudmotsättningar, när han vill poängtera att en dialektiskt motsättning i en viss tid och visst sammanhang är mer betydelsefull än andra. Andra motsättningar kan vara väl så betydelsefulla och i ett nytt skede överta rollen som huvudmotsättning utan att den tidigare huvudmotsättningen försvinner.

Jag är emellertid starkt influerad av Jürgen Habermas historiska analys av offentligheten och dess universella betydelse, men jag kan i dagens värld varken hitta en renodlad offentlig eller privat sfär, så som han talar om dem. Jag förespråkar att vi utvecklar en bred demokratiskt ändamålsenlig repertoar av såväl kulturella som  rumsliga relationer mellan det privata och det publika. 

Inget Gemeinschaft kan vara ett rent Gemeinschaft utan innefattar alltid också gesellschaftpräglade inslag, och  omvänt är ett Gesellschaft aldrig ett rent Gesellschaft utan innefattar alltid också gemeinschaftpräglade inslag.

Hur går detta ihop? En alltför enkel lösning vore att säga att Gemeinschaft och Gesellschaft som teoretiska konstruktioner utesluter varandra medan de i verkligheten, empiriskt förekommer endast i blandningar av det ena eller det andra. (…) Men varför då alls göra de två begreppen uteslutande?

Jag vill föreslå att tankefiguren Gemeinschaft och Gesellschaft är beskaffad som en fixeringsbild. I riktigt välgjorda fixeringsbilder ingår samma element i bägge figurerna. (…) I enlighet härmed skulle det i varje bild av ett Gemeinschaft dölja sig en bild av ett Gesellschaft, och i varje bild av ett Gesellschaft dölja sig en bild av ett Gemeinschaft. (Asplund Sid 42)

Fixeringsbild; med en gammal och en ung kvinna

Liksom Gemeinschaft och Gesellschaft enligt Asplund ser jag paret privat respektive offentligt, bara det att dessa dikotomier är ännu djupare integrerade i vår tids samhällsstruktur. Kapitalisterna och deras ideologer har med framgång strävat efter att institutionalisera absoluta åtskillnader mellan det privata och det offentliga, liksom  mellan frihet och ansvar.