Ägandet – hur kan det förnyas?

Upprop inför en bred forskande lärprocess
Lars Jadelius 181113

Christer Wigerfelt, Lennart Sjöstedt, Birgit Modh och Lars Jadelius har gemensamt tagit initiativ till en öppen och forskande process om den differentierade äganderättens historia och framtid, med litteraturstudier, möten och artiklar bland annat i internettidskriften Alba (alba.nu). 

Delta i vår gemensamma forskande process och bidra med dina kunskaper och reflektioner! Anmälan och frågor: lars.jadelius@telia.com

De extrema överhängande problemen i dagens värld, framför allt klimatförändringarna, har faktiskt sin grund i dagens exklusivt privata ägande. De rikaste rika har inte bara ett enormt fotavtryck genom sin konsumtion. De har makten att bagatellisera klimathotet, flyktingkrisen och krigshoten. De kan för egen del dra sig tillbaka till säkra platser eller skattebefriade öar. Men de äger medierna och informationskanalerna mer eller mindre explicit. Dessa förfärliga hot sammantagna kräver att vi reformerar ägandets rätt på mångahanda välbetänkta sätt. Vi behöver således tillägna oss kunskap och handlingskraft inom äganderättens mycket komplexa område.

Hur jag och vi förhåller sig till alla människor är det första vi måste fördjupa vår förståelse av. Vi är i hög grad impregnerade av föreställningar som skapats av de som äger det mesta – de rikaste rika – och deras ekonomiska ideologier. Amartya Sen reder ut sådant i boken Identitet och våld på ett mycket intressant sätt. Jag rekommenderar en läsning av hela boken, men för att underlätta förståelsen av just våra identiteters mångsidighet, har jag digitaliserat det viktigaste ur vår synvinkel. Jag kan skicka detta utdrag om så önskas. På samma sätt har jag utdrag om både-och tänkande och om ägandets individualisering av Ulrich Beck respektive Ugo Mattei.

Mitt, vårt, allas och ingens för in en ytterligare dimension. Det är inte avhandlat, vad jag funnit ännu, lika grundligt och intresseväckande av någon anledning. Begreppen kan illustreras av hur vi faktiskt använder possessiva pronomen. De speglar vår djupa samhälleliga förankring och samtidigt visar hur lite av det som vi har starka relationer till och har rätt till, som är inbegripna i äganderättigheter idag. Pröva i tankarna mina barn, våra kvarter, vår kultur, vår jord osv. Hur ska exempelvis rätten till luft, vatten och hav samt inte minst tillgången till kunskaper regleras och tillerkännas ”alla”? Vems ansvar är det möjligt att utkräva om något tillskrivs att inte tillhöra någon, att vara ”ingens”?

Att jag valt att i illustrationen här ovan sätta jag och mitt inom parentes innebär inte att det skall avskaffas. Det bör visserligen tonas ner en hel del, men framför allt kan det personliga ägandet inte, så som det gör idag, stå som modell för det som är vårt eller det som kan och bör betraktas som allas.

Företag som satsar på fossilt bränsle kan å ena sidan som exempel fortsätta med sin ohämmade produktionen trots att bränslets påverkan på klimatet drabbar alla vi människor som inte har inflytande över deras ”privata” beslut. Ett annat exempel som kanske inte har samma långsiktiga betydelse är att det byggs för få hyresbostäder som vanliga inkomsttagare har råd med. Samtidigt renoverar fastighetsägarna många befintliga bostäder med skyhöga hyreshöjningars så att många hyresgäster inte kan bo kvar. 

Det har därutöver börjat genomföras privatiseringar av sådant som tidigare sågs som mänskliga rättigheter, som till exempel vatten. Denna uppräkning skulle kunna fortgå länge. Det finns både jättestora problem liksom oerhört många av lite mindre betydelse. Den privata äganderätten har således å ena sidan omfattande nackdelar, som ofta lyfts fram av kapitalismens kritiker.

Å andra sidan har ägande- och besittningsrätter fått en avgörande betydelse för att skydda individers, partiers, kooperativs, föreningars och andra civila organisationers rättigheter. Myndigheter får därigenom inte tränga sig på i de inre angelägenheterna. Privategendomen skyddar från makters insyn och från statliga interventioner. Detta rättsliga skydd behöver tas till vara och i många fall även stärkas. Det finns många andra sammanhang där ägande- och besittningsrätter är av godo och är i de flesta fall nära sammankopplade med rätten att agera gemensamt och organiserat för politiska krav. Se Sened s 179ff och Strzelewicz s 127f

Utformningen av äganderätten har alltid varit mer komplex än vad den framstår i den ideologiska kampen. Ytligt sett har äganderätten idag en ganska enkel individuell utformning. Det är ibland en enskild person, men ofta är det en s.k.  juridisk peson som äger och har alla rättigheter. Men skrapar man på ytan så ser man att den har fler lager än man tänker på. Till exempel så har en markägare jakträtt på sin mark, men den arrenderas ofta ut till andra, som kan ta över den rätten mot en ersättning. 

Ett annat exempel på ägandets differentierade karaktär och komplexitet är de rättigheter de renskötande samerna har till ”sina” marker, renbetesrätt, fiskerättigheter, småviltsjakt med mera, fast kungen/staten deklarerat att marken är ”kronans”. Det vill säga ägandet kan bestå av olika rättigheter som liksom ansvaret kan delas upp olika parter emellan.

Ägande ter sig faktiskt i praktiken olika för natur, luft och vatten liksom jordbruksmark, tomtmark, gruvrätt, hem/bostad, personligt lösöre samt produktionsmedel för multinationella, statliga och kooperativa företag, småföretag och hantverkare. De olikheterna kan och bör fördjupas med god kunskap om vad som krävs för ett hållbart, demokratiskt och värdigt samhälle. 

Jag och mitt, vi och vårt är inte bara ord. Det krävs mycket reflektion och samtal för att fullt ut förstå vad possessiva pronomen står för i olika sammanhang. Det är värt att pröva i tanken vad vi menar när vi säger mitt hem, min stad osv. Läs denna lilla artikeln ”Skogsägare hjälp till!” som ett illustrativt exempel av Viktor Säfve och Tomas Tidholm. Kunskap om ägande- och besittningsrättigheternas mångsidiga problem och möjligheter är absolut nödvändig i arbetet för att en hållbar, demokratisk och livsbejakande framtid ska bli framgångsrikt.

Forskande lärprocess
Ägande har som tidigare sagts aldrig varit någon enkel företeelse och kan heller aldrig bli det. På flera olika sätt kommer vi att beröra ansvar och appropriering/tillägnelse, så som grundläggande, men komplexa samhälleliga företeelser, vilka ofta föregriper eller hör samman med ägande och privategendom. 

Utifrån frågeställningarna nämnda ovan är det viktigt att vi tillsammans undersöker vad äganderätten har inneburit och hur den förändrats historiskt – och framförallt – hur den kan utvecklas i framtiden. Hur lärprocessen utvecklas bestäms inte långt i förväg, men följer ändå en medvetet öppen strategi. Vi ser en forskande process som något vem som helst med nyfikenhet och källkritiskt sinne kan delta i. Journalistisk research kan vara en slags förebild. Vi räds inte teoretiska och filosofiska frågor, samtidigt som vardagliga erfarenheter beaktas med allvar och respekt. 

Hur lärprocessen konkret gestaltas får växa fram allteftersom kunskap och förståelse växer. De personer som ansluter sig till vårt arbete präglar också hur vi prioriterar inriktningen på forskandet. Så som världsläget ser ut idag är de tätt sammanvävda hoten mot klimatet och demokratin absolut centrala i arbetet framöver. 

Tanken är att vi börjar i liten skala med de som är intresserade i våra personliga nätverk. Efterhand breddar vi oss med mer offentliga seminarier/dialoger och publiceringar. Arbetsgrupper kan bildas lokalt, men också samlas inom viktiga kunskapsområden. 

Av stor betydelse är hur vi når ut i börja för att rekrytera engagerade deltagare, men efterhand bör vi hitta vägar att nå ut med de kunskaper vi bygger. Det kan handla om offentliga möten. Det kan röra sig om artiklar i dagspress och tidskrifter, em det skulle också kunna bli till någon samlad publikation.

Till att börja med tänker vi oss att vi tillsammans läser och skriver olika texter, ordnar tematiska seminarier om det vi efter hand finner viktigt. Betydelsefullt är att vi fokuserar på kunskap, där inget akademiskt ämnesområde är uteslutet. Tvärtom!

Övergripande tema: Den differentierade äganderättens historia och framtid
Underteman: Klimatet, Staden, Arkitekturen, Mötesplatsen, Demokratin, Produktionen, Bostaden, Offentligheten, Marken, Nationalstaten. En del kan i praktiken kombineras i ett temasamtal, men behöver ändå nämnas var för sig.

Frågor ställda inför seminariet den 3/10 2018, men redigerade senare

Lärprocessen så som den artar sig (uppdateras efterhand)
Vi började i februari 2018. Lars Jadelius inledde mötet med en bakgrund och en bred litteraturöversikt. Med dessa som utgångspunkt samtalade vi om hur vi kan gå vidare tillsammans. Vi tänker oss att vi sedan läser och skriver olika texter, ordnar föredrag och tematiska seminarier om det vi finner viktigt.

Det andra mötet i april fokuserade mycket konkret på bostaden och boplatsen med följande upplägg: Lars Jadelius inledde kort med en sammanfattning av det inledande mötet. Lennart Sjöstedt presenterade en artikel om hyresrätten och berättade helt kort om utvecklingen på bostadsmarknaden i Göteborg. Därefter presenterade Magnus Rönn ett förslag till gemensam besittningsrätt för kollektivboende. Birgit Modh berättade om besittningsrätt och appropriering i boendet och knöt sedan ihop det med sin forskning om det lokala kooperativa arbetet i Eriksbo, Angered.

Vi har den 29 augusti ordnat ett mindre möte om appropriering och äganderätt med en tidigare version av denna text som underlag. Det har framför allt resulterat i en omarbetat inledning och en hel del konkretiseringar och tydliggöranden i det sista kommenterande och reflekterande avsnittet. 

Vi har nu även genomfört ett relativt internt möte med Sven-Eric Liedman den 3 oktober, för att senare förhoppningsvis kunna ordna ett större möte på Första Lång om ägande och tillägnelse med honom som inledare. På så sätt hoppas vi bredda processen så att fler engagerade personer inspireras och involveras i forskandet runt ägandets former och visioner. Per Cornell, professor i arkeologi, har därefter hållit i ett möte den 6 november om bland annat feodala ägande- och bruksrätter i Europa och Sydamerika. Nu på onsdag den 12 december ska jag, Lars Jadelius, inleda ett samtal om både/och-dialektikens möjligheter för förståelse av arkitektur och stadsbyggnad. Ett seminarium utifrån allmänningar, ”commons” och boken Donutekonomi av Kate Raworth kommer vi därefter att ordna i januari.

Denna höst präglas således av ett både historiskt och teoretiskt perspektiv, men tankar om äganderättens framtid skall därmed inte vara uteslutna. Vi har mycket att lära och inspireras av från vår historia, men vi har också ambitionen att efterhand flytta fokus mot framtidsfrågorna. Att utkräva ansvar och frigöra handlingskraft för en hållbar och fungerande demokratisk värld skulle kunna vara en väg, som inte bygger på nationalstatlig expropriering. I de fortsatta reflektionerna i denna text lägger jag en preliminär kunskapsgrund för ett sådant samtal.

Vår plats har hittills varit Annedalshuset, Brunnsgatan 14, ett gammalt rött tegelhus i en trädgård, en bit österut från linje 2s spårvagnshållplats Brunnsgatan. Huset är ett föreningshus, som också inrymmer ett lägenhetsmuseum.

Tillägnelse och egendom enligt Marx
I avsnittet ”Privategendomen och kommunismen” i Karl Marx. En biografi. s165 – 174 lyfter Liedman förtjänstfullt fram Marx mycket nyanserade och öppna tankegångar om privategendomen och människans samhälleliga väsen. Jag har här sammanställt några korta citat från dessa sidor. Jag har ändrat något i ordningen m.m. för att tydliggöra de frågor som vi ställer oss. Utdraget är menat att inspirera till att läsa hela Liedmans avsnitt.

Av särskilt intresse är tanken att människan skall tillägna sig sitt eget väsen. Det är samma ”egen” som finns i egendom. Att äga något och att tillägna sig något innebär att göra detta något till sitt eget.
Marx ser inte lösningen i att all egendom skall byta ägare och tillfalla den som utför arbetet. Istället ska kategorin ägande omgestaltas.
Man kan säga att både de privata ägarna och de som arbetar för dem måste tillägna sig naturens produkter. Men tillägnelsen sker på mycket olika villkor.
I stället för att ha exklusiv tillgång till vissa ägodelar ska hon alltså tillägna sig det som naturen och civilisationen erbjuder men hon kan därmed också få tillgång till sig själv och sina medmänniskor.
Den kommunism som Marx hyllar har som mål ett positivt upphävande/upphöjande (aufhebung) av privategendomen. (…) Det som den hittillsvarande historiska utvecklingen burit med sig ska finnas kvar men på ett högre plan.
Nu är tiden mogen för att förverkliga de möjligheter varje människa har i sitt väsen. Äntligen ska hon bli den samhällsvarelse hon har inre resurser till.
Det är påfallande hur Marx, som bygger upp sitt resonemang med exempel från ekonomisk teori, på dessa sidor i stort sett lämnar ekonomin utanför.

Appropriering och tillägnelse
Liedman översätter ”aneignung” som brukligt är i sammanhanget med tillägnelse. Både på engelska och franska översätts det ofta med ”appropriation”, som dock är ett mer akademiskt begrepp, ofta med en smalare  tolkning än aneignung. Det har flera betydelser som bättre fångar komplexiteten i företeelsen som helhet. Det står förutom för tillägnelse även för besittningstagande, erövring, tillskansning, förvärv, tillgodogörande, m.m. Man kan tillgodogöra sig kunskaper. Man kan tillgodogöra sig samhället, göra det till sitt, inte minst genom att ta och avkräva ansvar på många olika plan, bli samhällelig, dvs bli en medvetet ansvarstagande och handlande samhällelig varelse.  

På svenska har vi inom arkitektur- och samhälls-byggnadsforskning använt ordet appropriering för att betona de komplexa och processuella företeelser som vi menar alltid föregår eller är direkt kopplade till ägande av olika slag. Dvs allt som uttrycker olika former av possessiva relationer och tillägnelser. 

I förord och inledning till en antologi Ownership and Appropriation utvecklar författarna, som är antropologer, en sådan bred och sammanhängande syn på ägande och appropriering som processer över tid. 

Appropriation – the act of making something one’s own – is fundamental to a claim of original ownership. Appropriation is also part of the process of owning objects (…). Appropriation covers a range of actions, from those that can be framed positively in terms of agency and creativity, to others (such as theft) that are more negative, and others (such as enslavement and appropriation through violence) that are nefarious. (Bosse, Mark & Strang, Veronica, s 4)

Det är intressant att författarna uppfattar all appropriering med våld som avskyvärd, samtidigt som detta faktiskt är och har varit mycket vanligt i exempelvis feodalismens rikedomar och nationalstaternas krigsbyten. Dessa har till exempel kunnat ta mark och kolonier i besittning. Och kapital har man kunnat tillskansa sig på många mer eller mindre accepterade sätt, utan att det beskrivs som avskyvärt och därmed ifrågasätts. 

De besittningstaganden som gjorts historiskt inom ramen för feodalism och kapitalism bör ses som tillägnelser eller approprieringar. De borde kunna sättas ifråga då de drivs på de stora helas bekostnad eller vansköts i allmänhet. Inte minst gäller detta miljön och klimatet. 

Sammantaget har våra resurser vuxit ur det gemensamma arbetet och allas vår jord. För att utveckla rikets ekonomi har, inte minst i Sverige, kungen genom reduktionen återtagit feodala förläningar/egendomar, inte bara för att öka sina skatteintäkter utan också för att förbättra produktionen. Hur en rimligare förvaltning av jordens tillgångar skulle kunna genomföras på ett rättvist och rimligt sätt i dagens värld återstår dock att lösa. 

Vem ”äger” staten och hur approprieras den?
I slutet av ovan nämnda förord tar författarna också upp frågan om vem som äger staten. Detta berör de approprieringar genom maktförskjutningar som har skett och sker i politiken utan formellt ägande. Ett extremt exempel var Sovjetunionen. Tillägnelse av staten sker också genom de privatiseringar som nu görs på mångahanda olika sätt av tidigare nationalstatligt förvaltade resurser, som historiskt oftast varit ”fritt” tillgängliga, såsom naturen, luften och vattnet. 

In effect, systems of governance serve to mediate property relations and, recursively, systems of property relations define ’who owns the state’. Privatisations nails ’the separations of persons and things from the state’ and a ’relational absence’. Thus a shift in the ownership of key resources, such as water, to private elites and transnational networks, coupled with more individuated visions of personhood, notably raises questions about ’who owns the state?’ but also about the viability of the state and even, in ideological extremes, ’society’ itself. (Aa s12) 

Frågan är dock inte enbart vilka som ”äger” nationalstaten, utan framför allt hur den ägs/approprieras. Finns det en politisk och byråkratisk elit som tagit/tar staten i besittning? Vilken roll spelar därutöver lobbyisterna och sponsorerna i demokratierna? Hur intervenerar de rikaste rika i våra demokratier. Deras resurser för detta är enorma. Detta är frågor som vi bör ställa oss framöver i vår forskande lärprocess.

Äganderättigheter har varit befästa i lagar mer eller mindre i all historisk tid, men har i olika skeden och sammanhang uppfattats mycket olika. Ägandet har inte setts som exklusivt privat på så sätt som det görs i modern tid. Det har systematiskt anpassats i förhärskande makters intresse. På så sätt har appropriering tagit sig uttryck i processer som skulle kunna kallas ”välägnelse”, dvs de som har möjlighet (inklusive folkmakt genom politisk kamp och protester) har gjort och gör samhället ”väl ägnat” för sina intressen och behov. 

Intressena institutionaliseras således och manifesteras i lagar, i institutioner, i gränser, i infrastruktur och i byggnader. Det är betydelsefullt att vi reflekterar och kritiskt värderar dessa samhällets institutionaliseringar, sedda som redskap att befästa appropriering som ägande och makt.

Men när Marx skriver om tillägnelse är hans fokus på ”människan” som sådan och dess samhälleliga väsen. Marx kommer in på detta mer konkret endast lite här och där i olika sammanhang, men har tyvärr inte avhandlat samhällets äganderättsliga institutionaliseringar samlat. Det är därför mycket betydelsefullt att vi studerar hur makt och ägande befästs samhälleligt inte bara genom lagar och tomtgränser utan också genom seder, vanor och rutiner. Dessa är inte så lätta att ändra genom beslut av olika slag, samtidigt som människors samhälleliga relationer är avhängiga dessa vanor. (Jmf Hodgson och Sened) 

Inte heller Liedman utvecklar tankar i detta sammanhang om de ”vi:n” eller de gemenskaper som skapats historiskt och hur de organiserat sig samhälleligt, äganderättsligt och demokratiskt. Samhällenas tillägnelser/besittningstaganden så som de konkreta kulturella arv de är, ligger på vår lott att klargöra. Inte bara för att förändra utan också för att ta till vara. I vår tid finns också så oerhört mycket mer historiska kunskaper att tillgå än de Marx (och Engels) hade. 

Vi kan på nytt ställa oss många konkreta frågor om i vilken utsträckning en egendom är privat och därmed i vilken mån och i vilket avseende ägarna ansvarar inför offentligheten, inför demokratiskt betydande kunskapare, institutioner och organisationer. Det gäller då även att ställa frågor om vad ansvar konkret innebär och hur det kan utkrävas i olika sammanhang. Kapitalisterna och deras ideologer har tvärtemot istället strävat efter att institutionalisera absoluta åtskillnader mellan det privata och det offentliga. Detta representerar, menar jag, ett förlegat antingen/eller-tänkande.

Är en både/och-dialektik fruktbar?
Ulrich Beck förespråkar en ”reflexiv modernism” dvs en ”eftertänksam” modernism, som bättre reflekterar vårt moderna samhälles behov. Hans både/och-tänkande berör dock inte dialektiken som begrepp, men hans tankar om detta skulle absolut kunna utvecklas till en mer modern och kunskapsunderbyggd dialektik. 

Den förutsätter då att vi i konkreta sammanhang lämnar Engels, Lenins och Maos antingen/eller-dialektik. De hävdade nämligen motsatsernas enhet som ”att erkänna (upptäcka) de motsägande, varandra uteslutande, motsatta tendenserna i alla naturföreteelser och naturprocesser (själslivet och samhället inbegripna).” (Mao Tse-tung s 316f. Kursivering och parenteser enligt denna källa) 

Dialektik, som ord betraktat kommer från grekiskans ”dialego” = samtala, vilket får stå för dialektikens samtalande karaktär i de materiella och sociala relationerna. Men dialektik är dessutom benämningen på en antikens metod att polemisera, som går ut på att systematiskt inse motsägelserna i meningsmotståndarens argument. Denna betydelse illustrerar den marxistiska dialektikens metod att just avslöja naturens och samhällens motsägelser, motsättningarna. Men för att kunna utnyttja denna insikt i vår, mänsklighetens kamp för vår tillvaro och utveckling är inte detta tillräckligt. 

Vi måste urskilja de grundläggande relationerna och dess huvudmotsättningar och dessutom på grund av konflikternas helt skilda karaktär noga känna deras säregenheter. Vi måste då känna dess sidor, dess stadier och utvecklingstendenser. Men vi måste, för att kunna dra nytta av detta, veta vad vi vill, vad vi behöver, vilket som är viktigast o.s.v.. (Ur mitt examensarbete i Arkitekturens teori och historia 1971)

Den marxistiska dialektiken har behandlats i en hel del mycket filosofiska arbeten. Jag är dock inte särskilt väl inläst på dessa, utan har istället funnit att ett mer pragmatiskt förhållningssätt fruktbart. Min bakgrund är, förutom forskning inom arkitektur och stadsbyggande, en ångermanländsk kan själv-kultur. Dialektiken har då för mig blivit just att erkänna (upptäcka) de motsägande, men sammanvävda, inte varandra uteslutande, motsatta tendenserna i exempelvis arkitekturen, estetiken och samhällsbygget. 

I min avhandling i arkitekturens teori och historia, Folk, form och funktionalism, fann jag exempelvis att kapitalismens idé om en exkluderande privategendom i sin förlängning innebar en stark strävan att hålla isär, skapa exkluderande gränser och att undvika gråzoner av alla slag. Inte minst innebär detta just en oförmåga att hantera överlappande ansvarsförhållanden och likaså institutioner som likt allmänningarna är begränsade till en viss grupp, men ändå står för gemensamma behov. Däri finns inbyggda motsatta tendenser som varken kan eller bör byggas bort. Sådana kallar jag både/och-dialektiska.

Jag ser visserligen en antingen/eller-dialektik fortfarande som användbar för en abstrakt reflektion, men i princip obrukbar för en mer konkret förståelse av samhället och dess relationer. Motsättningar kan betraktas som en drivkraft i samhällsutvecklingen, men de tar sig uttryck på många olika sätt. Jag har personligen svårt att erkänna/upptäcka motsättningar om jag inte ser dem som sammanvävda. Gör jag det så har jag kunnat finna och hantera en hel repertoar av användbara och fruktbara relationer. (Jag utvecklar och exemplifierar detta i seminariet i början av december.)

Vi kan till exempel inte låta oss nöja med en abstrakt och vag allmänhet/ universalism som motpol till det privata, när vi reflekterar över konkret samhällsutveckling. Vi måste då relatera allt det enskilda och särskilda till de universella ambitioner som mänskliga rättigheter kräver. Det är mycket viktigt att kunna vara helt privata i vissa sammanhang, men vi kan inte heller se det privata som en absolut strikt hemlig sfär. Våld mot kvinnor och barn i hemmet är exempelvis en samhällelig fråga, inte en privatsak. (Benhabib, s 87, not 22, s 108 ff)

Vi skulle med hjälp av en både/och-dialektik kunna förstå den både konkreta och komplexa universella samhälleligheten mycket bättre. Filosofen Seyla Benhabib gör det exempelvis möjligt och givande att förespråka en historiskt och kulturellt ”situerad universalism”. På en abstrakt nivå anses oftast universalismen utesluta relativismen. Men en universalism är enbart möjlig på plats, dvs om den accepterar skillnader i förutsättningar, det relativa, beroende på var den uppstår. Då behöver den inte falla in vare sig i den oreflekterade normkritikens och toleransens fälla eller i nationalistisk inskränkthet. 

De nationella kulturarven är och har alltid varit komplexa och motsägelsefulla. Vad är värt att ta till vara och vad krävs det för förändringar i kultur och samhällelig ideologi? En situerad universalism ger oss intellektuella redskap att också ta till vara de kunskaper och traditioner som hundra – hundrafemtio år av politiskt och vetenskapligt arbete tillfört oss efter Marx och inte minst Engels i denna fråga.

Med en både/och-dialektik skulle vi också kunna förstå de kulturellt komplexa relationer som utvecklats och utvecklas konkret mellan motsatser som privat/offentligt, allmänt/gemensamt och frihet/ansvar. 

Det är i sammanflätningar av motpoler/dikotomier det viktiga och intressanta kan finnas. Inte minst har jag funnit detta produktivt inom arkitektur och stadsutveckling, som är mitt eget forskningsområde. (Se bridgers.se) Kulturella rumsliga relationer tar sig, om man studerar dem närmare, uttryck i en bred repertoar av konkreta former och gränser. De är mer eller mindre hävdvunna uttryck för praktiskt både/och-tänkande. 

Ett kafé eller restaurang betraktas i vissa avseenden som en allmän plats även om den drivs privat. Ett skyltfönster är både privat och offentligt samtidigt, medan ett torg (sinnebilden för en offentlig plats) kan behandlas juridiskt som privat om marken är privatägd. De är således inte varandra uteslutande företeelser, men är ändå ibland värda att försvara och ibland viktiga att förändra.

Avslutning och upprop!
Avslutningsvis vill vi bjuda in intresserade till våra studier och samtal kring de utomordentligt viktiga frågor som det innebär att se äganderätt och appropriering i ett sammanhang. Också genom att se ägandet och tillägnelse differentierat, som något som ser olika ut beroende på det sammanhang det berör. Ofta behöver de försvaras och utvecklas då de är kopplade till ett reflekterat samhälleligt ansvar. När det gäller stora livsavgörande frågor som miljö och klimat behöver enskildas ägarmakt reduceras kraftigt. Förstatligande har visat sig vara ändamålsenlig bara i viss begränsad utsträckning. Vad lämpar sig d och vad lämpar sig inte alls?

Vi är mycket intresserade av tips om texter eller personer som kan tillföra kunskap som är relevanta för reflektionen kring äganderätten i framtiden. Kan förändringar i äganderättens tolkning vara en framgångsrik väg? Kan en ”reduktion” med inspiration från tolv- och inpå sjuttonhundratalet vara möjlig då ägarna missköter sitt miljö- och klimatansvar? (Se nedan) Är ett betydligt mer utvecklat ansvarstagande framkomlig, som en bredare väg såväl ekonomiskt som politiskt?

Kan ni tänka er att delta för att tillföra kunskap och reflektioner i processen så hör av er till lars.jadelius@telia.com. Gör det även om ni bara vill ha inbjudningar eller info efterhand. Det går ju att ansluta sig senare. 

Karl Marx & Friedrich Engels, Kommunistiska manifestet, 1848

Reduktioner i Sverige enligt Wikipedia
En reduktion var i Sveriges historia en indragning till staten av egendom, som jord och jordinkomster, vilka tidigare avsöndrats till i första hand adeln genom förläningar, ärftliga donationer, och dylikt. Flera reduktioner har ägt rum från 1200-talet till 1600-talet. I Sverige syns termen ha använts först under reduktionsyrkandena vid 1600-talets mitt – tidigare reduktioner benämndes ”räfst”, ”vederkännande av gods” eller ”revocation”.

De rättsgrunder som tillämpades vid reduktionsförfarandena var olika. Gods och annan egendom kunde dras in om avsöndringen på ett eller annat sätt varit förknippad med något rättsstridigt förfarande. Frälsemän kunde till exempel ha lagt under sig skattegods olagligt genom förfalskade donationsbrev. Gods eller räntor kunde dessutom återtas, om de av innehavaren genom överträdelser eller försummelser förverkats under besittningstiden.

Vid de stora reduktionerna under 1600-talet framträdde slutligen också anspråk på att över huvud taget all avsöndring kunde återkallas. Man anförde till stöd därför stadganden ur landslagen, att ”konung inte ägde förminska rikets ingälder för sin efterträdare, utan att denne i så fall ägde återkalla det avsöndrade”.”

Relevant litteratur
Ambjörnsson, Ronny: Socialismens idéhistoria. Gidlunds 1984
Beck, Ulrich: Att uppfinna det politiska. Bidrag till en teori om reflexiv modernisering. Daidalos 1996
Benhabib, Seyla: Autonomi och gemenskap. Daidalos 1992
Carlman, Inga: Framtiden i våra händer. Om äganderätt och annan rätt till marken från landskapslagarna till modern tid ur ett miljörättsligt perspektiv. Carlssons 2000
Christensen, Anna: ”Äganderätten, besittningsskyddet och den sociala rättvisan” ur Bostads- och fastighetsmarknad i förändring. 1991
Engels, Friedrich: Familjens, privategendomens och statens ursprung. Arbetarkultur 1939
Hodgson, Geoffrey M: Economics in the Shadows of Darwin and Marx. Edward Elgar Publishing 2006
Jadelius, Lars: Folk, form och funktionalism. Om allmänt och gemensamt i offentlighetens arkitektur. Avh. Chalmers 1987
Liedman, Sven-Eric: Karl Marx. En biografi. Albert Bonniers Förlag 2015
Mao Tse-tung: Valda verk band I. Danelius Förlag 1966
Mason, Paul: Postkapitalism. Vår gemensamma framtid. Ordfront 2017
Mattei, Ugo: Gemensam nytta. Balder Essä 2011
Om äganderättens historia. Nordiskt rättshistoriskt symposium i Åbo 1983. Helsingfors Universitet 1984
Ostrom, Elinor: Allmänningen som samhällsinstitution. Arkiv förlag 2009
Ownership and Appropriation. ed. Strang & Busse. Berg, 2011
Salmonsson, Göran: Fjällregionens äganderättsfrågor. Nutida tvisters avlägsna historia. En bakgrund och en forskningspresentation. Fjällmistrarapport nr: 16, 2005
Sen, Amartya: Identitet och våld. Daidalos 2006
Sened, Itai: The Political Institution of Private Property. Cambridge University Press 1997
Strzelewics, Willy: De mänskliga rättigheternas historia. Ordfronts Förlag 1983
Säfve, Victor & Tidholm, Thomas: ”Skogsägare hjälp till!” Helahelsingland.se 2018 https://www.helahalsingland.se/artikel/opinion/insandare/skogsagare-hjalp-till
Therborn, Göran: Kapitalet, överheten och alla vi andra. Arkiv Förlag 2018 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *